Prop. 1989/90:146

om livsmedelspolitiken

&

Regeringens proposition 1 989/ 90: 146

om livsmedelspolitiken Prop.

Regeringen föreläggcr riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den Sapril 1990 för den åtgärd och de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Odd Engström Mats Hellström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny livsmedelspolitik. Förslaget innebär att prisstödets roll som livsmedelspolitiskt medel tonas ned, me— dan direkta medel för att nå målen angående miljö, landskapsvård, regio- nal fördelning och beredskap förstärks. Nuvarande jordbruksprisreglering, bestående av ett gränsskydd och en intern reglering, upphör den ljuli 1991. Därefter skall priserna på de i dag jordbruksprisreglerade produkter- na endast Skyddas med hjälp av ett gränsskydd. För vissa produktionsgre- nar föreslås att de interna regleringarna avvecklas stegvis med början den ljuli l99l. medan andra regleringar förenklas men behålls i avvaktan på resultatet av internationella förhandlingar. Den framtida nivån på gräns- skyddet görs avhängig resultatet av de pågående GATT-förhandlingarna. För att underlätta anpassningen till de nya förutsättningar som förslaget innebär lämnas också förslag till övergångsåtgärder. Under en övergångs- period på fem år. 1990/91 — 1994/95. betalas en arealbaserad ersättning till all areal som för närvarande används för produktion av prisreglerade grödor. Ersättning lämnas oavsett om arealen används för prisreglerade eller icke prisreglerade grödor under övergångsperioden. Kostnaderna be- räknas till 5,6 miljarder kr. för hela perioden, varav 2,1 miljarder kr. utgår under regleringsåret l990/9l. Vidare lämnas omläggningsstöd för areal som permanent tas ur produktion och anläggningsstöd vid plantering av skog eller energiskog, eller vid anläggning av våtmarker. Kostnaderna för dessa stöd beräknas till 3.9 miljarder kr. för övergångsperioden. Vidare föreslås att sammanlagt 400 milj. kr. disponeras under en femårsperiod för bl.a. stöd till skuldsatta jordbrukare som får ekonomiska problem vid en

avreglering. En förlängning föreslås av möjligheten att erhålla ersättning vid avveckling av mjölkproduktion. Kostnaderna beräknas till 180 milj. kr.

Ett etableringsstöd för jordbrukare föreslås infört fr.o.m. den I juli l990. Kostnaderna för en femårsperiod beräknas till 225 milj. kr.

Förslag lämnas vidare om ändringar i lagen om skötsel av jordbruks- mark. Brukningsplikten slopas och tillståndskravet för att få ta mark ur produktion ersätts med en anmälningsplikt.

Vidare föreslås särskilda åtgärder för att öka variationen i odlingsland- skapet och bevara från natur- och kulturmiljösynpunkt intressanta od- lingslandskap. För perioden l990/9l 1992/93 föreslås 100. 200 resp. 250 milj. kr. för detta ändamål. I propositionen lämnas också förslag till åtgärder för att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel. Förslag läggs också fram om åtgärder för att stärka livsmedelspolitikens regionalpolitiska profil. bl.a. om ett utökat glesbygdsstöd med 100 milj. kr. som särskilt går till kombinationsföretag. där jordbruket ingår som en del. och om ett fortsatt prisstöd till jordbruket i norra Sverige. Prisstödet föreslås öka med 60/0 budgetåret 1990/91.

För hela övergångsperioden beräknas kostnaderna uppgå till 13.6 miljar- der kr.

1 Förslag till Lag om avgifter på vissa jordbruksprodukter m. rn.

Härigenom föreskrivs följande.

Avgifter vid införsel

1 5 För att skydda priserna på jordbruksprodukter får regeringen före- skriva att en avgift skall tas ut på varor som förs in i landet. Sådan avgift får tas ut på varor som anges i bilagan till denna lag.

För samma ändamål får regeringen föreskriva att sådana varor som anges i bilagan till denna lag inte får föras in i eller ut ur landet utan särskilt tillstånd. '

2 5 En avgift enligt 15 skall debiteras och uppbäras av tullverket i den ordning som gäller för tull. Aven i övrigt gäller vad som är föreskrivet om tull. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Avgifter för att utjämna industrins råvarukostnader

3 5 För att bekosta en utjämning av industrins råvarukostnader får regeringen föreskriva att en avgift skall betalas för varor som tillverkas av råvaror som anges i bilagan till denna lag. Sådan avgift får tas ut på varor som tillverkas inom landet för försäljning eller som förs in i landet och förtullas.

4 5 I fråga om avgifter enligt 35 för varor som importeras tillämpas 2 &. Avgifter enligt 35 för varor som tillverkas inom landet skall debiteras och uppbäras av riksskatteverket i den utsträckning regeringen föreskriver.

Tillverkningsavgifter på fettvaror

5 5 För att reglera priset på fettvaror får regeringen föreskriva att tillver- kare skall betala avgift vid tillverkning av vegetabiliskt och animaliskt fett.

6 & Regeringen får föreskriva att tillverkare skall betala avgift för foder som framställs i samband med att olja utvinns ur vegetabiliska råvaror. .

Utbetalning av prisstöd

7 & Slakteri. fristående sanitetsslaktavdelning och mejeri skall betala ut prisstöd av medel som statens jordbruksnämnd ställer till företagets förfo- gande. För prisstöd som betalas ut skall redovisning lämnas tilljordbruks- nämnden.

Jordbruksnämnden får granska företagens bokföring och i övrigt utföra den kontroll som behövs.

Gemensamma bestämmelser

8 & Regeringen får meddela föreskrifter om storleken på avgifterna en- ligt denna lag.

9 & Regeringen får meddela föreskrifter om befrielse från avgift eller återbetalning av avgift.

10 5 För uttag av andra avgifter än sådana som skall betalas till tullver- ket finns bestämmelser i lagen (1984: 151) om punktskatter och prisregle- ringsavgifter.

11 5 Regeringen får överlåta åt jordbruksnämnden att meddela före- skrifter enligt denna lag.

Stradbestämmelser

12 & Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet

1. till ledning vid fastställande av avgift lämnar handling med oriktig uppgift, om det innebär fara för att avgift skall undandras,

2. underlåter att lämna deklaration eller annan jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift.. eller

3. åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet att föra och bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbruks- nämndens eller riksskatteverkets kontroll i fråga om avgifter som skall betalas till myndigheten.

[ ringa fall skall den skyldige inte dömas till ansvar. Detsamma gäller om den skyldige kan dömas till ansvar för gärningen enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Bestämmelserna i 145 andra stycket skattebrottslagen (1971:69) tilläm- pas på brott enligt första stycket 1.

Bilaga

ur 01.01 Levande hästar ur 01.02 Levande nötkreatur ur 01.03 Levande tamsvin ur 01.04 Levande får 01.05 Levande fjäderfä, nämligen höns, ankor, gäss. kalkoner och pärlhöns ur 02.01 Kött av nötkreatur, färskt eller kylt ur 02.02 Kött av nötkreatur, fryst ur 02.03 Kött av tamsvin, färskt, kylt eller fryst ur 02.04 Kött av får, färskt, kylt eller fryst ur 02.05 Kött av häst, färskt, kylt eller fryst ur 02.06 Andra ätbara delar av nötkreatur, tamsvin, får och häst, färska, kylda eller frysta ur 02.07 Kött och andra ätbara delar (med undantag av gåslever) av fjäderfä enligt nr 01 .05, färska, kylda eller frysta 02.09 Svinfett, inte innehållande kött, och fjäderfäfett (inte utsmäl- ta), färska. kylda, frysta, saltade, torkade eller rökta ur 02.10 Kött och andra ätbara djurdelar av häst, nötkreatur, tamsvin, får och fjäderfä (med undantag av gåslever), saltade, torkade eller rökta; ätbart mjöl av kött eller andra djurdelar 04.01 Mjölk och grädde, inte koncentrerade och inte försatta med socker eller annat sötningsmedel

04.02

04.03

04.04

04.05 04.06 ur 04.07 04.08

ur 07.01

ur 07.09 ur 07.10 ur 07.12

07.13

ur07.14

10.01 10.02 10.03 10.04 10.05 10.07 ur 10.08 1 1.01 ur 1 1.02 ur 1 1.03

ur 11.04

11.05 ur 11.06

11.07 ur 11.08 12.01 12.02

12.03 12.05 12.06

Mjölk och grädde, koncentrerade eller försatta med socker eller annat sötningsmedel Kärnmjölk, filmjölk. gräddfil, yoghurt, kefir och annan fer- menterad eller syrad mjölk och grädde, även koncentrerade.

. försatta med socker eller annat sötningsmedel. smaksatta el-

ler innehållande frukt. bär, nötter eller kakao Vassle. även koncentrerad eller försatt med socker eller annat sötningsmedel; produkter bestående av naturliga mjölkbe- ståndsdelar, även försatta med socker eller annat sötningsme— del, inte nämnda eller inbegripna någon annanstans Smör och andra fetter och oljor framställda av mjölk Ost och ostmassa Fjäderfäägg med skal, färska, konserverade eller kokta Fågelägg utan skal samt äggula, färska, torkade, ångkokta eller kokta i vatten, gjutna, frysta eller på annat sätt konserve- rade, även försatta med socker eller annat sötningsmedel Potatis (med undantag av nyskördad potatis under tiden 6 juni — Sjuli). färsk eller kyld Soekermajs, färsk eller kyld

Soekermajs (även ångkokt eller kokt i vatten), fryst Torkad potatis och sockermajs, hel, i bitar, skivad, krossad eller pulveriserad, men inte vidare beredd

Torkade, spritade baljväxtfrön av sådana slag som används för livsmedels- eller foderändamål, även skalade eller sönder- delade Maniok- och arrowrot, färska eller torkade, hela eller 1 bitar och även i form av pelletar Vete samt blandsäd av vete och råg

Råg Korn

Havre

Majs Sorghum

Hirs

Finmalet mjöl av vete eller av blandsäd av vete och råg Finmalet mjöl av råg, korn, havre, majs, sorghum och hirs Krossgryn, grovt mjöl (inbegripet fingryn) och pelletar av vete, råg, korn, havre, majs, sorghum och hirs

Vete, råg, korn, havre, majs, sorghum och hirs, bearbetad på annat sätt (t. ex. skalad, valsad, bearbetad till flingor eller pärlgryn, klippt eller gröpad), groddar av spannmål, hela, valsade. bearbetade till flingor eller malda

Mjöl och flingor av potatis Mjöl av sago eller av rötter, stam- eller rotknölar enligt nr 07.14 Malt, även rostat Stärkelse Sojabönor, även sönderdelade Jordnötter, även skalade eller sönderdelade men inte rostade eller på annat sätt tillagade

Kopra Rapsfrön och rybsfrön, även sönderdelade. Solrosfrön, även sönderdelade

ur 12.07

ur 12.08

ur12.12 ur12.14 15.01

15.02

15.03

ur 15.04

15.06

15.07 15.08 15.09

15.10

15.11 15.12 15.13 15.14

ur15.15

ur15.16

15.17

ur15.18

Andra oljeväxtfrön och oljehaltiga frukter (med undantag av ricinus-, hamp- och oiticicafrön samt bokollon), även sönder- delade Mjöl av oljeväxtfrön eller oljehaltiga frukter (med undantag av mjöl av senaps-, lin-, ricinus-. hamp- och oiticicafrön samt av bokollon) Sockerbetor, färska eller torkade, även malda Luzernmjöl och annat grönmjöl, även i form av pelletar Ister; annat svinfett och fjäderfäfett, utsmälta, även utpressa- de eller extraherade med lösningsmedel Fetter av nötkreatur, andra oxdjur. får eller getter, råa eller utsmälta, även utpressade eller extraherade med lösningsme- del Solarstearin, isterolja. oleostearin, oleomargarin och talgolja. inte emulgerade, blandade eller på annat sätt beredda Fetter och oljor av fisk eller havsdäggdjur samt fraktioner av sådana fetter eller oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifierade (med undantag av fiskleverolja) Andra animaliska fetter och oljor samt fraktioner av sådana fetter eller oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifi- erade Sojabönolja och fraktioner av denna olja, även raffinerade men inte kemiskt modifierade Jordnötsolja och fraktioner av denna olja, även raffinerade men inte kemiskt modifierade Olivolja och fraktioner av denna olja. även raffinerade men inte kemiskt modifierade Andra oljor erhållna enbart ur oliver samt fraktioner av såda- na oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifierade, inbegripet blandningar av dessa oljor eller fraktioner med oljor eller fraktioner enligt nr 15.09 Palmolja och fraktioner av denna olja, även raffinerade men inte kemiskt modifierade Solrosolja, safflorolja och bomullsfröolja samt fraktioner av dessa oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifierade Kokosolja, palmkämolja och babassuolja samt fraktioner av dessa oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifierade Rapsolja, rybsolja oci-1 senapsolja samt fraktioner av dessa oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifierade Andra vegetabiliska fetter och feta oljor (med undantag av jojoba-, kroton-, lin-, oiticica-, ricin- och tungolja samt frak- tioner av dessa oljor) samt fraktioner av sådana fetter eller oljor, även raffinerade men inte kemiskt modifierade Animaliska och vegetabiliska fetter och oljor samt fraktioner av sådana fetter eller oljor, som helt eller delvis hydrerats, omförestrats (även in'temt) eller elaidiniserats, även raffine- rade men inte vidare bearbetade med undantag av produkter med karaktär av konstgjorda vaxer Margarin; ätbara blandningar och beredningar av animaliska eller vegetabiliska fetter eller oljor eller av fraktioner av olika fetter eller oljor enligt detta kapitel, andra än ätbara fetter och oljor samt fraktioner av sådana fetter eller oljor enligt nr 15.16 Animaliska och vegetabiliska fetter och oljor (med undantag

ur15.19

ur 16.01

ur 16.02 ur 16.05 17.01

ur 17.02

17.03 ur 17.04

ur 18.06

ur 19.01

19.02

19.03 ur 19.04

ur 19.05

ur 20.04

ur 20.05

av lin-, oiticica-, ricin- och tungolja samt fraktioner av dessa oljor) samt fraktioner av sådana fetter eller oljor. kokta. oxi- derade. dehydratiserade, faktiserade. blåsta, polymeriserade genom upphettning i vakuum eller i inert gas eller på annat sätt kemiskt modifierade, med undantag av produkter enligt nr 15.16: oätliga blandningar eller beredningar av animaliska eller vegetabiliska fetter eller oljor eller av fraktioner av olika fetter eller oljor enligt detta kapitel. inte nämnda eller inbe- gripna någon annanstans Tekniska enbasiska fettsyror (med undantag av olein, linolje- fettsyra och andra fettsyror med ett jodtal av minst 170, ricinoljefettsyra, dehydratiserad ricinoljefettsyra, högraffi- nerad tallfettsyra och ullfettsyra); sura oljor från raffinering Korv (med undantag av gåsleverkorv) och liknande produk- ter av kött. andra djurdelar eller blod: beredningar av dessa produkter Kött, andra djurdelar och blod, beredda eller konserverade på annat sätt (med undantag av gåsleverpastej) Andra ryggradslösa vattendjur än kräftdjur och blötdjur, be- redda eller konserverade Socker från sockerrör eller sockerbetor samt kemiskt ren sac- karos, i fast form Annat socker, inbegripet kemiskt ren laktos. maltos, glukos och fruktos. i fast form (med undantag av invertsocker); sirap och andra sockerlösningar utan tillsats av aromämnen eller färgämnen (med undantag av invertsocker); sockerkulör Melass erhållen vid utvinning eller raffinering av socker Fondantmassor. mandelmassor. pastor och andra liknande halvfabrikat. inte innehållande kakao, i bulk

Glasspulver, glasspasta (glassmassa), puddingar och liknande efterrätter samt pulver. flingor. pastor och flytande bered- ningar endast avsedda för framställning av pudding och an- nan liknande efterrätt eller dryck, innehållande kakao Livsmedelsberedningar av mjöl. stärkelse eller maltextrakt. som inte innehåller kakaopulver eller innehåller mindre än 50 viktprocent kakaopulver, inte nämnda eller inbegripna någon annanstans; livsmedelsberedningar av varor enligt nr 04.01 04.04, som inte innehåller kakaopulver eller innehåller mind- re än 10 viktprocent kakaopulver, inte nämnda eller inbegrip- na någon annanstans Pastaprodukter, såsom spagetti, makaroner. nudlar, lasagne, gnocchi, ravioli och cannelloni, även kokta. fyllda (med kött eller andra födoämnen) eller på annat sätt beredda: couscous. även beredd

Flingor, gryn o.d., framställda av stärkelse Spannmål, annan än majs, i form av korn, förkokt eller på annat sätt beredd Bakverk, även innehållande kakao (med undantag av biscuits och wafers) Potatis och produkter av ätter och bönor enligt nr 07.13, beredda eller konserverade på annat sätt än med ättika eller ättiksyra. frysta Potatis och produkter av ärter och bönor enligt nr 07.13, beredda eller konserverade på annat sätt än med ättika eller

ur21.02 ur21.04

21.05 ur21.06

23.02

23.03

23.04 23.05

ur 23.06

23.08

ur 23.09

25.10

ur 28.08 ur 28.09

28.14 ur 28.34 ur 28.35

31.01 —31.05 ur 35.02

35.05

ur 35.07 ur 38.09

ur 38.23

ättiksyra, inte frysta Andra encelliga mikroorganismer än jäst, döda (med undan- tag av vacciner enligt nr 30.02)

Homogeniserade sammansatta livsmedelsberedningar. inne- hållande kött (inbegripet andra djurdelar) Glassvaror, även innehållande kakao Livsmedelsberedningar, inte nämnda eller inbegripna någon annanstans (med undantag av konfektyrer) Kli, fodermjöl och andra återstoder, även i form av pelletar. erhållna vid siktning, malning eller annan bearbetning av spannmål eller baljväxter Återstoder från stärkelseframställning och liknande återsto- der, betmassa, bagass och annat avfall från sockerframställ- ning, drav, drank och annat avfall från bryggerier eller brän- nerier, även i form av pelletar Oljekakor och andra fasta återstoder från utvinning av soja- bönolja. även malda eller i form av pelletar Oljekakor och andra fasta återstoder från utvinning av jord- nötsolja, även malda eller i form av pelletar Oljekakor och andra fasta återstoder (med undantag av man- delkli) från utvinning av vegetabiliska fetter eller oljor, andra än de som omfattas av nr 23.04 eller 23.05, även malda eller i form av pelletar Vegetabiliska ämnen och vegetabiliskt avfall samt vegetabi- liska återstoder och biprodukter av sådana slag som används vid utfodring av djur, inte nämnda eller inbegripna någon annanstans, även i form av pelletar Beredningar av sådana slag som används vid utfodring av djur (med undantag av hundbröd samt sådana vitamin- och mineralfodermedel som inte innehåller torrmjölk)

Naturliga kalciumfosfater. naturliga aluminiumkalciumfosfa- ter och fosfatkrita Salpetersyra Fosforpentoxid och c-rtofosforsyra Amoniak, vattenfri eller i vattenlösning Kalium-, kalcium- och magnesiumnitrat Kalium- eller kalciurnpolyfosfater (inbegripet meta- och py- rofosfater), kaliumortofosfater och kalciumhydrogenortofos- fat (dikalciumfosfat) Gödselmedel

Äggalbumin

Dextrin och annan modifierad stärkelse (t.ex. förklistrad el- ler förestrad stärkelse); lim och klister på basis av stärkelse, dextrin eller annan modifierad stärkelse Enzympreparat innehållande födoämnen Beredda glätt- och a.ppreturmedel av sådana slag som an- vänds inom textil-, pappers- eller läderindustrin eller inom liknande industrier. på basis av stärkelse eller stärkelsepro- dukter (med undantag av varor i detaljhandelsförpackningar vägande per styck högst 1 kg netto) Beredda bindemedel för gjutformer eller gjutkärnor på basis av stärkelse eller stärkelseprodukter

Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen Prop. 1989/90: 146 (1990: 000) om införande av lag om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m.

2. Förslag till

Lag om införande av lagen (li. 990: 000) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 5 Lagen (l990:000) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m. och denna lag träder i kraft den ljuli 1991.

2 5 Genom lagen (1990:000) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m. upphävs lagen (1967z340) om prisreglering på jordbrukets område och lagen (1974: 1021) om utbetalning av pristillägg på kött.

3 & Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i lagen (19902000) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m. eller i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4 & Under tiden till och med den 30juni 1993 skall vad som sägs i 75 lagen (1990:000) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m. ni. även gälla köttbesiktningsbyrå.

5 5 1 ärenden som har anhängiggjorts hos statens jordbruksnämnd före ikraftträdandet av lagen (1990: 000) om avgifter på vissa jordbruksproduk- ter m.m. tillämpas äldre bestämmelser. om inte regeringen föreskriver något annat.

Avveckling av prisreglering

6 & Utöver avgifter enligt lagen (1990:000) om avgifter på vissa jord- bruksprodukter m.m. får under tiden den ljuli 1991 —den 30juni 1994 följande avgifter tas ut. A vgljlsskyldig Produkt

1. Tillverkare av mjöl. gryn, Vete. råg, kom och havre flingor eller liknande produkter

2. Mejeri Konsumtionsmjölk och grädde 3. Tillverkare av handelsgödsel Varor som anges i bilaga till den- och bekämpningsmedel na lag

7 & Avgift skall betalas med belopp som regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande. jordbruksnäm nden bestämmer.

85. För avgifterna gäller 9— 12 gg" lagen (1990:000') om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m.

Bilaga Förteckning över varor som avses i 65 andra stycket 3.

1) naturliga kalciumfosfater, naturliga aluminiumkalciumfosfater och fosfatkrita hänförliga till tulltaxenr 25.10, salpetersyra hänförlig till tulltaxenr 28.08, fosforpentoxid och ortofosforsyra hänförliga till tulltaxe- nr 28.09, ammoniak hänförlig till tulltaxenr 28.14. kaliumnitrat, kalcium- nitrat och magnesiumnitrat hänförliga till tulltaxenr 28.34. kalium- och kalciumpolnySfater (inbegripet meta- och pyrofosfater). kaliumortofosfa- ter och kalciumhydrogenortofosfater (dikalciumfosfater) hänförliga till tulltaxenr 28.35 samt gödselmedel och andra produkter hänförliga till tulltaxenr 31.01 —31.05, tulltaxelagen.

2) ämnen eller beredningar som är avsedda att användas till skydd mot egendomsskada. sanitär olägenhet eller annan jämförbar olägenhet föror- sakad av växter, djur. bakterier eller virus (bekämpningsmedel), samt ämnen eller beredningar som med hänsyn till egenskaper och användning står bekämpningsmedel nära, dock inte vara avsedd att användas vid beredning av livsmedel, läkemedel eller annan jämförbar vara, eller färger. femissor, tjäror och andra varor som huvudsakligen begagnas för ett annat ändamål än som avses i första meningen, om inte varorna genom en särskild benämning eller på något annat sätt anges vara avsedda som bekämpningsmedel. och inte heller träskyddsmedel.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av

Hänvisningar till S3

  • Prop. 1989/90:146: Avsnitt 11

jordbruksmark

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979z425) om skötsel av jord- bruksmark

dels att 3. 6. 9, 10 och 1 1 55 skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 10?) skall utgå, dels att 1, 4. 5 och 12 55 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Med jordbruksmark avses i den- na lag sådan åkermark och kultive- rad betesmark som ingår i fastighet, som är taxerad som jordbruksfas-

tighet.

Föreslagen lydelse

1 5

Med jordbruksmark avses i den- na lag sådan åkermark och betes- mark som ingår i fastighet, som är taxerad som jordbruksfastighet.

451

Jordbruksmark får inte tas ur jordbruksproduktion utan tillstånd. Tillstånd behövs dock inte när åt- gärden är av ringa betydelse för jordbruket på brukningsenheten el- ler när marken tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i sär- skild ordning.

På jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion får täkt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan tillstånd.

Jordbruksmark får tas ur jord- bruksproduktion tidigast åtta må- nader ejter det att anmälan om åt- gärden har gjorts till länsstyrelsen. om inte länsstyrelsen medger något annat. Anmälan behövs dock inte när åtgärden är av ringa betydelse för jordbruket på brukningsenheten eller när marken tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövats i sär- skild ordning.

Om det finns särskilda skäl från naturvårds- eller kulturmiljösyn- punkt, får länsstyrelsen besluta att marken får tas ur produktion först tolv månader efter det att anmälan har gjorts.

5ä2

Tillstånd enligt 4 5 får inte läm- nas.

]. om marken behövs för utveck- lat eller utvecklingsbart lantbruksfö- retag,

2. om marken behövs för sådan egendom som avses i 79" jordför- värvslagen ( I 979: 230).

3. om det finns andra särskilda omständigheter.

' Senaste lydelse 19871471. 2 Senaste lydelse 1987147 1 .

På jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion får täkt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan tillstånd Frågor om till- stånd prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Nuvarande lydelse

Tillstånd får förenas med villkor.

Föreslagen lydelse

1253. Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. tar jordbruksmark ur produk- tion i strid mot 4 5 första stycket,

2. utför täkt i strid mot 4 5 andra stycket,

1. tar jordbruksmark ur produk- tion i strid mot 45 första stycket eller bryter mot ett beslut enligt and- ra stycket,

2. utför täkt i strid mot 5.6 första stycket,

3. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 6 bä, eller

4. underlåter att följa ett föreläg- gande eller bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av 9 eller9aå.

Utbyte av brott som avses i första stycket 2 skall förklaras förverkat. ' om det inte är uppenbart Obi/ligt.

4. underlåter att följa ett föreläg- gande eller bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av 9aå.

Utbyte av brott som avses i första stycket 2 skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har övetträtts, döms inte till ansvar enligt första stycket för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1990.

3 Senaste lydelse 1988: 637.

4. Förslag till

Lag om ändring i ädellövskogslagen (1984: 1 19)

Härigenom föreskrivs att 35 ädellövskogslagen (1984: 1 19) skall ha föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydr-lse

3 å Med ädellövskog avses i denna lag: ]. Skogsbestånd i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län som utgörs av ädla lövträd till minst 70 procent och vars areal är minst ett halvt hektar.

2. Skogsbestånd i övriga delar av landet som utgörs av lövträd till minst 70 procent och av ädla lövträd till minst 50 procent och vars areal är minst ett halvt hektar.

3. Trädbestånd på betesmarker, som inte är att anse som jordbruks- mark, om beståndet utgörs av lövträd till minst 70 procent och av ädla lövträd till minst 50 procent. Av de ädla lövträden skall minst tio träd per hektar ha en diameter av minst 30 centimeter på en höjd av 1.3 meter Över marken. Markens areal skall uppgå till minst ett hek- tar.

3. Trädbestånd på betesmarker, som inte är att anse som kultiverad betesmark, om beståndet utgörs av lövträd till minst 70 procent och av ädla lövträd till minst 50 procent. Av de ädla lövträden skall minst tio träd per hektar ha en diameter av minst 30 centimeter på en höjd av 1,3 meter över marken. Markens areal skall uppgå till minst ett hek- tar.

Har skogsvårdsstyrelsen enligt 7 & beslutat viss trädslagssammansättning vid föryngring av ädellövskog. skall skogen betraktas som ädellövskog även om andelen lövträd under en tid är lägre än som anges i första stycket.

Denna lagträderi kraft den ljuli 1990.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967: 340) om prisreglering på jordbrukets om råde

Härigenom föreskrivs att 75 lagen (1967: 340) om prisreglering påjord- brukets områdel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 52 Tillverkare eller, i fall som avses nedan under a), innehavare av slakteri eller köttbesiktningsbyrå eller, i fall som avses nedan under m), den som inom landet yrkesmässigt tillverkar bekämpningsmedel m.m. eller till landet inför bekämpningsmedel m.m. för yrkesmässig återförsäljning eller för egen yrkesmässig användning inom landet erlägger avgift för

a) kött av häst, nötkreatur. tamsvin, får, höns. kalkon, anka och tamgås, när köttet blivit god- känt vid köttbesiktning enligt lagen (1959: 99) om köttbesiktning m.m. (slaktdjursavgift).

a) kött av häst, nötkreatur. tamsvin, får, höns, kalkon, anka och tamgås, när köttet blivit god- känt vid köttbesiktning enligt jöre— skrifter som meddelats med stöd av livsmedelslagen (l97l:511) (slakt-

djursavgift).

b) mjölk som användes av mjölkproducent vid tillverkning av smör eller ost för försäljning,

c) mjölk och grädde som användes i mejeri för tillverkning av annan vara än grädde, smör eller ost,

ost. torrmjölk och kondenserad mjölk, som tillverkats i mejeri, marga- rinost som ej tillverkats i mejeri,

d) smör och smörliknande vara med minst 70 viktprocent mjölkfett men utan annat fett, vilka användes för tillverkning av grädde, ersättnings- medel för grädde eller produkt för beredning av grädde eller ersättnings- medel för grädde, om varan ej skall förbrukas i tillverkarens hushåll,

e) vete, korn, havre och råg som användes för tillverkning av mjöl, gryn, flingor. malt eller liknande produkt,

f) stärkelse eller stärkelseprodukt som erhålls ur annan vara än potatis,

h) fett, fet olja och fettsyra som erhålls ur fisk eller havsdäggdjur eller ur fettråvara, hänförlig till tulltaxenr 12.01—12.08 och 21.03 tulltaxelagen (1987: 1068) (fettvaruavgift),

i) oljekraftfoder som för försäljning tillverkats i samband med att olja utvinnes ur frön och frukter,

j) produkt, härrörande från sojabönor och hänförlig till tulltaxenr 19.01 eller 23.04 tulltaxelagen,

k) produkt, hänförlig till tull- taxenr 21.06 B.2 tulltaxelagen,

k) produkt, hänförlig till tull- taxenr 19.01 B.2 tulltaxelagen,

l) naturliga kalciumfosfater, naturliga aluminiumkalciumfosfater och fosfatkrita hänförliga till tulltaxenr 25.10, salpetersyra hänförlig till tulltaxenr 28.08, fosforpentoxid och ortofosforsyra hänförliga till tulltaxe- nr 28.09, ammoniak hänförlig till tulltaxenr 28. 14, kaliumnitrat, kalcium- nitrat och magnesiumnitrat hänförliga till tulltaxenr 28.34. kalium- och

' Lagen omtryckt 1984: 199. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 865. 2 Senaste lydelse 19881633.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kalciumpolyfosfater (inbegripet meta- och pyrofosfater), kaliumortofosfa- ter och kalciumhydrogenortofosfat (dikalciumfosfat) hänförliga till tull- taxenr 28.35 samt gödselmedel och andra produkter hänförliga till tull- taxenr 31.01 —31.05. tulltaxelagen,

m) ämnen eller beredningar som är avsedda att användas till skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller annan jämförbar olägenhet föror- sakad av växter. djur, bakterier eller virus (bekämpningsmedel), samt ämnen eller beredningar som med hänsyn till sina egenskaper och använd- ning står bekämpningsmedel nära, dock inte vara. avsedd att användas vid beredning av livsmedel, läkemedel eller annan jämförbar vara, eller färger, fernissor, tjäror och andra varor som huvudsakligen begagnas för ett annat ändamål än som avses i första meningen, om inte varorna genom en särskild benämning eller på något annat sätt anges vara avsedda som bekämpningsmedel. och inte heller träskyddsmedel.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1990.

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 1021) om utbetalning av pristillägg på kött

Härigenom föreskrivs att 25 lagen (1974: 1021) om utbetalning av pris- tillägg på kött skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 25

Köttbesiktningsbyrå. agent/igt slakthus, kontrollslakteri eller fri- stående sanitetsslaktavdelning skall i samband med köttbesiktning som avses i lagen (1959: 99) om köttbe- siktning m.m. utbetala pristillägg av medel som statens jordbruks- nämnd ställer till inrättningens för- fogande. För pristilllägg som utbe- talats skall redovisning avges till jordbruksnämnden.

Slakteri eller fristående sanitets- slaktavdelning skall i samband med köttbesiktning enligt jöreskrifter som meddelats med stöd av livsme- delslagen (l971:511) betala ut pris- tillägg av medel som statens jord- bruksnämnd ställer till inrättning- ens förfogande. För pristillägg som betalats ut skall redovisning lämnas till jordbruksnämnden.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1990. Under tiden t.o.m. den 30juni 1991 skall vad som sägs om slakteri även gälla köttbesiktningsbyrå.

7. Förslag till Prop. 1989/90: 146

Lag om upphävande av två författningar om köttbesiktning

Härigenom föreskrivs att följande författningar skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1990, nämligen

1. kungörelsen (1958: 116) om viss offentlig kontroll av fjäderfäslakte- rier,

2. köttbesiktningskungörelsen (l968:406).

8. Förslag till Prop. 1989/90: 146 Lag om upphävande av kungörelsen (1950: 506) med vissa bestämmelser angående utförsel av fisk, fiskrom och fiskkonserver

Härigenom föreskrivs att kungörelsen (1950: 506) med vissa bestämmel— ser angående utförsel av fisk, fiskrom och fiskkonserver skall upphöra att gälla vid utgången av december 1990.

9. Förslag till Prop. 1989/901146

Lag om upphävande av två författningar om viss offentlig kontroll av livsmedel

Härigenom föreskrivs att följande författningar skall upphöra att gälla vid utgången avjuni 1991, nämligen 1. kungörelsen (1958:528) med vissa bestämmelser angående utförsel av smör, ost och ägg, 2. kungörelsen (1959: 187) angående kvalitetsbenämning på matpotatis.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 april 1990 Prop. 1989/90: 146

Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden S.Anders- son. Göransson, Gradin, Dahl. R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lind- qvist. G.Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström. Lööw. Persson, Molin. Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Hellström

Proposition om livsmedelspolitiken

1. Inledning

Riksdagen fastställde år 1985 riktlinjer för en samlad livsmedelspolitik (prop. 1984/85: 166, JoU 33, rskr. 393). Huvudmålet för livsmedelspoliti- ken är enligt riksdagsbeslutet att trygga vårt lands livsmedelsförsörjning såväl i fredstid som under avspärrning och krig. Som likställda delmål under huvudmålet gäller vidare att konsumenterna skall få tillgång till livsmedel av god kvalitet till rimliga priser och att jordbrukarna skall få en med jämförbara grupper likvärdig standard. Dessutom innehåller beslutet ett regionalpolitiskt mål samt ett miljö- och resursmål. Riksdagen besluta- de också att samhället under en övergångsperiod på fem år skulle ta ett delansvar för överskottsarealens kostnader. Huvudansvaret för överskotts— produktionen och produktionsanpassningen ålades jordbruket. Det be- stämdes också att en utvärdering av anpassningsåtgärderna skulle ske efter femårsperiodens slut. En bedömning skulle också göras om uppställda anpassningsmål uppnåtts beträffande kostnadsansvaret.

Sedan beslutet fattades har de jordbrukspolitiska förutsättningarna för- ändrats. De internationella priserna på jordbruksprodukter har sjunkit kraftigt till följd av stora utbudsöverskott. Kostnaderna för den svenska livsmedelspolitiken har också ökat markant samtidigt som måluppfyllel- sen är dålig. Det råder en'stor samstämmighet om att utvecklingen med- fört att nuvarande livsmedelspolitik behöver reformeras av nationella skäl. Behovet av en reform förstärks av de pågående handelsförhandlingar- na i GATT. 1 regeringens förslag om den ekonomiska politiken hösten 1988 (prop. 1988/89:47 bil. 2) redovisades vissa överväganden beträffande livsmedelspolitikens mål och medel samt en avsikt att tillkalla en parla- mentarisk arbetsgrupp med uppgift att utvärdera 1985 års livsmedelspoli- tiska beslut och utforma förslag till en ny livsmedelspolitik fr.o.m. år 1990. Som en utgångspunkt för arbetet angavs ett lägre gränsskydd än i dag. Det poängterades dock att någon ensidig neddragning av gränsskyd- det inte är aktuell för svensk del. En förutsättning är att andra länder visar prov på samma ansträngningar. En andra utgångspunkt var att de interna regleringarna skulle minskas i omfattning och i vissa fall avskaffas. Därvid skulle särskilt tekniken med pris- och avsättningsgarantier omprövas. För det tredje skulle nya medel utvecklas för att nå de beredskapsmässiga. 23

regionalpolitiska och miljömässiga målen. Arbetsgruppen fick också i upp- drag att utvärdera vidtagna anpassningsåtgärder för att minska spann- målsöverskottet. Med stöd av regeringens bemyndigande den 1 december 1988 tillkallade jag den nyss nämnda gruppen.

Den parlamentariska arbetsgruppen, (LAG)', lade i oktober 1989 fram rapporten (Ds 1989:63) En ny livsmedelspolitik. Till rapporten fogades särskilda yttranden av ledamöterna Domeij, Lorentzon, Lorentzon och Ols- son, Olsson, Rosén samt av ledamoten Åhnberg. Rapporten har remiss- behandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels kapitel 8 i rappor- ten, Överväganden och förslag, som bilaga I , dels en förteckning över re- missinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.

Vid de förhandlingar som i början av april 1989 hölls inom ramen för den pågående GATT—rundan enades deltagande länder dels om utgångs- punkterna för de fortsatta förhandlingarna på jordbrukets område, dels om en frysning av jordbruksstödet fr.o.m. tidpunkten för överenskom- melsen t.o.m. att förhandlingarna på jordbruksområdet avslutas i decem- ber 1990. Med hänsyn till överenskommelsen beslutade riksdagen (prop. 1988/89: 140, JoU 21, rskr. 322) att en tillfällig metod för att kompensera jordbrukarna för ökade kostnader m.m. skulle tillämpas under reglerings- året 1989/90. Riksdagen begärde också en redovisning av andra länders agerande med anledning av GATT-överenskommelsen. En sådan redovis- ning bör fogas till detta ärende som bilaga 3.

1 det följande kommer jag att lämna förslag till en ny livsmedelspolitik fr.o.m. den ljuli 1990. Jag kommer också att ta upp vissa frågor som inte kräver riksdagens ställningstagande. Jag kommer vidare att lämna förslag till åtgärder för att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket. Regeringen uppdrog i september1988 åt lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, kemikalieinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen att i samråd utreda och lämna förslag till åtgärder för att ytterligare minska riskerna med användning av bekämpningsmedel. Uppdraget har redovi- sats i rapporten Minskad kemisk bekämpning. Rapporten har remissbe- handlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av rapporten som bilaga 4, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 5.

1 ett flertal utredningar de senaste åren har olika delar av jordbrukssek- torn och livsmedelspolitiken behandlats. Till dessa hör rapporterna Säker- hetspolitiska aspekter på livsmedelsförsörjningen (FOA Rapport C 1031 1 1.2), Alternativ ijordbrukspolitiken (Ds 1988: 54), Socker, and- ra sötmedel. stärkelse och sprit (statens jordbruksnämnd, JN), Produk- tionsförutsättningarna för sockerbetsodling under olika sockerbruk (JN) samt Arealbidrag (JN). Samtliga nu nämnda rapporter och utredningar har remissbehandlats. Förteckningar över remissinstanserna och sammanställ-

' Statssekreteraren Michael Sohlman. ordförande, riksdagsledamöterna Åsa Domeij. Sven Eric Lorentzon. Karl Erik Olsson. Bengt Rose'n, Håkan Strömberg. Margareta Winberg och Annika Åhnberg. Adjungerade ledamöter: förbundsordföranden Bo Dockered, vice verkställande di- rektören Viggo Fringel. ombudsmannen Jan-Erik Nyberg och byråchefen Margareta Sylvan-Johnsson. '

ningar av remissyttrandena finns publicerade i rapporterna (Ds 1990:21, Ds 1990: 24 och Ds 1990: 25).

Förutom ovanstående rapporter har även utredningarna Livsmedelspri- ser och livsmedelskvalitet (SOU 1987:44), Lönsamhetskalkyler inom jord- bruket (riksrevisionsverket), Översyn av jordbrukets regleringsföreningar (Indevo) och Vart gårjordbruksstödet? (JN) använts som bakgrundsmate- rial vid utformandet av mitt förslag till ny livsmedelspolitik.

Med anledning av den parlamentariska arbetsgruppens förslag har rege- ringen gett ett antal utredningsuppdrag som avser uppföljningar och kon- kretiseringar av LAst förslag. Vidare har jordbruksnämnden lämnat förslag om disposition av införselavgifter och av anslagsposten Lågin- komstsatsning m.m. inom jordbruket under punkten C 3 under reglerings- året 1990/91. De nämnda uppdragen och förslagen kommer jag att redovi- sa närmare när jag behandlar resp. fråga.

1 årets budgetproposition (prop. 1989/90: 100 bil. 1 1) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1990/91 beräkna till Miljöförbättrande åtgärder i jordbruket ett förslagsanslag på 80 000 000 kr., till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett förslagsanslag på 1910 671000kr., till Inköp av livsmedel m.m. för beredskapslagring ett förslagsanslag på 1 100000 kr., till Kostna- der för beredskapslagring av livsmedel m.m. ett förslagsanslag på 156 308 000 kr. samt till Prisstöd till jordbruket i norra Sverige ett förslags- anslag på 625 000000 kr. Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.

2 Utgångspunkter 2.1 Livsmedelspolitiken i en föränderlig omvärld

Livsmedelspolitiken måste utvecklas i samklang med samhället och politi- ken i övrigt. Målen och medlen måste omprövas i förhållande till utveck- lingen i jordbruket och i dess omvärld. Grunddragen i nuvarande politik har varit desamma under flera decennier. Jag föreslår i det följande för- ändringar av vissa av dessa grunddrag för att anpassa politiken till dagens situation. Mina förslag syftar till att riva det hinder för utveckling som delar av dagens reglering har blivit. Jag vill därmed ge jordbruket större möjligheter att utvecklas till en livskraftig näring och konsumenterna större möjligheter att få gehör för sina önskemål. Jag föreslår också åtgär- der som ger ett rikare och mer varierat odlingslandskap samt speciella åtgärder för att bevara jordbruk och kombinationsföretag i alla delar av landet.

Dagens livsmedelspolitik har sitt ursprung i 1920- och l930—talens eko- nomiska kris då politiken framför allt hade ett socialpolitiskt syfte. Sam- hället och även jordbruket har sedan dess genomgått genomgripande för- ändringar. Politiken har naturligtvis också anpassats efter hand. Den har emellertid också gett oönskade effekter som har krävt korrigeringar. Dessa anpassningar och korrigeringar har medfört att vår jordbruksprisreglering

byggts ut till ett svåröverskådligt och ogenomträngligt regelverk. Reglering har fött reglering.

Regleringarna har blivit allt mer otidsenliga. Framför allt under de senaste åren har utvecklingen såväl i Sverige som internationellt gjort detta allt tydligare. Utvecklingen har medfört att nuvarande politik och medels- arsenal inte längre förmår uppfylla de livsmedelspolitiska målen, trots att livsmedelspolitiken kostar samhället, framför allt konsumenterna, mycket stora belopp. Problemen kan således inte längre lösas inom ramen för våra gamla regleringar. Livsmedelspolitiken måste av nationella skäl reforme- ras i grunden.

J ordbruksprisregleringen skärm ar av konsumenter och producenter från varandra. Konsumenternas önskemål har därför svårt att nå producenter- na, som i stället reagerar på signaler från regleringssystemet. Regleringen ger inte jordbrukarna signaler om när den inhemska efterfrågan är till- fredsställd och ytterligare produktion måste säljas på världsmarknaden till priser som understiger produktionskostnadema. Denna överskottsproduk- tion innebär en förlust för jordbruket som kollektiv och för samhället; produktionsresurserna används inte effektivt. Detta problem har vi för spannmål och mjölk sökt lösa inom regleringens ram genom att reglera bort överproduktionen. Den kortsiktiga effekten av åtgärderna har varit god — de fysiska överskotten har minskat. Åtgärderna har emellertid inte haft någon nämnvärd långsiktig effekt, eftersom produktionsresurserna knappast har påverkats. Vi måste nu angripa orsaken till överskottspro- duktionen och den felanvändning av resurser som sådan produktion inne- bär, nämligen det systemfel som finns i jordbruksprisregleringen.

Nuvarande prisstöd har också visat sig vara ett ineffektivt sätt att påverka jordbrukarnas inkomster; t.ex. urholkar kostnaderna för över- skotten inkomsterna. En mycket stor del av det stöd som betalas av livsmedelskonsumenterna når inte jordbrukarna; systemet läcker. Samti- digt har Sverige den snabbaste realprisökningen på livsmedel bland alla OECD-länder. Priserna på livsmedel stiger också mer än priserna på övriga varor och tjänster. samtidigt som jordbrukarnas avräkningspriser stiger långsammare. Detta är djupt otillfredsställande. Skillnaderna i pris- utveckling i olika led är ett uttryck: för det läckage jag nyss nämnt.

Jordbruksprisregleringen ger också signaler som medför negativa effek- ter på miljön, samtidigt som den motverkar en regional spridning av produktionen över landet. Det generella stödet till jordbruket tillfaller i huvudsak södra och mellersta Sverige. Endast en liten del av det totala stödet utgår i form av särskilt stöd till norra Sverige, där förutsättningarna för jordbruksproduktion generellt sett är sämre än i övriga delar av landet.

Jordbruksprisregleringen har enligt min uppfattning i stora stycken spe- lat ut sin roll. Effekterna är i dagsläget övervägande negativa. Den interna regleringen bör därför avvecklas, medan det yttre skyddet —- gränsskyd- det bör bibehållas.

Samtidigt bör andra medel förstärkas och nya medel skapas för att vi skall uppnå de livsmedelspolitiska målen. Regering och riksdag har de senaste åren fattat viktiga beslut om riktade åtgärder för att nå vissa av målen. Det gäller bl.a. jordbrukets miljöpåverkan, djurskyddet och livs-

medelskontrollen. Jag kommer i det följande att föreslå ytterligare åtgär- der för att nå målen.

Samtidigt med reformeringen av livsmedelspolitiken pågår reformer av andra viktiga politikområden som har stor betydelse också för jordbruket. Detta gäller bl.a. miljö-, energi-, regional-, skatte- och konkurrenspoliti- ken. Dessutom påverkar en förändrad livsmedelspolitik bedömningar inom andra politikområden. Att dessa frågor nu i huvudsak behandlas parallellt ser jag därför som en stor fördel.

De internationella jordbruksmarknadema har under 1980-talet obevek- ligt rört sig mot närmast kaotiska förhållanden. Sveriges och andra i-län- ders stödpolitik driver fram en överproduktion som endast kan säljas på världsmarknaden med hjälp av subventioner. till priser långt under pro- duktionskostnadema. På grund av den i dag internationellt utbredda in- sikten om att dessa problem måste lösas genom att angripa orsakerna har jordbruket blivit en mycket viktig punkt på dagordningen i de nu pågående GATT- förhandlingarna.

Det är viktigt att Sverige deltar aktivt i dessa förhandlingar och att vi i takt med andra länder uppfyller de åtaganden som de deltagande länderna gör. Vi bör därför inte sänka gränsskyddet förrän GATT-förhandlingama leder till att andra länder visar prov på samma prestationer. Detta hindrar inte att vi måste göra de förändringar inom landet som är nödvändiga för att vi skall nå de svenska målen för livsmedelspolitiken. Det får inte heller hindra oss från att nu ge jordbrukarna de långsiktiga besked om livsme- delspolitiken som de behöver.

De åtgärder som jag i det följande föreslår är därför sådana som är nödvändiga för att nå en bättre svensk måluppfyllelse. Jag föreslår emeller- tid inte nu några åtgärder som är beroende av internationella beslut. Åtgärderna ligger dock i linje med den internationella utvecklingen. Om reformen genomförs på det sätt jag föreslår kommer jordbruket och livs- medelssektom därför att stå bättre rustade i de förändringar som nu sker internationellt.

2.2. Historisk bakgrund

Dagens livsmedelspolitik har sitt ursprung i den världsomspännande eko- nomiska kris som började i slutet av 1920-talet. För att skydda jordbruket mot krisens verkningar — starka prisfall och hård internationell konkur- rens av dumpingkaraktär — införde de flesta industriländer under 1930-ta- let en reglering av priserna på jordbruksprodukter. De åtgärder som vid- togs var avsedda som tillfälliga åtgärder för att dämpa effekterna av den ekonomiska depressionen. Regleringarna kom dock att bestå och motive- rades då ytterst av socialpolitiska skäl. Den reglering av jordbrukssektorn som på detta sätt växte fram under 1930-talet har i stort sett förblivit oförändrad fram till i dag. De skäl jag nu nämnt var huvudmotiven fram till 1947 årsjordbrukspolitiska beslut. Under krigsåren 1939— 1945 hand- lade det dock först och främst om att trygga befolkningens försörjning. Fr.o.m. år 1947 har tre huvudmål ingått i den svenska jordbrukspoliti- ken: inkomstmålet, produktionsmålet och effektivitetsmålet. Inkomstmå-

let innebär att jordbrukarna skall tillförsäkras en viss inkomstnivå. 1 1947 års riksdagsbeslut uttrycktes det som en skälig inkomstnivå. 1 1967 års jordbrukspolitiska beslut formulerades inkomstmålet som att sys- selsatta inom jordbruket skall kunna nå en ekonomisk standard likvärdig med den som erbjuds inom andra näringar. Enligt 1977 års beslut skulle sysselsatta inom jordbruket uppnå en med andra jämförbara grupper likvärdig ekonomisk och social standard. Produktionsmålet rör storleken på den svenska jordbruksproduktionen och motiveras i första hand av beredskapsskäl. Produktionsmålet utformades i 1967 och 1977 års beslut också med hänsyn till bl.a. den internationella livsmedelssituationen, samhällsekonomiska synpunkter samt regionalpolitiska överväganden. Även om detta mål varierat något i de olika livsmedelspolitiska besluten, och ibland över huvud taget inte specificerats, präglas ändå livsmedelspo- litiken av krav på en mycket hög s_jälvförsörjningsgrad av livsmedel. Effek- tivitetsmålet syftar till att genom statliga insatser stimulera en rationalise- ring av jordbruket. På detta sätt skall jordbrukarnas inkomster öka samti- digt som konsumenternas kostnader för livsmedel skall minska. Enligt 1967års beslut var rationaliseringen också viktig för att nedbringa de samhällsekonomiska kostnaderna för jordbruksproduktionen. Huvudmå- len har också utformats med beaktande av vissa regionalpolitiska mål som främst rör jordbruket i Norrland.

Den inbördes rangordningen mellan de tre målen har växlat under åren. 1 1947 års riksdagsbeslut gavs inkomstmålet särskild tyngd, i 1967 års beslut fick däremot effektivitetsmålet en framträdande plats. I 1977 års beslut angavs åter inkomstmålet som ett huvudsyfte för jordbrukspoliti- ken.

Riksdagen fastställde år1985 för första gången riktlinjer för en samlad livsmedelspolitik. Enligt 1985 års livsmedelspolitiska beslut, som är det nu gällande beslutet, är huvudmålet för livsmedelspolitiken att trygga vårt lands livsmedelsförsörjning såväl i fredstid som under kriser och krig. Beslutet innehåller vidare både ett konsument- och inkomstmål som syftar till att ge konsumenterna tillgång till livsmedel av god kvalitet till rimliga priser, resp. att ge jordbrukarna en med jämförbara grupper likvärdig standard. Beslutet innebär också att livsmedelspolitiken skall främja en god regional balanS. 1 1985 års beslut tillkom också ett miljö- och resursmål enligt vilket jordbruket och livsmedelsproduktionen måste ta hänsyn till kravet på en god miljö och till behovet av en långsiktig och planerad hushållning med våra naturresurser. Beslutet innebar vissa förändringar jämfört med tidigare beslut. Bl.a. skall jordbruket ges kompensation för ökade kostnader och inkomstfölisamhet efter obundna överläggningar. Enligt beslutet bör produktionen på överskottsarealen tills vidare utgöras av spannmål. Jordbruksnäringen har dock huvudansvaret för överskotts- produktionen och produktionsanpassningen. Beslutet innebär emellertid också att staten under en femårig övergångsperiod skall ta ett ekonomiskt delansvar för överskottsarealens kostnader. Dessutom skulle åtgärder vid- tas under femårsperioden för att minska överskotten och därmed kost- nadsbelastningen för samhället och jordbruket. Omställningsåtgärder har också vidtagits. För åren 1988, 1989 och 1990 lämnas ersättning till de

jordbrukare som minskar sin areal spannmål och andra grödor som omfat- tas av prisregleringen. En utvärdering av anpassningsåtgärderna skall ske efter femårsperiodens slut.

Karaktäristiskt för livsmedelspolitiken är de omfattande regleringar och stöd som finns för att uppnå de livsmedelspolitiska målen och som i stor utsträckning styr såväl primärproduktionen som förädlingen. Det främsta medlet för att uppnå målen är jordbruksprisregleringen. Den innehåller två huvudelement — ett gränsskydd och en intern marknadsreglering— som syftar till att upprätthålla administrativt satta priser på de viktigaste jordbruksproduktema. Gränsskyddet innebär att den svenska marknaden för jordbruksprodukter genom införselavgifter skyddas från internationell priskonkurrens, medan marknadsregleringen lyfter bort pristryckande överskott från den inhemska marknaden. Det är alltså fråga om omfattan- de offentliga ingrepp i prisbildningen som innebär att produktionen av livsmedelsråvaror avskärmas inte bara från utländsk priskonkurrens utan också från variationer i efterfrågan hos de svenska konsumenterna. För att kompensera jordbruket i norra Sverige för de sämre produktionsbetingel- serna lämnas ett särskilt prisstöd till jordbruket i dessa delar av landet. En annan reglering utgör jordförvärvslagstiftningen vars syfte bl.a. är en fortsatt strukturrationalisering samt att främja uppbyggnaden och vid- makthållandet av effektiva familjeföretag. För jordbrukets rationalisering lämnas också direkt statligt stöd i form av lånegaranti och statsbidrag. Vidare finns inom ramen för livsmedelspolitiken ett omfattande stöd till forskning, försök och rådgivning. Livsmedelsproduktionen påverkas också av den lagstiftning som reglerar markanvändningen, djurskyddet, växtod- lingen och miljöbelastningen på omgivningen. Dessutom reglerar den ge- nerella livsmedelslagstiftningen kvaliteten på och hanteringen av livsme- del.

2.3. Den nuvarande livsmedelspolitikens effektivitet

2.3.1. Beredskapsmålet

1 1985 års beslut har beredskapsmålet formulerats så att den fredstida jordbruksproduktionen i stort sett bör motsvara den inhemska konsumtio- nen. Beslutet innebär också att produktionsmål formulerats för vissa pro- duktionsinriktningar. Bl. a. bör produktionen av mjölk och mjölkproduk- ter i stort sett motsvara den inhemska förbrukningen. Dessutom bör produktionen på överskottsarealen utgöras av spannmål.

Produktionsmålen har under den aktuella perioden varit överuppfyllda. Den största skillnaden mellan inhemsk produktion och konsumtion finns för spannmål där överskottet vid normalskörd uppgår till ca 1,8 milj. ton av en total skörd på ca 6 milj. ton. Även av mjölk och fläsk produceras i dag ett överskott. Dagens livsmedelspolitik innebär att vi producerar betydligt mer än vad som kan avsättas inom eller utom landet med full ersättning för produktionskostnadema. Den fredstida produktionsappara- ten är överdimensionerad, medan specifika beredskapsåtgärder, främst lagring, i vissa avseenden är otillräckliga.

Försörjningsförmågan under kriser och i krig är inte enbart beroende av den fredstida självförsörjningsgraden, formulerad i olika produktionsmål. Den är också beroende av olika anpassningar som i sådana situationer kan göras i både produktions- och konsumtionsled. Den viktigaste anpass- ningsåtgärden är en övergång till kriskost med ett högre inslag av vegetabi- lier än i normalkosten. Dessutom är jordbruksproduktionen beroende av en mängd importerade insatsvaror. Om dessa inte finns tillgängliga, t. ex. i form av beredskapslager. måste avkastningen i produktionen sänkas dras- tiskt, vilket riskerar att försvåra anpassningen. [ krig ställs vidare särskilda krav på den regionala försörjningsförmågan.

2.3.2 lnkomstmålet

lnkomstmålet syftar till att jordbrukarna skall få en med jämförbara grupper likvärdig standard. Målet skall i första hand avse heltidssysselsatta vid rationellt drivna jordbruksföretag. I målet ingår också främjandet av en jämnare inkomstfördelning mellan olika kategorier jordbrukare. Vid inkomstjämförelsen med andra grupper skall hänsyn tas till att jordbruket skall bära kostnaderna för en produktion utöver den samhällsekonomiskt motiverade.

Det är trots mycket omfattande utredningsinsatser omöjligt att entydigt avgöra om målet är uppfyllt eller inte. Orsakerna är flera. bl.a. föreligger en mycket stor spridning i inkomsterna beroende på företagens storlek och driftsinriktning. Det är också svår1 attjämföra nivån på standarden mellan olika grupper. lnkomstjämförelser kompliceras också av skattereglernas inverkan och svårigheten att skilja privatekonomin från ekonomin inom företaget. Dessutom härrör en stor del av jordbrukarnas inkomster från andra inkomstkällor än jordbruket. Av Sveriges 100000 jordbruksföretag har knappt 30 % sin huvudsakliga inkomst från jordbruksföretaget. Trots i stort sett full kostnadskompensation uppvisar jordbruket omfattande lön- samhetsunderskott, enligt de beräkningar som riksrevisionsverket re- dovisar i sin rapport Lönsamhetskalkyler inom jordbruket. Enligt riksrevi- sionsverket kan underskottet i huvudsak förklaras genom de omfattande kostnaderna för att exportera överskotten. Klart är att dagens exportkost- nader som huvudsakligen betalas av producenterna genom interna avgifter allvarligt sänker lönsamheten inom jordbruket, framför allt gäller detta produktionen av spannmål.

Det huvudsakliga medlet för att uppnå inkomstmålet är prisstödet ge- nom pris- och marknadsregleringen. Försöken att långsiktigt påverka in- komsterna med hjälp av prisstödet har emellertid små förutsättningar att lyckas. På grund av ett omfattande läckage i form av bl.a. kapitalisering och exportkostnader kostar prisstödet konsumenterna betydligt mer än vad som kommer jordbrukarna till del i form av inkomster. Genom kapitaliseringen binds prisökningar upp i markpriserna m.m. utan att jordbrukarnas nettoinkomster förbättras. Enligt gjorda undersökningar finns det inget som talar för att ett högt jordbruksskydd automatiskt resulterar i höga inkomster för jordbrukarna. Tvärtom tyder gjorda under- sökningar redovisade i Världsbankens World Development Report 1986

på det omvända förhållandet: ju högre skydd, desto lägre relativa inkoms- ter förjordbrukct. Huvudorsakerna bakom den trots allt positiva inkomst- utvecklingen åren 1965 — 1983 inom jordbruket räknat per brukningsenhet ärinte ökade jordbruksinkomster. utan ökade inkomster från andra källor och det faktum att antalet brukningsenheter blivit både färre och större.

2.3.3. Konsumentmålet

Konsumentmålet innebär enligt 1985 års beslut att konsumenterna skall få tillgång till livsmedel av god kvalitet och till rimliga priser. Konsumenter- na skall också ges goda möjligheter att välja mellan livsmedel av olika slag. Vidare skall livsmedlen vara fullgoda från kost- och näringssynpunkt. Konsumentmålet innehåller alltså många målsättningar som rör hygien. kvalitet, pris, mångfald samt kost- och hälsoaspekter.

Det grundläggande hygienkravet. som är livsmedelslagstiftningens ena huvudsyfte, är enligt min bedömning förhållandevis väl uppfyllt i dag. Lagstiftningens andra huvudsyfte är att tillgodose det s.k. redlighetskra- vet. Detta är framför allt ett ekonomiskt skydd. dvs. bestämmelserna syftar till att man som konsument inte skall bli lurad. I fråga om detta krav har måluppfyllelsen under 1980-talet visat stora brister. Under årl989 beslutade riksdagen om en skärpt livsmedelskontroll (prop. 1988/89:68. JoU.l4, rskr. 263), ett beslut som bl.a. innebär en förstärkning av redlig- hetskontrollen.

Jordbruksprisregleringen utgör ett-komplicerat och svårgenomträngligt system som gör att önskemål från konsumenterna har svårt att nå produ- centerna. Konsumenter och producenter avskärmas från varandra. De beslut som producenterna fattar grundas inte alltid på vad konsumenterna efterfrågar, utan snarare på signaler från regleringssystemet. Detta skall dock inte uppfattas som kritik mot producenterna utan mot prisreglering- en som sådan. Denna stimulerar inte heller produktutveckling av nya varor.

Den garanterade avsättningen till ett fastställt pris på de reglerade pro- dukterna skapar en lönsamhetströskel för produkter som inte är prisregle- rade. Detta kan vara en av anledningarna till att produktionen av alterna- tivodlade varor har haft svårt att slå igenom. trots att sådana varor i allt större utsträckning efterfrågas av konsumenterna. Svårigheterna för alter- nativa och småskaligt eller lokalt producerade varor att nå ut på markna- den har också förstärkts av att distributionssystemet främst är uppbyggt för långa serier och enhetliga varor.

Prisregleringssystemet premierar inte heller i tillräcklig utsträckning kvalitet, trots att ett visst kvalitetsarbete utförs inom regleringens ram. Inom regleringen finns olika former av kvalitetsbetalning som delvis får ersätta en fungerande marknad. Informationen om kvalitetsskillnader förs dock i mycket liten utsträckning vidare till konsumenterna.

När det gäller livsmedelsprisernas utveckling är situationen anmärk- ningsvärd. Under såväl 1970- som 1980-talet har livsmedelspriserna i Sverige stigit snabbare än konsumentprisindcx. Detta har visat sig vara en utveckling där Sverige skiljer sig från övriga Västeuropa. I övriga europeis-

ka OECD-länder har i genomsnitt priserna på livsmedel stigit långsamma- re än konsumcntprisindex under 1980-talet.

Frågor kring konsumentmålct belystes av 1986 års livsmedelsutredning. Denna pekade bl. a. på prisregleringens indirekta effekter på prisutveck- lingen både genom att påverka konkurrensförutsättningarna och prissätt- ningsbeteendet hos livsmedelskedjans aktörer.

När det till sist gäller kost- och hälsoaspekten kan konstateras att pris- regleringen i vissa fall direkt motverkar kostmålet. Ett exempel finns inom mejeriregleringen där prissättningen av olika produkter sker på ett sätt som närmast främjar konsumtionen av animaliskt fett.

2.3.4. Miljö- och resursmålet

Miljö- och resursmålet innebär att. jordbruket måste ta hänsyn till kravet på god miljö och behovet av en långsiktig och planerad hushållning med våra naturresurser. Jordbrukets negativa miljöeffekter till följd av närsalt- utlakning och användning av kemiska bekämpningsmedel måste minime- ras och produktionsförmågan hos marken bevaras. I rimlig utsträckning skall jordbruket bedrivas så att det. bidrar till att bevara genetisk variation och värdefulla delar av flora och fauna i odlingslandskapet.

1 regeringens proposition (1987/88z85) om miljöpolitiken inför 90-talet anges några generella miljömål som också avserjordbruket.

Målet för det fortsatta arbetet med att bevara naturtyper anges vara att säkerställa alla förekommande naturtyper, såväl naturliga som kulturpräg- lade, i en sådan utsträckning och på ett sådant sätt att de långsiktigt kan bibehållas i ekologisk stabilitet och med bevarat artinnehåll.

Målet för det fortsatta arbetet inom fauna- och floravården anges vara att bibehålla en rik och varierad fauna och flora, att inom ramen för rimliga krav på hänsyn och resursinsatser bevara de naturligt förekom- mande växt- och djurarterna i livskraftiga och reproducerande popula- tioneri naturen.

Miljöhänsynen har också kommit till uttryck i bl.a. skötsellagens be- stämmelser om miljöskyddsföreskrifter och skyldigheter att ta hänsyn till naturvårdens intressen samt i lagen om hushållning med naturresurser.

Det finns i dag en bred insikt om det positiva miljö- och naturvårdsvär- de som jordbruket har, men även om de miljöproblem som jordbruket orsakar.

I vissa områden, framför allt i södra Sverige, ärjordbruket den huvud- sakliga källan till läckage av kväve till våra kustvattenområden. Nitratför- orening av grundvattnet är också ett dokumenterat problem i många jordbruksbygder, Särskilt i områden med sandjordar och intensiv djurhåll- ning. Jordbruket bidrar också till kvävetillförseln till luften. i huvudsak genom ammoniakavdunstning vid hantering av stallgödsel. Användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket innebär framför allt risker för den omgivande miljön och arbetsmiljön. Dessutom kan användningen innebä- ra en risk för rester i livsmedel.

Eftersom den helt dominerande delen av stödet till jordbruket betalas över priserna skapas incitament för jordbrukarna att öka intensiteten i

produktionen. Därmed blir insatser av t.ex. handelsgödsel och bekämp- ningsmedel mera lönsamma. Höga markpriser gör användningen av in- köpta produktionsmedel mer intressant. eftersom de blir relativt sett billi- gare vid ett högre markvärde.

Strukturförändringen i jordbruket under framför allt efterkrigstiden har minskat mångfalden av miljöer i jordbrukslandskapet. De drastiska för- ändringar i markanvändning och brukningsmetoder som skett under 1900-talet innebär, förutom förändringar i landskapsbilden, även stora förändringar för floran och faunan. Många arter finns numera inorn be- gränsade delar av ett äldre kulturlandskap, t. ex. naturliga betes- och slåt- termarker, öppna diken, åkerholmar och stengärdesgårdar. Inte minst prisstödets konstruktion har bidragit till en successiv utarmning av de natur- och kulturmiljövården vi förknippar med det svenska odlingsland- skapet.

Ett aktivt och levande jordbruk är emellertid av utomordentligt stor betydelse för vården av de natur- och kulturmiljövärden som t. ex. ängs- och hagmarker utgör. Utan ett aktivt jordbruk skulle dessa spår från tidigare generationers arbete och brukningsmetoder försvinna.

Som jag nämnt är en av orsakerna till jordbrukets negativa miljöeffekter nuvarande prisstöd. Oavsett orsakerna kan vi konstatera att detär angelä- get med kraftfulla motåtgärder. Ett antal sådana åtgärder har också vidta- gits för att påbörja en omställning i riktning mot större hänsyn till miljön och bättre hushållning med våra naturresurser.

Sedan år 1984 tas en miljöavgift ut på handelsgödsel och bekämpnings- medel i syfte att minska användningen.

Ett handlingsprogram har utarbetats för att minska riskerna för hälsa och miljö vid användningen av bekämpningsmedel i jordbruket. Detta skall ske genom övergång till medel med mindre risker, utbildning och en halverad användning av bekämpningsmedel mellan åren 1985 och 1990. Regeringen uppdrog i september 1988 åt lantbruksstyrelsen, naturvårds- verket. kemikalieinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen att utreda möj- ligheterna att ytterligare reducera användningen av bekämpningsmedel efter år 1990. Myndigheterna redovisade den ljuni 1989 sina förslag till regeringen i rapporten Minskad kemisk bekämpning. Jag återkommer i det följande med förslag på området.

Riksdagen beslutade år 1988 om miljöförbättrande åtgärder i jordbru- ket. m.m. (prop. l987/88:128, JoU 24, rskr.374). Enligt beslutet skall åtgärder vidtas som syftar till att reducera växtnäringsläckaget. främst kväve, med 50% före år 2000.

Lantbruksstyrelsen har fått i uppdrag att följa utvecklingen på området och har nyligen redovisat ett förslag till ytterligare åtgärder för att begränsa växtnäringsläckaget.

Sedan den ljuli 1986 finns möjlighet för det enskildajordbruksföretaget att få ekonomiskt stöd för vård av värdefulla naturtyper. Genom riksda- gens beslut om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket har ytterligare medel anvisats för åtgärder i odlingslandskapet. Sedan år l989 finns också möjligheter att lämna ersättning till lantbrukare som ökar variationen i

slättbygdema och samtidigt minskar spannmålsarealen. Genom dessa nya inslag i landskapet främjas naturvård, kulturmiljövård och miljöskydd.

Som ett ytterligare led i strävan att minska jordbrukets negativa miljö- påverkan har regeringen beslutat att lämna ett omläggningsstöd till s.k. alternativ odling.

Behovet av dessa riktade åtgärder som ännu inte fått full effekt är oomtvistligt. Åtgärderna har delvis varit nödvändiga för att motverka de problem som nuvarande prisstöd för med sig.

2.3.5. Det regionalpolitiska målet

I 1985 års livsmedelspolitiska beslut ingår ett regionalpolitiskt mål som innebär följande. För att främja en god regional balans bör jordbruket bedrivas i hela landet, med hänsyn till den betydelse som jordbruket har för sysselsättningen i bygder där det råder brist på andra arbetstillfällen. Med hänsyn till jordbrukets stora betydelse för befolkning, sysselsättning, service och natur- och kulturmiljö i norra Sverige finns det anledning att behålla ett regionalpolitiskt motiverat stöd till näringen i denna del av landet. Detta är betydelsefullt även från beredskapssynpunkt. De speciella förhållanden som råder i norra Sverige skall särskilt beaktas vid jordbruks- politikens utformning. Det finns vidare enligt riksdagsbeslutet ”flera skäl som talar för en geografiskt väl differentierad jordbruksproduktion av i stort sett nuvarande storlek i norra Sverige”. Däremot ansågs det enligt riksdagsbeslutet inte möjligt att ha. som mål att ytterligare öka jordbruks- produktionen i norra Sverige. Inte heller var det möjligt att, med hänsyn till den fonsatta rationaliseringen som sker i jordbruket, garantera att en viss resursmängd bibehålls i jordbmket inom detta område.

Det generella prisstöd som ges till jordbruket i hela landet i form av gränsskydd och marknadsregleringar hamnar till den helt övervägande delen i södra och mellersta Sverige-. Detta utfall beror främst på att stödet ges i direkt proportion till producerad kvantitet och att den största delen av produktionen sker i Syd- och Mellansverige. Det generella prisstödet är därför inte ett effektivt medel för att uppnå regionalpolitiska mål.

Det särskilda prisstödet till jordbruket i norra Sverige syftar till att kompensera jordbruket i dessa delar av landet för de högre produktions- kostnaderna och att utjämna lönsamheten mellan norra och mellersta Sveriges jordbruk. Prisstödet leder således till en utjämning av förutsätt- ningarna för jordbruket i dessa båda delar av landet, däremot inte till någon tydlig regionalpolitiskt motiverad förskjutning av stödet mot lan- dets norra delar. Stödet ges även här med ett belopp per producerad enhet. Det är dock differentierat mellan olika delar av området så att det största stödet tillfaller de områden som har sämst naturliga förutsättningar. Trots detta får även stödet till jordbruket. i norra Sverige en profil som liknar det generella stödet, dvs. att huvuddelen av stödet går till områden med bättre förutsättningar för jordbruk, dvs. i huvudsak kustbygden och Storsjöområ- det. Detta förklaras av att det utgår per producerad enhet. Därigenom uppstår ett behov att komplettera det särskilda prisstödet med andra riktade insatser som exempelvis glesbygdsstöd.

Strukturförändringama i det norrländska jordbruket innebär bl.a. att det i inlandet sker en fortlöpande minskning av antalet jordbrukare samti- digt som produktionen förskjuts alltmer mot kusten. Denna utveckling blir ur regionalpolitisk synvinkel negativ då befolkningen i inlandet minskar, med negativa effekter för servicenivån och natur- och kulturmiljön m.m.

Under senare år har denna utveckling uppmärksammats bl. a. på jord- brukspolitikens område. Ett särskilt åtgärdsprogram för jordbruket i norra Sverige genomförs. där sysselsättningen sätts i centrum och går före tradi- tionella krav på storleksrationaliseringar. Genom bl.a. investeringsstöd. utvecklingsprojekt, forsknings— och försöksverksamhet samt utbildning och rådgivning har ett stöd lämnats från samhällets sida för tillkomsten av kombinationsföretag, där jordbruk ingår som en del.

Även glesbygdsstöd kan lämnas till jordbruksföretag, vilket också har en stimulerande effekt i de delar av norra Sverige, bl.a. inlandet, där förut- sättningarna för jordbruk är mindre gynnsamma och prisstödet följaktli- gen har mindre effekt.

2.3.6. Slutsats

Slutsatsen av den genomgång jag nu gjort är att dagens livsmedelspolitik kännetecknas av en dålig måluppfyllelse. Vi har i dagen kostsam överpro- duktion, inkomstmålet urholkas av överskottskostnadema och av kapitali- seringseffekten. Prisutvecklingen på livsmedel överstigeri Sverige inflatio- nen. Samtidigt avskärmas konsumenter och producenter från varandra. ' Jordbruket belastar också på olika sätt miljön, bl.a. leder prisstödet till höga markvärden, vilket stimulerar intensiteten ijordbruksproduktionen. Även de regionalpolitiska målsättningarna motverkas av prisstödets kon- struktion. Många av problemen förklaras av att'vi i dag huvudsakligen har ett stöd, prisstödet. för att uppnå de olika livsmedelspolitiska målen. Det har visat sig vara ineffektivt och på flera viktiga punkter direkt motverka målen. För att vi i framtiden bättre skall kunna uppnå de nationella livsmedelspolitiska målen krävs att dagens livsmedelspolitik reformeras. Jag kommer därför i det följande att föreslå att nya medel används för att uppnå målen och att prisstödets roll som livsmedelspolitiskt medel tonas

ned. .

2.4. Jordbruket i samhällsekonomin

2.4.1. Livsmedelspolitikens samhällsekonomiska kostnader

Den svenska ekonomin har under 1980-talet utvecklats positivt i flera avseenden. Näringslivet har byggts ut och förnyats, sysselsättningen har ökat kraftigt och arbetslösheten är låg. Den offentliga sektorns finanser är i balans och statens budgetunderskott har eliminerats.

Det finns emellertid också betydande problem. Den ihållande högkon- junkturen har lett till överhettning. Pris- och kostnadsökningarna är vä- sentligt högre än i våra konkurrentländcr. Den ekonomiska tillväxten är

förhållandevis låg och produktiviteten har nästan inte ökat alls de senaste åren.

Denna utveckling innebär stora risker för framtiden. Fortsätter den kommer sysselsättningen att hotas. Den ekonomiska politiken inriktas därför bl.a. på att stärka den ekonomiska tillväxten. Åtgärder för att främja effektiviteten i näringslivet är i detta avseende väsentliga.

Skärpt konkurrens och mindre regleringar främjar produktiviteten och dämpar prisstegringarna. Den nuvarande livsmedelspolitiken medför att incitamenten förjordbruket och livsmedelsindustrin att hålla nere kostna- derna försvagas. Den livsmedelspolitiska reformen är därför en viktig åtgärd för att hålla nere inflationen.

Beslut har också fattats om avreglering på teko-områdct. Lagstiftningen på det finansiella området förändras, så att effektiviteten och konkurren- sen på finansmarknadema förstärks. Utredningar har tillsatts för att analy- sera produktivitetsutveeklingen i industrin och tjänstenäringama och för att lämna förslag till hur konkurrensförhållandena i den svenska ekonomin kan förbättras.

Förutsättningarna är goda för en fortsatt relativt stark tillväxt i industri- ländema under de närmaste åren. Av stor betydelse är härvid de åtgärder som har vidtagits för att förbättra ekonomiemas funktionssätt. Det gäller bl. a. avregleringar och förstärkning av konkurrenspolitiken. Mot den bak- grunden är åtgärder för att stärka tillväxten i svensk ekonomi nödvändiga för att bibehålla konkurrenskraften.

Den nuvarande livsmedelspolitiken med dess komplicerade prisstöd- system medför avsevärda samhällsekonomiska kostnader. Förutom den direkta kostnaden för överskottsexporten, som under de senaste fem åren varierat mellan 2 och 3 miljarder kr. årligen, finns också dolda kostnader inom mejeriregleringen samt relativt stora administrationskostnader. Till dessa direkta kostnader hör också de som belastar konsumenter och skatte- betalare genom att livsmedlen på grund av den förda politiken blir dyrare. Prisstödsystemet medför också betydande inkomstöverföringar, i första hand från konsumenter till producenter. Prisstödet kostar dock konsu- menterna betydligt mer än vad som kommer jordbrukarna till del. Genom omfattande läckage bl.a. i form av kapitalisering i höga markpriser och exportförluster reduceras nettoinkomstema för jordbrukarna.

Dagens politik medför också vissa dynamiska kostnader. Eftersom pro- duktionen av livsmedel i dag är större än vad som kan avsättas med kostnadstäckning är användningen av kapital och arbetskraft också större än vad som erfordras. Det innebär en utebliven ekonomisk tillväxt och därmed en välfärdsförlust. Som jag nämnt tidigare medför det nuvarande systemet att incitamenten för jordbruket, livsmedelsindustrin och handeln att hålla nere kostnadsutvecklingen försvagas. Det bidrar till en hög infla- tion, vilket försvagar Sveriges konkurrenskraft och leder på sikt till en lägre tillväxt i ekonomin. På en rad olika sätt bidrar dagens livsmedelspoli- tik alltså till en ineffektiv resurshushållning och välfärdsförluster. Av samhällsekonomiska skäl finns det därför ett starkt behov av en livsme- delspolitisk reform.

2.4.2. Skattereformen

Behovet av en genomgripande skattereform har klarlagts av bl. a. inkomst- skatteutredningen (RlNK), utredningen om en reformerad företagsbe- skattning (URF) och kommittén för indirekta skatter (KlS). Riksdagen har beslutat om ett första steg i genomförandet av skattereformen år 1990 (prop. 1989/90:50, SkU lO. rskr. 96). Regeringen har nu lagt fram förslag om ett andra steg i skattereformen (prop. 1989/90: 1 ID och l l l). Utgångs- punkterna i reformarbetet är att skapa en samhällsekonomiskt effektiv beskattning samtidigt som fördelningspolitiska mål uppfylls. Arbete och sparande skall ges en bättre skattemässig behandling medan villkoren för lånebaserad konsumtion och förmögenhetsuppbyggnad försämras. Skatte- planering och skatteflykt skall motverkas. En ökad likformighet i behand- lingen av skilda slag av inkomster är basen för reformarbetet. En kraftig sänkning av de formella skattesatserna är också en grundförutsättning för att uppnå syftena med reformen.

Det finns i detta sammanhang ingen anledning att gå in på alla de områden som reformen berör. Jag vill emellertid kommentera vissa av förslagen som är av större betydelse förjordbruksföretagarna.

Regeringen har efter remissbehandlingen av betänkandena från skatte- utredningarna lagt fram förslag som i vissa fall avviker från utredningar- nas. Detta gäller bl. a. frågor av betydelse för de areella näringarna.

Den nya skatteutjämningsreserven (surven) har i regeringens förslag utformats på ett annat sätt än vad URF föreslog. Bl. a. finns ingen belopps-- mässig begränsning av surven. Vid beräkningen av survunderlagct får näringsfastigheter ingå med 70 %. Bakgrunden till den regeln är att beskatt- ningen vid försäljning av näringsfastighet skall ske i inkomstslaget kapital. Detta innebär en reavinstbeskattning på 30%. vilket är en lägre beskatt- ning än vad utredningarna föreslagit. För bostadsdelen blir beskattningen densamma som för villa. dvs. högst 9 %.

En särskild utredning av möjligheterna att tillämpa en s.k. särskild redovisningsmctod (SRM) för att skilja privat ekonomi från företagets har gjorts (SOU l989:94). Regeringen har konstaterat att metoden kräver ytterligare överväganden och har därför beslutat att utreda SRM-modellen vidare. Målet för utredningsarbetet är att kunna erbjuda egenföretagare möjlighet att arbeta på samma skattemässiga villkor som aktiebolag utan att behöva använda sig av någon form av bolag.

För att skapa neutrala regler för behandlingen av löntagares och företa- gares räntor föreslog RINK införandet av regler om s.k. räntefördelning. Förslagen innebar i korthet att i den mån företagets survunderlag under- steg noll skulle ett belopp beräknat som mellanskillnaden multiplicerad med Statslåneräntan redovisas som avdrag i inkomstslaget kapital och som intäkt i inkomstslaget näringsverksamhet. Regeringen har i sitt förslag beaktat de problem som kan finnas för vissa företagare, exempelvis för företag som nu befinner sig i ett uppbyggnadsskede av deras verksamhet. genom att bl. a. föreslå övergångsregler.

Möjligheterna att begränsa utrymmet för en osund skatteplanering är som jag nyss nämnt ett av de viktigaste inslagen i en reformering av

skattesystemet. Utformningen av reglerna för förvärvskällor och under- skottsavdrag är därvid av stor betydelse. Bakgrunden till detta är bl.a. de problem som föreligger vad gäller att hålla isär den privata ekonomin från företagets. Den mycket starka kritik som riktats mot det nuvarande skatte- systemets utformning har bl.a. pekat på att underskottsavdragen gett utrymme för en av samhället subventionerad privatkonsumtion och för- mögenhetsuppbyggnad. Regeringen har därför föreslagit en begränsning av möjligheterna att dra av ränteutgifter när dessa överstiger ränteinkomster- na så att nettoutgifter utöver 100000 kr. kvoteras till 70 %. Härigenom kan rimlig hänsyn tas till underskott som följer av lånekostnader för investe- ringar i boende. Eftersom privatbostaden på en jordbruksfastighet enligt förslagen skall beskattas i inkomstslaget kapital kommer således samma regler att gälla för de räntekostnader som avser denna.

Vad gäller underskott i näringsverksamhet innebär förslagen att möjlig- heterna att kvitta dessa samma år mot överskott i andra inkomstslag upphör. Underskott i en förvärvskälla får såväl vad gäller inkomstskat- ten som egenavgifterna — kvitta-s mot överskott i förvärvskällan under följande beskattningsår. Föreligger underskott vid förvärvskällans upphö- rande behandlas underskottct som realisationsförlust. Kvittning skall en- ligt förslagen få ske mellan olika verksamheter i de fall den skattskyldige arbetat i dem i inte oväsentlig omfattning. Aktiva verksamheter skall därför bilda en gemensam förvärvskälla. Kvittning får däremot inte ske mellan passiv och aktiv verksamhet eller mellan olika passiva verksamhe- ter.

Regeringens förslag innehåller vidare särskilda regler för värdering av djur. Djur behandlas som lager men får -—till skillnad från vad URF föreslog — tas upp till lägre värde än lager i övrigt. Det kan vidare nämnas att regeringen, bl.a. för att inte försvåra generationsskiften ijordbruksfö- retag. inte har tagit fasta på RINK:s förslag om användningen av den s.k. dclningsprincipen vid överlåtelser av fastigheter.

Jag återkommer i det följande till en bedömning av effekterna av skatte- reformen för jordbruket.

Hänvisningar till S2-4-2

2.4.3. Regionalpolitiken

Regeringen har i mars 1990 presenterat sitt förslag till regionalpolitik för 1990-talet (prop. 1989/90:76). Det övergripande målet för regionalpoliti- ken är att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet. Politiken skall främja en rättvis fördelning av välfär- den mellan människor i olika delar av landet, en balanserad befolknings- utveckling så att en valfrihet beträffande bosättning, utbildning, arbete m.m. erhålls samt att produktionen kan ske rationellt, varigenom en god ekonomisk tillväxt kan uppnås.

Förslaget innebär att regionalpolitiken förbättras och vidgas i flera av- seenden och utefter vissa huvudlinjer. Länens roll i regionalpolitiken ökar och besluten decentraliseras så att det skall vara möjligt att ta vara på varje enskild regions egna resurser och utvecklingsmöjligheter. Vidare koncen- treras det regionalpolitiska stödet till de områden som har det största

behövet. Det geografiska stödområdet för näringslivsutveckling minskas i förhållande till de tidigare avgränsningarna. Det nu föreslagna stödområ- det karaktäriseras främst av att det är glest befolkat och har långa avstånd, svaga lokala arbetsmarknader och långsiktigt svåra regionalpolitiska pro- blem. Norrlands inland. delar av Bergslagen samt de nordvästra delarna av Värmlands och Kopparbergs län är det sammanhängande område som kännetecknas av dessa problem. Den nya avgränsningen av stödområdet innebär att ca 7% av landets befolkning omfattas, jämfört med 13% i det hittillsvarande stödsystemet. En förenkling sker vidare genom att antalet stödformer och stödområden reduceras och handläggningen av allt regio- nalpolitiskt stöd på regional nivå läggs på länsstyrelserna. De företagsstöd som kommer att kunna lämnas består bl. a. av lokaliseringsbidrag som ges i samband med investeringar i byggnader och maskiner. Vidare kan ut- vecklingsbidrag lämnas till företagen” immateriella investeringar, dvs. marknadsföring. produktutveckling m.m. Sysselsättningsbidrag kommer liksom hittills att kunna lämnas till företag som varaktigt ökar sysselsätt- ningen. Systemet med nedsättning av sociala avgifter som stöd till närings- livet bibehålls men ändras i vissa delar. Den geografiska omfattningen utökas t. ex. till hela det nya stödområdet l, dvs. stora delar av Norrlands inland.

Förenklingar och förbättringar föreslås beträffande glesbygdsstödet där stödmöjligheterna samlas i fa'rre stödformer. Möjligheter till utvecklings- åtgärder i landsbygdsom råden föreslås. För att ansvara för glesbygdsfrågor föreslås att en myndighet inrättas, som lokaliseras till Östersund. Myndig- heten skall bl.a. förmedla kunskaper om glesbygdsproblem, bedriva för- sök5verksamhet. svara för utvärdering m.m.

Större vikt läggs vid åtgärder som främjar förutsättningarna för regional utveckling. t.ex. förbättringar av infrastrukturen. Ett särskilt anslag för infrastrukturåtgärder föreslås, som till största delen kommer att användas i Norrlands inland.

Sammanlagt föreslås att 2250 milj. kr. anvisas för regionalpolitiska åt- gärder. vilket innebär en ökning med 353 milj. kr. ijämförelse med inneva- rande budgetår.

Jord- och skogsbruket är mycket viktiga näringar bl.a. för glesbygden och dess utveckling. Glesbygdsstöd lämnas bl. a. till företag inom de areel- la näringarna. De förbättringar av glesbygdsstödet som föreslås i regering- ens proposition om regionalpolitiken innebär förbättringar även för jord- bruksföretagen i glesbygden.

2.4.4. Energipolitiken och miljöavgifter

Riksdagen fastställde år 1985 (prop. 1984/85: 120. NU 30, rskr. 362) rikt- linjer för den långsiktiga energipolitiken. En huvuduppgift för energipoliti- ken är att skapa förutsättningar för att övergången från olja till förnybara och inhemska energikällor skall kunna fullföljas, samtidigt som förutsätt- ningarna förstärks för att kärnkraften skall kunna avvecklas. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveck- ling av all energiteknik.

Enligt riksdagens energipolitiska beslut år 1988 (prop. 1987/88:90, NU 40, rskr. 375) skall kämkraftsa'vvecklingen inledas genom att en första reaktor tas ur drift år 1995 och en andra år 1996 — en i Barsebäck och en i Ringhals.

År 1988 uttalade riksdagen (Jo'U 1987/88:23. rskr. 373) att regeringen bör klarlägga energianvändningens effekter på koldioxidhalten i atmosfä- ren och utarbeta ett program för att minska utsläppen till vad naturen tål. Som ett nationellt delmål angavs att koldioxidutsläppen i Sverige inte bör öka.

Inom regeringskansliet pågår förberedelser för en energipolitisk proposi- tion, som avses föreläggas riksdagen hösten 1990. Avsikten är att proposi- tionen skall innehålla bl.a. preciserade förslag om kärnkraftsavvecklingens inledning och om åtgärder som föranleds av avvecklingen.

En rad utredningsuppdrag har lagts ut i syfte att ge underlag till kom- mande energipolitiska beslut. Exempelvis fick statens energiverk och sta- tens naturvårdsverk i oktober 1988 regeringens uppdrag att klarlägga hur en miljöanpassad svensk energiförsiörjning kan utformas. En sådan energi- försörjning innebär att största möjliga hänsyn tas till vikten av en ansvars- full hushållning med och omsorg om miljö- och naturresurser. ] december förra året redovisade verken sin utredning Ett miljöanpassat energisystem. Remissbehandlingen har nyligen avslutats. Av utredningen framgår att fossila bränslen i stor utsträckning behöver ersättas av biobränslen om koldioxidutsläppen skall begränsas i enlighet med riksdagens uttalande.

År 1987 användes inhemska bränslen (skogsbränslen, torv, lutar och avfall) med ett energiinnehåll på 66TWh. Användningen av inhemska bränslen har ökat stadigt under 1980-talet, delvis som en följd av statligt stöd till investeringar och till forskning och utveckling. Enligt nämnda utredning kan den fysiska tillgången till biobränslen år 201 5 uppskattas till 90— l40TWh tillfört bränsle per år, dvs. 40— 1 10% större än dagens användningsnivå. Hänsyn har tagits till miljömässiga och tekniskt prak- tiska restriktioner. En eventuellt ökad användning av torv och avfall som bränsle ingår inte i utredningens biobränslepotential på 90— 140 TWh.

Skogsbränsle, dvs. avverkningsrester m.m. från skogsbruket. är det bio- bränsle som på kort sikt kan ge störst bidrag till energitillförseln. På längre sikt kan även energigrödor ge ett betydande tillskott. förutsatt att utveck- lingen av plantmaterial och av teknik för odling och skörd fortsätter.

[ princip kan alla traditionella jordbruksgrödor användas som energi- råvara. Dessutom kan speciella energigrödor odlas. Den energigröda som hittills har ägnats mest forskning är energiskog. Vidare kan energi utvinnas ur restprodukter från livsmedelsproduktionen. exempelvis halm och stall- gödsel.

Energin kan tas till vara genom direkt förbränning av biomassan. [ andra fall utvinns energin genom förbränning av en vidareförädlad form av biomassa, exempelvis etanol, vegetabilisk olja eller rötgas.

En förutsättning för att de fysiska tillgångarna till biobränslen skall kunna utnyttjas som energiråvara, är att de är ekonomiskt konkurrenskraf- tiga gentemot andra energislag. Härvid har skatter, avgifter och andra ekonomiska styrmedel en stor betydelse.

Miljöavgiftsutredningen (ME 1988:03) har i uppdrag att analysera förut- sättningarna för införande av miljöavgifter och andra ekonomiska styrme- del inom miljöskyddsområdet. 1 oktober 1989 avlämnade utredningen delbetänkandet (SOU 1989:83) Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken — Energi och trafik. Betänkandet innehåller bl.a. förslag till avgifter på utsläpp av koldioxid. svavel och kväveoxider. De nuvarande energiskat- terna på bränslen föreslås reduceras med 50% i samband med att en koldioxidavgift införs. Vidare föreslås att ett stödsystem införs för att främja elproduktion med miljöfördelar. Betänkandet har remissbehand- lats.

I prop. ( 1989/90: 1 1 1) om reformerad mervärdeskatt m.m. har regering- en nyligen föreslagit att en koldioxidskatt och en svavelskatt skall införas, samt att de nuvarande energiskattema på bränslen skall reduceras med 50%. Chefen för miljö- och energidepartementet kommer senare i dag att förelägga regeringen förslag till proposition om vissa ekonomiska styrme- del inom miljöpolitiken, m.m. Förslaget omfattar bl.a. en miljöavgift på utsläpp av kväveoxider från stora förbränningsansläggningar för energi- produktion. Förslagen om miljöskatter och miljöavgifter överensstämmer i huvudsak med miljöavgiftsutredningens förslag.

Eftersom biobränslen inte ger upphov till något nettotillskott av kol- dioxid till atmOSfären, omfattas de inte av koldioxidskatten. Med de föreslagna skatterna kommer därför biobränslenas konkurrenskraft att stärkas i förhållande till dagsläget.

Förslag bereds för närvarande i regeringskansliet för att ytterligare sti- mulera miljövänlig energiproduktion, bl. a. i form av kraftvärme inom en ram av 500 milj. kr./år. Därvid skall prioritet ges till biobränslen. Det är angeläget att en varaktig marknad för biobränslen kommer till stånd. Förutsättningarna för etanolproduktion har förbättrats på grund av för- ändringar av skattesystemet. Det finns därför skäl att nu pröva om det är ekonomiskt rimligt att i Sverige producera etanol för drivmedel. En arbets- grupp med företrädare för näringen, petroleumbranschen och regerings- kansliet bör klargöra denna fråga före den 1 juni 1990. Den närmare utformningen av stimulanser kommer att presenteras i ett cnergipolitiskt sammanhang.

2.4.5 Åkermarken en resurs

Den svenska åkermarken utgör en värdefull produktionsresurs inom såväl livsmedels— som industri-, skogs- och energiproduktionen. Dagens pris- stödsystem driver fram en intensiv produktion av de prisreglerade grödor- na. Resultatet är en stor och kostsam överskottsproduktion av framför allt spannmål, vilket är en ineffektiv användning av åkermarken, vid rådande världsmarknadspriser. Ett mått på detta är att dagens överskottsproduk- tion med nuvarande intensitet och produktionsteknik motsvarar en areal på ca 500000 ha. Denna areal används för en produktion som inte ger täckning för de rörliga produktionskostnadema.

Genom en avreglering skapas bättre förutsättningar för en effektiv och riktig markanvändning. Att ersätta dagens reglering med någon ny typ av

reglering som styr markanvändningen till vissa specifika grödor medför en uppenbar risk att en produktion ånyo drivs fram som sedan inte efterfrå- gas. Resultatet kan bli nya kostsamma överskott. Det är också vid en avreglering av jordbruksmarknaden naturligt att den enskilde jordbruksfö- retagaren får avgöra hur åkermarken skall användas. Staten måste emeller- tid kunna påverka markanvändningen t.ex. i syfte att hålla landskapet öppet.

Huvudaltemativen till produktion av livsmedelsråvara är i dag industri- och energigrödor samt skogsproduktion. Sådana alternativ har emellertid svårt att konkurrera med livsmedelsråvara på grund av prisstödet som driver upp lönsamheten för de prisreglerade grödorna, som dessutom har en garanterad avsättning. En avreglering innebär att konkurrensläget för alternativa grödor förbättras.

Jag har nyss redogjort för några av de aktuella frågorna inom miljö- och energipolitiken som har betydelse för möjligheten att öka utnyttjandet av åkermark för odling av energigrödor. Överväganden inom dessa politik- områden måste också vara styrande för de åtgärder som påverkar använd- ningen av inhemska biobränslen. Med de skatter och avgifter som nu är föreslagna. kommer förutsättningarna för en lönsam odling av energigrö- dor att förbättras. Därmed ökar möjligheterna ytterligare för dagens vege- tabilieproducenter att odla nya grödor och därmed en mer effektiv an- vändning av åkermarken. Odlingen av energigrödor. liksom odlingen av industrigrödor, är dock ytterst beroende av marknadens efterfrågan på sådana produkter.

2.5. Den internationella situationen

Om livsmedelspolitik tidigare kunnat bedrivas avskärmad från den inter- nationella utvecklingen, är situationen en helt annan i dag. Jordbrukspoli- tik har blivit en viktig fråga både i OECD- och GATT-sammanhang. Sedan ett antal år är den globala livsmedelsförsörjningen också en viktig fråga i den internationella debatten. I viss utsträckning berörs också den svenska livsmedelspolitiken av de pågående förhandlingarna mellan EG och EFTA.

2.5.1. Den globala livsmedelsförsöi'jningen

Svält och undernäring är fortfarande en plågsam realitet i många u-länder. Samtidigt har världens samlade livsmedelsproduktion per capita ökat med 12% mellan åren 1961 och 1985. Störst var ökningen i Asiens centralpla- nerade ekonomier, men även Europa och Nordamerika stod för betydande ökningar. Kina och Indien. som under 1960-talet upplevde svåra svältpe- rioder, är i dag i stort sett självförsörjande och sporadiska exportörer av bl. a. spannmål. Enda undantaget från den positiva utvecklingen var Afri- ka som främst under periodens senare hälft hade en större ökning av befolkningen än av livsmedelsproduktionen. Andelen undernärda av u-ländemas befolkning har — enligt Food and Agriculture Organization of the United Nations, FAO— sjunkit påtagligt, från 27till 21,5% mellan

åren 1969— 1971 och 1983—1985. Flertalet av världens undernärda (57%) bedöms dock fortfarande finnas i Fjärran Östern, medan Afrika och Latin- amerika uppvisar väsentligt lägre andelar (27 resp. 11 %). Fördelningen av världens livsmedelsresurser är mycket ojämn varför svält och undernäring inte minskat i samma takt som livsmedelsproduktionen ökat.

Produktionsökningen förklaras delvis av den livsmedelspolitik som många industriländer för, inkl. Sverige. Det subventionssystem som bl. a. EG och Sverige tillämpar innebär att producenterna garanteras ett visst, ofta relativt högt, pris för sina produkter oavsett produktionens storlek. Stödsystemet driver fram en överskottsproduktion som med hjälp av omfattande exportsubventioner dumpas på världsmarknaden. Dessa över- skott säljs bl.a. till u-ländcr där de billiga importerade jordbruksproduk- tema konkurrerar ut den inhemska jordbruksproduktionen. Bönderna i u-länderna har därför svårt att konkurrera med importerade råvaror. Deras produktion får därmed en mycket låg lönsamhet, vilket bromsar investeringar i jordbrukssektorn och hämmar utvecklingen av det natio- nella jordbruket. I-ländemas dumpade export hindrar åtskilliga u-länder med goda förutsättningar för jordbruk att utveckla en export av jordbruks- produkter. Samtidigt som överskottsexport och gränsskydd undergräver u-ländemas produktion av livsmedel så belastas bytesbalansen för många u-länder. Även utvecklingsländemas egen jordbrukspolitik är i många fall ett hinder för jordbrukets utveckling i det egna landet. Få u-länder har upprättat ett gränsskydd för den egna produktionen mot ersättningsimport från utlandet. Tvärt om sker ofta en beskattning av jordbruket. Inte minst i Afrika sker emellertid i dag en aktiv omprövning av jordbrukspolitiken, i en tillväxtstimulerande och marknadsanpassad riktning.

Även om den för i-länderna olönsamma överskottsproduktionen av livsmedel, på grund av bl.a. olika produktionsbegränsande program och felslagna skördar, sjunkit de senaste åren kvarstår det systemfel som skapar problem för u-länderna. Prisregleringssystem, gränsskydd och en fortsatt dumpad överproduktion löser inte problemen med svält och un- dernäring i världen. De förvärrar dem i stället. Det bästa sättet för i-län- dema att långsiktigt bekämpa problemen i u-länderna är därför att sluta dumpa överskott på världsmarknaden, minska dagens stöd till jordbruket och sänka gränsskyddet. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) drar samma slutsats i sitt remissvar. [ olika internationella sammanhang, bl. a. i de pågående GATT-förhandlingama, poängterar också u-länderna själva att i-ländemas jordbrukspolitik är ett stort hinder för deras utveck- lingsansträngningar och att en liberalisering av världshandeln med livsme- delsråvaror skulle ha mycket positiva effekter för u-ländema. Men det är också viktigt att bidra till en utveckling av u-ländemas egen jordbrukspro- duktion genom rådgivning, tekniköverföring, hjälp med växtförädling m.m.

Den globala livsmedelsförsörjningen är också förknippad med andra problem. Dessa hänger ofta samman med en rad allvarliga miljöproblem, vilka kräver insatser från i-ländemas sida. 1 olika regioner i världen påverkas produktionskapaciteten negativt av bl. a. jordförstöring, vatten- brist och klimatförändringar. Jordförstöring eller jorderosion innebär att

matjord förs bort med vind och nederbörd i en sådan takt att markens produktionsförmåga långsiktigt försämras. Jordförstöringens utbredning och omfattning är inte känd i detalj. men FAO har uppskattat den till mellan 5 och 7 milj. ha årligen. Den odlade arealen i u-länderna åren 1982— 1984 uppskattas till omkring 768 milj. ha. FAO har i sin framtids- bedömning World Agriculture Toward 2000 angett ett nettotillskott på 83 milj. ha i dessa länder. motsvarande drygt 10%. från åren 1982/84 fram till sekelskiftet, dvs. den odlade arealen skulle öka till totalt 851 milj. ha. Trots detta skulle reserven av odlingsbar jord i u-länderna vid sekelskiftet vara närmare 1300milj. ha. I samma studie konstateras också att en produktionsökning i u-länderna på 3% årligen fram till sekelskiftet skulle medföra en ökning av den odlade arealen från omkring 36% av den maximala år 1982/83 till knappt 40% vid sekelskiftet.

I vissa länder kan vattenförsörjningcn bli ett växande problem beroende på fallande grundvattennivåer och vattenstånd i floder och sjöar. Konst- bcvattning är i dag en betydelsefull faktor. Trots att bara 15% av den odlingsbara arealen för närvarande är bevattnad produceras där 36 % av totalskörden. [ många områden (totalt omkring 600 milj. ha) är bristen på vatten den viktigaste orsaken till att potentiellt odlingsbar jord inte bru- kas. En viss nedgång i ökningstakten av totalt bevattnad areal kan för närvarande noteras. Detta kan dock inte tas till intäkt för framtida pro- blem eftersom det är en naturlig och väntad effekt av att den intensiva utbredningsfasen av de nya produktionsmetoder som förknippas med den gröna revolutionen nu övergått i en lugnare fas. I vissa delar av världen har också växtförädlingen inriktats på utveckling av mindre torkkänsliga grö- dor. Dessutom bidrar utbudsöverskottcn och de låga spannmålspriserna till att investeringar i bevattningsanläggningar hålls tillbaka. Nämnas kan att FAO uppskattar att den bevattnade andelen av u-ländernas odlingsbara areal kommer att öka från 14% åren 1982—1984 till 20% vid sekelskiftet. Det kan också tilläggas att dagens bevattningssystem ofta är ineffektiva; förluster på 50% genom avdunstning är inte ovanliga. Med en förbättrad teknik skulle det innebära att en större areal kunde bevattnas.

Möjliga klimatförändringar har infört ett extra osäkerhetsmoment i framtidsbedömningarna kring den globala livsmedelsförsörjningen. Även om forskningsresultatcn ingalunda är väletablerade, tycks den förhärskan- de uppfattningen för närvarande vara att jordens genomsnittstemperatur tenderar att öka beroende på en ökad halt av främst koldioxid i atmosfä- ren. Detta skulle på många olika. sätt påverka produktionsbetingelserna både i faktiska och potentiella odlingsområden, men mera precisa slutsat- ser om olika långsiktiga effekter kan knappast göras i dag. Det förefaller dock allmänt accepterat att det mest närliggande resultatet blir en ökning av livsmedelsproduktionen. Dessutom kan mer långsiktiga förändringar komma att innebära en omfördelning av det geografiska produktions— mönstret. I sammanhanget bör också påpekas att brukarnas förmåga att möta förändringar är av avgörande betydelse och har historiskt spelat en mycket stor roll för anpassningen till inträffade förändringar av odlingsbe- tingelserna.

Trots de problem som är förknippade med den globala livsmedelsför-

sörjningen så talar det mesta ändå för att möjligheterna att försörjajordcns befolkning kan förbättras. Den globala livsmedelsproduktionen ligger ännu långt ifrån den potentiellt möjliga. Den återstående arealreserven är mycket stor och avkastningen förväntas fortsätta att öka. Bl. a. kan växt— förädling och avelsarbete medföra markanta förbättringar av produktions- tekniken både inom vegetabilie- och animaliesektorn. Dessutom kan ge- nombrott på traditionella områden, såsom avsaltning av havsvatten och biologisk kvävefixering. inte uteslutas. Den tidigare förväntade befolk- ningsökningen har också uteblivit. Från en global ökning på 2% per år under 1960-talet sjönk ökningstakten först till 1.9% under 1970-talet och till 1.7% under första halvan av 1980-talet. För tiden fram till sekelskiftet förväntas en ytterligare minskning av ökningstakten till 1.6%. enligt FN:s normalt citerade beräkningar.

FAO beräknar att för u-länderna som grupp kommer andelen undernär- da att minska från 22 % åren 1979— 1981 till 16% vid sekelskiftet. Minsk- ningen gäller alla regioner — kraftigast i det fattiga och folkrika Asien (22 till 14%) men en markant förbättring förutses även i Afrika söder om Sahara (35 till 29%).

Enligt FAO bör världslagren av spannmål ligga på ca 17—18% av världskonsumtionen för att den globala livsmedelsförsörjningen skall kun- na tryggas. Undcr 1970-talets första hälft låg världslagren på en nivå som underskred denna gräns. Genomsnittsnivån för åren 1972/73 till 1974/75 var 14%. Därefter ökade världslagren och låg fram till mitten av 1980-talet i stort sett på ca 17— 18%. Från mitten av 1980-talet ökade dock produk- tionen av spannmål i världen. Världslagren ökade också och mellan åren 1985 och 1988 låg .de mellan 24 % och 27%. Orsaken var främst en ökad överskottsproduktion i i—länderna som till följd av mycket låga världs- marknadspriser lagrade spannmålen i stället för att sälja den. Under åren 1988/89 och 1989/90 har dock lagren minskat bl.a. till följd av den svåra torka som våren och sommaren 1988 drabbade Nordamerika. Minskning- en av världsproduktionen och därmed lagren var också cftersträvad av framför allt industriländerna. Kostnaderna för överskottsproduktionen hade som jag nämnt blivit betydande. Enligt bedömningar av FAO låg världslagren 1988/89 på ca 18% och enligt FAO:s prognoser på 17% för år 1989/90. Det bör här påpekas att miniminivån 17— 18% är totalsiffror som inte inkluderar produktionen i statshandelsländerna. Just denna mi- nimigräns är också omstridd och ingalunda självklar. När det gäller världs- lagren av livsmedel kan sammanfattningsvis konstateras att de för närva- rande ligger på den av FAO rekommenderade miniminivån. Kostnaden för en överproduktion av spannmål måste vägas mot behovet av tillräckli- ga världslager av livsmedel. Det finns alltså inga skäl att hålla större världslager än nödvändigt eftersom kostnaden för dessa är mycket hög.

Det finns också anledning att använda den befintliga globala försörj- ningsstatistiken med viss försiktighet. I vissa fall saknas systematiska globala undersökningar. Jag har i det föregående använt de beräkningar och uppskattningar som gjorts av bl.a. FAO. Slutsatsen är att, trots pro- blemen med den globala livsmedelsförsörjningen. det mesta talar för att möjligheterna att försörja jordens befolkning kan förbättras. l samman-

hanget vill jag avslutningsvis åter påpeka att en överproduktion inte på något sätt gagnar livsmedelsförsörjningen i u-länderna.

2.5.2. Liberalisering av handeln med jordbruksprodukter Samarbetet i OECD

Jordbruksfrågorna har under flera år ägnats ett betydande intresse inom Organization for Economic Cooperation and Development (OECD). Den direkta orsaken var fallande jorc'lbrukspriser. ökande överskottsproduk- tion, stigande subventionskostnader och allt fler handelskonflikter. Denna utveckling har resulterat i en ökad insikt om att kostnaderna för den förda jordbrukspolitiken i många länder har blivit mycket hög för skattebetalare, konsumenter och samhällsekonomin i stort. Välfärdsförluster uppstår till följd av hög protektionism. Den ekonomiska utvecklingstakten försvagas. Dagens jordbrukspolitik är som jag tidigare nämnt också till men för den globala livsmedelsförsörjningen och möjligheterna för många utvecklings- länder att förbättra sin försörjningsförmåga. Denna insikt föranledde OECD-ministrarna att år 1982 besluta om en omfattande undersökning av effekterna av enskilda länders politik och av en gemensam sänkning av jordbrukssubventionerna. Då undersökningen redovisades vid ett minis- termötc år 1987 antogs riktlinjer för en reformering av OECD-ländernas jordbrukspolitik. Det långsiktiga målet var en mer marknadsanpassad produktion, vilket Skulle uppnås främst genom en minskning av subven- tionsnivåerna. Dessutom uttalades bl.a. en preferens för direkt inkomst- stöd framför prisstöd och andra stödformer knutna till produktionen. Kvantitativa produktionsbegränsningar skulle, om de användes. utformas så att deras störande effekt på ekonomin minimerades.

OECD-arbetet har innefattat en omfattande kartläggning och mätning av stödvolymen på jordbruksområdet. En metod har utarbetats som med- ger någorlunda entydiga jämförelser mellan olika länder och de komplice- rade och sinsemellan mycket olika nationella stödsystemen. Med metoden är det också möjligt att följa utvecklingen i enskilda länder över tiden. Svårigheten att göra sådana jämförelser har varit en viktig anledning till att efterkrigstidens försök att liberalisera handeln med jordbruksprodukter varit så mycket mindre framgångsrika än för andra sektorer.

Den använda metoden innebär att man beräknar producentstödsekviva- lenten (PSE) som är värdet av det totala stödet till producenterna. PSE definieras som den summa som teoretiskt krävs för att kompensera produ- centerna om stödet tas bon och producenterna skall hållas skadeslösa vid given produktion. Som stöd räknas alla typer av stöd till jordbruket: prisstöd i form av gränsskydd (tullar. importavgifter), tvåprissystem och produktionskvoter, indirekta stöd — exempelvis räntestöd — eller avgif- ter, transportstöd, handelsgödselavgifter (vilka räknas som negativt stöd), annat budgetärt stöd till rationalisering, förädling och marknadsföring samt forskning.

PSE-beloppet är det totala nettovärdet. dvs. summan av positiva stöd minus avgifter, av dessa åtgärder under ett givet år.

PSE-metoden är numera ett väletablerat, allmänt accepterat analysin- strument. Beräkningstekniska förbättringar görs fortlöpande vilket föran- leder revideringar av resultaten. Då dessutom världsmarknadspriser och växelkurser påverkar resultaten måste försiktighet iakttas vid användning- en av PSE-tal. Men analyserna pekar klart mot att Sverige under senare år haft en subventionsnivå på mellan 50 och 60 %, dvs. att mer än hälften av jordbruksinkomstema består av subventioner. Under samma period var genomsnittet för OECD-området ca 10% lägre. Vidare kan noteras att totala PSE för Sverige var av storleksordningen 14 å 15miljarder kr. årligen, vilket innebär ca 160 000— 170000 kr. per heltidsjordbrukare. Detta belopp är mer än dubbelt så stort som genomsnittet för OECD-om- rådet och ca tre gånger motsvarande belopp för EG.

GATT-förhandlingarna

Allmänna tull- och handelsavtalet (General Agreement on Tariffs and Trade, GATT) tillkom år 1947 som ett led i arbetet med att reorganisera världshandeln efter det andra världskriget. Syftet med GATT är att främja ekonomisk utveckling bl. a. genom att undanröja olika hinder för en inter- nationell handel. Inom ramen för GATT genomfördes fram till slutet av 1970-talet sju förhandlingsrundor. Efter fyra decenniers förhandlingar hade då uppnåtts betydande tullsänkningar på flera viktiga varuområden, dock hade inga framgångar nåtts på jordbruksområdet.

I de nu pågående förhandlingarna i GATT, den s.k. Uruguayrundan. står jordbruket med som en mycket viktig punkt på dagordningen. I Punta del Este-överenskommelsen från år 1986, som är utgångspunkten för de pågående förhandlingarna, enades de deltagande länderna bl.a. om att liberalisera handeln, förbättra konkurrenssituationen genom ökad disci- plin och förstärkning av GATT:s regler och att minimera negativa effekter av sanitära och fytosanitära föreskrifter. I april 1989 enades de deltagande länderna om att reformen skall ge "betydande successiva minskningar" av stöd och skydd och om utgångspunkterna för de fortsatta förhandlingarna på jordbrukets område. I överenskommelsen ingick ett kortsiktigt åtagan- de om att, till förhandlingarnas avslutande i december i år. inte överskrida vid överenskommelsen gällande stöd- och skyddsnivåer inom jordbruks- sektorn. Stödpriser skall inte ökas. Vidare skall tullar och icke-tariffara handelshinder för jordbruksprodukter inte höjas eller utvidgas till nya produkter. 1 det kortsiktiga åtagandet ingår också en avsiktsförklaring om att minska stöd och skydd år 1990. J ordbrukssektom är således föremål för en stor uppmärksamhet vid GATT-förhandlingarna, och deltagarländema har förbundit sig att genomföra relativt långtgående åtgärder. Diskussio- nerna om neddragningar av stöd och skydd till jordbruket berör alla former av jordbruksstöd. På dagordningen finns därför kvantitativa im- portbegränsningar, tullar och importavgifter, interna stödåtgärder som inkomst- och prisstöd såväl som exportsubventioner. En omvandling av gränsskydd till tullar (s.k. tariffication) diskuteras också vid förhandling- arna. Även sanitära och fytosanitära frågor diskuteras.

Den pågående förhandlingsrundan skall avslutas före utgången av år

1990. Vad resultatet av förhandlingama blir är ännu oklart men det finns starka skäl som talar för att förhandlingarna leder till en uppgörelse och ett avtal som medför en omfattande förändring av jordbrukspolitiken främst i industriländerna. Sverige deltar genom att gemensamt med de övriga nordiska länderna försöka påverka förhandlingarna i en för oss önskvärd riktning.

Förhandlingarna mellan EF'I'A och EG

1 de förestående förhandlingarna mellan EFTA och EG om ett europe- iskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) kommer ett EFTA-deltagande i EG:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) inte att aktualiseras. EG-sidan har däremot förutskickat att man kommer att presentera önskemål om ökat marknadstillträde för vissa jordbruksprodukter. Från svensk sida kommer vi i ett sådant läge givetvis att begära motsvarande lättnader på EG-marknaden för intressanta svenska produkter.

Det finns en rad frågor med anknytning till livsmedel och produktion av livsmedel som kommer att behandlas i förhandlingarna, t.ex. handeln med bearbetade jordbruksprodukter. Vidare kommer förhandlingarna att omfatta ett gemensamt regelverk för livsmedel. Sverige kommer att i förhandlingarna så långt som möjligt, utan att äventyra väsentliga skyddskrav, verka för ett harmoniserande av EFTA:s och EG:s livsme- delsregler.

En ökad frihandel inom ramen för EG/EFTA-samarbetet som också omfattar livsmedel kan komma att gynna Sverige. Vi har i vårt land ett klimat som innebär att vi inte behöver lika mycket bekämpningsmedel som i södra Europa. Vårt bruk av konstgödsel är också mindre än de flesta EG-länders. Det finns också ett ökande intresse bland svenska lantbrukare för att utnyttja s.k. alternativa odlingsmetoder. Tekniken, kunnandet och de naturliga förutsättningarna talar till Sveriges fördel när det gäller pro- duktion av alternativt odlade livsmedel. Konsumenterna i Europa efter- frågar i ökad utsträckning sådana livsmedel. Det borde därför finnas en växande marknad i Europa där svenska varor kan komma att spela en

_ viktig roll.

Utvecklingen i Östeuropa

Konsekvenserna av den senaste tidens händelser i Sovjetunionen och övriga östländer är för närvarande svåra att bedöma. Tänkbara effekter kan vara en utveckling mot mer marknadsmässiga konsument- och produ- centpriser och bättre tillgång till insatsvaror. vilket åtminstone på sikt kan medföra en högre produktion och därmed ett ökat utbud av livsmedel. Fortsätter den påbörjade förändringsprocessen kan vissa av länderna i öst på sikt komma att bli nettoexportörer av livsmedel.

3 En ny livsmedelspolitik Prop. 1989/90:146 3.1 Generella överväganden

3.1.1 Grunddragen i en ny livsmedelspolitik

Mitt förslag: En utgångspunkt för livsmedelspolitiken bör vara att produktionen i princip skall vara underkastad samma villkor som andra näringar. Producentema skall endast ersättas för efterfrågade varor och tjänster. I de fall efterfrågan gäller kollektiva varor och nyttigheter är offentliga ingripanden befogade. Dessa varor och tjäns- ter bör därför betalas med offentliga medel.

Jag föreslår följande målformulering som grund för utformningen av den nya livsmedelspolitiken.

Ett övergripande mål är att livsmedelspolitiken skall stå i över- ensstämmelse med de allmänna målsättningarna om en god hus- hållning med samhällets totala resurser. Livsmedlen skall uppfylla livsmedelslagstiftningens hygien- och redlighetskrav. Samtidigt bör den förda politiken bidra till en väl sammansatt kost och därmed till en bättre folkhälsa. Prisutvecklingen på livsmedel skall vara rimlig i förhållande till prisutvecklingen på övriga varor och tjänster. Konsumenternas val skall styra produktionen. Kon- sumenterna skall ges goda möjligheter att välja mellan livsmedel av olika slag, där skillnaderna kan avse exempelvis smak, ur- sprung, produktionssätt eller förädlingsgrad. Livsmedelsbered- skapen skall grundas på de fredstida resurserna inom livsmedels- sektom och dess förmåga till anpassning, kompletterad med sär- skilda beredskapsåtgärder. Målet är att trygga landets livs- medelsförsörjning under kriser och i krig. Vid val av markanvänd- ning och brukningsmetoder måste hänsyn tas till kraven på en god miljö och långsiktig hushållning med naturresurserna. Miljömålet skall vara att slå vakt om ett rikt och varierat odlingslandskap och att minimera jordbrukets miljöbelastning. Att producenterna får en skälig ersättning för varor och tjänster är en förutsättning för att övriga mål skall kunna förverkligas. Livsmedelspolitiken bör bi- dra till regional utjämning av sysselsättning och välfärd. Ett gränsskydd i form av rörliga införselavgifter bör behållas i av- vaktan på resultatet av GATT-förhandlingama. Det skall inte ske någon ensidig neddragning av gränsskyddet, utan resultatet av GATT-förhandlingama blir avgörande för anpassningen av detta.

De interna marknadsregleringama skall avvecklas. Lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område upphävs den ljuli 1991 och ersätts med en lag om avgifter m.m. på vissa jord- bruksprodukter. En tillfällig övergångslag införs samtidigt.

Målen avseende en tryggad försörjning med livsmedel, en god miljö och ett varierat odlingslandskap samt en regional fördelning av pro- duktionen skall i huvudsak nås med riktade åtgärder.

Övergången från det nuvarande till ett mer marknadsinriktat sy- stem skall ske under socialt acceptabla former. Samhället skall därför 49 ta ett betydande ansvar för övergången.

LAG:s förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt förslag. Arbetsgrup- pen anser emellertid att det är väsentligt att påbörja anpassningen av stödnivån mot den genomsnittliga nivån i OECD-området. Vissa skillna- der finns också mellan arbetsgruppens och mitt förslag till mål för livsme- delspolitiken. Jag anser t. ex. att miljömålet bör betonas starkare.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker en genomgripan- de reform av livsmedelspolitiken. Principerna för den framtida livsme- delspolitiken tillstyrks i huvudsak. liksom att de interna marknadsregle- ringama avvecklas och att gränsskyddet bibehålls. De invändningar som framförs avser i första hand övergångsåtgärdema och konsekvensanalysen i arbetsgruppens rapport. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Hushåll- ningssällskapens förbund avstyrker förslaget i dess helhet och anser att rapporten är så bristfällig att den inte kan ligga till grund för ett beslut om en ny livsmedelspolitik. LRF lämnar dessutom ett eget förslag till ny livsmedelspolitik.

Konsumentdelegationen och KF m.fl. anser att främjandet av konsu- mentintresset bör vara det övergripande målet för livsmedelspolitiken. Socialstyrelsen och Folkhälsogruppen (till regeringens Hälso- och sjuk- vårdsberedning) föreslår att ett folkhälsomål formuleras. Folkhälsogrup- pen föreslår dessutom att alla regleringar skall prövas mot detta hälsomål. LRF och Hushållningssällskapens förbund anser att inkomstmålet bör formuleras direkt. Ett flertal remissinstanser, däribland Svenska natur- skyddsföreningen, anser att målformuleringen borde lägga större betoning på hushållning med resurser. SPK anser att specifika miljö- och regional- politiska mål inte bör formuleras för jordbrukssektorn utan inordnas i målsättningen för den generella regional- resp. miljöpolitiken.

Statens naturvårdsverk är positivt till att arbetsgruppen i större utsträck- ning än tidigare behandlat miljöproblemen. men påpekar att det är svårt att överblicka konsekvenserna av förslaget. De föreslår därför ökade resur- ser till uppföljning av utvecklingen.

SPK och konsumentdelegationen anser att det är angeläget att gräns- skyddet kan avskaffas eller sänkas. Kommerskollegium föredrar nuvaran- de gränsskyddssystem med rörliga avgifter framför ett mera statiskt skydd som tullar.

Vissa remissinstanser anser att kollektiv exportfinansiering bör vara möjlig även i fortsättningen. Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor anser att det bör gälla vissa varor. Sveriges livsmedelsindustriförbund anser att det bör gälla övergångsvis och lantbruksstyrelsen tycker det bör vara möjligt i exceptionella situationer.

KF och lantbruksstyrelsen anser inte att arbetsgruppen gett hållbara motiveringar till varför stödnivån skall inriktas på ett genomsnitt inom OECD.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har redogjort för har den nuvarande livsmedelspolitiken visat en otillfredsställande låg måluppfyl- lelse. Detta gäller inte minst effektivitetsmålet i bemärkelsen samhällseko- nomisk effektivitet.

Jordbruket skall vara underkastat samma villkor som andra näringar. Det övergripande effektivitetsmålet bör behållas, men få en något annor-

lunda innebörd. I dag avser målet enskildajordbruksföretag. Den viktigas- te innebörden av målet bör i stället vara att harmoni mellan företags- och samhällsekonomisk effektivitet skall råda. Dagens system innebär ofta att lantbrukarna får signaler till en produktion som är effektiv från det enskil- da företagets synpunkt. men inte efterfrågas och därmcd inte är effektiv från samhällets synpunkt. Jag kommer i det följande att utveckla min syn på de olika målen för varje område. Vad gäller inkomstmålet vill jag anföra följande. Konsumenterna och samhället efterfrågar varor och tjäns- ter som jordbruket kan producera. Jordbrukarna kommer att producera dessa varor bara så länge den ersättning de erhåller är tillräcklig. En förutsättning för att övriga mål skall uppnås är alltså att ersättningen till jordbrukarna är tillräcklig. Därmed kan inkomstmålet formuleras indi- rekt. Detta resonemang förutsätter naturligtvis att jordbrukarna har möj- lighet att söka sig till andra sektorer om de inte är nöjda med den ersätt- ning de erhåller. Hushållningssällskapens förbund anser att detta inte stämmer eftersom många lantbrukare inte arbetar med ett strikt företags— ekonomiskt mål, utan att huvudsaken är att företaget ger ett tillräckligt ekonomiskt resultat för att trygga försörjningen och företagets fortbestånd. Jag är medveten om att många lantbrukare ser andra värden i sin verksam- het än att nå maximal avkastning på sitt kapital och arbete. men detta hindrar inte att de har möjlighet att välja om de vill övergå till en annan verksamhet eller fortsätta som jordbrukare. Dagens lantbrukare är mycket efterfrågade genom sitt mångsidiga kunnande. Detta visas inte minst ge- nom den s.k. "farmartjänsten" som enligt vad jag erfarit blivit en stor framgång. Att jag inte föreslår ett direkt inkomstmål för jordbruket inne- bär naturligtvis inte att jordbrukarna undantas från det sociala skyddsnät som gäller för alla medborgare i Sverige. Jag vill också poängtera att avregleringen skall ske under socialt acceptabla former.

Den nuvarande jordbruksprisregleringen har till uppgift att upprätthålla de administrativt fastställda priserna på jordbruksprodukter. För att detta skall vara möjligt krävs dels att pristryckande import förhindras, dels att pristryckande överskott på den svenska marknaden avlägsnas. Regleringen består därför av två huvudkomponenter: ett gränsskydd och en marknads- reglering som i praktiken får formen av en avsättningsgaranti. Marknads- regleringen, eller den interna prisregleringen, är något olika utformad beroende på vilken produkt det gäller. men principerna är desamma. [ korthet innebär marknadsregleringen att lantbrukarna, genom avgifter på all produktion, kollektivt finansierar huvuddelen av kostnaden för export av de jordbruksprodukter som inte efterfrågas inom landet. Det admini- strativa arbetet med bl.a. produktionsavgifter och exportbidrag handhas av jordbruksnämnden och de s.k. regleringsföreningarna. De priser som skyddas fastställs av regeringen efter att riksdagen beslutat om kompensa- tionen till jordbruket. Förslag om kompensation och priser lämnas nor- malt av jordbruksnämnden efter överläggningar med representanter för producenter och konsumenter. Även viss förädlingsindustri skyddas och kompenseras inom nuvarande jordbruksprisreglering.

Som jag tidigare anfört har den interna marknadsregleringen medfört en rad negativa konsekvenser i form av felaktig användning av resurser, höga

livsmedelspriser och felaktiga signaler till producenterna. Till stor del beror dessa problem på den kollektiva exportfinansieringen. Genom att den lyfter bort allt som inte efterfrågas på den svenska marknaden. mins- kar producenternas och förädlingsföretagens incitament att förändra sin produktion så att den bättre överensstämmer med vad som efterfrågas av konsumenterna. Svårigheten för marknadens signaler att nå fram förstärks genom att exporten finansieras med hjälp av en avgift som tas ut på all produktion oavsett om varan är av en sådan sort eller kvalitet att avsätt- ningen redan är säkrad inom landet. Detta drabbar t. ex. alternativt produ— cerade livsmedel. Med kollektiv ex portfinansiering får man inte det krav på anpassningtill efterfrågan som är nödvändig. Med bibehållet gränsskydd ges möjlighet för svenskt jordbruk att försörja den inhemska marknaden med jordbruksprodukter. Företag eller föreningar kan också enskilt eller genom särskilda säljbolag exportera tillfälliga överskott, enligt de principer som konkurrenskommittén föreslår. Det direkt synliga problemet med export- subventioneringen är de stora kostnader den för med sig. Som jag tidigare nämnt kostar spannmålsexporten varje år 1 1,5 miljarder kr. Motsvarande siffra för griskött är 800 milj. kr. och för mejerivaror ca 250 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas att jordbrukets totala ersättning till arbete och ka- pital det senaste året beräknats till ca 3,2 miljarder kr. Ett borttagande av exportsubventionerna skulle alltså kunna innebära att jordbrukarnas ersätt- ning kan höjas. Troligen kommer det att innebära att en del av vinsten av minskåde exportkostnader kommer konsumenterna till del genom lägre priser på livsmedel.

Jag anser således att ett borttagande av den interna marknadsreglering- en. och därmed exportsubventionerna, är en avgörande del av en livsme- delspolitisk reform för att effekterna skall bli positiva. såväl för lantbruka- re och konsumenter som för samhällsekonomin i stort.

Mitt förslag innebär i korthet följande. — Gränsskyddet bibehålls även fortsättningsvis, vilket innebär att ett prisstöd bibehålls för den produktion som efterfrågas i landet.

_ Den interna marknadsregleringen avvecklas. Detta innebär i huvud- sak att den kollektiva exportfinansieringen upphör. Därigenom kommer inget prisstöd att komma den produktion till godo som inte efterfrågas. Detta innebär att priset sjunker om produktionen överstiger vad som efterfrågas till rådande priser.

Detta förslag är i linje med principen att producenterna endast skall ersättas för efterfrågade varor och. tjänster och innebär att produktionen på sikt anpassas till en volym som högst motsvarar vad som kan avsättas på den inhemska marknaden eller exporteras utan subventioner. Inom vissa produktområden kommer det, på grund av speciella omständigheter, att krävas kompletteringar till gränsskyddet. Jag återkommer till detta i det följande.

En utgångspunkt för LAG var ett tills vidare bibehållet gränsskydd. Mot bakgrund av de pågående GATT-förhandlingarna bedömer arbetsgruppen det som väsentligt att en anpassning av stödnivån i det svenska jordbruket till den som råder genomsnittligt i OECD påbörjas. Detta har av flera remissinstanser uppfattats som ett sänkt gränsskydd, vilket LAG dock inte

föreslår. Jag delar gruppens grundläggande inställning att det är en fördel för det svenskajordbruket om anpassningen till förändrade internationella villkor påbörjas så snart som möjligt. Jag anser emellertid. som jag tidigare påpekat, att frågan om förändringar av gränsskyddet, såväl tekniskt som nivåmässigt. bör göras i den takt som en kommande överenskommelse i GATT anger. En nordisk utgångspunkt är härvid att sänkningar skall göras i reala termer, varvid tidigare sänkningar från år 1986 får tillgodoräknas. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga när GATT-förhand- lingarna är avslutade.

Med gränsskyddet som enda medel förmår vi emellertid inte på ett effektivt sätt uppfylla de mål som har karaktären av kollektiva nyttigheter. Jag föreslår därför att _

— gränsskyddet kompletteras med riktade åtgärder för att uppnå regio— nalpolitiska mål, beredskapsmål och miljömål.

Jag kommer att närmare utveckla dessa mål och åtgärder i det följande. Den reform som jag föreslår kräver en betydande anpassning — inte bara av produktionen utan också av jordbrukarna i deras företagarroll. Det är bl.a. mot bakgrund av detta som jag kommer att föreslå en annan övergångslösning än arbetsgruppen för flertalet produktionsgrenar liksom en rad åtgärder för att underlätta omställningen.

Mot bakgrund av svårigheten att avgöra vilka åtgärder som behövs för att omställningen skall ske på ett acceptabelt sätt kommer jag också att föreslå ett antal uppföljningsåtgärder.

3.1.2 Övergripande effekter

Min bedömning: En avveckling av de interna marknadsregleringar- na innebär att signalerna från konsumenterna till producenterna blir mer direkta och tydligare. Reformen kommer härtill att öka förut- sättningarna för en dämpad prisökningstakt. Produktionen anpas- sas till vad som kan avsättas på kommersiella villkor. Jordbrukets totala intäkter kommer att sjunka då produktionen minskar. Samti- digt minskar resurserna i näringen. i form av t.ex. arbetskraft. Lönsamheten påverkas positivt av att kostnaderna för export mins- kar. Sammantaget bedömer jag därför att lönsamheten för den enskilde brukaren kan förbättras. En stor del av sysselsätt- ningsminskningen i direkt jordbruksarbete kommer att uppvägas av ett ökat inslag av kompletterande sysselsättning.

Den regionalpolitiska profilen i livsmedelspolitiken förstärks. Stödet kanaliseras i större utsträckning till norra Sverige och till glesbygder. Avregleringen medför att jordbrukets miljöbelastning minskar. Genom direkta landskapsvårdande åtgärder kan variatio- nen i odlingslandskapet öka.

LAG:s bedömning: LAG anser att kontraktsteckning kommer att bli den dominerande metoden att skapa större säkerhet beträffande inkomststabi-

liteten. En breddning av inkomstbasen kommer att bli huvudvägen för att kompensera för intäktsbortfall. Totalt räknar gruppen med att antalet arbetstillfällen inom primärproduktion samt insatsvaru- och förädlingsled över en femårsperiod kommer att minska med mellan 12000 och 14000. Nya arealanvändningsaltemativ, landskapsvård och glesbygdsstöd beräk- nas ge en ökning av sysselsättningen med 6500—12000 arbetstillfällen. Dessutom tillkommer en tillväxteffekt till följd av att inflationstakten dämpas. Denna uppskattas ge 5000 arbetstillfällen. Nettoeffekten beräk- nas alltså bli svagt positiv, med ett osäkerhetsintervall på plus eller minus ett par tusen sysselsättningstillfällen.

Remissinstanserna: Jag kommer att redovisa remissinstansernas bedöm— ningar av effekterna av LAG:s förslag under de olika delområdena. Som en mer generell effekt bedömer emellertid flera remissinstanser att LAG:s analys av sysselsättningseffektema är alltför optimistisk. Många remissin- stanser anser också att arbetsgruppen har överskattat den småskaliga för- ädlingens betydelse för bl. a. sysselsättningen.

Som en övergripande effekt anser jordbruksnämnden att en avveckling av de interna marknadsregleringama bör medföra samhällsekonomiska vinster genom bättre resursutnyttjande samt skapa förutsättningar för lägre konsumentpriser.

Enligt konsumentdelegationen får konsumenterna allmänt sett en stärkt ställning. Signalerna från konsument till producent blir tydligare då regle- ringarna tas bort eller åtminstone begränsas.

SPK anser att den bestående vinsten av en avveckling av marknadsregle- ringen är en förändrad prisbildningsmekanism.

Sveriges lantbruksuniversitet anser att huvudeffekten av LAG:s förslag torde bli en effektivare prisbildning.

LRF menar att väsentliga delar av LAG:s förslag bygger på en felaktig bild av hur marknaden för jordbruksprodukter skulle fungera vid fri prisbildning enligt LAG: 5 modell.. LAG:s slutsatser är därför felaktiga.

Enligt konjunkturinstitutet är det troligt att avregleringen kommer att ge upphov till en något lägre inflationstakt i ekonomin och också en något högre tillväxttakt i reala BNP. Att denna högre tillväxttakt skulle påverka tillväxttakten i den totala sysselsättningen är dock enligt institutet inte troligt. Vad som inträffar är i stället en ökning i välfärden. uttryckt som BNP per capita.

Skälen för min bedömning: Genom att den garanterade avsättningen till reglerade priser avskaffas och ersätts med en marknadsprissättning etable- ras en fri inre marknad där priserna återspeglar förhållandet mellan utbud och efterfrågan. Produktionen av livsmedel kommer därmed att anpassas till efterfrågan på marknaden.—Reformen kommer också att ställa ökade krav på ett marknadsanpassat beteende; bl. a. måste producenterna i högre grad än i dag själva aktivt arbeta för att finna avsättning för sin produk- tion. Förutsättningama förbättras avsevärt för att konsumenternas önske— mål avseende bl.a. kvalitet och ett varierat utbud får genomslagskraft i livsmedelskedjan.

En fri inre marknad innebär att prissvängningarna på marknaden kan förväntas öka. Detta är i sig inte något negativt utan tvärtom ett naturligt

inslag på en fungerande marknad. Det finns också goda förutsättningar för marknadens aktörer att, genom i första hand kontraktsteckning, förhindra oönskade svängningar på marknaden. Prissvängningar kan alltså dämpas utan att det medför alla de nackdelar som dagens reglering orsakar och som jag tidigare redogjort för.

Den nya situationen kommer att ställa krav på anpassning inom alla produktionsgrenar. Avvecklingen av den interna marknadsregleringen kommer att få störst effekt inom mjölk- och spannmålssektorerna, efter- som det är där de största överskotten finns i dag. Eftersom olika jordbruks- produkter i viss grad är utbytbara. såväl vad gäller konsumtion som produktion, kommer avregleringen även att påverka produktionsgrenar för vilka marknaden är i, eller nära, balans. Jag förutser dock inte att Spannmålsodlare i någon större utsträckning kommer att övergå till anima- lieproduktion då spannmålspriserna sjunker, delvis på grund av att andra faktorer än den strikt företagsekonomiska påverkar valet av produktions- inriktning.

Då produktionen minskar kommer den totala inkomsten i jordbruket att sjunka. Eftersom jag räknar med att sysselsättningen i lantbruket också minskar bedömer jag att lönsamheten för den enskilde jordbrukaren på längre sikt snarast kommer att förbättras. Lönsamheten påverkas positivt av att kostnaderna för exporten minskar. Sysselsättningsminskningen inom jordbruksproduktionen kommer inte enbart att ske genom att lant- brukare lämnar näringen. En stor del av minskningen kommer sannolikt att ske genom att jordbruk i större utsträckning kombineras med annan verksamhet — det kan röra sig om ökad självsysselsättning i skogen, tjäns- teproduktion såsom ”farmartjänst" eller landskapsvård. annat företagan- de eller tjänst utanför företaget. Detta kommer att stimuleras av de över- gångsåtgärder, liksom av det utökade glesbygdsstödet och ersättningen för landskapsvårdande insatser som jag kommer att föreslå i det följande. Enligt vad jag inhämtat genomför domänverket en inventering av fastighe- ter som är lämpade för försäljning till aktivajordbrukare. Jag ser positivt på det inledda arbetet och anser att några åtgärder från regeringens sida därmed inte behövs. Omställningen kommer emellertid att innebära problem för vissa jordbrukare. Jag föreslår därför vissa övergångsåtgärder som riktas till jordbrukare som får ekonomiska problem.

Vad gäller de regionala sysselsättningseffekterna kommer, som jag nämnde tidigare, spannmåls- och mejerisektorn att påverkas mest av en avreglering. Följaktligen kommer sysselsättningen i de regioner där denna produktion är av störst betydelse också att påverkas mest. För spannmål gäller det främst Svealands och norra Götalands slättbygder. I dessa regio- ner och för denna typ av företag är emellertid också möjligheterna till kompletterande sysselsättning i allmänhet goda. En stor del av mjölkpro- duktionen i södra och mellersta Sverige skeri dag i skogs— och mellanbygd. Dessa regioner kommer att i stor utsträckning gynnas av det landskaps- vårdsstöd jag i det följande kommer att föreslå.

Genom de åtgärder jag föreslår kommer den regionalpolitiska profilen i livsmedelspolitiken att förstärkas. Stödet kommer i större utsträckning än för närvarande att kanaliseras till norra Sverige och till glesbygder. De åtgärder som har denna effekt är exempelvis avskaffandet av den interna

marknadsregleringen, en förändring i konstruktionen av det särskilda prisstödet till jordbruket i norra Sverige samt en utökning av glesbygdsstö- det.

Genom att marknadsanpassa jordbruksnäringen och avskaffa mark- nadsregleringen så bryts också den negativa utvecklingen på jordbruks- miljön, som jag tidigare beskrivit, och som delvis är en effekt av prisstö- det. Markpriserna kan förväntas sjunka, vilket bör minska det intensiva utnyttjandet av marken. Det kommer att bli mindre lönsamt att använda olika typer av insatsmedel som handelsgödsel och bekämpningsmedel. Växtnäringsläckaget och negativa effekter på flora och fauna till följd av bekämpningsmedelsanvändning kommer därvid att minska. Det faktum att stora arealer jordbruksmark kommer att omföras till annan använd- ning förstärker denna effekt.

I livsmedelsindustrin får reformen i första hand effekter på prisbild- ningsmekanismen. Råvarukostnaclema för förädlingsindustrin blir inte i lika hög grad givna utan råvaruprisema blir i större utsträckning föremål för förhandling mellan råvaru- och industriled. Därigenom kommer förut- sättningarna för en lägre prisökningstakt att förbättras.

Jordbruksnämnden bedömer i sin konsekvensutredning över LAG:s förslag att en avveckling av den interna marknadsregleringen påskyndar en omstrukturering av förädlingsindustrin i riktning mot en ökad storleksra- tionalisering. Nämnden anser emellertid att dels den internationella ut- vecklingen mot en ökad handel med livsmedel, dels den tekniska utveck- lingen ändå driver fram dessa förändringar i strukturen. På det lokala planet och för specialprodukter kommer det dock enligt jordbruksnämn- den att finnas förutsättningar för småskalig verksamhet. Min bedömning är att utvecklingen framöver kommer att karaktäriseras av att mindre, lokala företag utvecklas parallellt med större internationellt konkurrens- kraftiga företag. Denna utveckling kommer att ge dynamik i livsmedels- sektorn.

Grossist- och detaljistleden kommer i första hand att påverkas av den förändrade prisbildningen som följer av reformen. Kostnads- och utbuds- förändringar i tidigare led kan förväntas innebära att priserna allmänt sett kommer att variera mer. Priser och prisförändringar bör i mindre utsträck- ning än för närvarande komma att. betraktas som givna och opåverkbara. Handelsleden har en nyckelroll i prissättningen. Marknaden i handelsle- den domineras emellertid helt av de tre s.k. blocken. En väl fungerande konkurrens också i handelsleden är därför av mycket stor betydelse. Jag återkommer till denna fråga när jag tar upp konkurrensaspekterna.

3.2. Produktion och prisbildning

Jag har tidigare redogjort för de utgångspunkter och principer som jag anser bör gälla för livsmedelspolitiken. Dessa utvecklas i det följande för olika produktionsgrenar. Detta gäller bl.a. avvecklingen av den interna marknadsregleringen och övergångsåtgärder för olika produkter. Jag re- dovisar här också mina bedömningar när det gäller produktionens och prisemas utveckling, dvs. effekterna på marknaden av mina förslag. Jord-

bruksnämnden och lantbruksstyrelsen har i sina remissyttranden redovisat utförliga analyser av konsekvenserna av LAG: s förslag. Konsekvensanaly- ser har också publicerats av Lantbrukets utredningsinstitut (LUl) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Dessa har, tillsammans med remiss- instansernas bedömningar, utgjort ett värdefullt komplement till LAG:s konsekvensanalys och utgör ett naturligt underlag för mina förslag och bedömningar.

3.2.1. Spannmål

A vveckling av marknadsregleringen

Mitt förslag: Den interna marknadsregleringen för spannmål avskaf- fas, utom vad avser inlösensystemet, den 1 juli 1991. Inlösensystemet avvecklas stegvis för att vara helt avvecklat den 1 juli 1994.

LAG:s förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom vad avser över- gångsåtgärdema. Arbetsgruppen föreslår att inlösenåtagandet förlängs t.o.m. 1991 års skörd. Dessutom föreslår gruppen ett tillfälligt arealba- serat inkomststöd till växtodlingsföretag. Förslaget innebär ett generellt, avtrappat inkomststöd under tre år med början under regleringsåret 1991/92.

Remissinstanserna: Den majoritet av remissinstanserna som tillstyrker en generell avreglering har inte redovisat någon avvikande mening vad avser spannmålssektorn. Ett stort antal remissinstanser har dock pekat på behovet av både längre övergångsperiod och kraftigare övergångsåtgärder vid en avreglering än vad LAG föreslår. Bl.a. föreslås en längre nedtrapp- ningsperiod för inlösensystemet, ett inkomststöd under fem år liksom särskilda åtgärder för att stimulera forskning och utveckling och förbättra rådgivningen till jordbrukarna i en avregleringssituation. LRF föreslår en reformering av spannmålsregleringen som innebär att nuvarande gräns- skyddsprinciper med rörliga införselavgifter bibehålls samt att ett system för finansiering av export behålls. För att göra exportaffärema mer mark- nadsorienterade bör fasta exportbidrag utgå som sätts oberoende av ex- portpris, inköpspris och hanteringskostnad. Enligt LRF måste marknads- anpassningen av regleringen kombineras med ett långsiktigt omställnings- program för åkerarealen som minskar överskotten.

Skälen för mitt förslag: Dagens spannmålsreglering består dels av ett gränsskydd för spannmål, dels av en intern marknadsreglering. Grunden i den interna marknadsregleringen är inlösenåtagandet som innebär att regleringsföreningen Svensk spannmålshandel löser in all överskottspro- duktion till fastställda priser. Det betyder att spannmålsproducentema är garanterade ett visst pris, oberoende av hur stor kvantitet spannmål som levereras. Det finns alltså ingen fungerande inhemsk marknad där priset reglerar utbudet. Regleringen innebär att producenter och förbrukare av- skärmas från varandra eftersom producenterna huvudsakligen är inriktade på att svara på regleringssystemets signaler snarare än på att producera vad

som faktiskt efterfrågas av konsumenterna. Resultatet är en överskottspro- duktion som pressar lönsamheten för producenterna och skapar stora samhällsekonomiska kostnader.

Enligt 1985 års livsmedelspolitiska beslut bör produktionen på över- skottsarealen tills vidare utgöras av spannmål. Beslutet innebär att jord- bruksnäringen har huvudansvaret för överskottsproduktionen och pro- duktionsanpassningen. Beslutet innebär emellertid också att staten under en femårig övergångsperiod skall ta ett ekonomiskt delansvar för överskottsarealens kostnader. Vidare skall åtgärder vidtas under femårspe- rioden för att minska överskotten och därmed kostnadsbelastningen för samhället och jordbruket.

I Sverige har under 1980-talet producerats stora överskott av spannmål. Under ett normalår uppgår produktionen till ca 6 milj. ton varav ca 1,8 milj. ton är överskott som måste exporteras. Årsmånsvariationer påverkar naturligtvis överskottens storlek. Sedan årl987 har särskilda åtgärder vidtagits för att minska överskottsproduktionen i enlighet med 1985 års beslut. En sådan minskning har skett genom de trädcs- och omställnings- program som genomförts och fortfarande pågår. Under åren l988 och 1989 beräknas produktionen ha minskat med ca 0,7 milj. ton per år. Trots dessa åtgärder uppgick överskottet åren 1988 och 1989 till 520000ton resp. 1,2 milj. ton. ] år tyder gjorda prognoser på ett överskott i samma storleksordning som förra året. Temporärt har omställningsåtgärderna minskat överskotten. Däremot har de knappast bidragit till att produk- tionsresurserna i spannmålsedlingen minskat. Det strukturella problemet med en överskottsproduktion kvarstår således trots de omfattande om- ställningsåtgärderna.

Kostnaden för att exportera detta överskott har på grund av mycket låga världsmarknadspriser allt sedan 1980-talets mitt varit mycket höga. Den genomsnittliga exportkostnaden har legat mellan 90 öre och l kr. per kg. Ett överskott på 1,2 milj. ton kostar med nuvarande världsmarknadspriser ca lmiljard kr. att exportera. Den totala kostnaden för det femåriga statliga delansvaret för överskottsarealens kostnader beräknades ursprung- ligen till ca 600milj. kr. På grund av att produktionen inte minskat tillräckligt och att nedtrappningen av delansvaret inte fullföljts samt på grund av fallande världsmarknadspriser på spannmål uppgår den faktiska kostnaden till drygt 1,7 miljarder kr. Till största delen har dessa delan- svarsmedel tilldelats spannmålsregleringen och därigenom hjälpt till att upprätthålla prisnivån på spannmål, vilket ytterligare har försvårat en produktionsanpassning. Av delansvarsmedlen för l988 års skörd har också 145 milj. kr. avsatts till ekonomiskt stöd för dels omläggning till alternativ odling, dels odling av fånggrödor. Dessutom har totalt 100 milj. kr. avsatts för forsknings-, försöks- och utvecklingsinsatscr för alternativ användning av åkermarken. Vidare avsattes 3()milj. kr. att användas under en treårs- period för bidrag till de jordbruksföretag som vidtar åtgärder som ökar variationsrikedomen i kulturlandskapet och minskar den spannmålspro- ducerande arealen.

Av innevarande års medel på totalt ca 350 milj. kr. har 200 milj. kr. tilldelats spannmålsregleringen. Jag har i dessa frågor haft nära samråd med

näringen. Därvid har överenskommits om följande fördelning av resterande medel. Ytterligare 70 milj. kr. bör användas för forsknings- och utvecklings- insatser för alternativ markanvändning och 80 milj. kr. för rådgivningsverk- samhet m.m. i samband med omställningen av åkermarken. Härav bör 40 milj. kr. disponeras av näringen och 40 milj. kr. av lantbruksverket för den rådgivning som jag tar upp i det följande. Det är angeläget att dessa olika rådgivningsinsatser samordnas.

Enligt min bedömning uppnås den nödvändiga resursanpassningen av spannmålsproduktionen och långsiktigjämvikt på marknaden bäst genom en avreglering där hela inlösensystemet avskaffas. En avreglering innebär alltså att regleringsföreningen Svensk spannmålshandels marknadsregle- rande verksamhet slopas. Inlösengarantin avskaffas och det är därför inte heller nödvändigt att fastställa några preliminära eller definitiva inlösen- priser. Som jag redan redovisat kräver ett bevarat gränsskydd dock att det inhemska pris som skall skyddas fastställs på administrativ väg. En avre- glering innebär också att systemet med prisortcr, prisstegringsskala och kvalitetsreglering m.m. försvinner. Med hänsyn till den omfattande över- skottsproduktionen av spannmål föreslårjag att den marknadsregleringen avvecklas stegvis genom successivt sänkt inlösenpris. Jag återkommer i det följande till mina förslag om övergångsåtgärder.

Ett system med inlösenåtaganden eller andra typer av kollektiv exportfi- nansiering riskerar enligt min mening alltid att skapa incitament för en olönsam överskottsproduktion och därmed strukturella överskottspro- blem av den typ vi har i dag. Det är först när producenter och förbrukare får mötas på en fungerande marknad som produktionen anpassas till efterfrågan. En fri inre marknad ställer helt andra krav på ett marknadsin- riktat beteende bland producenterna. Avsättningen av i det här fallet spannmål är inte längre given. den måste ske genom aktiva insatser. Det är en stor omställning som avsevärt bör förbättra förutsättningarna för da- gens jordbrukare att agera som andra företagare. Det är dock viktigt att den statliga rådgivningsverksamhcten aktivt inriktas på och anpassas till den nya situationen. Lantbruksnämnderna har här ett viktigt ansvar. Jag återkommer i det följande till denna fråga, liksom till olika övergångsåt- gärder. Dessa berör i stor utsträckning åkerarealen och spannmålsproduk- tionen.

bit/ekt” på marknaden

Min bedömning: Med hjälp av en successiv nedtrappning av inlösen- systemet för spannmål kombinerad med andra övergångsåtgärder bör en anpassning kunna ske under socialt acceptabla former. En relativt stor del av den svenska spannmålsproduktionen kommer att kunna ske på kontrakt, vilket stabiliserar den inhemska spannmåls- marknadcn. En avreglering kommer också att innebära en för mil- jön positiv extensifiering av produktionen.

LAG:s bedömning: LAG:s förslag till övergångsåtgärder avviker från

mitt. Vad avser den långsiktiga bedömningen överensstämmer LAG:s bedömning med min.

Remissinstanserna: Enligt lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden kommer spannmål vid en avreglering att på sikt vid en balanssituation att ligga ca 20öre per kg lägre än i dag. Under anpassningsperioden kan prisfallet bli avsevärt mycket större. Prisnivån kan komma att närma sig de rörliga produktionskostnaderna om inga stabiliserande åtgärder vidtas. När det gäller stabiliteten och prissvängningarna på marknaden anser flera remissinstanser att en avreglering kan vålla problem. Enligt lantbrukssty- relsen kan en stor prisvariation mellan åren förväntas under omställnings- perioden. Styrelsen dclar dock uppfattningen att marknaden genom bl.a. olika former av kontraktsbindning och lagring efter en omställningsperiod bäst klarar av prisstabiliseringen utan statligt ingripande. Ett särskilt pro- blem är extrema skördevariationer. Enligt styrelsen kan det finnas anled— ning att samhället i ett övergångsskede har en beredskap för hur skördeva- riationcrna skall hanteras. Enligt styrelsen kan jordbrukarnas risktagande och kapitalbehov förväntas öka på grund av större prissvängningar mellan åren.

Enligt LRF får vi räkna med mycket stora, oberäkneliga prissvängningar mellan åren och under skördeåret. Enligt Hushållningssällskapens förbund skulle en intern avreglering i ett läge där världsmarknaden karaktäriseras av låga och instabila priser leda till stora prissvängningar i Sverige. LRF m.fl. anser att någon typ av kollektiv exportfinansiering är nödvändig även vid en avreglering.

Jordbruksnämnden konstaterar att de minsta prissvängningarna torde uppnås om den inhemska odlingen vid normalskörd inte täcker den in- hemska konsumtionen. Enligt nämnden tordc en självförsörjningsgrad på ca 85—90% vara rimlig att döma av skördevariationerna. Sveriges lant- bruksuniversitet menar att det mesta talar för att osäkerheten i livsmedels- marknaderna hanteras effektivare av marknadens aktörer än med dagens politik. Enligt konsumentdelegationen kommer jordbruksproduktionen vid en fri inre marknad att ligga något under 100% självförsörjningsgrad för att temporära överskott skall kunna undvikas.

Flera remissinstanser, däribland statens jordbruksnämnd, lantbrukssty- relsen och LRF, anser att kontrakt sodlingen kommer att öka när överskot- ten försvunnit och balans råder mellan produktion och förbrukning av spannmål. Enligt Sveriges lantbruksuniversitet talar mycket för att beho- vet att säkerställa leveranser av jordbruksprodukter kommer att leda till kontrakt där köpare garderar sig mot prisstegringar och säljare mot pris- fall. Enligt LRF kommer kontrakt inte att tecknas så länge överskott föreligger.

Jordbruksnämnden och lantbniksstyrelsen bedömer att en avreglering medför en ökad koncentration av spannmålsproduktion till södra Sveriges slättbygder. De bedömer också att: en avreglering medför en extensifiering av spannmålsproduktionen.

Skälen för min bedömning: En anpassning av produktionen från dagens överskottssituation till en situation med balans på marknaden kommer att ställa stora krav på i första hand producenterna. Jag delar därför remissin-

stansemas åsikt att det är viktigt med effektiva och aktiva övergångsåtgär- der som underlättar produktionsanpassningen och som garanterar att an- passningen sker under socialt acceptabla former. Jag återkommer till detta i det följande.

Flera remissinstanser har pekat på risken för mycket stora prissväng- ningar på jordbruksråvaror på en fri inre marknad. Några menar att olika typer av regleringar är nödvändiga för att förhindra oönskade fluktuatio- ner på marknaden. Först vill jag slå fast att prissvängningar i sig inte är något negativt. De utgör ett naturligt inslag på en fri marknad. Prissignalen är marknadens viktigaste instrument för att skapa balans mellan utbud och efterfrågan. Nuvarande reglerade prissättning förhindrar riktiga prissigna- ler, vilket har resulterat i överskottsproduktion. På en fri inre marknad finns också ett gemensamt intresse hos producenter och förbrukare att stabilisera marknaden. Producentema vill ha en säker avsättning till så höga priser som möjligt medan förbrukarna önskar säkra leveranser till så låga priser som möjligt. För att uppnå detta kan kontrakt upprättas, vilket skulle stabilisera marknaden och underlätta den nödvändiga planeringen för båda parter. Ju större prissvängningarna är desto större bör också intresset för kontraktsodling vara. Min bedömning är att en relativt stor del av den svenska spannmålsproduktionen kommer att kunna ske på kontrakt. Det finns också andra stabiliseringsinstrument som t. ex. lagring. På en fri marknad kan därför prissvängningar stabiliseras utan att detta medför alla de nackdelar som dagens statliga prisreglering orsakar.

Avskaffas spannmålsregleringen kommer den i dag ofta intensiva spann- målsodlingen sannolikt att i viss utsträckning extensifieras. Insatser av bl. a. gödsel- och bekämpningsmedel kommer att minska och markutnytt- jandet kommer att öka. Det innebär att jordbrukets negativa miljöpåver- kan minskar. Min bedömning är därför att ett slopande av dagens pris— och marknadsreglering också är ett steg mot ett mer miljövänligt jordbruk.

En avreglering innebär sannolikt att spannmålsproduktionen kommer att koncentreras ytterligare till de områden som har de bästa naturliga produktionsförutsättningama, dvs. till södra och mellersta Sveriges slätt- bygder. För att möta denna förändring kommer jag att föreslå särskilda åtgärder. bl.a. landskapsvårdande insatser. En avreglering innebär troli- gen också att strukturrationaliseringen i viss mån kommer att öka. Paral- lellt kan även kombinations- och deltidsjordbruket förväntas öka. särskilt som vegetabilieproduccnterjämfört med animalieproducenter har relativt goda möjligheter att på detta sätt anpassa sig till den nya situationen.

Min samlade bedömning är att spannmålsproduktionen kommer att effektiviseras bl. a. genom att onödigt stora produktionsresurser inte läng- re kommer att bindas i spannmålsproduktionen. Den samhällsekonomiska effektiviteten ökar och utrymmet för ekonomisk tillväxt ökar i andra delar av ekonomin. Avregleringen kommer troligen också att innebära att od- lingen av energi- och industrigrödor ökar liksom odlingen av olika nisch- grödor.

3.2.2. Oljeväxter

Mitt förslag: Oljeväxtodlingens storlek anpassas till den inhemska användningen av svensk rapsolja och till beredskapsbehovet. För att garantera en av beredskapsskäl tillräcklig inhemsk odling baseras produktionen på kontraktsteckning i offentlig regi. Det nya syste- met skall gälla fr.o.m. 1992 års skörd. Nuvarande system med fettvaruavgifter på import och vid tillverkning av oljor och fetter bör behållas. Fettvaruavgiften skall även omfatta inhemskt slakteri- fett. Avgifterna skall. på samma sätt som införselavgiftema för andra produkter, bibehållas på nuvarande nivå i avvaktan på resul- tatet av GATT-förhandlingarna. Detta innebär att fettvaruavgiften skall svara mot nuvarande svenska prisnivå på rapsolja.

LAG:s förslag: Överensstämmer vad avser odlingens omfattning och kontrakteringen med mitt förslag. Däremot föreslår arbetsgruppen att odlingens fortsatta finansiering. i avvaktan på att principerna för finansi- ering av det civila totalförsvarets kostnader görs enhetliga, sker med avgif- ter på importen. LAG föreslår också att avgifterna avvägs så att systemet blir självfinansierande.

Remissinstanserna: Konsumentdelegationen. SLIM, TCO, LO och KF tillstyrker i princip arbetsgruppens förslag. Däremot anser SLIM, LO och KF att nuvarande avgiftssystem bör behållas för att avgiften skall vara konkurrensneutral. LRF anser arbetsgruppens förslag vara oacceptabelt och att nuvarande system i princap bör behållas. Länsstyrelsen i Kristian- stads län anser att arbetsgruppen behandlat det svenska odlingsbehovet av oljeväxter alltför ensidigt och att en kontrakterad areal tills vidare bör utsträckas till förslagsvis 140000ha. Lantbruksstyrelsen. LO och TCO m. fl. pekar på vikten av fri anbuclsgivning vid kontraktsodling av oljeväx- ter. Enligt jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen kommer den kvarva- rande oljeväxtodlingen att förskjutas till södra Sverige.

Skälen för mitt förslag: Sedan 1960-talet uppgår oljeväxtarealen till ca 170000 ha, vilket motsvarar ca 325 000ton frö som innehåller ca 130000ton olja. Därav används ca 40000ton för konsumtion inom lan- det. resten exporteras.

För att upprätthålla oljeväxtodlingen i landet finns en fettvarureglering som reglerar priset på olja och frö. Regleringsföreningen Sveriges oljeväxt- intressenter (SOI) köper upp de:-1 svenska skörden av oljeväxter till ett inhemskt pris och säljer sedan skörden vidare till fettvaruindustrin till ett pris som i princip motsvarar världsmarknadspriset på oljedelen och svenskt pris på mjöldelen (foder). Inom ramen för fettvaruregleringen tas också en generell fettvaruavgift ut vid tillverkning av olja och vid import av oljor och fetter. Avgiften används för att täcka skillnaden mellan det svenska priset på oljeväxtfrö och. världsmarknadspriset. dvs. avgiften fi- nansierar den svenska odlingen av oljeväxter. Exporten finansieras således med avgifter på motsvarande import (utbytesexport). Trots fettvaruregle- ringens något annorlunda konstruktion så har den samma effekt som

regleringen på andra produktområden. dvs. att upprätthålla en inhemsk prisnivå på jordbruksprodukter.

Av beredskapsskäl krävs en produktion av oljeväxter som överstiger den svenska efterfrågan på rapsolja, men väl en mindre produktion än för närvarande. Utan möjlighet till utbytesexport eller annan finansiering skulle produktionen sannolikt sjunka till en nivå motsvarande den in- hemska konsumtionen av olja ur svenskt oljeväxtfrö. dvs. till ca en tredje- del av dagens nivå. För att trygga en från beredskapssynpunkt tillräcklig produktion bör därför enligt min mening statens jordbruksnämnd få i uppgift att med hjälp av kontraktsteckning garantera en tillräcklig produk- tion. Dct bör vara jordbruksnämndens sak att nämtare utforma ett lämp- ligt system för denna uppgift. Med hänsyn till bl. a. producenternas plane- ring och den framförhållning som en kontraktsteckning kräver föreslårjag att nuvarande system bibehålls t.o.m. l991års skörd och att det nya systemet tillämpas fr.o.m. 1992 års skörd. Det kan också tilläggas att användningen av inhemsk rapsolja kan förväntas öka till följd av växtför- ädling m.m. Jag återkommer i det följande till mina övriga förslag till beredskapsåtgärder.

Till skillnad mot LAG anser jag, liksom några remissinstanser, att systemet med en generell fettvaruavgift bör behållas. Systemet fungerar enligt min uppfattning väl och kan fungera även vid en mindre produk- tion, förutsatt en offentlig kontraktsteckning. När det gäller nivån på avgiften anserjag att den tills vidare bör vara oförändrad. Som jag tidigare redogjort för skall även gränsskyddet behållas oförändrat i avvaktan på GATT-förhandlingama. .

Fettvaruavgiften omfattar i dag inte svenskt slakterifett. I stället upp- rätthålls ett inhemskt pris på slakterifett med hjälp av en avgift på import. Även om behandlingen av slakterifett i dag är annorlunda än för övriga fettråvaror råder för livsmedelsindustrins del ändå konkurrensneutralitet mellan slakterifett och övriga fettråvaror. För att få en enhetlig behandling av alla fettråvaror bör dock fettvaruavgiften omfatta även slakterifett. Jag föreslår därför att även svenskt slakterifett fr.o.m. den ljuli 1991 beläggs med fettvaruavgift. Förslaget innebär enligt min bedömning inte någon förändring av margarinindustrins sammanlagda inköpskostnader, dvs. det relativa prisläget mellan slakterifett och andra fettråvaror förändras inte. Jag återkommer i det följande till bedömningen av effekterna för slakteri- industrin och köttproducenterna.

3.2.3. Foder

Mitt förslag: Den interna marknadsregleringen för fodermedel som inte omfattas av spannmålsregleringen avskaffas den ljuli 1991.

LAG:s förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Den majoritet av remissinstanserna som tillstyrker en generell avreglering har inte redovisat någon avvikande mening vad

avser fodermedelsregleringen. Enligt statens jordbruksnämnd kommer fo— derspannmålen vid en avreglering att sjunka kraftigt i pris. Det torde medföra att även priset på övriga foderprodukter kommer att sjunka i varje fall de första åren. Vid bibehållet gränsskydd kommer de inhemska fodermedlen att få kraftigt förbättrad konkurrenskraft gentemot de impor- terade.

Enligt jordbruksnämnden kommer också lägre spannmålspris att verka i riktning mot ökad förbrukning av spannmål jämfört med andra energifo- dermedel som grovfoder och majs. Det kan leda till att foderstaterna styrs mot att innehålla spannmål som kompletteras med billigt proteinfoder som t.ex. fiskmjöl. Å andra sidan kan ett landskapsvårdsstöd ge vallod- lingen förbättrad konkurrenskraft vilket verkar i motsatt riktning. In- hemskt odlade proteinfodermedel som ärter och oljeväxtfrö får förbättrad konkurrenskraft genom att deras relativa lönsamhet gentemot spannmål förbättras. Minskad odling av oljeväxter leder dock enligt jordbruksnämn- den till att utbudet av rapsmjöl minskar.

Skälen för mitt förslag: Foderrnedelsregleringen innehåller liksom de flesta andra regleringar ett gränsskydd och vissa interna marknadsregle- ringar. Syftet är att skydda priset på spannmål. Gränsskyddet utgörs av rörliga införselavgifter och omfattar de olika spannmålsslagen och produk- ter därav samt oljekraftfoder som t.ex. sojamjöl. Till gränsskyddet hör också en tillverkningsavgift på oljekraftfoder som tillverkas av importera- de råvaror. På detta sätt utjämnas prisskillnaden mellan oljekraftfoder tillverkat på inhemska resp. importerade råvaror. Gränsskyddet omfattar inte sådana fodermedel som fiskrnjöl, köttmjöl och lupinfrö m.m. efter- som dessa i GATT är bundna till s.k. noll-tull. Hö, halm och liknande grovfoder är inte heller reglerade då handeln med dessa produkter är begränsad. De marknadsreglerancle åtgärderna består först och främst av de åtgärder för fodersäd som återfinns inom spannmålsregleringen, vilka jag tidigare redogjort för. Dessutom finns också vissa specifika åtgärder. Bl.a. kan Svensk spannmålshandel stimulera användningen av brödsäd till foder genom rabattering av brödsäd. Därutöver finns möjlighet för jord- bruksnämnden att utfärda inblaridningstvång för raps-. rbe- och vitse- napsmjöl i oljekraftfoder. Det nuvarande stödet till baljväxtodlingen kan också ses som en marknadsreglerande åtgärd i syfte att stimulera den inhemska proteinfoderproduktion en.

Jordbruket som kollektiv får allt importerat foder till världsmarknads- pris genom att de införselavgifter som flyter in vid import av fodermedel i sin helhet tillförs jordbruket. Införselavgiftema brukar årligen uppgå till 250— 300 milj. kr. och ingår i införselavgiftsmedlen inom fördelningsplan- en.

Jag har tidigare föreslagit att den interna marknadsregleringen på spann- mål skall avskaffas successivt. Det innebär att den viktigaste delen av interna marknadsregleringen för foder också avskaffas. Skälen för detta förslag har jag också redovisat tidigare.

Fodermedelsregleringen i övrigt bör avskaffas i ett steg den 1 juli 1991. Rabatteringen av brödsäd för foderanvändning, som är ett sätt att finna avsättning för brödsädsöverskott., bör slopas. Möjligheten till inbland-

ningstvång för raps-. rybs- och vitsenapsmjöl i oljekraftfoder har enligt min mening inte heller någon plats på en fri intern marknad. Det bör vara marknadens sak att avgöra huruvida dessa fröer skall ingå i oljekraftfoder eller inte. Det kan också tilläggas att tillämpningen av inblandningstvångct upphörde hösten 1975. Inte heller har ett direkt stöd till baljväxtodlingen någon plats på den fria interna marknaden. Baljväxtodlingen bör dock få ett relativt bättre lönsamhetsläge vid en avreglering. vilket jordbruks- nämnden också påpekat. Dcssutom kommer de tillfälliga övergångsåtgär- derna att underlätta en fortsatt baljväxtodling.

Vad avser gränsskyddssystemet föreslårjag att det tillämpas på samma sätt som hittills. Såväl införsel- som tillverkningsavgift bör därför behållas. Jag föreslår dock att återföringen av införselavgiftsniedel på det sätt som sker i dag avskaffas i ett steg den ljuli 1991. Jag avser att återkomma till denna fråga i samband med att jag behandlar frågan om regleringsekono- min.

3.2.4. F abrikSpotatis

Avveckling av marknadsrcgleringcn

Mitt förslag: Möjligheten att ta ut en tillverkningsavgift på stärkelse tillverkad av annan råvara än fabrikspotatis avskaffas den ljuli 1991. Det riksdagsbeslut från år 1934 som innebär att potatis skall vara prioriterad råvara vid tillverkning av konsumtionssprit upp- hävs den ljuli 1991. Dagens system med en rabattering av svensk stärkelse som används för tekniska ändamål bibehålls i avvaktan på EG/EFTA- och GATT-förhandlingarna. Kostnaden skall betalas med budgetmedel. Den arealavgift som i dag tas ut på all mat- och fabrikspotatisodling överstigande 0.5 ha avskaffas. liksom den leve- ransavgift som tas ut från producenten för den potatis som levereras till stärkelsefabrik eller bränneri.

LAG:s förslag: Överensstämmer med mitt förslag vad avser potatis som prioriterad råvara vid sprittillverkning och möjligheterna att ta ut en tillverkningsavgift på stärkelse tillverkad av annan råvara än fabrikspota- tis. Däremot föreslår arbetsgruppen att rabatteringssystemet avvecklas. För att underlätta en anpassning av fabrikspotatisodlingen föreslår LAG också ett stöd till den i dag rabatterade stärkelseproduktionen under åren 1991/92—1993/94 med totalt 75 milj. kr.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker en ge- nerell avreglering och har inte redovisat någon avvikande mening vad avser fabrikspotatis. Ett antal remissinstanser, däribland lantbruksstyrel- sen och KF. tillstyrker uttryckligen en avreglering av fabrikspotatissek- torn. Några remissinstanser Sveriges livsmedelsindustriförbund, konsu- mentdelegationen, TCO och LO — anser att rabatteringen bör jämställas med vanligt gränsskydd och bör därför följa den internationella utveck- lingen så att konkurrensneutralitet uppnås. LRF avstyrker LAG:s förslag

och menar att dagens reglering i princip bör bibehållas oförändrad. Statens jordbruksnämnd har svårt att se motiven till att just stärkelseproduktionen föreslås få ett särskilt stöd under en övergångsperiod. Lantbruksstyrelsen anser att de speciella förhållanden som råder på fabrikspotatisområdet talar för ett förhållandevis kraftfullt omställningsstöd under en övergångs- period.

Skälen för mitt förslag: Dagens interna marknadsreglering styr i stor utsträckning valet av råvara vid sprit- och stärkelsetillverkning. Enligt prisregleringslagen är det möjligt att ta ut en tillverkningsavgift på stärkel- se tillverkad av annan råvara än fabrikspotatis. Enligt ett riksdagsbeslut från år 1934 skall potatis vara prioriterad råvara vid tillverkning av kon- sumtionssprit. Dessa förhållanden försvårar introduktionen av nya råva- ror. nya produkter och nya produktionsprocesscr. Enligt min mening är det viktigt att alla råvaror konkurrerar på lika villkor. Det befrämjar en effektiv produktion av sprit och stärkelse till lägsta möjliga kostnad. I framtiden bör samma villkor gälla. för alla råvaror som används för sprit- eller stärkelsetillverkning. Jag föreslår därför att möjligheten att ta ut en tillverkningsavgift på stärkelse'ur annan råvara än fabrikspotatis avskaf- fas. Jag föreslår också att riksdagsbeslutet om att potatis skall vara priori- terad råvara vid sprittillverkning upphävs.

En viktig del av dagens interna marknadsreglering är den s.k. rabatte- ringen av svensktillverkad stärkelse som används för tekniskt bruk. Rabat- teringen innebär att regleringsföreningen Sveriges potatisintressenter (SPI) betalar skillnaden mellan det högre inhemska priset Och det lägre världs- marknadspriset på stärkelse som går till teknisk användning inom bl.a. pappersindustrin. Den del av fabrikspotatisodlingen som går till teknisk stärkelse uppgår till ca 3 500 ha av en total areal på ca 10000 ha. Rabatte- ringen har de senaste åren kostat 40—60milj. kr. per år, vilket är en mycket hög kostnad för att upprätthålla en odling på 3 500 ha. Bl.a. kostar den 2—3gånger mer per hektar än spannmålsproduktion för export. I avvaktan på att de internationella. handelsförhandlingarna leder fram till att den här typen av handelssnedvridande stöd kan avvecklas föreslår jag att rabatteringen övergångsvis bör behållas. Jag har beräknat kostnaden för detta till högst 35 milj. kr. per år. Ett belopp av den storleken bör utjämna skillnaden i stödnivå mellan Sverige och utlandet när leverans- och arealavgiften avskaffas. På detta sätt likställs konkurrensvillkoren för svenska och utländska tillverkare av teknisk stärkelse. En sänkning av rabatteringskostnaden kan bli aktuell med hänsyn till lönsamhetsutveck- lingen för fabrikspotatis jämfört med andra grödor. Rabatteringen bör finansieras med budgetmedel.

Effekter på marknaden

Min bedömning: ] de områden där fabrikspotatis odlas i dag finns goda förutsättningar för en anpassning och omställning av produk- tionen. En anpassning bör inte heller öka miljöbelastningen.

LAG:s bedömning: Arbetsgruppen har inte behandlat dessa frågor. Remissinstanserna: Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län skulle en nedläggning av fabrikspotatisodlingen medföra en utslagning av åtskilliga jordbruk. vilket för regionen skulle få svåra följdverkningar. Även länssty- relserna i Blekinge och Kalmar län pekar på fabrikspotatisodlingens bety- delse för länen. Länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län pekar också på fabrikspotatisens miljöfördelar från bl.a. näringsläekagesyn- punkL

Skälen för min bedömning: En minskad reglering innebär en minskad fabrikspotatisodling. Minskningen kan framför allt förväntas ske för den fabrikspotatis som används för sprittillverkning. Den odlingen motsvarari dag ca 3000 ha. Däremot bör den fabrikspotatisodling som går till teknisk stärkelse kunna upprätthållas på grund av att rabatteringssystemet bibe- hålls i avvaktan på den internationella utvecklingen. Även den del av fabrikspotatisodlingen som används till humankonsumtion bör kunna upprätthållas.

Fabrikspotatisodlingen är i dag huvudsakligen lokaliserad till Skåne och Blekinge, dvs. i de områden i Sverige med de bästa förutsättningarna för jordbruksproduktion. Enligt min bedömning är därför förutsättningarna för en anpassning av produktionen goda även om odlingen i dag i viss utsträckning sker på lättare jordar. Enligt min bedömning bör även fa- brikspotatisodlarna omfattas av de övergångsåtgärder som avser åkermar- ken. Det finns enligt min mening därför goda förutsättningar för dagens fabrikspotatisodlare att i den takt som krävs övergå till produktion av andra grödor.

En eventuell minskning av fabrikspotatisodlingen bör enligt min be- dömning inte leda till en ökad miljöbelastning. Potatisen har visserligen en längre växtperiod och en något högre kväveupptagningsförmåga än strå- säd. Sker tillförseln av stallgödsel eller handelsgödsel vid rätt tidpunkt och i rätt mängd blir avrinning och läckage inte större i spannmålsodling än när fabrikspotatis odlas oberoende av växtperiodens längd. Användningen av bekämpningsmedel är dock 3—4 gånger högre i fabrikspotatisodlingen än i spannmålsodlingen. En minskad fabrikspotatisodling innebär alltså en minskad bekämpningsmedelsanvändning.

3.2.5. Matpotatis

Mitt förslag: Den interna marknadsregleringen för matpotatis av- skaffas den ljuli 1991.

LAG:s förslag: Överensstämmcr med mitt förslag.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker en ge- nerell avreglering och har inte redovisat någon avvikande mening vad avser matpotatisregleringen. Enligt statens jordbruksnämnd innebär ett avskaffande av möjligheten till marknadsreglerande åtgärder att skördeva- riationerna kommer att slå igenom hårdare på det inhemska priset. Jord- bruksnämnden pekar också på den ökade graden av vidareförädling (för- packning. tvättning m.m.) och försäljning direkt till konsument bland matpotatisproducenterna som kunnat iakttas under senare år, till följd av ett trängt ekonomiskt läge. Enligt nämnden torde en sådan utveckling förstärkas vid en avreglering. Minskar fabrikspotatisarealen kommer san- nolikt en del av denna areal att utnyttjas för matpotatisodling enligt jordbruksnämnden. Redan vid små arealökningar kommer detta att pressa matpotatispriset nedåt. KF föreslår att offentliga medel framöver avsätts för att främja kvaliteten och kvalitetskontrollen på matpotatis. LRF anser att det även i fortsättningen bör vara möjligt att göra ingrepp på matpota- tismarknaden, men endast vid mera betydande obalanser på marknaden.

Skälen för mitt förslag: Matpotatisregleringen består av ett gränsskydd som kompletteras med vissa mark nadsreglerande åtgärder. För matpotatis fastställs ett mittpris och målsättningen är att odlarens pris i genomsnitt under en följd av år skall ligga så nära mittpriset som möjligt. För att lyfta bort överskott kan SPI ge stöd till lagring och export, överföra potatis till stärkelse— och bränneriindustrin eller stimulera användning till djurfoder.

Matpotatisarealen inom den yrkesmässiga odlingen har sedan mitten av 1970—talet varit ganska stabil och legat kring 30000 ha. Skördevariationer mellan åren beror i huvudsak på stora skillnader i avkastningen per hektar. Under 1980-talet har avkastningen varierat mellan 20000 kg per ha och 35000 kg per ha. Totalskörden har varierat mellan 650000 ton och 930000ton under 1980-talet.

Det är viktigt att även matpotatismarknaden underkastas marknadens villkor för att producenterna på bästa sätt skall kunna svara på konsumen- ternas efterfrågan. Det är särskilt": viktigt eftersom potatis är ett av våra viktigaste baslivsmedel. Jag föreslår därför att den interna marknadsregle- ringen på matpotatisor. rådet avskaffas den ljuli 1991. Det innebär att SPI:s hela verksamhet avskaffas. Några överskott kommer därför inte att genom SPI:s försorg lyftas bort från marknaden. I stället är det producen- ter, distributörer och handlare som på marknadsmässiga villkor skall försörja marknaden med matpotatis. På detta sätt bör också producenter- na bli mer lyhörda för konsumenternas krav och i större utsträckning än i dag producera de kvaliteter och sorter m.m. som efterfrågas. En avregle- ring kommer troligen att leda till att prissvängningarna på marknaden blir större. Det är dock fråga om naturliga inslag på en fungerande marknad.

Dessutom finns det, liksom för övrig vegetabilieproduktion, möjligheter att genom i första hand kontraktsteckning dämpa oönskade prissvängning- ar. En avreglering bör, som jordbruksnämnden konstaterar, öka intresset för lokal förädling, dvs. förpackning, tvättning m.m. och försäljning direkt från producent till konsument. Jag ser det som en positiv utveckling. Den minskar avståndet mellan producent och konsument högst avsevärt och bör bl.a. därför kunna bidra till ett större ansvarstagande för en bättre matpotatiskvalitet. Utvecklingen bidrar också till att öka inkomsterna för berörda jordbrukare i och med att de själva tar över hela eller delar av förädlingen. Vad avser frågan om kvalitetsregleringen återkommer jag i det följande.

3.2.6. Socker

Mitt förslag: Den administrativa prissättningen på sockerbetor av- skaffas. Även regleringen av betarealen slopas. Regleringarna av- skaffas den ljuli 1991.

LAG:s förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt förslag. Arbets- gruppen anser att vissa skäl talar för att kontraktsteckningen ordnas ge- nom ett anbudsförfarande i offentlig regi.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker en ge- nerell avreglering och har inte redovisat någon avvikande mening vad avser sockerregleringen. LRF vill behålla dagens kontraktssystem och an- ser att självförsörjningsgraden på socker bör vara 100 %.

Enligt Sockerbolaget krävs ett gränsskydd av samma omfattning och nivå som inom EG samt samma konkurrensförutsättningar i övrigt som inom EG för att sockernäringen skall överleva. Det krävs enligt Sockerbo- laget också möjlighet till export för att den svenska sockernäringen skall kunna konkurrera på lika villkor med omvärlden. Odlingens omfattning bör enligt Sockerbolaget avgöras av odlare och sockerindustri tillsammans utan statlig inblandning. Vad avser importutrymmet menar Sockerbolaget att ett visst importutrymme i normalfallet kommer att upprätthållas efter en avreglering. men att det vore förödande för svensk sockerindustris konkurrensförmåga om ett importutrymme skulle vara ett obligatoriskt tillstånd i varje situation oberoende av konkurrenternas agerande eller skördeutfall. Sockerbolaget delar också arbetsgruppens slutsats avseende de regionalpolitiska övervägandena.

Lantbruksstyrelsen och Svenska lantarbetareförbundet menar att kon- traktsteckningen i framtiden bör ske genom ett anbudsförfarande. Enligt statens jordbruksnämnd innebär en avreglering utan statliga ingrepp att kontraktsodlingen även fortsättningsvis kommer att ske på samma sätt som i dag. Enligt nämnden krävs ingripanden från statens sida om man vill att sockerbetsodlingen skall konkurrera med andra grödor och sockerbe- torna skall få ett pris som ger rätt lönsamhet i förhållande till andra grödor. Statliga åtgärder krävs också för att upprätthålla ett importutrymme för

socker. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser en kontraktsteckning i offentlig regi vara onödig. SLIM är kritiskt till arbetsgruppens bedömning att ett importutrymme förutsätts; även efter en avreglering. TCO menar att det inte går att säga något om självförsörjningsgraden om Sverige skall ha samma konkurrensvillkor som konkurrenterna. KF förutsätter att gräns- skyddsjusteringar kan ske med hänsyn till monopolsituationen och den höga lönsamheten inom sockernäringen så att sockerpriset kan sänkas till konsumenterna.

Lantbruksstyrelsen och konsumentdelegationen m.fl. anser att socker- produktionen vid de båda ö—bruken bör behandlas som en regionalpolitisk fråga där sockerproduktionen bör prövas mot andra regionalpolitiska åt— gärder. Länsstyrelsen i Kalmar län hävdar bestämt att en minskning av betodlingen och sockerproduktionen inte får drabba Öland. Inga nedskär- ningar av sockerbetsodlingen kan enligt länsstyrelsen i Blekinge län accep- teras förrän sekundära effekter utretts och de på ett tillfredsställande sätt åtgärdats. Länsstyrelsen i Gotlands län anser att Gotland bör garanteras en utökad odlingsareal av betor. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att den nuvarande omfattningen på sockerbetsodlingen i länet bör behållas.

Skälen för mitt förslag: Den sockerreglering vi har i dag omfattar både råvaran sockerbetor och den färdiga produkten socker. Såväl betarealens storlek som bet- och sockerpris regleras. Gränsskyddet omfattar socker och utgörs av en rörlig införselavgift. Några marknadsreglerande åtgärder av den typ som återfinns inom många andra regleringar finns inte eftersom det hittills aldrig varit nödvändigt att avsätta några överskott av socker på världsmarknaden. Produktionen har i normalfallet legat under 100% av konsumtionen och mindre tillfälliga överskott har överlagrats. De rekord- stora skördarna åren 1988 och 1989 har dock skapat avsevärda överskotts- problem. Jag återkommer till den frågan i det följande. Normalt importe- ras till Sverige alltså en mindre mängd socker. De införselavgiftsmedel som flyter in vid import går till sockerregleringsfonden som tillhör socker- regleringen. Fonden finansierar bl.a. prisutjämning och restitutioner samt under senare år också arealbidrag till betodlarna vid ö-bruken och det särskilda ö-bruksstödet m.m.

En avreglering innebär att de administrativt satta betprisema samt arealregleringen slopas. Prisbildningen liksom produktionens storlek blir en fråga för marknaden att lösa. Också på detta område bör enligt min bedömning en fri intern marknad effektivisera produktionen så att såväl de företagsekonomiska som de samhällsekonomiska kostnaderna minskas. Det bör vara marknadens aktörer, dvs. i första hand betodlarna och Sockerbolaget som avgör priser m.m. Betodlingen baseras i dag helt på kontrakt mellan odlarna och Sockerbolaget. Odlingen bör även efter en avreglering kunna ske genom kontrakt. Situationen kräver dock i än större utsträckning än på andra områden, en ordentlig pris- och konkurrensöver- vakning, eftersom Sockerbolaget. i dag har monopol på sockertillverkning i Sverige. '

Med hänsyn till att Sverige, i samband med förhandlingar om ett inter- nationellt sockeravtal, förklarat sin avsikt att på sikt etablera ett importut-

rymme på 10— 15% av den svenska sockerförbrukningen förutsätter jag att en viss import av socker kommer att ske även efter en avreglering.

På Öland och Gotland spelar sockerproduktionen också en regional- och sysselsättningspolitisk roll. Den fortsatta betodlingen och driften vid de båda ö-bruken bör därför bli föremål för regional- och sysselsättningspoli- tiska överväganden. Det är enligt min mening viktigt att sockerproduktion vägs mot andra tänkbara åtgärder för att insatserna skall bli så effektiva som möjligt. En utvärdering av effekten av det särskilda stödet till odlarna och sockerbruken i dessa områden bör genomföras. Jag har för avsikt att senare återkomma till regeringen med förslag i denna fråga. I avvaktan på resultatet av denna utredning bör kostnaderna för regleringsåret 1990/91 för ö—bruksstöden och arealbidragen till odlarna under dessa bruk betalas med budgetmedel.

Effekter på marknaden

Min bedömning: Det är viktigt att den svenska sockerproduktionen är konkurrenskraftig. En strukturrationalisering av sockerbruken är därför nödvändig. En avreglering bör inte innebära någon nämn- värd minskning av betodlingen. Med hänsyn till de relativt stora överskott av socker som producerats åren 1988 och 1989 är det dock nödvändigt med en viss minskning av produktionen. Den bör lik- som hittills kunna upprätthållas på en relativt hög självförsörjnings- grad. En viss import förutsätts dock även fortsättningsvis komma till stånd.

LAG:s bedömning: Överensstämmcr med min bedömning. Remissinstanserna: Enligt lantbruksstyrelsen kommer en avreglering inte att leda till några större volymeffekter eftersom produktionen inte överstiger konsumtionen inom landet. Lantbruksstyrelsen anser vidare att sockernäringen bör ges möjlighet att utvecklas för att kunna möta en framtida internationell konkurrens och krav på miljöinvesteringar. Kon— sumentdelegationen och NO anser att det bör ankomma på näringen själv att fatta beslut om lämplig bruksstruktur. Konsumentdelegationen anser också att konsumenterna bör få del av produktivitetsvinster vid en eventu- ell nedläggning av bruk. SLIM anser att sockernäringen bör ges möjlighet att genomföra nödvändiga strukturanpassningar för att möta en framtida internationell konkurrens. Sockerbolaget understryker arbetsgruppens på- stående att det är väsentligt att genomföra strukturförändringar för att möta en framtida internationell konkurrens.

Skälen för min bedömning: När det gäller frågan om framför allt den framtida sockerbruksstrukturen delar jag uppfattningen att sockernäring- en bör ges möjlighet att utvecklas och göra nödvändiga strukturrationalise- ringar. Görs inte de nödvändiga rationaliseringama kan hela sockerpro- duktionen hotas på sikt. Om de pågående GATT-förhandlingarna resul- terar i ett avtal som innebär att gränsskyddet för jordbruksprodukter

successivt skall sänkas kan den internationella konkurrensen öka. Det är då viktigt att svensk sockerindustri står väl rustad. En rationalisering innebär att vissa betodlare drabbas om odlingen förflyttas och att anställda vid de bruk som läggs ned måste söka sig annan sysselsättning. Den totala betodlingen förväntas dock bara minska med hänsyn till avkastningsök- ningarna. En avreglering med bibehållet gränsskydd innebär alltså inte någon minskning av produktionen, vilket är helt naturligt eftersom vi inte förrän de sista åren har haft någon överskottsproduktion av socker. Om- ställningen bör därför inte vålla några egentliga problem. För att underlät- ta anpassningen och finna alternativ sysselsättning för de människor som friställs från sockerbruken är det enligt min bedömning viktigt att olika regional- och arbetsmarknadspolitiska insatser utarbetas. Det är också viktigt att Sockerbolaget, som har en monopolställning på marknaden. tar sin del av ansvaret för att skapa alternativa sysselsättningsmöjligheter och därmed bidra till en socialt acceptabel strukturomvandling. framför allt i de områden där sysselsättningssituationen är ogynnsam.

3.2.7. Mjölk

Avveckling av regleringen

Mitt förslag: Den interna mjölkprisregleringen upphör den ljuli 1991. Samtidigt införs en förenklad form av lönsamhetsutjämning, utan exportfinansiering. Denna skall avtrappas stegvis för att vara helt avvecklad den ljuli 1994. Gränsskyddetjusteras i motsvarande takt.

LAG:s förslag: Arbetsgruppen föreslår att regleringen inkl. utjämnings- systemet upphör den ljuli 1991.

Remissinstanserna: Ett flertal av remissinstanserna tillstyrker en av- veckling av den interna marknadsregleringen för mjölk, men förordar en avtrappning av utjämningssystemet. i stället för ett omedelbart avskaffan- de. LRF avvisar arbetsgruppens förslag och föreslår ett förenklat utjäm- ningssystem.

LO anser att det är ett starkt fördelningspolitiskt intresse och konsu- mentintresse att den interna subventioneringen av olika mejerivaror upp- hör. TCO anser att det såväl från folkhälsosynpunkt som från allmän synpunkt är olämpligt att vissa varor subventioneras. Statens jordbruks- nämnd och lantbruksstyrelsen betraktar det som självklart att gränsskyd- det omfördelas då utjämningssystemet avskaffas. Konsumentdelega- tionen, Svcriges livsmedelsindustriförbund m.fl. är tveksamma till en omfördelning av gränsskyddet.

Skälen för mitt förslag: Mjölkprisregleringen består liksom de flesta andra jordbruksprisregleringar av ett gränsskydd och en intern marknads- reglering som framför allt innebär en kollektiv exportfinansiering. Den interna regleringen innehåller dessutom en lönsamhetsutjämning mellan olika konsumentprodukter genom det s.k. utjämningssystemet. En intern

avreglering innebär liksom för andra produktionsgrenar att den kollektiva exportfinansieringen avskaffas. men också att utjämningssystemet försvin- ner.

Prisregleringen på mejeriernas produkter har till huvuduppgift att till- försäkra jordbrukarna ett visst pris på mjölkråvaran. Prisregleringen avser emellertid de olika konsumentprodukter som tillverkas av mjölkråvaran. dvs. det är priserna på dessa som är administrativt fastställda. Produkter- nas priser har anpassats efter marknadssituationen genom att konsum- tionsmjölk (dryckesmjölk och filprodukter) och grädde åsatts relativt höga priser jämfört med mer priskänsliga produkter som ost och smör. Speciali- seringen inom mejeriindustrin har sedan nödvändiggjort en lönsamhetsut- jämning mellan mejerierna och därmed mellan produkterna. Det är denna lönsamhetsutjämning mellan olika produkter som kallas utjämningssyste- met.

Tekniskt går utjämningen till så att konsumtionsmjölk, ost och grädde beläggs med utjämningsavgifter. Avgiften är relativt sett störst för de mest lönsamma produkterna. Avgifterna används bl.a. till att ge ett bidrag till producerat smör. Dessutom används avgifterna för att lämna bidrag till export och lagring av smör, ost och andra mejeriprodukter. Återstående medel återbetalas till mejerierna i form av ett utjämningsbidrag på all invägd mjölk. Regleringen handhas av Föreningen för mejeriprodukter (FFM). Även de statliga livsmedelssubventionerna tillförs FFM. Eftersom de värden som utjämningsavgifterna baseras på (paritetsvärden) inte stämmer med det verkliga försäljningsvärdet, blir det en betydande rund- gång i systemet soni gör det svårt att se hur stort bidraget/avgiften är netto för de olika produkterna. För ost är avgiften t. ex. satt så lågt att nettoeffek- ten blir ett bidrag till produktionen.

Några problem till följd av mejeriregleringen är att — det finns ett ”dolt” överskott av mjölk till följd av att det är möjligt att upprätthålla en högre produktion av t.ex. ost och smör än vad som skulle vara lönsamt utan utjämningssystemet,

den invecklade regleringen gör det också svårt att se i vilken mån livsmedelssubventionerna används för att hålla nere konsumentpriset på mjölk. Utjämningssystemet gör det svårt att styra subventionerna till den mest lönsamma produkten mjölk.

— mjölkkonsumenterna, dvs. i hög grad barnfamiljerna. subventionerar de konsumenter som väljer andra produkter,

— konkurrensen inom mejeriindustrin är mycket begränsad. Inom jordbruksprisregleringen kompenseras kostnaderna inom industrin, vilket försvagar incitamenten till effektivitetsförbättringar,

kontroll utifrån av förhållanden inom de olika leden försvåras genom det i hög grad ogenomskinliga utjämningssystemet.

— eftersom systemet fungerar så att det subventionerar priset på feta produkter. motverkar det direkt hälsomässigt motiverade konsumtions- förändringar.

Utjämningen har delvis sitt ursprung i de beredskapsmål enligt vilka vi skall ha ett visst antal mjölkkor i Sverige. I 1985 års livsmedelspolitiska beslut diskuteras t. ex. att antalet kor i fredstid inte bör understiga 550000

för att den mjölkproduktion som behövs för kriskosten skall kunna upp- nås. För att så lönsamt som möjligt finna avsättning för all mjölk som dessa kor producerar har konsumentpriserna satts så att de mer konkur- rensutsatta produkterna blir billigare än vad produktionskostnaderna mo- tiverar. Mejeriproduktionen har fortfarande stor betydelse från bered- 'skapssynpunkt. Jordbruksnämnden bör därför följa utvecklingen och före- slå åtgärder om antalet kor sjunker till en nivå som innebär att vår försörjningssäkerhet hotas. Jag anser dock att utjämningssystemet inte är en lämplig metod att säkerställa en viss mjölkproduktion inom landet.

Ett borttagande av utjämningssystemet innebär att mejeriprodukterna måste kunna åsättas ett pris som motsvarar kostnaden för att producera dem. Konsumtionsmjölk och grädde blir billigare, medan ost, mjölkpulver och smör kan förväntas bli dyrare. För att prishöjningarna skall kunna tas ut på marknaden krävs en omfördelning av gränsskyddet. Vissa remissin- stanser anser att denna omfördelning kan vara negativ för konsumenterna. De menar att ostpriset stiger, samtidigt som priset på konsumtionsmjölk kan hållas på en oförändrad nivå i och med att importkonkurrensen för denna produkt är mycket begränsad.

Jag kan inte instämma i dessa farhågor. De medel vi redan i dag använder för att tillse att de svenska priserna inte stiger över den avsedda nivån, dvs. justering av gränsskyddet och en övre prisgräns för konsum- tionsmjölk. kommer att finnas kvar även efter en avreglering. En logisk följd av mitt förslag att ta bort utjämningssystemet är att gränsskyddet omfördelas så att mejerierna har en möjlighet att kostnadsanpassa priset på produkterna och därmed upprätthålla priset på mjölkråvaran. Enligt min bedömning bör denna omfördelning inte innebära några problem ur ett GATT-perspektiv, förutsatt att skyddet för mjölkproduktionen inte ökar totalt sett.

En stor del av remissinstanserna förordar en avtrappning av utjämnings- systemet. för att såväl producenter som konsumenter skall ha en möjlighet- att anpassa sig till de nya förutsättningarna. Jag instämmer i att det såväl från konsument- som producentsynpunkt kan vara befogat med en succes- siv anpassning av priserna och föreslår därför en avtrappning av utjäm- ningssystemet.

LRF har lämnat ett förslag till ett förenklat utjämningssystem som skulle eliminera rundgången. Förslaget innebär i korthet följande. Utgångspunk- ten är att utjämningen inte som i dag skall ske mellan enskilda produkter. utan mellan produktgrupper. Avgifter bör även fortsättningsvis finnas för konsumtionsmjölk och grädde men de bör vara generella och inte differen- tierade på olika produkter inom sortimentet. Utjämningsavgiften på kön- sumtionsmjölk sätts så att konsumtionsmjölkens lönsamhet balanseras mot produktgrupperna ost och mjölkpulver. För de senare behövs då inga utjämningsavgifter. LRF bedömezr också att smörpristillägget kan slopas utan att partipriserna behöver förändras. Avgifterna på konsumtionsmjölk och grädde skall användas för att: finansiera exportkostnader och andra gemensamma åtaganden. Nettot skall liksom i dag utbetalas som utjäm- ningsbidrag. Genom att prishöjningar i huvudsak sker på ost och mjölk- pulver samtidigt som avgiftsnivåerna sänks, kan systemet på sikt avveck-

las. LRF föreslår att det förenklade utjämningssystemet utvärderas inom en femårsperiod.

Samtidigt som den interna mjölkprisregleringen upphör, bör ett förenk- lat system införas i enlighet med LRF:s förslag. Avgifterna får dock inte användas för att finansiera export. Systemet skall trappas ned med 50% den 1 juli 1993 och vara helt avvecklat den 1 juli 1994. Det bör vara statens jordbruksnämnds uppgift att lämna förslag till utformning av detaljerna i systemet. Ett krav på systemet är att det måste vara utformat på ett sätt som gör det möjligt att kontrollera att det inte används för att t. ex. finansiera export.

Effekter på marknaden

Min bedömning: Antalet mjölkkor kommer att minska till följd av avregleringen. Anpassningen kommer att underlättas genom att lön- samhetsutjämningen fasas ut och genom den förlängning av avveck- lingsersättningen till mjölkproducenter som jag föreslår i det följan- de. Priset på mjölkråvaran kommer troligtvis att sjunka något till följd av lägre foderpriser. Detta bör tillsammans med lägre export- kostnader komma konsumenterna till godo genom genomsnittligt lägre priser på mjölkprodukter. Det landskapsvårdsstöd som jag avser att föreslå kommer att förbättra skogs- och mellanbygdemas konkurrenskraft, vilket uppväger eventuella komparativa fördelar för slättbygden.

LAG:s bedömning: Överensstämmcr i huvudsak med min bedömning. Remissinstanserna: Statens jordbruksnämnd beräknar i sin konsekvens- analys av arbetsgruppens förslag att antalet mjölkkor kommer att minska med mellan 60000 och 100000. Den lägre siffran förutsätter att ett över- skott på 5% finns kvar för att klara säsongvariationer. Lantbruksstyrelsen anger minskningen till minst 75000 kor. Lantbrukarnas riksförbund anser att antalet mjölkkor kommer att minska med minst 140000.

Ett fiertal remissinstanser påpekar att mjölkproduktionen är av stor betydelse i skogs- och mellanbygd och uttrycker oro för att dessa bygders konkurrenskraft minskar vid en avreglering.

Enligt lantbruksstyrelsens bedömning kommer en avreglering att på- skynda storleksrationaliseringen inom mjölkproduktionen.

Såväl jordbruksnämnden som lantbruksstyrelsen bedömer att en stor del av mjölkproduktionen kommer att ske på kontrakt.

Jordbruksnämnden bedömer att foderkostnaden för mjölkproduktion kommer att sjunka med 30 öre/liter på kort sikt och med 10 öre/liter på lång sikt. De påpekar att fördelningen av bidraget till landskapsvård kommer att påverka vilken kostnadsnivå som framträder för vallfoder i olika delar av landet.

Skälen för min bedömning: I dag föreligger en överproduktion av mjölk med ca 10%. Dessutom innebär utjämningssystemet. som jag tidigare påpekat, att det finns en dold överskottsproduktion. En avreglering med- för därför att produktionen måste minska. Enligt de konsekvensanalyser

som gjorts av olika remissinstanser rör det sig om en produktionsminsk- ning motsvarande 60000— 140000 kor. Orsaken till den stora spännvid- den är bl.a. att analyserna bygger på olika antaganden om hur producen- ter, konsumenter och förädlingsföretag kommer att reagera vid en avregle- ring. De fiesta är dock överens om att antalet kor kommer att minska med 60 000— 100 000, vilket motsvarar 3000— 5 000 producenter med genom- snittligt antal kor. Antalet mjölkproducenter uppgår för närvarande till ca 26000. Som jämförelse kan nämnas att antalet mjölkkor minskade med 81 000 mellan åren 1985 och 1988. till viss del beroende på tvåprissystemet som infördes år 1985 och som innebar att produktionen kvoterades. Pro- duktionsminskningen kommer att underlättas genom den förlängning av systemet med avvecklingsersättning till mjölkproducenter som jag kom- mer att föreslå. De producenter som kommer att ha möjlighet att ansluta sig till systemet, har tillsammans ca 130000 kor. Jag anser dessutom att särskilda åtgärder bör vidtas för att underlätta anpassningen av mjölk- och köttproduktionen. Jag återkommer till detta i samband med mina förslag om köttregleringen. I en rapport från Sveriges lantbruksuniversitet bedöms att en produktionsminskning redan är på väg. Bedömningen grundas på att antalet nytillträdande mjölkproducenter varit mycket lågt de- senaste åren, samtidigt som tvåprissystemet har motverkat avgången av producenter ge- nom att många äldre brukare inte vågat upphöra med produktionen av rädsla att förlora sin kvot och därmed omöjliggöra för efterföljande att återuppta produktionen.

En naturlig följd av att priserna kostnadsanpassas och produktionen anpassas till efterfrågan är att antalet mjölkkor minskar. En minskning med 60000— 100000 kor påverkar enligt LAG:s bedömning inte vår för- sörjningssäkerhet. med de kompletterande beredskapsåtgärder som jag tidigare föreslagit. Jordbruksnämnden bör dock som jag tidigare anfört noggrant följa utvecklingen från beredskapssynpunkt. Hela produktions- minskningen kommer inte att ske på en gång eftersom jag föreslår att utjämningssystemet avtrappas stegvis. Detta underlättar anpassningen. samtidigt som möjligheterna att vidta motåtgärder förbättras, om minsk- ningen skulle bli mer drastisk än vad de flesta bedömare i dag förutser.

Vissa remissinstanser, däribland LRF, bygger sina konsekvensanalyser på att ingen kontraktsteckning kommer att ske så länge det finns ett överskott. Jordbruksnämnden anser däremot att just mjölkproduktionen kommer att bli en av de produktionsgrenar där kontraktsteckning kommer att bli vanligt förekommande. dels därför att nästan all förädlingsindustri ägs av producenterna själva. dels på grund av produktionens karaktär (kontinuerlig produktion. begränsad hållbarhet). Enligt LAG har mejerifö- reningarna inte någon möjlighet att utan stadgeändringar frånta medlem- marna rätten att på skäliga villkor leverera mjölk. Däremot kan skälighets- bedömningen komma att ändras så att betalningen görs beroende av kostnaderna för hämtning på samma sätt som redan skett på slakterisidan. Det är även utan stadgeändringar möjligt för mejerierna att. utifrån beräk- ningar av avsättningsmöjligheterna för sina produkter, sluta avtal om hur mycket mjölk de är villiga att till fullt pris köpa in från producenterna i föreningen. Om producenterna vill leverera mer mjölk får de acceptera ett

lägre pris för denna. Skillnaden mot det tidigare tvåprissystemet är att de enskilda förädlingsföretagen och producenterna själva kan avgöra om de vill teckna avtal utan att deras val medför regleringstekniska sanktioner. Dessutom får producenterna större möjligheter att söka avsättning för sin mjölk på annat håll än hos den lokala mejeriföreningen.

De instanser som utrett frågan är alla överens om att foderkostnaden i mjölkproduktionen kommer att minska. Kostnaderna för export kommer också att sjunka. På längre sikt kommer detta sannolikt medföra att priset på mjölkråvaran stabiliseras på en något lägre nivå än i dag. Det genom- snittliga konsumentpriset på mejeriprodukter bör därmed också sjunka något.

Enligt ett flertal remissinstanser kommer mjölkproduktionen att för- skjutas från skogs- och mellanbygd mot bättre mark vid en avreglering. Orsaken är att altemativvärdet för den bästa marken kommer att minska mest då spannmålspriset sjunker, vilket innebär att produktionskostnaden för foder skulle sjunka mer i slättbygd än i skogs- och mellanbygd. Jag anser att dessa farhågor är betydligt överdrivna. Det är inte bara de rena produktionskostnadema som är av betydelse för val av produktionsinrikt- ning. Av stor betydelse är faktorer såsom tradition, utbildning, arbetstid, bundenhet och investeringskostnad. Dessutom kommer det stöd till land- skapsvård som jag i det följande föreslår inte bara att motverka eventuella negativa konsekvenser av en avreglering för skogs- och mellanbygd det kommer att förstärka dessa bygders konkurrenskraft. Utbyggnad av myc- ket stora enheter motverkas också av gällande djurskydds- och miljöfö- reskrifter.

Sammanfattningsvis innebär en avreglering att mjölkproducentema mö- ter en ny planeringssituation. Mjölkproduktionen är sannolikt den pro- duktionsgren som vid sidan av spannmålsproduktionen kommer att på- verkas mest av en avreglering. Jag föreslår därför särskilda övergångsåtgär- der för mjölken, medan de generella åtgärderna i stor utsträckning är avpassade till spannmålen. Det är emellertid även inom dessa båda pro- duktionsgrenar som de mest positiva effektema för konsumenterna kan förväntas. Framför allt tänker jag här på prissänkningen på konsum- tionsmjölken som blir följden av ett borttagande av utjämningssystemet. Den kommer i hög grad att gynna storkonsumenter av mjölk såsom barn- familjer. Jag tänker också på den negativa hälsoeffekt som mejerireglering- en har. Denna motsättning mellan reglering och hälsomål kommer, vilket också vissa remissinstanser påpekat, att minska vid en intern avreglering.

3.2.8. Kött

A v veck/i ng av regleringen

Mitt förslag: Den interna marknadsregleringen för kött och köttpro- dukter avskaffas den ljuli 1991. Samtidigt införs ett temporärt system för finansiering av export. Budgetåren 1991/92 resp. 1992/ 93 skall högst 200 resp. 100 milj. kr. anvisas för ändamålet. Efter budgetåret 1992/93 skall inga medel utgå för exportfinansiering. För anpassningsåtgärder när det gäller mjölkkor avsätts ett belopp på 360 milj. kr. regleringsåret 1990/91. Det skall ankomma på regering- en att besluta om den närmare utformningen av övergångsåtgärder— na. Pristillägget på får- och lammkött avvecklas stegvis. Gränsskyd- det höjs i motsvarande grad.

LAG:s förslag: Överensstämmcr med mitt förslag, utom vad avser över- gångsåtgärderna. Arbetsgruppen föreslår inga specifika övergångsåtgärder för köttsektom.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker en ge- nerell avreglering och har inte redovisat någon avvikande mening vad gäller köttsektom.

LRF, Hushållningssällskapens förbund och Svenska jordägareförbundet anser att den kollektiva exportfinansieringen måste finnas kvar för att undvika kaos på marknaden. LRF lämnar dessutom förslag till en förenk- lad köttreglering. Sveriges livsmedelsindustriförbund anser att kollektiv exportfinansiering bör tillåtas under en övergångsperiod. Lantbruksstyrel- sen menar att kollektiv exportfinansiering måste vara möjlig i exceptionel- la situationer. Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor framhåller att utbytesexport av köttdetaljer bör tillåtas.

LRF och Svenska Fåravelsförbundet förutsätter att pristillägget på får— och lammkött skall vara kvar även i fortsättningen.

Skälen för mitt förslag: Den interna marknadsregleringen för kött har liksom övriga regleringar till uppgift att lyfta undan pristryckande över- skott från marknaden. De viktiga-ste delarna är ett exportbidrag för att täcka förluster vid export och ett lagringsstöd för att utjämna säsongbeto- nade över- och underskott på den svenska marknaden. Regleringen finan- sieras i huvudsak genom s.k. slaktdjursavgifter, som tas ut på produktio- nen. För att större slaktsvinsproducenter skall bära en relativt sett större del av kostnaden för de marknadsreglerande åtgärderna, utbetalas ett differentierat slaktsvinstillägg på 20 kr. per svin för de 2 000 först leverera- de slaktsvinen från varje företag.

Den viktigaste förändringen vid en avveckling av den interna marknads- regleringen är att den kollektiva exportfinansieringen försvinner. Detsam- ma gäller för den s.k. utbytesexporten, som innebär att vi importerar vissa köttdetaljer som det är stor efterfrågan på och exporterar andra som är mindre efterfrågade. Därmed behöver inte nuvarande slaktdjursavgifter tas ut på produktionen. Även de övriga marknadsregleringama, såsom lagringsbidragen och det differentierade slaktsvinstillägget. avskaffas.

För att underlätta anpassningen föreslår jag att ett temporärt system för export av kött införs. Finansieringen skall ske med budgetmedel. Högst 200 milj. kr. Skall tillföras budgetåret 1991/92 och högst 100 milj. kr. budgetåret l992/93. Systemet skall vara helt avvecklat den ljuli 1993.

Ett belopp på 360 milj. kr. skall avsättas under regleringsåret l990/9l för andra anpassningsåtgärder. Syftet är dels att stimulera utslaktning av mjölkkor. dels att motverka utslaktningcns pristryckande effekt på nöt- köttsmarknaden.

Jordbruksnämnden bör få i uppgift att. efter samråd med näringen, utforma dessa båda system. Det bör ankomma på regeringen att besluta i dessa frågor.

För får— och lammkött infördes i slutet av 1960-talet en mellanprislinje i syfte att stimulera konsumtionen. Mellanprislinjen innebär att en del av stödet till jordbruket finansieras på annat sätt än över konsumentpriserna. ] det här fallet används i huvudsak införselavgiftsmedel för att finansiera ett pristillägg på ca 6 kr. per kg får- och lammkött. Det är ett naturligt led i en marknadsanpassning att subventioner på olika produkter avskaffas. Jag anser således att pristillägget på får- och lammkött/bör avvecklas och att gränsskyddet bör höjas i motsvarande mån för att möjliggöra en prishöj- ning. Emellenid bedömer jag att det från såväl konsument- som produ- centsynpunkt är befogat att genomföra borttagandet av denna subvention stegvis och förordar en övergångsperiod på tre år fr.o.m. den 1 juli 1991.

E_[lekter på marknaden

Min bedömning: Köttpriserna kommer förmodligen att stabiliseras på en något lägre nivå än i dag till följd av lägre foderpriser och borttagna slaktdjursavgifter. I och med att priset sjunker kan kon- sumtionen av kött förväntas öka, vilket kan innebära ett utökat produktionsutrymme. Varken produktionsstrukturen eller lokalise- ringen av grisköttsproduktionen kommer att ändras särskilt mycket. Den del av nötköttsproduktionen som sker från självrekryterande djur kommer att öka och förväntas i första hand lokaliseras till skogs— och mellanbygder. Konsumentpriset på får- och lammkött kommer att stiga då pristillägget avskaffas. Slaktkycklingsproduk— tionen kommer troligen inte att genomgå några större förändringar till följd av avregleringen.

LAG:s bedömning: Överensstämmcr i huvudsak med min bedömning. Remissinstanserna: De remissinstanser som behandlar frågan anser att foderkostnaden för köttproduktion kommer att sjunka.

Flertalet remissinstanser bedömer att utrymmet för nötköttsproduktion från självrekryterande djur kommer att öka. Jordbruksnämnden påpekar att uppbyggnaden av denna produktion kan gå trögt till följd av den dåliga lönsamheten. LRF och lantbruksstyrelsen påpekar att en neddragning av antalet kor kommer att temporärt öka köttutbudet, vilket verkar pristryc- kande.

Enligt jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen är det troligast att en viss minskning av den totala grisköttsproduktionen kommer att ske. LRF anser att grisköttsproduktionen måste understiga det totala marknadsut- rymmet med ca l5% om tillfälliga överskott skall undvikas. Förbundet tror inte heller att kontraktsskrivning är ett möjligt sätt att åstadkomma balans på marknaden. Jordbruksnämnden bedömer att ca 50—60% av produktionen kommer att ske på kontrakt. Såväl lantbruksstyrelsen som jordbruksnämnden bedömer att partipriserna på fläskkött kommer att sjunka till följd av borttagna slaktdjursavgifter och lägre foderkostnader.

Jordbruksnämnden anser att får— och lammköttsproduktionen kan kom- ma att minska eftersom dess konkurrenskraft gentemot andra köttslag försämras då pristillägget ersätts av prishöjningar. Svenska Fåravelsför- bundet hävdar att ett borttagande av pristillägget gör att en fortsatt lamm- köttsproduktion omöjliggörs.

Skälen för min bedömning: Nötkött

Köttproduktionen har under 1980-talet visat en stor lyhördhet för markna- dens signaler. Speciellt tydligt är detta för nötköttet. Till följd av sänkta producentpriser minskade produktionen så kraftigt mellan åren 1985 och 1987 att överskottet på 20 milj. kg förbyttes i ett mindre underskott. Som en konsekvens av detta kunde priserna höjas, vilket omedelbart resultera— de i en produktionsökning. År 1990 förväntas såväl konsumtion som produktion uppgå till ca 135 milj. kg.

Eftersom det redan i dag i princip råder balans på nötköttsmarknaden kommer en intern avreglering inte att innebära några större krav på anpassning av produktionsstorleken. En reducering av antalet mjölkkor, till följd av borttagandet av marknadsregleringen för mjölk, kommer un- der tiden utslaktningen pågår att innebära att utbudet av nötkött ökar, vilket kortsiktigt skulle kunna pressa priserna. Jag har nyss föreslagit att anpassningsåtgärder vidtas för att motverka denna effekt. Enligt min be- dömning kommer också mjölkproducentema att påbörja produktions- minskningen så snart de får besked om de nya förutsättningarna. Jag har tidigare föreslagit en avtrappning av utjämningssystemet för mjölk. Detta innebär att produktionsanpassningen kan ske successivt, vilket minskar utbudsökningen av nötkött och därmed effekterna på nötköttsmarknaden. Som jämförelse kan nämnas att regleringsåret l985/86 minskade antalet mjölkkor med 46000, delvis till följd av tvåprissystemet. Denna kraftiga utslaktning fick dock begränsad effekt på nötköttsutbudet som minskade med 9milj. kg mellan åren 1985 och 1986.

Reduceringen av antalet mjölkkor kommer också att påverka nötkötts- produktionen mcr långsiktigt. [ dag baseras över 90 % av nötköttsproduk- tionen på kalvar från mjölkkor. Då antalet mjölkkor minskar, kommer utrymmet för köttproduktion från självrekryterande köttdjur att öka. En- ligt lantbruksstyrelsen rör det sig om en fördubbling av antalet djur från 60000till 120000. Enligt jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen är det

dock. på grund av den dåliga lönsamheten. tveksamt om denna produk- tion kommer att få någon större omfattning. I den rapport jag tidigare nämnt från Sveriges lantbruksuniversitet påpekas att situationen vid en avreglering kommer att vara annorlunda än den nuvarande. För det första kommer det att finnas djur och byggnader tillgängliga efter nedlagd mjölk- produktion som lätt kan överföras till köttproduktion. Dessutom görs bedömningen att en ökning av köttproduktionen redan är på gång. Enligt min mening kommer produktionen också att gynnas av det nya landskaps- vårdsstödet, eftersom den med fördel kan bedrivas extensivt. Jag bedömer att det mesta talar för att denna typ av nötköttsproduktion kommer att bedrivas i skogS- och mellanbygder. Visserligen kan priset på spannmål antas sjunka mer än grovfoderkostnaden, vilket talar för en intensiv pro- duktion på slätten, men detta motverkas av de faktorer och insatser jag tidigare nämnt.

Griskött

En utveckling liknande den för nötkött har också skett för griskött. Denna produktion minskade ännu mer än nötköttsproduktionen mellan åren 1985 och l987. Den förbättrade marknadsbalansen gjorde att priserna kunde höjas med en ökning av produktionen som följd. För närvarande överstiger grisköttsproduktionen konsumtionen med ca 12 %. Suggbetäck- ningsstatistiken tyder dock på att produktionen kommer att minska redan under år 1990 till en nivå som ligger ca 5 % över konsumtionen.

Jordbruksnämnden bedömer att en viss minskning av grisköttsproduk- tionen kan komma att krävas vid en avreglering. Den produktionsminsk- ning som skedde mellan åren 1985 och 1987 var dock betydligt större än den som nu kan bli aktuell.

I LUl:s konsekvensanalys av LAG:s förslag hävdas att det initialt kom- mer att uppstå en kraftig prispress då reformen genomförs. Samtliga producenter kommer att svara på prissignalerna med att öka sin produk- tion. När denna produktion kommer ut på marknaden kommer priserna att pressas ytterligare, varpå större delen av produktionen slås ut. Denna analys bygger på den enligt min mening orealistiska förutsättningen att såväl producenterna som förädlingsföretagen är helt oförberedda på de nya villkor som kommer att gälla när reformen träder i kraft, och att de senare är oförmögna att anpassa sitt handlande till dessa villkor. Jag kan inte instämma i dessa antaganden. För det första kommer beslutet om den nya livsmedelspolitiken att fattas drygt ett år innan den träder i kraft. Dessutom hyserjag en stor tilltro såväl till den statliga och privata rådgiv- ningen som till LRF:s förmåga att nå ut med information till sina medlem- mar. Köttproducenterna har, till skillnad mot vad LUl:s analys förutsät- ter, visat en stor följsamhet till marknadens signaler. Det finns därför enligt min mening ingen anledning att betvivla anpassningsförmågan hos dessa producenter. Det finns inget som talar för att de skulle vara mindre benägna till en anpassning vid en avreglering än de varit hittills.

Såväl jordbruksnämnden som lantbruksstyrelsen förväntar sig en parti— prissänkning på griskött vid en avreglering, på grund av lägre foderkostna-

der och borttagna slaktdjursavgifter. Denna prissänkning kan förväntas medföra en konsumtionsökning.

J ordbruksnämnden anser att grisköttsproduktionen kan komma att för- skjutas till de områden som har bäst förutsättningar för odling av fodersäd. Redan i dag är emellertid produktionen enligt jordbruksnämnden koncen- trerad till stora besättningar i södra och mellersta Sverige; 14% av det totala antalet företag svarar för drygt 83 % av den totala produktionen. Försöket att med hjälp av differentierade slaktsvinstillägg motverka kon- centrationen har haft mycket liten effekt. På längre sikt kan inte uteslutas att grisköttsproduktionen kommer att förskjutas något från södra Sveriges slättbygder till Mellansverige. Orsaken är att foderkostnadema i de senare områdena kommer att sjunka då lönsamheten för produktion av avsalu- grödor minskar.

En fråga som vissa remissinstanser tagit upp och som är gemensam för nöt- och grisköttsproduktionen är den s.k. utbytesexporten. De remissin- stanser som anser att möjligheten till kollektivt finansierad utbytesexport fortfarande måste finnas kvar, grundar detta på att de detaljer som inte kan avsättas på den svenska marknaden och därför måste exporteras, kommer att verka starkt prispressande. Genom att ändra prisrelationema mellan olika detaljer kan emellertid en större del av djurkroppen säljas inom landet, vilket minskar behovet av utbytesexport. Denna anpassning underlättas av det temporära system för exportfinansiering som jag före- slagit. Jag vill också poängtera att med de förslag som konkurrenskommit- tén lämnat kommer det enligt min bedömning att vara möjligt att exporte- ra jordbruksprodukter även fortsättningsvis. Enligt konkurrenskommit- téns förslag skall det vara möjligt förs. k. säljbolag att exportera jordbruks- produkter på marknadsmässiga villkor. Vissa begränsningar i dessa före- tags verksamhet föreslås dock. Jag återkommer till dessa och andra kon- kurrensfrågor i det följande.

Får— och lammkött

Den svenska konsumtionen av får- och lammkött har sjunkit de två senaste åren. från ca 7milj. kg år 1987 till 5,7 milj. kg år 1989. Produktio- nen har ökat något och uppgick år 1989 till ca 5milj. kg. Vi har också en avgiftsfri import från Island av 650 ton får- och lammkött, vilket innebär att den svenska marknaden ungefar äri balans.

Det pristillägg på får- och lammkött som jag tidigare nämnt uppgår för närvarande till ca 6 kr. per kg och betalas i huvudsak av införselavgiftsme- del. Då tillägget avskaffas måste producentpriserna, och därmed gräns- skyddet, höjas med motsvarande belopp. Vissa remissinstanser har påpe- kat att detta kommer att påverka konsumtionen och därmed produktionen negativt. Av hänsyn till såväl producenter som konsumenter anserjag det befogat med en övergångstid på tre år då pristillägget avtrappas med ca 2kr. per kg och år. På det viset kommer konsumtionen inte att påverkas lika kraftigt som om hela prishöjningen skedde på en gång och producen- terna får tid på sig för att finna vägar att öka avsättningen. Enligt min

mening borde det finnas goda möjligheter att öka konsumtionen av får- och lammkött i Sverige.

Får- och lammköttsproduktionen kommer också att gynnas av det nya landskapsvårdsstödet. Svenska Fåravelsförbundet anser att landskaps- vårdsstödet bör utgå som ett bidrag per tacka för att bättre gynna lamm- produktionen. Jag anser emellertid att stödet inte bör betalas generellt vare sig per hektar eller per djur. Eftersom syftet är att stimulera ett varierat och rikt odlingslandskap kan grunderna och ersättningen variera från fall till fall. Naturligtvis bidrar får, liksom andra djur, till ett intressantare land- skap. Jag ser det därför som självklart att får- och lammproducenter får del av stödet. Det är emellertid viktigt att betona att det inte är produktionen som skall stimuleras eller ersättas med detta stöd, utan den landskapsvår- dande insats som görs.

Slaktkyckling

I mitten av 1980-talet fanns stora överskott av slaktkyckling, delvis till följd av campylobacterdebatten som medförde att konsumtionen minska- de. Balansen har sedan dess förbättrats och såväl produktion som konsum- tion uppgår för närvarande till ca 36 milj. kg. Balansen uppnåddes till stor del genom att företagen i branschen fördelade produktionsneddragningar mellan sig. Att denna samverkan varit möjlig beror främst på att det är en liten bransch med starka bindningar mellan de olika förädlingsleden.

Eftersom det råder balans mellan konsumtion och produktion av slakt- kyckling kommer en avreglering sannolikt inte att medföra några större behov av produktionsanpassningar. I dag sker produktionen av slaktkyck- ling i hög grad i en form som liknar den industriella, med kontraktsbind- ningar mellan dc olika förädlingsleden. Den största effekten av en avveck- ling av den interna marknadsregleringen blir för denna produktionsgren troligen de sänkta foderkostnadema. De bör, i kombination med borttagna slaktdjursavgifter, medföra att parti- och konsumentpriserna sjunker och därmed bör konsumtionen öka.

Slakterifett

Även för slakterifett, som är en slaktbiprodukt, finns ett gränsskydd. Det egentliga syftet med gränsskyddet är att stödja prisnivån för inhemska oljeväxter. Jag har därför tidigare föreslagit att regleringen ändras så att slakterifett behandlas som annat fett i regleringshänseende, dvs. förbruka- ren köper fettet till världsmarknadspris och att fettvaruavgift erläggs för det som används för livsmedelsändamål.

I dag räknas produktionskostnadema för slakterifett in i de förädlings- kostnader som används som underlag för beräkning av kompensationen till jordbruket. Å andra sidan avräknas intäktsökningar från biprodukter, såsom slakterifett, från jordbrukets kostnadskompensation. Vid en för- ändring av regleringen i den riktning jag föreslagit, sänks priset på slakteri- fett och därmed jordbrukets intäkter från denna produkt. Fettvaruavgiften på inhemskt slakterifett bör därför återföras till näringen.

'83

3.2.9. Ägg

Mitt förslag: Den interna marknadsregleringen för ägg avskaffas den

ljuli 1991.

LAG:s förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Av de remissinstanser som generellt tillstyrkt en avveckling av de interna marknadsregleringama har ingen haft en avvi- kande uppfattning avseende äggregleringen. Ett mycket litet antal remiss- instanser har särskilt yttrat sig över äggregleringen. LRF anser att exportfi- nansieringen bör vara kvar.

Skälen för mitt förslag: Regleringen inom äggproduktionen utgörs dels av ett gränsskydd, dels av en intem marknadsreglering.

Gränsskyddet syftar dels till att höja det svenska priset på ägg över nivån på världsmarknaden, dels till att stabilisera det svenska äggpriset.

Den interna marknadsregleringens uppgift är att, genom lagring och export, dra undan pristryckande överskott från den inhemska marknaden för att därmed kunna upprätthålla det reglerade priset.

De marknadsreglerande åtgärdema, som sker genom regleringsförening- en Svensk ägghandel, utgörs dels av bidrag till export av ägg och äggpro- dukter, dels av inlösen. Bidrag lämnas också för runmärkta ägg som säljs som proviant till fartyg i utrikes trafik. De marknadsreglerande åtgärderna finansieras genom införselavgiftsmedel. produktionsavgiftsmedel samt in- täkter från försäljning av äggprodukter.

Inom ramen för äggregleringen lämnas ett särskilt s.k. packeribidrag till runmärkesanslutna packeriföretag. Till norra Sverige ges ett förhöjt packe- ribidrag. Bidragen utbetalas av Svensk ägghandel.

Ett avskaffande av den interna marknadsregleringen för ägg innebär för det första att exportsubventioneringen av överskottsägg upphör, dvs. ing- en inlösen av ägg eller bidrag vid export av ägg och äggprodukter kommer att beviljas. För det andra innebär avregleringen att de avgifter som tas ut på äggproduktionen för att finansiera äggregleringen upphör.

Även packeribidragen försvinner när regleringen avskaffas. Vad avser det förhöjda packeribidraget till norra Sverige kommer jag att redovisa mitt förslag i samband med övriga regionala frågor.

I enlighet med riksdagens besiut om reglering av priserna på jordbruks- produkter, m.m. (prop. l988/89:140, JoU21, rskr. 322) genomförs redan innevarande regleringsår en viss minskning av den interna äggregleringen. Medlen till överskottsfinansieringen har minskat med 10% och den diffe- rentierade storproduktionsavgiften ersattes den ljanuari 1990 med en generell produktionsavgift.

Min bedömning är att en anpassning av äggproduktioncn till en situa- tion utan interna regleringar kommer att gå förhållandevis smärtfritt.

Äggproduktion bedrivs ofta utan areell anknytning och utan koppling till den egentliga jordbruksnäringen. Produktionen vid dessa företag kan jämföras med industriell produktion. Endast en mindre del av äggproduk- tioncn sker som kompletterande produktion vid småjordbruken.

Äggnäringen tillhör inte heller de mest kapitalintensiva branscherna som kräver stora investeringar för att driva produktion. Detta i kombina- tion med att ägg säljs till konsumenterna i oförädlad form gör att förutsätt- ningarna för att driva äggproduktion småskaligt med lokal försäljning måste anses goda. Detta understryks av det faktum att ca 35% av äggen saluförs vid sidan om den ordinarie handeln. vilket också tyder på en viss flexibilitet och låg tröskel för marknadsinträde. Produktion av ägg är också från planeringssynpunkt kortsiktig.

Härutöver har äggproduktioncn i beredskapssammanhang en begränsad betydelse.

Genom ett beslut den I juni 1989 har Kronägg ek. för. genomfört stadge- ändringar som innebär att såväl mottagnings- som leveransplikten avskaf- fats. Produktionen binds nu genom kontrakt, vilket är vad såväl LAG som jag själv bedömer blir en naturlig följd inom jordbrukssektorn efter en avreglering. Av den runmärkta kvantiteten ägg står Kronägg för ca 60 %.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört är äggbranschen enligt min mening väl förberedd för en mer marknadsliknande situation. Ett förhållande som ytterligare underlättar en avreglering inom äggproduktioncn är att en förbättrad marknadssituation kan förväntas under regleringsåret 1990/91. Enligt LUI:s senaste prognos beräknas äggöverskottet innevarande regle- ringsår uppgå till 7 650 ton, för att under regleringsåret 1990/91 sjunka till 2 750 ton.

Till följd av minskade äggöverskott kommer troligen _en stor del av verksamheten inom torkindustrin att få svårt att överleva på kommersiella villkor. Verksamheten kommer därmed sannolikt att bli överflödig om den inte kan ersättas med legotillverkning åt utländska kunder baserade på importägg. Torkindustrin tillverkar heläggpulver, äggulepulver m.m. av helägg och utgörs i Sverige av tre företag varav ett legotillverkar i Dan- mark. lnom ramen för de marknadsreglerande åtgärderna har bidrag bevil- jats vid export av äggpulver samt vid försäljning av äggulepulver till läkemedelsindustrin. I enlighet med mitt förslag om att avskaffa den interna marknadsregleringen upphör som nämnts också överskottsfinansi- eringen i form av exportbidrag till torkat äggpulver.

Gränsskyddet fördyrar de inhemska priserna för jordbruksråvaror. För att den svenska industrin som är utsatt för internationell konkurrens inte skall komma i ett sämre konkurrensläge än konkurrenterna i andra länder, som har tillgång till jordbruksråvaror till lägre priser, tillämpas s.k. råva- rukostnadsutjämning (RÅK). Syftet med bidraget vid försäljning av äggu- lepulver till läkemedelsindustrin är, precis som när det gäller annan föräd- lingsindustri, att utjämna kostnaderna för de jordbruksråvaror som an- vänds vid tillverkningen. Bidraget vid försäljning av äggulepulver till läkemedelsindustrin är en prisutjämningsåtgärd jämförbar med de som sker inom ramen för RÅK. Enligt min mening bör därför detta bidrag till läkemedelsindustrin inordnas i det egentliga RÅK-systemet. Jag kommeri det följande att redovisa mitt förslag angående RÅK-systemet.

3.3. Försörjningsberedskap

Mitt förslag: Livsmedelspolitikens mål vad gäller beredskapen skall vara att trygga landets livsmedelsförsörjning under kriser och i krig. Beredskapen skall grundas på de fredstida resurserna inom livsme- delssektorn och dess förmåga till omställning, kompletterad med - särskilda beredskapsåtgärder.

LAG:s förslag: Överensstämnrer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna: Överbefälhavaren, överstyrelsen för civil beredskap, konsumentdelegationen, länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges civil- försvarsförbund och civilbefälhavaren i östra civilområdet m.fl. stödjer arbetsgruppens förslag.

Statens jordbruksnämnd och 1988 års försvarskommitte' anser det vara angeläget att statsmakterna noga följer hur produktionsresurserna föränd- ras inom jordbruket och hur förädlingsindustrin utvecklas. Jordbruks- nämnden ställer sig bakom arbetsgruppens förslag om att brukare skall kunna kontrakteras för att tillräcklig areal skall upprätthållas. Flertalet remissinstanser anser det viktigt att inte regionala obalanser i den regiona- la försörjningsförmågan uppstår när den brukade arealen minskar.

Flera instanser anser att kostnaderna för beredskapen inte skall betalas av livsmedelskonsumenterna. _

Civilbefalhavaren i övre Norrlands civilområde och flertalet av de läns- styrelser som berör beredskapsfrågan anser att arbetsgruppens förslag in- nebär en sådan ökning av koncentrationen av brukad areal att försörj- ningsnivån hotas.

Föreningen Foder och spannmål föreslår att dagens system för bered- skapslagring avvecklas och ersätts med ett system där spannmålshandeln och kvarnindustrin, mot viss ersättning för ökade kostnader, åläggs att hålla en viss miniminivå i sina lager.

LRF delar inte uppfattningen att en godtagbar livsmedelsberedskap kan uppnås även om arealen åker reduceras till ca 2 milj. ha. Förbundet anser att det är viktigt att ha en så stor produktionsapparat att den kan anpassas i en krissituation, t. ex. genom ändrad produktionsinriktning. Vidare anser LRF att det finns ett stort beredskapsvärde i en omfattande mjölkproduk- tion.

Skälen för mitt förslag: Livsmedelsförsörjningen är en del av totalförsva- ret. I en kris— eller krigssituation är det naturligtvis av största vikt att tillräckliga mängder livsmedel kan nå hela befolkningen.

I 1987 års försvarsbeslut (prop. 1987/88:95, FöU l l, rskr. 310) fastställ- des gemensamma planeringsförutsättningar för uthålligheten inom total- försvaret. Dessa innebar bl.a. att man definierade tre olika skeden i ett kris— och krigsförlopp. Det första. är ett s.k. förkrigsskede med en varaktig- het upp till ett år under vilket det antas ske en gradvis minskning av utrikeshandeln. Därefter följer ett skede omfattande några månader med krig i vår nära omvärld, där Sverige kan stå neutralt alternativt dras in tidigt eller senare, och för vilket planeringen bör utgå från att utrikeshan-

deln är helt avbruten. Slutligen följer ett s.k. efterkrigsskede där utrikes- handeln gradvis kan återgå till acceptabel nivå inom något år.

I försvarsbeslutet betonades att frågan om den regionala försörjningsför- mågan i krig borde ägnas särskild uppmärksamhet, främst när det gäller övre Norrland.

Som ett led i förberedelserna för 1991 års försvarsbeslut lämnade 1988 års försvarskommitté i februari 1990 till regeringen betänkandet (Ds l990:5) Totalförsvarets planering inför 1991 års försvarsbeslut. I del- betänkandet framhåller kommittc'n att den, mot bakgrund av de prelimi- nära överväganden som gjorts om planeringsförutsättningarna, hittills inte funnit att några avgörande hinder av beredskapsskäl föreligger för ett genomförande av LAG:s förslag. Kommittén framhåller emellertid att slutligt ställningstagande till förutsättningar och avvägningar inte kan gö- ras förrän i samband med försvarsbeslutet år 1991.

Beredskapsmålet har i 1985 års beslut översatts till ett antal produk- tionsmål för olika inriktningar. Jag anser det principiellt olämpligt att relatera beredskapsmål till fredstida produktion. Hänsyn måste nämligen bl.a. tas till ändrat konsumtionsmönster och ändrad produktionsinrikt- ning under kriser och i krig. Exempelvis kan produktionen mätt i kalorier effektiviseras i kris. Det är också möjligt att genom en variation av kriskos- ten och en större lagring än dagens av såväl insatsvaror som livsmedel uppfylia beredskapsmålet. Av de varor som i större utsträckning måste lagras vid en lägre arealanvändning är kväve en av de viktigare. För att avkastningen i produktionen skall kunna upprätthållas vid ett importbort- fall krävs en ökad kväveanvändning jämfört med den som förutsätts i dagens planering. Efter 1987 års försvarsbeslut har kvävelagren successivt sålts ut. Nya lager måste alltså åter byggas upp. Andra insatsvaror som är viktiga att ha i lager är växtskyddsmedel och proteinfodermedel. Detta är varor där importbehovet är stort. Även ytterligare livsmedelslagring bör ske. Jag återkommer senare till mina förslag om åtgärder som föranleds av de speciella förhållandena i norra Sverige.

Åkerarea/ens storlek

Det nuvarande beredskapsmålet är alltså knutet till den fredstida arealan- vändningen. Den brukade arealen uppgår för närvarande till ca 2,9 milj. ha; produktionen överstiger vida konsumtionsutrymmet. Anpassningen av produktionsapparaten till en volym som motsvarar den inhemska kon- sumtionen och den kommersiellt motiverade exporten innebär nya förut- sättningar för beredskapsplaneringen. Den brukade arealen kan förväntas minska. Ett flertal utredningar har behandlat frågan om hur stor areal som är nödvändig att bruka för att en fullgod beredskap skall kunna upprätthål- las. Enligt LAG:s bedömning kan arealen minska till 2,0milj. ha utan att det av beredskapsskäl finns något behov av att stödja ytterligare areal, under förutsättning att en lagring av insatsvaror och livsmedel samtidigt sker. Varken arbetsgruppen eller majoriteten av remissinstanserna bedö- mer emellertid att den brukade arealen kommer att sjunka till en nivå som är tillnärmelsevis så låg. Livsmedelskommittén (SOU 1984:86) konstate-

rade att arealen kunde sjunka till 2,4 milj. ha och en studie utförd vid försvarets forskningsanstalt år 1988 visar att arealen kan sjunka till 2,0 milj. ha utan att särskilda beredskapsåtgärdcr behöver vidtas. Jag anser för min del det vara klarlagt att arealen kan sjunka till en betydligt lägre nivå än den nuvarande utan att försörjningssäkerheten äventyras om särskilda riktade åtgärder vidtas för att stärka beredskapen. Lagringsin- satserna bör därför ökas. Den kategori av ingrepp på arealcns storlek som bör omgärdas med särskilda restriktioner är sådana som har oåterkalleliga effekter på markens produktionskapacitct, dvs. bebyggelse och matjords- täkt.

Jordbruksnämnden bör noga följa utvecklingen vad gäller storleken på den brukade arealen och den geografiska fördelningen. Skulle den i freds- tid brukade arealen bli för liten för att beredskapsmålet skall kunna upp- fyllas bör övervägas möjligheten att kontraktera brukare för att hålla nödvändig areal tillgänglig för kris- eller krigsproduktion.

Oljeväxter

Oljeväxtodlingen spelar från beredskapssynpunkt en viktig roll vad avser fett under kriser och i krig. Oljeväxtarealen har sedan 1960-talet uppgått till ca 170000 ha per år, vilket vid normalskörd motsvarar ca 300000 ton oljeväxtfrö. LAG konstaterar att om stödet till oljeväxtodlingen reduceras till ett rent gränsskydd, kommer sannolikt produktionen att anpassas till en nivå motsvarande den inhemska konsumtionen av olja ur svenskt oljefrö, vilken i dag ligger omkring 40000 ton per år. Det innebär att oljeväxtproduktionen skulle minska till omkring 120000 ton. Det är enligt LAG en alldeles för liten produktion för att trygga fettintaget under kris och i krig. Arbetsgruppen anser att en produktion motsvarande drygt två tredjedelar av dagens produktion bör vara tillräcklig för att tillgodose beredskapskraven. Därför föreslår arbetsgruppen att hela produktionen av oljeväxter bör baseras på kontraktsteckning mellan producenterna och den beredskapsansvariga myndigheten. Jag delar uppfattningen att produktio- nen av oljeväxter bör baseras på kontraktsteckning. Jordbruksnämnden bör därför genom kontraktsteckning trygga en från beredskapssynpunkt tillräcklig oljeväxtproduktion.

A malet mjölkkor

Det grundalternativ som 1983 års livsmedelskommitté angav beträffande antalet mjölkkor efter en omställning baserades på 600000 mjölkkor. Sår- barhetsgruppen till livsmedelskommittén ansåg att det fredstida antalet mjölkkor inte borde understiga 550000. Avkastningen per ko har då satts till 5 170 kg per år för att minimera behovet av proteinfoderlagring. Medel— avkastningen per ko år 1989 var drygt 6000 kg. Arbetsgruppen anser att med en utökad lagring av proteinfoder kan en mer normal avkastning upprätthållas och med den kriskost som gruppen föreslår kan antalet kor i fredstid sjunka till 450000. Jag återkommer senare till förslaget om kris— kost. Antalet kor i mjölkproduktion var år 1988 565 000. Jag anser det vara

klart att antalet kor kan sjunka till en lägre nivå än dagens utan att det finns anledning till åtgärder föranledda av beredskapsskäl. Jordbruks- nämnden bör här liksom vad gäller arealanvändningen övervaka utveck- lingen.

Praduktionens geografiska förde/ni ng

En annan del av kravet på en fullgod livsmedelsberedskap är att den i fredstid brukade arealen och förädlingsindustrin har en sådan geografisk spridning att försörjningen kan upprätthållas i alla delar av landet. En väl utvecklad småskalig industri kan härvid vara en fördel. Jag vill här betona betydelsen av en spridning av förädlingen och en fungerande distribution.

Förhållandena i övre Norrland kräver speciella åtgärder för att en god beredskap skall kunna upprätthållas. Som en av åtgärderna för att uppnå detta föreslår jag att det särskilda prisstödet till norra Sverige, som utbeta- las i form av ett belopp per producerad enhet, skall behållas. Med hänsyn till den ändring av befolkningsstrukturen som blir aktuell i krig, med bl. a. mobilisering av försvarsmakten, är det inte rimligt att bedriva en produk- tion i fredstid som kan tillgodose behoven i krig. Specifika beredskapsåt- gärder i form av beredskapslagring krävs därför som komplement. Jag kommer senare att föreslå ytterligare åtgärder för bl. a. Norrland. Jag vill här poängtera vikten av att beredskapsbehoven i övre Norrland tillgodoses genom en kombination av produktion och lagring.

K riskosten

Kaloritilldelningen i detaljhandelsledet i den kriskost som ingår i underla- get för beredskapsplaneringen har av LAG satts lika med den fredstida, 2800—2900 kilokalorier per person och dygn i genomsnitt. Denna siffra motsvarar inte den beräknade faktiska konsumtionen utan innefattar mar- ginaler för Svinn, problem med omställningen av produktionen m.m. Den kriskost som arbetsgruppen har utgått ifrån kännetecknas av en större andel vegetabilier än den fredstida. Kolhydraternas bidrag till energiför- sörjningen ökar på bekostnad av proteiner och fett. Konsumtionen av mjölk och potatis har satts lika med den fredstida. Det kaloribortfall som minskningama ger upphov till är tänkt att huvudsakligen täckas med spannmålsprodukter. Baljväxter och fisk har inte räknats med i kriskosten men är en resurs.

Socialstyrelsen framför i sitt yttrande att den kriskost som LAG föresla- git inte är tillräcklig. Socialstyrelsen befarar att en längre tids användande av denna kriskost kan ge upphov till bristtillstånd hos lågenergiförbrukare och växande ungdomar. Enligt livsmedelsverket är en kost med så låg fetthalt som arbetsgruppen föreslår oacceptabel för spädbarn och barn upp till 3—4år. Detta kan gälla även för äldre barn. Livsmedelsverket anser också att gravida och ammande kvinnor behöver ett högre fettintag än andra. Om dessa gruppers behov beaktas har dock verket ingen erinran mot arbetsgruppens förslag om kriskost.

Folkhälsogruppen anser att en avvägning måste göras mellan kostsam-

mansättningen i fredstid och den i en krissituation. Avvägningama är svåra att göra då kriskostens sammansättning får återverkningar på livs- medelsproduktionen och konsumtionen i fredstid. Gruppen varnar för att en idealiskt sammansatt kriskost kan leda till överproduktion av vissa livsmedel i fredstid, vilket i sin tur har resulterat i en felaktigt sammansatt kost. Folkhälsogruppen anser att utredningen på ett förtjänstfullt sätt gjort dessa avvägningar, och att dess Rirslag med all sannolikhet kan fungera i tider av kris samtidigt som det kan få gynnsamma effekter på svenska folkets kostvanor i fredstid. Jag instämmer i Folkhälsogruppens bedöm- ning av de gjorda avvägningama. Det är enligt min mening olämpligt med en beredskapsplanering som med för oönskat kosthåll i fred.

Kostnader

LAG:s utgångspunkt har som jag nyss nämnde varit att den i fredstid brukade arealen kan sjunka till 22milj. ha utan att några åtgärder utöver lagring behöver vidtas. Kostnadsberäkningarna utgår dock från en areal på 2,2 milj. ha. LAG förutser emellertid att arealen inte skall sjunka så mycket som till 2,2 milj. ha. Jag delar LAG:s uppfattning och bedömer därför att kostnaderna sannolikt är överskattade. Vid 2,2 milj. ha beräknas de direkt beredskapsmotiverade kostnaderna uppgå till omkring 380 milj. kr., av vilka omkring lOOmilj. kr. utgör kostnad för ökad lagring av insatsvaror och 60milj. kr. är kostnad för den utbyggda lagringen av livsmedel i övre Norrland. Jag föreslår att uppbyggnaden av lagren av livsmedel och insatsvaror påbörjas redan budgetåret 1990/91 och att utför- säljningen av befintliga lager samtidigt upphör. Jag återkommer i det följande till anslagsfrågoma för budgetåret 1990/91.

Uppföljning av beredskapsmålet

Den livsmedelspolitiska reformen kommer att innebära förändringar för hur en fullgod försörjningsberedskap kan uppnås. Det är därför av största vikt att statens jordbruksnämnd följer reformens utveckling på detta om- råde. Den brukade arealens storlek och geografiska fördelning måste beva- kas. Detta gäller även antalet mjölkkor. Jordbruksnämnden skall också bevaka att resurserna i jordbruket möjliggör en produktion motsvarande den beräknade kriskosten. En annan viktig uppgift för jordbruksnämnden kommer att bli att efterse den geografiska fördelningen av förädlingsindu- strin. Om jordbruksnämnden finner att det föreligger risk för att bered- skapsmålet inte går att uppfylla, skall nämnden föreslå regeringen lämpliga åtgärder för att garantera en fullgod försörjningsberedskap. Den åtgärd som i första hand torde komma i fråga är kontraktsteckning med produ- center för att garantera en viss produktionsnivå.

Prop. 1989/90: 146

3.4. Regionala frågor 3.4.1 Utgångspunkter

Mitt förslag: Den regionalpolitiska målsättningen för den nya livs- medelspolitiken är att denna skall bidra till regional utjämning av sysselsättning och välfärd. En regional fördelning av produktionen skall i huvudsak nås med riktade åtgärder. Jordbrukets regional- och säkerhetspolitiska betydelse i norra Sverige motiverar även fortsätt- ningsvis ett särskilt stöd till näringen för att ge förutsättningar för ett livskraftigt jordbruk. Detta ges i huvudsak i form av prisstöd och glesbygdsstöd.

LAG:s förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt. Det särskilda prisstödet till jordbruket i norra Sverige bibehålls. En utökning av det generella glesbygdsstödet föreslås.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att konsekvensbeskriv- ningama för olika regioner och sektorer inte är tillräckliga. Ett stort antal instanser föreslår också att ytterligare medel bör anvisas för regionalpoli- tiska åtgärder främst i glesbygden.

Skälen för mitt förslag: Den regionalpolitiska målsättningen i en ny livsmedelspolitik skall vara att denna skall bidra till regional utjämning av sysselsättning och välfärd. Genom en väl differentierad jordbruksproduk- tion i landet bidrar jordbruket till möjligheten att bevara en varierad och levande landsbygd. Särskilda insatser bör göras för glesbygden. Prisstödet till jordbruket i norra Sverige bör vara kvar för att produktionen skall få en god geografisk spridning. Stöd till kombinationsverksamhet bör också lämnas.

Jordbruket i norra Sverige har en särskild regionalpolitisk betydelse som grundar sig på den mångfald av värden som näringen och dess verksamhet förknippas med. Jordbruket bidrar, förutom med den grundläggande pro- duktionen av livsmedel, till att upprätthålla sysselsättning, befolkning och samhällsstruktur i dessa delar av landet. Jordbruket är betydelsefullt för livsmedelsberedskapen och har därutöver en viktig roll för att bevara landskapsbilden och de kulturella värden som hör samman därmed.

Det finns alltså skäl att även fortsättningsvis ge ett regionalpolitiskt motiverat stöd till jordbruket i norra Sverige.

3.4.2. Utgångspunkter för stödet till norra Sverige Utvecklingen under senare år

Strukturen i det norrländska jordbruket förändras successivt och i ett flertal avseenden.

Åkerarealen i norra Sverige har minskat sedan 1980-talets början med caZ% vilket överensstämmer med utvecklingen i landet som helhet. Vid en bedömning av takten i nedläggningen av åkermark bör emellertid hänsyn tas till att i norra Sverige red0visas en avsevärt högre andel av

åkermarken som obrukad än i övriga delar av landet. Man kan därför inte utesluta att den faktiska nedläggningen sker snabbare i norra Sverige än vad som framgår av statistiken över åkerarealens utveckling. Utvecklingen har inte varit enhetlig i hela norra Sverige utan variationer förekommer mellan olika områden. I Västerbottens län har 5% av arealen lagts ned sedan år 1981, medan endast 1% av åkerarealen lagts ned i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län under samma tid.

En stor del av den bättre åkermarken finns i kustbygden, älvdalama och i Storsjöområdet. Här finns också en övervägande del av de större jord- bruksföretagen.

I norra Sverige finns totalt ca 27000 jordbruksföretag. Utmärkande för norra Sverige är att det fortfarande finns ett stort antal små företag, vilket bl.a. kan illustreras av att mer än hälften av brukningsenhetema har mindre än 10 ha åker. Företag med mer än 30 ha åker utgör bara 15 % av det totala antalet jordbruksföretag i norra Sverige. Som jämförelse kan näm- nas att i Svealands slättbygder omfattar denna storleksgrupp drygt 50 % av företagen. Medelarealen per brukningsenhet är också betydligt mindre i norra Sverige, än i riket totalt.

Skillnaderna i jordbrukets struktur avspeglar sig även i inkomststruktu- ren. I norra Sverige finns en stor andel företag där en betydande del av familjens samlade inkomst utgörs av tjänsteinkomster eller där brukaren har nått pensionsåldern. Samtidigt finns här en mindre andel företag där familjen lever enbart på lantbruket än i övriga delar av landet. Skogsbruket utgör ett viktigt komplement både för hel- och deltidsjordbrukama i norra Sverige.

Mjölkproduktionen är den viktigaste produktionsgrenen i det norrländ- ska jordbruket. Strukturen i jordbruket skiljer sig även på denna punkt mellan norra och södra Sverige. Det finns fortfarande en betydligt större andel små besättningar i norra Sverige än i landet i övrigt. Nästan 40 % av mjölkbesättningama i norra Sverige hade år 1987 mindre än 10 kor, medan motsvarande tal för riket som helhet var 26 %. Antalet mjölkkor i norra Sverige var år 1987 ca 118 000 vilket motsvarar ungefär 20 % av rikets totala antal mjölkkor. En minskning har framför allt skett sedan år 1985 då det s.k. tvåprissystemet infördes. Sedan 1980-talets början har antalet kor i norra Sverige minskat med 14%. Även här finns regionala skillnader. I Gävleborgs län är minskningen endast S% medan koantalet i Värmlands och Västernorrlands län har minskat med 18 % under perioden 1980—— 1987. Mjölkinvägningen ökade under senare delen av 1970-talet och ända fram till år 1985 då tvåprissystemet infördes. Därefter reducerades voly- men så att den 1988 låg omkring 1980 års nivå. Antalet mjölkleverantörer till mejerierna har förändrats betydligt mer än mjölkvolymen. I norra Sverige som helhet har antalet leverantörer minskat med ca 25% sedan 1984.

Köttproduktionen i norra Sverige baserar sig nästan uteslutande på djur från mjölkproduktionen. Produktionen av kött har under senare år sjunkit i norra Sverige liksom i landet i övrigt, men nedgången har varit mindre i norra Sverige. Nötköttproduktionen i norra Sverige motsvarade budget-

året 1987/88 ca 18% av rikets totala produktion och fläskproduktionens andel var ca 3 %.

lnvestcringsverksamheten har under 1980-talet legat på en relativt sett högre nivå i norra Sverige än i riket som helhet. Detta gäller t.ex. investe- ringar i markanläggningar. Skälet är i första hand att behovet av dikning är större i norra Sverige än i övriga delar av landet. Investeringarna i inventa- rier har minskat i hela landet, även i norra Sverige, vilket torde vara en effekt av de sämre ekonomiska betingelserna för jordbruksproduktion.

Byggnadsverksamheten inom mjölkproduktionen har ändå legat på en relativt sett högre nivå i norra Sverige än i övriga delar av landet. Orsaken till detta kan vara att tillämpningen av de produktionsbegränsande åtgär- der som vidtagits har varit mer generös i norra Sverige.

Sysselsättningen inom det norrländska jordbruket med binäringar har minskat med ca 10% mellan åren 1980 och 1987, vilket inte avviker från utvecklingen i landet i övrigt. Andelen sysselsatta inom jordbruket i för- hållande till totalbefolkningen ligger något över genomsnittet i riket, och i vissa län betydligt över. t.ex. i Jämtland där andelen är 5,6% att jämföra med riket totalt där andelen är 2,6%. Ålderssammansättningen visar att andelen brukare över 60 år är större i norra Sverige än i riket totalt.

Strttkturellajörhållanden i norra Sverige

De naturliga förutsättningarna för jordbruk skiljer sig främst mellan norra Sverige och övriga delar av landet, men de varierar även mellan olika delar inom norra Sverige. De naturgivna förhållandena i landets nordliga delar, med en kort växtodlingssäsong och låg medeltemperatur, påverkar framför allt avkastningen i växtodlingen. Odlingsjordarna är också sämre i norra Sverige än i landets södra delar. Klimatsituationen har emellertid vissa fördelar eftersom bl.a. skadeinsekter missgynnas och det därför är möjligt att odla med betydligt mindre insats av bekämpningsmedel av olika slag.

Även inom norra Sverige finns emellertid skillnader. Den bästa jord- bruksmarken finns i kusttrakterna medan inlandet generellt sett har mer näringsfattiga jordar. Skillnaderna i jordbrukets struktur är stora mellan framför allt norra inlandet och övriga delar av området. I kustbygderna är företagen i genomsnitt större och i högre grad specialiserade, främst på mjölkproduktion.

,,l inlandet, och då främst i glesbygderna, domineras näringslivet fortfa- fande av lantbruket. Förändringar på jord- och skogsbruksområdet påver- kar därför ofta i hög grad glesbygden. I dessa områden har också kombina- tionen av olika verksamheter, där jord- och skogsbruk ingår som en del, av tradition varit den mest naturliga och ekonomiskt stabila företagsformen.

Min bedömning är att det även i framtiden i många bygder, såväl i inlandet som i andra delar av norra Sverige, kom mer att bli nödvändigt att kombinera jordbruket med annan verksamhet för att få tillräcklig syssel- sättning och inkomst. Dct är därför av stor betydelse för såväl de enskilda företagen som för en balanserad regional utveckling att kompletterande sysselsättning kan skapas. Det är därför enligt min mening nödvändigt att utforma stödformer som tar hänsyn till de speciella förhållanden som

råder i norra Sverige. Det är viktigt att bl. a. genom ett bibehållet prisstöd även fortsättningsvis bevara ett livskraftigt jordbruk i norra Sverige samti- digt som det i vissa områden blir nödvändigt att med särskilt stöd under- lätta tillkomsten av s.k. kombina'tionsverksamheter vid jordbruksföre- tagen.

3.4.3. Prisstödet till jordbruket i norra Sverige

Mitt förslag: Prisstödets konstruktion skall i huvudsak bibehållas som för närvarande. Eventuella kraftigare sänkningar av produkt- priserna i jordbruket i övriga delar av landet skall inte tillåtas få motsvarande återverkningar i norra Sverige. Stödets nivå skall där- för kunna anpassas till eventuella framtida förändringar så att lön- samhetsnivån ijordbrukct i norra Sverige inte tillåts sjunka nämn- värt under dagens nivå.

Stödet skall även fortsättningsvis anpassas till kostnadsutveck- lingen och övcrsyner skall ske en gång per år.

Det regionala stöd som för närvarande utgår inom ramen för prisregleringen på kött- och mjölkområdet och som främst går till förädlingsindustrin skall samordnas med prisstödet till jordbruket i noi'ra Sverige i fråga om administration och områdesindelning. Merkostnaderna för främst transportkostnader i denna förädlings- industri skall närmare analyseras.

För budgetåret 1990/91 skall prisstödet till norra Sverige räknas upp med 6%.

LAG:s förslag: Prisstödet till jordbruket i norra Sverige föreslås bibehål- let.

Remissinstanserna: Prisstödets tekniska konstruktion berörs av få in- stanser. Flera instanser förordar särskilda åtgärder för förädlingsindustrin i glesbygdsområden och ett höjt prisstöd.

Skälen för mitt förslag: Prisstöd utgår i form av pristillägg på mjölk som levereras till mejeri samt veterinärbesiktigat kött av nötkreatur. får och svin. Prisstöd utgår dessutom till getskötseln i form av ett årligt belopp per mjölkproducerande get och till smågrisproduktionen med ett årligt belopp per sugga. Stöd till potatisproduktion ges med ett belopp per hektar. Enligt 1985 års livsmedelspolitiska beslut: skall stödet justeras årligen. Regel- bundna översyner av stödet har dessutom genomförts vart tredje år. Stödet uppgår för närvarande till 625 milj. .kr.

Dessutom utgår inom ramen för prisregleringen regionalt stöd till främst förädlingsindustrin som är finansierat med regleringsmedel. Omfattningen av detta var budgetåret l988/89 ca 125 milj. kr.

Prisstödet till jordbruket i norra Sverige beräknas enligt en särskild modell som har utarbetats speciellt för detta ändamål. l modellen beräknas skillnaden mellan produktionskostnadcr ijordbrukct i norra resp. mellers- ta Sverige. Merkostnaderna i norra. Sverige beror främst på skillnader i

avkastning i produktionen, men även på prisskillnader på förnödenheter m.m. ] beräkningsmodellen tas även hänsyn till arbets— och kapitalkostna- der i jordbruket. Tekniken som används är att överskottet till ersättning för arbete och kapital beräknas som skillnaden mellan intäkter och kostna- der i företaget. Genom att jämföra detta beräknade överskott för modellfö- retaget i mellersta Sverige med alternativkostnaden för arbete och kapital i samma område erhålls en s.k. täckningsgrad för företagets arbets- och kapitalkostnader. Merkostnaden för jordbruk i norra Sverige erhålls då alla kostnader vid modellföretaget i norra Sverige summeras, inkl. arbets- och kapitalkostnader reducerade med den täckningsgrad som gäller i mel- lersta Sverige. Kostnaderna fördelas därefter på den producerade mäng- den och jämförs med motsvarande kostnad som beräknats för modellföre- taget i mcllersta Sverige.

Detta innebär således att prisstödet ] norra Sverige med nuvarande konstruktion även efter en intern avreglering kommer att kompensera jordbruket i norra Sverige för merkostnader, men att den kalkylerade lönsamhetsnivån ocksa kommer att förändras på samma sätt som den i mellersta Sveriges jordbruk.

Ett viktigt motiv för en reformering av livsmedelspolitiken är emellertid att främja en bättre regional balans. Det generella prisstödet har på grund av sin konstruktion i stor utsträckning gynnat södra och mellersta Sveriges jordbruk. Det särskilda prisstödet till norra Sverige har varit avsett att komplettera det generella prisstödet genom att kompensera jordbruket i dessa delar av landet för de högre produktionskostnadema.

Priserna på jordbruksprodukter kan i vissa fall komma att sjunka som en följd av en intern avreglering. Jag är dock inte beredd att låta dessa förändringar påverka lönsamheten i det norrländska jordbruket i någon nämnvärd grad. Jordbruket i dessa delar av landet är särskilt känsligt för ändrade ekonomiska förutsättningar och större prisförändringar skulle därför kunna ge negativa effekter på näringens framtida utveckling. Anta- let företag och dessas geografiska spridning är i dag sådan i norra Sverige att en fortsatt nedläggning av företag får långtgående effekter genom bl.a. högre transportkostnader. Jag anser därför att det bör vara möjligt att justera prisstödets nivå om det skulle visa sig att lönsamhetsnivån i det norrländska jordbruket skulle sjunka nämnvärt under dagens nivå. Där- igenom undantas i princip norra Sverige från den produktionsanpassning som följer av den livsmedelspolitiska reformen. Detta är angeläget mot bakgrund av att produktionen i norra Sverige uppvisar underskott eller befinner sig i balans med efterfrågan regionalt.

Prisstödet bör liksom tidigare justeras med hänsyn till kostnadsutveck- lingen och översyncr bör liksom hittills ske regelbundet. Mot bakgrund av att förutsättningarna i jordbruket kommer att förändras avsevärt under kommande år. anser jag att dessa översyner fortsättningsvis bör göras varje år.

Statens jordbruksnämnd har i januari 1990 fått regeringens uppdrag att lämna förslag till hur det särskilda prisstödet till jordbruket i norra Sverige bör utformas för att det skall vara möjligt att bevara ett livskraftigt jord- bruk i dessa delar av landet. Jordbruksnämnden bör enligt uppdraget bl.a.

Prop. 1989/90: 146

redovisa eventuella behov av förändringar i beräkningsmodellen för det särskilda prisstödet liksom av justeringar i den geografiska områdesindel- ningen. Jordbruksnämnden har i februari 1990 lämnat ett förslag beträf- fande prisstödets principiella konstruktion och hur de olika former av regionalt stöd, som för närvarande utgår inom prisregleringen, skall kunna samordnas med det statliga prisstödet. En slutlig redovisning av uppdra- get, bl.a. frågan om den geografiska områdesindelningen, bör enligt rege- ringens beslut ske senast den 15 juni 1990. Jag har för avsikt att återkomma till regeringen i denna fråga så snart denna redovisning föreligger.

För budgetåret 1990/91 föreslår jag i enlighet med tidigare riksdagsbe- slut att prisstödet till jordbruket i norra Sverige räknas upp med 6 %, vilket motsvarar kostnadsutvecklingen under år 1989.

Regionalt stöd inom prisregleringen

En regional omfördelning sker för närvarande inom prisregleringen till främst viss förädlingsindustri i norra Sverige och omfattar ca 125 milj. kr. Stödet avser bl. a. att kompensera förädlingsindustrins merkostnader och finansieras med regleringsmedel. En avveckling av den interna marknads- regleringen enligt mitt förslag innebär att den särskilda regleringsekono- min avskaffas. Stödet kommer därför inte längre att kunna finansieras på detta sätt.

Statens jordbruksnämnd har på regeringens uppdrag lämnat ett princip- förslag till hur detta stöd skall kunna samordnas med det statliga prisstödet till jordbruket i norra Sverige. Jordbruksnämnden har i denna principiella redovisning emellertid inte tagit ställning till storleken på stödet till föräd- lingsindustrin. Jordbruksnämnden har i utredningen bl.a. övervägt möj- ligheterna till en total samordning av de olika stödformerna med det statliga prisstödet, vilket skulle innebära att allt stöd skulle betalas genom ett belopp till en enda kategori av mottagare, antingen till jordbrukarna eller förädlingsindustrin. En sådan ordning har dock inte förordats. efter- som den ansetts kunna få negativa effekter bl.a. från kontrollsynpunkt. Jordbruksnämnden föreslår i stället att ett samordnat stöd framdeles utgår med en del till producenter och med en del till förädlingsindustrin.

Jordbruksnämnden har från principiell utgångspunkt granskat de olika former av regionala stöd som utgår inom prisregleringens ram på kött-, mjölk- och äggområdet.

På köttområdct föreslås att det s.k. kostnadstillägget samt den regionalt betingade delen av det s.k. sanitetstillägget, vilka utgör en kompensation för merkostnader inom slakten, samordnas med det statliga prisstödet. Kostnads- och sanitetstilläggen till förädlingsledet har en särskild områ- desindelning i områdena a. b. c, doch e, vilken avviker från den indelning som gäller för prisstödet till jordbruket. Skillnaderna mellan områdesav- gränsningarna innebär i huvudsak att områdena a, b och c ryms inom nuvarande prisstödsområden 1— 4, medan områdena d och e faller utan- för. I område d, som omfattar Svealand förutom Kopparbergs län, Värm- lands län och Gästrikland samt därutöver Bohuslän, Dalsland och Got- land, utgår för närvarandc kostnadstillägg till slakterier med 8 öre/kg slakt

för nötkött samt kött av får och lamm. För kött av gris utgår kostnadstill- lägg med 6öre/kg. Sanitetstillägg utgår i samma område med 525 kr. per djur. I område e, som omfattar Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Öland, Östergötland och Västergötland, utgår inget kostnadstillägg, däremot utgår sanitetstillägg med 475 kr. per djur. Kostnadstillägget omfattar i område d ca 3,9 milj. kr. av ett totalt belopp, för hela landet, av 24,5 milj. kr. Sanitetstillägget utgår med ca 6milj. kr. i område d och 18,6 milj. kr. i område e, av en total summa för landet omkring 30 milj. kr. Jordbruks- nämnden föreslår att den områdesindelning som nu gäller för prisstödet till jordbruket fortsättningsvis även skall gälla för det stöd som utgår till förädlingsindustrin vilket innebär att de nuvarande områdena d och e inte kommer att omfattas av nuvarande stöd till förädlingsindustrin.

På mjölkområdet utgår tre former av regionalt stöd: kompensation till mejerier för högre in- och uttransporter, särskild kompensation till mejeri- er för transport av mejeriprodukter till butiker samt en extra förstärkning av prisstödet till jordbrukare. Inom mejeriområdet finns inte samma om- rådesindelning som inom slaktområdet, utan här har de olika mejeriföre- ningama åsatts ett stödbelopp. Jordbruksnämnden föreslår att stödet för in- och uttransport på mejerisidan samordnas med prisstödet på samma sätt som kostnadstilläggen till slakteriema, samt att samma områdesindel- ning bör gälla även på mjölkområdet. Den extra förstärkningen av prisstö- det till jordbrukarna kan inarbetas i det ordinarie pristödet. Det stöd som lämnas till mejeriernas uttransporter till butikerna har begränsad omfatt- ning. ca 375 000 kr. per år. J ordbruksnämnden föreslår att denna stödforrn avvecklas.

På äggområdet utgår ett packeribidrag som bl. a. innehåller en regionalt betingad del. Stödet har samma karaktär som kostnadstillägget på kött. Vidare utgår även stöd vid slakt av utslagshöns i norra Sverige. J ordbruks- nämnden har i flera utredningar behandlat frågan om ett stöd till den norrländska äggproduktionen. Nämnden har bl.a. gjort bedömningen att det är nödvändigt med någon form av stöd till denna produktion i norra Sverige om produktionen skall kunna bibehållas i nämnvärd omfattning.

För egen del vill jag anföra följande. Förutsättningarna för äggproduk- tionen i norra Sverige måste bevaras. Jordbruksnämnden bör ges i upp- drag att redovisa förslag till hur stödet till äggproduktion i framtiden skall utformas.

Jag delar jordbruksnämndens bedömning i den del förslaget avser sam- ordningen av de olika stödformerna för kött och mjölk med det statliga prisstödet. De föreslagna förändringarna i områdesindelningen innebär att Götaland och delar av Svealand inte längre kommer att omfattas av nuvarande stöd. Enligt min bedömning bör detta emellertid inte komma att medföra några betydande negativa regionala effekter. Jag anser dock att utvecklingen i detta avseende i förädlingsindustrin bör följas noga.

Jag anser det vidare angeläget att, som ett underlag för en fortsatt ersättning för merkostnader till förädlingsindustrin i norra Sverige, när- mare analysera storleken av dessa merkostnader, främst vad avser trans- portkostnader för mjölk och kött. Statens jordbruksnämnd bör ges i upp- drag att göra en sådan analys samt att därvid även beakta effekten på

förädlingsindustrin av den förändrade områdesindelningen enligt det nyssnämnda förslaget. Jag har för avsikt att återkomma till regeringen i dessa frågor.

Rationaliseringsstöd

För närvarande lämnas statligt rationaliseringsstöd till jordbruket inom en årlig bidragsram av 30 milj. kr. Bidrag lämnas enligt förordningen (l 978:250) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering och förordning- en (1987: 606) om statligt regionalt stöd till jordbrukets rationalisering. Av denna bidragsram är 12 milj. kr. avsedda för s.k. yttre rationalisering, dvs. i huvudsak lantmäteriföretag som syftar till bättre struktur och artonde- ring av jordbruksfastigheterna. Resterande del av bidragsramen, 18 milj. kr., är avsedd för inre rationalisering, dvs. bidrag för investeringar av olika slag. Under en lång följd av år har den största delen av denna bidragsram utnyttjats för statsbidrag till jordbruk i norra Sverige. Bidragen används här bl.a. för större markavvattningsprojekt som är betydelsefulla för att förbättra jordbruksmarken och dess avkastningsförmåga. Rationalise- ringsstödet har haft stor betydelse. i synnerhet för jordbruket i norra Sverige, för att främja investeringarna och bidra till en effektivare jord- bruksproduktion. Enligt min uppfattning är det angeläget att nu utvärdera rationaliseringsstödet i perspektiv av de förändrade förutsättningarna för jordbruket. Jag återkommer till regeringen i denna fråga.

Hänvisningar till S3-4-3

  • Prop. 1989/90:146: Avsnitt 11

3.4.4. Glesbygdsstöd och regional projektverksamhet

Mitt förslag: En utökning skall ske med 100 milj. kr. av de regional- politiska medel som är avsedda för glesbygdsstöd och regional pro- jektverksamhet. Det är naturligt att denna utökning av medlen går till s.k. kombinationsföretag där jordbruket ingår som en del. På detta sätt kan intentionen med det tidigare s.k. åtgärdsprogrammet för jordbruket i norra Sverige fullföljas och vidareutvecklas.

LAG:s förslag: En utökning av det generella glesbygdsstödet föreslås. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker en höj- ning av glesbygdsstödet men många instanser anser att det föreslagna beloppet är otillräckligt. Många instanser framför även att de sysselsätt- ningseffekter som beräknats som. en följd av glesbygdsstödets höjning sannolikt är överskattade.

Skälen för mitt förslag: En intern avreglering kan, trots de regionala förstärkningar jag nyss föreslagit, innebära försämrade förutsättningar för jordbruket i glesbygden och i de sämre jordbruksbygderna i norra Sverige.

Det s.k. åtgärdsprogram met för jordbruket i norra Sverige inleddes den 1 juli 1987 och har pågått under en planerad treårig programperiod 1987/88 1989/90. Lantbruksstyrelsen har under denna period disponerat

245 milj. kr. för genomförandet av programmet, vilket i huvudsak skett vid lantbruksnämndema i de sju nordligaste länen.

Medlen har använts för investeringsstöd till jordbruk och kombina- tionsverksamheter, utvecklingsprojekt, forskning och utveckling samt ut- bildning och rådgivning. Erfarenheterna av programmet är goda och har inneburit en värdefull stimulans för fortsatt verksamhet och sysselsättning i jord- och skogsbruk samt i s.k. kombinationsföretag. Ett av syftena med åtgärdsprogrammet har varit att upprätthålla produktionsnivån i jordbru- ket i norra Sverige. Investeringsbidrag har lämnats med ca 145 milj. kr. och har gått såväl till jordbruks- och trädgårdsinvesteringar som till inves- teringar i kompletterande verksamheter. Bidrag till investeringarna i jord- bruket har omfattat ca 75% av det totala bidragsbeloppet och har resul- terat i en viss utökning av produktionskapaciteten, bl.a. i form av nya djurplatser. Flertalet investeringar har emellertid syftat till modernisering av befintliga anläggningar samt till miljöförbättringar av olika slag. Inves- teringarna i kompletterande verksamheter är av vitt skilda slag, t.ex. gårdssågar, turism och hantverk samt industri- och legotillverkning. Ett stort antal utvecklingsprojekt har startats med anknytning till bl.a. skogs- bruk, trädgårdsodling, altemativodling, ny åkeranvändning samt särskilda projekt för landsbygdens kvinnor. Här har ett nära samarbete skett med andra myndigheter och organisationer.

En del av åtgärdsprogrammet har inriktats på forskning och utveckling med särskild inriktning på områden av intresse för norrlandsjordbruket. För närvarande pågår ett tjugotal forsknings— och försöksprojekt i samar- bete mellan lantbruksverket. Sveriges lantbruksuniversitet och jordbruks- näringen i norra Sverige.

Den del av åtgärdsprogrammet som inriktats på utbildning och rådgiv- ning har lagt särskild vikt vid marknadsfrågor och ekonomi, företags- utveckling och nya produktionsalternativ i kombination med jordbruket.

Åtgärdsprogrammet omfattar de sju nordligaste länen och åtgärderna har riktats generellt till jordbruksföretag. Stödet har tillfallit företag såväl inom det av länsstyrelsen avgränsade glesbygdsområdet som utanför detta. Det är emellertid endast en mindre del av de större och de mer specialise- rade jordbruksföretagen som ligger inom glesbygdsområdet. Detta har även avspeglat sig i utfallet av medlens användning genom att en mindre andel av bidragen till jordbruksinvesteringar gått till företag inom gles- bygdsområdet. Till detta kan också ha bidragit att jordbruksföretag i dessa områden kunnat få glesbygdsstöd till sina investeringar. Däremot är ande- len bidrag högre till glesbygdsområdet i fråga om investeringar i trädgård och kompletterande verksamheter. I dessa frågor har en samordning skett mellan lantbruksnämndema och länsstyrelserna som har ansvar för gles- bygdsstödet. Dessutom har länsstyrelsen i flertalet län lämnat över beslu- tanderätten för glesbygdsstödet till lantbruksnämndema i fråga om enskil- da ärenden som rör de areella näringarna.

Eftersom jord- och skogsbruket är mycket viktiga näringar för glesbyg- den och dess utveckling är det väsentligt att finna former för hur jord- och skogsbruksföretagen i dessa områden skall kunna drivas vidare. Detta kan eventuellt ske genom kombinationer med annan verksamhet. Glesbygds-

stödet kan här vara en möjlighet till finansiering av nya ideér och verksam- heter.

Stöd till företag i glesbygd lämnades under föregående budgetår med totalt 153 milj. kr. varav llSmilj. kr. gick till de sju nordligaste länen. l regeringens proposition (prop. 1989/90: 76) om regionalpolitik för 90-talet föreslås vissa förbättringar av glesbygdsstödet. Höjda maximala stödbe- lopp föreslås för stödet till företag och möjlighet ges att stödja s.k. mjuka investeringar. t.ex. produktutveckling och marknadsföring. Samtidigt fö- reslås att stöden till samhällelig service och till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatscr skall upphöra som stödformer. Detta innebär att medel frigörs, vilka kan användas t. ex. för stöd till företag eller projekt- verksamhet. Vidare framhålls i samma proposition att de medel som finns tillgängliga för regional projektverksamhet bör vara ett av de viktigaste instrumenten för att genomföra många av de insatser som behövs för utveckling av glesbygden och landsbygden. Mot denna bakgrund föreslås att den hittillsvarande begränsningen av hur stor del av anslaget som får användas för regional projektverksamhet tas bort. Genom samtliga förslag om regel- och anslagsförändringar bedömer föredragande statsråd att ut- rymme för insatser som bör beslutas av länsstyrelserna — lokaliserings- och utvecklingsbidrag, glesbygdsstöd och regional projektverksamhet — kommer att öka med i storleksordningen 100 milj. kr. Därutöver föreslås anslaget räknas upp från 800 till 900 milj. kr. Dessutom föreslås att 80 milj. kr. tillförs anslaget Regionala utvecklingsinsatser m.m. för att disponeras redan under innevarande budgetår.

För egen del anser jag att det är mycket viktigt att dels göra en utvärde- ring av åtgärdsprogrammet för jordbruket i norra Sverige, dels ta till vara de erfarenheter som har gjorts vid myndigheter, organisationer och hos företagare i samband med programmets genomförande. Det utvecklingsar- bete som även i fortsättningen måste bedrivas för att bevara jordbrukets livskraft i norra Sverige bör gå vidare med väsentliga delar av åtgärdspro- grammet förjordbruket i norra Sverige.

Jag anser att jordbruket i glesbygden bör kunna få stöd till såväl investe- ringar i jordbruket som s.k. kombinationsverksamheter, t.ex. småskalig förädling. Genom den föreslagna höjningen av medlen som är avsedda för bl. a. glesbygdsstöd skapas möjligheter för detta. De utvidgade möjligheter till användning av glesbygdsstödet för s.k. ”mjuka investeringar” som föreslagits i regeringens proposition om regionalpolitiken bör innebära förbättringar även för jordbruksföretagen i glesbygden. Även jordbruk utanför glesbygdsområdet kan i framtiden ha behov av utvecklingsinsats- er. De utökade möjligheterna att använda tillgängliga medel i länen för regional projektverksamhet bör medföra förbättrade möjligheter att stödja utvecklingen även i detta avseende. Genom den föreslagna höjningen av medlen för regionala utvecklingsinsatser skapas förutsättningar för utökad projektverksamhet med inriktning på jordbruks- och kombinationsföre- tag.

Samtidigt som det treåriga programmet för särskilt stöd till jordbruket i norra Sverige upphör bör en ytterligare förstärkning av tionde huvudti- telns anslag D2. Regionala utvecklingsinsatser göras. Eftersom detta an-

slag inte är tidsbegränsat förstärks härigenom möjligheterna att stödja jordbruksföretag med kombinationsverksamheter. I samråd med statsrå- det Molin föreslår jag en utökning med 100 milj. kr. För budgetåret l990/ 91 bör emellertid av detta belopp 28 milj. kr. anvisas som stöd till socker- bruken på Öland och Gotland under ett särskilt anslag. Jag återkommer i det följande till anslagsfrågoma.

Hänvisningar till S3-4-4

  • Prop. 1989/90:146: Avsnitt 11

3.5. Startstöd till jordbrukare

Mitt förslag: Ett startstöd för jordbrukare införs den 1 juli 1990. Stödet skall ges till nyetablerade brukare i form av ett räntebidrag under högst fem år.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare konstaterat att särskilda problem kan uppstå under nyetableringsfasen för ett jordbruksföretag. Detta gäller särskilt i glesbygden där möjligheterna till kompletterande sysselsättning är små eller saknas. Ett behov av nyetableringar inom jordbruket kommer alltid att finnas i alla delar av landet.

Ett särskilt etableringsstöd infördes den ljuli 1982. Efter den ljuli 1985 har inga nya stöd beviljats. Stödet har formen av ett räntestöd som avtrap- pas. Mot bakgrund av de problem som finns vid nyetableringar och beho- vet av sådana bör ett startstöd för nyetablerade brukare införas. Lant— bruksstyrelsen bör ges i uppdrag att föreslå de närmare formerna för ett sådant startstöd. Enligt min mening är det lämpligt att utformningen ansluter till det tidigare etableringsstödct. Räntebidraget bör vara högst 5%-enheter och kunna erhållas under längst 5 år. Stödet bör kunna erhål- las oavsett vari landet etableringen sker. Speciell hänsyn bör dock kunna tas till företag i glesbygd. Begränsningar i möjligheten att erhålla stöd bör emellertid göras vad avser bidragets storlek och brukarens ålder vid etable- ringen. Vidare bör krav ställas på en viss minsta omfattning av jordbruks- driften. Krav bör också kunna ställas på andelen eget kapital som sätts in i företaget. Jag vill erinra om att företag som avses att driva en med jordbruket kombinerad verksamhet härutöver också har möjlighet att erhålla regionalt bidrag för verksamheten.

Det nya startstödet för jordbrukare bör kunna träda i kraft den 1 juli 1990. För ändamålet bör ett nytt anslag föras upp på statsbudgeten. Jag återkommer i det följande till anslagsfrågan.

lOl

Hänvisningar till S3-5

  • Prop. 1989/90:146: Avsnitt 11

3.6. Miljöfrågor

3.6.1. Utgångspunkter

Mitt förslag: Ett av syftena med reformen är att få en bättre miljö, ett mer varierat odlingslandskap, en ökad genetisk mångfald och ett bevarande av landskapets kulturvärden. Miljömålet i den nya livs- medelspolitiken är att slå vakt om ett rikt och varierat odlingsland- skap och att minimera jordbrukets miljöbelastning på grund av växtnäringsläckage och användning av bekämpningsmedel. Det är viktigt att odlingslandskapets natur- och kulturmiljövården bevaras. Ett rikt och varierat odlingslandskap är av central betydelse för flora, fauna och för att stärka den genetiska mångfalden. Jordbruket skall således beakta behovet av en god miljö och en långsiktig hushållning med naturresurserna.

Statens naturvårdsverk ges i uppdrag att i samråd med lantbruks- styrelsen och riksantikvarieämbetet följa och utvärdera miljöeffek- terna av den nya livsmedelspolitiken.

LAG:s förslag: LAG har anfört att miljöaspekten på livsmedelsproduk- tionen har tre dimensioner. Den första avser påverkan på den egna pro- duktionsresursen och då i första hand marken. Den andra gäller negativ . påverkan på omgivningen genom olika former av störande utsläpp. Den tredje avser jordbrukets positiva bidrag till den yttre miljön i form av en rikare flora och fauna, ett öppet och varierat landskap etc. LAG anser därför att det vid val av markanvändning och brukningsmetoder måste tas hänsyn till kraven på en god miljö och långsiktig hushållning med naturre- surserna. LAG anför vidare att ett varierat odlingslandskap med hänsyn till betydelsen för flora och fauna och kulturmiljön är av vikt att bevara.

Remissinstanserna: Lantbruksstyrelsen anför att Växtnäringsläckaget liksom användningen av kemiska bekämpningsmedel på lång sikt kommer att minska. För en snabb och varaktig omställning behövs ekonomiskt stöd för att överbliven åkermark skall bli varaktigt bevuxen. Annars kan för- brukningen av ogräsbekämpningsmedel och Växtnäringsläckaget komma att öka. Lantbruksstyrelsen anser att arbetsgruppens förslag kommer att påskynda storleksrationaliseringen i jordbruket. Livsmedelsverket under- stryker att den föreslagna reformen på intet sätt kan ses som en ersättning för de selektiva åtgärder som nu vidtas och förutses för att minimera jordbrukets negativa miljöeffekter.

Statens jordbruksnämnds konsumentdelegation anser att arealnedgång för de konventionella jordbruksprodukterna leder till minskad använd- ning av handelsgödsel och bekämpningsmedel. De sänkta produktpriserna leder också till minskad intensitet på kvarvarande arealer. Konsumentde- legationen delar utredningens uppfattning att riktade åtgärder dock även fortsättningsvis behövs.

Naturvårdsverket anser att det nu framlagda förslaget till livsmedelspo- litik i stora drag kommer att innebära en fortsättning och förstärkning av

specialiseringen av nuvarande driftsformer och av obalansema. Därmed kommer också miljöproblemen att kvarstå och kanske t.o.m. förvärras. En viss minskad kväveutlakning som följd av ändrad arealan vändning kan förutses.

Riksantikvarieämbetet anser att förslagen är knapphändigt belysta vad gäller dess konsekvenser men befarar att omfattande nedläggningar av jordbruksmark kan komma att slå hårt mot landskapets kulturvärden.

Lantbruksuniversitetet anför att utredningens förslag totalt sett kommer att innebära sänkt intensitet.

LRF anför att en omfattande nedläggning av åker i första hand kommer att beröra områden med den relativt sett lägsta intensiteten. LRF framhål- ler att sänkta produktpriser visserligen leder till att ekonomiskt optimum förskjuts mot något lägre intensitet/gödselinsats, men att det blir fråga om marginella förändringar. Om marknadsutrymmet blir begränsat kommer lantbrukarna att som hittills välja ekonomiskt optimal produktionsteknik. Som regel är det då fördelaktigast att lämna en del av arealen obrukad och bruka resten ganska intensivt.

Svenska naturskyddsföreningen anser att inte utredningen på ett överty- gande sätt har visat att livsmedelsproduktionens miljöanpassning ökar till följd av den föreslagna avregleringen.

Skälen för mitt förslag: Miljöeffektema av det nuvarande jordbruksstö- dets utformning är en utarmning av den genetiska mångfalden, en triviali- sering av flora och fauna och betydande påverkan på miljön till följd av växtnäringsläckage och bekämpningsmedelsanvändning. Genom att pris- stödet indirekt stimulerat till att ta bort spåren från äldre markanvänd- ning, har landskapet även blivit fattigare på kulturvärden. Det främsta syftet med reformen i denna del är att få en bättre miljö, ett mer varierat odlingslandskap. en ökad genetisk mångfald och bevarande av landskapets kulturvärden. Reformen bör även främja aktsamhet om de kulturvärden som inte kan regenereras om de en gång förstörts. Det råder enighet om vikten av att ha ett rikt och varierat odlingslandskap. En förutsättning för detta är att vi kan bevara en genetisk mångfald i flora och fauna och att så långt som möjligt begränsa kemikaliesamhällets belastning på denna mil- jö.

Kraven från samhället och jordbruksnäringen på fortlöpande effektivi- seringar och rationaliseringar inom jordbruket har drivit upp produktio- nen så att vi i dag har såväl miljöproblem som överskottsproblem. Prisstö- dets konstruktion, som innebär en premiering av producerad kvantitet har stimulerat till ett intensivt utnyttjande av olika produktionsmedel. Det har förstärkt de miljöproblem som ett i många avseenden alltför intensivt jordbruk bidrar till. En anpassning av produktionen till den inhemska efterfrågan leder till förbättringar i miljön. När betalning endast ges för efterfrågade varor och tjänster minskar incitamentet till ett intensivt ut- nyttjande av markresursen. Det i sin tur gör att det lönar sig mindre att använda stora mängder bekämpningsmedel och handelsgödsel. Även and- ra åtgärder såsom att utföra olika markåtgärder som att flytta odlingshin- der. t. ex. stengärdesgårdar och stenrösen, kan komma att bli mindre lönsamt.

En livsmedelspolitik som inte ensidigt främjar en överskottsproduktion stimulerar till användning av marken för annan odling. Det ger ökade möjligheter att satsa på olika nischer inom ramen för jordbruksföretaget. Marknaden ställer i allt högre grad krav på att livsmedlen är miljövänligt producerade. Detta gäller inte minst på de exportmarknader som kan komma att bli aktuella i framtiden. Detta ökar möjligheterna att få till stånd ett miljövänligare jordbruk än det vi har i dag och uppnå de miljö- mål som är fastlagda för miljöpolitiken. Enligt min mening får vi med en förändrad livsmedelspolitik. med den inriktning jag har föreslagit i det föregående, den systemförändri ng som är nödvändig för att få till stånd ett miljövänligare jordbruk. Miljö- och landskapsfrågoma skall således i fort- sättningen få en större" tyngd. Med hänsyn till frågans vikt kommer jag mycket noggrant att kontinuerligt följa den nya livsmedelspolitikens effek- ter på miljön. Avsikten med den systemförändring som jag nu föreslår är att få till stånd en bättre miljö och ett rikare och mer varierat kulturland- skap. De medel jag föreslår i det följande är också anpassade för att uppnå detta. Även de selektiva åtgärder som regering och riksdag tidigare har beslutat om på jordbruksmiljöområdet är viktiga och har hög aktualitet. De utgör ett viktigt komplement i arbetet med att ställa om jordbruket mot ökad variation i landskapet, minskad miljöbelastning och ett bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöviirden.

Stora förändringar har skett i kulturlandskapet efter andra världskriget. Dessa har sin grund i ett förändrat markutnyttjande som i sin tur beror på bl. a. ändrade brukningsmetoder och olika rationaliserings- och strukturåt- gärder. En förändring av animalieproduktionen har skett genom att svin- och fjäderfähållningen har ökat och. antalet nötkreatur har minskat. Denna förändring har medfört att vallarealen i landet har minskat kraftigt. Anta- let gårdar som inte har animalieproduktion har ökat, samtidigt har de animalieproducerande företagen blivit färre och större. Denna utveckling i kombination med södra Sveriges milda klimat och i vissa områden både riklig nederbörd och genomsläppliga jordar samt en ökad användning av handelsgödsel har påverkat jordbrukets växtnäringsomsättning och för- sämrat möjligheterna att begränsa lörlustema av främst kväve.

Nitratförorening av grundvattnet är till följd av detta ett problem i många jordbruksbygder. Det gäller särskilt för de områden som har sandi- ga jordar i kombination med intensiv djurhållning. Genom att gå direkt till den huvudsakliga källan av läckaget, dvs. jordbruket, finns möjligheter att med olika åtgärder, t. ex. ändrad kvävegödsling och på olika sätt anpassad växtodling, nedbringa nitrathalten i grundvattnet. Även till luf- ten sker kvävetillförseln i huvudsak genom utsläpp av kväveoxider och ammoniak. Ammoniakavdunstning är den största orsaken till kväveförlus— ter vid lagring av stallgödsel. Även ammoniakavgången kan på olika sätt begränsas, främst genom åtgärder i stallama, vid- gödsellagring och vid spridning.

Riksdagen har år 1988 som jag tidigare berört beslutat om miljöförbätt- rande åtgärder i jordbruket. Åtgärderna avser bl.a. regler för lagring och. spridning av stallgödsel och har beräknats leda till en halvering av kväve- läckaget från åkermark till år 2000. Inom ramen för det nordiska samarbe-

tet har som målsättning angetts att kväveläckaget skall halveras i vissa känsliga kustområden till år 1995 och i förhållande till år 1986.

För att stimulera lantbrukarna att snabbt bygga ut gödselvårdsanlägg— ningamas lagringskapacitet finns sedan år 1988 möjlighet att få bidrag med 20% av investeringskostnaden. dock högst 25000 kr., inom vissa områden.

Lantbruksstyrelsen har nyligen redovisat förslag till uppföljning av riks- dagsbeslutet om miljöförbättrande åtgärder. Förslagen innebär bl.a. re- striktioner i spridningstidpunkt för stallgödsel även för andra områden än de som i dag omfattas av riksdagsbeslutet samt förslag om grön mark. Förslagen kommer att remissbehandlas. Jag avser att i samband med nästa års miljöproposition återkomma till regeringen med förslag i denna fråga. I det sammanhanget kommer jag även att behandla frågan om en eventuell förändring av konstruktionen av bidraget för uppbyggnad av lagringskapa- citet för gödsel.

Den moderna växtodlingen med sin specialisering och ensidighet bygger på att bekämpning av ogräs, skadesvampar och skadeinsekter kan utföras med kemiska medel. Efter att användningen av moderna bekämpningsme- del inom jordbruket har pågått sedan 1950-talet, kan i dag konstateras att dessa ibland återfinns i t. ex. yt- och grundvatten samt direkt eller indirekt påverkar den vilda floran och faunan i jordbrukslandskapet. Ett fortsatt aktivt arbete för att minska användningen av bekämpningsmedel är såle- des enligt min mening mycket angeläget. Jag återkommer i det följande med förslag i denna del.

Utvecklingen i jordbruket har bidragit till att värdefulla områden från natur- och kulturrniljövårdssynpunkt har minskat i antal och omfattning i odlingslandskapet. Många växtarter som tidigare betraktades som vanliga och självklara inslag i landskapet är i dag sällsynta eller hotade.

För faunan har förutsättningarna för artrikedom i slättlandskapet för- ändrats genom att de miljöer som olika arter kräver i stor utsträckning har försvunnit. Dessa miljöer motsvaras till stor del av de delar av landskapet som har bibehållit sin prägel från äldre odlingsforrner. Åtgärder måste vidtas för att bryta denna utveckling. Den påverkan på flora och fauna som jag nu beskrivit leder till att den genetiska variationen och mångfal- den i landskapet utarmas. Stora monokulturer med likadana eller närbe- släktade sorter är ett annat exempel på detta. Avsaknaden av variation gör dessutom dessa kulturer avsevärt mycket känsligare för skadegörare än odlingssystem där en mer varierad art- och sortsammansättning råder. Den utveckling som landskapet har genomgått har bl.a. inneburit att viktiga natur- och kulturvärden gått till spillo. Med den förändrade inrikt- ningen av livsmedelspolitiken förändras enligt min mening en av de grundläggande orsakerna till denna utveckling. För att i framtiden bl.a. öka variationsrikedomen i odlingslandskapet och för att bevara den gene- tiska mångfalden och de natur- och kulturrniljövärden som finns i odlings- landskapet, har jag för avsikt att föreslå att ersättning skall kunna utgå för landskapsvårdande insatser. Jag återkommer till det i det följande.

Det är emellertid viktigt att reformens effekter på detta område noga följs. Jag avser därför att föreslå regeringen att statens naturvårdsverk får i

uppdrag att i samråd med lantbruksstyrelsen och riksantikvarieämbetet fortlöpande följa och utvärdera miljöeffekten av den nya livsmedelspoliti- ken.

3.6.2. Landskapsvård

Mitt förslag: Brukningsplikten i lagen om skötsel av jordbruksmark tas bort. Kravet på tillstånd för att få ta jordbruksmark ur produk- tion ersätts med en anmälningsskyldighet och definitionen av jord- bruksmark i skötsellagen vidgas till att även omfatta naturliga betes- marker. En anmälan om att ta jordbruksmark ur produktion skall göras till länsstyrelsen åtta månader innan marken avses tas ur produktion. För vissa, från natur- eller kulturmiljösynpunkt, sär- skilt värdefulla områden skall sådan anmälan göras tolv månader i förväg.

Ersättning skall kunna betalas till lantbrukare för landskapsvår- dande insatser. Ett permanent anslag för bevarande av vissa från natur- eller kulturmiljösynpunkt värdefulla odlingslandskap bör därför inrättas. Ersättningen bör tills vidare bestämmas i civilrätts- liga avtal mellan brukare och berörda myndigheter. Regeringen beslutar om stödets fördelning på län efter ett förslag från statens naturvårdsverk. Naturvårdsverkets förslag upprättas tillsammans med lantbruksstyrelsen och riksantikvarieämbetet. För nästa bud- getår föreslås 100 milj. kr. för ändamålet.

LAG:s förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt. LAG föreslår emellertid att en anmälan om att ta mark ur produktion skall göras endast tre månader före nedläggningen och att landskapsvårdsstödet successivt ökas från 50 milj. kr. budgetåret 1990/91 med 50 milj. kr. om året till 250 milj. kr. budgetåret 1994/95.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig om brukningsplikten. De flesta av dessa tillstyrker förslaget om att bruknings- plikten skall tas bort. Sveriges jor'dägareförbund anser att jordbrukarnas möjligheter att bestämma över markanvändningen måste tryggas så att en markägare inte utan rätt till ersättning hindras i sitt utnyttjande av mar- ken.

Flertalet remissinstanser som har yttrat sig om det skall föreligga till- ståndsplikt eller anmälningsskyldighet tillstyrker arbetsgruppens förslag. Flera remissinstanser, däribland lantbruksstyrelsen, anser dock att anmä- lan måste göras längre tid i förväg än de föreslagna tre månaderna. Några remissinstanser framhåller att anmälningsplikten bör omfatta all jord- bruksmark, dvs. också naturliga betesmarker.

Flera remissinstanser framhåller det önskvärda i att den skogsplantering som kan bli följden av LAG:s förslag i viss utsträckning bör styras mot användning av lövträd. Enligt några remissinstanser förbättrar det möjlig- heterna för en framtida återuppodling. '

Ett stort antal remissinstanser, däribland statens naturvårdsverk, riks- antikvarieämbetet och Boverket, anser att tillståndskravet bör behållas som ett nödvändigt instrument för att styra markanvändningen. Länssty- relsen i Malmöhus län anser att detta åtminstone bör gälla inom områden som klassificerats som riksintressanta enligt naturresurslagen.

Några remissinstanser anser att arbetsgruppens förslag står i dålig över- ensstämmelse med naturresurslagens bestämmelser. Statens naturvårds- verk anser att skötsellagen bör förstärkas i de avseenden som gagnar miljömålen och knytas till naturresurslagens bestämmelser.

Flertalet remissinstanser tillstyrker att ett utökat stöd för landskapsvård byggs upp. De flesta remissinstanserna anser att stödbeloppet endast räc- ker till att bevara de mest skyddsvärda biotoperna, kulturmiljöerna och landskapstyperna. Arbetsgruppens förslag saknar miljökonsekvensanalys enligt flera av remissinstanserna som även anser att de positiva miljöeffek- terna blir minst i de områden där miljöbelastningen är störst och behöver reduceras.

Riksantikvarieämbetet anför att övergången från det nuvarande syste- met till ett marknadsanpassat system inger farhågor för kulturmiljön, eftersom förslaget anvisar få och föga styrande övergångsåtgärder. Från kulturhistorisk synpunkt är det viktigt att nedläggning av jordbruksmark inte drabbar de områden som redan varit föremål för en omfattande nedläggning.

Lantbruksstyrelsen anser att förslagets miljökonsekvenser är mer omfat- tande och svåröverskådliga än vad som framgår av arbetsgruppens analy- ser. Styrelsen tillstyrker att ett utökat stöd för landskapsvård byggs upp, men bedömer att det föreslagna anslaget på 250 milj. kr. per år endast räcker till att bevara de mest skyddsvärda biotoperna, kulturmiljöerna och landskapstyperna. Naturvårdsverket anför att utredningens förslag inne- bär att landskapsomvandlingen kommer att ske ännu snabbare än hittills och på ett sätt som inte tillräckligt tar till vara landskapets värden. Verket bedömer att minst 500milj. kr. behöver avsättas till NOLA-stöd för att rädda hälften av riksintressanta odlingsområden. Den nu föreslagna nya livsmedelspolitiken kommer enligt naturvårdsverket att påskynda ned- läggningen av framför allt betesmarker i skogs- och mellanbygder men även av åkermark. bl. a. i Norrland.

Sveriges lantbruksuniversitet anser att miljökonsekvensanalysen måste betraktas som svag, varför det är svårt att få en klar bild av förslagets miljöeffekter, vilket bör mana till försiktighet.

Skälen för mitt förslag: Åkermark och kultiverad betesmark skall om marken är lämplig för jordbruksproduktion enligt bestämmelserna i sköt- sellagen brukas på ett ändamålsenligt sätt. Marken får inte tas ur produk- tion utan tillstånd. Syftet med bestämmelserna är att motverka att jord- bruksmark läggs ned. Gällande skötsellag är från år 1979. Sedan dess har produktiviteten ijordbrukct ökat och förutsättningarna att på ett lönsamt sätt få avsättning för det som produceras har minskat. [ och med denna utveckling har skötsellagens bestämmelser om brukningsplikt blivit otids- enliga. Genom ändringar år 1987 av skötsellagen har möjligheten att få tillstånd

till nedläggning av åkermark vidgats. Enbart en vidgad tillståndsmöjlighet är enligt min mening inte tillräcklig för att i ett längre perspektiv uppnå ett utnyttjande av marken som är lämpligt både från enskild och från sam- hällsekonomisk synpunkt. Med en ändrad livsmedelspolitik där större krav ställs på lantbrukarna att agera som företagare på en marknad finns inte skäl att ha kvar bestämmelser om att jordbruksföretagarna skall vara skyldiga att hålla all nuvarande jordbruksmark i produktion. Jordbruksfö- retagarna måste själva få avgöra på vilket sätt jordbruksmarken skall användas om de skall kunna möta marknadens skiftande krav. Jag anser mot den bakgrunden att brukningsplikten och tillståndsplikten för den som vill ta jordbruksmark ur produktion inte längre bör behållas.

Den nya livsmedelspolitiken innebär bl. a. att samhället i fortsättningen endast skall betala för efterfrågade varor och tjänster. 1 de fall natur- eller kulturmiljövärden i odlingslandskapet hotas till följd av att brukaren har för avsikt att t. ex. plantera skog på marken. bör samhället ha möjlighet att avtala med brukaren att mot vis:; ersättning fortsätta med jordbrukspro- duktion. I vissa fall bör även omkringliggande mark kunna komma i fråga för ersättning om länsstyrelsen bedömer att marken i fråga är av vikt för att kunna skapa den helhetsbild av landskapet som natur— eller kultur- miljövården kräver. Bevarande av denna helhetsbild i landskapet är också ett av syftena med möjligheten att få ersättning för landskapsvårdande insatser i odlingslandskapet. Länsstyrelsen bör också ha möjlighet att inom ramen för de medel som anslås för landskapsvårdande åtgärder själv gå in aktivt för att bevara vissa naturtyper. På så sätt skapas ytterligare möjlig- heter för samhället att säkerställa värdefulla miljöer i landskapet och att få den variationsrikedom och flexibilitet i användningen som är nödvändig. Jag återkommer i det följande till denna fråga.

För att myndigheterna skall kunna agera krävs att de får vetskap om när en jordbrukare har för avsikt att ta jordbruksmark ur produktion. Enligt min mening kan detta tillgodoses genom att det införs en anmälnings'skyl- dighet till länsstyrelsen för den som har för avsikt att ta jordbruksmark ur produktion. Det är viktigt att anmälan sker i så god tid att länsstyrelsen får möjlighet och tid att bedöma om den aktuella marken är angelägen att bevara. Enligt min bedömning bör i de allra flesta fall åtta månader vara en skälig tid. Myndigheterna har då möjlighet att besiktiga området under sommarhalvåret, vilket är nödvändigt för att avgöra hur de natur- och kulturmiljövärden som berörs skall bedömas.

För vissa från naturvårds- eller kulturmiljövårdssynpunkt särskilt bety- delsefulla områden kan emellertid denna tid behöva utsträckas till tolv månader. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka det angelägna i att länsstyrelserna så snabbt som möjligt meddelar den som anmält sin avsikt att ta jordbruksmark ur produktion att området är betydelsefullt från naturvårds- eller kulturmiljövårdssynpunkt och att myndigheten har för avsikt att ta upp förhandlingar om ett fortsatt brukande enligt vad jag beskrivit i det föregående. På så sätt bör onödigt dröjsmål vid handlägg- ning av dessa ärenden kunna undvikas. De områden där det kan" bli aktuellt att kräva anmälan tolv månader innan marken får tas ur produk- tion bör redan innan vara väl kända av både länsstyrelse Och markägare.

Dessa bevarandevärda miljöer finns ofta redovisade i länsstyrelsernas naturvårdsplaner eller i kommunala översiktsplaner enligt plan- och bygg- lagen (1987: 10).

Naturliga betesmarker omfattas för närvarande inte av något tillstånds- krav. Jag anser att det är angeläget att myndigheterna får kännedom också om när sådana marker tas ur drift. Sådana marker bör i stor utsträckning hållas i hävd av natur- eller kulturmiljöskäl. Anmälningsskyldigheten bör därför även omfatta nedläggning av sådana marker.

Om jordbrukarna. som jag föreslår, i ökad utsträckning ges möjlighet att anpassa markanvändningen till de förutsättningar som för tillfället råder. är det viktigt att betona att marken skall anses vara jordbruksmark även om den tillfälligt har tagits ur jordbruksproduktion. För att skapa tillräck- lig flexibilitet i produktionssystemet måste det vara tillåtet för en markäga- re att låta åkermark vila under en period för att därefter återuppta brukan- det när förutsättningarna medger det. Att marken inte har brukats på flera år innebär därför inte automatiskt att marken inte längre används för jordbruksproduktion. Omständigheter som bl.a. strukturen på det jord- bruksföretag i vilket marken ingår och företagens inriktning måste vägas in i bedömningen. Länsstyrelsen bör som framgår av vad jag nyss anfört vara den myndighet som skall handlägga nedläggningsfrågorna. Dessa utökade arbetsuppgifter för länsstyrelserna bör finansieras genom omprioriteringar av myndigheternas verksamhet. Det är vidare enligt min mening naturligt att i detta sammanhang engagera den kompetens som lantbruksnämnder- na utgör på detta område.

Natur- och kulturmiljövården är inte endast en statlig angelägenhet utan är även ett ansvar för kommunerna. Myndigheterna bör därför i dessa frågor samråda med kommunen. Kommunerna har möjlighet att själva sluta avtal med fastighetsägare om fortsatt brukande eller att svara för viss del av kostnaden för den landskapsvård som myndigheten avtalar om. Det är därför viktigt att de överväganden som länsstyrelsen gör i fråga om ett fortsatt brukande av marken sker i samråd med kommunen så att även denna får möjlighet att ta till vara de kommunala intressena.

Även med stöd av gällande bestämmelseri naturvårdslagen (1964z822) är det möjligt att ingripa för att skydda och vårda odlingslandskapet. Detta kan ske t.ex. genom bildandet av naturreservat eller naturvårdsområde. När länsstyrelsen beslutar om bildande av naturreservat kan den föreskri- va vissa inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheten liksom att vissa åtgärder vidtas. Bestämmelserna om naturreservat innebär även att kulturvärden i landskapet kan skyddas. Naturreservat kan därför bildas t. ex. för att skydda öppen bygd mot igenskogning.

Även på andra sätt kan åtgärder vidtas för att skydda eller vårda natur- miljön, nämligen genom att länsstyrelsen avsätter områden till naturvårds- område. Även 1 sådana fall är ägaren skyldig att tåla vissa rnskranknrngar 1 nyttjandet och visst intrång. Beslut om naturreservat och naturvårdsområ- de blir bindande också mot ny ägare av fastigheten. Kommunerna har rätt, efter delegation från länsstyrelsen, att själva bilda naturreservat eller na- turvårdsområde.

Naturvårdslagen är för närvarande föremål för översyn av naturvårds-

lagsutredningen (ME 1988:04). Översynen syftar till att kartlägga om den nuvarande lagstiftningen tar till vara naturvårdens intressen i tillräcklig omfattning. Den skall även innehålla övervägande om kompletteringar behövs med hänsyn till kultunniljövårdens intressen. Arbetet har berö- ringspunkter med de åtgärder som kan behöva vidtas till följd av en ny livsmedelspolitiks inverkan på odlingslandskapet. Arbetet beräknas vara slutfört i början av maj 1990.

Regeringen har den 21 december 1989 uppdragit åt statens naturvårds- verk att utarbeta en aktionsplan för naturvården. Av de riktlinjer för arbetet som regeringen har angett framgår bl.a. att alla förekommande naturtyper bör säkerställas så att de kan bibehållas i ekologisk stabilitet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas bl.a. vissa miljöer i odlingslandskapet med stora natur- och kulturvärden.

Enligt riktlinjerna bör naturvårdsverket göra en bedömning av hur gällande lagstiftning och de övriga medel som i dag står till förfogande för att bevara naturtyper och arter i vardagslandskapet — inkl. marina och limniska miljöer _ svarar mot de miljöpolitiska målen.

Naturvårdsverket skall senast den lseptember 1990 redovisa vilka åt- gärder som har vidtagits och som behöver vidtas för att säkerställa en långsiktig hushållning med naturresurser och för att bevara naturtyper och arter.

Mot bakgrund av vad jag nyss har anfört om pågående överväganden rörande naturvårdslagstiftningen och aktionsplan för naturvården har jag, i samråd med cheferna för utbildningsdepartementet och miljö- och ener- gidepartementet, funnit att det bör övervägas om anmälningsplikten vad gäller jordbruksmark av särskild betydelse för naturvården eller kultur- miljövården bör förenas med möjligheter att ställa villkor och. i fall av särskild betydelse för natur- och kulturmiljövården. vägra omföringen till det nyttjande som anmälaren önskar. ] avvaktan på dessa överväganden anser jag såsom jag tidigare anfört att den tidigare föreslagna anmälnings- plikten skall kunna utsträckas till ett år. Det finns emellertid anledning att återkomma till den frågan i den miljöpolitiska proposition som regeringen avser förelägga riksdagen våren 1991.

Den areal som vid en avreglering kommer att överföras till annan användning bidrar i dag till att hålla landskapet öppet och innehåller vissa natur- och kulturmiljövärden. 1 den mån dessa värden är av nationellt intresse bör samhället enligt min mening i fortsättningen ta ett ökat ansvar för att den marken även fortsättningsvis hålls i hävd. Detta ansvar har hittills i stor utsträckning legat på den enskilde markägaren genom skötsel- lagens bestämmelser om brukningsplikt och tillståndskrav för att ta mar- ken ur produktion. 1 det föregående harjag redovisat skälen till att dessa bestämmelser nu bör tas bort. Den fortsatta hävden av denna typ av arealer bör i stället kunna säkerställas genom att länsstyrelsen träffar avtal med den berörda brukaren om att mot viss ersättning för detta land- skapsvårdande arbete fortsätta hävden. Tills vidare bör civilrättsliga avtal vara den modell som tillämpas. Stor erfarenhet av detta finns redan hos lantbruksnämnder och länsstyrelser bl. a. genom de möjligheter till bidrag för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet. s.k. NOLA-bidrag. som finns

att tillgå sedan 1986. I det uppdrag att följa och utvärdera miljöeffekterna som regeringen avser att ge till naturvårdsverket, bör ingå att utvärdera formerna för hanteringen av anslaget till landskapsvård.

Grunden för en fungerande landskapsvård måste vara ekonomiskt bär- kraftiga jordbruksföretag. Områden där det kan bli aktuellt med avtal om landskapsvård måste väljas så att det för överskådlig framtid finns förut- sättningar för ett levande jordbruk med möjlighet till djurhållning. Hel- hetsbilden av landskapet som kulturbärare är viktig. Av den anledningen bör utgångspunkten vara att avtal endast träffas om det innebär att natio- nellt intressanta natur- och kulturmiljövärden i landskapet kan säkerstäl- las. I vissa fall bör dock, som jag tidigare påpekat, ersättning kunna utgå till angränsande arealer om de behövs för ett bevarat helhetsintryck av landskapets natur- och kulturvärden. Avtal om ersättning för fortsatt brukande bör komma i fråga i bl.a. de fall brukaren anmält sin avsikt att ta marken ur jordbruksproduktion. Principen bör, som jag tidigare redovi- sat, vara att endast betala för efterfrågade varor och tjänster. Inom ramen för ett anslag för landskapsvårdande åtgärder bör dock länsstyrelsen ha möjlighet att aktivt verka för att marker av nationellt intresse från natur- eller kulturmiljövårdssynpunkt hålls öppna. Ersättning skall dock inte kunna komma i fråga för olika punktvisa natur- eller kulturvärden. För den typen av naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet disponerar såväl naturvårdsverket som lantbruksstyrelsen och riksantikvarieämbetet sär- skilda medel.

Regeringen har i februari i år uppdragit åt statens naturvårdsverk att i samråd med lantbruksstyrelsen och riksantikvarieämbetet utforma ett stöd för att bevara vissa odlingslandskap enligt bl. a. de riktlinjer jag nyss redovisat. Utgångspunkten för uppdraget har varit att huvuddelen av de medel som anvisas skall fördelas regionalt. Myndigheterna har var för sig lämnat en delredovisning av uppdraget i den del som avser kriterier för fördelning av ersättning och praktisk hantering. Det är angeläget att fram- hålla vikten av att samråd sker mellan de berörda myndigheterna. En utgångspunkt för anslaget till landskapsvårdsersättning är att anslaget skall användas till att säkerställa värdefulla miljöer som innehåller fastlagda kvaliteter från naturvårds— eller kulturmiljövårdssynpunkt. Anslaget skall i huvudsak användas till markvård. En annan utgångspunkt för land- skapsvårdsersättning bör vara en helhetssyn. Det finns nästan alltid starka samband mellan bevarandet av naturvärden och kulturmiljövärden.

Enligt min mening bör väsentligt större belopp än vad LAG föreslagit anvisas de kommande tre åren. Således föreslår jag ett i förhållande till LAG:s förslag dubbelt så stort belopp för budgetåren 1990/91 och 1991/92, dvs. 100 resp. 200 milj. kr. För budgetåret 1992/93 bör 250 milj. kr. anvisas. Storleken på bidrag åren därefter får bedömas när närmare erfa- renheter vunnits.

Medel för detta ändamål bör anvisas över fjortonde huvudtiteln som ett nytt anslag benämnt Landskapsvårdande åtgärder. Jag har i denna fråga samrått mcd cheferna för utbildnings- och miljö- och energidepartemen- ten. Jag återkommer till frågan om anslag för budgetåret 1990/91 under avsnittet anslagsfrågor.

Regeringen fördelar anslaget till länsstyrelserna efter förslag från na- turvårdsverket. Förslaget skall utarbetas gemensamt med riksantikvarie- ämbetet och lantbruksstyrelsen och bl. a. omfatta förslag om länsvis fördel- ning och lämpliga målsättningar för anslagets fördelning så att myndighe- ternas intressen kan beaktas inom ramen för en helhetssyn på anslagets användning. Målsättningarna skall vara så formulerade att en uppföljning och utvärdering av måluppfyllelsen kan genomföras. Naturvårdsverket bör få i uppdrag av regeringen att, i samarbete med riksantikvarieämbetet och lantbruksstyrelsen, kontinuerligt följa användningen av medlen vid länsstyrelserna samt utvärdera effekterna och behovet av landskapsvårds- ersättningen. Regeringen avser att anvisa vissa resurser till statens na- turvårdsverk. lantbruksstyrelsen och riksantikvarieämbetet för den ökade centrala administration som blir ett resultat av regeringens beslut om landskapsvårdsersättning. På regional nivå bör ansvaret för det praktiska arbetet åligga dels länsstyrelsemas miljövårds— och kulturmiljöenheter i samråd med planenhetema, dels lantbruksnämndema. Det är viktigt att lantbruksnämndernas kompetens i bl.a. ekonomiska och tekniska frågor kan utnyttjas. Jag vill i detta sammanhang erinra om att lantbruksnämn- derna från den 1 juli 1991 kommer att ingå i länsstyrelserna.

Den ersättning jag nu har föreslagit bör bara komma i fråga när det finns ett nationellt intresse av att bevara marken i hävd. Jag vill slutligen understryka det ansvar kommunerna har för bevarandet av odlingsland- skap av lokalt intresse. Vid ett lokalt intresse bör således ansvaret åvila kommunerna.

Genom de ersättningar för landskapsvård jag nu föreslår och i kombina- tion med de möjligheter naturvårdslagen erbjuder samt frivilliga åtagan- den från bl.a. kommuner kommer det att finnas goda möjligheter att säkerställa värdefulla områden i odlingslandskapet. Riksantikvarieämbe- tet anser att insatserna måste ges sådan omfattning att alla faser av jord- brukets kolonisationsförlopp finns representerade i framtidens odlingslandskap. Statens naturvårdsverk har beräknat att minst hälften av de ännu återstående naturliga ängs- och hagmarkerna har sådant värde att de bör bevaras. För att bibehålla. helhetsbilden och karaktären i stort i dessa områden krävs dessutom att även viss omgivande betes— och åker- mark hävdas. Även vissa områden med värdefull landskapsbild bör enligt naturvårdsverket bevaras.

Jag bedömer dock inte att all den åkermark som kan komma att tas ur produktion till följd av reformen tillhör de marker som är särskilt bevaran- devärda av natur- eller kulturmiljöskäl. En stor del av den mark som naturvårdsverket anser bör bevaras skulle även komma att tas ur produk- tion med en fortsättning av nuvarande jordbrukspolitik. Även sådan mark skall, om det finns sådana skäl, bevaras och kunna komma i åtnjutande av de medel som jag föreslår.

Enligt min uppfattning skall samhället erbjuda ersättning när marken inte kan hävdas på kommersiella villkor utan statligt ingripande. Det bör dock enligt min mening inte betalas ut generella ersättningar eller bidrag per ha eller djur. Grunderna för ersättning kan, liksom behovet, variera från fall till fall.

Det är i dag inte möjligt att avgöra exakt hur stor del av bevarandevärd areal som kan komma att beröras av den föreslagna reformen. Genom den anmälningsplikt som införs skapas det rådrum som de landskapsvårdande myndigheterna kan behöva för att påverka utvecklingen i önskvärd rikt- ning och få till stånd ett fortsatt brukande av aktuella arealer. Med det stöd och den anmälningsplikt jag föreslagit har samhället skaffat sig ett bra instrument för att bevara de odlingslandskap som är av nationellt intresse.

Därutöver finns, som jag tidigare påpekat, möjligheten att med stöd av naturvårdslagen skapa naturreservat eller naturvårdsområden, om ett av- tal om fortsatt brukande inte går att träffa med den berörda markägaren. och natur- eller kulturmiljövärdena är sådana att ett bevarande är önsk- värt.

Hänvisningar till S3-6-2

  • Prop. 1989/90:146: Avsnitt 11

3.6.3. Minskad användning av kemiska bekämpningsmedel

Min bedömning: Målet är att eliminera hälso— och miljöriskerna vid användningen av kemiska bekämpningsmedel. Ett annat mål inom ramen för arbetet att minska användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket är att användningen av kemiska bekämpningsme- del ytterligare skall halveras till strax efter mitten på nittiotalet. Lantbruksstyrelsen får i uppdrag att i samråd med naturvårdsverket och kemikalieinspektionen definiera de problemområden där det är särskilt angeläget att få till stånd en riskminskning och att utarbeta program för detta. Uppdraget skall redovisas senast den 1 januari 1991. Ett medel i arbetet bör vara en fortsatt skärpt behovsprövning och risk-nyttovärdering vid godkännande av bekämpningsmedel.

Utredningens förslag: Överensstämmcr i huvudsak med min bedöm- ning. '

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser förordar en minskad an- vändning enligt utredningens alternativ llla. Flera remissinstanser anför att minskad mängd bekämpningsmedel är ett grovt mått på uppnådd riskminskning och anför att kvantitativa mål kan leda till felaktiga priori- teringar av åtgärder. Målen måste formuleras på annat sätt och relateras till de risker och problem som är förknippade med användningen av bekämpningsmedel.

Skälen för min bedömning: Regeringen beslutade i januari 1987 om ett program för att minska hälso— och miljöriskerna vid användning av be- kämpningsmedel i jordbruket. Programmet omfattar åtgärder som innebär en övergång till användning av medel som medför mindre risker från hälso— och miljösynpunkt. Programmet omfattar även en vidgad kontroll av bekämpningsmedelsrester i livsmedel och särskilda åtgärder för att minska användningen av bekämpningsmedel såsom bättre behovsanpass- ning och spridningsteknik. Den minskade användningen av ogräsmedel förutses nås genom användning av lägre doser och s.k. lågdospreparat.

Ett av målen i programmet är att nå en halvering av användningen av

mängden verksam beståndsdel före utgången av år 1990. Utgångspunkt skall vara medeltalet av förbrukningen, mätt i försåld mängd, åren 1981— 1985.

Den genomsnittliga försäljningen av bekämpningsmedel uppgick åren 1981—1985 till 4500ton aktiv substans per år. En halverad användning innebär således 2 250ton per år. Genom en minskad användning i kombi- nation med övergång till medel med mindre risker, där bl.a. äldre, från hälso- och miljösynpunkt ofullständigt dokumenterade medel förbjuds, nås en avsevärd reducering av riskerna. De myndigheter som ansvarar för att programmet genomförs har bedömt att en halverad användning är möjlig att nå vid utgången av år 1990 trots att alla åtgärder som program- met omfattar då ännu inte har fått full effekt.

De hälso- och miljörisker som är kopplade till användningen av kemiska bekämpningsmedel är arbetsmiljörisker. risker för den yttre miljön och risker för bekämpningsmedelsrester i livsmedel. När ett bekämpningsme- del används, finns det risk för att densom arbetar med medlet får det på sig genom hudkontakt elleri sig genom inandning.

1 den yttre miljön kan bekämpningsmedel orsaka skador genom att det hamnar utanför det avsedda spridningsområdet. Det kan ske genom vind- avdrift och utlakning, men även genom avdunstning och ytavrinning. l naturmiljön kan medlens effekter påverka faunan. De djur, som lever av ogräs eller av insekter som har en del av sin livscykel på ogräset, får mindre tillgång till föda, när en kemisk bekämpning sätts in. Därigenom har medlen indirekta effekter på även andra arter än dem man avser att. bekämpa. Effekter av bekämpningsmedel har påvisats hos en lång rad organismer, som inte är avsedda att bekämpas, både i och utanför åkern. Ogräsmedlen har således både direkt och indirekt allvarliga effekter på faunan, och livsvillkoren för många djurarter försämras. Flertalet insekts- medel och vissa svampmedel skadar dessutom olika insekter som kan ha betydelse för att begränsa olika skadegörande angrepp.

För att förbättra hanteringen av bekämpningsmedel har kraven på till- stånd och utbildning för att använda. bekämpningsmedel avsevärt skärpts. Huvuddelen av de bekämpningsmedel som används yrkesmässigt inom jord- och skogsbruket samt trädgårdsnäringen omfattas numera av utbild- ningskrav.

Människor kan utsättas för risker av bekämpningsmedel i den yttre miljön, bl.a. av förorenat dricksvatten. Bekämpningsmedel som driver med vinden kan ge upphov till bcsvärssymptom och obehag av lukt hos dem som vistas i närheten. Under 1980-talet har en rad olika bekämp- ningsmedel regelbundet påträffats Vid de analyser som gjorts i svenska vattendrag. Under senare tid har det också framkommit uppgifter om att bekämpningsmedel förekommer i grundvatten. Orsakerna till att bekämp- ningsmedel återfinns i yt- och grundvatten kan vara flera, t. ex. en bristfäl- lig hantering, att det verksamma ämnet inte hinner brytas ned innan det när vattnet eller att användnings—området för bekämpningsmedlet är olämpligt.

Rester av bekämpningsmedel i livsmedel kan utgöra en hälsorisk. Livs- medelsverket har därför fastställt övre gränser för bekämpningsmedelsres-

ter i livsmedel. För att kontrollera om det förekommer rester av bekämp- ningsmedel i frukter, bär, grönsaker och potatis gör livsmedelsverket stickprovsmässiga rutinkontroller av dessa livsmedel. Sedan år 1988 har kontrollen utvidgats och omfattar numera även spannmål och dricksvat- ten.

Som jag har redovisat görs stora ansträngningar för att begränsa riskerna med användning av bekämpningsmedel ijordbrukct och trädgårdsnäring— en. Vi har kommit en bit på väg mot ett jordbruk som kan klara sig med ett minimum av kemiska bekämpningsmedel. Det är emellertid angeläget att fortsätta arbetet med att ytterligare minska hälso- och miljöriskerna med användning av bekämpningsmedel ijordbrukct. Det är därför viktigt att arbetet fortsätter med en hög ambitionsnivå.

För att få underlag till ytterligare åtgärder beslutade regeringen i septem- ber 1988 att uppdra åt lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, kemika- lieinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen att i samråd utreda och lämna förslag till åtgärder för att ytterligare minska riskerna med användning av bekämpningsmedel. Uppdraget har redovisats i rapporten Minskad ke- misk bekämpning. Rapporten har remissbehandlats.

Rapporten redovisar sex olika alternativ för att minska användningen av bekämpningsmedel ijordbrukct. Alternativ la innebär en övergång till lågdosmedel för ogräsbekämpning i stråsäd och en reducering av ogräsbe- kämpning i övrigt. Viss ogräsbekämpning förutsätts ske mekaniskt och svamp-:och insektsbekämpning i stråsäd förbjuds. Utredningen anför att minskningen kan genomföras med hjälp av olika styrmedel som begräns- ning av användningsområden för olika bekämpningsmedel. ökade miljö- avgifter och rådgivning. Alternativ lb innebär förutom begränsningarna i la att kemisk bekämpning mot ogräs i stråsäd upphör. Grön träda krävs för att bemästra de ogräsproblem som kan bli följden. Styrmedlen i detta alternativ blir desamma som i alternativ la. Dessutom krävs ett stöd till jordbruksföretagarna för att klara kostnaderna som orsakas av trädes- kravet. Bådc alternativ la och lb innebär en ytterligare halverad använd- ning av bekämpningsmedel inom en femårsperiod. Alternativ 11 a innebär i princip förbud mot all kemisk bekämpning utom betning. Detta kan ske genom att omfattande arealer läggs i träda för att bemästra ogräsproble- men och att skador till följd av svamp och insektsangrepp accepteras. Sockerbetsodling och odling av våroljeväxter bedöms upphöra till följd av allvarliga problem med ogräs och insekter. Alternativ 11 b innebär att även betning förbjuds. Därmed bedöms höstvete bli omöjligt att odla till följd av utsädesburna svampangrepp. Ett tredje alternativ som utredningen presenterar innebär bl. a. en hårdare behovsprövning och risk-nyttovärde— ring i samband med godkännande av bekämpningsmedel. l utredningens lll-a-alternativ förutsätts doserna i ogräsbekämpningen kunna reduceras till hälften i stråsäd vid växtodlingsföretag och kvartsdoser vid nötkrea- tursföretag. llll-b-alternativet används kvartsdoser i stråsädesodlingen vid alla företag genom att grönträda införs vid växtodlingsföretagen. Alter- nativet kräver att avgifterna på bekämpningsmedel höjs och att förbud mot användning av vissa typer av bekämpningsmedel införs. Utredningen bedömer att alternativ lll bör kunna halvera bekämpningsmedelsanvänd-

ningen inom en tioårsperiod. Kostnaderna förjordbruket blir enligt utred- ningen störst för alternativ 11 och lägst för alternativ 111.

Enligt min åsikt kan samhället inte acceptera hälso- och miljörisker på grund av att det förekommer rester av bekämpningsmedel i grundvatten och vattendrag, i livsmedel och utanför det bekämpade området. Inte heller kan accepteras hälsorisker på grund av bekämpningsarbete. Den generella målsättningen att minimera hälso- och miljöriskerna vid be- kärnpningsmcdelsanvändning bör därför kompletteras med specifika åt- gärdsprogram för att få' till stånd en riskminskning inom vissa speciella problemområden. Det är således angeläget att identifiera de problemom- råden där riskerna för hälsa och miljö är störst och att utarbeta program för att nedbringa riskerna till ett: minimum. Lantbruksstyrelsen bör därför få i uppdrag att i samråd med naturvårdsverket och kemikalieinspektionen ta fram underlag för att bedöma de riskerjag nämnt och att utarbeta de speciella program som kan behövas för att nå detta mål.

Ett av målen för det fortsatta arbetet bör liksom tidigare vara att elimi- nera de hälso- och miljörisker som kan uppstå vid användning av bekämp- ningsmedel.

Kraven har, såsom jag tidigare angett, skärpts för att få ett nytt bekämp- ningsmedel godkänt och även kraven på dokumentation av hälso— och miljöfarliga egenskaper har blivit strängare. Det är också angeläget att äldre, dåligt dokumenterade medel gallras ut eller att dokumentationen dateras upp och kompletteras med dagens krav. Nya medel är regelmässigt mer selektiva och alltid betydligt bättre dokumenterade från hälso- och miljösynpunkt. En fortsatt skärpt behovsprövning och risk-nyttovärdering vid godkännande av bekämpningsmedel är således enligt min mening av största vikt i det fortsatta arbetet. Det kan bl. a. innebära att godkännande för de farligaste medlen dras in eller att användningsområdet inskränks. Det kan också innebära ökade krav på utbildning och kunskap hos den som skall använda medlet i fråga.

Det är vidare i det fortsatta arbetet angeläget att målet görs konkret, klan och entydigt och att det är relaterat till de risker som är förknippade med användningen. Målet bör också vara mätbart. Man måste kunna veta i vilken utsträckning det nås. Mot den bakgrunden bör återigen ett kvanti- tativt mål anges i form av minskad användning. Minskad användning är således enligt min bedömning även i fortsättningen ett av de viktigaste medlen för att minska hälso- och miljöriskerna med användning av be- kämpningsmedel. Det pågående arbetet med att reducera användningen bör därför enligt min mening intensifieras. Jag återkommer i det följande med förslag som innebär att ytterligare medel anvisas för åtgärder på detta område. Den halverade användning som nås under innevarande femårspe- riod (1986 — 1990) innebär emellertid inte att alla risker vid användningen elimineras. Därför bör enligt min mening användningen av aktiv substans ytterligare halveras till strax efter mitten på nittiotalet. Jag bedömer att det är en realistisk målsättning mot bakgrund av de direkta åtgärder jag föreslår på området och den effekt som omställningen av livsmedelspoliti- ken ger. Samtidigt vill jag betona att det är högt ställda krav och att det därför är viktigt att även i fortsättningen följa utvecklingen noga för att

kunna föreslå ytterligare åtgärder om det skulle bli nödvändigt. Den halve- ring av användningen som skall eftersträvas är ett konkret och tydligt sätt att uppskatta den minskade risk som blir följden av kontinuerligt hårdare krav på bekämpningsmedlen och på dem som använder dem. Även andra mått, som antal doser per hektar eller dosyta. dvs. hur stor areal man kan bekämpa med en viss mängd bekämpningsmedel, skall användas som ett komplement för att få en bredare bedömning av den eftersträvade risk- minskningen.

Min uppfattning är således att minskad mängd aktiv substans väl speglar en minskad hälso— och miljörisk. Det är emellertid, som jag tidigare påpekat, även viktigt att den risk-nyttovärdering och behovsprövning som görs vid godkännande av ett bekämpningsmedel skärps för att ytterligare skynda på arbetet med riskminimering på detta område. Så sker också inom ramen för nuvarande arbete.

Styrmedel

Min bedömning: Med hänsyn till bl. a. den pågående miljöavgiftsut- redningen vidtas inte nu någon förändring av konstruktion eller storlek av miljöavgiften på bekämpningsmedel. Ytterligare medel anvisas för olika försöks-, utvecklings- och rådgivningsinsatser på framför allt ogrässidan. Lantbruksstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med statens naturvårdsverk föreslå särskilda åtgärder till skydd för floran och faunan i åkems kantzoner.

Utredningens förslag: Överensstämmcr i huvudsak med min bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser förordar en oförändrad av- gift. Några framför att avgifterna bör konstrueras så att de styr mot användning av mindre riskabla medel.

Skälen för min bedömning: Miljöavgiften kan konstrueras på olika sätt. Ett alternativ är att ta ut en avgift per hektardos, dvs. en miljöavgift som är konstruerad på samma sätt som nuvarande prisregleringsavgift. En sådan avgift är till skillnad från nuvarande avgift konkurrensneutral mellan olika typer av preparat. Ett annat alternativ är att ta ut en avgift som styr över användningen av bekämpningsmedel till sådana som är mindre riskabla från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Avgiften sätts i detta fall högre för de mer riskabla preparaten.

Nuvarande miljöavgift. som tas ut per kg verksam beståndsdel i medlet, är relaterad till riskerna så till vida att avgiften är högre för en större dos än för en mindre. Avgiftens storlek är således för närvarande inte relaterad till ett preparats farliga egenskaper.

Den reform av livsmedelspolitiken och det ekonomiska stödet till jord- bruket som jag föreslår kommer enligt min bedömning att verka i riktning mot en begränsad användning av bekämpningsmedel. Detta följer av att mindre areal kommer att brukas men också beroende på att incitamentet till att använda stora mängder bekämpningsmedel kommer att minska.

Det är enligt min mening angeläget att mot bakgrund av en avreglerad livsmedelssektor se över behovet av att förändra nuvarande miljöavgifter inom jordbruksområdet. Regeringen har därför till miljöavgiftsutredning- en (ME 1988:03)i februari i år överlämnat rapporten (Ds 1989263) En ny livsmedelspolitik för överväganden i den del den avser avgifter på handels- gödsel och bekämpningsmedel. Jag har från utredningen erfarit att den bl.a. avser att behandla frågan om konstruktionen av miljöavgifter på bekämpningsmedel och handelsgödsel i sitt slutbetänkande som redovisas senast den 1 juli i år. I avvaktan på utredningens förslag och behandlingen av dessa bör enligt min mening en förändring av miljöavgiftens storlek och konstruktion anstå.

Inom ramen för pågående arbete med att minska användningen av bekämpningsmedel bedrivs olika försöks— och utvecklingsprojekt inom områdena ogräs-, växtskydds- och spridningsteknik. Vidare bedrivs pro- gnos- och vamingsverksamhet inom växtskyddsområdet och genom lant- bruksnämndema ges rådgivning om reducerad användning av ogräsmedel. Vidare har medel avsatts för funktionstester av lantbrukssprutor och råd- givning om spridningsteknik.

För det fortsatta arbetet krävs ytterligare betydande insatser på dessa områden, dock främst inom ogräsbekämpningsområdet. Även insatser för att klargöra bekämpningsmedlens effekter på den yttre miljön är angelägna liksom insatser när det gäller möjligheterna att spåra olika främmande substanser i såväl miljön som livsmedel och foder till djur. Försöks- och utvecklingsprojekt inom flora- och faunavårdsområdena är ytterligare ett angeläget ändamål för vilket resurser bör anvisas.

] de delar utvecklingsarbetet avser utveckling av grundläggande kunskap bör ansvaret vila direkt på berörda forskningsinstitutioner och forsknings- frnansierande organ att göra nödvändiga omprioriteringar. Vissa förstärk- ningar i det nu pågående programmet bedömer jag dock som nödvändiga. Sammanlagt bör enligt min mening ytterligare 15 milj. kr. anvisas för ändamålet. Jag återkommer till anslagen för budgetåret 1990/91 i det följande.

Ett flertal lagar och förordningar reglerar eller berör hantering och användning av kemiska bekämpningsmedel. Det är viktigt att lantbrukar- na görs uppmärksamma på och får information om de regler som gäller på området. Information bör i första hand tillhandahållas av näringen själv, kommunerna och lantbruksnämndema.

Regionalt och lokalt kan det finnas behov av att begränsa användningen av bekämpningsmedel för att skydda särskilt värdefulla växtlokaler, käns- liga vattenområden m.m. På regional nivå kan länsstyrelsen enligt 15é förordningen (l985z836) om bekämpningsmedel meddela föreskrifter i det enskilda fallet om krav på tillstånd att sprida bekämpningsmedel inom visst område. Det är viktigt att denna regionala möjlighet finns samtidigt som det är viktigt att betona att nationella regler i huvudsak bör gälla för användning av kemiska bekämpningsmedel. Naturvårdsverket bör genom vidgade allmänna råd ange hur 155 kan tillämpas för att begränsa använd- ningen av bekämpningsmedel inom känsliga områden såsom dikesrenar.

Som jag tidigare berört utgör åkerholmar, vägkanter och dikesrenar

värdefulla och artrika områden i åkramas närhet. För att skydda dessa områden ytterligare bör naturvårdsverket se över möjligheterna att skärpa bestämmelserna om skyddsavstånd m.m., så att bekämpningsmedel inte sprids utanför åkrarna.

Ogräsbekämpning medför att floran på åkern påverkas. Indirekt påver- kas faunan av den förändrade floran. En mer allsidig flora även i åkems kantzoner är önskvärd. Det är inte självklart att de önskade miljöerna kan erhållas enbart genom att utesluta kemisk bekämpning på vissa delar av åkermarken, t.ex. i kantzonerna. Särskilda skötselåtgärder kan också be- hövas. Jag avser att föreslå regeringen att lantbruksstyrelsen i samråd med kemikalieinspektionen och naturvårdsverket ges i uppdrag att utreda hur olika åtgärder skall utformas och vilken omfattning sådana områden eller kantzoner bör ha, hur de bör lokaliseras m.m. Uppdraget skall redovisas senast den 1 januari 1991.

Ett friskt utsäde av sorter som är lämpliga att odla i landet är grundläg- gande för att nå framgång i arbetet med att minimera bekämpningsmedels- användningen. De flesta utsäden för jordbruksändamål måste statsplom- beras för att få säljas. Statsplomberingen innebär därför bl. a. en kvalitets- kontroll av utsädet. Statens växtsortnämnd har till uppgift bl. a. att pröva vilka sorter som skall godkännas för statsplombering. Enligt den praxis som nu tillämpas vid växtsortnämnden ingår även en prövning av växtsor- tens resistensegenskaper mot växtsjukdomar och skadedjur. när nämnden tar ställning till vilka växtsorter som skall få statsplomberas.

Även alternativ odling bidrar till att minska användningen av bekämp- ningsmedel. Alternativ odling medför positiva effekter för miljön men kan också tjäna som exempel på odlingssystem som i högre utsträckning änden konventionella odlingen är i samklang med naturen. Odlingsformen bidrar också till att utveckla icke kemiska bekämpningsmetoder. Regeringen har vid lantbruksstyrelsen inrättat ett råd för alternativ odling. I rådet är bl. a. representanter för olika altemativodlarorganisationer, LRF, Trädgårdsnä- ringens riksförbund, Sveriges lantbruksuniversitet och handeln företräd- da. Syftet med rådet är att skapa ett mer permanent forum för organisatio- ner som sysslar med alternativ odling, där dessa ges möjlighet att kontinu- erligt redovisa sina erfarenheter och framföra sina synpunkter och förslag. På detta sätt bör den alternativa odlingen i Sverige kunna främjas och utvecklas.

Stöd till alternativ odling ges även med rådgivning genom lantbruks- nämndernas försorg. För detta ändamål har 6 milj. kr. anslagits för budget- året 1990/91. Medlen får även användas till informations- och utvecklings- insatser för att främja avsättningen av altemativodlade produkter. Vidare har avsatts 1 milj. kr. till treårigt stöd för uppbyggnad av kontrollverksam- het för alternativt odlade jordbruksprodukter.

För olika forsknings- och försöksprojekt på altemativodlingens område har 16,3 milj. kr. avsatts. Medlen disponeras av skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR). En speciell professur i alternativ odling har också inrättats vid SJ FR med placering vid lantbruksuniversitetet.

För att ytterligare stimulera en övergång till alternativ odling har rege- ringen i januari 1989 beslutat om ett speciellt ekonomiskt stöd för omlägg-

ning till alternativ odling. Stöd utgår under tre år för de arealer som under de kommande fem åren läggs om till alternativ odling. Detta stöd har mottagits positivt av odlarna. Under år 1988 beräknas den alternativt odlade arealen ha uppgått till ca 10000 ha. Anslutning av nya arealer till följd av omläggningsstödet uppgår för närvarande till ca 30000 ha.

Hänvisningar till S3-6-3

  • Prop. 1989/90:146: Avsnitt 11

3.7. Konsumentfrågor

Min bedömning: Konsumenternas val skall styra produktionen. Konsumenterna skall ges möjlighet att kunna göra ett välgrundat val mellan livsmedel av olika slag. Prisutvecklingen på livsmedel skall vara rimlig i förhållande till prisutvecklingen på övriga varor och tjänster. Livsmedlen skall vara fullgoda från kost- och näringssyn- punkt samtidigt som den förda politiken bör bidra till en väl sammansatt kost och därmed till en bättre folkhälsa.

LAG:s bedömning: Överensstämmcr med min. Remissinstanserna: Knappt tjugo remissinstanser har uttalat sig om konsumentfrågoma. Flertalet av remissinstanserna framhåller att LAG:s förslag totalt sett kommer att få positiva konsekvenser för konsumenterna och tillstyrker därför förslagen. Flera instanser anser dock att konsument- frågorna inte är tillräckligt beaktade.

Arbetsgruppen har. menar dessa instanser, alltför snävt begränsat sig till primärledet i stället för att även utreda industri- och handelsleden och därmed hela livsmedelskedjan. LAG:s förslag, framhåller t.ex. konsu- mentdelegationen, rör egentligen bara jordbrukspolitiken, vilket är en otillfredsställande begränsning från konsumenthåll. I fråga om själva mål- formuleringen anser bl.a. socialstyrelsen, konsumentdelegationen, SPK, konsumentverket och KF att konsumentmålet borde vara det överordnade målet inom livsmedelspolitiken. Landstingsförbundet, socialstyrelsen och folkhälsogruppen tycker att ett självständigt folkhälsomål borde införas i politiken.

I samband med hälsomålet efterlyser instanserna också en analys av vilka effekter arbetsgruppens förslag får på prisrelationema mellan olika livsmedel och därigenom på konsurntionsvanoma. Socialstyrelsen menar att en särskild utredning bör tillsättas för att belysa detta.

Ett stort antal instanser betonar också vikten av att reformens effekter på priser, konkurrens och marknadsstruktur noga bevakas. Detta för att vinsterna av reformen verkligen skall komma konsumenterna till godo och inte stanna i något mellanled på grund av bristande konkurrens.

I samband med konsumentaspektema och främst kravet på mångfald och ett varierat utbud av olika livsmedel tar några remissinstanser också upp förutsättningarna för småskalig produktion. Enligt Sveriges lantbruks- universitet så förbättras förmodligen förutsättningarna för en småskalig produktion vid en intern avreglering precis som LAG anser. Flera instan- ser anser att LAG: s bedömningar är för optimistiska i dessa frågor.

Skälen för min bedömning: Maten har för alla konsumenter en ur flera aspekter mycket stor betydelse. Det grundläggande näringsbehovet är gi- vetvis det primära. Härutöver är både pris- och kvalitetsfrågor centrala. Livsmedelskostnaderna utgör en stor del av den totala hushållsbudgeten. ca 20 %. I dag efterfrågas ett allt vidare sortiment av produkter. där kravet på kvalitet betonas starkare än tidigare. Kvalitet är ett begrepp som kan ha mycket olika betydelse för olika individer och som också varierar över tiden och mellan olika regioner. Konsumenterna måste därför ha möjlig- het att kunna välja mellan olika slag av livsmedel där skillnaden t. ex. kan avse smak, ursprung, produktionssätt och förädlingsgrad. Konsumenter- nas önskemål måste också vara det som styr produktionen i såväl jordbru- ket som i förädlingsindustrin. Produktionen måste motsvara en efterfrå- gan. I dag utgör jordbruksprisregleringen ett hinder i detta avseende. Signaler från konsumenterna har svårt att nå producenterna, som i stället reagerar på de signaler som regleringssystemet ger. Detta är en mycket beklaglig konsekvens av regleringssystemet. Att de interna marknadsregle- ringarna avvecklas är alltså positivt från konsumentsynpunkt.

Samtidigt är det viktigt att betona att kravet på valfrihet inte får ske på bekostnad av den hygieniska kvaliteten hos livsmedlen, dvs. livsmedels- lagstiftningens krav på säkerhet och trygghet från hälsosynpunkt.

Förutom pris— och kvalitetsaspekterna bör också matens betydelse för vår hälsa beaktas i livsmedelspolitiken. Konsumenten måste ges möjlighet att sätta samman olika livsmedel på ett sådant sätt att den totala kosten blir näringsriktig. Jag vill emellertid understryka att konsumenternas fria val bör vara styrande även i detta avseende. Jag anser således inte att konsumtionen bör styras mot vissa produkter med hjälp av skatter, avgif- ter eller subventioner. Medlen måste huvudsakligen vara information och utbildning. Även livsmedelslagstiftningen är i detta sammanhang ett vik- tigt medel som underlättar för konsumenterna att göra ett bra val. Vi skall sträva efter en konsument som av kunskap väljer en bra kost, inte en konsument som styrs till ett visst val genom att hon saknar ekonomisk valmöjlighet. Jag vill i detta sammanhang betona skolans ansvar att både i undervisningen och genom skolmåltiderna främja ett intresse för maten och matvanorna.

Livsmedelspolitiken är naturligtvis bara en del av en vidare konsument- politik. Det betyder att de positiva effekter av en ny livsmedelspolitik som kan komma konsumenterna till godo fortfarande kommer att behöva kompletteras av andra konsumentinriktade insatser.

Li vsmedelsprisernas utveckling

Under de senaste två decennierna har livsmedelspriserna i Sverige stigit snabbare än konsumentprisindex (KPI). Vidare har den reala prisöknings- takten på livsmedel under 1980-talet varit högre i Sverige än genomsnittet av övriga europeiska OECD-länder. 1 Sverige stiger priserna på livsmedel snabbare än KPI, medan förhållandet är det omvända i samma grupp OECD-länder. Denna utveckling är djupt otillfredsställande. Samtidigt

som livsmedelspriserna stiger snabbare än KPI stiger avräkningspriserna till jordbrukarna långsammare. Detta är enligt min uppfattning ett av många tecken på systemfel i dagens politik.

Frågor kring konsumentmålet belystes av 1986 års livsmedelsutredning. Denna pekade bl.a. på prisregleringens indirekta effekter på prisutveck- lingen både genom att påverka konkurrensförutsättningarna och prissätt- - ningsbeteende hos livsmedelskedjans aktörer. Regleringens konstruktion, t. ex. genom återkommande prisförhandlingar, har medfört att livsmedels- industri och handel ser priserna på jordbruksprodukter som närmast opåverkbara. Detta har bl.a. lett till att när jordbrukspriserna ökar så tenderar de efterföljande leden att vältra dessa kostnader vidare. Risken är alltså stor för att det skapas en automatik i kostnadsutvecklingen som i slutänden måste betalas av konsumenten.

Vidare finns ett betydande läckage i systemet. Olika undersökningar tyder på att endast ca hälften av det prisstöd konsumenterna betalar når producenterna.

Förutsättningarna för en lägre prisökningstakt kan alltså förbättras vid en intern avreglering främst genom effekterna på själva prisbildningsme- kanismen. Om automatiken i systemet i fråga om återkommande prishöj- ningar upphör, kan det förväntas medföra ett större kostnadsmedvetande och ett annat beteende i dessa lcd.

Jag vill här påpeka att även konkurrensförhållandena i leden mellan producent och konsument får en avgörande betydelse i detta samman- hang. Många remissinstanser peängterar vikten av konkurrensbevakning vid en avreglering. Risken är annars, menar t.ex. jordbruksnämnden, att de vinster som borde komma konsumenterna till del stannar i något förädlings- eller handelsled samt att koncentrationen förstärks. Jag instäm- mer i dessa remissinstansers bedömningar och återkommer till konkur- rensfrågorna i det följande.

Kvalitet och mångfald

Jordbruksproduktionens grundläggande syfte är att tillfredsställa konsu- menternas efterfrågan på livsmedel. Ett av målen för livsmedelspolitiken måste således vara att konsumenterna skall få tillgång till livsmedel av god kvalitet.

Ett viktigt medel i detta avseende är livsmedelslagstiftningen och livs- medelskontrollen. Bestämmelserna i fråga om livsmedelskontrollen skärp- tes under år 1989 efter ett riksdagsbeslut (prop. 1988/89:68, JoUl4, rskr. 263). En utgångspunkt för den offentliga kontrollen är att ansvaret för kvaliteten hos produkten alltid ligger hos den som har tillverkat eller säljer varan. Detta gäller naturligtvis oavsett hur den offentliga kontrollen är organiserad. Den interna kontrollen hos ett företag kan aldrig ersättas av den offentliga. Inriktningen på livsmedelskontrollen går mot ett ökat in- slag av egenkontroll, där den offentliga kontrollen följer upp företagens egna kontrollprogram. Gränsdragningen mellan statligt ansvar och branschansvar inom livsmedelskontrollen är också utgångspunkten för de

förslag som rör kvalitetsregleringen inom vissa branscher som jag åter- kommer till i senare avsnitt.

Livsmedelslagstiftningen ställer grundläggande krav på hygienen och redligheten inom livsmedelskedjan. Kvalitetsbegreppet har emellertid för de flesta konsumenter en vidare betydelse som går utöver dessa baskrav. Jag anser dock att livsmedelslagstiftningen är ett medel för att göra både konsumenter och producenter uppmärksamma på kvalitetsfrågornas bety- delse. Det kan vara svårt att med lagstiftningens hjälp styra fram en viss kvalitet, men livsmedelskontrollens skärpta regler. t. ex. i fråga om märk- ning, har förbättrat konsumenternas möjligheter att se skillnad på olika kvaliteter.

Önskemålen om kvalitet varierar mellan olika konsumenter och tid- punkter. Målsättningen kan därför inte vara att föreskriva särskilda kvali- tetsklasser. utan politiken måste befrämja ett produktionssystem som förmår att uppfylla dessa olika krav och önskemål. Kvalitetsbegreppet går vidare inte att skilja från frågan om priset. Att bra mat inte skall vara orimligt dyr måste därför också vara en utgångspunkt.

I dagens prisregleringssystem har det varit svårt att hantera kvalitets- skillnader. Prisregleringen har medfört ett komplicerat och svårgenom- trängligt system som svarat dåligt på signaler från konsumenterna. Syste- met har inte stimulerat utveckling av nya produkter. Konsumenter och producenter har avskärmats från varandra och därför har de beslut som producenterna fattat inte alltid grundats på vad konsumenterna efterfrågar utan snarare på signaler från regleringssystemet.

Den garanterade avsättningen med ett fastställt pris på de reglerade produkterna skapar en lönsamhetströskel för alternativa produktionsgre- nar.-Detta är sannolikt en viktig anledning till att produktionen av alterna- tivt odlade varor har haft svårt att slå igenom trots att sådana varor i allt större utsträckning efterfrågas av konsumenterna. Svårigheterna för alter- nativt, lokalt och småskaligt producerade varor att nå ut på marknaden har också förstärkts av att distributionssystemet främst är uppbyggt för långa serier och enhetliga varor.

chleringssystemet har heller inte i tillräcklig utsträckning premierat kvalitet. Ett visst kvalitetsarbete har visserligen utförts inom regleringens ram. Fortfarande är det dock så att kvalitetsbetalningssystemet framför allt riktar sig mot producenterna medan konsumenterna sällan får tillgång till information om kvalitetsskillnader. ] många fall har givetvis behovet av en kvalitetsbetalning uppstått på grund av att konsumenternas prefe- renser inte når fram, dvs. på grund av regleringssystemet i sig. Eftersom producenterna reagerar på regleringens och inte på marknadens signaler har regleringen också fått ta på sig uppgiften att försöka härma markna- den. Reglering har alltså fött reglering.

En viktig effekt av en intern avreglering är därför dess påverkan på utbudet. Genom att marknaden fungerar bättre är förutsättningarna också större för att signaler om konsumentönskemål når fram till producenterna. Producenternas intresse för nya produkter och alternativa produktionsfor- mer kan förväntas öka. eftersom dessa blir relativt sett lönsammare än i nuläget. ] dag hämmas nysatsningar just därför att jordbruksstödet går till

vissa produkter. För att det skall bli intressant för en brukare att producera en ny, oreglerad vara måste den åtminstone ge en lika bra avkastning som den producenten är garanterad för den reglerade. LAG förutser liksom jag själv också att fler primärproducenter kommer att söka nya och mer direkta vägar till konsumenten och pekar på möjligheterna till ett ökat inslag av förädling i anslutning till primärledet.

Eftersom mångfald i varuutbudet är en viktig faktor för att kunna uppfylla olika konsumenters önskemål om olika kvaliteter är det viktigt att uppmärksamma de effekter som de föreslagna åtgärderna kan få på livs- medelsimporten. Med en avreglerad intern marknad och ett bibehållet yttre gränsskydd finns det risk för att importen under en övergångsperiod påverkas negativt. Jag återkommer till denna fråga när jag behandlar konkurrensfrågor i övrigt.

Kost och hälsa

Kosten är en av de viktigaste faktorerna av betydelse för vår folkhälsa. Dessa orsakssamband har belagts vetenskapligt i.olika sammanhang. Det gäller framför allt kostfaktoremas samband med en ökad risk för cancer och hjärt-kärlsjukdomar. Den folkhälsogrupp som regeringen tillsatte un- der år 1988 har pekat på såväl dessa samband som på de önskvärda kostförändringar som kan verka i en motsatt riktning. Folkhälsogruppens rekommendationer innebär framför allt att vi behöver äta mer kostfibrer samtidigt som vi minskar vårt fettintag. I 1985 års livsmedelspolitiska beslut har mot5varande önskvärda förändringar angivits vad gäller kostens sammansättning, förändringar som bör beaktas i politiken. För att uppnå dessa förändringar behöver vi främst minska vår konsumtion av fett och socker samt öka konsumtionen av spannmålsprodukter och potatis. Riks- dagen har beslutat att de medel som i första hand skall användas för att nå dessa kostförändringar är information och utbildning, produktutveckling inom livsmedelsindustrin och livsmedelslagstiftning. Dessa medel har på olika sätt ocksä använts för att uppnå de uppställda målen. Enligt min uppfattning bör dessa vara de huvudsakliga medlen även fortsättningsvis.

Enligt näringsfysiologema borde vi således minska vår konsumtion av framför allt animaliska fetter och i stället äta mer av kostfibrer, frukt och grönt. I vissa fall har dock prisregleringen verkat i en rakt motsatt riktning. Exempel på detta är den interna mejeriregleringen genom vilken produk- tionen av ost. smör och mjölkpulver subventioneras av framför allt kon- sumtionsmjölken. Mejeriema har alltså möjlighet att ta ut en större del av kostnaden för mjölkråvaran i priset för konsumtionsmjölk där konsumen- terna förväntas vara mindre priskänsliga än vad de är för t. ex. smör som konkurrerar på marknaden med andra fetter. Samtidigt höjs priset på vegetabiliskt margarin genom regleringen för oljeväxter. Med en mer kostnadsbaserad prissättning skulle således prisskillnaden vara större mel- lan feta och magra mejeriprodukter och även mellan animaliskt och vege- tabiliskt fett. Detta gäller även inom konsumtionsmjölksortimentet. Inte heller denna prissättning är kostnadsanpassad. Prisskillnaden för mjölk

med olika fetthalt är betydligt större vid betalning till mjölkproducenten än i konsumentpriserna.

Konsumentdelegationen anger i sitt yttrande att delegationen i prisöver- läggningama strävat efter att beakta hälsoaspekten just avseende mejeri- produkterna och därför försökt lägga ut större prisökningar på de feta än på de magra produkterna. På senare tid har detta även gällt inom konsum- tionsmjölksortimentet.

En direkt konsekvens av en intern avreglering skulle alltså vara att de målkonflikter och motsättningar som jag här pekat på t. ex. inom mejeri- regleringen skulle minska.

Jag vill dock framhålla att den grundläggande tanken i detta samman- hang måste vara en strävan mot att alla skall kunna välja och betala för bra livsmedel. Konsumenten skall ha både ekonomiska och kunskapsmässiga förutsättningar att göra ett bra val, dvs. kunskap både om hur man tillagar maten och om vad som totalt sett är nyttigt eller mindre nyttigt att äta. Om konsumentens samlade val är ett hälsosamt sådant bestäms givetvis av hur hela kosten, kombinationen av enskilda livsmedel, ser ut. Näringsriktighe- ten måste bedömas utifrån hur vi totalt sett äter. Att peka ut enskilda livsmedel som särskilt nyttiga eller motsatsen, särskilt ohälsosamma, är därför inte särskilt relevant.

För att nå de önskvärda förändringarna krävs aktiva informations- och upplysningsinsatser. Både den tillgängliga informationen om livsmedlen och den enskilda konsumentens möjlighet att tillgodogöra sig denna infor- mation är av avgörande betydelse. Att påverka människors inställning till och intresse för maten är ett arbete som måste drivas på många fronter.

Livsmedelslagstiftningens märkningsbestämmelser har nyligen ändrats bl. a. för att underlätta för konsumenterna att få information om innehållet i ett livsmedel och själva kunna bedöma den näringsmässiga kvaliteten. Folkhälsogruppen, som jag tidigare nämnde, verkar tvärsektoriellt bl.a. i frågor som rör sambandet mellan kost och hälsa. Under år 1989 presente- rade gruppen ett förslag om åtgärder för att minska risken för cancer och hjärt-kärlsjukdomar genom bättre kostvanor. För att förstärka informa- tionsinsatscrna inom kost/hälsa-området föreslog regeringen också i årets budgetproposition att statens livsmedelsverk får totalt 7 milj. kr. under två år till ett projekt för kost- och hälsoupplysning. Detta anknyter till såväl folkhälsogruppens förslag som till det program för kost och hälsa som livsmedelsverket antog år 1987. Medlen är avsedda att användas i prak- tiska projekt där myndigheter och andra intressenter, som t. ex. de fackliga organisationerna och näringslivet. samordnar och utnyttjar befintliga kun- skaper, erfarenheter och resurser.

3.8. Konkurrensaspekter

Min bedömning: Väl fungerande marknader, där konsumenternas önskemål kan överföras till producenterna och olika former av konkurrensbegränsningar motverkas. är en förutsättning för att de positiva effekterna av den av mig föreslagna livsmedelspolitiska reformen skall komma konsumenterna till del. Detta förutsätter att rådande konkurrensbegränsningar inom såväl förädlings- som han- delsled motverkas genom effektiva åtgärder från de konkurrens- vårdande myndigheternas sida. Statens jordbruksnämnd ges i upp- drag att skärpa marknadsbevakningen och vid behov föreslå åtgär- der. Statens pris- och konkurrensverk (SPK) ges i uppdrag att noga följa pris- och marginalutvecklingen i industri- och handelsleden. Regeringen avser att återkomma under budgetåret 1990/91 med ytterligare förslag till åtgärder inom detta område med anledning av förslagen från konkurrenskommittén (SOU 1990:25).

LAG:s bedömning: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser har berört konkurrensaspektema och majoriteten av dessa understryker behovet av en skärpt konkurrensbevakning. Flera remissinstanser saknar en analys av effekterna i senare led av en avreglering. Dessa menar bl.a. att produk- tions- och konkurrensförhållandena i industri- och handelsleden är av avgörande betydelse för vilket pris och sortiment som erbjuds konsumen- terna.

Flera remissinstanser tar också upp vikten av att importen upprätthålls under övergångsperioden.

SPK och konsumentdelegationen beklagar att ett bibehållet gränsskydd varit en utgångspunkt för LAG. Enligt SPK kan verkliga vinster för sam- hällsekonomin uppstå först när en fullständig avreglering genomförts.

LRF understryker att åtgärder som ensidigt syftar till att omöjliggöra eller försvåra producentkooperativt samarbete är oacceptabla i en tid då avreglering och ökad internationell. konkurrens inom livsmedelssektom eftersträvas.

Skälen för min bedömning: Lagen om prisreglering på jordbrukets områ- de, och dess fullföljande inom enskilda branscher med hjälp av t.ex. utjämningssystemet för mejeriprodukter, har inneburit att konkurrensbe- gränsningar som direkt följer av regleringen undantagits från konkurrens- lagstiftningens tillämpningsområde. Den interna avreglering som jag, nu föreslår innebär att den konkurrensbegränsning som jordbruksprisregle- ringen inneburit upphör. Alla konkurrensbegränsningar inom livsmedels- området kommer därefter att kunna prövas i enlighet med gällande kon- kurrenslag. Detta innebär en förstärkning av samhällets möjligheter att påverka marknadernas funktionssätt och medverka till att förstärka ställ- ningen hos de aktörer som är svaga på marknaden (konsumenter och enskilda producenter).

Det är av stor betydelse att reformen får positiva effekter för standard-

utvecklingen hos såväl lantbrukare som konsumenter. Detta är inte minst viktigt mot bakgrund av att den genomsnittliga prisökningstakten på livs- medel under l980—talet kraftigt överstigit den genomsnittliga ökningen av konsumentprisindex, samtidigt som avräkningspriserna till jordbrukarna utvecklats långsammare än priserna i övriga led i livsmedelskedjan. En väl fungerande konkurrens är en förutsättning för att reformens positiva effek- ter skall komma konsumenterna och samhället i övrigt till del.

De olika leden i livsmedelskedjan kännetecknas emellertid av en hög grad av koncentration till ett fåtal stora ägargrupper. ] uppsamlingsledet och på flera delmarknader inom förädlingsindustrin dominerar lantbruks- kooperationen. I de reglerade leden har denna marknadsandelar på mellan 70— 100 %. Inom flertalet avgränsade varuområden råder en situation med fåtalsdominans (s.k. oligopol). Partihandelsledet domineras helt av tre grossistföretag, dvs. ICA, KF och Dagab. Formella och informella bind- ningar knyter butikerna till grossistföretaget inom resp. block. Bl. a. före- kommer både hembudsrätt på aktierna i detaljistföretaget och krav på butikerna på viss köptrohet gentemot blockets egen grossist. Priserna i detaljistledet styrs vidare i hög utsträckning av s.k. cirkaprislistor som inom resp. block ges ut av grossistföretaget till butikerna. Dessa förhållan- den begränsar konkurrensen i handelsleden på ett för konsumenterna negativt sätt.

Det finns således uppenbara problem när det gäller marknadens funk- tionssätt inom parti- och detaljhandeln. Flera utredningar såsom 1983 års livsmedelskommitté och 1986 års livsmedelsutredning har lagt ner stor möda på att granska och redovisa situationen i dessa led. Det av konkur- renskommittén nyligen lagda delbetänkandet om konkurrensen i livsme- delssektom (SOU 1990: 25) riktar också kritik mot konkurrensförhållande- na inom handelsleden. NO har tagit upp frågan om bindningarna mellan grossist och detaljist inom ICA-blocket. Här finns ett brett underlag och ett antal utredningar vilka entydigt visar att problemen är så stora att samhällsingripanden är motiverade. Jag har i denna fråga samrått med chefen för civildepartementet som avser att senare föreslå en skärpt konkurrenslagstiftning i syfte att bl. &. förbättra marknadens funktionssätt inom parti- och detaljistleden och på så vis gagna konsumenternas intresse av livsmedel till rimliga priser.

Efter en intern avreglering är det viktigt att särskilt uppmärksamma vissa frågor. Det finns härvid anledning att skilja mellan de led som omfattats av jordbruksprisregleringen och övriga led inom livsmedels- kedjan.

Den förändring av konkurrenslagens tillämpningsområde som följer av en intern avreglering rör endast tidigare reglerade led. Dessa led domine- ras helt av lantbrukskooperativa företag. Enligt min uppfattning är det av stor betydelse, framför allt i perspektivet av en på lång sikt ökande interna- tionell konkurrens, att dessa företag ges lika goda möjligheter att agera på marknaden som övrig industri. Det är t.ex. av värde att kooperationen, även i framtiden, kan samverka när det gäller FoU, viss marknadsföring och andra aktiviteter som anses förenliga med konkurrenslagstiftning och internationella avtal på handelns område. Denna typ av samverkan be-

drivs inom flertalet industribranscher. Här råder naturligtvis samma vill- kor för lantbrukskooperalionen som för andra företag.

Ett riksdagsbeslut om att avskaffa de interna regleringarna låter sig emellertid inte förenas med möjligheter för näringsidkare att gemensamt organisera en verksamhet på ett sätt som innebär att man tar över centrala delar av den interna reglering so-m jag nu föreslår skall avskaffas. Jag har tidigare utförligt redovisat nödvändigheten av en reformering av livsme- delspolitiken. Att avskaffa de interna regleringarna är en central del av reformen. Regleringarna har medfört stora samhällsekonomiska kostnader och lett till ett ineffektivt resursutnyttjande och en hög prisökningstakt. Andra konsekvenser av regleringen är bl.a. att signaler från konsumenter- na/marknaden inte nått fram till producenterna och att alternativa pro- duktionsmetoder och produktion av andra grödor än de prisreglerade hämmats. Syftet med en ny livsmedelspolitik är att i framtiden undvika dessa negativa effekter. Det är här viktigt att påpeka att det naturligtvis är regleringen i sig som innebär nackdelar, inte det faktum att den är statlig. Enligt min uppfattning skall också nödvändiga ingrepp i marknaden han- teras av staten. Regleringar i privat regi kan inte accepteras. En händelse- utveckling innebärande att företag tar över vissa delar av den reglering som jag nu föreslår skall avskaffas och administrerar den i egen regi skulle omintetgöra de positiva effekter som en reformering av livsmedelspoliti- ken innebär.

Vad jag nu anfört är regeringens grundläggande uppfattning när det gäller behovet av att fullfölja avregleringsbeslutet genom att förhindra företag från att ”privatisera" regleringen. Samtidigt är det viktigt att understryka att framför allt lantbrukskooperationen, men även andra en- skilda aktörer, kommer att spela en mycket viktig roll i framtiden när det gäller att stabilisera marknaden. upprätthålla olika former av kontrakts- produktion och motverka att ärsmånsvariationer slår igenom i alltför kraftiga interna prisvariationer. Det är också viktigt att det skapas möjlig- heter för svensk livsmedelsindustri att utvecklas, rationaliseras och effekti- viseras inför den på sikt ökande konkurrensen. Samtidigt är det viktigt att förhindra att de dominerande Råretagen, vilka ofta har en mycket stor andel av den totala invägningen/produktionen, efter en avreglering kon- kurrerar ut de mindre företagen. De mindre företagen måste därför ges viss möjlighet att samverka. Det måste också finnas möjligheter att hante- ra försäljning av tillfälliga överskottskvantiteter i former som kan förena behovet av samordning och utnyttjandet av skalfördelar med de krav som samhället måste ställa på väl fungerande marknader. Jag har tagit del av konkurrenskommitténs förslag angående säljbolag. Enligt min mening bör sådana bolag, också branschvisa, utgöra en lämplig form för att hantera säsongvariationer och tillfälliga mindre exportkvantiteter, enligt de före- slagna principerna.

Mot bakgrund av vad jag hittills anfört om lantbrukskooperationen och dess roll efter en avreglering är det rimligt att man genom lagstiftning eller på annat lämpligt sätt skapar en enighet om de spelregler som skall gälla på marknaden och ser till att reformen fullföljs i detta avseende. Kooperatio- nens roll efter en avreglering har också övcrvägts inom ramen för den

statliga konkurrenskommittén. Jag har här samrått med chefen för civilde- partementet och regeringen avser att återkomma till riksdagen under bud- getåret l990/9l med närmare förslag med anledning av kommitténs delbe- tänkande och remissbchandlingen av detta. Det är därför inte min avsikt att föregripa behandlingen av konkurrenskommitténs förslag. Jag tror dock att det är lämpligt att på ett rent principiellt plan redovisa regering- ens uppfattning i syfte att skapa klarhet i förutsättningarna kring den livsmedelspolitiska reformen.

En andra viktig fråga att uppmärksamma efter en intern avreglering rör importen av livsmedel. En intern avreglering kan framför allt övergångsvis leda till prissänkningar på flera varuområden. Detta i kombination med ett bibehållet gränsskydd på nuvarande nivå kan ur ett konsumentperspek- tiv skapa problem för importen av vissa varor, eftersom gränsskyddet i praktiken kommer att innebära ett överskydd av de svenska priserna. Prisnivån på importerade produkter blir alltså högre än på motsvarande svenska produkter.

En tredje fråga rör prisutvecklingen på livsmedel. Utvecklingen av pri- ser och marginaler i industri- och handelsleden är ett område som måste studeras noga i samband med och efter en intern avreglering. En reforme- ring av livsmedelspolitiken motiveras i första hand utifrån konsumentin- tresset. Den syftar till att dämpa prisökningstakten på livsmedel. Över- gångsvis kommer priserna på flera jordbruksprodukter att sjunka. En förutsättning för att detta skall komma konsumenterna till del är väl fungerande marknader samt att industri- och handelsleden inte tar pris- sänkningar eller uteblivna prisökningar i anspråk.

För att förhindra att det uppstår problem liknande dem jag här tagit upp är det av vikt att de konkurrensvårdande myndigheterna i första hand under övergångsperioden förstärker sina insatser inom livsmedelssektom. Konkurrensförhållandena måste följas noggrant. Statens jordbruksnämnd kommer tillsammans med SPK och NO att spela en mycket viktig roll.

Jordbruksnämnden har i dag vissa möjligheter att för enskilda grupper av produkter sänka gränsskyddet genom att restituera en del av införselav- giften. Nämnden har också utnyttjat denna möjlighet när brister i konkur- rensen har konstaterats för enskilda varugrupper. Utifrån ett konsument- perspektiv är det enligt min mening, liksom flertalet remissinstansers, viktigt att importen av livsmedel upprätthålls under övergångsperioden. Gränsskyddet kan i vissa fall vara av avgörande betydelse när'det gäller konkurrensförutsättningarna för enskilda varugrupper. Det är därför vik- tigt att jordbruksnämnden också i fortsättningen inom ramen för den nya livsmedelspolitiken bevakar utvecklingen på olika delmarknader och se- lektivt använder gränsskyddet genom restitutioner då det är motiverat för att behålla en importkonkurrens. Jordbruksnämnden bör därför ges i uppdrag att noga bevaka utvecklingen under övergångsperioden och regel- bundet redovisa vidtagna åtgärder och orsakcn bakom dessa.

Jag vill här åter understryka att Sverige inte skall gå före andra länder genom att ensidigt sänka sitt gränsskydd. Med mitt förslag till ny livsme- delspolitik kommer gränsskyddet att bibehållas. Ett bibehållet gränsskydd innebär emellertid att den ena delen av jordbruksprisregleringen bibehålls

medan den andra, de interna marknadsregleringama, avskaffas. Gräns- skyddet är därmed det medel som inom ramen för jordbruksnämndens ansvarsområde kvarstår efter en intern avreglering när det gäller att för- hindra konkurrensbegränsningar. Jordbruksnämnden bör därför liksom hittills kunna utnyttja rcstitutionsförfarandet.

Vidare bör SPK ges i uppdrag att under övergångsperioden följa upp att prissänkningar eller uteblivna prishöjningar kommer konsumenterna till del. SPK skall därför noga följa pris- och marginalutvecklingen i industri- och handelsleden och halvårsvis redovisa utvecklingen till regeringen.

För dynamiken och konkurrenssituationen på den lokala marknaden spelar vidare den småskaliga förädlingsindustrin en viktig roll. Jag har tidigare föreslagit en ökning av medlen för regionala utvecklingsinsatser, för bl. a. glesbygdsstöd. med lOOmilj. kr. Inom ramen för ett utökat glesbygdsstöd är stöd till småskalig livsmedelsindustri enligt min mening en viktig del.

Jag övergår nu till att kort redovisa den tidigare nämnda konkurrens- kommitténs delbetänkande om livsmedelssektom.

Den 2februari 1989 beslutade regeringen att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda hur konkurrenspolitiken kan förstärkas. Enligt direkti- ven skall särskilt konkurrensförhållandena inom reglerade sektorer analy- seras, däribland livsmcdelssektorn. Kommittén skall senast vid utgången av år 1990 presentera sina slutsatser och förslag i ett huvudbetänkande. Den 2 april 1990 överlämnade kommittén ett delbetänkande om konkur- rensen i livsmedelssektorn (SOU 1990:25). I det följande redovisar jag kommitténs förslag.

Enligt konkurrenskommittén finns en fara för ökad konkurrensbegräns- ning efter en avreglering. Kommitténs uppfattningär därför att det finns starka skäl för en förstärkt konkurrenspolitik för att förverkliga målen bakom en avreglering. .

Kommittén understryker vikten av att statsmakterna har möjlighet att genomföra mer långtgående och generella sänkningar av gränsskyddet om någon aktör eller grupp av aktörer på marknaden utnyttjar situationen efter en avreglering till att ”privatisera” regleringen. En allmän sänkning av gränsskyddet i syfte att öka konkurrensen, är en kraftfull åtgärd som enligt kommittén dock endast kan .vidtas i de fall där andra åtgärder inte fått avsedd effekt. .

Eftersom det finns en risk för att det interna priset stabiliseras på en nivå som understiger den nivå som skyddas vid gränsen, vilket i praktiken skulle innebära att ett importstopp uppstår på vissa områden, är det enligt kommitténs uppfattning .viktigt att noga följa utvecklingen av livsmedels- importen efter en internlavreglering.

NO:s arbete med prövning av företagsförvärv kommer enligt kommit-- te'n att få ökad betydelse efter en avreglering. Situationen på den aktuella marknaden och förekomsten av gränsskydd bör vara vägledande vid pröv- ningen. De fusioner som leder till. att förutsättningarna för en väl funge- rande konkurrens förbättras bör enligt kommittén få genomföras. Om t.ex. ett antal mindre företag eller föreningar fusionerar för att bättre- kunna agera på en marknad som domineras av en större aktör kan denna

fusion förbättra konkurrenssituationen på marknaden och bör därmed få genomföras. Sammanslagningar mellan stora företag/föreningar som ger marknadsdominans eller förstärker en redan dominerande ställning på hemmamarknaden torde däremot enligt kommittén innebära skadlig ver- kan och föranleda ingripande av de konkurrensövervakande myndigheter- na.

Kommittén behandlar också frågan om kontraktsteckning mellan råva- ruproducent och efterföljande led. För att kontraktsteckningen inte skall ta sig sådana former att de låser marknaden är kommitténs uppfattning att kontrakten bör begränsas tidsmässigt och normalt endast omfatta en pro- duktionscykel eller leverans inom en given tidsperiod. Kontrakten bör vidare enligt kommittén vara överlåtelsebara och inte innehålla andra åtaganden som rör t. ex. krediter eller leverans av insatsvaror.

Kommittén diskuterar även vilken inställning de konkurrensövervakan- de myndigheterna efter en avreglering bör ha till en nationell försäljnings- organisation för export inom råvaruområdet. Kommittén uttalar sig inte generellt mot en sådan organisation. Enligt kommittén bör i stället precise- rade krav formuleras som bör uppfyllas för att en sådan organisation inte skall medföra skadlig verkan i konkurrenslagstiftningens mening.

Enligt kommittén bör följande gälla för att t. ex. kooperationen skall ges möjlighet att bilda ett försäljningsföretag på nationell nivå.

]. Företaget skall vara en självständig juridisk person.

2. Företaget skall inte få verka för att utjämna pris eller lönsamhet i underliggande led och måste utesluta varje form av kvotering.

3. Försäljningsaktivitetema skall endast vara inriktade mot export.

4. Det skall stå varje näringsidkare fritt att bilda konkurrerande bolag med samma inriktning och verksamhetsområde.

5. Företaget skall inte ingå exklusivavtal med föreningarna. . Kommittén ser också helst att ett sådant nationellt försäljningsföretag bedrivs i aktiebolagsform. Härigenom kommer förutsättningarna för insyn och kontroll att vara större än i andra fall. ' Kommittén föreslår vidare ett provisoriskt och i praktiken tidsbegränsat förbud mot marknadsdelning för att förhindra såväl en uppdelning av marknader geografiskt som en kvotering av produktion. förädling eller försäljning. Även andra nationella överenskommelser såsom en begräns- ning av produktionen eller utbudet omfattas av förbudet. Som komplement till detta marknadsdelningsförbud föreslår kommittén också ett provisoriskt förbud mot samarbete som leder till en utjämning av priserna på råvaror inom landet eller innebär en gemensam finansiering av förluster vid exportförsäljning av råvaror. Detta gäller samarbetet mellan föreningar. Kommittén föreslår ett gene- rellt undantag från dessa förbud när det gäller samarbete inom en primär- förening. För att göra det möjligt för mindre föreningar att med större kraft konkurrera med större, föreslår kommittén också ett generellt undan- tag för förfaranden som bara i begränsad utsträckning påverkar konkur- rensen. En tumregel bör enligt kommittén vara att ett samarbete som omfattar en mindre del än 25% av den nationella marknaden kan undan- tas från förbudet.

En tillfällig lag med de provisoriska förbuden föreslås omfatta sådana varor som omfattas av gränsskyddet. Lagen skall träffa förfaranden som syftar till att i någon form ersätta den offentliga regleringen av marknader- na. De förfaranden som inte träffas av lagen men som leder till skadlig verkan får angripas med stöd av 25 (generalklausulen) i konkurrenslagen.

Kommittén understryker vidare att stora insatser av de konkurrensvår— dande myndigheterna blir nödvändiga efter en avreglering. Enligt kommit- tén är det angeläget att SPK noga följer pris— och konkurrensförhållandena inom livsmedelssektom.

Kommittén betonar att eftersom målet för avregleringen på jordbruks- området är att de positiva effektema härav skall komma konsumenterna till del, gäller kraven på anpassning, flexibilitet och en effektivare konkur- rens i lika hög grad de delar av livsmedelskedjan som i olika mån faller utanför jordbruksprisregleringen, dvs. industri. distribution och handel.

Enligt kommittén kännetecknas industri- och handelsleden på livsme- delsområdet av få aktörer. I vissa fall finns enligt kommittén dessutom starka bindningar mellan olika handelsled. Möjligheterna att etablera kon- kurrenskraftiga alternativ som kan stå för en vitalisering och ett nytänkan- de är mot den bakgrunden enligt kommittén begränsade.

Kommittén pekar på flera områden där konkurrensen måste skärpas. Enligt kommittén blir den kommande revideringen av konkurrenslagen ett viktigt inslag för att öka konkurrenstrycket i bl.a. livsmedelshandeln. Kommittén betonar att i det fortsatta arbetet blir det viktigt att se till konkurrensen inom hela livsmedelskedjan, vilket enligt kommittén inte varit möjligt i delbetänkandet.

Kommittén anser det påkallat att särskilt granska förekomsten av hori- sontellt prissamarbete inom dagligvaruhandeln. Branschen domineras en- ligt kommittén av de tre s.k. blocken. Ett litet antal grossistföretag har en mycket stark ställning. Kommittén menar att de formella och informella bindningarna mellan grossist och detaljist inom dessa block gör förekoms- ten av cirkapriser särskilt intressant. Kommittén kommer i det fortsatta arbetet att överväga frågan om ett förbud mot horisontellt prissamarbete som också kan komma att omfatta cirkaprislistorna.

Kommittén understryker vidare att konkurrens inte har ett egenvärde i sig utan är endast en metod att öka effektiviteten och resursutnyttjandet i näringslivet och därigenom uppnå en bättre balans i ekonomin. Enligt kommittén måste en avvägning göras så att erforderlig samverkan t.ex. mellan mindre företag eller inom kooperationen kan ske. Kommittén kommer i sitt fortsatta arbete att: göra ingående analyser av hur konkur- renslagstiftningen bör utformas och tillämpas för att vederbörlig hänsyn skall kunna tas till kooperationens särart och olika behov av samverkan.

Enligt min mening är konkurrenskommitténs fortsatta arbete av mycket stor betydelse för att främja en effektivisering av hela livsmedelskedjan. Ett flertal utredningar har tidigare påtalat bristerna i konkurrensen i han- delsleden, brister som framför allt har sin orsak i den dominerande ställ- ning som de tre s.k. blocken har på marknaden i kombination med de bindningar som finns mellan detaljist och grossist inom resp. block. För konsumenterna är det av avgörande betydelse att konkurrensen fungerar i

alla led i livsmedelskedjan. En väl fungerande konkurrens i alla led främjar ett varierat utbud och är en förutsättning för en rimlig prisutveckling. Jag förutsätter att konkurrenskommittén i sitt slutbetänkande redovisar kon- kreta förslag på hur konkurrensen i hela livsmedelskedjan kan förbättras.

3.9. Råvarukostnadsutjämning

Mitt förslag: Nuvarande system för utjämning av industrins råvaru- kostnader (RÅK) bibehålls i avvaktan på resultatet av de förhand- lingar som pågår mellan EFTA och EG om ett enhetligt system.

S. k. enkla blandningar bör inte bli föremål för prisutjämnande åtgärder vid export, eftersom bidrag till dessa är att jämställa med överskottsfinansiering. Industrier som i dag erhåller råvaror till nedsatt pris genom medel från rcgleringsekonomin. i stället för inom ramen för RÅK-systemet, bör inordnas i RÅK.

LAG:s förslag: Nuvarande råvarukostnadsutjämning ersätts med ett system som innebär att förädlade livsmedel vid import belastas med en avgift som motsvarar råvaruinnehållet. Då svensk livsmedelsindustri ex- porterar livsmedel baserade på importerad råvara bör restitution av inför- selavgiften på råvaran ske. Vid export av livsmedel baserade på inhemska råvaror bör, liksom vid export av råvaror, bidrag inte utgå.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig över RÅK-sys- temet anser alla utom två instanser att nuvarande RAK-system bör bibe- hållas. SPK och NO tillstyrker LAG: s förslag.

Skälen för mitt förslag: På grund av jordbruksprisregleringen (gräns- skyddet) måste den svenska industrin, främst livsmedelsindustrin, som använder jordbruksråvaror i sin tillverkning köpa dessa till priser som i regel överstiger världsmarknadsprisema. För att den svenska livsmedels- industrin som är utsatt för internationell konkurrens inte skall komma i ett sämre konkurrensläge än konkurrenter i andra länder, som har tillgång till jordbruksråvaror till lägre priser, tillämpas i Sverige två system för utjäm- ning av industrins kostnader för jordbruksråvaror, ett externt och ett internt system (tillsammans kallat RAK-systemet).

Inom det externa systemet tas en avgift ut vid import och lämnas ett bidrag vid export. Såväl avgift som bidrag motsvarar skillnaden mellan svenskt pris och världsmarknadspris på de i produkterna ingående jord- bruksråvaroma. Det interna systemet innebär att tillverkarna för såväl hemmamarknaden som export får ett bidrag som motsvarar skillnaden mellan det svenska priset och världsmarknadspriset för de i produkterna ingående jordbruksråvarorna. Bidragen inom det interna systemet finansi- eras med en utjämningsavgift på importen och på produktionen för hem- mamarknaden av de produkter som omfattas av det interna systemet. På de varor som exporteras tas ingen avgift ut.

LAG:s förslag om avgift vid import och restitution vid export av pro- dukter baserade på importerade råvaror, men inget bidrag vid export av

produkter baserade på svenska jordbruksråvaror, är analogt med LAG:s förslag att exportbidrag inte skall utgå vid export av oförädlade råvaror. Jag är dock för egen del inte beredd att tillstyrka detta förslag. Den svenska livsmedelsindustrin skulle för sin hemmaproduktion i princip kunna välja sina jordbruksråvaror på samma villkor som tidigare. Oavsett om den väljer inhemska eller importerade råvaror skulle priset på dessa motsvara den inhemska prisnivån. När det gäller produkter som den svenska livsme- delsindustrin exporterar skulle den däremot av kostnads- och konkurrens- skäl vara hänvisad till importerade råvaror. Med LAG:s förslag skulle införselavgiften vid import av jc-rdbruksråvara restitueras vid reexport. För de svenska jordbruksråvaror som används vid tillverkningen av ex- portprodukter skulle emellertid enligt LAG inga exportbidrag lämnas. LAG:s förslag skulle därmed innebära en diskriminering av svenska råva- ror i livsmedelsprodukter för export. Risken finns också för att den svens- ka livsmedelsindustrin även för sin hemmaproduktion väljer importerad råvara eller etablerar exportproduktionen utomlands. Företag med begrän- sad exportförsäljning kan förväntas upphöra med denna. Råvarukostnads- utjämningen tillkom på grund av jordbruksprisregleringens fördyring av de svenska jordbruksråvaroma i förhållande till världsmarknadsprisema. Denna fördyring i form av ett gränsskydd kommer även efter en intern avreglering att finnas kvar, varför motivet till råvarukostnadsutjämning kvarstår.

Inom ramen för det pågående EG/EFTA-samarbetet har förhandlingar om ett enhetligt RAK-system startats. Med anledning av de förestående EG/EFTA-förhandlingama gav regeringen den llmaj 1989 statens jord- bruksnämnd i uppdrag att utreda de tekniska och administrativa förutsätt- ningarna för en övergång till enhetlig råvarukostnadsutjämning i form av endast ett externt system. Möjlighetema till en anpassning till EG:s system skulle därvid också analyseras. Den l7november 1989 redovisades upp- draget och har därefter remissbehandlats. Enligt utredningen finns inga större hinder för att övergå till endast ett externt system. Utredningen anser emellertid att man från svensk sida bör avvakta med att ta ställning till när en övergång till ett externt prisutjämningssystem bör ske, liksom till hur ett nytt system i detalj bör vara utformat. Det fortsatta arbetet bör enligt utredningen inordnas i EES-samarbetet och samordnas med nu pågående GATT-förhandlingar.

Avsikten inom EG/EFTA-samazrbetet är att ett gemensamt RÅK-system skall vara genomfört senast den 1 januari 1993. EG/EFTA:s expertgrupp rörande prisutjämningsfrågor utarbetar för närvarande en modell för hur detta skall uppnås. I ett första steg föreslås att avgifterna vid import skall kunna baseras på faktisk råvaruförbrukning. I ett andra steg föreslås att överenskomna baspriser inom EES skall ersätta världsmarknadsprisema som referenspriser. För att underlätta en harmonisering till ett enhetligt RÄK-system inom EES bör de RAK-system som i dag tillämpas i Sverige, Norge och Finland förändras till endast externa system.

Min bedömning är därför att det svenska RÅK—systemet på sikt bör utgöras av endast ett externt system. Jag föreslår emellertid att nuvarande RÅK-system bibehålls i avvaktan på resultatet av förhandlingarna.

Den interna avreglering som jag nu föreslår innebär att exportstödet till jordbruksråvaror försvinner. RÅK har tillämpats i en situation då det gällt att avlägsna svenskt överskott av vissajordbruksråvaror från hemmamark- naden. Det har därför inte funnits skäl att begränsa exportbidragen inom RÅK när det gäller enkla blandningar eller lågförädlade produkter, bestå- ende till största delen av t. ex. mjölk- eller äggpulver. Bidragskostnaden för export av mjölk- och äggpulver har varit given. Exportbidrag till enkla blandningar är att jämställa med överskottsfinansiering av råvaran i fråga. 1 en situation utan interna regleringar och exportstöd till råvarorna är därför en begränsning av vilka livsmedelsindustriprodukter som skall ingå i RÅK nödvändig. Jordbruksnämnden bör därför se över omfattningen av RÅK och definiera var gränsen i förädlingsgrad bör gå för att produkterna skall kunna omfattas av RÅK. Härmed undviks risken att jordbruksråva- ror via RÅK erhåller exportbidrag. RÅK skulle annars kunna motverka en anpassning till balans på marknaden för vissa råvaror och eventuellt leda till överskottsproduktion. Kostnaderna för RÅK skulle också stiga. Jord- bruksnämnden, som alltså också förordar ett oförändrat RÅK-system tills vidare. har i sitt remissyttrande också uppmärksammat detta problem. Nämnden anser att en begränsning av varuomfattningen är angelägen för att lågförädlade produkter inte skall erhålla exportbidrag när exportbi- dragen förjordbruksråvaror i övrigt avskaffats. Nämnden redovisar i sitt yttrande de finansiella effekterna på RÅK efter en avveckling av de interna marknadsregleringama och av en sådan begränsning, vilket jag återkom- mer till i det följande.

Ett fåtal företag erhåller i dag råvaror till nedsatt pris genom medel från regleringsföreningarna i stället för inom ramen för RÅK. Enligt min me- ning bör dessa prisutjämnande åtgärder inordnas i det egentliga RÅK-sys- temet i den mån de uppfyller de krav som generellt gäller för RÅK.

Syftet med RÅK är som jag tidigare nämnt att kompensera den industri som är utsatt för internationell konkurrens för den fördyring av råvaru- kostnaderna som den förda livsmedelspolitiken medför. En reformering av livsmedelspolitiken såväl nationellt som inom ramen för GATT ställer förutomjordbruket också livsmedelsindustrin i en helt ny situation. Vida- re kan förhandlingarna mellan EG och EFTA ganska snart resultera i ett enhetligt utjämningssystem. Arbetet inom GATT kan i sin tur komma att påverka den konkreta utformningen av ett sådant gemensamt system. Enligt min mening är det nödvändigt att göra en översyn av hela det svenska RÅK-systemet när de internationella förhandlingarna avseende råvarukostnadsutjämning är avslutade. En sådan översyn skall göras mot bakgrund av de nya förutsättningar som då gäller för industrin avseende priser, kostnader och konkurrenssituation. För närvarande är jag mot bakgrund av vad jag anfört inte beredd att föreslå några förändringar av det svenska RÅK-systemet. En begränsning avseende enkla blandningar är den enda förändring som är nödvändig att genomföra vid tidpunkten för en intern avreglering eftersom bidrag till enkla blandningar är att jämställa med överskottsfinansiering. Utgångspunkten för ett system för råvarukost- nadsutjämning bör vara att det samhällsekonomiska värdet av att ge export- eller utjämningsbidrag till en industri är större än kostnaderna för

bidragen. Ett inordnande av de prisutjämnande åtgärder som i dag sker utanför det egentliga RÅK-systemet bör också genomföras.

] dag finansieras bidragen inom RÅK till största delen genom de avgifter som tas ut på importen och på de produkter inom det interna systemet som avsätts på hemmamarknaden. Regleringsföreningarna bidrar också med medel motsvarande ca 200 milj. kr. De avgifter och bidrag som utgår inom RÅK betalas in resp. ut via en särskild utjämningskassa som förval- tas av jordbruksnämnden. Tills vidare bör denna utjämningskassa finnas kvar och förvaltas av nämnden. De importavgifter som tas ut inom RÅK bör alltså inte, till skillnad från övriga importavgifter, jämställas med allmänna budgetmedel utan förbehållas utjämningskassan. De medel som regleringsföreningarna bidrar med bortfaller däremot den ljuli 1991. Mot- svarande andel bör framdeles finansieras över statsbudgeten. Jordbruks- nämnden redovisar i sitt remissyttrande de finansiella effekterna för RÅK- systemet efter en avveckling av de interna marknadsregleringama och av en begränsning av varuomfattningen i RÅK avseende enkla blandningar. Under förutsättning att importavgifterna får användas i RÅK liksom hittills och genom en begränsning av varuomfattningen kan nettokostna- dcn begränsas till i storleksordningen 75 milj. kr. Ett inordnande av de prisutjämnande åtgärderna som i dag sker utanför RÅK höjer kostnaderna med ca 25 milj. kr. thtokostnaden för RÅK kan därmed beräknas till ca 100 milj. kr.

Hänvisningar till S3-9

  • Prop. 1989/90:146: Avsnitt 11

3.10. Sociala frågor

Mitt'förslag: De ändamål som för närvarande finansieras från an- slagsposten Låginkomstsatsning, m.m. inom jordbruket, under an- slaget Prisreglerandc åtgärder på jordbrukets område, skall även tills vidare finansieras av budgetmedel. Möjligheterna att på sikt Överföra ansvaret tilljordbruksnäringen bör undersökas. Eventuella minskningar av totalbeloppet skall tillförasjordbruket i form av ett höjt gränsskydd.

LAG:s förslag: Arbetsgruppen anser att kostnaden för sociala åtgärder på sikt bör bäras av näringen. Under en övergångstid bör dessa medel i ökad utsträckning användas för att främja omställningen inom näringen.

Remissinstanserna: Statens jordbruksnämnd tillstyrker LAG:s förslag. LRF anser att förslaget är oacceptabelt. Lantbruksstyrelsen anser att staten under en omställningsperiod bör fortsätta att finansiera delar av bl.a. avbytarverksamheten.

Skälen för mitt förslag: De sociala åtgärder som finansieras av budget- medel är avbytarverksamhet, leveranstillägg för mjölk, företagshälsovård för lantbrukare, socialförsäkringsskydd och avvecklingsersättning till mjölkproducenter.

Avbytarvcrksamheten har till syfte att möjliggöra för animalieproducen- ter att till rimlig kostnad kunna få. ersättare vid semester och sjukdom.

Antalet abonnenter är ca 9 500. varav de flesta är mjölkproducenter. Drygt 30% av samtliga mjölkproducenter är anslutna till avbytartjänsten. Kost- naderna finansieras till en tredjedel av kunderna. dvs. lantbrukarna. och till två tredjedelar av budgetmedel. Detta innebär att ett borttagande av budgetfinansieringen skulle öka den genomsnittliga avgiften från 400kr. till ] lOOkr. per avbytardag.

Leveranstilläggct för mjölk är ett differentierat pristillägg som har till syfte att stödja producenter med mindre besättningar. Det ges till mjölk- producenter under 65 år med en månadsinvägning mellan 1000 och 16000 kg. vilket motsvarar ungefär 2— 32 kor.

Företagshälsovården för lantbruksverksamma sköts av Lantbrukshälsan AB som är ett dotterbolag till LRF. Lantbrukshälsan har för närvarande ca 37 000 medlemmar och bedriver en omfattande utbildnings- och informa- tionsverksamhet för jord- och skogsbruksnäringen. Vidare bedrivs forsk- nings- och utvecklingsarbete om arbetsförhållandcn och hälsorisker inom jordbruket. Knappt hälften av kostnaderna täcks av medel från anslags- posten Låginkomstsatsning m.m. Lantbrukshälsan erhåller dessutom bud- getmedel i motsvarande grad som annan företagshälsovård, för närvaran- de motsvarar de drygt 20 % av de totala intäkterna.

Socialförsäkringsskyddet består av en trygghetsförsäkring vid arbetsska- da, en avtalsgruppsjukförsäkring och en grupplivförsäkring genom avtal. Ersättningen ges vid sjukdom, förtidspension, arbetsskada och dödsfall. År 1988 uppgick det totala ersättningsbeloppet till drygt 102 milj. kr.

Avvecklingsersättningen till mjölkproducenter syftar till att begränsa produktionen av mjölk. Ersättning ges till mjölkproducenter mellan 60 och 65 år som avvecklar sin mjölkproduktion, men fortsätter att bedriva lant- bruk. Jag kommer i det följande att föreslå en förlängning av möjligheten att ansluta sig till systemet. i avsikt att underlätta produktionsanpassning- en inom mjölksektorn.

Jag anser att syftet med de åtgärder som finansieras av medel från anslagsposten Låginkomstsatsning m.m. inom jordbruket är så väsentligt från social synpunkt att några förändringar av finansieringsformen tills vidare inte bör genomföras. Möjligheterna att på sikt överföra ansvaret till jordbruksnäringen bör dock övervägas. Ett arbete bör inledas för att få underlag för sådana överväganden. I den mån budgetbelastningen till följd av åtgärderna minskar, bör detta tillföras jordbruket i form av ett höjt gränsskydd.

3.1 l Kvalitetsreglering Bakgrund och utgängs'punkterjör_/örslagen

Frågan om den framtida organisationen för den obligatoriska kvalitets- kontrollen av mejeriprodukter, ägg. fiskkonserver och matpotatis togs upp i proposition (l988/89:140. JoU 21. rskr. 322) om reglering av priserna på jordbruksprodukter, m.m.

Förslagen i propositionen innebar att den statliga regleringen av verk- samheten vid Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg

(KMÄ). Svenska konservkontrollens råd (kontrollrådet) och Svensk mat- potatiskontroll (SMAK) skulle upphöra. Jag framförde också i propositio- nen min avsikt att ta initiativ till att överläggningar skulle komma till stånd mellan de berörda intressenterna.

Jordbruksutskottet ansåg i sitt betänkande att det slutliga ställningsta- gandet till förslagen om ändringar av den obligatoriska kvalitetskontrollen borde anstå till dess att överläggningarna mellan de berörda intressenterna hade genomförts.

Under hösten 1989 inbjöds parterna till jordbruksdepartementet för ett inledande möte vid vilket departementet redogjorde för bakgrunden till förslagen i propositionen. Syftet med mötet var att få i gång de aviserade överläggningarna inom resp. bransch. Ägg-, mejeri-, konserv- och potatis- branschema har sedan själva arbetat vidare med frågorna. En skrivelse i ärendet har i januari 1990 inkommit till departementet från Svensk fjäder- fäskötsel. Även de fackliga representantema på lokal och central nivå har under denna tid haft kontakter med departementet.

Jag vill först nämna något om de utgångspunkter som är gemensamma för mina förslag. Samtliga förslag syftar till en tydligare ansvarsfördelning mellan de kvalitetskrav som staten ställer på livsmedel och de utfästelser som producenterna själva gör. I och med detta anknyter förslagen också till inriktningen på den offentliga livsmedelskontrollen. Genom denna ställer samhället vissa grundläggande krav på ett livsmedel, grundat på hygien- och redlighetsskäl. De utfästelser som branschen eller enskilda producenter gör härutöver är givetvis dessas ansvar. Det bör således inte vara samhällets ansvar att detaljreglera vilka kvaliteter som bör erbjudas konsumenterna. Samhällets ansvar gentemot konsumenten skall däremot vara att kontrollera att löftena i utfästelser uppfylls, dvs. att producenten inte lurar konsumenten ekonomiskt genom att sälja en sämre kvalitet än vad som utlovats.

Oavsett hur själva kontrollen är organiserad är det naturligtvis alltid så att ansvaret för kvaliteten på produkten ligger hos den som har tillverkat eller säljer varan.

Livsmedelskontrollen har genom den reform som genomfördes under år 1989 inriktats mot ett allt större inslag av egenkontroll. Statens kontroll blir således i huvudsak en kontroll av företagens interna tillsynsprogram. Jag vill här poängtera att förslagen om kvalitetsregleringen inte innebär att den offentliga kontrollen på dessa områden skulle upphöra utan tvärtom är syftet att samordna tillsynen och provtagningen på dessa områden med den kontroll som sker för övrig livsmedelshantering.

En utgångspunkt för den offentliga livsmedelskontrollen är en likformig kontroll där de krav som samhället ställer på ett livsmedel måste gälla oavsett vilken marknad livsmedlet. är avsett för. Det kan därför enligt min mening inte anses som förenligt med den offentliga livsmedelskontrollens mål att samhället ställer kontrollkrav som innebär en särbehandling av livsmedel avsedda för vissa marknader.

Livsmedelsverket arbetar för närvarande med att utforma egenkontroll- program för samtliga företag som producerar eller hanterar livsmedel. Inom egenkontrollens ram anser jag det också vara möjligt att, för de

företag som så önskar, fastställa kriterier som motsvarar sådana kontroll- krav som olika exportmarknader uppställer.

Jag har i det föregående pekat på svårigheterna att inom ramen för en prisreglering hantera kvalitetsfrågor. När det gäller kvalitetsregleringama, både i fråga om KMÄ och SMAK, tillkom dessa bl.a. för att inom regle- ringen ge de signaler som marknadskraftema inte förmådde åstadkomma. Med en avreglerad inre marknad kan man förutse bättre möjligheter för konsumenternas efterfrågan att nå fram till producenten. Det betyder också att behovet av statligt sanktionerade kvalitetsregleringar minskar.

Att staten under ett uppbyggnadsskede ger branschen olika former av stöd för att medverka till en kvalitetshöjning kan i vissa fall vara motive- rat. Särskilt gäller det inom sådana branscher där prisregleringen inte underlättat för kvalitetssignaler att nå fram till producenterna. Jag vill dock poängtera att sådana insatser bör begränsas till att just underlätta för branschen i ett uppbyggnadsskede. Det är inte eftersträvansvärt att det statliga engagemanget blir permanent. Risken är i så fall mycket stor att företagen inte längre upplever kvalitetsutfästelsen som en garanti de själva lämnat om varan.

Att branschen vill driva ett kvalitetsarbete som ger konsumenterna bättre produkter är naturligtvis positivt, men samtidigt borde det vara en självklarhet att grunden för en sådan produktutveckling i första hand just ligger i en anpassning från producenten till vad konsumenten efterfrågar.. Ett lyckat kvalitetsarbete måste utgå från att uppfylla sådana krav som konsumenterna ställer och är beredda att betala för.

En tydligare gränsdragning mellan statens och producenternas ansvars- områden gör det nödvändigt för producenterna att anstränga sig dels för att föra ut sitt budskap om innebörden i garantin till konsumenterna, dels för att vara mer lyhörda för konsumenternas synpunkter. Detta är också grundtanken i mina förslag.

Hänvisningar till S3-10

  • Prop. 1989/90:146: Avsnitt 11

3.11.1. Svenska konservkontrollens råd

Mitt förslag: Den obligatoriska kvalitetskontrollen vid export av fiskkonserver slopas genom att kungörelsen (19501506) med vissa bestämmelser angående utförsel av fisk, fiskrom och fiskkonserver upphävs. Den statliga regleringen av verksamheten vid Svenska konservkontrollens råd upphör.

Skälen för mitt förslag: Exportkontrollen av fiskkonserver sker utöver den offentliga livsmedelskontrollen enligt livsmedelslagen. Kontrollen ut- förs av Svenska konservkontrollens råd under jordbruksnämndens överin- seende.

Av den redovisning som lämnats till jordbruksdepartementet har fram- gått att diskussioner har förts under hösten och vintern 1989/90 mellan kontrollrådet och Fiskbranschens riksförbund (FR) och mellan kontrollrå- det och livsmedelsverket för att undersöka hur kontrollrådets verksamhet

kan bibehållas utan en obligatorisk exportkontroll. FR har som ett resultat av dessa diskussioner förklarat sig vara berett att ta över huvudmannaska- pet för kontrollrådet. Ett avtal som innebär att jordbruksnämnden per den 1 januari 1991 överlåter huvudmannaskapet för kontrollrådet till FR är under utarbetande. I överlåtelsen ingår kontrollrådets samtliga tillgångar och skulder enligt balansräkning per den 31 december 1990.

Att fiskbranschen visat sig villig att ta över huvudmannaskapet för verksamheten vid konservkontrollen är tillfredsställande. Det framgår av den skrivelse som inkommit och av den muntliga redovisning som intres- senterna gjort att man tror att den nya inriktningen på livsmedelskontrol- len med bl.a. ett större utnyttjande av företagens egenkontrollprogram innebär att det fortsättningsvis finns ett tillräckligt underlag för att driva kontrollrådets verksamhet vidare i branschregi.

Att det inom konservindustrin liksom inom andra branscher sker en renodling av ansvarsfördelningen mellan de krav som staten ställer på företagen och de utfästelser som producenterna själva gör är också till- fredsställande. Tidpunkten för förslagens genomförande bör vara den ljanuari 1991 i enlighet med branschens förslag.

3.11.2. Kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg

::

Mitt förslag: Den obligatoriska kvalitetskontrollen vid export av mejeriprodukter och ägg slopas genom att kungörelsen (1958: 528) med vissa bestämmelser angående utförsel av smör, ost och ägg upphävs. Den statliga regleringen av verksamheten vid Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg upphör.

Skälen för mitt förslag: Jag anser att de skäl som jag framförde i prop. 1988/89: 140 som motiv för ett avvecklande av det statliga engagemanget i KMÄ fortfarande är giltiga. Jag vill dock understryka att det kvalitetsarbe- te som KMÄ har utfört på ett mycket positivt sätt har bidragit till en kvalitetshöjning inom ägg— eeh mejeribranscherna.

Mina slutsatser av det avslutande mötet med KMÄ-intressentema är att i fråga om kvalitetskontrollen för mejeriprodukter kommer branschen i framtiden att ha möjlighet att organisera kvalitetskontrollen i egen regi. En konsekvens av detta blir ett minskat personalutnyttjande vid KMÄ. F rå- gan om utfärdande av exportlicenser, något som i dag handläggs av KMÄ, kan lösas av livsmedelsverket. Diskussioner i denna fråga bör därför inle- das mellan branschen och livsmedelsverket.

Framtiden för personalen, speciellt om det visar sig att förutsättningar saknas för att också driva den övriga verksamheten vidare vid KMÄ, anser jag vara en mycket viktig fråga. Personalansvaret ligger visserligen hos KMÄzs styrelse, men jag vill dock understryka att staten i detta fall bör medverka till att de problem som kan uppstå får en för personalen till- fredsställande lösning. Jag återkommer till detta när jag behandlar vissa myndighetsfrågor.

Tyvärr tvingas jag konstatera att äggbranschen under det gångna året haft större svårigheter än mejerisidan att finna gemensamma branschlös- ningar på frågan om den framtida organisationen av kvalitetskontrollen. Det har dock framkommit att branschen nu anser sig ha bättre förutsätt- ningar att genomföra interna överläggningar. Av den anledningen har önskemål framförts från äggbranschen om att ett slutligt avgörande i frågan skulle skjutas på framtiden. Jag anser det inte vara tillfredsställande att, som branschen föreslår, uppskjuta det slutliga ställningstagandet i denna fråga. Personalen vid KMÄ är en orsak till detta. Även med hänsyn till kopplingen till packeribidragen och därmed till en intern avreglering menar jag att det är nödvändigt med ett beslut i denna fråga nu. Jag har i det föregående föreslagit att den interna regleringen avskaffas den 1 juli 1991. Jag anser att om branschen fullföljer sin intention att genomföra dessa interna överläggningar innebär det att man fram till halvårsskif- tet 1991 fortfarande har tid på sig att finna formerna för en framtida branschsamverkan i dessa frågor.

Representanter för äggbranschen har bl.a. i en till jordbruksdeparte- mentet inkommen skrivelse framfört synpunkten att ett minskat statligt engagemang skulle komma att få allvarliga konsekvenser för kvalitets- nivån. De menar att det är nödvändigt med antingen en obligatorisk statlig kvalitetsreglering eller med ett frivilligt system som dagens, kombinerat med ekonomiska incitament (packeribidrag) för att kvalitetsnivån på ägg skall kunna upprätthållas. I en situation utan krav från statsmakterna skulle det inte vara ekonomiskt motiverat med den extra kostnad som kvalitetskontrollen innebär, dvs. kostnaden går inte att ta ut av konsumen- terna. Huvudsakligen menar de då den kostnad som de vid genomlysning bortsorterade äggen medför. Att äggbranschen anser att ett statligt obliga- torium eller ett statligt stöd är en nödvändighet för att branschen skall satsa resurser på en kvalitetskontroll anser jag vara mycket beklagligt. Det är således inte mitt förslag att slopa det statliga engagemanget i KMÄ som är en central fråga för branschen utan det faktum att bidrag inte längre kommer att utgå för företagens kvalitetsarbete.

Förslaget om packeribidragens upphörande är en delvis annan fråga. Dessa har lämnats inom ramen för regleringen, dvs. jordbruket har kollek- tivt betalat för äggbranschens kvalitetsarbete. Jag är inte beredd att i samband med den avreglering som jag nu föreslår avsätta budgetmedel för att äggindustrin även fortsättningsvis skall utföra dagens frivilliga kvali- tetskontroll.

Branschens alternativa förslag i en situation utan bidrag är en obligato- risk kvalitetskontroll. Inte heller i detta avseende är jag beredd att omvär- dera mitt ställningstagande, både med hänsyn till vad jag tidigare anfört om en tydligare gränsdragning i fråga om kvalitetsansvar och mot bak- grund av de eventuella negativa effekter ett sådant obligatorium skulle få för den småskaliga äggproduktionens förutsättningar. Däremot finner jag det naturligt med ett branschsamarbete i dessa frågor för ägg, liksom för t.ex. potatis.

Ytterligare ett skäl som branschen anser tala för ett av dessa alternativ är att hygiennivån upprätthålls genom kvalitetsregleringen. Jag har inled-

ningsvis betonat utgångspunkten till mina förslag. dvs. att jag anser det befogat med en tydligare gränsdragning mellan statligt ansvar och bransch- ansvar. där ett av statens primära ansvar är att liygienaspekterna är tillgo- dosedda. Utfästelser om kvalitetsklasser bör däremot vara en fråga för branschen. Jag anser att det här finns anledning att påpeka att mitt förslag ingalunda är att den frivilliga kontroll som branschen utför i dag skall upphöra. Jag förutsätter tvärtom att äggpackerierna. liksom andra livsme- delsproducenter. organiserar sin kontroll så att de uppfyller livsmedels- lagstiftningens krav på hygien och redlighet utan ekonomiskt bidrag eller statliga krav på hur denna kontroll skall utföras. Jag vill emellertid fram- hålla att syftet med nuvarande reglering inte är att upprätthålla en hygi- enisk kvalitet, utan avser andra kvalitetsaspekter. Om inte producenterna ' upprätthåller en tillfredsställande hygienisk kvalitet utan bidrag, måste ' givetvis åtgärder vidtas. Om hälsoskäl talar för att ytterligare regler behövs för att uppnå en godtagbar hygiennivå anser jag det vara självklart att sådana regler skall införas. De skall då omfatta samtliga livsmedel och inte uppnås på frivillig väg eller genom ekonomiska stöd, som packeribidraget. Sådana hygieniskt motiverade regler måste vara obligatoriska. Givetvis bör då hygienen stå i centrum och inte som nu andra kvalitetsaspekter. Det är med hänsyn till detta och vad jag tidigare redovisat angående bran- schens oro för en generell ambitionssänkning vad gäller kvalitetskontrol- len, mycket viktigt att livsmedelsverket, på detta liksom på andra områ- den, följer utvecklingen från hygiensynpunkt och vid behov vidtar eller föreslår regeringen åtgärder. Jag anser därför att det finns anledning att livsmedelsverket särskilt uppmärksammar utvecklingen vad avser ägg ef- ter att mina förslag har genomförts. Jag vill i detta sammanhang också understryka att livsmedelslagens hygieniska krav omfattar samtliga ägg som säljs i dag. Den frivilliga kvalitetskontroll som runmärkcsanslutna packerier gör innehåller inte nå-. gon hygienisk kontroll som innebär att äggen är bakteriologiskt kontrolle- rade. Den bakteriologiska kontrollen är således huvudsakligen organiserad på annat sätt. främst genom förebyggande provtagning. Det betyder t.ex. att vårt skydd mot salmonella i dag sker genom kontroll av foder- och djurmaterial.

I fråga om äggkontrollen i ett "EG-perspektiv gäller i dag för handel i båda riktningarna sanitära krav som utgår från hälsoskyddet. För Sveriges del begränsar dessa krav antalet möjliga länder från vilka vi kan importe- ra. Inom EG:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) ställs därutöver krav på en obligatorisk kvalitetskontroll och märkning för ägg avsedda för den interna marknaden. Det harmoniseringsarbete som för närvarande be- drivs med inriktning på de kommande EES-förhandlingarna omfattar inte jordbrukspolitiken. Om en harmonisering i framtiden skulle bli aktuell även avseende jordbrukspolitiken kommer dessa frågor att få bedömas i ljuset av detta. Min uppfattning i fråga om själva organisationen av kön- trollen är dock oberoende av denna utveckling. I enlighet med vad som gäller för övrig livsmedelskontroll anser jag att även här bör det centrala ansvaret ligga hos livsmedelsverket. En obligatorisk kontroll skulle vidare,

precis som i dagsläget, innebära en offentlig kontroll som i huvudsak Prop. 1989/90: 146 baseras på företagens interna kontroll.

Mot bakgrund av vad jag ovan sagt finnerjag det därför mycket naturligt att förnya mitt förslag att det statliga engagemanget i KMÄ skall upphöra.

3.1 1.3 Svensk matpotatiskontroll

Mitt förslag: Marknadsskyddet för viss matpotatis slopas den ljuli 1991 genom att kungörelsen (1959:187) angående kvalitetsbenäm- ning på matpotatis upphävs. Ansvaret för att meddela föreskrifter om kvalitetskrav och märkning flyttas från lantbruksstyrelsen till statens livsmedelsverk den ljuli 1991.

Skälen för mitt förslag: Potatis är ett av våra mest konsumerade livsme- del och ett livsmedel som vi, inte minst från hälsosynpunkt, bör öka vår konsumtion av. Samtidigt är potatisen ett av de livsmedel som konsumen- terna oftast kritiserar på grund av bristande kvalitet. En viktig förutsätt- ning för att konsumtionen av potatis skall öka är att potatisen håller en sådan kvalitet att konsumenterna uppfattar den som ett viktigt och värde- fullt livsmedel. Ett fortsatt arbete för att förbättra potatiskvaliteten är därför nödvändigt. För potatis som för andra livsmedel måste det främst vara en fråga för branschen att tillgodose konsumentönskemål om efterfrå- gade kvaliteter.

lntressenterna i matpotatiskontrollen har till jordbruksdepartementet redovisat ett mycket ambitiöst förslag på en branschorganisation som avser att, utöver SMAK:s nuvarande uppgifter inom offentlig kontroll och upplysningsverksamhet. även ta på sig andra uppgifter t.ex. i fråga om FoU-verksamhet. För att finansiera denna verksamhet avser man att ta ut frivilliga arealavgifter från potatisodlarc. Därutöver önskade man erhålla 50 milj. kr. från regleringsföreningen SPI. '

Den renodling av branschens resp. statens intressen som jag tidigare redogjort för i fråga om KMÄ anser jag i lika hög grad vara motiverad i SMAKzs fall.

Potatis är ett av våra viktigaste baslivsmedel. En obligatorisk kvalitets- märkning bör därför behållas. Matpotatisen bör alltså även fortsättnings- vis kontrolleras från kvalitetssynpunkt. Kontrollen bör enligt min mening samordnas med övrig livsmedelskontroll, vilket bör öka förutsättningarna för en förbättring av kvaliteten, samtidigt som regleringen förenklas.

Statens livsmedelsverk har det centrala tillsynsansvarct för livsmedel inom den offentliga livsmedelskontrollen och kan med stöd av livsmedels- lagstiftningen utfärda livsmcdelsstandarder för olika livsmedel. I dag är det emellertid lantbruksstyrelsen som har tillsynen över kvaliteten på matpotatis och som med stöd av livsmedelslagstiftningen meddelar före- skrifter om kvaliteten och om kvalitetsmärkningen av matpotatis. Enligt min mening bör det övergripande ansvaret för all livsmedelskontroll sam- las hos livsmedelsverket. Det bör också vara livsmedelsverkets uppgift att 143

utfärda föreskrifter om kvalitet, märkning och tillsyn m.m. för alla livsme- del. Därför är det enligt min mening naturligt att ansvaret för matpota- tiskvaliteten förs över från lantbruksstyrelsen till livsmedelsverket.

Med hänsyn till den samlade kompetens som finns inom SMAK-organi- sationen är det naturligt att livsmedelsverket vid utarbetandet av dessa kvalitetsregler utnyttjar denna kompetens.

I fortsättningen bör det således ankomma på livsmedelsverket att fast— ställa dc obligatoriska krav på kvalitetsmärkning som bör gälla för matpo- tatis. Livsmedelsverket bör vidare få i uppgift att ta stäl-lning till omfatt- ningen av såväl kontrollen som den obligatoriska kvalitetsmärkningen. Jordbruksnämndens utredning om åtgärder för att förbättra matpota- tiskvalitcten bör överlämnas till livsmedelsverket för att beaktas i dessa bedömningar.

Det år 1959 införda marknadsskyddet för SMAK-märkt matpotatis innebär att endast matpotatis som märkts med beteckningen SMAK, Extra Prima eller SMAK Prima får saluhållas under föregivande att rnatpotati- sen är av särskilt hög kvalitet. Enligt min uppfattning bör inte ett visst livsmedels kvalitet knytas till ett av samhället särskilt sanktionerat varu- märke, om det inte finns alldeles särskilda skäl för en sådan ordning.

Att samtidigt med regler om obligatorisk kvalitetsmärkning förbehålla vissa förpackare rätten att tala om att de säljer den kvalitetsmässigt bästa potatisen kan skapa problem vad gäller märkningens trovärdighet. Förpac- kare utanför SMAK-organisationen måste använda en lägre kvalitetsklass- benämning för potatis som egentligen skulle kunna klassas som Prima eller Extra Prima vara. Mot bakgrund av detta föreslår jag att marknadsskyddet för viss matpotatis avvecklas. Kungörelsen (1959: 187) angående kvalitets- benämning på matpotatis bör följaktligen upphävas.

Jag finner inte att särskilda skäl talar för att matpotatis i kontrollhänse- ende skall särbehandlas i förhållande till andra livsmedel. I enlighet med vad jag tidigare nämnt om intentionerna i den offentliga livsmedelskon- trollen bör livsmedelsverket ha det centrala ansvaret för denna kontroll. SMAK:s nuvarande uppgifter inom den obligatoriska kontrollen bör där- för upphöra.

Branschen har vid de överläggningar som genomförts diskuterat möjlig- heten att i egen regi driva SMAK vidare som ett självfinansierat bransch- organ. Det förslag till branschinsti'tut som branschen presenterat är enligt min mening mycket ambitiöst såväl vad avser verksamhetens omfattning som finansiering. Vad organisationen kommer att syssla med måste givet- vis huvudsakligen vara en fråga för intressenterna. Det statliga intresset kan finnas hos livsmedelsverket i fråga om ett utnyttjande av SMAK:s kontrollaboratorium. Mycket av det teknik- och utvecklingsarbete som branschen utöver kontroll och informationsinsatser avser att driva i den nya branschorganisationens regi kommer att bestämmas utifrån intressen- ternas önskemål och utgångspunkter. I den mån teknikutveckling resul- terar i en förbättrad potatiskvalitet kommer denna naturligtvis konsumen- ten till godo, men här som för annan produktutveckling måste gälla att den i huvudsak bekostas av branschen.

Angående finansieringen finner jag ingen anledning att ha några syn-

punkter på de frivilliga arealavgifter som branschorganet avser att ta in. Däremot vill jag behandla de anspråk på 50 milj. kr. ur SPI:s fonder SOm branschen gör. För att underlätta branschens övertagande av SMAK, som genom den nya konstruktionen blir ett självfinansierat branschorgan, finner jag det rimligt att organisationen får ett visst startkapital. Den storleksordning som branschen föreslår finner jag dock, både i relation till dagens verksamhet och med hänsyn till vad jag tidigare anfört om potatis- kontrollens omfattning i jämförelse med annan livsmedelskontroll, som orealistisk. Det startkapital som den nya huvudmannen för organisationen kan få måste ses i relation till den del av verksamheten som är ett direkt konsumentintresse.

För egen del förordar jag att ett startkapital för branschorganisationen i form av ett engångsbelopp på 15 milj. kr. avsätts för SMAK:s nya organi- sation. Med en sådan lösning kan också den kompetens som i dag finns inom SMAK i fortsättningen utnyttjas av såväl branschen som av de myndigheter som ansvarar för den offentliga kontrollen, exempelvis som godkänt laboratorium.

SMAK:s uppdragsverksamhet. som avser kvalitetsanalyser m.m., kan enligt min bedömning bedrivas av SMAK också fortsättningsvis. Det är också väsentligt att kvalitetsbetalningen till lantbrukarna behålls och där- med naturligtvis den kontroll som utgör underlag för denna betalning.

Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om erforderliga förordningsändringar.

3.12. Regleringsekonomin Prop. 1989/90:146 3.12.1 Regleringsåret 1990/91

Mitt förslag: Inflytande införselavgiftsmedel för regleringsåret 1990/91 skall disponeras i enlighet med redovisningen i tabell 3.1

Tabell 3.1 Huvudsaklig medelsdisposition av införselavgiftsmedel m.m. reglerings- åren 1988/89, 1989/90 och 1990/91

1988/89 1989/90 1990/91 ] OOO-tal kr. 1000-tal kr. 1 OOO-tal kr. prel. prognos Inkomster Från föregående regleringsår kvarstående införselavgifter inomramsmedel 2 687 — 116 500 utomramsmedel — 60000 0 Under resp. regleringsår influtna införselavgifter — exkl. fodermedel 1095 419 932000 836000 fodermedel 263 321 270000 270000 Summa 1 361427 1262 000 1222 500 Utgifter a) Av medel inomjördelningsplanen Svensk spannmålshandel 23 898 — Sveriges potatisintressenter 27 500 31 000 Sveriges oljeväxtintressenter — — Svensk kötthandel 59 000 64 000 Föreningen för mejeriprodukter 142 800 130 000 Svensk ägghandel 52 500 52 500 Regleringskassan för fågelkött 8 000 8 000 Regionalt kostnadsbidrag, norra Sverige — mjölk 50000 50000 kött 5 000 5 000 - ägg 2 500 2 500 Bidrag till fraktkostnader för mjölk 500 500 och grädde Upplysningsverksamhet och utveck- lingsarbete 15 000 16 000 Stiftelsen Lantbruksforskning 10000 40000 Djurhälsovård. kontrollverksamhet 35 200 42 300 m.m. Stöd till odling av konservärter och 10000 10000 andra köksväxter Stöd till odling av bruna bönor 2 000 2 000 Stöd till odling av vallväxtfrö 10000 10000 Fonden för kollektiva åtgärder inom 500 500 biodlingen Sveriges exportråd 4000 4000 Sveriges potatisodlares riksförbund 2 780 2 100 Bidrag till ersättningsfoder. norra 15 000 — Sverige Kalvhälsovård 700 — Exportkontroll av kött 2 100 2 100 Sociala satsningar 50000 — Skolmåltider 2 500 —

1988/89 1989/90 1990/91 PTOP- 1939/901 146

1 OOO-tal kr. 1000-tal kr. 1 OOO-tal kr. prel. prognos

Projekt landsbygdsutveekling 800 2 000 Ridsporten — 3 000 Pesticidkontroll m.m., livsmedels- verket — 3 200 Modelljordbruk 200 — Energiskogsodling 730 — Reserv till jordbruksnämndens för- fogande — 1 16 500 Summa 533 208 597 200 653 700 Härefter kvarstående införselavgifts- medel 828219 664800 568800 b) Av medel utanför/ödemingsp/an- en Utbyteshandel nötkött, öststaterna 88 080 70000 70000 Utbyteshandel kött och fläsk 50000 50000 50000 Pristillägg får- och lammkött 25 371 17000 17000 Svensk matpotatiskontroll 6 342 5 981 7 042 Bidrag till Stiftelsen för ackordhäst- organisationens bevarande 250 250 250 Stöd till maltproduktionen [ 000 1 000 2 000 Sveriges exportråd 4 000 4 000 4 000 Djurens hälso- och sjukvård 20 677 25 756 28 273 Lantbruksstatistik 37 455 34 587 32 299 Konsumentdelegationens sekretariat 400 450 450 Bidrag till ridsporten — 1 500 — Skördeskadefonden 60 000] 0 0 Utredningar SPK 400 — Skolmåltider 2 300 — Åtgärdsprogram för norra Sverige — 45 000 — Sockerregleringsfonden — — 9000 Ersättning för uteblivna prishöjning- ar under l988/89 90000 — 1989/90 — 1 170000 1990/91 —- 357094 Summa 383 975 1 427 824 577 408 Summa utgifter 917 183 2 025 024 1231 108 Årets resultat (prognos) +444 244 _ 763024 _ 8 608 Ingående balans till regeringens för— fogande 327 388 771632 8 608 Balanserat överskott + 771 632 + 8 608 0

lTillförs fördelningsplanen för regleringsåret 1989/90.

Statens jordbruksnämnds förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt förslag utom vad avser dispositionen av medel för uteblivna prishöjningar.

Skälen för mitt förslag: [ tab. 3.1 redovisas användningen av införselav- giftsmedel m.m. under regleringsåret 1988/89 liksom en beräkning av och förslag till användning av införselavgiftsmedel som inflyter under regle- ringsåren 1989/90 och 1990/91.

Fördelningsplanen för regleringsåret [989/90 utgör 267,2 milj. kr. samt inflytande avgifter för fodermedelsimporten enligt riksdagens beslut våren 1989 (1988/89: 140, JoU 21, rskr. 322). Dessutom tillkommer ett belopp på 60 milj. kr. av utomramsmedel från regleringsåret 1988/89. Med hänsyn till att inflytande avgifter för fodermedelsimporten för närvarande kan beräknas till 270 milj. kr. beräknar jag därmed fördelningsplanen till 147

597.2 milj. kr. Jag beräknar de disponibla inkomsterna av införselavgifter till totalt 1 190 milj. kr., vilket innebär att 5928 milj. kr. beräknas återstå sedan medel avsatts till fördelningsplanen. Jag har inget att erinra mot de preliminära förslag till fördelningsplan som lämnats av jordbruksnämn- den. Definitiv fördelningsplan för regleringsåret 1989/90 kan fastställas först efter utgången av regleringsåret då de verkliga inkomsterna av inför- selavgiftema för fodermedel är kända.

Sammanställningen avseende ändamål utanför fördelningsplanen för regleringsåret 1989/90 skiljer sig på ett antal punkter från de preliminära beräkningar som låg till grund för riksdagens beslut våren 1989.

De införselavgiftsmedel från re-gleringsåren 1988/89 och 1989/90 som enligt riksdagens beslut står till regeringens förfogande har därvid delvis tagits i anspråk för olika ändamål sammanhängande med prisregleringen. Posten Utbyteshandel med nötkött från öststaterna beräknas minska med 20 milj. kr. Ridsporten erhåller ett bidrag på 1,5 milj. kr. Av utomramsme- del har 1 170 milj. kr. använts som ersättning för uteblivna prishöjningar under regleringsåret 1989/90.

Kostnaderna för sådana ändamål som får täckas av införselavgiftsmedel utanför fördelningsplanen beräknas för regleringsåret 1989/90 till 1 427,8 milj. kr. Jag avser att senare återkomma till regeringen med anled- ning av jordbruksnämndens förslag till disposition av de införselavgifts- medel som står till regeringens förfogande för regleringsåret 1989/90.

Jag föreslår att fördelningsplanen för regleringsåret 1990/91 skall omfat- ta oförändrat 267,2 milj. kr. jämte inflytande fodermedelsavgifter, vilket totalt beräknas till 537,2mi1j. kr. Dessutom tillkommer [16,5 milj. kr. kvarstående från regleringsåret 1989/90. Sammanlagt finns således ca 654 milj. kr. tillgängliga inom fördelningsplanen.

Jag föreslår att Svensk spannmålshandel liksom hittills tillförs införsel- avgifter för viss utbyteshandel med brödsäd. Dessa avgifter beräknas till 35 milj. kr. Liksom tidigare bör fettvaruavgifter tillföras Sveriges oljeväxt- intressenter. Vid behov bör fettvaruavgifter även användas för att finansi- era spannmålsregleringen och således tillföras Svensk spannmålshandel.

Med hänsyn till ovissheten rörande regleringsekonomins utveckling för de olika varuområdena har jordbruksnämnden inte lagt fram någon plan för fördelning av det preliminärt beräknade beloppet för regleringsåret 1990/91. Nämnden avser att återkomma med förslag till preliminär fördel- ning av beloppet. Ett sådant förslag kan då avges i samband med att förslag lämnas till gränsskydd m.m. fr.o.m. den 1 juli 1990. Nämnden bör liksom tidgare få jämka delbeloppen mellan de olika regleringsföreningarna och besluta om fördelning av det belopp som kan komma att stå till nämndens förfogande.

1 det följande anger jag medelsbehovet under regleringsåret 1990/91 för de ändamål som bör täckas av införselavgiftsmedel utanför fördelnings- planen.

För utbyteshandel med nötkött med öststaterna har jag i likhet med jordbruksnämnden beräknat 70 milj. kr.

I likhet med jordbruksnämnden föreslår jag att för utbyteshandel med

kött och fläsk avsätts 50 milj. kr. av införselavgiftsmedel för import av kött och fläsk. En förutsättning är att motsvarande export ägt rum.

Under regleringsåret 1990/91 bör pristillägget på får- och lammkött vara oförändrat 5,40 kr. per kg, vilket beräknas medföra en utgift på 27 milj. kr. Av detta belopp finansieras ca 10 milj. kr. av de utomramsmedel som jordbruket erhåller som ersättning för uteblivna prishöjningar.

Jag föreslår att Svensk matpotatiskontroll (SMAK) tilldelas högst 5 370000 kr. för den officiella kontrollen och 1 672 000 kr. för upplysnings- . verksamheten samt ett tilläggsanslag för regleringsåret 1989/90 på" 609 000 kr.

Bidrag till Stiftelsen för ackcrrdhästorganisationens bevarande bör utgå oförändrat med 250000 kr.

Stöd till maltproduktionen för regleringsåret 1990/91 bör lämnas med 2 milj. kr.

Jag föreslår att Sveriges exportråd skall erhålla 4mi1j. kr. av medel utanför fördelningsplanen regleringsåret 1990/91. förutsatt att jordbruket avsätter 4 milj. kr. av medel inom fördelningsplanen.

] enlighet med regeringens förslag i årets budgetproposition (1989/90:100 bil. 11) föreslårjag att 28,3 milj. kr. anslås för finansiering av viss del av kostnaderna för djurens hälso- och sjukvård samt 32,3 milj. kr. för statistik på jordbrukets område.

Till finansiering av sekretariatet hos jordbruksnämndens konsumentde- legation föreslås 450000 kr.

Regeringen har nyligen lämnat förslag till tilläggsbudget 11 till statsbud- geten för budgetåret 1989/90 (prop. 1989/901125). [ propositionen (bil. 7) föreslås bl. a. att ett underskott i sockerregleringsjonden skall täckas med den rörliga kredit som disponeras av jordbruksnämnden för prisreglerande åtgärder samt att ianspråktagna medel från krediten täcks av införselavgif- ter utanför fördelningsplanen för regleringsåret 1990/91. Jag uppskattar beloppet till 9 milj. kr. '

Jag föreslår att resterande tillgängliga införselavgiftsmedel som kan be- räknas till totalt 357 milj. kr. disponeras för att ersätta mittpris/röjningar under regleringsåret 1990/91.

Med hänsyn till de oundgängliga variationerna i inflödet av införselav- gifter anser jag att en rörlig kredit av 60 milj. kr. även fortsättningsvis bör ställas till jordbruksnämndens förfogande. Jag återkommer till detta när jag i det följande behandlar anslagsfrågor för budgetåret 1990/91. Med hänsyn till osäkerheten i prognosen bör medel inte intecknas för något ändamål utöver de jag nu nämnt. Eventuella överskott bör liksom för innevarande år stå till regeringens disposition och skall i första hand användas för att täcka kostnader för prisreglering under regleringsåret 1990/91.

3.12.2. Prisregleringen för sockerbetor och socker under regleringsåret 1990/91

Mitt förslag: Sockerbetsarealcn för 1990 års odling skall uppgå till 49000 ha. Med hänsyn till det prognosticerade underskottet i soc- kerregleringen på 100—110milj. kr. för regleringsåret 1990/91 skall kostnadskompensationcn till Sockerbolaget sänkas med lOmilj. kr. Vidare skall betpriset sänkas med 3,01 kr. per 100 kg. Den årliga kostnadskompensationen till bolaget för mcrkostnaderna vid soc- kerbruken på Öland och Gotland skall utgå med samma belopp som under innevarande regleringsår, dvs. med 24,5 milj. kr. Kompensa- tionen skall finansieras med budgetmedel. Arealbidragen till odlare som levererar betor till sockerbruken på Öland och Gotland skall vara oförändrade. Arealbidragen skall finansieras på samma sätt som det särskilda ö-bruksstödet. Det skall ankomma på regeringen att fatta de beslut om prisregleringen som kan komma att krävas under perioden.

Skälen för mitt förslag: Sockerbetsarealcn för 1990 års odling bör mins— kas och uppgå till högst 49 000 ha. Minskningen grundar sig bl.a. på att ett importutrymme på 10—15% på sikt skall uppnås. De båda sista årens överskottsproduktion understryker behovet av en arealminskning. Areal- minskningen skall inte beröra odlingen under de båda ö-bruken.

De två senaste åren har den svenska bctskörden varit mycket god. Resultatet är en överproduktion av socker. något som normalt inte skall förekomma. År 1988 producerades 363000 ton socker ur svenska betor och år 1989 390000 ton. Det motsvarar en självförsörjningsgrad på 103 % resp. 111%, dvs. långt över den självförsörjningsgrad på 85—90% som enligt tidigare riksdagsbeslut på sikt skall uppnås. Någon import av socker har därför inte skett och kommer till följd av överlagring inte heller att ske under de närmaste åren. Följaktligen flyter det inte heller in några införsel- avgiftsmedel till sockerregleringsfondcn. Därmed förväntas ett underskott uppkomma i sockerregleringsfonden redan under innevarande reglerings- år. Som jag redan har redovisat bör innevarande års underskott täckas av införselavgiftsmedel utanför fördelningsplanen. Det kommer enligt jord- bruksnämndens prognoser inte att finnas några medel för att finansiera de normala åtgärderna inom sockerregleringen under regleringsåret 1990/91.

Till följd av GATT-överenskommelsen våren 1989 kan inte priserna på sockerbetor och socker höjas för att kompensera betodlarna och Sockerbo- laget. För innevarande regleringsår kompenseras Sockerbolaget därför av medel i sockerregleringsfonden och av fonderade försäljningsavgifter. Be- fintliga medel i sockerregleringsfonden och fonderade försäljningsavgiftcr har för detta ändamål tagits i anspråk under innevarande regleringsår. Några nya införselmedel kan inte heller förväntas flyta in under reglerings- året 1990/91. Resultatet av detta är ett prognosticerat underskott i socker- rcgleringsekonomin på 100—110mi1j. kr. för regleringsåret 1990/91.

Statens jordbruksnämnd har i skrivelse till regeringen påpekat proble-

mot och redovisat olika finansieringsmöjligheter. Diskussioner i frågan har också förts mellan jordbruksdepartementet och representanter för Sveriges betodlares centralförening. LRF, Sockerbolaget och jordbruks- nämndens konsumentdelegation.

Jag föreslår att underskottet finansieras på följande sätt. För det första bör merkostnaderna för driften av sockerbruken på Öland och Gotland samt arealbidragen till odlare som levererar till sockerbruken på Öland och Gotland finansieras över statsbudgeten. Totalt uppgår beloppet till 28 milj. kr. För budgetåret 1990/91 bör mcrkostnaderna finansieras av medel som anvisas under ett särskilt anslag, Stöd till sockerbruken på Öland och Gotland rn. rn. Jag återkommer i det följande till denna fråga. Medlen bör föras till sockerregleringsfonden.

För det andra bör den generella kostnadskompensationen till Sockerbo- laget sänkas med lOmilj. kr. Även om Sockerbolaget haft ett högre kapaci- tetsutnyttjande till följd av de höga skördarna har dessa sannolikt haft en betydligt mindre effekt på deras lönsamhet än vad som är fallet för betod- larna. Den högre produktionen kan inte säljas utan måste lagras". Även Sockerbolaget bör emellertid delta i finansieringen av underskottet.

För det tredje bör betpriset sänkas med 3,01 kr. per 100 kg. Det innebär en sänkning av betpriset med ca 10%. Enligt min åsikt är det naturligt att låta betodlarna bära huvudansvaret för överskottskostnadema. Så är fallet inom andra produktionsgrenar, genom interna avgifter. l analogi med vad som gäller inom andra regleringar finns det skäl att sänka betpriset vid en överskottsproduktion. De goda skördarna innebär också en relativt stor merintäkt för betodlarna. Bara för 1989 års skörd kan merintäkterna enligt jordbruksnämnden beräknas till ca 140 milj. kr. En sänkning av betpriset med 3,01 kr. per 100 kg motsvarar ca 65 milj. kr. Detta motsvarar en kom- pensation till Sockerbolaget på dels 41 milj. kr., vilket är en sänkning med 10 milj. kr. jämfört med innevarande år, dels 24,5 milj. kr. för merkostnad för driften av ö-bruken.

Det reglerade priset på strösocker bör vara 463,24 kr. per 100 kg. Ersätt- ningen för raffinering och lagring av importerat råsocker bör vara oföränd- rad 89,43 kr. per lOOkg.

Om väsentligt ändrade förutsättningar inträffar under regleringsperio— den bör det ankomma på jordbruksnämnden att lägga fram förslag till de åtgärder som under perioden kan anses påkallade. Det bör därefter an- komma på regeringen att fatta de beslut som kan behövas.

Arealbidraget bör vara oförändrat 200 kr. per ha till de odlare i Småland och Blekinge som levererar betor till bruket i Mörbylånga, 400 kr. per ha till odlarna på Öland och 500 kr. per ha till odlarna på Gotland.

Skördeskadeskydd

Mitt förslag: Bidraget till skö-rdeskadeskyddet skall under regle-

ringsåret 1990/91 betalas av införselavgiftsmedel utanför fördel- ningsplanen.

Skälen för mitt förslag: Enligt riksdagsbeslut (prop. 1987/88: 74, JoU 16, rskr. 130) skall skördeskadefonden tills vidare årligen tillföras ett belopp av 60 milj. kr. Detta skall betalas över konsumentpriserna fördelade på jordbruksprisreglerade produkter. Den andel som faller på socker beräk- nas till 3,5 milj. kr. och bör för regleringsåret 1990/91 betalas av införsel- avgiftsmedel utanför fördelningsplanen.

Regleringsekonomin

Mitt förslag: Från sockerregleringsfonden skall betalas kostnader för arealbidrag till odlarna, fraktbiclrag till de fyra nordligaste länen och Kopparbergs län, kollektiva åtgärder inom biodlingen, kostnader för prisutjämning på socker samt vissa administrationskostnader. Ett eventuellt likviditetsunderskott skall finansieras av befintliga medel inom regleringsekonomin.

Skälen för mitt förslag: lnförselavgift tas liksom hittills ut för importera- de kvantiteter under perioder då världsmarknadspriset understiger det fastställda avräkningspriset på socker och svenska betor. De uppburna medlen bör liksom hittills tillföras sockerregleringsfonden. Som jag nämnt kommer troligen inte någon import att äga rum under reglerings- året 1990/91.

Ur fonden bör betalas kostnaderna för arealbidrag till de odlare som levererar betor till ö-bruken. Kostnaderna beräknas till 3,5 milj. kr.

Sockerregleringsfonden bör vidare få användas för fraktsubventionering till de fyra nordligaste länen och Kopparbergs län med 1,2 milj. kr.

Till kollektiva åtgärder inom biodlingen bör tas 0,5 milj. kr. ur fonden. Till yrkesmässig biodling bör av fondens medel återföras ett belopp som motsvarar odlingens sockerförbrukning multiplicerad med den skillnad i sockerpris som föreligger mellan Sverige och världsmarknaden.

Vidare bör regleringsföreningen Svensk sockerhandels administrations- kostnader täckas ur fonden. Fondmedlen används också till vissa kostna- der inom prisutjämningen för varor innehållande socker.

Ett eventuellt underskott av likvida medel i sockerregleringsfonden bör finansieras av befintliga medel inorn regleringsekonomin, t. ex. införselav- giftsmedel utanför fördelningsplanen.

Vid behov börjordbruksnämndezn liksom hittills få ta ut en försäljnings- avgift på allt socker som säljs inom landet för att subventionera sockerim- porten när världsmarknadspriset är högre än det svenska priset.

3.12.3. Regleringsekonomin efter regleringsåret 1990/91

Mitt förslag: Införselavgiftsmedel jämställs med allmänna budget- medel och reserveras inte för speciella ändamål inom jordbruks- och livsmedelssektom. Ett belopp motsvarande de s.k. inomramsmed- len skall även fortsättningsvis komma jordbruket till del, i första hand genom gränsskyddshöjningar, men i vissa fall genom att verk- samheten finansieras med budgetmedel. Även viss verksamhet som finansieras av införselavgifter utanför den s.k. fördelningsplanen skall fr.o.m. budgetåret 1991/92 finansieras med budgetmedel.

lntema avgifter i syfte att finansiera marknadsregleringen skall inte tas ut fr.o.m. den ljuli 1991. I de fall jag har föreslagit att regleringen övergångsvis behålls och trappas av, skall även vissa avgifter behållas under övergångsperioden. Avgifterna skall dispo- neras av statens jordbruksnämnd.

Kvarvarande medel inom regleringsekonomin den 30 juni 1991 skall återföras till näringen som en del av ett inkomststöd.

Den s.k. RÅK-kassan för råvarukostnadsutjämning skall behållas- tills vidare och handhas av jordbruksnämnden. De avgifter som tas in i syfte att finansiera RÅK-systemet skall föras till kassan.

LAG:s förslag: Alla införselavgifter bör jämställas med budgetmedel. LAG har inte särskilt behandlat inomramsmedlen eller de verksamheter som i dag finansieras med införselavgifter.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser berör regleringseko- nomin. Några remissinstanser understryker vikten av att verksamheter som i dag finansieras av införselavgiftsmedel även framdeles finns kvar. Lantbruksstyrelsen anser att vissa av de insatser som för närvarande finansieras av inomramsmedel. fortsättningsvis b'ör finansieras av budget- medel. Sveriges lantbruksuniversitet påpekar att många forsknings- och utvecklingsinsatser baseras på regleringsmedel och att en konsekvens av LAG:s förslag är att all verksamhet som byggts upp med dessa medel upphör såvida inte alternativa finansieringsformer samtidigt byggs upp.

LRF anser att införselavgiftsmedel, liksom hittills skall tillfalla jord- bruksnäringen.

Skälen för mitt förslag: Översikt

lnflödet av medel i regleringsekonomin består av införselavgifter, tillverk- ningsavgifter och interna avgifter. De interna avgifterna erläggs av lant- brukarna för att bekosta exporten av överskott och övrig marknadsregle- ring. Även tillverknings— och införselavgifter används i viss utsträckning för olika former av marknadsreglering. Samtliga avgifter på fodermedel samt en viss del av övriga införselavgifter återförs i dag till jordbruket för att finansiera framför allt kollektiva åtgärder. Dessa medel utgör s.k.

inomramsmedel eller införselavgifter inom fördelningsplanen. Resterande införselavgiftsmedel används för andra ändamål inom eller i samband med regleringen, s.k. utomramsmedel.

lnflödet av införselavgifter uppgår till i storleksordningen 1.5 miljarder kr. per år, men varierar betydligt. beroende på världsmarknadsprisema och importens storlek.

Av införselavgiftema används vissa medel för att finansiera utbytesex- port innan resterande del används till de s.k. fördelningsplanerna. Utby- teshandeln avser oljor och fetter samt brödspannmål. Under regleringsåret l988/89 uppgick dessa belopp till 380 resp. 86 milj. kr. Därefter kvarståen- de medel förs till fördelningsplanerna. Finansiering av denna utbytesex- port bör. liksom övrig kollektiv exportfinansiering, upphöra den 1 juli 1991.

De medel som används inom fördelningsplanen är som jag nämnt dels de införselavgifter som flyter in för fodermedel. dels 267,2 milj. kr. Detta är medel som jordbruket tillerkänts kollektivt inom ramen för nuvarande prisreglerings- och förhandlingssystem. För regleringsåret l988/89 beräk- nas införselavgiftema på fodermedel till 263 milj. kr. och de totala inom- ramsmedlen således till 530 milj. kr.

lnomramsmedlen är alltså medel som tillförs jordbruket kollektivt i stället för prishöjningar. Medlen förs till regleringsföreningarna för regle— ringsverksamhet eller används till kollektiva åtgärder.

Vid ett slopandeav den interna marknadsregleringen bör ingen särskild regleringsekonomi behållas. Regleringsföreningarnas myndighetsuppgifter bör upphöra den 1 juli 1991 och införselavgiftema föras till statsbudgeten. Eftersom inflödet av införselavgifter kan variera betydligt kan inte den ökade inkomsten för statskassan exakt anges.

Utomramsmedel

Enligt nuvarande prisregleringslag skall samtliga avgifter som tas ut med stöd av lagen användas inom eller i samband med prisregleringen. Enligt min mening bör avgifterna, efter en slopad intern reglering. likställas med allmänna budgetmedel och tillföras statskassan. Vissa av de verksamheter som i dag finansieras med utomramsmedel bör därefter finansieras över budgeten.

Jag återkommer till detta i det följande.

Inomramsmedel

Vid övergången från nuvarande reglerade system till ett marknadssystem bör tidigare tillerkänd kompensation "lösas ut". Detta innebär enligt min uppfattning att jordbruket även fortsättningsvis bör erhålla medel motsva- rande inomramsmedlen. Detta är medel som jordbruket tillerkänts efter prisförhandlingar. lnomramsmedlen är enligt min mening jämförbara med livsmedelssubventioner, eftersom de har tillförts jordbruket i stället för prishöjningar. När den kollektiva återföringen upphör bör jordbruket årligen tillföras motsvarande belopp. Detta kan ske antingen genom att

gränsskyddet höjs i motsvarande mån eller genom att åtgärderna finan- sieras med budgetmedel. Detta påverkar inte redan beslutad stödnivå till jordbruket, utan utgör endast en annan finansiering. Höjningama kan därför genomföras utan hinder av åtagandena om frysning i GATT- överenskommelsen. Vissa åtgärder bör fortsättningsvis budgetfinansie- ras. Dessutom bör budgetmedel tillföras för att vissa pågående projekt skall kunna slutföras.

Interna avgifter

När marknadsregleringen upphör behöver inte interna avgifter tas ut. Även dessa avgifter bör betraktas som lantbrukets medel. När avgiftsutta- get upphör får den enskilde jordbrukaren en lägre kostnad, varför kompen- sation inte är aktuell. Detta gäller emellertid inte förmalningsavgiften. Denna betraktas regleringstekniskt som en del av bondens reglerade pris, trots att kvarnama betalar den direkt till regleringsekonomin.

Förrnalningsavgiften och prisregleringsavgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel bör dock behållas övergångsvis. Jag återkommer till detta i samband med mina förslag till övergångsåtgärder.

Inom mejeriregleringen används avgifterna inte enbart för exportfinan- siering, utan också för lönsamhetsutjämning mellan olika mejeriproduk- ter. Jag har tidigare föreslagit att exportfinansieringen skall upphöra den 1 juli 1991, men att utjämningen bör trappas av för att vara helt avvecklad den ljuli 1994. Avgifter för den interna utjämningen bör därför tas ut t.o.m. den 30juni 1993.

Jag har i det föregående föreslagit att nuvarande konstruktion med fettvaruavgifter bibehålls, men att odlingen av oljeväxter bör krympas till den omfattning som är motiverad av beredskapsskäl. Jag har också föresla- git att fettvaruavgift skall tas ut på inhemskt producerat slakterifett. Syste- met innebär att alla oljor och fetter (inhemska och importerade) beläggs med samma avgift. Fettvaruavgifterna som erläggs vid import bör liksom införselavgifter föras till statsbudgeten. Den fettvaruavgift som tas ut på inhemsk produktion bör disponeras av jordbruksnämnden och i sin helhet återföras till jordbruket som finansiering av en del av odlingen. Den odling som därutöver bör ske av beredskapsskäl bör betalas över statsbudgeten.

Råvarukostnadsutjämning

Jag har tidigare föreslagit att nuvarande råvarukostnadsutjämning behålls i avvaktan på resultatet av EG/EFTA-förhandlingama. Avsikten är där att åstadkomma ett gemensamt RÅK-system som skall vara infört den 1 janu- ari 1993.

Jag anser även att dagens finansiering skall behållas, dvs. med avgifter på import (externt system) och på produkter som säljs i Sverige (internt system). Jag anser också att nuvarande RÅK-kassa för finansiering av systemet bör behållas. Kassan bör liksom hittills hanteras av jordbruks- nämnden. Eftersom en del av kostnaderna i dag betalas ur regleringseko- nomin uppstår emellertid en brist när denna avskaffas. Denna bör betalas

över budgeten. Jag uppskattar budgetbelastningen till 100 milj. kr. Jag har därvid beaktat att vissa enkla blandningar bör uteslutas ur systemet. medan vissa produkter som i dag erhåller motsvarande prisutjämning utanför RÅK bör föras in i systemet.

lf'erksam/ieter av stat! igt intresse

Jag har i det föregående angett ett antal verksamheter som bör bekostas av . budgetmedel efter en intern avreglering och ett avskaffande av den särskil- da regleringsekonomin.

När marknadsregleringama avvecklas bör också större delen av den verksamhet som finansieras inom regleringsekonomin upphöra. Vissa kol-' lektiva åtgärder är efter en avreglering näringens ansvar. Viss verksamhet som i dag finansieras inom regleringsekonomin är dock sådan att även statsmakterna har ett stort intresse av att verksamheten drivs vidare. Att dessa verksamheter inte i dag finansieras över statsbudgeten är snarast att hänföra till det faktum att vi har en separat regleringsekonomi som hålls åtskild från statsbudgeten.

] Regionala bidrag till norra Sverige

Av inomramsmedel betalas vissa regionala bidrag till norra Sverige, exem- pelvis transportstöd för mjölk och kött samt ett särskilt packeribidrag för ägg. Sådana stöd bör efter en avreglering betalas över statsbudgeten och inordnas i det särskilda prisstödet till norra Sverige. Jag har i det föregåen- de föreslagit att jordbruksnämnden ges i uppdrag att se över merkostna- derna för transporter av kött och mjölk i norra Sverige och föreslå hur ett stöd till äggproduktioncn kan utformas. Det är därför inte nu möjligt att beräkna den exakta budgetbelastningen.

2 Lantbruksstatistik

Kostnaderna för SCB:s produktion av statistik på jordbruksområdet fi- nansieras sedan några år till viss del av utomramsmedel i stället för som tidigare med budgetmedel. Kostnaden beräknas för budgetåret 1990/91 till 32,2 milj. kr. Jag har efter regeringens bemyndigande tillkallat en särskild utredare med uppgift att se över behovet och utformningen av lantbruks- och livsmedelsstatistiken. Uppdraget skall slutredovisas i juni 1991, men _en delrapportering skall ske i oktober 1990. Jag återkommer med min bedömning av kostnaden när uppdraget har redovisats. Kostnaden bör fr.o.m. budgetåret 1991/92 återi sin helhet betalas över statsbudgeten.

3 Jordbruksnämndens konsumentdelegation

Kostnaderna för konsumentdelegationens sekretariat betalas för närvaran- de av utomramsmedel. Kostnaden uppgår för närvarande till ca 0,5 milj. kr. per år. Jag anser att det är angeläget att fortsättningsvis behålla en organisation som företräder konsumenternas intressen. Jag förutser att det

såväl under en övergångsperiod, då regleringarna avvecklas. som därefter kommer att uppstå behov av diskussioner och överläggningar mellan repre- sentanter för producenter och konsumenter. Konsumentdelegationens roll kommer emellertid att förändras med en ny livsmedelspolitik. Med hänsyn till detta och till att konsumentkontakterna behöver utvecklas anserjag att formerna för dessa bör ses över.

Kostnaderna för konsumentdelegationens sekretariat bör enligt min me- ning betalas över statsbudgeten.

4 Djurens hälso— och sjukvård

Enligt nuvarande överenskommelse med näringen skall kostnadsökningar för distriktsveterinärorganisationen delas lika mellan näringen och staten. Av statens andel för budgetåret 1990/91 skall 28,3 milj. kr. betalas av utomramsmedel. Motsvarande andel bör fr.o.m. budgetåret 1991/92 beta- las av budgetmedel.

5 Avel och kontroll m. m.

Den totala kostnaden uppgår till ca 70 milj. kr. Finansieringen sker helt med inomramsmedel. En del av kostnaderna bör utgöra statens ansvar, exempelvis djursjukvård, medan exempelvis kostnader för avelsarbete bör falla på näringen.

6 Sveriges exportråd

Under innevarande år tillförs Exportrådet 8milj. kr. ur regleringsekono- min, varav hälften finansieras inom och hälften utom ramen. Ansvaret bör även fortsättningsvis delas lika mellan näring och stat.

7 Skördeskadeskydd

Enligt riksdagsbeslutet om skördeskadeskydd skall skördeskadefonden tills vidare byggas upp med 60 milj. kr. per år. Enligt beslutet skall jordbruket ersättas för denna fondavsättning. Under regleringsåren 1988/89 och 1989/90 har ersättningen betalats av utomramsmedel i stället för genom konsumentprishöjningar. När denna finansieringsmöjlighet upphör bör gränsskyddet höjas; detta bör ske den ljuli 1990. Finansieringen är att betrakta som en subventionering av konsumentpriset. Beslutet om finansi- eringen fattades av riksdagen våren 1988. Prishöjningen kan därför ske utan hinder av GATT-överenskommelsen eftersom beslutet fattades före överenskommelsen.

8 Övrigt

Utöver nu nämnda verksamheter finns ytterligare sådana som har ett statligt intresse. Jag har för avsikt att senare, efter överläggningar med

berörda intressenter, återkomma till regeringen med förslag hur verksam- heter som bekostas av inomramsmedel skall fördelas mellan gränsskydds- höjningar och budgetmedel.

9 Övergångsvisa kostnader

Vissa projekt och andra verksamheter bör löpa så länge som följer av redan fattade beslut. Detta kräver övergångsvis finansiering av budgetmedel.

Kostnaderna för denna verksamhet är för närvarande inte möjlig att exakt beräkna. Jag anser att jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen, efter överläggningar med näringen, bör beräkna medelsbchovet för de aktuella åren och lämna förslag till regeringen i sin anslagsframställning för resp. budgetår.

För närvarande utgår ett pristillägg på får- och lammkött med 6,05 kr. per kg. Den totala kostnaden beräknas för närvarande till ca 35 milj. kr. Detta finansieras av såväl inom- som utomramsmedel, 8resp. 27 milj. kr. Som jag tidigare har redovisat anser jag att pristillägget bör trappas av stegvis under tre år, med början budgetåret 1991/92. Prisstödet bör över- gångsvis betalas Över statsbudgeten.

Jag har tidigare föreslagit att statens engagemang i SMAK upphör. Viss verksamhet vid SMAK finansieras för närvarande av utomramsmedel. Som jag tidigare har redogjort för har branschen planer på att driva ett kvalitetsarbete i en egen organisation framöVer. Eftersom staten hittills bidragit till finansieringen av den nuvarande organisationen anser jag det vara befogat med ett statligt startkapital till ett privat kvalitetsarbete. Jag föreslår att 15 milj. kr. avsätts för detta ändamål budgetåret 1991/92.

4 Effekter för jordbruksnäringen av skattereformen

Jag har tidigare (avsnitt 2.4.2) redovisat skattereformens inriktning och gett en sammanfattning av de förslag som är av särskilt intresse för jord- bruksnäringen. Jag framhöll därvid regeringens uppfattning om betydelsen av attjordbruksföretag ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på likarta- de villkor som gäller för övriga företag. De justeringar som regeringens förslag innebär i förhållande till skatteutredningarnas förslag har också mottagits positivt av näringen. Jag vill i detta sammanhang emellertid understryka att det inte är enbart de särskilda förslag som i första hand beaktarjordbruksföretagens situation som är av betydelse för den enskilde jordbrukaren. En av utgångspunkterna för reformen är att sänka de direkta skatterna för enskilda och företag.. Detta kommer naturligtvis även att få betydelse för den enskilde jordbrukaren. En bedömning av skatterefor- mens effekter får därför inte begränsas till enskildheter utan måste omfatta förslaget i sin helhet. Det är närmast en självklarhet att det när det gäller en skattereform av detta slag finns både de som vinner och de som förlorar på förslagen. Som jag tidigare nämnt är ett av syftena med förslagen också att begränsa de möjligheter till osund skatteplanering som det hittillsvarande skattesystemet gett utrymme för. Det är känt att denna form av skattepla- nering även förekommer inom jordbruket. Det är därför naturligt att också finna förlorare bland dem som äger eller brukar jordbruksfastigheter. En

målsättning för skattereformen måste emellertid också vara att inte större grupper av individer eller företagare drabbas av effekter som motverkar de målsättningar som finns i samhället oavsett om dessa rör exempelvis fördelningspolitik, miljöpolitik eller regionalpolitik.

Den kritik som riktats mot skattereformens effekter för jordbruket, efter det att regeringens förslag blivit kända, har i stor utsträckning gällt slopan- det av möjligheterna att kvitta underskott i en förvärvskälla mot överskott i andra. Det har gjorts gällande att detta förslag som bl.a. omöjliggör kvittning av underskott av jordbruksfastighet mot inkomst av tjänst, skul- le kunna leda till en omfattande igenplantering av för naturvården värde- fulla marker. Eftersom kritiken i denna del i många stycken baserats på ofullständiga och svåranalyserade uppgifter vill jag närmare redogöra för min bedömning av problemets omfattning och vilka åtgärder som jag anser bör vidtas med anledning härav.

När det gäller förslaget till borttagande av kvittningsrätten vill jag först erinra om att det här i första hand gäller kvittningen av underskott i enskild näringsverksamhet mot inkomster av tjänst. Jag har tidigare berört den utvidgade möjligheten till kvittning mellan olika verksamheter där näringsidkaren är aktiv och att underskott i förvärvskälla får kvittas mot senare års överskott.

Vad beträffar permanenta underskott i driften av jordbruksföretag kan dessa vara resultatet av ett ”genuint” underskott i driften men det kan exempelvis också vara frågan om kostnader som snarast är att hänföra till fastighetens bostadsdel eller bokslutsdispositioner. Det kan också vara så att underskotten skapats medvetet för att kvitta mot höga tjänsteinkoms- ter, exempelvis genom att företag avstår från att avverka skog vilket samtidigt ökar den faktiska förmögenheten.

Detta innebär naturligtvis inte att inte också motiverade underskott förekommer. Detta kan i sin tur ha olika förklaringar. Ett vanligt exempel som brukar redovisas är att företaget befinner sig i en nyetableringsfas. Det kan emellertid också röra sig om företag som av olika anledningar inte har möjlighet att uppnå lönsamhet i verksamheten ens på sikt.

För att närmare kartlägga omfattningen av jordbrukarnas underskotts- avdrag har en specialbearbetning gjorts av Deklarationsundersökningen förjordbrukare (DU)l avseende inkomståret 1988. Av materialet framgår att nästan 32 000jordbrukare (29 %) redovisade underskott av jordbruks- fastighet. Andelen är väsentligt högre bland de minsta företagen; 55% bland företagen under 400 standardtimmar (s.k. hobbyjordbruk eller småbruk). 62% av brukarna med underskott tillhör denna grupp som totalt sett utgör 33% av populationen. Andelen brukare med mer än 2400 standardtimmar utgör 23% av totalpopulationen men endast 3% av dem med underskott. Om man jämför olika storleksgrupper är skillnaden i andel mellan norra och södra2 Sverige inte påfallande stora.

' l DU redovisas resultat per brukare inkl. maka/make. dvs. endast en person per familj räknas som brukare. 2 Norra Sverige omfattar här Värmlands. Kopparbergs. Gävleborgs, Västernorr- lands. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län.

Antal brukare totalt och antal brukare med underskott av jordbruksfastighet 1988 Prop. 1989/90: 146

Arbetsbehov. Andel av brukarna som har standard- Antal brukare i underskott av jordbruks- timmar hela riket fastighet Med under- skott av jordbmks- Hela Södra Norra Totalt fastighet riket Sverige Sverige — 399 tim 36 246 19955 55 54 57 400— 799 " 19343 7287 38 37 41 800— 2 399 28 494 3 922 14 13 17 2 400— 5 599 " 22 844 707 3 3 4 5 600 — " 2 790 128 5 5 1 Totalt 109 717 31 999 29 26 39

Totalt uppgick de utnyttjade underskotten av jordbruksfastighet för inkomståret 1988 till 946 milj. kr. Av dessa redovisades ca 520 milj. kr. av brukare vid företag med under 400standardtimmar.

Brukare med underskott av jordbruksfastighet har i genomsnitt väsent- ligt högre inkomst av tjänst än genomsnittet för brukare utan underskott av jordbruksfastighet. Att detta gäller både totalt och för samtliga stor— leksgrupper framgår av följande sammanställning. För de tre lägsta grup- perna gäller att även sammanräknad inkomst är högre för brukarna med underskottsavdrag. För båda kategorierna gäller att inkomst av tjänst sjunker med ökande storleksgrupp. För brukarna med underskott av jordbruksfastighet gäller att underskotten ökar med stigande storleks-

SHIPP-

Inkomst av tjänst m.m. för brukare utan resp. med överskott av jordbruksfastighet 1988. Medelvärden i kr. per brukare inl-il. maka/make

Brukare utan under- Brukare med underskott av skott av jordbruks- jordbruksfastighet fastighet Underskott av Sammanräknad jordbruks- inkomst minus Arbetsbehov, Inkomst Samman- Inkomst Samman- fastighet utnyttjat standard- av räknad av räknad _ timmar tjänst inkomst tjänst inkomst Totalt Utnyttjat underskott 399 tim 96055 124017 151475 172976 26277 25975 147001 400— 799 " 85407 122225 144456 156759 32 842 31 129 125630 800—2399" 56503 121583 134183 150791 40968 34519 116272 2400—5599 " 36 303 139680 107137 127529 62 284 38 709 88 820 5600- " 41481 159074 91315 156167 144233 62001 94166

Totalt 63009 128 631 146538 165 493 30839 28 621 136872

Om värdena i sista kolumnen jämförs med sammanräknad inkomst för brukarna utan underskott finner man att det är för de två minsta storleks- gruppema som brukarna utan underskott uppvisar lägre värden, medan man i övrigt uppvisar högre eller betydligt högre värden. Det innebär att brukarna med underskott fr.o.m. gruppen 800—2399 standardtimmar trots avsevärt högre tjänsteinkomst har ett sämre inkomstläge än brukarna * utan underskott. Om det totala underskottet betraktas vid jämförelsen förändras inte situationen nämnvärt för de två grupperna med mindre 160

företag medan jämförelsen för grupperna med större företag ytterligare Prop. 1989/902146 försämras.

Vidare framgår av materialet att den genomsnittliga tjänsteinkomsten hos totalpopulationen är väsentligt högre i norra än i södra Sverige. medan inkomsterna från jordbruksfastighet är större i södra Sverige. Den sammanräknade inkomsten är dock högre i norra Sverige. Bland brukare med underskott föreligger inte dessa skillnader.

För att bättre belysa förekomsten av underskott av jordbruksfastighet i olika inkomstskikt har en redovisning gjorts med samtidig indelning på tre storleksgrupper efter arbetsbehovet och olika inkomstklasser. Följande sammanställning visar att de genomsnittliga underskotten är betydande i samtliga redovisade grupper.

Sammanräknad inkomst samt underskott för brukare med underskott av jordbruksfas- tighet l988. Medelvärden

Totalt Utnyttjat underskott underskott av jordbruks- av jordbruks- fastighet fastighet Andel i Andel i Sammanräknad % av % av inkomst i kr. Samman- samman- samman- cfter standard- räknad räknad räknad timmar Antal inkomst Kr. inkomst Kr. inkomst -— 799 tim. —— 49999 1439 34610 14033 41 9271 27 50000_ 99999 4180 76229 14067 18 13978 18 100000— 149 999 6257 127950 25 541 20 24616 19 150000— 199 999 5 500 175 099 24 764 14 24 764 14 200000—299999 8533 231717 36 567 16 35923 16 300000— 1 333 — — — Samtliga 27242 168638 28033 17 27354 16 800—_ 2 399 tim —— 49999 318 26923 38 307 142 14230 53 50000— 99999 857 79518 32394 41 21677 27 100000— 149999 900 127006 35 231 28 30392 23 150000—199999 963 175027 34619 20 33621 19 200000—299 999 735 235691 59 444 25 55162 23 300000— 150 — — — Samtliga 3922 150 791 40968 27 34519 23 24005 5 599 tim —— 49 999 158 22 225 76 805 346 12 403 56 50000— 99999 89 77 982 60640 78 38913 50 100000—149999 217 126278 55 545 44 35538 28 150000— 199999 125 172 703 58 862 34 57197 33 200000—299 999 101 240961 62919 26 62919 26 300000— 18 — — Samtliga 707 127 529 62 284 49 38 709 30

Av sammanställningen framgår att i gruppen under 800 standardtimmar ökar både det totala underskottet av jordbruksfastighet och det utnyttjade underskottet med stigande sammanräknad inkomst. För det båda andra arbetstidsklasserna gäller detta för det utnyttjade underskottet. medan det totala underskottet är lägst för någon av de mellersta grupperna. Vidare gäller för varje inkomstnivå att underskottens andel av sammanräknad 161

inkomst, med något undantag, är större vid företag med större arbetsbe- hov.

Det framgår också att andelen brukare med högre inkomster (över 200 000 kr.) är väsentligt högre i gruppen med lägst antal standardtimmar.

Som framgått av redovisningen innebär förslaget om slopad kvittnings- rätt konsekvenser för ett stort antal familjer av vilka de flesta verkar vid fritids- eller deltidsjordbruk.

För de medelstora och större företagen som uppvisar underskott torde en slopad kvittningsrätt få större konsekvenser. Visserligen kan underskot- ten ackumuleras i förvärvskällan men det är redan i nuvarande regelsy- stem så, att långt ifrån alla underskott kan utnyttjas under det år de uppkommer. Det är därför troligt: att ett slopande av kvittningsrätten kommer att medföra att brukarna i högre grad än nu försöker eliminera underskotten. Detta kan tänkas ske bl.a. genom att man upphör med förlustbringande produktionsgrenar genom att man i ökad utsträckning söker finna en mer lönsam kombinationsverksamhet.

Underskottsföretagens förhållandevis höga tjänsteinkomster, låga antal standardtimmar och mindre ande-1 låginkomsttagare kan tolkas så, att dessa företags underskott i jordbruket i många fall inte är förorsakade av jordbruksdriften. Eftersom det inte förefaller rimligt att anta att höga tjänsteinkomster är den primära orsaken till underskott i driften, kan därför en tolkning vara att vissa av företagen med dessa höga tjänstein- komster medvetet skapar underskotten.

Ett sänkt skattetryck för tjänsteinkomster innebär för vissa kategorier att möjlighet ges att fortsätta en subventionering av en förlustbringande näringsverksamhet. utan att de disponibla inkomsterna nämnvärt föränd- ras. För andra grupper som medvetet och av skatteskäl bedriver sin verk- samhet med stora underskott kan förslagen medföra en betydande försäm- ring. Jag vill i sammanhanget erinra om att det faktum att bostadsdelen skall hänföras till inkomstslaget kapital innebär att, liksom för villor, räntekostnader som är att hänföra till bostaden kommer att kunna kvittas mot tjänsteinkomster även i fortsättningen.

Den reform som nu föreslås på livsmedelspolitikens område syftar bl.a. till att skapa livskraftiga företag inom jordbruksnäringen. För att vi skall kunna behålla en levande landsbygd innebär detta för vissa företag att en diversifiering av verksamheten är nödvändig. Detta innebär emellertid inte att det finns något försvar för att uppmuntra en traditionell jordbruks- drift som går med ett ständigt underskott. lngendera part tjänar på detta, inte heller kulturlandskapet. Det fm ns heller enligt min mening inte någon anledning i normalfallet för etablerade jordbrukare att bedriva sin verk- samhet med underskott.

En grupp av jordbrukare som emellertid bör ges särskild uppmärksam- het i dessa sammanhang är de som har för avsikt att nyetablera sig inom näringen. En nyetablering kommer alltid att förekomma och en del av den reform som nu pågår på livsmedelspolitikens område måste syfta till att skapa förutsättningar för detta. En annan grupp för vilka särskilda åtgär- der kan behöva vidtas är vissa företag i glesbygd som saknar möjlighet att stärka sin ekonomi genom att skaffa arbete utanför jordbruksföretaget

eller som redan i dag är beroende av tjänsteinkomster och där den samlade effekten av skattereformen medför minskad disponibel inkomst även om jordbruksföretaget vidtar rimliga åtgärder för att begränsa kostnaderna i företaget. Ytterligare en grupp som måste uppmärksammas är heltidsföre- tag med stor skuldbörda.

Jag har i det föregående föreslagit ett femårigt startstöd för jordbrukare som nyetablerar sig inom näringen och stöd till kombinationsföretag. Jag återkommer i det följande till olika åtgärder som bör vidtas under en övergångsperiod för att komma till rätta med de problem som kan uppstå. Det gäller bl.a. särskilda åtgärder för skuldtyngda företag samt särskilda rådgivningsinsatser för såväl heltids- som deltidsföretag. Tillsammans med de särskilda övergångsåtgärder som föreslagits inom ramen för skatte- reformen för att' beakta situationen för skuldtyngda företag, utgör åtgär- derna sammantaget en enligt min mening lämplig avvägning av insatser för att förbättra möjligheterna att uppnå livsmedelsreformens olika mål- sättningar.

5 Övergångsåtgärder 5.1 Utgångspunkter

Jag har i det föregående föreslagit att de interna marknadsregleringama för jordbruksprodukter avvecklas samt redogjort för de starka skäl som talar för detta. Jag har också beskrivit hur jordbruksprisregleringen har vuxit fram och byggts ut under ett halvt sekel. Det system jag har föreslagit innebär således en förändring av vissa grunddrag i den sedan länge förda politiken. Detta motiverar enligt min uppfattning att statsmakterna tar ett betydande ansvar för övergången från en reglerad till en fri inhemsk marknad. Det motiverar vidare en relativt lång övergångsperiod samt att särskilda åtgärder vidtas under perioden. för att underlätta anpassningen och omställningen till den nya situationen. Anpassningen måste ske under socialt acceptabla former.

LAG föreslår att samtliga interna regleringar utom spannmålsreglering— en avskaffas i ett steg den ljuli 1991. För en period av tre år fr. o. m. denna tidpunkt föreslås ett inkomststöd som trappas av stegvis. LAG föreslår vidare ett särskilt stöd till skuldsatta jordbrukare samt en bibehållen möjlighet för mjölkproducenter att erhålla avvecklingsersättning.

Flertalet remissinstanser anser de föreslagna övergångsåtgärderna vara otillräckliga. Många anser att en avtrappning av regleringen bör göras för vissa produkter. Många anser också att övergångsperioden är för kort och att de föreslagna åtgärderna inte i tillräcklig grad stimulerar en nödvändig anpassning av produktionen.

För egen del anser jag att starka skäl talar för en längre övergångsperiod än LAG har föreslagit. Jag delar således uppfattningen att LAG:s förslag till övergångsåtgärder inte är tillräckliga. Som jag redan nämnt utgör det faktum att mina förslag innebär avsevärda förändringar av ett sedan länge etablerat system ett sådant skäl. Jag har också redan tidigare föreslagit att avvecklingen av regleringen skall ske stegvis för vissa produktionsgrenar.

Marknadsregleringen innebär i grunden att lantbrukarna är garanterade avsättning för hela sin produktion. Priset är också detsamma oavsett om det är möjligt att sälja produkterna i Sverige eller om de måste exporteras med förlust. Den förändring jag har föreslagit innebär att prissättningen i Sverige blir fri inom ramen för ett oförändrat gränsskydd. Detta medför att lantbrukarens företagarroll förändras. Dagens regleringssystem medför att lantbrukaren producerar och. levererar sina produkter; det system jag föreslår innebär att han måste sälja sina produkter på en marknad och anpassa produkterna efter denna. Detta gerjordbrukarna nya möjligheter, men det ställer också nya krav. Lantbrukarna måste ges tid att anpassa sig till den förändrade företagarrollen.

Dagens prisregleringssystem har fört med sig att produktionen översti- ger den svenska konsumtionen av flera produkter. Ett avskaffande av de interna regleringarna medför att förlustbringande överskott inte längre kan produceras. Produktionen av traditionella jordbruksprodukter måste såle- des minska. Jordbrukare måste därför i större utsträckning producera alternativa grödor, kombinera jordbruket med annan verksamhet eller lämna jordbruksnäringen och övergå till annan sysselsättning. Den stora anpassning av utbudet som krävs för framför allt spannmål och mjölk talar också för en relativt lång övergångsperiod.

Under anpassningstiden kan priserna på jordbrukets produkter förvän- tas sjunka. olika mycket beroende på hur stor produktionsanpassning som behövs. Under övergångsperioden behövs därför, som LAG har föreslagit, dels ett' inkomststöd för att dämpa inkomsteffekten av detta prisfall. dels ett stöd till skuldsatta jordbrukare. lnkomststödet bör utbetalas oavsett om jordbrukaren använder marken för prisreglerade eller icke prisreglera- de grödor under övergångsperioden. Det ger därmed en stimulans för odling av andra än prisreglerade grödor.

Jag anser dock att även ytterligare åtgärder behövs för att stimulera anpassningen och övergången till annan användning av marken. Detta bör framför allt ske genom stimulans till alternativ användning av åkermark samt genom åtgärder som underlättar för jordbrukare som vill upphöra med traditionell jordbruksproduktion. bl. a. en förlängd avvecklingsersätt- ning till mjölkproducenter.

[ det följande presenterar jag mina förslag till övergångsåtgärder i form av stöd- och stimulansåtgärder, avvecklingsersättning för mjölk och stöd till skuldsatta jordbrukare. Jag redovisar också särskilt vad olika stöd och stimulanser innebär för regleringsåret 1990/91. Dessa avser i stor utsträck- ning arealanvändningen och spannmålsodlingen. De övergångsåtgärder jag föreslår för andra produktionsgrenar har jag tidigare redogjort för i resp. produktavsnitt. Jag redovisar i det följande även bedömningar om markanvändningen.

5.2. Stimulans- och stödåtgärder Prop. 1989/90: 146

Mitt förslag: Ett arealbaserat inkoms'txtc'id betalas ut under en över- gångsperiod om fem år, med början budgetåret 1990/91. Ersättning- en baseras på areal med odling av prisreglerade grödor år 1989. Även areal inom det s.k. Omställning 90 skall ingå.

Ersättningen skall till en del differentieras mellan olika odlings- områden. 40% av ersättningen skall vara densamma i hela landet, medan 60% skall differentieras på samma sätt som de belopp som utgår inom Omställning90. Ersättningen skall under resp. år i ge- nomsnitt vara följande.

1990/91 1 100 kr. per ha 1991/92 1000 kr. per ha 1992/93 700 kr. per ha 1993/94 500 kr. per ha 1994/95 200 kr. per ha

Av ersättningen under regleringsåret 1990/91 utgör 400 kr. per ha. motsvarande 730 milj. kr., en retroaktiv ersättning för budgetåret 1989/90. Denna del skall betalas ut så snart det är möjligt.

När areal permanent tas ur produktion under perioden 1991/92— 1993/94 betalas i stället ett engångsbelopp. Även detta omställnings- stöd skall differentieras, på samma sätt som inkomststödet. Det genomsnittliga omställningsstödet skall vara följande.

1991/92 6000 kr. per ha 1992/93 4 500 kr. per ha 1993/94 3000 kr. per ha

Vid plantering av skog eller energiskog eller vid anläggning av våtmarker under perioden 1991/92—1994/95 betalas anläggnings- stöd. Vid anläggning av våtmarker utgår 12 000 kr. per ha i slättbygder och 8 000 kr. per ha i skogs- och mellanbygder. Vid anläggning av skog och energiskog ersätts en bestämd andel av den kostnad som skogs- styrelsen beräknar. ] slättbygder ersätts 85% av kostnaden för löv- träd och 75 % av kostnaden för barrträd och energiskog. l skogs- och mellanbygder skall motsvarande ersättning motsvara 50 % resp. 30 % av planteringskostnaden. Ersättningen motsvarar för närvarande följande belopp.

Slättbygder: Skogs- och mellanbygder: Lövskog 13 600 kr. per ha 8 000 kr. per ha Barrskog 9 000 kr. per ha 3 600 kr. per ha Energiskog 9 000 kr. per ha 3 600 kr. per ha

Beloppen utgör den totala ersättning som utbetalas, inkl. eventu- ellt omställningsstöd, vid anläggning av skog, energiskog eller våt- marker.

Inlösenpriset för spannmål (vete) skall under regleringsåret 1990/91 uppgå till 1,30 kr. per kg. Under de följande tre åren löser staten in spannmål till följande priser.

1991/92 1,15 kr. per kg 1992/93 1,00 kr. per kg 1993/94 0,90 kr. per kg

Utöver nämnda inkomststöd som innebär en ökad ersättning till jordbruket med 2090 milj. kr. för regleringsåret 1990/91 skall jord- bruket erhålla motsvarande kompensation som under innevarande regleringsår, dvs. 1 170 milj. kr. Ersättningen skall i huvudsak läm- nas på samma sätt som under innevarande år, dvs. i form av bidrag per ko, m.m. Av beloppet skall 56,5 milj. kr. tillföras i form av prishöjningar. Resterande 1 113,5 milj. kr. skall finansieras med tillgängliga införselavgiftsmedel utanför den s.k. fördelningsplanen och därefter eventuellt resterande belopp med budgetmedel från anslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Av belop- pet på 1 113,5 milj. kr. skall lOOmilj. kr. användas för kollektiva åtgärder och resterande 1 013,5 milj. kr. i huvudsak betalas ut i form av bidrag per ko. m.m. Utbetalningen skall ske den 31 december 1990. Bidragen upphör efter budgetåret 1990/91. Hur motsvarande ersättning och den retroaktiva ersättningen för budgetåret 1989/90, totalt 1843,5 milj. kr., skall utgå efter budgetåret 1990/91, får av- göras med hänsyn till resultatet av de pågående GATT-förhandling- arna.

Det ankommer på regeringen att besluta om bidrag samt om de pris- och aniftsändringar och övriga åtgärder som kan bli aktuella med anledning av förslagen.

LAG:s förslag: Ett inkomststöd betalas under treårsperioden 1991/92— 1993/94 till areal som för närvarande används för produktion av prisregle- rade grödor. Bidrag betalas, oavsett användning av arealen, med följande belopp.

1991/92 1 200 kr. per ha 1992/93 800 kr. per ha 1993/94 400 kr. per ha

Staten löser in spannmål under budgetåret 1991/92 till ett pris av 0,90kr. per kg.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig över LAG:s förslag till övergångsåtgärder anser att övergångsperioden är för kort och

att åtgärderna är otillräckliga. Många anser att åtgärderna inte i tillräcklig omfattning stimulerar att åkermark tas ur produktion och överförs till annan användning.

Skälen för mitt förslag: Den areal som används för produktion av-traditio- nella jordbruksprodukter uppgår för närvarande till ca 2.9 milj. ha. Efter en avveckling av marknadsregleringen kan denna areal uppskattas till ca 2,4milj. ha. Den areal som under de närmaste åren frigörs för annan användning kan alltså uppskattas till ca 500 000 ha. För närvarande är det framför allt spannmål som odlas i sådan omfattning att produktionen väsentligt överstiger den inhemska konsumtionen. Övriga prisreglerade grödor odlas i stor utsträckning på kontrakt, vilket jag bedömer blir allt vanligare även för spannmål efter en avreglering. De förhållanden jag nu nämnt motiverar enligt min uppfattning speciella övergångsåtgärder för spannmål. Även LAG har ansett sådana åtgärder motiverade. Liksom .- remissinstansema anser jag emellertid att de åtgärder som LAG har före- slagit inte är tillräckliga. Med den marknadssituation som för närvarande råder för spannmål anser jag det befogat att behålla ett inlösensystem under fler år än LAG har föreslagit och att trappa ned inlösenpriset stegvis. För att anpassningen skall påbörjas så snart som möjligt anser jag att vissa övergångsåtgärder bör vidtas redan under regleringsåret 1990/91 . Bl. a. bör inlösenpriset sänkas redan detta år. Ett inlösensystem bör behållas även under budgetåren 1991/92—1993/94, varvid inlösenpriset skall vara 1,15kr.. 1,00 kr. resp. 0,90kr. per kg. Inlösen skall göras av statens jord-_ . ' bruksnämnd.

Med den marknadssituation som råder för spannmål leder ett sänkt inlösenpris sannolikt till att marknadspriset sjunkermot denna nivå, även med oförändrad införselavgift. För att inkomsterna inte skall sjunka på ett oacceptabelt sätt under anpassningsperioden anser jag, liksom LAG, att ett arealbaserat stöd övergångsvis bör utbetalas för att stödja inkomsterna. Jag anser emellertid att den övergångstid som LAG har föreslagit är något för kort. Jag anser också som jag redan nämnt att signaler. om anpassning bör ges redan ett år tidigare än LAG har föreslagit. Jag föreslår därför totalt en femårig övergångsperiod med början budgetåret 1990/91.

Jag anser vidare att de inkomstförstärkningar per hektar som LAG har föreslagit är otillräckliga i kombination med LAG:s förslag i övrigt, dvs. med ett inlösenpris på 0,90 kr. budgetåret 1991/92 och utan inlösenåtagande därefter. Med en längre inlösentid, högre inlösenpriser och särskilda stimu- lansåtgärder för att ta mark ur produktion, som jag föreslår, minskar dock behovet av inkomststöd.

Jag föreslår att en arealbaserad ersättning betalas för hela den areal som . för närvarande används för produktion av prisreglerade grödor, inkl. den areal som ingår i det nuvarande omställningsprogrammet, Omställning 90. Som jag redan nämnt är det framför allt spannmål som kräver speciella övergångsåtgärder. Med en fri prissättning inom landet kan emellertid för- väntas att priset på övriga grödor följer spannmålspriset. Jag anser därför att arealersättningen bör utbetalas för all areal på vilken prisreglerade grödor odlas för närvarande. Inkomststöd bör betalas ut oavsett om arealen

under övergångsperioden används för prisreglerade eller andra grödor. Det utgör därmed dels en ersättning för den prissänkning som kan förväntas på spannmål och andra nu prisreglerade grödor under över- gångsperioden. dels en stimulans för jordbrukarna att använda areal till annat än för odling av dessa traditionella grödor. Det jag nu har anfört medför att stödet måste baseras på en historisk areal. Jag anser dock att basen för ersättning bör vara så aktuell som möjligt och föreslår därför att år 1989 används som basår.

De jordbrukare som etablerar sig efter att beslutet om en reform har fattats har gått in i näringen på andra premisser än dagens jordbrukare. Det finns därför ingen anledning att dessa skall få del av ett inkomststöd. Detta innebär alltså att inkomststödet bör följa brukaren och inte marken under hela övergångsperioden, dvs. också efter en eventuell överlåtelse av jordbruksmark. De nya förhållandena är då kända vid överlåtelsen, och bör avspeglas i priset.

Även arrendatorer bör givetvis få del av inkomststödet. Det bör således inte tillfalla markägaren om marken är utarrenderad. Om arrendatorn frivilligt frånträder arrendet under övergångsperioden bör dock resterande del av inkomststödet tillfalla markägaren. Kostnaderna upphör då för arrendatorn, samtidigt som förhållandena är kända för en eventuell ny arrendator, varför de bör återspeglas i arrendevillkoren.

Den prissänkning som kan förväntas under övergångsperioden påverkar företag mycket olika beroende på framför allt markens bördighet och avkastningsnivå. lnkomststödet bör därför differentieras mellan olika od- lingsområden. En av bristerna med nuvarande prisstöd är att det till en övervägande del tillfaller slättbygder och således missgynnar skogs- och mellanbygder och norra Sverige. Att fullt ut differentiera inkomststödet skulle ge samma skeva regionala fördelning. För att ge en bättre regional balans anser jag därför att en del av stödet bör vara fast, medan en del differentieras med hänsyn till odlingsområde. Jag anser att fördelningen 40% fast del och 60 % rörlig del är lämplig. Den differentierade delen bör relativt sett motsvara den differentiering som sker inom Omställning 90. I genomsnitt skall inkomststödet under perioden 1990/91 — 1994/95 utveck- las enligt följande: 1 100, 1 000, 700, 500 resp. 200 kr. per ha.

Det inkomststöd jag nu har föreslagit utgör ett nödvändigt skydd mot kraftigt sänkta inkomster efter den 1 juli 1991, samtidigt som det ger en stimulans till omställning. Enligt min uppfattning ger dock detta inte tillräcklig stimulans till en varaktig omställning till alternativ markanvänd- ning. För mark som permanent tas ur produktion och överförs till annan användning bör därför ett omställningsstöd betalas. I dessa fall betalas inget inkomststöd. Omställningsstödet bör, för att stimulera till en varaktig omställning, vara högre än summan av de inkomstsstöd som kan erhållas olika år. För att stimulera en tidig omställning bör det också sjunka rela- tivt sett kraftigare än inkomststödet under perioden. Jag anser att om- ställningsstödet bör vara delvis fast och delvis differentierat på samma sätt som inkomststödet, dvs. 40 % utgör fast del och 60% differentierad. I ge- nomsnitt bör omställningsstöd betalas med följande belopp budgetåren 1991/92—1993/94: 6000, 4 500 resp. 3000 kr. per ha.

De alternativ som ligger närmast till hands för den areal som kommer att tas ur produktion är för närvarande skog, energigrödor och vissa industrigrödor. Den årliga arealersättningen bör utbetalas oavsett hur marken används till prisreglerade eller icke prisreglerade grödor. Där- emot bör omställningsstödet endast betalas när marken tas ur produktion på ett beständigt sätt, exempelvis vid skogsplantering. Såväl plantering av skog som anläggning av energiskog innebär emellertid stora kostnader initialt. Enligt min uppfattning bör därför ett anläggningsstöd betalas ut vid plantering av skog och energiskog. I slättbygder kan skogsplantering, företrädesvis i form av lövträd, innebära en välkommen variation i land- skapsbilden. Jag anser därför att stimulansen till skogsplantering bör vara kraftigare i slättbygder än i skogs- och mellanbygder, där plantering bör ske mer restriktivt. I skogs- och mellanbygder är också lövträd ofta att föredra framför barrträd, från naturvårdssynpunkt. Jag anser därför att anläggningsstöden bör differentieras mellan slättbygder resp. skogs- och mellanbygder och även mellan löv- resp. barrträd. Jag föreslår således att den av Skogsstyrelsen beräknade planteringskostnaden ersätts till 85 % för lövträd och till 75 % för barrträd och energiskog i slättbygder, medan 50 % ersätts för lövträd och 30 % för barrträd och energiskog i skogs- och mellan- bygder. Detta innebär för närvarande följande ersättningsbelopp.

Slättbygder: Skogs- och mellanbygder: Lövskog 13 600 kr. per ha 8 000 kr. per ha Barrskog 9 000 kr. per ha 3 600 kr. per ha

Energiskog 9 000 kr. per ha 3 600 kr. per ha

De belopp jag nu har föreslagit bör utgöra den maximala ersättningen vid skogsplantering eller annan anläggning, inkl. eventuellt tidigare utbe- talt omställningsstöd. Om omställningsstödet överstiger anläggningsstödet skall givetvis det högre beloppet kunna utbetalas.

Ett villkor för att anläggningsstöd skall utbetalas bör vara att natur- vårds- eller kulturmiljövärden inte tar skada. Därmed riskerar inte anlägg- ningsstöden att motverka syftet med det permanenta stöd för land- skapsvård som jag tidigare har föreslagit. Tvärtom kan de båda stödfor- merna samverka för att ge ett mer varierat odlingslandskap. För detta talar dels differentieringen av anläggningsstödet mellan lövträd resp. barrträd och mellan slättbygder resp. skogs- och mellanbygder, dels landskaps- vårdsstödets inriktning mot skogs- och mellanbygder. I samma riktning verkar den permanenta ökning av glesbygdsstödet som jag tidigare har föreslagit.

Jag har alltså tidigare föreslagit en ny ersättningsform med vars hjälp samhället skall kunna bevara och utveckla intressanta odlingslandskap. Ersättning kan emellertid även vara befogad när mer aktiva miljö- eller landskapsvårdande insatser görs. Ett exempel på en sådan åtgärd, som samtidigt tar mark ur produktion på ett beständigt sätt, är anläggning av våtmarker. Anläggningsstöd bör därför utbetalas även för denna åtgärd, med 12000 kr. per ha i slättbygder och med 8000 kr. per ha i skogs- och mellanbygder.

Samtliga anläggningsstöd bör kunna erhållas under perioden 1991/92—

1994/95. Planteringen c. d. måste utföras innan utgången av denna period för att berättiga till stöd.

Med de övergångsåtgärder som jag nu har föreslagit kommer regleringen för spannmål övergångsvis att behållas men trappas av. Jag anser därför att det även är befogat att övergångsvis behålla de interna avgifter som för närvarande finansierar regleringsåtgärdcrna på spannmålsområdet, nämli- gen förmalningsavgiftcn samt avgiften på handelsgödsel och bekämpnings- medel. När förmalningsavgiftcn sänks bör motsvarande belopp tillerkän- nas jordbruket i form av ett höjt gränsskydd. Det bör ankomma på reger- ingen att besluta i denna fråga.

Regleringsåret 1990/91

Som jag nyss har nämnt bör anpassningen av spannmålsproduktionen påbörjas så snart som möjligt. För att ge tydliga signaler om detta anserjag att inlösenpriset bör sänkas redan under regleringsåret 1990/91, som är det första året i den femåriga övergångsperiod som jag har föreslagit.

Budgetmedel bör inte tillföras spannmålskassan under budgetåret 1990/91. Budgetmedel bör i stället användas till andra stödåtgärder, vilket jag strax återkommer till. Inlösenpriset bör redan nu definitivt fastställas till 1.30kr. per kg för vete. Förmalningsavgiften bör höjas i motsvarande grad som prissänkningen. LRF har föreslagit att relativpriserna mellan olika spannmålsslag ändras något. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till en sådan omfördelning, som inte påverkar det sänkta genomsnittspriset. Om underskott uppstår i spannmålsregleringen bör det- ta täckas av medel som inflyter i form av fettvaruavgifter. Om spannmåls- kassan har ett överskott vid utgången av regleringsåret 1990/91 skall medlen hanteras på samma sätt-som övriga regleringsmedel vid utgången av regleringsåret 1990/91, i enlighet med vad jag tidigare redovisat.

Den areal på vilken prisreglerade grödor odlas uppgår för närvarande till ca 1,9 milj. ha. Med den ersättning på 1 100 kr.'per ha som jag föreslår år 1990/91 tillförs jordbruket- således en ökad ersättning på 2090 milj. kr. Eftersom spannmålsprissänkningen är i den storleksordning som för när- varande bedöms som nödvändig med hänsyn till spannmålsregleringens ekonomi innebär den ingen sänkt ersättning till jordbruket. Snarast tyder ekonomin på att en något större sänkning skulle kunna vara befogad.

Jag har tidigare föreslagit permanenta åtgärder i livsmedelspolitiken som kommer att innebära nya resurser till jordbruksnäringen. Sådana är landskapsvårdsstödet och det utökade glesbygdsstödet. Vidare har jag föreslagit vissa övergångsåtgärder för mjölk- och köttproduktionen som innebär att jordbruksnäringen tillförs medel under övergångsperioden, för att underlätta anpassningen. Tillsammans beräknas dessa permanenta och tillfälliga åtgärder innebära ett tillskott till jordbruksnäringen på ca 610milj. kr. under budgetåret 1990/91. Tillsammans med inkomststödet på 2090 milj. kr. tillförs således 21700 milj. kr. utöver nuvarande nivå. I ersättningen ingår en retroaktiv kompensation för innevarande år med 730 milj. kr., vilket motsvarar 400 kr. av inkomststödet på 1 100 kr. per ha

för detta år. Det retroaktiva beloppet bör utbetalas så snart det är tekniskt möjligt.

LRF har i skrivelser till regeringen samt vid överläggningar framfört krav på dels retroaktiv kompensation för innevarande är. dels kompensa- tion för regleringsåret 1990/91.

För regleringsåret 1989/90 har LRF krävt en retroaktiv kompensation på ca 1055 milj.-kr. Vidare har LRF beräknat ett krav på 1 216mi1j. kr. för kostnadskompensation och inkomstföljsamhet för en del av det påföljande året. Därvid har kostnadsutvecklingen t. o. m. januari 1990 beaktats. LRF har också redovisat beräkningar av kompensationsbehovet framöver vid olika inflation. För ytterligare 15 månader skulle, enligt LRF, behovet uppgå till 2,6— 3,1 miljarder kr.. vid 6,0 %— 7.2 % inflation, utöver tidiga- re nämnda belopp. Summan skulle därmed uppgå till i storleksordningen 5 miljarder kr. Med samma antaganden om inflation, och med samma beräkningsgrunder i övrigt, kan LRF:s krav t. o. m. juni 1990 beräknas till 875—1050 milj. kr. Tillsammans med tidigare nämnda belopp. t.o.m. januari 1990. skulle summan bli 3150—3 300 milj. kr. LRF har emellertid inte formulerat något totalt anspråk för regleringsåret 1990/91.

Jordbruksnämndens konsumentdelegation har i skrivelser och vid över- läggningar framfört att retroaktiv kompensation för innevarande år inte är motiverad. Konsumentdelegationen anser att främst den internationella utvecklingen samt förhållandena på marknaden och inom samhällsekono- min bör vara vägledande för prissättningen på jordbruksprodukter. Vidare hänvisar konsumentdelegationen till GATT-överenskommelsen och till att ett ökat- stöd skulle ge felaktiga signaler.

Jordbruksnämnden har gjort en teknisk granskning av LRF:s beräk- ningar. Nämnden har därvid utgått från de beräkningsmetoder som har använts under senare år för att ta fram underlag till prisöverläggningarna. Jordbruksnämnden har-emellertid inte gjort andra än rent tekniska bedöm- ningar av beräkningarnaJag har erfarit att jordbruksnämdens beräkning för innevarande regleringsår ger ett belopp på totalt ca 730 milj. kr. För den senare perioden, t.o.m. januari 1990, uppgår jordbruksnämndens beräk- ning till ca 840 milj. kr.

Riksdagen beslutade våren 1989 om kompensation till jordbruket under regleringsåret 1989/90. Beslutet innebar att ett belopp om totalt 1 170 milj. kr. skulle betalas ut under detta år. Beslutet förutsätter ingen ytterligare kompensation utöver detta belopp. Riksdagen uttalade emellertid att detta inte hindrar överläggningar om ytterligare kompensation.

För egen del anser jag att viss retroaktiv ersättning kan vara befogad, med hänsyn till kostnadsutvecklingen. Ersättningen bör ingå som en del i de övergångsåtgärder som jag har föreslagit och betalas ut under över- gångsperioden. Genom att ersättningen ingår i övergångsåtgärderna anser jag också att åtgärden är förenlig med Sveriges åtaganden inom pågående GATT-förhandlingar, trots att dessa innebär en avsiktsförklaring om ned- dragning av stödet för år 1990.

Jag har föreslagit att avregleringen av den interna marknaden påbörjas den ljuli 1991. För tiden fram till dess finns det enligt min uppfattning anledning att tillföra jordbruket viss ökad ersättning av den anledningjag

nyss nämnt. Anpassningen av produktionen bör dock påbörjas innan tidpunkten för avregleringen. Hela ersättningen bör därför ingå i över- gångsåtgärderna. Som jag tidigare har redovisat innebär mina förslag till övergångsåtgärder och permanenta åtgärder att jordbruksnäringen får en höjd ersättning med 2 700 milj. kr. under år 1990/91.

Som jag nämnt tillförs jordbruket ] 170 milj. kr. under innevarande år. Jag anser att samma belopp bör tillföras under regleringsåret 1990/91. Av beloppet bör skördeskadefonden tillföras 56,5 milj. kr.. medan 8.8 milj. kr. bör användas för djurhälsovård, 10,0 milj. kr. för pristillägg på får och lamm och 24,7 milj. kr. för sociala satsningar. Totalt uppgår dessa poster till 100 milj. kr. Medlen för sociala satsningar bör användas tillsammans med medlen under anslagsposten Låginkomstsatsning m.m. inom jord- bruket, anslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Resterande 1070 milj. kr. bör tillföras jordbrukarna i huvudsak genom bidrag per ko, m.m., enligt samma principer som under innevarande år. Med hänsyn till den överenskommelse som slöts i april 1989 inom ramen för nuvarande GATT-runda bör inte de administrativt satta mittpriserna o.d. höjas, utan ersättningen bör liksom innevarande år betalas per djur och per hektar av berörda grödor. En mindre del av beloppet kan emeller- tid tillföras genom prishöjningar, nämligen 56,5 milj. kr., som utgör ersätt- ning för avsättning till skördeskadefonden. Detta belopp skall enligt riks- dagsbeslut (prop. 1987/88:74, JoU 16, rskr. 130) om skördeskadeskyddet årligen tillföras fonden, samtidigt som jordbruket skall kompenseras ge- nom konsumentprishöjningar. I riksdagsbeslut våren 1988 (prop. l987/ 88: 165, JoU 25, rskr. 385) om jorclbruksprisrcgleringen för regleringsåret l988/89 m.m. fastställdes att beloppet under åren 1988/89 och 1989/90 skulle betalas av införselavgifter utanför fördelningsplanen. Eftersom be- sluten fattades före GATT-överenskommelsen utgör denna inget hinder mot att finansiera fondavsättningen genom höjda konsumentpriser när regleringsåret 1989/90 löper ut. Priserna bör således höjas med 56,5 milj. kr. den ljuli 1990.

Resterande del av beloppet. dvs. 1 113,5 milj. kr. bör finansieras av införselaniftsmedel utanför fördelningsplanen. I den utsträckning inför- selavgiftsmedel inte finns tillgängliga skall finansiering ske med budgetme- del. Det bör ankomma på regeringen att fatta de beslut om avgifter och bidrag som följer av mitt förslag.

Jag vill i sammanhanget påpeka att 225 milj. kr. av innevarande års kompensation på 1 170 milj. kr. avser perioden juli—december 1990, dvs. halva år 1990/91. För att bibehålla nuvarande kompensationsnivå t.o.m. 1990/91 års utgång skulle alltså krävas 945 milj. kr. (1 170-225) under år 1990/91. Jag anser emellertid att jordbruket skall tillföras 1 170 milj. kr., vilket innebär ett engångsbelopp på 225 milj. kr. utöver nuvarande nivåbe- lopp.

Bidragen bör i sin helhet betalas ut den 31 december 1990. Efter regleringsåret 1990/91 skall dessa bidrag upphöra. Hur motsvaran- de ersättning. och den retroaktiva ersättningen på 730 milj. kr., skall utgå under åren därefter får, liksom frågan om gränsskyddet, avgöras med hänsyn till resultatet av de pågående GATT-förhandlingarna.

Kostnader

Omställningsstödet betalas för all areal som permanent tas ur produktion. Stödet är betydligt högre än summan av inkomststöd och sjunker snabbare än detta. Detta ger en kraftig stimulans att ta mark ur produktion i början av omställningsperioden. Jag räknar därför med att en relativt stor areal tas ur produktion under budgetåren 1991/92 och 1992/93. Totalt under perioden räknar jag med att 500000 ha tas ur produktion. Av dessa kan ungefär hälften planteras med skog eller energiskog under perioden. Detta är den möjliga skogsplanteringen med hänsyn till tillgången på plantor. Jag har med dessa utgångspunkter beräknat kostnaden för omställnings- och anläggningsstöd till totalt ca 3,9 miljarder kr.

lnkomststödet utgår till all areal som år 1989 användes för odling av prisreglerade grödor eller ingick i Omställning 90. Denna areal uppgår till ca 1,9 milj. ha. Efter hand som areal tas ur produktion minskar den areal som berättigar till inkomststöd. Jag har med de utgångspunkter jag nyss nämnt beräknat den totala kostnaden för inkomststöd under övergångspe- rioden till ca 5,6 miljarder kr.

Totalt under den femåriga övergångsperioden beräknar jag kostnaderna till ca 13,6 miljarder kr. Av detta utgör ca 10,7 miljarder kr. kostnader för omställningsåtgärder, medan resten är kostnader för de permanenta åtgär- derna under övergångsperioden. I den totala kostnad för övergångsperio- den som jag nyss nämnt ingår inte kostnader för export av spannmål som staten löser in. Denna kostnad är i dag inte möjlig att beräkna, framför allt på grund av osäkerheten om världsmarknadspriser och överskottskvanti- teter under övergångsperioden.

Effekter på markanvändningen

Den avreglering som jag har föreslagit innebär bl.a. en anpassning av dagens överskottsproduktion av i första hand spannmål. Anpassningen innebär att ca 500000 ha åkermark frigörs för annan användning under de närmaste åren.

Som jag inledningsvis redogjort för innebär en avreglering att det skapas väsentligt bättre förutsättningar för en på lång sikt effektiv och varierad användning av den resurs som åkermarken utgör. Övergången från en reglerad marknad till en fri intern marknad ökar möjligheten för icke reglerade grödor att konkurrera.

En avreglering leder också till en extensifiering av växtodlingen. Efter- som marken blir billigare i förhållande till insatsvarorna kommer använd- ningen av t.ex. handelsgödsel och bekämpningsmedel att minska mer än arealen. Mer åkermark kommer alltså att användas för en given produk- tionsvolym. Hur stor areal som tas i anspråk till följd av detta är svårt att bedöma.

Även det permanenta stödet till landskapsvårdande insatser tar mark i anspråk. även om det i stor utsträckning kommer att handla om betes- mark. Genom detta stöd kan natur- och kulturmiljövärden i det svenska odlingslandskapet säkerställas.

Genom att skötsellagens brukningsplikt slopas och tillståndskravet er- sätts med en anmälningsplikt ökar den enskilde jordbrukarens möjlighet att själv avgöra hur marken skall användas. Detta är enligt min mening en nödvändighet på en fri marknad utan dagens garanterade avsättning och exportbidrag. Det är också nödvändigt för att få en snabb och smidig anpassning och omställning av produktionen. Genom t.ex. anmälnings- plikten och landskapsvårdsstödet har dock samhället samtidigt möjlighet att påverka markanvändningen.

Huvudaltemativen till produktion av livsmedelsråvara är i dag industri- och energigrödor samt skogsproduktion. Mindre arealer kan också tas i anspråk för olika nischgrödor, som exempelvis lin, nypon och fibergrödor.

Samtliga alternativ kommer att vara möjliga med de övergångsåtgärder jag har föreslagit. lnkomststödet kommer att utgå till all areal, både den som används till de prisreglerade grödorna och de som används till andra ettåriga grödor eller för träda. Detta ökar valmöjligheten mellan olika grödor.

Relativt stora arealer behöver dock användas för andra permanenta ändamål än för produktion av jordbruksprodukter, för att en balans skall nås för dessa. Därför har jag föreslagit starka stimulanser till en tidig och varaktig omställning. Omställningsstödet utgår när anmälan görs att ta åkermark ur produktion. Åtgärden kan dock vidtas vid en senare tidpunkt. Därmed förbättras möjligheterna att snabbt nå balans på marknaden för traditionella jordbruksprodukter. Omställningsstöd kan erhållas för alla bestående åtgärder, allt från skogsplantering till anläggning av golfbanor.

Vid skogsplantering m.m. kan anläggningsstöd erhållas. Tillsammans med omläggningsstödet uppgår detta till högst 85 % av planteringskostna- den (Iövträd i slättbygder). Skogsstyrelsen har beräknat den skogsplante- ring som är möjlig under övergångsperioden till ca 210000 ha, med en maximal ökning av produktionen av plantor. Enligt Skogsstyrelsen är skogsplantering ett bra sätt att långsiktigt bevara markens bördighet.

Även energiskog kan ta relativt betydande arealer i anspråk under över- gångsperioden. med det anläggningsstöd på 75% av kostnaden som jag har föreslagit i slättbygder.

Odlingen av energigrödor påverkas i hög grad av energi- och miljöpoliti- ken. Energi— och miljöpolitiska överväganden bör vara avgörande för de insatser som görs för att främja en ökad produktion och användning av biobränslen. En rad beslut som förbättrar biobränslenas konkurrenskraft har redan fattats eller förbereds för närvarande. Ett exempel är den kol- dioxidskatt som regeringen nyligen har föreslagit. Som jag tidigare nämnt kommer miljövänlig energiproduktion också att stimuleras med 500 milj. kr. per år, varvid biobränslen skall prioriteras. Detta kommer att förbättra avsättningsmöjligheterna och därmed förutsättningarna för en långsiktig och lönsam odling av energigrödor. Som jag tidigare nämnt är det ytterst marknadens efterfrågan som avgör odlingens möjliga storlek.

Hänvisningar till S5-2

  • Prop. 1989/90:146: Avsnitt 11

Sammanfattningsvis kan konstateras att de föreslagna åtgärderna skapar goda förutsättningar för en övergång till alternativ användning av ca 500000 ha åkermark. Övergångsåtgärderna kommer att finnas i fem år.

Det finns alltså relativt god tid för den enskilde brukaren att börja odla nya grödor.

5.3 Avvecklingsersättning till mjölkproducenter

Mitt förslag: Möjligheten för mjölkproducenter att erhålla avveck- lingsersättning förlängs. Anslutning till systemet skall vara möjlig t.o.m. år 1996. Ersättning skall endast betalas ut t.o.m. år 1996. Det ankommer på regeringen att besluta i dessa frågor.

LAG:s förslag: Överensstämmcr med min bedömning förutom att ar- betsgruppen föreslår att producenterna inom stödområdet inte skall kunna ansluta sig till systemet efter år 1991. .

Remissinstanserna: Jordbruksnämnden och' lantbruksstyrelsen tillstyr- ker en förlängning.

Skälen för mitt förslag: En avveckling av den interna marknads- regleringen kan, som jag tidigare sagt. förväntas kräva en minskning av antalet kor med mellan 60000 och 100000. För att underlätta denna produktionsminskning anser jag att avvecklingsersättningen till mjölkpro- ducenter bör förlängas.

Systemet innebär för närvarande att en jordbrukare som är minst 60 år och som upphör med sin mjölkproduktion, får en ersättning med 60 öre per kg mjölk som levererades under år 1987. Ersättningen betalas ut fram t.o.m. det år då producenten fyller 65 år. Anslutningen till systemet har varit god. T.o.m. år 1989 hade 4455 producenter med totalt ca 46 000 kor beviljats avvecklingsersättning, vilket motsvarar ett produktionsbortfall om knappt 300 milj. kg mjölk. Antalet producenter som för närvarande ingår i ersättningssystemet uppgår till ca 2 000.

Jag anser att systemet övergångsvis bör finnas kvar för att möjliggöra för producenterna att överväga huruvida de vill fortsätta att producera mjölk med de förändrade marknadsvillkor som kommer att gälla efter det att reformen trätt i kraft den ljuli 1991. Detta är angeläget för att underlätta en produktionsminskning. De producenter som har möjlighet att ansluta sig t. o. m. år 1996 har tillsammans ca 130000 kor.

Arbetsgruppen föreslår att avvecklingssystemet skall begränsas så att det inte omfattar producenter inom stödområdet. Orsaken är att dessa produ- center även framgent kommer att komma i åtnjutande av det särskilda prisstödet till norra Sverige och att det inte är önskvärt att produktionen minskar i dessa områden. Jag instämmer i gruppens åsikt att produktions- minskningen i huvudsak bör ske utanför stödområdet men anser att detta bör åstadkommas på annat sätt än genom att undanta dessa producenter från avvecklingsersättningen. Det är enligt min mening inte rimligt att utesluta producenter i norra Sverige från möjligheten att få avvecklingser- sättning. Jag har tidigare redogjort för mina förslag för norra Sverige.

Jag har beräknat kostnaden för en ökad anslutning till 70 milj. kr. för budgetåret 1990/91. Jag återkommer till detta när jag behandlar anslags- frågorna.

5.4 Stöd till skuldsatta jordbrukare

Mitt förslag: Särskilda stödåtgärder riktas till de skuldsatta jordbru- kare som under en övergångsperiod kan komma att få ekonomiska svårigheter till följd av den föreslagna avvecklingen av den interna marknadsregleringen. Stödet skall ges dels som stöd för rekonstruk- tion av jordbruksföretag eller som avvecklingsstöd, dels i form av rådgivning m.m. Vid behov skall jordfonden få disponeras för inlösen av fastigheter. Stöden skall utgå under perioden den 1 janua- ri 1991—den 1 juli 1996.

LAG:s förslag: Arbetsgruppen föreslår ett stöd till skuldsatta brukare under en period av fyra år. Stödet bör bestå av statens medverkan i ackord vid företag där staten har ett engagemang i form av lån eller kreditgaranti- er. Det kan också bli fråga om inlösen av fastigheter som förvärvats efter år 1980, om ägaren är På obestånd eller nära ett obestånd och inte kan sälja fastigheten på marknaden för ett pris som motsvarar köpeskillingen jus- terad för investeringar, förslitning och skogsuttag.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig i frå- gan. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att även företagare som gjort större investeringar före år 1980 och blivit högt skuldsatta bör få stöd.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att ett breddat ackordsförfarande är att föredra.

Föreningen Foder och spannmål föreslår att särskilt stöd till skuldsatta lantbrukare måste vara så konstruerat att det träder i kraft innan obe- ståndssituationen är ett faktum.

Skälen för mitt förslag: En avveckling av den interna marknadsreglering— en på jordbrukets område kommer att innebära nya förutsättningar på marknaden för jordbruksprodukter. De jordbrukare som etablerar sig efter det att de nya förutsättningarna för prisbildningen på marknaden har klarlagts i ett livsmedelspolitiskt beslut har möjlighet att beakta dessa nya förutsättningar i samband med etableringen. I vissa fall kan jordbrukare som redan är etablerade ha mindre möjlighet att anpassa sig till de nya förutsättningarna. Detta gäller framför allt brukare som på grund av en hög skuldsättningsgrad är bundna till en hög fastighetsprisnivå. De vägar till anpassning som finns och som med stor sannolikhet kommer att utnyttjas av jordbrukarna är bl.a. förändringar i produktionstekniken, förändringar i kombinationen av produktionsresurser, minskad använd- ning av vissa insatsmedel samt ökad samverkan. Möjligheterna till anpass- ning för den enskilde jordbrukaren är bl.a. beroende av skuldsättnings- och inkomstsituationen i utgångsläget samt av förmågan att se vilka för- ändringar som är nödvändiga och att genomföra dem.

En möjlig utveckling i samband. med avvecklingen av den interna mark- nadsregleringen är att värdet på jordbruksmark minskar. Detta kan för- väntas leda till både lägre arrendeavgifter och lägre priser på jordbruksfas- tigheter. Nivån på arrendeavgiftema påverkas i huvudsak av avkastningen i jordbruket, medan fastighetsprisema även påverkas av andra faktorer,

t.ex. skattelagstiftningen, inflationstakten och mer långsiktiga lönsamhets- mål.

Alla jordbrukare kommer att på något sätt beröras av avvecklingen av den interna marknadsregleringen. Med de föreslagna avtrappningsåtgär- derna och de övergångsvisa stöden bör det dock enligt min bedömning finnas goda möjligheter att genomföra anpassningen till en friare marknad för jordbruksprodukter.

I denna anpassningsprocess är det viktigt att jordbrukaren får tillgång till kvalificerad rådgivning och information om hur han eller hon bäst kan möta förändringarna. Den statliga rådgivningen tillhandahålls genom lant- bruksstyrelsen och lantbruksnämndema. De förändringar i bl. a. prisbild- ningen som kommer att ske gör det nödvändigt för både rådgivare och jordbrukare att förändra sitt arbetssätt och i betydligt högre grad än tidigare ge akt på marknadens signaler och aktivt samla kunskap och ' införmation om marknaden och hur denna utvecklas. Jag kommer i det följande att särskilt ta upp frågan om rådgivningens roll.

Det kan emellertid i samband med en intern avreglering enligt mitt förslag uppkomma sådana situationer att rådgivning inte är ett tillräckligt medel för att motverka ekonomiska svårigheter. Lantbruksstyrelsen har efter uppdrag av regeringen lämnat ett förslag till stödåtgärder för skuld- satta jordbrukare. Lantbruksstyrelsen har även redovisat en uppskattning av antalet företag som kan antas få svårigheter på grund av hög skuldsätt- ning till följd av en avveckling av den interna marknadsregleringen.

Lantbruksstyrelsen har gjort särskilda undersökningar av skuldsätt- nings- och inkomstsituationen i jordbruket och gör bedömningen att i storleksordningen 1500 företag kan få mycket allvarliga ekonomiska pro- blem vid en avveckling av marknadsregleringen. Av dessa kan omkring 1000 företag få så allvarliga problem att rekonstruktionsåtgärder eller avveckling av företagen blir nödvändiga.

Utöver dessa tillkommer ett betydligt större antal, ca 3 000— 5 000 före- tag, att vara i behov av särskilda rådgivningsinsatser för att inte råka i allvarliga ekonomiska situationer.

Lantbruksstyrelsen betonar att dessa bedömningar av antalet företag är osäkra och bör omges med viss säkerhetsmarginal. Lantbruksstyrelsens analyser av skuldsättnings- och inkomstförhållanden har i huvudsak inrik- tats på företag av den storleken att de kan försörja brukaren och sysselsätta denne på heltid. dvs. ofta större företag som är kapitalkrävande och ofta har en hög skuldsättning. Därutöver kan det enligt min mening finnas mindre företag som byggts upp under stora risker, t.ex. alternativodlings— företag. Lantbruksstyrelsen bör vid bedömning av framtida eventuella stödåtgärder även beakta dessa.

Mitt förslag i fråga om stödåtgärder för skuldsatta jordbrukare innebär att stöd ges dels i form av rådgivning, dels i form av stöd för rekonstruk- tion av jordbruksföretag eller avvecklingsstöd. Lantbruksstyrelsen bör också kunna lämna stöd till projektverksamhet, t.ex. gemensam maskin- användning, ny markanvändning, småskalig förädling etc.

Rådgivningen bör riktas till den grupp av jordbrukare som kan riskera att få ekonomiska problem. I detta fall är det lämpligt att genom informa-

tion. utbildning och i utvecklingsprojekt bidra till att jordbrukarna får insikt i de nya villkor som kommer att gälla för jordbruket. I detta arbete bör även beaktas möjligheterna till kombinationssysselsättningar m.m. Denna del av stödåtgärderna bör bedrivas i samarbete med arbetsmark- nadsverket, länsstyrelserna, Sveriges lantbruksuniversitet. lantbrukssko- lorna och lantbrukets organisationer. Enligt min mening bör de medel som, inom ramen för samhällets delansvar för överskottsarealen avdelats för rådgivning, kunna användas i detta sammanhang. Vidare bör ett sär- skilt program genomföras för förctag som riskerar att få allvarliga ekono- miska svårigheter. Dessa brukarc bör under övergångsperioden erbjudas kostnadsfri rådgivning i form av löretagsekonomiska analyser och förslag till åtgärder för att åstadkomma förbättringar i den ekonomiska situatio- nen.

I fråga om rekonstruktionsåtgärder bör enligt min mening följande gälla. En rekonstruktion av företag kan ske på olika sätt beroende på om bruka- ren har statliga lån eller kreditgarantier eller om han saknar sådana. Vid en rekonstruktion är det viktigt att samtliga större fordringsägare medverkar genom eftergift av fordringar. Statens medverkan kan bestå i att staten, förutom att efterge en del av sin fordran, ger lånegaranti för ett belopp motsvarande vad som behövs för att erlägga ackordslikviden.

Om brukaren inte har statliga lån eller lånegarantier kan en rekonstruk- tion ändå vara angelägen. I detta fall bör det vara möjligt att. efter att samtliga fordringsägare medverkat i en ackordsuppgörelse, bevilja ett övergå'ngsvis, treårigt räntebidrag med 2,5 % beräknat på företagets ränte- bärande skulder. En förutsättning bör vara att brukaren är i en Obestånds- situation. Räntebidrag bör utgå med maximalt 50000 kr. per år.

Om brukaren inte vill fortsätta som jordbrukare eller om en rekonstruk- tion inte kan genomföras, bör stöd ges antingen genom att staten löser in fastigheten eller i form av en avvecklingsersättning. Även här bör en förutsättning för stöd vara att företagaren är i en obeståndssituation och att etableringen har skett efter år 1980 och senast vid tidpunkten för riksdagens beslut om den nya livsmedelspolitiken.

Staten bör i sådana fall, efter att brukaren begärt det, lösa in fastigheten för ett pris motsvarande köpeskillingen, om detta pris inte får anses vara oskäligt högt. Jordfonden bör kunna användas för detta ändamål. Det bör även vara möjligt att utnyttja en rörlig kredit för att täcka eventuella tillfälliga likviditetsunderskott ijordfonden.

En avvecklingsersättning bör kunna ges till de jordbrukare som vill avveckla jordbruksverksamheten för att underlätta deras övergång till annan verksamhet. Avvecklingsersättningen bör kunna utgå under en fem- årsperiod och bör samordnas med arbetsmarknadsstöd eller utbildnings- bidrag så att ersättning ges med ett belopp motsvarande normal lön för kvalificerad arbetskraft ijordbrukct. Jag vill i detta sammanhang erinra om det särskilda avvecklingsstöd till mjölkproducenter som jag tidigare föreslagit.

Samtliga nyssnämnda stödåtgärder kan. med undantag för inlösenskyl- digheten. komma såväl jordägare som arrendatorer till del. Kostnaderna för räntebidrag, avvecklingsersättning, förluster på inlösta fastigheter samt

eftergifter i samband med ackord uppskattar jag till ca 200 milj. kr. för perioden 1991/92—1995/96. Stödformerna bör dock införas fr.o.m. den ljanuari 1991. Under budgetåret 1990/91 bör kostnaderna för stöden vara obetydliga. För perioden 1991/92—1995/96 bör dessutom 40 milj. kr. per år anvisas för lantbruksverkets arbete med bl. a. rådgivning, information och projektverksamhet. Ett särskilt anslag bör anvisas för dessa ändamål. Jag återkommer i det följande till denna fråga.

5.5 Arrendatorernas situation

Min bedömning: Det bör i första hand ankomma på parterna i ett arrendeavtal att anpassa avtalen och avtalsvillkoren till de ändrade förhållanden som kan bli en följd av den föreslagna reformen av

livsmedelspolitiken.

De arrendatorer som får sina förhållanden så förändrade att deras arrendevillkor framstår som oskäliga kan åberopa 365 avtalslagen för att få till stånd en ändring av villkoren.

LAG:s bedömning: LAG har berört frågan i samband med behandlingen av övergångsåtgärderna. I betänkandet anförs att rätten till det föreslagna temporära inkomststödet även bör omfatta den som arrenderar mark. Vidare sägs att om ett arrendeavtal skulle bli oskäligt bör 365 avtalslagen kunna åberopas för att få en jämkning till stånd.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har berört frågan. Några instanser som tagit upp arrendatorernas förhållanden anser att 365 avtalslagen är tillämpbar endast undantagsvis i de situationer som kan uppkomma och efterlyser klarare regler. Några remissinstanser anser ock- så att möjlighet bör ges arrendatorerna att omförhandla arrendena.

Lantbruksstyrelsen anser att det för att undvika juridiska processer är önskvärt att arrendemarknadens parter kan komma överens om riktlinjer för hur problem i samband med en avveckling av marknadsregleringen skall hanteras.

Skälen för min bedömning: Förhållandena för arrendatorerna är speci- ella framför allt därför att arrendatorn kan vara bunden av ett relativt långt kontrakt. Arrendatorn kan inte heller använda marken efter eget gottfinnande utan är i allmänhet hänvisad till en kortsiktig markanvänd- ning, vilket huvudsakligen innebär odling av spannmål eller vall. Vidare är arrendeavgiften i allmänhet kopplad till en kortsiktig avkastning från åkermarken. Det innebär att arrendeavgiften i vissa fall vid genomföran- det av den nya livsmedelspolitiken kan komma att bli för hög i förhållande till det värde som arrendet betingar.

Av jordbruksstatistiken framgår att mer än hälften av landetsjordbruks- företag (ca 52 000) är helt eller delvis arrenderade och att dessa företag brukar drygt 2milj. ha åker. En stor del av företagen finns i Svealands slättbygder (7 900) och i Götalands skogs- och mellanbygder (15 500). Den av dessa företag brukade arealen uppgår till ca 70% av åkermarken. Hur

många av dessa företag som är specialiserade växtodlingsföretag resp. animalieproducerande är inte möjligt att utläsa i statistiken.

En avveckling av den interna marknadsregleringen enligt de angivna riktlinjerna i mitt förslag till en ny livsmedelspolitik får sannolikt de mest märkbara effekterna på spannmålsodlingen och för de företag som är specialiserade inom detta område. Det är dock nu inte möjligt att exakt bedöma alla inkomsteffekter av förslaget. Det är därför inte heller möjligt att utesluta att även andra typer av företag kan komma att bli berörda. Enligt min bedömning kan dock de företag som är helt arrenderade (ca 15000), som grupp betraktat, antas vara mer känsliga för förändrade förutsättningar än de företag som brukar såväl egen som arrenderad mark.

Vad jag nu har anfört innebär att arrendatorernas situation särskilt måste uppmärksammas i samband med en avveckling av den interna marknadsregleringen.

Först vill jag framhålla att man kan räkna med att effekterna av avregle- ringen mildras genom den stegvisa avvecklingen av prisregleringen och de ekonomiska stöd som föreslås. Dessutom har enligt vad jag har erfarit de förväntade ändringarna i livsmedelspolitiken lett till att arrendeupplåtare och arrendatorer i betydande utsträckning kommit överens om endast en begränsad förlängning av arrendetiden för att göra det möjligt att anpassa avtalen till de nya förutsättningarna.

Enligt uppgifter från lantbruksstyrelsen får arrendatorer med indexregle- rade arrendekontrakt sina arrendeavgifter minskade om avräkningspriser- na faller. Detta tillsammans med de ekonomiska stöd som föreslås bör i regel vara tillräckligt för att arrendatorema inte skall få allvarliga ekono- miska problem under den resterande delen av arrendeperioden. Har en arrendator ett arrendeavtal som inte är indexreglerat torde det enligt lantbruksstyrelsen vara fråga om en så kort arrendeperiod att arrendatorn också i det fallet bör klara anpassningen med hjälp av föreslaget ekono- miskt stöd.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört kan det förutsättas att en anpassning till de nya förhållandena i allmänhet kan ske utan några större problem.

I de fall arrendatorer med löpande kontrakt trots allt skulle behöva få en jämkning till stånd kan följande framhållas. Tidigare fanns i jordabalken särskilda bestämmelser om jämkning av arrendeavtal (8 kap. 275). Be- stämmelserna innebar att om tillämpningen av arrendevillkor uppenbarli- gen skulle strida mot god sed i arrendeförhållanden eller eljest vara otill- börlig, fick villkoret jämkas eller lämnas utan avseende. Den särskilda bestämmelsen i 8kap. jordabalken upphävdes år 1976 samtidigt med att 36å avtalslagen infördes. Samtidigt upphävdes en rad andra bestämmelser med likartat innehåll i andra lagar. Anledningen var att de olika bestäm- melserna om oskäliga avtalsvillkor ansågs böra uttryckas genom en enda bestämmelse centralt placerad i avtalslagen.

Tillämpad på arrendeförhållanden innebär 365 avtalslagen att jämkning kan ske i fråga om både villkor i det ursprungliga avtalet och ändringar eller tillägg till detta. Jämkning kan komma till stånd på begäran av både jordägare och arrendatorer. Jämkning på grund av 365 avtalslagen är inte

heller begränsad till avtal som träffats efter lagens tillkomst utan kan ske också i fråga om redan dessförinnan tillkomna rättsförhållanden.

I förarbetena till lagen (prop. 1975/76: 81) framhölls att avsikten givetvis inte är att varje förändring av de förhållanden som har förelegat vid ett avtals ingående skall kunna åberopas för att få avtaletjämkat med stöd av 365 avtalslagen. En förutsättning för att ett villkor skall kunna jämkas eller åsidosättas är att villkoret med hänsyn till de ändrade förhållandena framstår som oskäligt. Det ligger vidare i sakens natur att det oftare föreligger skäl för jämkning e.d. när det, som beträffande arrendeavtal ofta är fallet, är fråga om relativt långvariga avtal. Frågan huruvida jämk- ning bör ske på grund av ändrade förhållanden hänger också nära samman med parternas möjligheter att överblicka ett avtals konsekvenser vid avta- lets ingående.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört om tillämpningen av 365 anser jag att den möjlighet till jämkning som paragrafen medger bör vara till- räcklig i de fall en anpassning av arrendevillkoren inte kommer till stånd på annat sätt.

I anledning av den tveksamhet som några remissinstanser givit uttryck för när det gäller tillämpligheten av 365 avtalslagen vill jag anföra följan- de. Mitt förslag till ny livsmedelspolitik innebär väsentliga förändringar som på ett påtagligt sätt ändrar förutsättningarna för jordbruket. Detta kan innebära ändrade förhållanden jämfört med de som rådde när arren- deavtalet ingicks. Till följd av dessa ändrade förhållanden kan en arrende- avgift ha blivit oskälig. Om så är fallet är också förutsättningarna för en tillämpning av 365 avtalslagen uppfyllda. Med stöd av den bestämmelsen kan en jämkning ske av sådana avtalsvillkor som blivit oskäliga på grund av senare inträffade förhållanden. Detta gäller inte bara arrendeavgiften utan även andra arrendevillkor, t. ex. avtalstidens längd. Kan parterna inte komma överens om en jämkning finns det möjlighet att försöka få en förlikning till stånd genom att begära medling hos arrendcnämnden innan frågan om domstolsprövning aktualiseras.

Jag vill i sammanhanget också erinra om att vissa former av det särskil- da stöd till skuldsatta som jag föreslår skall kunna lämnas till såväl arren- datorer som jordägare.

5.6 Rådgivning och utbildning

En reformering av livsmedelspolitiken ger jordbruket och landsbygden nya möjligheter till vidareutveckling och förnyelse. Det prisregleringssystem som hittills omgärdat jordbrukssektorn har ur många synvinklar inverkat negativt på näringen och dess utveckling.

En avveckling av den interna marknadsregleringen innebär en föränd- ring av de villkor som gällt för jordbruket bl. a. i fråga om prissättning och avsättning för jordbruksproduktema. Med den föreslagna inriktningen av reformen samt det stöd som erbjuds jordbrukarna under en övergångsperi- od finns det enligt min uppfattning goda förutsättningar för det stora flertalet jordbrukare att utan betydande svårigheter anpassa sig till den nya, friare jordbruksmarknaden.

Jordbrukarna själva och deras idéer och förmåga till förändringar och nyskapande, är naturligtvis den största tillgången i övergången till de nya förhållandena. Den snabba utvecklingen i det svenska jordbruket under senare årtionden hade inte varit möjlig utan en så kunnig och erfaren yrkesgrupp som jordbrukarna är. Samtidigt har det i många fall visat sig att olika försök till förnyelse och diversificring inom jordbruket och livs- medelsförädlingen har hindrats eller bromsats på grund av prisreglerings- systemet och de nackdelar som detta har medfört. Jordbrukarna har där- med haft mycket begränsade möjligheter att utveckla sitt nytänkande och sitt företag eftersom förhållanden på marknaden i så hög grad har styrts av prisregleringssystemet.

Reformeringen av livsmedelspolitiken lägger grunden för en ny och dynamisk utveckling på jordbruksmarknaden, till fördel för både jordbru- kare och konsumenter. För jordbrukama innebär detta en förändring av villkoren på marknaden men framför allt av jordbrukarens roll i förhållan- de till denna marknad. Jordbrukaren har hittills haft begränsade möjlighe- ter och incitament att hålla sig informerad om marknaden för de produk- ter som han eller hon producerar.. På en friare marknad kommer jordbru- karen att få större frihet och möjlighet att själv påverka avsättning och priser på produkterna, vilket även innebär ett större ansvar. Jordbruka- rens roll som företagare kommer att förändras och i vissa avseenden innebära nya uppgifter som är förknippade med den närmare kontakten mellan jordbrukare och konsumenter. Jordbrukaren kommer att få motiv att i betydligt större utsträckning än tidigare aktivt söka information om marknadens utveckling. konsumenternas efterfrågan och själva göra en bedömning av de egna möjligheterna till utveckling av företaget. Det är sannolikt denna omställning till en ny företagarroll som är den viktigaste tröskeln att övervinna i samband med anpassningen till en friare marknad. Det är i detta arbete som jordbrukarna bör få tillgång till kvalificerad rådgivning och stöd för att sätta. sig in i den nya, friare situationen på marknaden.

Jordbrukarna har stor kunskap om produktionen av livsmedel och har under lång tid i huvudsak varit inriktade på just detta. Den del av företa- gandet som rör prissättning och marknadsföring har emellertid varit un- derordnad, då brukaren haft små eller obefintliga möjligheter att påverka denna del. I samband med den livsmedelspolitiska reformen krävs bl.a. därför insatser från samhällets sida för att ge råd och utbildning till jordbrukarna inför de förändringar som genomförs.

Rådgivning

Rådgivningen bör inriktas på att ge jordbrukarna insikt i de nya förhållan- dena på marknaden och ge den hjälp som behövs för anpassningen därtill. Detta innebär såväl ekonomisk rådgivning och kunskap om marknadsför- hållanden som information och förslag till åtgärder för att uppfylla de krav som ställs på jordbruket från bl.a. miljö- och djurskyddssynpunkt. Ren produktionsteknisk rådgivning ges i dag i betydligt mindre omfattning än tidigare. Även en sådan rådgivning kan dock komma att behövas i per-

spektivet av förändrade priser på produkter och insatsvaror i produktio- nen, vilket kan komma att motivera en ändrad kombination av resurser jämfört med den nuvarande.

Den kunskap på de områden som här blir aktuella i rådgivningen finns i dag vid lantbruksstyrelsen och lantbruksnämndema. Rådgivningen sker framför allt via lantbruksnämndema som fr.o.m. den 1 juli 1991 kommer att ingå i den nya länsstyrelsen. Lantbruksnämndema har god sakkunskap främst i de frågor som rör jordbrukets produktionsteknik, ekonomi, miljöfrågor och liknande. Den ökade marknadsinriktning inom jordbruket som den livsmedelspolitiska reformen syftar till kommer emellertid att förändra situationen även för rådgivarna och deras arbete. Det blir sanno- likt nödvändigt att i större utsträckning än tidigare bredda kunnandet utöver det rent produktionstekniska området och söka kunskap och erfa- renheter även utanför jordbrukssektom, t.ex. i fråga om marknadsföring och marknadskännedom. Detta ställer stora krav på rådgivarna, men ger även betydligt större möjligheter till utveckling för såväl rådgivare som jordbrukare än tidigare. Samordningen av verksamheten i den nya länssty- relsen ger också tillfälle till utökade kontakter och samarbete mellan olika funktioner i länen och en koordination av resurser för de ändamål som är mest angelägna i ett regionalt perspektiv.

Jag vill erinra om att även näringen och dess organisationer har ett ansvar och intresse för en förstärkt rådgivning. LRF har redovisat ett förslag till utbildnings- och rådgivningsprogram. Som jag tidigare har redovisat avsätts inom ramen för delansvarsmedlen resurser för rådgiv- ning m.m. till såväl näringen som lantbruksverket.

Utbildning

Rådgivning till jordbrukare ges i stor utsträckning till den enskilde företa- garen och utgår från förutsättningarna för det enskilda företaget. I sam- band mcd sådana förändringar av marknadsförutsättningama i jordbruket som nu föreslås är det sannolikt av stort värde för jordbrukarna att i samarbete med andra företagare och genom särskild utbildning få tillfälle att sätta sig in i de nya förhållandena. Detta kan ge nya impulser till vidareutveckling av företaget och möjlighet till diskussion med kolleger och företagskonsulter. På så sätt kan även den sociala kontakten på lands- bygden stärkas och utvecklas.

Utbildningen av jordbrukare bör därför syfta till att ge generell kunskap om de nya marknadsförhållandena samt vilken kunskap och information som är nödvändig att ha för att jordbrukarna själva skall kunna arbeta och bli framgångsrika under dessa förutsättningar. Tyngdpunkten bör ligga på att stimulera jordbrukaren till att utifrån de egna resurserna komma med idéer till förnyelse av företaget och kontrollera om det finns möjligheter att med ett gott resultat genomföra förslagen. I detta skede behövs sannolikt utbildning i bl.a. marknadsföring, ekonomistyrning m.m. vilken ges av kvalificerad personal. Det är också viktigt att inse att en sådan utbildning inte alltid omedelbart slår igenom i en lönsam produktion utan måste

byggas på och få mogna innan några avgörande steg kan tas på väg mot en förnyelse av företaget.

Ansvaret för utbildningen bör i första hand ligga på lantbruksstyrelsen och lantbruksnämndema, som efter den ljuli l991 kommer att ingå i den nya länsstyrelsen. Utbildningen bör dock ske i samarbete med andra myndigheter och organisationer. Ett sådant samarbete finns redan etable- rat mellan bl. a. arbetsmarknadsverket, lantbruksverket och jordbruksnä- ringens organisationer. Samarbetet bör även kunna vidareutvecklas på regional och lokal .nivå. På så sätt kan även de resurser som de olika myndigheterna och organisationernaförfogar över samordnas på ett effek- tivt sätt. I detta sammanhang kan även nämnas att de regionala utveck- lingsfonderna bedriver informationsverksamhet samt rådgivning och ut- bildning inom gruppen små och medelstora företag.

6 Uppföljning

Min bedömning: Det är av stor betydelse att följa upp den livsme- delspolitiska reformens effekter på olika områden och utifrån olika aspekter. Ansvariga myndigheter ges i uppdrag att under övergångs- perioden noga följa utvecklingen inom sitt ansvarsområde samt att regelbundet redovisa utvecklingen och eventuella behov av åtgärder till regeringen. Det är också angeläget med kontinuerliga kontakter med näringen.

LAG:s bedömning: LAG understryker att konsekvenserna av en avveck- ling av de interna marknadsregleringama med nödvändighet måste beskri- vas övervägande kvalitativt. Beslut om en avreglering måste i stor ut- sträckning baseras på principiella överväganden med stöd av sådana kvali- tativa beskrivningar.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser understryker behovet av att följa upp utvecklingen efter en avreglering för att kunna vidta åtgärder om icke avsedda effekter uppstår. Många remissinstanser menar att effekterna av arbetsgruppens förslag är svåröverskådliga och saknar också en utförlig konsekvensanalys i rapporten.

Skälen för min bedömning: Den nya livsmedelspolitik som jag nu före- slagit innebär'en genomgripande förändring av den hittills förda livsme- delspolitiken. Livsmedelspolitiken har visserligen efter hand förändrats och anpassats till förändringar inom livsmedelssektom och i dess omvärld. Den nu föreslagna reformen innebär emellertid att vissa grunddrag i den sedan länge förda politiken förändras.

Som redovisats i det föregående kommer en intern avreglering att få konsekvenser på en rad områden och ställa många aktörer i en ny situa- tion. Härtill påverkas livsmedelssektorn av reformer inom andra politik- områden, vilket jag i det föregående redogjort för. Min uppfattning, lik- som flertalet remissinstansers, är emellertid att en reform med den inrikt-

ning som jag föreslagit är nödvändig. Som jag tidigare redogjort för är min bedömning att en intern avreglering kommer att ge positiva effekter för såväl producenter och konsumenter som för miljön och den regionala utvecklingen samt ge samhällsekonomiska vinster.

En reform av det här slaget innebär naturligtvis att det inte går att exakt bedöma konsekvenserna i alla avseenden. Detta får emellertid inte hindra att en nödvändig reformering av livsmedelspolitiken genomförs. I stället är det av största vikt att noga följa utvecklingen efter en avreglering och ha beredskap att vidta åtgärder om icke önskvärda effekter befaras uppstå. Jag instämmer därför med de remissinstanser som understrukit behovet av uppföljning.

Såväl under övergångsperioden som efter reformens genomförande är det av stor betydelse att kunna få en samlad bild av utvecklingen. Flera myndigheter kommer här att spela en viktig roll. Statens pris- och konkur- rensverk, statens jordbruksnämnd, lantbruksstyrelsen. naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet bör ges i uppdrag att under övergångsperioden följa reformens effekter inom resp. ansvarsområde och vid behov föreslå åtgärder. Lantbruksekonomiska samarbetsnämnden spelar i det här sam- manhanget också en viktig roll som samordnande organ, framför allt när det gäller den ekonomiska utvecklingen inom jordbruket.

Reformens effekter måste följas upp utifrån flera aspekter. Jag vill i sammanhanget särskilt peka på vissa frågor som noga måste följas.

Jordbruket, både näringen som kollektiv och de enskilda företagarna, ställs inför en ny situation när de interna marknadsregleringama avveck- las. J ordbrukarens företagarroll kommer att förändras. Det är min bestäm- da uppfattning att den enskilde jordbrukaren kommer att få en starkare ställning på marknaden och även ekonomiskt påverkas positivt av refor- men. Det är emellertid av största vikt att följa upp den ekonomiska utvecklingen i jordbruket och analysera reformens effekter såväl i olika regioner som för olika brukarkategorier. Det ärfockså angeläget med konti- nuerliga kontakter med näringen.

Vidare kommer reformen att innebära att framför allt spannmålsodling- en kommer att minska. Det är därför viktigt att följa hur markanvändning- en förändras både under övergångsperioden och på längre sikt.

Som jag tidigare redogjort för bedömer jag att jordbrukets miljöbelast- ning kommer att minska till följd av en intern avreglering. Jag instämmer emellertid med de remissinstanser som understrukit vikten av att följa upp reformens konsekvenser för miljön samt kultur- och naturmiljön. Som jag i det föregående föreslagit bör därför naturvårdsverket ges i uppdrag att i samråd med riksantikvarieämbetet och lantbruksstyrelsen följa reformens effekter i detta avseende.

Det stöd till landskapsvård som. jag föreslagit kommer att medföra att viktiga kultur- och naturmiljöer bevaras, samtidigt som det bör stärka konkurrenskraften i skogs- och mellanbygderna. Det utökade glesbygdsstö- det bör, tillsammans med stödet till jordbruket i norra Sverige, förbättra möjligheten att driva livskraftiga jordbruk och kombinationsföretag i skogs- och mellanbygder. Statsrådet Molin har i prop. 1989/90:76 om regionalpolitik för 90-talet förutsatt att varje länsstyrelse i samarbete med

kommuner och länsorgan utarbetar ett program för sina beslut om lands- bygdsinsatser. Det är enligt min mening naturligt att det i detta arbete ingår att följa de regionala konsekvenserna av den livsmedelspolitiska reformen.

För att reformen skall leda till ett bättre samhällsekonomiskt resursut- nyttjande och en dämpad prisutveckling är en väl fungerande konkurrens en grundläggande förutsättning. En fungerande konkurrens är också nöd- vändig om konsumenternas önskemål i fråga om kvalitet och varierat utbud skall nå producenterna. Mot bakgrund av detta har jag tidigare föreslagit dels att statens jordbruksnämnd ges i uppdrag att skärpa sin bevakning av marknad och priser inom jordbruket och förädlingsindu- strin. dels att statens pris- och konkurrensverk ges i uppdrag att följa pris- och marginalutvecklingen i industri- och handelsleden.

Den livsmedelspolitiska reformen kommer att innebära förändringar för hur en full försörjningsberedskap uppnås. Som jag tidigare understrukit är det därför av största vikt att jordbruksnämnden följer reformens effekter i detta avseende.

En ny livsmedelspolitik ställer delvis nya krav på underlag, statistik m.m. för att kunna göra den uppföljning som jag har föreslagit. Mot bakgrund av den ändrade situation som hela livsmedelssektom ställs inför på grund av dels reformeringen av den svenska livsmedelspolitiken, dels den internationella utvecklingen samt med anledning av reformer inom angränsande politikområden har jag efter regeringens bemyndigande till- kallat en särskild utredare för att analysera det framtida statistikbehovet och lämna förslag till åtgärder. Utredningen skall senast den 31 oktober 1990 redovisa de förslag till förändringar som bedöms nödvändiga att genomföra på kort sikt. Uppdraget skall slutgiltigt redovisas senast den i juni 1991.

7 Vissa myndighetsfrågor

En översyn av den centrala myndighetsorganisationen på jordbrukets om- råde har påbörjats under våren 1990 (dir. l990:8). Den särskilda utreda- ren har att analysera såväl framtida arbetsuppgifter som behovet av resur- ser på central myndighetsnivå och mot denna bakgrund lägga fram förslag till ny myndighetsorganisation. De myndigheter som i första hand berörs är lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd. Av direktiven framgår att utgångspunkten för utredningsa rbetet skall vara att genom en förutsätt- ningslös omprövning anpassa den statliga administrationen till en ny livsmedelspolitik såväl på kort sikt som efter en övergångsperiod. 1 direkti- ven konstateras vidare att myndigheternas verksamhet i ökad utsträckning kommer att präglas av de beslut som redan fattats vad gäller miljöåtgärder inom jordbruket. djurskydd, djurrniljö och utveckling av alternativa pro- duktionsformer. Som anförts i regeringens proposition om en ny regional förvaltning (prop. l988/89:154) kommer lantbruksnämndernas arbete i samband med övergången till en ny livsmedelspolitik att få stor betydelse för genomförandet. Regeringen konstaterade också att en förutsättning

härför är en stark styrning från central myndighetsnivå. Lantbruksnämn- dema skall enligt riksdagens beslut ingå i den nya länsstyrelsen fr.o.m. den 1 juli 1991. Särskilda åtgärder för att bevara den flexibilitet som i dag finns i lantbruksnämndernas organisation skall därför vidtas under om- ställningsperioden. Den centrala organisationskommitté som tillsatts för genomförande av en ny regional statlig förvaltning (dir. 199029) skall särskilt uppmärksamma dessa frågor.

En betydande del av arbetet vid lantbruksverket är i dag förknippat med tillämpningen av jordförvärvslagstiftningen. 1 en rapport med vissa förslag rörande jordförvärvslagstiftningen har föreslagits väsentliga förändringar av lagens tillämpningsområde. Rapporten har remissbehandlats. Enligt min mening bör denna fråga bli föremål för ytterligare utredningsarbete innan ställning tas till utformningen av den framtida lagstiftningen.

Jag har i det föregående föreslagit en rad övergångsåtgärder i samband med en omställning till en ny livsmedelspolitik.

Under omställningsperioden kommer därmed nya och ökade krav att ställas på myndighetsorganisationerna. Den översyn som nu påbörjats av den centrala myndighetsorganisationen bör leda till att resurser kan frigö- ras så att åtgärder i samband med omställningen kan prioriteras. I vissa fall kommer omställningen också att kräva ökade resurser vid berörda myndigheter.

Myndigheternas bevakning av utvecklingen inom livsmedelskedjans oli- ka led måste öka. Som jag redan nämnt har jag därför nyligen, efter regeringens bemyndigande, tillsatt en utredning med uppdrag att bl.a. se över statistikförsörjningen på jordbrukets område.

De olika förslag till åtgärder som jag föreslagit i det föregående, dels som en följd av den föreslagna omställningen av livsmedelspolitiken, dels på grund av behovet av särskilda övergångsåtgärder med anledning av denna omställning, kommer att prägla arbetsinriktningen vid lantbruksverket under de kommande åren. Jag syftar därvid i första hand på arbetet med åtgärder för skuldsatta jordbrukare i form av rådgivning och avvecklings- stöd. stöd till landskapsvårdande åtgärder samt omställnings- och anlägg- ningsstödet. Dessa åtgärder omfattar sammantaget en mycket stor andel av samtliga företag. Enligt mina förslag kommer också vissa arbetsuppgif- ter som i dag handhas av regleringsföreningarna att hanteras av jordbruks- nämnden efter den ljuli 1991. Jag avser att återkomma till dessa frågor i mina förslag till myndighetsanslag för budgetåret 1991/92.

Med hänsyn till att vissa åtgärder kommer att behöva vidtas eller förbe- redas redan under budgetåret 1990/91 kommer myndigheterna redan un- der detta år att behöva vidta vissa omdisponeringar i sin nuvarande verksamhet och också tillföras ytterligare resurser. Jag har tidigare nämnt de förstärkningar som behöver göras med anledning av mina förslag till ytterligare åtgärder för att minska användningen av bekämpningsmedel i jordbruket. Jag har också redovisat de ytterligare förstärkningar av rådgiv- ningsverksamheten som bör göras för att underlätta omställningen och för att bistå de företag som får problem med anledning av den föreslagna skattereformen. För arbetet med skuldtyngda företag bedömer jag att detta kan ske budgetåret 1990/91 inom ramen för befintliga resurser. Kostnader—

na budgetåret 1990/91 för de övergångsåtgärder som jag föreslagit bör bekostas inom ramen för bidraget på samma sätt som sker vad gäller omställningsprogrammet i spannmålsodlingen. De personella resurser som använts inom ramen för detta program bör kunna utnyttjas för de arbets- uppgifter som omställningsåtgärdema medför. De kostnader som kommer att belasta jordbruksnämnden i samband med övertagandet av viss verk- samhet från regleringsföreningama bör täckas av medel från regleringseko- nomin. Sammantaget innebär detta att det resursbehov som omställningen medför bör täckas inom ramen för befintliga och föreslagna anslag samt de delar av regleringsekonomin som jag i det föregående har föreslagit skall behållas övergångsvis.

Vissa särskilda personalfrågor

[ samband med den nu föreslagna avregleringen av olika delar inom livsmedelssektom kommer personal vid olika institutioner inte längre att kunna erbjudas arbete inom ramen för kvarvarande verksamhet. Jag tän- ker då främst på den personal vid de olika regleringsföreningarna på jordbrukets område som inte kan erbjudas fortsatt anställning under om- ställningsperioden men också på den personal vid olika kontrollorganisa- tioner som vuxit fram till stor del som en följd av de gångna årtiondenas regleringar, exempelvis KMÄ och SMAK. Staten är i dessa fall inte arbets- givare. Jag anser emellertid att staten, i de fall berörda organisationer inte själva kan lösa de problem som kan uppstå, kan medverka till att dessa frågor löses. Detta kan ske t.ex. genom att statens arbetsgivarverk och trygghetsstiftelsema kan anlitas. Kostnadema för de åtgärder som kan bli aktuella bör täckas av tillgängliga medel inom regleringsekonomin.

8 Lagstiftningsfrågor 8.1 Avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m.

Jag har i det föregående föreslagit att nuvarande system med ett gräns- skydd och en intern reglering av priser och produktion på jordbruksområ- det skall ersättas med ett gränsskydd i huvudsak utan interna marknads- regleringar. Undantag gäller för fettvaror där nuvarande system med fettvaruavgifter föreslås gälla även för framtiden. För att skapa likartade förutsättningar mellan svensk och utländsk livsmedelsindustri har .jag också föreslagit att utjämning av industrins råvarukostnader skall ske” på samma sätt som hittills, Förslagen innebär vidare bl.a. att regleringsföre- ningarna skiljs från sina myndighetsuppgifter. Befogenheten att föreskriva inskränkningar i friheten att välja råvaror i vissa fall slopas också. Förslagen innebär att lagen om prisreglering på jordbrukets område bör upphävas. Lagen bör ersättas med en ny lag om avgifter på vissa jord- bruksprodukter m.m. ] lagen bör tas in bestämmelser om införselavgifter, fettvaruavgifter och avgifter för att utjämna industrins kostnader för råva-

ror. I huvudsak kan bestämmelserna i prisregleringslagen, med endast redaktionella ändringar, överföras till den nya lagen i de här delarna.

Till den nya lagen bör också föras gällande bestämmelser om skyldighet för slakterier m.fl. företag att betala ut prisstöd. Bestämmelserna härom finns nu i en särskild lag (1974: 1021) om utbetalning av pristillägg på kött. Skyldigheten bör utvidgas till att omfatta också mejeri i fråga om prisstöd för mjölk.

Jag har vidare i det föregående föreslagit en avveckling av prisreglering- en under ett antal år vad gäller vissa varor. Bestämmelser härom bör tas in i en särskild lag om införande av lagen om avgifter på vissa jordbrukspro- dukter m. m.

8.2. Ändringar i skötsellagen m. m.

Jag har i det föregående föreslagit att brukningsplikten enligt skötsellagen skall slopas liksom kravet på tillstånd för att få ta jordbruksmark ur produktion. I stället har jag föreslagit att det skall införas en skyldighet för den som vill lägga ned jordbruksmark att anmäla detta. Jag har också föreslagit att anmälningsskyldigheten skall omfatta. förutom åkermark, all betesmark oavsett om den är kultiverad eller inte.

Bestämmelser som reglerar brukningsskyldigheten finns i 3, 9 och 1055. 1 3 & stadgas att jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion, skall brukas så att markens produktionsförrnåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätt. Bestämmelserna i 95 ger lantbruksnämnden befogenheter att meddela förelägganden att vidta åtgärder om brukningsplikten inte fullgörs. Har ett sådant föreläggande meddelats och avser föreläggandet inte en åtgärd av bara ringa omfattning kan markägaren med stöd av 105 begära inlösen av fastigheten. Dessa bestämmelser bör upphävas om brukningsplikten slo- pas.

Bestämmelserna om tillståndsplikt i 4å skötsellagen innebär att den som vill ta jordbruksmark ur produktion skall ha tillstånd till detta, utom när åtgärden är av ringa betydelse eller när det sker för att marken skall tas i anspråk för företag som har prövats i särskild ordning. Anmälningsskyldig- heten bör ha samma omfattning. Som arbetsgruppen har föreslagit bör bestämmelserna om anmälningsskyldighet tas in i skötsellagen.

Också i naturvårdslagen finns bestämmelser om anmälningsplikt i vissa fall. Enligt 205 skall således, med vissa undantag, samråd ske med länssty- relsen om Sådana arbetsföretag som väsentligt kan komma att ändra natur- miljön. Samrådet skall äga rum innan företaget utförs. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan också föreskriva att inom lan- det eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av arbetsföretag.

Bestämmelserna i naturvårdslagen är emellertid inte tillräckliga i det nu aktuella sammanhanget. Den anmälningsskyldighet som bör bli följden av att brukningsplikten och tillståndskravet slopas bör åtminstone inled- ningsvis omfatta all nedläggning av jordbruksmark. Den bör heller inte vara beroende av om något arbetsföretag skall utföras på marken eller inte.

Bestämmelserna i naturvårdslagen behöver därför kompletteras med en generell anmälningsskyldighet enligt skötsellagen vid all nedläggning av jordbruksmark. Anmälningsskyldigheten enligt skötsellagen bör dock så långt möjligt samordnas med samrådsskyldigheten enligt naturvårdslagen i administrativt hänseende.

Med jordbruksmark avses i skötsellagen åkermark och kultiverad betes- mark som ingår i fastighet, som är taxerad som jordbruksfastighet. Be- stämmelser härom finns i l 5. Naturliga betesmarker omfattas således inte för närvarande av lagen. För att anmälningsplikten skall omfatta också sådana marker bör tillämpningsområdet för lagen utvidgas. Detta sker enklast genom att kravet på att betesmark skall vara kultiverad för att omfattas av lagen får utgå.

Länsstyrelsen bör, som arbetsgruppen har föreslagit, vara den myndig- het som skall handlägga nedläggningsfrågorna. Länsstyrelsen bör samråda med kommunen.

Som jag tidigare anfört bör anmälningsskyldigheten fullgöras åtta måna- der innan marken tas ur produktion med möjlighet för länsstyrelsen att förlänga tiden om det finns särskilda skäl från naturvårdssynpunkt eller från kulturmiljösynpunkt. Länsstyrelsen bör emellertid i ett anmälnings- ärende också kunna besluta om kortare tid än åtta månader, t. ex. om det är uppenbart att jordbruket på marken bör få läggas ned på det sätt som markägaren önskar eller överenskommelse om sättet för nedläggningen har träffats.

Bestämmelserna om anmälningsskyldighet innebär att anmälan alltid måste göras om jordbruksmark skall tas ur produktion. Anmälan skall göras oavsett om marken skall användas för något annat ändamål eller inte.

Att en anmälan gjorts medför inte utan vidare att markägaren alltid bara kan låta marken ligga. Definitivt nedlagd jordbruksmark som är lämplig för virkesproduktion och som inte används för något annat ändamål är nämligen enligt skogsvårdslagen att betrakta som skogsmark. I skogsvårds- lagstiftningen finns bestämmelser om att skog skall anläggas på sådan mark inom viss tid.

För att skapa tillräcklig flexibilitet i produktionssystemet måste det, som framgår av vad jag tidigare anfört, vara tillåtet för en markägare att låta åkermark vila under en period. Är avsikten att återuppta brukandet när förutsättningarna medger det måste marken anses fortfarande vara jord- bruksmark. I sådana fall skall därför någon anmälan om nedläggning inte göras. Marken blir inte heller att anse som skogsmark så länge driften inte kan anses definitivt nedlagd.

Är det däremot så att jordbruksdriften definitivt läggs ned skall, som jag nyss sagt, anmälan alltid göras. Den omständigheten att en markägare underlåter att göra anmälan innebär inte att skogsvårdslagens bestämmel- ser om planteringsskyldighet inte skulle gälla.

Enligt 45 skötsellagen gäller också krav på tillstånd för matjordstäkt. Det kravet bör behållas. Även om brukningsplikten inte skall uprätthållas får det nämligen anses angeläget att markens produktionsfönnåga bevaras för framtiden. Detta kan t.ex. ske om marken planteras med skog. Där-

emot bör det inte heller i fortsättningen vara tillåtet att utan inskränkning använda marken för matjordstäkt.

Kravet på tillstånd till täktverksamhet enligt 185 naturvårdslagen" är inte tillräckligt när syftet är att skydda markens produktionsförmåga. Bestäm- melserna i naturvårdslagen tar nämligen inte sikte på annat än skyddet för naturmiljön.

Även bestämmelserna i 2 kap. 4ä lagen (1987212) om hushållning med naturresurser m.m. bör behållas oförändrade. Jordbruksmark bör således inte heller i fortsättningen få användas för samhällsutbyggnad om sådan kan anordnas på ett från allmän synpunkt lämpligt sätt på annan mark.

Den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för skötsellagen till att omfatta också naturliga betesmarker innebär att en följdändring bör göras i 35 ädellövskogslagen (1984: 1 19). 1 paragrafens första stycke 3 bör uttryckligen anges att fråga är om trädbestånd på icke kultiverad betes- mark. Därmed blir ädellövskogslagens tillämpningsområde oförändrat.

8.3. Vissa frågor angående livsmedelskontroll

Riksdagen biföll våren 1989 en proposition om livsmedelskontroll (prop. 1988/89:68. JoU 14, rskr. 263). Riksdagsbeslutet innebär bl.a. att nya bestämmelser om köttkontroll införs fr.o.m. den 1 juli 1990 genom att lagen (1959299) om köttbesiktning m.m. upphävs och ersätts med före- skrifter om köttkontroll som meddelas med stöd av livsmedelslagen. Som en följd av de aktuella ändringarna föreslogs i den lagrådsremiss som föregick propositionen om livsmedelskontroll dels en redaktionell ändring i 75 lagen (1967z340) om prisreglering på jordbrukets område, dels några smärre redaktionella ändringar i 25 lagen (1974: 1021) om utbetalning av pristillägg på kött. Med hänsyn till det sena ikraftträdandet ansåg jag att propositionen om livsmedelskontroll inte borde omfatta de aktuella änd- ringsförslagen. Dessa föreslås i stället nu. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande över förslagen finns intaget i prop. 1988/89:68 om livsmedelskontroll. 1 75 görs också. på framställning av jordbruks- nämnden. ett klarläggande av tullnummerklassificeringen i punkten k. Ändringarna bör träda i kraft den ljuli 1990.

Den nya ordningen när det gäller kontrollen av kött innebär att köttbe- siktningskungörelsen (1968z406) och kungörelsen (1958: 1 16) om viss of- fentlig kontroll av fjäderfäslakterier kan upphävas. Kungörelserna har delvis sådant innehåll att frågan om deras upphävande till följd av reglerna i regeringsformen måste underställas riksdagen. Båda kungörelserna bör upphöra att gälla vid utgången avjuni 1990.

Jag har tidigare föreslagit att kungörelsen (1958: 528) med vissa bestäm- melser angående utförsel av smör, ost och ägg och kungörelsen ( 1950: 506) med vissa bestämmelser angående utförsel av fisk, fiskrom och fiskkon- server samt kungörelsen (1959: 187) angående kvalitetsbenämning på mat- potatis upphävs. Även dessa kungörelser har delvis sådant innehåll att frågan om deras upphävande måste underställas riksdagen.

Kungörelsen med vissa bestämmelser angående utförsel av fisk. fiskrom och fiskkonserver bör upphöra att gälla vid utgången av december 1990

medan kungörelsen med vissa bestämmelser angående utförsel av smör, ost och ägg samt kungörelsen angående kvalitetsbestämning på matpotatis bör upphöra att gälla först vid utgången avjuni 1991.

8.4. Följdändringar i annan lagstiftning

I ett antal lagar angående skatt och förmånsrätt för skattefordring finns hänvisningar till prisregleringslagen. Ersätts den lagen med en ny lag om avgifter på vissa jordbruksprodukter innebär det" att följdändringar måste göras i de lagarna. Förslag om nödvändiga följdändringar kommer att läggas fram i annat sammanhang.

9 Upprättade lagförslag

[ enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till

1. lag om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m.,

2. lag om införande av lagen (1990: 000) om avgifter på vissa jordbruks- produkter m.m..

3. lag om ändring i lagen (1979z4—25) om skötsel av jordbruksmark,

4. lag om ändring i ädellövskogslagen (1984: 119),

5. lag om ändring i lagen (19671340) om prisreglering på jordbrukets område,

6. lag om ändring i lagen (1974:1021) om utbetalning av pristillägg på kött,

7. lag om upphävande av två författningar om köttbesiktning,

8. lag om upphävande av kungörelsen (1950: 506) med vissa bestämmel- ser angående utförsel av fisk, fiskrom och fiskkonserver,

9. lag om upphävande av två författningar om viss offentlig kontroll av livsmedel.

Vissa av lagförslagen är av det slaget att lagrådet enligt 8 kap. 185 andra stycket regeringsformen bör höras över dem. Om förslagen skulle granskas av lagrådet skulle propositionen emellertid inte kunna föreläggas riksda- gen inom sådan tid att den kunde behandlas av pågående riksmöte.

Av den nyssnämnda bestämmelsen i regeringsformen framgår att lagrå- dets granskning kan underlåtas om lagrådets hörande skulle sakna betydel- se på grund av frågans beskaffenhet eller skulle fördröja lagstiftningsfrå- gans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma.

Det är angeläget att riksdagen kan ta ställning till lagförslagen under våren 1990 så att en samlad bedömning av regeringens förslag till ny livsmedelspolitik kan ske. På grund härav anser jag att en remiss till lagrådet bör kunna underlåtas i detta fall.

10. Specialmotivering 1 Förslaget till lag om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m.

Lagen innehåller bestämmelser om avgifter på vissa jordbruksprodukter. De produkter som kan bli föremål för avgiftsuttag anges i en särskild bilaga till lagen. Genom lagen bemyndigas regeringen att besluta om införselav- gift, fettvaruavgift och avgifter för att utjämna industrins kostnader för råvaror.

] och 2 55

Paragraferna motsvarar i huvudsak 15 andra stycket, 14 och 1755 lagen (1967: 340) om prisreglering på jordbrukets område (prisregleringslagen). I bemyndigandet att meddela föreskrifter om avgifter inryms också möjlig- heten att meddela föreskrifter om undantag. Några särskilda bestämmelser om detta, motsvarande dem i 155 prisregleringslagen, behövs därför inte.-'

Avgift vid införsel skall enligt de nya bestämmelserna debiteras och uppbäras av tullverket. Enligt prisregleringslagen fanns möjlighet för rege- ringen att föreskriva att avgifter som skulle betalas när varor fördes in till riket skulle betalas till jordbruksnämnden. Föreskrifter med motsvarande innehåll kan nu meddelas med stöd av bemyndigandet i 25 andra stycket.

35

Paragrafen motsvarar med endast redaktionella ändringar 21 a5 prisregle- ringslagen. Paragrafen innehöll tidigare två särskilda stycken som knöt an till det s.k. interna resp. det externa systemet. Eftersom bemyndigandena delvis sammanföll har paragrafen i den nya lagen fått en annan utform- ning. Någon ändring i sak innebär detta inte. De tidigare använda beteck- ningarna utjämningsavgift och importavgift har också utmönstrats ur lag- texten.

4.5

Paragrafen motsvarar i sak 21 b5 prisregleringslagen.

5 & Paragrafen motsvarar med i huvudsak endast redaktionella ändringar 75 h) prisregleringslagen.

öö

Paragrafen motsvarar i huvudsak 75 i) prisregleringslagen.

75

Bestämmelser om skyldighet för slakteri och fristående sanitetsslaktavdel- ning att betala ut prisstöd finns för närvarande i en särskild lag (1974: 1021) om utbetalning av pristillägg på kött. Bestämmelserna i före- varande paragraf innebär i huvudsak endast den ändringen att även mejeri är skyldigt att medverka vid utbetalning av prisstöd.

8—1155

Paragraferna motsvarar med redaktionella ändringar 22 och 23 55 samt 25 5 första stycket prisregleringslagen. Befogenheten i 22 och 25 55 för regeringen att delegera till jordbruksnämnden att meddela föreskrifter har dock mönstrats ut ur resp. paragraf. I stället har i l 1 5 i den nya lagen tagits in ett för hela lagen generellt bemyndigande för regeringen att överlåta sin befogenhet att meddela föreskrifter åt jordbruksnämnden.

125

Paragrafen motsvarar 34a5 i prisregleringslagen. I förhållande till den bestämmelsen har dock straffbestämmelsema i förevarande paragraf skärpts så att samma straffsats är tillämplig på alla de uppräknade brotten. Något skäl att behålla den tidigare uppdelningen och endast föreskriva böter för vissa brott kan inte anses föreligga. 1 övrigt har inga sakliga ändringar gjorts i förhållande till prisregleringslagen.

2 Förslaget till lag om införande av lagen (1990: 000) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m. nr.

1—5 55

l 1 och 259" finns bestämmelser om ikraftträdande av avgiftslagen och om upphörande av prisregleringslagen och lagen om utbetalning av pristillägg på kött. Bestämmelserna om utbetalning av pristillägg har tagits in i avgiftslagen. Den gällande lagen om utbetalning av pristillägg omfattar också köttbesiktningsbyråer. Sådana byråer kan komma att finnas kvar intill utgången avjuni 1993. Genom en bestämmelse i 4,5 kommer skyldig- heten även i fortsättningen att omfatta också köttbesiktningsbyråerna till dess de upphör. l 3 och 5 515 finns de övriga övergångsbestämmelser som behövs när den nya lagen träder i kraft.

6—8 55

1 paragraferna finns bestämmelser om avveckling av gällande prisregle- ringssystem. ] 65 finns bestämmelser om vilken avgiftsskyldighet som skall gälla och under vilken tid systemet längst skall behållas.

3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark

1 5 Ändringen innebär att begreppet jordbruksmark i skötsellagens betydelse har utvidgats till att omfatta också naturliga betesmarker.

49

Ändringen innebär att tillståndsplikten enligt första stycket ersätts av en anmälningsskyldighet. Skälen härför framgår av den allmänna motivering- en. Anmälan skall enligt bestämmelserna göras hos länsstyrelsen. Bestäm- melserna innebär att marken inte får tas ur jordbruksproduktion förrän tidigast åtta månader efter anmälan. Länsstyrelsen kan dock medge att det får ske tidigare.

Enligt andra stycket kan länsstyrelsen också förlänga tiden innan ned- läggning får ske om det finns särskilda skäl för det från naturvårds- eller kulturmiljövårdssynpunkt.

55

Genom ändringarna kommer första stycket i huvudsak att motsvara nuva- rande 45 andra stycket med det tillägget att regeringen får bestämma vilken myndighet som skall pröva tillståndsfrågoma.

125

Ändringarna är en följd av att brukningsplikten och tillståndsplikten har slopats och att det har införts nya bestämmelser om anmälningsskyldighet.

11. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen dels att anta förslag till 1. lag om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m., 2. lag om införande av lagen (1990:000) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m. m., 3. lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruks- mark. 4. lag om ändring i ädellövskogslagen (1984: 1 19), 5. lag om ändring i lagen (1967: 340) om prisreglering påjordbru- kets område. 6. lag om ändring i lagen (1974: 1021) om utbetalning av pristill- lägg på kött, 7. lag om upphävande av två författningar om köttbesiktning, 8. lag om upphävande av kungörelsen (1950:506) med vissa be-

stämmelser angående utförsel av fisk, fiskrom och fiskkonserver,

9. lag om upphävande av två författningar om viss offentlig kontroll av livsmedel,

dels att godkänna vad jag förordat om 10. mål och medel för livsmedelspolitiken (avsnitt 3.1.1. 3.3, 3.4.1, 3.6.1),

11. prisregleringen för olika jordbruksprodukter (avsnit- ten 3.2.1 3.2.9),

12. prisstödet till jordbnrket i norra Sverige (avsnitt 3.4.3), 13. glesbygdsstöd (avsnitt 3.4.4), 14. startstöd tilljordbrukare (avsnitt 3.5), 15. landskapsvård (avsnitt 3.6.2), 16. minskad användning av kemiska bekämpningsmedel (avsnitt 3.6.3),

17. råvarukostnadsutjämning (avsnitt 3.9), 18. sociala frågor (avsnitt 3.10), 19. kvalitetsreglering (avsnitt 3.1 1),

20. användningen av införselavgiftsmedel som inflyter under reg- leringsåret 1990/91 (avsnitt 3. 12. 1 ),

21. prisregleringen för socker och sockerbetor under reglerings- året 1990/91 (avsnitt 3.122),

22. avvecklingen av de s.k. fördelningsplanema för införselav- giftsmedel samt disposition och användning av avgiftsmedel efter regleringsåret 1990/91 (avsnitt 3.123),

23. stimulans- och stödåtgärder (avsnitt 5.2), 24. avvecklingsstöd till mjölkproducenter (avsnitt 5.3), 25. stöd till skuldsatta jordbrukare (avsnitt 5.4). Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att 26. ta del av vad jag i övrigt har anfört om livsmedelspolitiken.

Hänvisningar till S11

12. Anslagsfrågor för budgetåret 1990/91 NIONDE HUVUDTITELN

1 prop. 1989/90: 100 bil. 1 1 har jag hemställt att regeringen föreslår riksda- gen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1990/91 under angivna anslagsrubriker beräkna följande belopp.

B 1 1. Miljöförbättrande åtgärder i jordbruket 80 000 000 kr. C 3. Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område I 910 671 000 kr. C 4. Inköp av livsmedel m. m. för beredskapslagring 1 100 000 kr. C 5. Kostnader för beredskapslagring av livsmedel m.m. 156 308 000 kr. C 6. Prisstöd till jordbruket i norra Sverige 625 000 000 kr. Jag tar nu upp dessa frågor.

B. Jordbrukets rationalisering m.m. B 1 1. Miljöförbättrande åtgärder i jordbruket

1988/89 Utgift 8 242 674 Reservation 81 757 325 1989/90 Anslag 80 000 000 1990/91 Förslag 60 000 000

Medlen disponeras av lantbruksstyrelsen för statsbidrag enligt förord- ningen (1988:641) om statsbidrag till lagringsutrymmen för stallgödsel. Medlen disponeras även för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet samt försöks- och utvecklingsverksamhet m.m.

Lantbruksstyrelsen

Bidragsbehovet för stallgödselanläggningar för innevarande budgetår be- räknas till 25 — 30 milj. kr. Behovet är betydligt lägre än väntat.

Under anslagsåret, som är det tredje och sista året för detta stöd, kommer sannolikt en kraftigt ökad tillströmning av ärenden.

Styrelsen bedömer att reservationsanslagen för budgetåren 1988/89 och 1989/90 kommer att täcka behoven även anslagsåret 1990/91 och senare budgetår. Beträffande medel för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet menar lantbruksstyrelsen att behovet av särskilda insatser i odlingsland- skapet är större än de som de nu beviljade medlen kan tillgodose. Svårig- heterna att bevara odlingslandskapets natur- och kulturvärden bedöms öka. Fr.o.m. budgetåret 1990/91 behöver därför ytterligare lOmilj. kr. få disponeras för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet.

För försöks- och utvecklingsverksamhet bedöms att lmilj. kr. måste tillföras i kostnadsuppräkning.

Föredragandeils-"överväganden

Kostnaderna för åtgärder under förevarande anslag täcks av den miljöav- gift som jordbruket betalar vid användningen av handelsgödsel- och be- kämpningsmedel.

Vadgäller lantbruksstyrelsens förslag till åtgärder för att bevara odlings- landskapets natur- och kulturvärden vill jag hänvisa till mina förslag till åtgärder för landskapsvård.

Beträffande ytterligare insatser i arbetet för att minska riskerna vid användning av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket har lantbrukssty- relsen m. fl. myndigheter i rapporten Minskad kemisk bekämpning föresla- git en rad åtgärder. Åtgärderna innebär en utvidgning och intensifiering av nuvarande program på området. Jag beräknar att ytterligare 15 milj. kr. bör anvisas för detta arbete. Jag har därvid räknat med medel för rådgiv- ning om reducerad användning av ogräsmedel, försöks- och utvecklings- projekt inom ogräs-, flora- ochfaunaområden samt till funktionstest av spridningsutrustning och utveckling av metoder att spåra bekämpnings- medel i miljö och djurfoder. Medel för utveckling av metoder för att spåra

bekämpningsmedel i miljön bör komma statens lantbrukskemiska labora- torium till del. Medel får anvisas inom ramen för detta anslag.

Lantbruksstyrelsen har som jag tidigare nämnt lämnat förslag till upp- följning av riksdagsbeslutet om miljöförbättrande åtgärder. Förslagen in- nebär bl. a. restriktioner i spridningstidpunkt för stallgödsel även för andra områden än de som i dag omfattas av sådana restriktioner. Jag avser att efter remissbehandling av styrelsens förslag återkomma till dessa frågor och till utformningen av de bidrag som i dag lämnas till investeringar i gödsclvårdsanläggningar.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Mil/"björbåttrande åtgärder i jordbruket för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 60000 000 kr.

B 12. Stöd till skuldsatta jordbruksföretag

Nytt anslag (förslag) 1 000 kr.

Jag har i det föregående tagit upp frågan om stöd till skuldsatta jordbru- kare vid en avveckling av jordbruksprisregleringen. Stödet bör kunna utgå fr.o.m. den ljanuari 1991. Kostnaderna för de åtgärder somjag föreslagit bör täckas från ett nytt anslag, Stöd till skuldsatta jordbruksföretag. Me- delsbehovet för budgetåret 1990/91 är nu svårt att uppskatta. Under anslaget bör därför anvisas ett formellt belopp av 1 000 kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Stöd till skuldsatta jordbrukare för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 1 000 kr.

B 13. Startstöd till jordbrukare

Nytt anslag (förslag) 15 000 000 kr.

Jag har i det föregående föreslagit att ett stöd vid nyetablering av jordbruksföretag införs fr.o.m. den 1 juli 1990. Jag beräknar kostnaderna för detta stöd till 15 milj. kr. för budgetåret 1990/91. För ändamålet bör ett nytt förslagsanslag, Startstöd till jordbrukare, föras upp på statsbudgeten.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Startstöd till jordbrukare för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 15 000000 kr.

C 3. Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

1988/89 Utgift 2448 694933 1989/90 Anslag 1910671000 1990/91 Förslag 4461 000000

Under anslaget anvisas medel för olika prisreglerande åtgärder. Från anslaget bestrids kostnaderna för subventionerna på mjölk. Vidare utgår medel till låginkomstsatsningen, avbytarverksamhet och andra sociala satsningar inom jordbruket samt medel för samhällets delansvar för över- skottsarealen. Under innevarande budgetår utgår också medel för proviso- riska åtgärder inom prisregleringen.

Statens jordbruksnämnd

Jordbruksnämnden beräknar under posten Ersättning till följd av livsme- delssubvcntioner ett belopp på 1 512 milj. kr. för budgetåret 1990/91.

Till LåginkOmstsatsning m.m. inom jordbruket för budgetåret 1990/91 föreslår jordbruksnämnden oförändrade 435 milj. kr.

Anslagsposten Särskilda undersökningar har använts för ett antal ange- lägna projekt inom jordbruksnämndens verksamhetsområde. För budget- året 1990/91 begär nämnden ett belopp på 800000 kr.

1989/90 Beräknad ändring 1990/91 Föredraganden Anslag Ersättnin till följd av livsmede ssubventioner 1 475 000000 _ 719000000 Låginkomstsatsning m_ m. inom jordbruket 435 000000 — Samhällets delansvar för överskottsarealen 1 000 — 1 000 Särskilda undersökningar 670000 — 670000 Provisoriska åtgärder inom prisregleringen + 750000 000 Overgångsåtgärder + 2 520 000 000 Summa 1910 671000 + 2 550 329 000

Föredragandens överväganden

Den av regeringen nyligen föreslagna skattereformen förutsätter bl. a. att livsmedelssubventionerna avskaffas helt fr.o.m. den ljanuari 1991. Av— vecklade livsmedelssubventioner finansierar härmed bl.a. en del av de höjda barnbidragen. Det innebär att det av jordbruksnämnden föreslagna subventionsbeloppet på 1 512mi1j. kr. skall halveras eftersom subventio- neringen av mjölkpriset bara skall fortsätta fram till den ljanuari 1991, dvs. halva budgetåret 1990/91.

För låginkomstsatsning m.m. inom jordbruket disponerar jordbruks- nämnden 435 milj. kr. för budgetåret 1989/90. Dessutom disponerar nämnden ytterligare 24,7 milj. kr. av införselavgiftsmedel utanför den s.k. fördelningsplanen. Totalt disponerades således 459,7 milj. kr. Jag anser att 24,7 milj. kr. av införselavgiftsmedel utanför fördelningsplanen bör avsät- tas för låginkomstsatsning även budgetåret 1990/91 och att anslagsposten under förevarande anslag behålls oförändrad.

Jordbruksnämnden föreslår att 40 milj. kr. anvisas för leveranstillägg för

mjölk. 271 milj. kr. för avbytarverksamhet, 29 milj. kr. för företagshälso- vård. 39,7 milj. kr. för socialförsäkringsskydd och 80 milj. kr. för produk- tionsanpassningsåtgärder. Jag har inget att erinra motjordbruksnämndens förslagi denna del.

Som jag tidigare nämnt innebär mina förslag till övergångsåtgärder att samhället tar ett betydande ansvar för överskottsarealen för budgetåret 1990/91 . Någon särskild anslagspost för samhällets delansvar behöver där- med inte anvisas för budgetåret 1990/91.

Regeringen har i budgetpropositionen år 1990 föreslagit att posten Sär- skilda undersökningar överförs till. förvaltningsanslaget C 1. Statens jord- bruksnämnd. Därmed blir det möjligt för nämnden att använda befintliga utredningsresurser med större flexibilitet.

Anslagsposten Provisoriska åtgärder inom prisregleringen skall enligt riksdagens beslut för budgetåret 1989/90 få disponeras i den mån införsel- avgifter utanför fördelningsplanen inte räcker för att ersätta mittprishöj- ningar för regleringsåret 1989/90. Inflytande införselavgifter beräknas nu täcka dessa höjningar. Någon belastning på anslagsposten för budgetåret 1989/90 beräknas därmed inte uppstå. För budgetåret 1990/91 beräknas belastningen på anslagsposten för denna ersättning till 750 milj. kr. sedan hänsyn tagits till en prognos över inflytande avgiftsmedel.

För de övergångsåtgärder för jordbruket som jag har föreslagit i det föregående bör en ny anslagspost tas upp under anslaget. För budgetåret 1990/91 bör 2520mi1j. kr. anvisas för dessa åtgärder. Jag har därvid beräknat 2090 milj.kr. för det föreslagna inkomststödet, 360 milj.kr. för åtgärder med syfte att underlätta omställningen av mjölk- och köttsektom. Härutöver har jag beräknat 70 milj. kr. för en tillfällig kostnadsökning för avvecklingsersättning till mjölkproducenter.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. medge att'statens jordbruksnämnd för säsongmässig lagring av jordbruksprodukter under budgetåret 1990/91 får disponera en rör- lig kredit på högst 50000 000 kr. i riksgäldskontoret,

2. medge att regeringen eller.- efter regeringens bestämmande, statens jordbruksnämnd för ändamål inom jordbruksprisreglering- en och regleringen av sockernäringen för budgetåret 1990/91 får disponera en rörlig kredit på högst 60000000 kr. i riksgäldskonto- ret,

3. medge att statens jordbruksnämnd för råvarukostnadsutjäm- ning under budgetåret 1990/91 får disponera en rörlig kredit på högst 20 000 000 kr. i riksgäldskontoret.

4. till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för budget- året 1990/91 anvisa-ett förslagsanslag på 4461 000000 kr.

C 4. Inköp av livsmedel rn. m. för beredskapslagring

1988/89 Utgift 19 472 701 Reservation 26 372 744 1989/90 Anslag 1 100000 1990/91 Förslag 103 000 000

Under anslaget anvisas medel för bruttoinvesteringar i beredskapslager av insatsvaror i jordbruket och livsmedel. Medel som erhålls vid utförsälj- ning av lager tas däremot upp som inkomst under anslaget Kostnader för beredskapslagring av livsmedel m.m.

Under anslaget anvisas medel för produktionsförberedelser. ABC-skydd och ransoneringsförberedelser.

F öredragandens överväganden

Som jag tidigare anfört i mina allmänna överväganden anser jag att en uppbyggnad av lagren med livsmedel och insatsvaror bör påbörjas under budgetåret 1990/91. Vidare bör utförsäljningen av befintliga lager avbry- tas. Jag beräknar under detta anslag 103 milj. kr. Därav utgör 100 milj. kr. inköp av livsmedel och insatsvaror samt 3milj. kr. produktions- och ransoneringsförberedelser m. ni. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Inköp av livsmedel m. m. för beredskapslagring för budget- året 1990/91 anvisa ett reservationsanslag av 103 000000 kr.

C 5. Kostnader för beredskapslagring av livsmedel rn. m.

1988/89 Utgift 130 955633 1989/90 Anslag 156 308000 1990/91 Förslag 201308000

Från anslaget betalas driftkostnaderna för beredskapslagringen av livs- medel m.m. samt kostnaderna för andra beredskapsåtgärdcr i form-av planering m.m. Under anslaget Statens jordbruksnämnd anvisas medel för lönekostnader m.m. för viss personal.

F öredragandens överväganden

Förslagen om ökad lagring och stoppad utförsäljning av befintliga lager leder till att driftkostnaderna för lagringen ökar och att inkomsterna från försäljning av lager minskar. Dessa inkomster- har disponerats för att täcka driftkostnaden. Jag beräknar därför att ytterligare 45 milj. kr. behöver anvisas under detta anslag. Anslaget bör således föras upp med samman- lagt 201 308 000 kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Kostnader för beredskapslagring av livsmedel m.m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 201 308 000 kr.

C 6. Prisstöd till jordbruket :i norra Sverige

1988/89 Utgift 526 329 944 1989/90 Anslag 625 000 000 1990/91 Förslag 660 000 000

Statens jordbruksnämnd disponerar anslaget för främst pristillägg enligt förordningen (19851672) om prisstöd till vissa jordbruk.

Jag har i det föregående behandlat det prisstöd som bör ges till jordbru- ket i norra Sverige fr.o.m. den 1 juli 1990. Medelsbehovet under anslaget beräknas därmed uppgå till 660 000 000 kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Prisstöd till jordbruket i norra Sverige för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 660 000 000 kr.

C 8. Stöd till sockerbruken på Öland och Gotland m.m.

Nytt anslag (förslag) 28 000 000 kr.

Jag har i det föregående föreslagit att det särskilda regionala stödet till sockerbetsodlama och sockerbruken på Öland och Gotland bör anvisas över budgeten för budgetåret 1990/91. För ändamålet bör ett särskilt anslag föras upp på statsbudgeten.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Stöd till sockerbruken på Öland och Gotland m.m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 28 000000 kr.

TIONDE HUVUDTITELN

D. Regional utveckling D 2. Regionala utvecklingsinsatser

Regeringen har under förevarande anslag i prop. 1989/90:75 föreslagit att 900 milj. kr. anvisas för lokaliserings- och utvecklingsbidrag, glesbygds- stöd och regional projektverksamhet. Med hänvisning till vad jag anfört i det föregående bör nu ytterligare 72 milj. kr. anvisas under anslaget för de ändamål som jag tidigare redovisat. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att under reservationsanslaget Regionala utvecklingsinsatser för budgetåret 1990/91 anvisa '.72 000000 kr. utöver vad som föreslagits iprop. 1989/90:76.

F J ORTONDE HUVUDTITELN B. Miljö B 12. Landskapsvårdande åtgärder Nytt anslag (förslag) 100 000 000 kr.

Med hänvisning till vad jag har anfört i det föregående bör under fjortonde huvudtiteln tas upp ett nytt reservationsanslag benämnt Land- skapsvårdande åtgärder.

Anslaget bör för budgetåret 1990/91 föras upp i statsbudgeten med 100 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Landskapsvårdande åtgärder för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 100 000000 kr.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

13. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och de ändamål som han har hemställt om.

Innehåll Proposition .................................................. 3 Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3 Propositionens lagförslag ...................................... 5 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 april 1990 . . . . 23 1 Inledning ................................................ 23 2 Utgångspunkter ........................................... 25 2.1 Livsmedelspolitiken i en föränderlig omvärld ............. 25 2.2 Historisk bakgrund ................................... 27 2.3 Den nuvarande livsmedelspolitikens effektivitet .......... 29 2.3. l Beredskapsmålet ............................... 29 2.3.2 lnkomstmålet ................................. 30 2.3.3 Konsumentmålet .............................. 31 2.3.4 Miljö— och resursmålet .......................... 32 2.3.5 Det regionalpolitiska målet ...................... 34 2.3.6 Slutsats ....................................... 35 2.4 Jordbruket i samhällsekonomin ........................ 35 2.4. 1 Livsmedelspolitikens samhällsekonomiska kostnader 35 2.4.2 Skattereforrnen ................................ 37 2.4.3 Regionalpolitiken .............................. 38 2.4.4 ,Energipolitiken och miljöavgifter ................ 39 2.4.5 Åkermarken — en. resurs ........................ 41 2.5 Den internationella situationen ........................ 42 2.5.1 Den globala livsmedelsförsörjningen ............. 42 2.5.2 Liberalisering av handeln med jordbruksprodukter . 46 3 En ny livsmedelspolitik .................................... 49 3.1 Generella överväganden ............................... 49 3.1.1 Grunddragen i en ny livsmedelspolitik ............ 49 3.1.2 Övergripande effekter .......................... 53 3.2 Produktion och prisbildning ........................... 56 3.2.1 Spannmål ..................................... 57 3.2.2 Oljeväxter ..... . ............................... 62 3.2.3 Foder ........................................ 63 3.2.4 Fabrikspotatis ................................. 65 3.2.5 Matpotatis .................................... 68 3.2.6 Socker ........................................ 69 3.2.7 Mjölk ......................................... 72 3.2.8 Kött ........ . ................................. 78 3.2.9 Ägg ........... . ............................... 84 3.3 Försörjningsberedskap ................................ 86 3.4 Regionala frågor ...... . ............................... 91 3.4.1 Utgångspunkter ................................ 91 3.4.2 Utgångspunkter för stödet till norra Sverige ....... 91 3.4.3 Prisstödet till jordbruket i norra Sverige ........... 94 3.4.4 Glesbygdsstöd och regional projektverksamhet ..... 98 3.5 Startstöd till jordbrukare .............................. 101 3.6 Miljöfrågor ....................................... .. . .. 102 3.6.1 Utgångspunkter ............................... 102 3.6.2 Landskapsvård ................................. 106 3.6.3 Minskad användning av kemiska bekämpningsmedel 1 13 3.7 Konsumentfrågor .................................... 120 3.8 Konkurrensaspekter .................................. 126 3.9 Råvarukostnadsutjämning ............................. 133

3.10 Sociala frågor ........................................ 136 Prop. 1989/902146 3.11 Kvalitetsreglering .................................... 137 3.11.l Svenska konservkontrollens råd .................. 139 3.112 Kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg ..... 140 3.ll.3 Svensk matpotatiskontroll ...................... 143 3.12 Regleringsekonomin .................................. 146 3.12.1 Regleringsåret 1990/91 ......................... 146 3.12.2 Prisregleringen för sockerbetor och socker under regleringsåret 1990/91 .......................... 150 3.123 Regleringsekonomin efter regleringsåret 1990/91 153 4 Effekter för jordbruksnäringen av skattereformen .............. 158 5 Övergångsåtgärder ........................................ 163 5.1 Utgångspunkter ...................................... 163 5.2 Stimulans- och stödåtgärder ........................... 165 5.3 Avvecklingsersättning till mjölkproducenter ............. 175 5.4 Stöd till skuldsattajordbrukare ......................... 176 5.5 Arrendatorernas situation ............................. 179 5.6 Rådgivningoch utbildning ............................. 181 6 Uppföljning .............................................. 184 7 Vissa myndighetsfrågor .................................... 186 8 Lagstiftningsfrågor ........................................ 188 8.1 Avgifter på vissajordbruksprodukter m.m ................ 188 8.2 Ändringar i skötsellagen m.m. ......................... 189 8.3 Vissa frågor angående livsmedelskontroll ................ 191 8.4 Följdändringariannan lagstiftning ..................... 192 9 Upprättade lagförslag ...................................... 192 10 Specialmotivering ......................................... 193 11 Hemställan ............................................... 195 12 Anslagsfrågor för budgetåret 1990/91 ........................ 196 13 Beslut ................................................... 203

Bilagor, se separat bilagedel

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1990 205

Bilaga 1

Utdrag ur betänkandet (Ds 1989: 63) En ny livsmedelspolitik

8 Överväganden och förslag

Motiven för den reglering av priser och produktion som i sina huvuddrag utvecklades under 1930-talet har i dag försvagats och i vissa fall helt försvunnit. Samtidigt har allt fler nackdelar med den förda politiken framträtt. Till detta kommer ett perspektiv i vilket handeln med livsme- delsråvaror och livsmedel kommer att internationaliseras. Enligt arbets- gruppens bedömning är en genomgripande reform påkallad, och detta behov föreligger oavsett vilken väg den internationella utvecklingen tar.

En reform kan följa endera av två huvudvägar. Ett första alternativ är att i stort bevara dagens system med avsättningsgarantier och successivt sänka reglerade priser och andra stödåtgärder. Samtidigt som denna lös- ning på kort sikt innebär en viss trygghet för producenterna, skapar den betydande osäkerhet om den fortsatta utvecklingen. De generella problem som motiverat reformarbetet betydande samhällsekonomiska kostna- der. en oacceptabel miljöbelastning, en avskärmning av producenterna från konsumenternas önskemål — löses inte på detta sätt.

Det andra alternativet är att grundligt reformera förutsättningarna för rtäringen. Detta kräver en större omställning av produktionen på kort sikt men gör det samtidigt möjligt att etablera mer långsiktigt hållbara regler. Att inom ramen för ett tills vidare bevarat gränsskydd etablera mer norma— la kommersiella villkor än dagens framstår som en bättre förberedelse för en kommande internationalisering än att bibehålla marknadsregleringar- na.

Arbetsgruppen föreslår därför att nuvarande system med ett gränsskydd och intern reglering av priser och produktion ersätts med ett gränsskydd utan interna marknadsregleringar. Detta gränsskydd kompletteras med riktade, alleritligt finansierade åtgärder [ s_v/te att tillgodose beredskaps- kraven. värna om värdefulla inslag i odlingslandskapet och _förstärka regio- nalpolitiken. Beredskapskravet tillgodoses genom en bibehållen _lörsörj— nings/örmåga på nationell nivå. Den regionala försörjt:ingstörmågan i Norrland i krigjöreslåsförbättrad genom en utökad lagring vid sidan av ett bibehållet norrlandsstöd. A nslagetjör landskapsvårdjöreslås väsentligt höjt. Härutöver/öres'lås en utökning av gle.s'b_i-'gds.s'tötlet i syfte att ellektivisera det regionalpolitiska stödet.

Politiken baserad på ett gränsskydd utan interna regleringar skall ses som en grundlösning. Särskilda förhållanden inom vissa varuområden kräver kompletteringar.

Övergången till ett nytt system måste ske under socialt acceptabla for- mer. Därför föreslås att den generella politiken under en övengängsperiod kompletteras med en kombination av temporärt inkomststöd, avvecklings- stöd och ett särskilt stöd till skuldsatta brukare. Den nya politiken _töreslås vara fullt utbyggd budgetåret 1994/95 .

Bilaga 1

Ett beslut om prisregleringen påverkar inte bara de normala produk- tionsvillkoren utan också miljön och förutsättningarna för beredskapspla- neringen och regionalpolitiken. Enligt arbetsgruppens bedömning innebär en intern avreglering inte att målen i dessa avseenden inte kan uppfyllas, under förutsättning att offentligt finansierade, riktade åtgärder vidtas i tillräcklig omfattning. Därför föreslås att lagen om prisreglering på jord— brukets områdejämte tillhörandejörordning upphävs och ersätts med en lag om avgi/Ier vid införsel av_iordbruksprodukter (se bilaga 3).

En avveckling av prisregleringen med ett bevarat gränsskydd innebär att produktionen på sikt anpassas till högst en volym motsvarande vad som kan avsättas på den inhemska marknaden eller exporteras på normala kommersiella villkor. Beroende på gränsskyddets höjd kan volymen bli lägre. Exportkvantiteterna bedöms under en överblickbar framtid som små ijämförelse med den inhemska förbrukningen. varför produktionen i grova drag kommer att motsvara. denna. För de varugrupper där produk- tionen i dag överstiger den inhemska förbrukningen innebär detta en minskning av produktion och resursåtgång.

För att skapa likartade förutsättningar mellan svensk och utländsk livs-

Bilaga 1

medelsindustri sker i dag en utjämning av råvarukostnaderna. Denna utjämning är i viss utsträckning nödvändig även i ett system baserat på ett gränsskydd utan interna regleringar. Arbetsgruppen föreslår att grundre- geln för systemet med utjämning av industrins råvarukostnader bör vara att _lärdiga livsmedel vid import belastas med en avgift motsvarande råvaruin- nehållet. Då svensk livsmedelsindustri exporterar livsmedel baserade på importerad råvara bör restitution av injfirselavgiften på råvaran ske. Vid export av livsmedel baserade på inhemska råvaror bör. liksom vid export av råvaror, bidrag ej utgå. Detta innebär att en variant av dagens så kallade externa system blir norm. Denna lösning kan komma att förorsaka diskus- sion i internationella sammanhang men bör ha förutsättningar att accepte- ras då förändringen är kopplad till en avveckling av exportsubventionerna.

Konkret innebär förslaget om avreglering att regleringsföreningarna skiljs från sina myndighetsuppdrag. Motivet för en branschsamverkan inom ramen för en ekonomisk förening upphör då att gälla. En fri konkur- rens inom ramen för gränsskyddet är vad som bör eftersträvas. På grund av den speciella strukturen inom vissa branscher fordras emellertid särskil- da lösningar i dessa fall. För spannmål, potatis, mejeriprodukter, ägg och kött förutses inga principiella problem som inte kan hanteras inom ramen för grundlösningen med ett gränsskydd utan interna regleringar.

lnom mejerinäringen sker en utjämning av produktionsinriktningamas lönsamhet genom avgifter och bidrag. En avveckling av detta system innebär. om ingen annan åtgärd vidtas, lönsamhetsskillnader mellan pro- ducenter beroende på sortimentet. Det är emellertid enligt arbetsgruppens mening lämpligt att prissättningen på de olika produkterna bättre än i nuläget återspeglar de faktiska produktionskostnadema, dvs. att konsum- tionsmjölk betingar ett lägre pris och smör och ost ett högre. För detta talar såväl fördelningspolitiska och hälsomässiga motiv som den generella prin- cipen att varje produkt skall bära sin egen produktionskostnad. Liksom den föreslagna förändringen av systemet för utjämning av råvarukostnader är ovanstående prisförändringar något som måste bli föremål för interna- tionella förhandlingar men som bör kunna accepteras om de genomförs i : kombination med ett borttagande av exportsubventionerna. En viss minskning av den totala mjölkproduktionen kan förväntas men är inte av det formatet att beredskapskraven inte kan uppfyllas. Därför föreslås att utjämningssystemet inom mejerinäringen avvecklas och att det gränsskyd- dade priset på de enskilda produkterna justeras för att bidra till en utjäm- ning av lönsamheten hos dessa. En restriktion bör därvidlag vara att det genomsnittliga priset per kilogram he/mjölk inte höjs.

För oljeväxtodlingen kan en lösning baserad på ett rent gränsskydd förväntas leda till en odling motsvarande omkring en tredjedel av dagens. Av beredskapsskäl förefaller en produktion motsvarande drygt två tredje- delar av dagens nivå tillräcklig för att inom ramen för dagens planering tillgodose de näringsfysiologiska kraven. Då hela produktionen ytterst motiveras med beredskapsskäl föreslås att hela produktionen av oljeväxter baseras på kontraktsteckning mellan producenterna och den beredskapsan— svariga myndigheten. Finansieringen bör, i avvaktan på att principerna för finansiering av det civila totalförsvarets kostnader görs enhetliga, ske med

Bilaga 1

avgi/ter på import. Avgifterna bär avvägas så att systemet blir självfinan- sierande, Gruppen vill understryka vikten av att mindre kostnadskrävan- de metoder att lösa problemet med fettförsörjningen i krig utvecklas.

Beträffande fabrikspotatisodlingen är det enligt gruppens bedömning väsentligt att utveckling av nya produkter och produktionsprocesser inte hämmas genom utifrån pålagda restriktioner. Därför föreslås att potatis inte särskilt skal/förordas som råvara vid produktion av konsumtionssprit för inhemsk förbrukning. Arbetsgruppen förutsätter att de förändringar i förutsättningarna för produktionen som detta kan leda till hanteras av berörda parter.

Kostnaden per sysselsatt i primärledet för rabattering av industristärkel- se är högre än kostnaden för subventionerad exportproduktion inom and- ra produktionsinriktningar. Detta motiverar en omprövning av stödet. vid en avveckling av rabatteringssystemet kommer odlingen av fabrikspo- tatis för humankonsumtion att kunna fortsätta. Detta i kombination med importerad råvara bör kunna utgöra en tillräcklig bas för en fortsatt industriell verksamhet. Särskilt intressanta utvecklingsprojekt kan hante- ras inom ramarna för generella statliga insatser. Därför föreslås att rabatte- ringssystemet för industriellt använd stärkelse avvecklas. Det kvarvarande skyddet för den inhemska fabrikspotatisproduktionen blir därmed liksom för andra produkter ett gränsskydd utan interna regleringar. Den industri- ellt utnyttjade stärkelsens produktionsförutsättningar bör bli föremål för uppmärksamhet i de fortsatta GATT-överläggningarna.

Beträffande sockerproduktionen förutsätts att ett utrymme för import kvarstår även vid en avveckling av de formella interna restriktionerna på näringen. Det är enligt arbetsgruppens mening väsentligt att näringen har möjlighet att genomföra strukturförändringar för att möta en framtida internationell konkurrens. Regionalpolitiska överväganden är framför allt på Gotland av betydelse. Sådana överväganden bör göras inom ramen för en generell analys och utnyttja gängse regionalpolitiska stödåtgärder. Vid förändringar i odlingens geografiska fördelning bör eventuella kompensa- tionsfrågor hanteras mellan berörda odlare och sockerindustrin.

På grund av sockerbetsodlingens lönsamhet är det väsentligt att möjlig- heten till kontraktsteckning står öppen också för de primärproducenter som i nuläget inte är odlare. Detta kan tala för att kontraktsteckningen ordnas genom ett anbudsförfarande i offentlig regi i analogi med vad som föreslagits gälla för oljeväxtodlingen.

Det finns utöver här berörda inskränkningar i friheten att välja råvaror i produktionen andra avgifter som kan fungera hämmande på utvecklingen av nya produkter eller produktionsfonner. Dessa utnyttjas inte i nuläget genom att exempelvis avgifter satts till noll, men bestämmelser som med- ger ingrepp av detta slag finns likväl kvar. Arbetsgruppen föreslår att dylika bestämmelser avskaffasför att undanröja osäkerhet om derasframti- da tillämpning.

Bilaga 1

Möjligheterna till en förstärkt konkurrenslagstiftning utreds parallellt av en särskild kommitté. Oavsett vilka förslag denna kommitté kommer att lämna vill arbetsgruppen understryka vikten av att bevaka konkurrensfrå- gan inom den reglerade del av livsmedelssektom som gruppens arbete framför allt berört. Konkurrensförhållandena är i nuläget i flera avseenden otillfredsställande inom såväl insatsvaru- som förädlingsled. Nuvarande konkurrenslagstiftning och de eventuella skärpningar som kan tillkomma på förslag från ovannämnda kommitté ger ökade möjligheter att inskrida vid olika former av skadlig konkurrensbegränsning då prisregleringen avskaffas.

Huvudproblemet med den föreslagna lösningen i konkurrenshänseende är att de inhemska prissänkningar som kan förutses i kombination med det bibehållna gränsskyddet under ett övergångsskede kan skapa stora pro- blem för importörerna av vissa varor. Det är ett starkt konsumentintresse att en import upprätthålls, varför denna utveckling måste följas uppmärk- samt.

En utveckling av småskalig förädlingsindustri i anslutning till primärle- det kan bidra till att stimulera ett utbud av nya produkter. Den ökning av glesbygdsstödet som föreslås nedan (58.7) innebär att statsmakterna mar- kerar ett intresse för en sådan utveckling. Tekniskt utvecklingsarbete i syfte att anpassa anläggningar av detta slag till svenska förhållanden inleds med statligt stöd under hösten 1989.

Gruppen föreslår att de pris- och konkurrensövervakande myndigheterna ges ett särskilt uppdrag att följa utvecklingen under övergången till ett internt avreglerat system och vid behov/öreslå åtgärder. Frågan om gräns- skyddets höjd bör göras avhängig av utvecklingen i konkurrenshänseende på den interna marknaden.

Förutsättningarna för beredskapsplaneringen förändras vid en anpassning av produktionssystemet till den normala fredstida efterfrågan. Beträffande försörjningsförmågan på nationell nivå utgår arbetsgruppen från att lag- ring av insatsvaror till jordbruksproduktionen och färdiga livsmedel jöretas i den omfattning som krävs för att gällande säkerhetspolitiska mål skall kunna uppfyllas. Styrande för utformningen av beredskapsåtgärderna bör vara kravet på en tillfredsställande _försörjningskapacitet i krig. Bered- skapskraven bör ej översättas till mål för den fredstida produktionen.

Så länge den i fredstid brukade arealen överstiger 2 milj. ha och uppfyl- ler ett krav på rimlig geografisk spridning, föreligger inget behov av att av beredskapsskäl därutöver stödja areal för att bevara produktionskapacitet på nationell nivå. Skulle den i fredstid brukade arealen understiga denna gräns, vilket alltså med förutsedda förändringar inte är att vänta, bör den beredskapsansvariga myndigheten ta i beaktande möjligheten kontraktera brukare för att hålla areal tillgänglig för kris- eller krigsproduktion.

Beredskapsfrågan har emellertid också en regional aspekt. Framför allt

Bilaga 1

försörjningen av övre Norrland i krig motiverar att uppmärksamhet riktas mot den geografiska fördelningen av produktionskapaciteten. Arbetsgrup- pen vill understryka att ett huvudmotiv för att påverka livsmedelsproduktio- nensgeograf?skt1fördelning är säkerhetspolitiskt. [ enlighet härmed föreslår arbetsgruppen att ett stöd till försörjningsviktig produktionskapacitet i Norrland bibehålls. Detta produktionsstöd bör även fortsättningsvis utgå i form av ett regionalt beroende belopp per producerad enhet. Dimensione- ringen av stödet skall göras på beredskapsmässiga grunder, och en avstäm- ning mot alternativa beredskapsåtgärder skall ske. Lagringen av livsmedel i Norrland föreslås utökad så att den regionala jörsörjnings/örmåga som är motiverad med hänsyn till gällande säkerhetspolitiska beslut uppnås. Det är i sammanhanget av stor vikt att den fönsörjningsförmåga som är resultatet av olika typer av beredskapsåtgärdcr betraktas samlat.

Det är huvudsakligen i övre Norrland (de fyra nordligaste länen) som stöd till produktionen kan motiveras på beredskapsmässiga grunder. Ar- betsgruppen har diskuterat olika möjligheter att trappa ned stödet i den övriga delen av stödområdet men. funnit att den nuvarande lösningen framstår som den administrativt minst tungrodda. Nuvarande stödbelopp per producerad enhet föreslås därför bibehållna. Med dagens produktions- nivåer motsvarar detta en kostnad av omkring 600 milj. kr. Av dessa utgör stödet till de fyra nordligaste länen.. omkring 400 milj. kr., ett beredskaps- anslag, medan de återstående medlen utgör en del av det generella jord- bruksstödet. Denna renodling har betydelse i de internationella förhand- lingarna.

Vid en anpassning av livsmedelsproduktionen till de kommersiella vill- kor som gäller i andra näringar är det tänkbart att den fredstida lagerhåll- ningen av bl. a. spannmål påverkas. Arbetsgruppen föreslår att den bered- skapsansvariga myndigheten ges i uppdrag att följa utvecklingen i detta avseende och vid behovföreslå en ökad lagring.

De direkt beredskapsmotiverade kostnaderna bedöms efter reformen öka till omkring 380 milj. kr., av vilka omkring 100 milj. kr. utgör kostnad för ökad lagring av insatsvaror och 60 milj. kr. är kostnad för den utbyggda lagringen av livsmedel i övre Norrland.

Långsiktiga förändringar av markens egenskaper och den omgivande miljön exempelvis beträffande klimat eller skadliga ämnen i atmosfären kan påverka produktionförrnågan. 1." den mån den odlade arealen minskas avsevärt kan en negativ utveckling bli relevant i en bedömning av landets försörjningsförmåga. Enligt arbetsgruppens mening innebär detta att re- striktivitet bör iakttas beträffande åtgärder som på ett oåterkalleligt sätt förändrar markresursen, såsom bebyggelse och matjordstäkt. Den reglering av sådana förändringar som för närvarande sker genom naturresurslagen respektive skötsellagen bedöms av gruppen som tillräcklig.

8.1. Gränsskydd

Enligt gruppens utredningsuppdrag är ett tills vidare bibehållet gränsskydd en utgångspunkt för reformen. Från år 1991 och i den takt som en kom- mande GATT-överenskommelse anger är målet betydande successiva minskningar av jordbruksstöd och skyddsåtgärder. Enligt arbetsgruppens bedömning är det väsentligt att påbörja anpassningen av stödnivån i det svenska jordbruket till den som råder genomsnittligt inom OECD-områ- det.

De generella argumenten för tullar som motiverat en stor del av det arbete som under efterkrigstiden utförts inom ramen för GATT är giltiga också inom livsmedelssektom. En omvandling av gränsskyddet och andra handelshinder i riktning mot ett ökat inslag av tullar och mindre handels- snedvridande ersättningsformer är följdriktigt centrala inslag i de fortsatta förhandlingarna.

Den tekniska utformningen av gränsskyddet kan emellertid inte avgöras ensidigt utan måste bli ett resultat av de fortsatta förhandlingarna i GATT. Den totala skyddsnivån och detaljerna i utformningen blir därmed av- hängiga av den internationella utvecklingen.

Oavsett utformningen av gränsskyddet bör det understrykas att införsel- avgifter eller tullar är att jämställa med allmänna budgetmedel och gene- rellt inte bör vara reserverade för speciella ändamål inom jordbruks— och livsmedelssektom. Riksdagen har därmed full rörelsefrihet att använda medlen inom eller utom sektorn.

Med ett bevarat gränsskydd kommer även framgent huvuddelen av livsmedelsråvarorna inom de reglerade områdena att produceras inom landet.

8.5. Miljö

Den hittills förda livsmedelspolitikens effekter på den yttre miljön har varit ogynnsamma. Detta gäller såväl de negativa effekterna på mark och

Bilaga 1

omgivning som effekterna på landskapsbild och möjligheterna att bevara rimliga livsbetingelser för den flora och fauna som är knuten till odlings- landskapet.

En anpassning av livsmedelsproduktionen till mer normala kommersiel- la villkor innebär att de ekonomiska förutsättningarna att bedriva produk— tion på marginella arealer försämras. Enligt arbetsgruppens mening är den flora och fauna och de kulturvärden som är knutna till odlingslandskapet i vissa av landets odlingsbygder att betrakta som nationella tillgångar av högt värde. För att jämfört med nuläget förbättra skyddet för sådana delar av odlingslandskapet föreslås ett utökat stöd till de landskapsvårdande insatserna, från dagens 15—20 milj. kr. per år till 250 milj. kr. Stödet bör baseras på upphandling i likhet med nuvarande NOLA-system, [ kombina- tion med en möjlighet till reservatsbildningför den mest värdefulla arealen. Med en uppskattad kostnad av mellan 500 och 1 000 kr. per ha och år bedöms omkring 300 000 ha kunna komma i åtnjutande av stöd. För att renodlingen av dessa åtgärder inte minst i internationella överläggningar skall bli så tydlig som möjligt bör budgetmedlen förvaltas av de sektorex- terna berörda myndigheterna, statens naturvårdsverk och riksantikvarie- ämbetet, med separata anslag. Samråd med lantbruksnämndema är av stor betydelse för att insatserna skall kunna göras effektiva och underlättas av en reformerad länsförvaltning.

[ slättbygderna innebär reformen att trycket på odlingshindren på den odlade marken minskar kraftigt. Andra markanvändningsalternativ än den dominerande spannmålsodlingen, inkl. skogsplantering, innebär från markvårdssynpunkt normalt en förbättring.

Vad beträffar de negativa effekterna på omgivningen i form av läckage av närsalter och bekämpningsmedel liksom påverkan på jordbrukets egen markresurs kan konstateras att reformen i sig kan förväntas medföra en minskad användning av inköpta produktionsfaktorer. framför allt han- delsgödsel. På den areal som odlas med samma inriktning som i dag förskjuts optimala gödselgivor mot lägre värden, och av den areal som frigörs för annan användning upphör gödslingen i flera av alternativen. Arbetsgruppen vill dock understryka att denna generella effekt på intet sätt kan ersätta specifika åtgärder av teknisk natur riktade mot de mest utsatta regionerna. A rbetet med sådana åtgärder måstefortgå.

Redan fattade beslut rörande framför allt stallgödselhantering och andel höst— och vinterbevuxen mark under de kommande åren kan förväntas leda till förbättringar. Exempel på åtgärder som därutöver kan bli aktuella är återställande av uppodlade våtmarker, skogsplantering i randzoner m.m. Det utredningsuppdrag som lantbruksstyrelsen redovisar våren 1990 ger ytterligare underlag för beslut i frågan. Grundprincrpen_förfinan- siering av sådana åtgärder liksom i dimensioneringen av avgifter på insats- varor bör i enlighet med den internationellt accepterade principen "polluter pays" vara att näringen bär kostnaderna för att eliminera en oacceptabel belastning på miljön. Arbetsgruppen tar inte ställning till en eventuell höjning av skatten på gödselmedel och bekämpningsmedel för att kompen- sera en avveckling av regleringsavglflerna utan hänvisar till frågansfortsat- ta behandling i miljönvgiftsutredningen. Det förutsätts från arbetsgruppens

sida'att incitamenten att hushålla med bekämpningsmedel och gödselme- Prop. 1989/90: 146 del. med hänsyn tagen till dejörändringar som reformen medför. inte skall Bilaga 1 _lönsämras. Det bör i sammanhanget påpekas att de stödbeloppsbcräkning- ar som kan förväntas ingå i en kommande GATT-uppgörelse tar hänsyn till skatter och avgifter på produktionsmedlen ijordbrukct och att en höjd skatt på de aktuella insatsvarorna, om så befinns motiverat av miljöskäl. innebär en minskning av stödet.

8.6. Markanvändningsfrågor

Markanvändningen i jordbruket påverkas för närvarande av ett flertal lagar. Vid förändrade ekonomiska förutsättningar är det rimligt att ta dessa under omprövning.

Skötscllagen innehåller en brukningsskyldighet för den mark som är ekonomiskt bärkraftig, dels ett krav på tillstånd för att aktivt ta mark ur drift genom exempelvis skogsplantering. Tillstånd kan vägras om marken behövs för ett rationellt jordbruksföretag, eller om naturvårdshänsyn eller regionalpolitiska eller andra skäl talar emot ett urdrifttagande. Lagen innehåller också bland annat en paragraf om naturvårdshänsyn på den mark som aktivt brukas.

Brukningsskyldigheten är flexibelt formulerad och är i princip förenlig även med ändrade ekonomiska förutsättningar som en intern avreglering skulle medföra. Enligt arbetsgruppens mening bör emellertid det ökade ekonomiska ansvar för arealen som brukaren åläggs genom reformen motsvaras av en ökad frihet i markanvändningen. Arbetsgruppen föreslår att skötsellagens tillståndstvång ersätts med ett anmålnings/örjarande. Om myndigheterna efter samråd och inom en given tid, förslagsvis tre måna- der. inte meddelat hinder, föreligger alltså rätt att ta jordbruksmarken ur drift. Möjligheter finns då att under denna tid få till stånd en överenskom- melse med brukaren om fortsatt drift om det är angeläget med hänsyn till natur- och kulturmiljövärdena.

Skogsvårdslagen innehåller en skyldighet att plantera mark som är läm- pad för skogsbruk och som inte nyttjas för annat ändamål. Undantag medges för vissa marker. bland annat botaniskt intressanta hagmarker. Enligt arbetsgruppens mening innebär det ökade ekonomiska ansvaret som läggs på den enskilde brukaren i och med en intern avreglering att regelverket bör medge en stor flexibilitet i markutnyttjandet. Variationer i priserna på jordbrukets produkter kan göra brukande ekonomiskt ointres- sant under vissa perioder utan att marken för den skull kan anses olämplig för jordbruk. Av detta skäl anser gruppen att, _för det _fall att skötsellagens generella brukningsskyldighet upphävs. marken även om den tillfälligt tas ur drift skall anses vara åkermark, om det kan förutses att den åter kan komma att tas i drift _för jordbruksändamål.

De föreslagna förändringarna innebär att brukarens frihet i valet av markanvändning ökar. samtidigt som samhället behåller en möjlighet att styra utvecklingen i väsentliga avseenden. 10

8.7. Regionalpolitiska insatser Prop. 1989/90: 146

Bilaga l Förutsättningarna för regionalpolitiken ändras snabbt i och med de djup-

gående förändringar av teknisk och ekonomisk natur som präglat de ut- vecklade industriländerna under flera decennier och inte visar någon tendens att avmattas. [ detta perspektiv är det väsentligt att de regionalpo- litiska instrumenten har en hög grad av flexibilitet och förmår överskrida sektorsgränserna.

Det finns flera motiv för att lägga regionala aspekter på livsmedelsför- sörjningen. En trovärdig säkerhetspolitik fordrar en rimlig geografisk spridning hos produktionen. och ett öppet och varierat odlingslandskap kan vara av betydelse för både vardagsmiljö och turism i glesbygden. Ett bevarat stöd till försörjningsviktig kapacitet i Norrland och ett utökat program för landskapsvård kommer i stor utsträckning glesbygden till del.

Den anpassning av produktionen inom reglerade varuområden som förutses i förslaget leder till en minskning av den sysselsättning som är knuten till de reglerade produkterna. Denna minskning gäller såväl pri- märled som insatsvaru- och förädlingsled. ] primärledet förutses minsk- ningen huvudsakligen få formen av ett ökat deltids- eller fritidsjordbruk. Huvuddelen av anpassningen kan förutses i tätort och landsbygd med fungerande lokala arbetsmarknader. Därvid bör beaktas att reformen kan förväntas leda till förändringar i den ekonomiska tillväxten och sysselsätt- ningen som på en övergripande nivå kompenserar bortfallet av arbetstill- fällen inom den reglerade livsmedelssektom även på kortare sikt.

Glesbygdsstödet kan utnyttjas för att stödja en expansion av den små- skaliga förädlingsindustrin, vilket innebär att förädlingsvärdct i större utsträckning än i dag kan tillfalla primärproduktionen i glesbygden.

[ den mån generella mål beträffande den regionala fördelningen av välfärd och sysselsättning inte nås genom en naturlig utveckling eller offentliga insatser i andra syften kan stöd till projekt med långsiktig ekonomisk bärkraft vara påkallat. En prövning av alla projekt på lika villkor borgar för att den verksamhet som med avseende på ekonomisk bärkraft, spridningseffekter etc. bedöms ha de gynnsammaste effekterna i en region också kommer i åtnjutande av stödet. ] enlighet därmed bör regionalpolitiskt motiverat stöd utnyttja generella stödformer. Arbetsgrup— pen föreslår att det generella glesbygdsstödet ökas med 100 milj. kr. Med beaktande av det bibehållna produktionsstödet till norra Sverige och pro- grammet för landskapsvård torde denna volym på glesbygdsstödet ge en ökning av sysselsättningen i glesbygd.

8.8. Sociala åtgärder

Ramen för så kallade sociala åtgärder uppgår för närvarande till omkring 400 milj. kr. Enligt arbetsgruppens mening bör kostnaden för sådana åtgär- der på sikt bäras av näringen. Under en övergångsperiod bör dessa medel i ökad utsträckning kunna användas för att främja omställningen inom näringen. För finansiering av sådana åtgärder föreslås en fondering ske i analogi med den lösning som valts för skördeskadeskyddet. ll

8.9 Övergångsåtgärder Prop. 1989/90: 146 _ Bilaga 1 Overgången från dagens system till det som förutses i detta förslag kräver en anpassning som i vissa produktionsinriktningar blir betydande. Tempo- rära åtgärder av skilda slag blir därför nödvändiga för att överbrygga omställningsperioden.

Beslut rörande omställningsperioden måste uppfylla vissa allmänna krav. Det måste inledningsvis vara helt otvetydigt vad som är reformens mål, så att oklarhet inte uppstår i detta avseende. Producenternas investe- ringsbeslut kan annars komma att fattas på felaktiga grunder. Vidare måste brukarna garanteras en viss stabilitet i inkomsterna under omställ- ningsperioden. Reformen måste ske i socialt acceptabla former.

Kravet på tydlighet innebär att institutionella förändringar skall ske tidigt under omställningsperioden. Konkret innebär detta att reglerings- föreningarna befrias från sina uppgifter inom regleringen av priser och produktion snarast möjligt efter en rimlig förberedelsetid. Prisreglerings- lagenjöreslås därför avskajfad ochj'rån den 1 juli 1991 ersatt med en lag om avgifter vid införsel avjordbruksprodukter. För att underlätta anpassningen till de nya förutsättningarnaföreslås inlösenåtagandetför spannmål bibe- hållet ytterligare ett år. Statens jordbruksnämnd bör ges i uppdrag att per den 1 mars 1992 till ett pris av 90 kr. per deciton lösa in hembjuden spannmål _för export. Finansiering bör ske med i regleringskassorna befint- liga medel.

Eftersom produktionsapparaten i utgångsläget kan förväntas vara över- dimensionerad för den aktuella marknaden, sker ett prisfall om inte pro- duktionsbegränsande åtgärder med permanenta effekter vidtas. På grund av livsmedelsråvaromas förhållandevis låga priselasticitet medför produk— tionsbegränsande åtgärder generellt en lägre budgetbelastning än temporä- ra inkomststöd. När det gäller animalieproduktionen är en sådan väg framkomlig. När det gäller åkermarken visar emellertid inte minst den svenska erfarenheten enligt arbetsgruppens mening att en utbudsbegräns- ning av typen trädesersättning inte får de önskvärda bestående effekterna och att den därför tenderar att bli en permanent institution. Detta står i strid med den grundläggande principen att ersättning endast skall utgå för producerade varor och tjänster.

Slutsatsen av detta är dels att marknadsregleringen bör avvecklas i ett steg, dels att det till växtodlarna bör utgå ett temporärt kontant inkomst- stöd. För animalieproducenter som av åldersskäl har problem att finna kompletterande sysselsättning framstår avvecklingsstöd som en lämplig lösning.

Vid avvägningen av det temporära inkomststödet till växtodlare är ett förväntat intäktsbortfall för en standardgröda en lämplig utgångspunkt. Stödet bör dock utsträckas till hela den areal som på det enskilda företaget utnyttjats för prisreglerade grödor, inklusive omställningsareal eller lik- nande, då en sänkt intäkt från en gröda kan förväntas påverka även övriga grödor. Huruvida sockerbetsarealen bör inkluderas eller ej beror av hur kontraktsteckningen i framtiden organiseras.

Av ovanstående skäl föreslår arbetsgruppen att det till växtodlarna utgår 12

ett generellt, avtrappat inkomststöd under tre år med början 1991/92. Prop. 1989/90:146 Stödet bör baseras på historiska data rörande odlingen av prisreglerade Bilaga 1' grödor, inklusive omställningsareal, på det enskilda företaget och föreslås uppgå till I 200 kr. per ha det första året, 800 kr. per ha det andra året och 400 kr. per ha det tredje året. För att begränsa den administrativa hante- ringen föreslås att belopp under 3 000 kr. ej betalas ut. Stödet bör följa den ursprunglige ägaren vid en avveckling genom försäljning. Om en arrendator frivilligt frånträder ett arrende under övergångsperioden, bör rätten att uppbära det temporära inkomststödet övergå till markägaren.

För att underlätta en anpassning av fabrikspotatisodlingen föreslås att stöd till den i dag rabatterade stärkelseproduktionen utgår under åren 1991/92—1993/94 med totalt 75 milj. kr. Stödet bör finansieras genom fondering av regleringsmedel. Den närmare fördelningen av medlen bör avgöras av berörda intressenter.

Anpassningsåtgärder i samband med en eventuell omfördelning av soc- kerbetsodlingen bör utformas av berörda intressenter inom odlarkollektiv och industri.

lnom animalieproduktionen kommer den mest betydande anpassningen att krävas bland mjölkproducentema. Arbetsgruppen föreslår att nuvaran- de mjölkpensionssystem fortsätts, dock längst till år 1996. I stödområdet, som framgent kommer i åtnjutande av produktionsstöd på säkerhetspolitis- ka grunder, föreslås inga nya producenter kunna ansluta sig efter år 1991. För övriga animalieproducenter bedöms anpassningen kunna ske utan särskilda stödåtgärder, under förutsättning att en eventuell överenskom- melse i GATT inte leder till längre gående åtaganden än vad som uppfylls i och med den interna avregleringen.

För de brukare som gått in i näringen relativt nyligen och har en hög skuldandel kan omställningen innebära påfrestningar. För den kategori som har såväl en hög skuldandel som en hög skuldsättning kan problemen förväntas blir särskilt stora. Denna grupp bedöms som relativt begränsad. men en rekonstruktion eller avveckling i socialt acceptabla former måste vara möjlig. Därför föreslår arbetsgruppen att en finansiell rekonstruktion av utvecklade eller utvecklingsbara sådana_företag möjliggörs genom statlig medverkan i ackord vidföretag där staten har ett engagemang iform av lån eller kreditgarantier eller genom inlösen av fastigheter som förvärvats efter år 1980 om ägaren är i en obestånds'situation eller en sådan är nära förestående och inte kan avyttrafastigheten på den öppna marknaden till ett pris som motsvarar erlagd köpeskilling justerad för inträffade förändringar eller köpet. Systemet bör vara i kraft den ljuli 1990 till den 30 juni 1994. Då fastigheten åter bjuds ut till försäljning bör den tidigare ägaren ges möjlighet att lämna anbud på samma villkor som andra personer.

Beträffande lagring och andra specifika åtgärder inom beredskapspro— grammet föreslås en ekonomisk ram på drygt 400 milj. kr. Detta bedöms möjliggöra en uppbyggnad av lagren av insatsvaror och livsmedel på omkring fem år.

Programmet för landskapsvård föreslås successivt utbyggt från 50 milj. kr. 1990/91 med 50 milj. kr. per år till 250 milj. kr. 1994/95.

Redan för år 1990 finns i GATT-överenskommelsen från april 1989 ett l3

åtagande att sänka den totala stödnivån. Mot bakgrund av detta kan Prop. 1989/90:146 noteras att statens delansvar för den så kallade överskottsarealen liksom Bilaga 1 det särskilda åtgärdsprogrammet för Norrland upphör under årl990 i enlighet med tidigare fattade beslut. I kombination med ett åtagande om en livsmedelspolitisk reform som inleds den ljuli 1990 och resulterari en intern avreglering den ljuli 1991 bedöms dessa åtgärder som tillräckliga.

8.10. Kostnadsuppskattning

Kostnaderna för det framtida systemet utgörs av dels konsumentkostna- der. dels budgetkostnader. Konsumen[kostnaderna beror av dels prisbild- ningen på den inhemska svenska marknaden, dels på eventuella åtaganden i en kommande GATT-överenskommelse. Dessa kan därför inte förutsä- gas på nuvarande stadium.

Budgetkostnaderna i det permanenta systemet fördelar sig på bered- skapskostnader, kostnader för landskapsvård och ökade kostnader för regionalpolitiken. [ nedanstående sammanställning jämförs dagens kost- nader med det permanenta systemets.

l988/89 Permanenta (milj. kr.) systemet

(milj. kr.) Beredskap — specifika ber.åtg. 220 380 produktionsstöd t. Norrland 525 (*) 625 Landskapsvård 20 250 Glesbygdsstöd 230 330

(*) Fr.o.m. 1989/90 625 milj. kr.

De sociala åtgärderna förutsätts överförda i näringens regi. Kosmadcrna för övergångsåtgärderna fördelar sig på temporärt in- komststöd, avvecklingsstöd och kostnader för stöd till skuldsatta företag. Kostnaderna för det temporära inkomststödet uppgår till 4400— 4 500 milj. kr. över tre år. De övriga posterna är regelstyrda och är därför inte helt förutsägbara (l OOO-kronorsanslag).

8.1 l Fortsatt arbete

Arbetsgruppens förslag är att betrakta som ett principförslag. På åtskilliga punkter i förslaget krävs en utveckling av detaljlösningar. Vissa problem, exempelvis omfördelningen av gränsskyddet och diskussionen i GATT om sanitära och fytosanitära regler och dennas koppling till förändrade be- stämmelser beträffande djurskyddet, bör tas upp i överläggningar med representanter för konsumenter och producenter.

Statens jordbruksnämnd bör utarbeta en beredskapsplanläggning base- rad på de nya förutsättningar som förändringarna i politiken ger upphov till. Planläggningen bör ingå i underlaget för 1991 års försvarsbeslut.

Åt statens naturvårdsverk och riksantikvarieämbetet bör uppdras att i samråd med lantbruksstyrelsen utveckla den administrativa hanteringen 14

av programmet för landskapsvård. Frågan om ett eventuellt nytt juridiskt Prop. 1989/90: 146 institut för reservatsbildningar i odlingslandskapet bör behandlas av kom- Bilaga [ mittén för en översyn av naturvårdslagen. '

Remissammanställning — betänkandet Prop. 1989/90:146 (Ds 1989: 63) En ny livsmedelspolitik 311383 2

InnehåH

Förteckning över remissinstanserna

Allmänna synpunkter Internationella aspekter Utvärdering av nuvarande politik Principer. mål och medel för den framtida politiken Övergripande effekter Konsument- och konkurrensfrågor Beredskap

Miljöfrågor Markanvändning Regionala aspekter

. Mejeriprodukter

. Kött

. Ägg

Spannmål Oljeväxter Fabriks- och matpotatis Socker

Övriga grödor Råvarukostnadsutjämning Forskning och utveckling

21. Sociala frågor 22. Övergångsåtgärdcr 23. Uppföljning 24. Regleringsekonomin

903999?!”—

|Q—.—.—.—.—.—-—.—-.—-.— PPPOHPP'PWN—Pöo

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av styrelsen för interna- tionell utveckling (SIDA), kommerskollegium, överbefälhavaren (ÖB), överstyrelsen för civil beredskap, socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, riks- skatteverket (RSV), konjunkturinstitutet, riksantikvarieämbetet. lant- bruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, statens livsmedelsverk, statens jordbruks- nämnd, statens jordbruksnämnds konsumentdelegation, arbetsmarknads- styrelsen, plan- och bostadsverket (Boverket), statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), statskontoret, riksrevi- sionsverket (RRV), statistiska centralbyrån (SCB), marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och konkurrensverk (SPK), konsumentverket, statens naturvårdsverk, kemikalieinspektionen, statens energiverk, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), skogs- och jord- brukets forskningsråd (SJFR), länsstyrelsen i Stockholms, Uppsala, Söder- manlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kris- tianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Öre- 16

bro, Västmanlands. Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt- Prop. 1989/90: 146 lands, Västerbottens och Norrbottens län, Folkhälsogruppen (till Hälso- Bilaga 2 och sjukvårdsberedningen, S 1987:04), delegationen för glesbygdsfrågor (] l977:02), 1988 års försvarskommitté (FÖ 1988:04), utredningen om översyn av naturvårdslagen (ME 1988:04), Centralorganisationen SACO/ SR, Familjejordbrukarnas riksförbund, Fritidsodlingens riksorganisation. Föreningen Foder och spannmål, Grossistförbundet Svensk handel, Han- delns samarbetsorgan i jordbruksfrågor, Hushållningssällskapens förbund, Konsument-Forum. Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Samarbetsgruppen för alternativ odling (SAO), Småbrukare i Väst, Småfö- retagens riksorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska lantarbetareförbundet, Svenska naturskyddsföreningen. Sveriges civil- försvarsförbund, Sveriges jordägareförbund, Sveriges jordbruksarrendato- rers förbund, Sveriges livsmedelsindustriförbund (SLIM), Tjänstemän- nens ccntralorganistion (TCO), Trädgårdsnäringens riksförbund (TRF).

Vissa remissinstanser har överlämnat av dem inhämtade yttranden. Skrivelser har dessutom inkommit från ett flertal institutioner, företag och organisationer.

Remissyttranden som inkommit långt efter remisstidens utgång har inte kunnat beaktas.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet ansluter sig till det remissyttrande som Landsorganistionen i Sverige överlämnat. Sveriges industriförbund hänvisar som sitt svar till det yttrande som Sveriges livsmedelsindustriför- bund överlämnat.

För överskådlighetens skull har vid remissammanställningen vissa re- daktionella ändringar och omdisponeringar i remissinstansernas yttranden gjorts.

1 Allmänna synpunkter

1.l Styrelsen för internationell utveckling: Jordbruket utgör som regel många u-länders främsta konkurrensmedel på världsmarknaden. En sund ekonomisk utveckling kräver en reducering av i-ländernas, inkl. Sveriges, gränsskydd vad gäller jordbruksprodukter. -— SIDA vill — — framhålla att verket i huvudsak instämmeri den bild av omvärlden, och då särskilt u-ländernas situation, som återspeglas i betänkandet. Detta innebär att det för u-ländernas utveckling är viktigt att möjligheter skapas för en friare världshandel inom jordbruksområdet i syfte att öka deras ex- portintäktcr. — —

1.2 Kommerskollegium: Kollegiet vill framhålla att betänkandet inte i önskvärd utsträckning innehåller sambandsanalyser och konsekvensbe- skrivningar vilket försvårar ett ställningstagande till de förslag som presen- teras i betänkandet. Mot bakgrund av dels den svårbedömbara globala utbuds- och efterfrå- gesituationen på jordbruksområdet, dels de pågående förhandlingarna på 17

jordbruksområdet i GATT, finns enligt kollegiets mening anledning till Prop. 1989/902146 försiktighet vid utarbetandet av en ny svenskjordbrukspolitik. Bilaga 2

1.5 Socialstyrelsen: Socialstyrelsen delar betänkandets mening om det hittillsvarande livsmedelssystemet och dess bristande ändamålsenlighet. Styrelsen anser att konsument- och hälsoperspektivet inte beaktats till- räckligt i betänkandet och att det är svårt att förutse reformens effekter för konsumenterna -— — —. Styrelsen anser att konsumentmålet bör ges ökad tyngd och att ett särskilt hälsomål bör antas men ställer sig i övrigt bakom de föreslagna målen för livsmedelspolitiken. Socialstyrelsen tillstyrker i allt väsentligt förslagen om avreglering m.m. men anser att de miljöskyddande åtgärder- na bör förstärkas.

1.8 Konjunkturinstitutet: Inverkan på effektiviteten i resursan- vändningen, och därmed på de samhällsekonomiska kostnaderna för livs- medelsförsörjningen, ger starka skäl för en omläggning av politiken i den riktning som föreslås i rapporten.

Institutet anser emellertid att rapporten i vissa avseenden är för knapp- händig, både i diskussionen av livsmedelspolitikens mål och i presenta- tionen av de föreslagna åtgärderna och deras effekter. — — —

1.9 Riksantikvarieämbetet: Arbetsgruppen belyser mycket knapphändigt konsekvenserna av sitt förslag. Det är därför svårbedömbart från kultur- miljösynpunkt. Kulturlandskapet med dess rika innehåll är själva basen i vårt materiella kulturarv. I målen för livsmedelspolitiken bör därför jordbrukets historis- ka betydelse få en tydligare belysning.

1.10 Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen instämmer, liksom flertalet lantbruksnämnder, i arbetsgruppens grundsyn och allmänna slutsatser om behovet av en ny livsmedelspolitik med övergång till ett friare och mer marknadsorienterat system för prisbildning på jordbruksprodukter. Styrel- sen anser det dock vara nödvändigt att gruppens förslag kompletteras med en precisering av förslagen till åtgärder och en mera ingående analys av förslagens konsekvenser. Under förutsättning att aktiva omställningsåtgär- der vidtas, att omställningsperioden blir tillräckligt lång och att erforderli- ga resurser ställs till förfogande för att lösa omställningsproblemen på ett socialt acceptabelt sätt tillstyrker lantbruksstyrelsen att den nuvarande interna marknadsregleringen avvecklas på sikt.

1.11 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen har ingen anledning att ifrågasätta utredningens bedömning. att anpassning av livsmedelsektorn kräver att betydande delar av den åkermark som det i dag odlas spannmål m.m. på dras undan från denna odling. Det är samtidigt önskvärt att detta sker snabbt och på ett sådant sätt att effekten på spannmålsproduktionen är långsiktig. Sett ur brukarens perspektiv måste principiellt två olika beslut fattas. Ett 18

om att ta marken ur jordbruksproduktion, med den direkta effekten att Prop. 1989/90: 146 överskottet minskar. Om effekten skall bli bestående beror på långsiktighe- Bilaga 2 ten i nästkommande beslut hos brukaren beträffande markens fortsatta användning. Skall den omställning av markanvändningen som eftersträvas uppnås inom rimlig tid måste ett stort antal brukare agera i enlighet med de angivna målen. För att detta skall vara möjligt krävs dels att de ekonomis- ka incitamenten både vad gäller att ta mark ur spannmålsproduktion och att påbörja dess alternativa användning är tillräckliga, dels att spelreglerna lagtillämpning och tidsmässig överblick — är klara och tydliga.

1.13. Statens jordbruksnämnd: JN ställer sig bakom LAG:s grundläggande syn på en avveckling av den interna marknadsregleringen. — — —

_ _ _ Enligt JN:s uppfattning kan de omställningsperioder som an- getts vara för korta för att jordbrukarna skall hinna anpassa sig och för att andra aktörer på marknaden skall hinna ställa om sig till den nya situatio- nen — _.

_ _ — Nuvarande överskottsproduktion som inte kan avsättas till kommersiellt lönsamma priser bör snarast avvecklas. En fördel med att påbörja denna anpassning så fort som möjligt är att efterfrågan på såväl arbetskraft som andra produktionsresurser för närvarande är hög.

_ _ — En avveckling av den interna marknadsregleringen bör medföra samhällsekonomiska vinster genom bättre resursutnyttjande samt skapa förutsättningar för lägre konsumentpriser. Ett sådant system inom ramen för ett tills vidare bibehållet gränsskydd bör enligt JN:s uppfattning ge jordbruket ett skydd som kan möjliggöra en jordbruksproduktion av till- räcklig omfattning för att tillgodose behovet av livsmedel av beredskaps- skäl.

En större marknadsorientering och färre ingrepp från samhällets sida bör innebära en större handlingsfrihet för den enskilde företagaren vilket på sikt är till gagn för jordbrukssektorn.

_ _ JN konstaterar att LAG inte närmare har konkretiserat de speciella målen vad gäller regionalpolitik, miljö och landskap. Det är mot denna bakgrund svårt att uttala sig om de angivna åtgärderna kan ge till resultat att målen uppfylls.

1.14 Statens jordbruksnämnds konsumentdelegation: KD tillstyrker intern avreglering. Det ligger i konsumenternas intresse att marknadssignalerna bättre när konsument och producent och att olönsamma överskott undviks. Dynamiken och effektiviteten i samhällets resursutnyttjande ökar. KD anser att LAG: s förslag om avreglering och andra åtgärder snabbt bör genomföras. Det får inte råda tveksamhet om slutmålet. Däremot måste de producenter som drabbas få stöd under en övergångsperiod. KD stöder den av LAG föreslagna utformningen av övergångsstödet. Stödets storlek och det antal år det skall gälla kan diskuteras.

_ _ — LAG:s förslag rör i allmänhet endast jordbrukspolitiken, vilket från konsumentsynpunkt är en otillfredställande begränsning. Det betonas 19

dock att föreslagna åtgärder bör få effekt gentemot konsumenterna. De Prop. 1989/90: 146 problem som kan tillstöta härvidlag hänskjuts till sittande konkurrensut- Bilaga 2 redning.

1.15 Arbetsmarknadsstyrelsen: Arbetsmarknadsstyrelsen har inget att er- inra mot att jordbruks- och livsmedelspolitiken blir mera marknadsanpas- sad. — — — I utredningen framkommer att det finns en outnyttjad ar- betskraftsreserv inom näringen genom att ett visst mått av undersysselsätt- ning förekommer. Från denna synpunkt är det väsentligt att möjligheterna till kombinationssysselsättning underlättas och tas till vara på ett effektivt sätt. Styrelsen vill påpeka svårigheterna att få ett helhetsperspektiv på syssel- sättningseffekterna inom jordbruket genom alla förändringar inom olika politiska områden som är föreslagna, bl. a. inom skattepolitiken. — — —

1.16 Plan- och bostadsverket: Ett långsiktigt hållbart jordbruk, som beva- rar markresurser och bibehåller varierande natur- och kulturmiljöer är en viktig utgångspunkt vid omprövningen av landets jordbrukspolitik. _ _ Landsbygdens struktur i delar av landet är redan i dag mycket sårbar för ytterligare utglesning. Utredningen har inte tillräckligt analyserat konsekvenserna av en ny livsmedelspolitik för miljön. En omfattande förändring av landskap och bebyggelsestrukturer kan befaras. — — —

1.17 Statens industriverk: Allmänt kan konstateras att förslaget till ny livsmedelspolitik innebär en gnindläggande systemförändring för jord- bruksnäringama med åtföljande ringverkningar på andra näringsgrenar, regionala strukturer och boende. "Vad SIND kan överblicka har vi i Sverige inte tidigare erfarenhet av och kunskap om denna typ av genomgripande förändringar. Avsaknaden av sådan kunskap och erfarenhet gör det omöj- ligt att helt ringa in de samlade effektema av förslaget. Detta förhållande präglar också betänkandet där de försök till konsekvensresonemang som förs bygger på antaganden med varierande säkerhet. Osäkerheten i analy- sen gör det svårt att värdera innebörden av förslaget i hela dess vidd.

1.18 Styrelsen för teknisk utveckling: _ _ _ Åtgärderna berör inte STUzs verksamhetsområde. Generellt bör en avreglering i jordbruksledet medföra ökad konkurrens för livsmedelsindustrin. Det är viktigt för att upprätthålla internationell konkurrenskraft att den tekniska nivån är till- räckligt hög. Oavsett vilken utveckling av branschen som en avreglering medför, erfordras en kraftig förstärkning av forskningsinsatser kring såväl livsmedlens egenskaper och deras förändring vid beredning och lagring, som kring tillverkningsprocesser, förpackningsprocesser nya systemlös- ningar etc. Ett närmande till EG kommer dessutom att förstärka detta behov.

1.19 Statskontoret: Det förslag som nu lämnats innebär en omfattande avreglering, något som vi ser med stor tillfredsställelse. -— —- 20

Vi tillstyrker förslagen och menar att de är helt nödvändiga med hänsyn Prop. 1989/90: 146 till den utveckling som vi ser framför oss med en ökad närhet till Europa- Bilaga 2 marknaden. Förslagen är dock ingen garanti för billigare livsmedel för konsumenterna. Härtill fordras att även andra led i livsmedelskedjan blir utsatta för konkurrens — — —.

1.20. Riksrevisionsverket: RRV ansluter sig till huvuddragen i det förslag till ny inriktning av jordbrukspolitiken som den livsmedelspolitiska bered- ningen lämnat i sitt betänkande. — _ —

_ _ — De konsekvensbeskrivningar, som arbetsgruppen red0visar, äri en del fall baserade på hypotetiska resonemang och principiella övervägan- den. Det är ibland svårt att följa hur utredningen avvägt konkreta förslag till åtgärder och bidragsnivåer med hänsyn till målen och analyser av konsekvenserna. Osäkerheten i underlagsmaterialet och reformens sam- hälleliga räckvidd är faktorer som bör vägas in när ställning tas till försla— get, i synnerhet med tanke på den näraliggande och relativt korta över- gångsperioden.

1.23 Näringsfrihetsombudsmannen: Enligt NO:s mening har LAG gjort ett förtjänstfullt arbete på den korta tid som gruppen arbetat. NO kan i allt väsentligt tillstyrka LAG:s förslag som om de genomförs skulle innebära klart DOSitiVa effekter på samhällsekonomin och välfärden samt tillgodose alla de olika krav som ställs på näringen. Rubriken på LAG: s betänkande En ny livsmedelspolitik är i viss mån missvisande eftersom hela livsmedelskedjan ej behandlas. Den nu arbe- tande konkurrenskommittén kan emellertid väntas komplettera bilden. LAG har gjort konsekvensanalyser av sina förslag i alla avseenden. Dessa har i viss omfattning klandrats för att vara alltför teoretiska och ytliga. Att med någon högre grad av säkerhet förutsäga vad som händer på jordbruksområdet vid övergång till den marknadsekonomi som gäller för andra näringar är självfallet mycket svårt. Förslagen innefattar emellertid väl avvägda övergångsbestämmelser för att mildra problem som kan upp- komma på olika områden och för enskilda jordbrukare.

1.24 Statens pris- och konkurrensverk: Statens pris- och konkurrensverk instämmer i att en avregleringoch markandsanpassning av det svenska jordbruket är nödvändig. Principen bör, såsom framförs i rapporten, vara att jordbruket skall behandlas som varje annan näringsgren. Verket väl- komnar därför förslaget till en avreglering av den interna marknaden. Samtidigt finner verket det beklagligt att gränsskyddet, som är den vikti- gaste faktorn beträffande priser och konkurrensförhållanden i livsmedels- sektom, inte kunnat beaktas i arbetet. SPK ser därför generellt mer begrän- sade möjligheter än vad som redovisas i rapporten att genom den föreslag- na intema avregleringen kunna åstadkomma ökad konkurrens och en ”lugn” prisutveckling på livsmedelsområdet. Framför allt kan informella marknadsregleringar och den ökande koncentrationen komma att motver- ka de positiva konkurrenseffektema av en avreglering, så länge som gräns- skyddet inte minskas och möjliggör importkonkurrens. Enligt SPK:s me- 21

ning är det nödvändigt att frågan om att påbörja avvecklingen av gräns- Prop. 1989/90: 146 skyddet övervägs i det fortsatta beredningsarbetet inom regeringskansliet. Bilaga 2

1.25 Konsumentverket: — _ Konsumentverket ställer sig allmänt posi- tivt till de förslag som presenteras men anser att arbetsgruppen inte i tillräcklig utsträckning beaktat behovet av miljöskyddande åtgärder.

Enligt vår mening är det svårt att bedöma vilka samlade effekter refor- men kommer att få för konsumenten vad gäller prisutveckling, kvalitet och utbud. Därför krävs en fortlöpande uppföljning med möjlighet att ingripa om det visar sig att reformen får negativa följder.

1.26 Statens naturvårdsverk: Det är positivt att LAG i större utsträckning än tidigare utredningar har behandlat de dagsaktuella miljöproblem som jordbruket orsakar och att LAG rekommenderat ökade resurser för na- turvårdsåtgärder i odlingslandskapet (NOLA). Förslaget innebär dock en fortsättning, delvis en förstärkning samt ett påskyndande av de grundläggande obalanser i odlingssystem och djurhåll- ning som är primära orsaker till de miljöproblem jordbruket orsakar. Förslaget har lagts fram utan att någon egentlig miljökonsekvensanalys gjorts.

1.27 Kemikalieinspektionen: Kemikalieinspektionen anser att nuvarande jordbruks- och livsmedelspolitik bör ändras om det skall bli möjligt att ytterligare minska användningen av kemiska insatsmedel. — — — Ett jordbruk som liksom för närvarande är uppbyggt på en omfattande be- kämpningsmedelsanvändning begränsar möjligheterna till restriktiva be- slut som inte medför allvarliga ekonomiska konsekvenser för jordbruket. Den förda jordbruks— och livsmedelspolitiken är bestämmande för möjlig- heterna att minska bekämpningsrnedelsanvändningen. — — —

1.28 Statens energiverk: Verket är generellt positivt till arbetsgruppens rekommendationer till att nuvarande system av prisregleringar ersätts med ett gränsskydd utan interna marknadsregleringar.

1.29 Sveriges lantbruksuniversitet: SLU är positiv till huvudprincipen om en väsentlig avreglering av nuvarande marknadssystem för jordbrukspro- dukter. Övertygande argument finns i utredningen. SLU har dock bety- dande tveksamhet när det gäller konsekvensema framför allt på miljöom- rådet. —

1.30 Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Med hänsyn till det breda område som utredningen täcker, är det naturligt att analysen till vissa delar är översiktlig och ej helt klarläggande. Sammantaget utgör dock utredningen ett väsentligt tillskott till diskussionen om livsmedelspoliti- kens framtida inriktning. SJFR delar bedömningen om denna allmänna inriktning mot minskad reglering av jordbruks— och livsmedelssektom, och att detta inom flera områden torde ge övervägande positiva effekter. _ _ — Förslagen inne- 22

bär betydande ändringar i nuvarande regelverk. och medför omfattande Prop. 1989/90: 146 och genomgripande förändringar _ — _. Det kan befaras att den anslagna Bilaga 2 förändringstakten kan leda till svåröverskådliga och oönskade omställ-

ningseffekter.

1.33 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen delar i princip uppfatt- ningen att det behövs en ny livsmedelspolitik och att en väsentlig del i en sådan är en avreglering inom det svenska jordbruket. För konsumenterna är förslaget i detta avseende genomgående positivt. För Stockholms läns del är det dock i första hand konsekvenserna från miljösynpunkt som är intressanta. -— — Länsstyrelsen har intrycket att utredningen i många fall underskattar de praktiska problemen i samband med en avreglering. Det är också mycket svårt att förutse alla konsekvenser av avregleringen. Många förslag bör därför ses som principförslag som kan behöva kom- pletteras med detaljlösningar och där övergångsvisa insatser kan komma att aktualiseras.

1.34 Länsstyrelsen i Uppsala län: Huvudsyftet med en ny livsmedelspoli— tik bör enligt länsstyrelsens mening vara att genom ökad konkurrens och en friare handel i alla led från producent till konsument nå fram till lägre livsmedelspriser. Utredningens förslag tillstyrks i princip. Dock måste särskilt beaktas behovet av att rimlig tid ges för omställningens genomfö- rande.

1.35 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen delar arbetsgrup- pens uppfattning att det nuvarande omfattande regleringssystemet inom jordbruks- och livsmedelspolitikens område tjänat ut. En övergång till ett friare och mera marknadsanpassat system för produktion och priser är nödvändig. De negativa konsekvenser som arbetsgruppen redovisar i det system som successivt byggts på under ett helt sekel får dock inte ersättas med andra allvarliga effekter genom att förändringen får ske alltför snabbt. Det tinns uppenbara risker för oacceptabla sociala och ekonomiska förhål- landen för de i näringen verksamma samt för odlingslandskapets kultur- och naturvårdsvärden om inte omställningen får ske under former som innebär ett minimum av dessa risker. Livsmedelspolitiken måste kopplas till andra samhällsområden såsom skogs-, miljö-, energi-, trafik-, skattepolitik etc. Särskilt för landsbygdens framtida utveckling är det angeläget att en helhetssyn anläggs och att en noggrann sammanvägning görs vid den slutliga utformningen av livsme- delspolitiken. — — _

1.36 Länsstyrelsen i Östergötlands län: I likhet med arbetsgruppen (LAG) anser länsstyrelsen att produktionen av jordbruksprodukter i Sverige mås- te reduceras bl.a. för att kunna uppnå en pris- och kostnadsnivå som ger skälig ersättning till producenterna. En rimlig utgångspunkt är att balans bör eftersträvas vid en produktionsvolym som i stort sett svarar mot den

inhemska konsumtionen. Denna produktionsvolym bör skyddas mot Prop. 1989/90: 146 världsmarknaden av ett gränsskydd. Bilaga 2 Länsstyrelsen anser vidare att den interna marknadsregleringen av jordbruksprodukter bör reduceras så långt möjligt. Konsekvenserna för de olika marknaderna bör dock analyseras närmare innan avregleringen sker.

1.39 Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen anser att LAG:s utredning är bristfällig och ofullständig i många avseenden. Den lägger genomgripan- de förslag som får många och stora konsekvenser, inte minst för Kalmar län utan att redovisa dem. Länsstyrelsen kan därför ej tillstyrka förslaget i dess nuvarande utformning utan kräver betydande ändringar. Länsstyrelsen instämmer i uppfattningen att det nuvarande reglerings- systemet inte längre svarar mot vad som utifrån dagens förhållanden kan anses rationellt och rimligt. En marknadsanpassning av det svenska jord- bruket är nödvändig. Viktigt är att denna anpassning till marknaden sker på ett sådant sätt att de enskilda jordbrukarna inte råkar ut för orimliga övergångsvillkor.

— — — LAG:s förslag kan inte gärna ligga till grund för genomgripande förslag. Det naturliga är att en parlamentarisk kommitté får uppgiften att utforma bättre underbyggt förslag till nödvändig ändring av landets livs- medelspolitik. Det synes rimligt att en proposition bör behandlas under våren 1991.

1.40 Länsstyrelsen i Gotlands län: De ursprungliga motiven bakom en reglering av priser och produktion inom jordbruket har nu delvis försvun- nit. Vi ställer oss därför bakom principen om en förenklad rcgleri ng liksom behovet av ett fortsatt gränsskydd under överskådlig tid.

_- lnnan slutligt beslut kan fattas kring utredningens förslag anser vi att en utförlig konsekvensberäkning måste göras av hur förslaget påver- kar olika delar av landet.

En samlad analys måste göras för att belysa den totala effekten för landsbygden och jordbruket av de senaste årens många beslut och utredningar. — —

Eftersom livsmedelspolitiska arbetsgruppen inte behandlat förädling. handel och distribution får gruppens arbete närmast betraktas som ett jordbrukspolitiskt dokument. Vi anser att denna avgränsning är en klar brist i utredningsarbetet.

1.41 Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen delar uppfattningen att den nuvarande jordbrukspolitiken brister i måluppfyllelse. Utredningen har inte tillräckligt analyserat konsekvenserna av en ny livsmedelspolitik för miljön och olika regioners ekonomi. En avreglering bör därför inte träda i kraft så snabbt som utredningen föreslår.

1.42 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Utredningen betraktar sitt förslag som ett principförslag. Länsstyrelsen instämmer i detta och anser att avregleringen, som i princip bör ske etappvis, på flera områden måste 24

föregås av mer detaljerade, djupare analyser vad avser effekterna i ett Prop. 1989/901146 vidare perspektiv förjordbruk, förädlingsled. handel. konsumtion, syssel- Bilaga 2 sättning m.m. Samordning måste även ske med andra pågående utred- ningar och reformer.

1.43 Länsstyrelsen i Malmöhus län: — — — En inriktning av jordbruks- produktionen som svarar mot efterfrågan är från samhällsekonomisk syn- punkt angelägen. En viktig utgångspunkt är att produktionen bör förläggas där de biologiska förutsättningarna är gynnsammast. Detta ger ur ett sam hällsekonomiskt perspektiv också de lägsta kostnaderna. En ny livsme- delspolitik måste enligt länsstyrelsen utformas på sådant sätt att de utom- ordentligt goda förutsättningarna för jordbruksproduktion i Skåne tas till vara.

Utredningen kan karaktäriseras som en jordbrukspolitisk utredning. Viktiga frågor för konsumenterna som livsmedelskostnader. kostfrågor och livsmedelskvalitet beskrivs förhållandevis översiktligt. Andra viktiga områden som har betydelse för livsmedelspriserna som exempelvis föräd- ling. distribution och handel kommenteras inte av utredningen. Även konkurrenssituationen inom grossist- och detaljistledet borde beskrivits med utgångspunkt i en avreglerad intern marknad. I övrigt saknas i utred- ningen en redogörelse för i vilken takt en omställning kan genomföras och vilka konsekvenserna kommer att bli för jordbruk, landsbygd och livsme- delsindustri i olika regioner.

1.45 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen instämmer i princip i utredningens förslag att avreglera jordbruket. — — — Det svåra problemet är hur och i vilken takt avregleringen skall göras. Det är mycket stora värden som står på spel. — — En avgörande förutsättning är att ett tillräckligt gränsskydd bibehålls och att det svenska jordbruket inte ges sämre konkurrensvillkor än jord- bruket i konkurrentländerna. I den mån man i Sverige ställer högre krav på jordbruksnäringen genom t.ex. mindre miljöpåverkan, annorlunda djur- hållning etc. bör detta också få genomslag på gränsskyddets nivå för olika produkter. Utredarna har ägnat alltför mycket möda åt att argumentera för en avreglering och för lite åt att analysera konsekvenserna samt föreslå realis- tiska åtgärder. Avregleringen av jordbruket handlar om ett av de mest genomgripande projekt som landet har ställts inför. — — — Med tanke på den bristfälliga analysen av förslagets konsekvenser och de stora intressen för både samhället och jordbrukarna som står på spel anser länsstyrelsen att avregleringen inte bör träda i kraft förrän den ljuli 1992, även om beslut om den framtida inriktningen av livsmedelspolitiken fattas under innevarande år. Staten bör under dessa år ta ett fortsatt delansvar för överskottsproduktion. Under tiden kan man på central nivå göra en grundligare analys av i vilken takt nuvarande bidragssystem kan avveck- las. Den enskilde jordbrukarens situation måste uppmärksammas bättre. — — Det är angeläget att olika insatser för att i det enskilda fallet 25

underlätta en omställning och i vissa fall avveckling utreds och utvecklas Prop. 1989/90: 146 ytterligare. Bilaga 2

1.48 Länsstyrelsen i Värmlands län: En omläggning av jordbrukspolitiken enligt förslaget får omfattande konsekvenser inom vitt skilda områden. Inte bara jordbrukssektorn hotas utan i hög grad andra områden som är indirekt beroende av jordbruk, såsom landskapsbild, miljö, kulturvård, sysselsättning och försörjningsberedskap. Konsekvenserna är enligt läns- styrelsens uppfattning summariskt redovisade och bör därför utredas när- mare.

1.50 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Enligt länsstyrelsens mening talar flera skäl för att en omläggning av hittillsvarande jordbrukspolitik nu är ofrånkomlig. Även om skälen för omläggningen är starka får denna emel- lertid inte genomföras i former som utsätter de som i dag har sin bärgning i näringen för påfrestningar som är större än vad som drabbar människor och företag i liknande omställningssituationer. De som har sin sysselsätt- ning inom jordbruket har all rätt att kräva samma sociala skyddsnät som de övriga delarna av befolkningen.

— Det är angeläget att förändringama i Sverige inte drivs med större snabbhet än vad som gälleri vår omvärld. — — —

Länsstyrelsen instämmer i förslagets grunddrag gränsskydd med be- gränsade interna marknadsregleringar. Konsekvenserna av avskaffade in- terna regleringar har emellertid inte belysts tillräckligt, varken på kort eller lång sikt. Enligt länsstyrelsens bedömning kan konsekvenserna för syssel- sättning, ekonomi och landskapet bli mycket stora. — — —

Ett energipolitskt beslut, som främjar inhemsk bioenergiproduktion för såväl uppvärmnings- som drivmedelsändamål bör föregå ett beslut om avreglering av jordbruket.

1.51 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: —- — Konsekvensbeskrivningar- na är otillräckliga på den nationella nivån och i det närmaste obefintliga på den regionala nivån. Speciellt i frågor som rör jordbrukspolitiken samt det öppna landskapet måste förslagen analyseras ytterligare innan en riktig värdering av betänkandet kan göras.

Först när konsekvenserna av förslagen är noggrant analyserade kan en riktig värdering av betänkandet göras.

Länsstyrelsen anser sig därför inte kunna bedöma huruvida arbetsgrup- pens förslag i dess nuvarande form kan ligga till grund för beslut om den framtida svenska livsmedelspolitiken.

1.53 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: En avgörande bakgrund till LAG:s förslag är avsikterna inom GATT att genom en samtidig och successiv neddragning av medlemsländernas jordbruksstöd nå en bättre fungerande internationell livsmedelsmarknad. Länsstyrelsen står bakom denna grundläggande inriktning liksom att ett antal interna regleringar som en följd härav avskaffas. Vi kan däremot inte acceptera LAG:s förslag på ett flertal viktiga punkter, och vårt intryck är att utredningens förslag i 26

stor utsträckning baserats på odlingsförhållandena i södra och mellersta Prop. 1989/90: 146 Sverige. Förutsättningarna i skogslänen har inte fått tillräckligt genomslag Bilaga 2 i utredningen.

Utredningens konsekvensanalyser äri vissa fall bristfälliga. — — —

1.54 Länsstyrelsen i Jämtlands län: En förutsättningslös diskussion om den framtida livsmedelspolitiken ter sig naturlig. Det är en förtjänst, att arbetsgruppen nu tagit upp en sådan — — —. Att komma ifrån det svår- överskådliga regleringssystemet och de konstlade obalanser som följt där- av, är både politiskt och ekonomiskt en nödvändighet. Det nu sagda hindrar dock inte en kritik mot vissa av arbetsgruppens grundläggande utgångspunkter. Arbetsgruppen har inriktat sig på primärproduktionen och i någon mån på förädlingsindustrins förhållanden. Det hade varit motiverat att här äntligen försöka analysera hela livsmedelskedjan från fältet till butiken. Diskussionen om priser och kostnader har alltför länge lämnat distribution och handel åsido. Detta är så mycket allvarligare som struktur och verk- samhet inom dessa sektorer är behäftade med många problem, som med skäl kan befaras verka till konsumenternas nackdel. Utan att ta in dessa problem kan man knappast få någon fullödig diskussion av livsmedelskostnademas problem. Analysen blir både ofull- ständig och snedvriden, om den helt koncentreras till lantbrukarna och lantbrukskooperationen.

1.55 Länsstyrelsen i Västerbottens län: — -— Länsstyrelsen ställer sig positiv till förslagen från livsmedelspolitiska arbetsgruppen (LAG) att avskaffa huvudparten av regleringarna inom den svenska jordbrukspoliti- ken. I LAG:s utredning finns dock ett antal frågeställningar och analyser beträffande det norrländska jordbruket som enligt länsstyrelsens mening inte fått en tillfredsställande lösning.

Arbetsgruppens förslag måste därför kompletteras på vitala punkter för att de allmänna mål som gruppen satt upp för jordbruket i norra Sverige skall uppnås. —

1.58 Delegationen för glesbygdsfrågor: Delegationen anser liksom arbets- gruppen att en successiv avreglering bör ske av vårt jordbruk. — — Samtidigt vill delegationen betona att denna process inte kan ske snabbare än i andra länder.

Enligt delegationens uppfattning har den livsmedelspolitiska arbets- gruppen inte i tillräcklig utsträckning beaktat hela det livsmedelspolitiska området i sin utredning. Inte heller jordbrukssektorn har behandlats i sin helhet då uppmärksamheten i första hand riktats mot jordbrukets roll för livsmedelsförsörjningen. Även i andra avseenden är den bakomliggande analysen för begränsad i sin ansats. Som utgångspunkt har arbetsgruppen valt ett alltför ensidigt och traditionellt nationalekonomiskt synsätt. Sammantaget innebär detta att ett så fullständigt beslutsunderlag som vore önskvärt för ett ställningstagande till en omläggning av vår jordbruks- och livsmedelspolitik inte kan sägas föreligga. Med hänsyn till att så genomgri- 27

pande förändringar föreslås anser delegationen också att en bättre belys- Prop. 1989/90: 146 ning av konsekvenserna borde ha gjorts. Bilaga 2

1.61 Centralorganisationen SACO/SR: Att jordbruksproduktionen måste minskas framöver torde stå utom allt tvivel. Men inom denna totalvolym kan vissa produktionsgrenar förändras och utvecklas. Det är svårt att värdera och bedöma vilka effekterna blir av LAG: s förslag. Här kan olika experter och regleringsekvilibrister uppvisa hisnande konststycken inom sina gebit.

1.63 Familjejordbrukarnas riksförbund: Vi inom Familjejordbrukarna är av den åsikten — — — att vi i Sverige skall producera svenska livsmedel till befolkningen i vårt land. Importen från övriga världen är att betrakta som ett experiment. Vi kan acceptera en övergång till fri handel, men övergångstiden bör vara lOår. — — — Förslaget kommer att leda till många problem. Arbets- lösheten på landsbygden ökar till följd av en dålig lönsamhet för arbete på landsbygden. Bostadsbristen i tätorterna kommer att bli än värre på grund av detta. Utredningens experter har ej tagit hänsyn till landsbygdsbefolkningens . arbete för en bra miljö. Ett arbete som kan bli än bättre i framtiden genom ett jordbruk med lägre intensitet. Arealstödet kan lösa problemet genom att ge ekonomisk ersättning för detta arbete. — —

1.64 Fritidsodlingens riksorganisation: — — — När en ny livsmedelspoli- tik läggs fast är det enligt vår mening rimligt att man även klarlägger trädgårdsnäringens och, inte minst, husbehovsodlingens betydelse för livs- medelsförsörjningen och överväger vilka roller dessa kan spela i framti- den.

1.65 Föreningen Foder och spannmål: — — Foder och spannmål är av den uppfattningen att en omläggning av politiken i riktning mot en av- reglering är nödvändig, för att ge förutsättningar för en livskraftig och ef- fektiv lantbrukssektor i framtiden i Sverige. Mot bakgrund av att sådana åtgärder blir såpass omvälvande är det dock av synnerlig vikt att ha ett fullgott beslutsunderlag, vilket tyvärr inte är fallet med det av LAG lagda förslaget. Det framlagda förslaget bygger på ett antal förutsättningar och antaganden vilka inte är tillräckligt dokumenterade. Därför är det nödvän- digt att noggrannare studera och analysera förslagens konsekvenser, på såväl kort som lång sikt, innan det är möjligt att inta en mer definitiv inställning till hur en avreglering bäst genomförs.

Problemet med överskottsarealen måste enligt Foder och spannmåls uppfattning lösas innan prisregleringen avvecklas. —

— — — Foder och spannmål — —- föreslår att en grundlig konsekvens- analys genomförs för att ligga som ytterligare grund för ett förslag som kan läggas fram för riksdagen år 1991.

1.66. Grossistförbundet Svensk handel: Vi vill i allt väsentligt tillstyrka 28

förslaget till en ny livsmedelspolitik. Den avreglering som förslaget inne- Prop. 1989/90: 146 bär kommer inte bara att leda till sänkta priser för konsumenterna utan Bilaga 2 också stimulera nytänkande och konkurrens inom livsmedelssektom i vårt

land. —

1.67 Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor: Vi delar LAG: s generel- la motiv för en radikal omläggning av nuvarande ordning.

1.68 Hushållningssällskapens förbund: Förbundet delar uppfattningen att jordbrukets nuvarande regleringssystem behöver reduceras och förenklas. Förbundet anser dock att de åtgärder som föreslås av LAG får förödande konsekvenser för jordbruket och landsbygden. LAG har misslyckats med sin uppgift att utforma förslag till ny livsme- delspolitik. LAG har i stället kommit med förslag om ny jordbrukspolitik. LAG:s rapport speglar en total brist på samordning mellan aktuella utred- ningar och förslag. Sambanden mellan jordbruks-. energi-, regional- och skattepolitik har LAG helt bortsett från. Detta är helt oacceptabelt. LAG: s rapport saknar den helhetssyn man måste kunna kräva av en statlig utred- ning.

— - — Utredningen måste i första hand betraktas som en jordbrukspo- litisk utredning. Livsmedelskostnader, kostfrågor och livsmedelskvalitet, som är av intresse för konsumenten, beskrivs förhållandevis lite. Inte heller belyses förädling. distribution och handel, vilket torde ha en väl så stor betydelse för livsmedelspriserna som råvarukostnadema. Även i öv- rigt påverkar förhållandena inom dessa områden, inte minst avsaknaden av fri konkurrens inom grossist- och detaljistledet, effekterna av en av- reglering. — — -— Det saknas i hög grad en noggrann genomgång av vilka medel som skall tillgripas. Det gäller speciellt i vilken takt en omställning kan genomföras samt vilka konsekvenser angivna förändringar för med sig för jordbruk och landsbygd i olika regioner.

1.70 Konsument-Forum: Vi är eniga med rubriken på betänkandet, att vi behöver en ny livsmedelspolitik. Betänkandet har emellertid fått mera karaktären av en ny jordbrukspolitik. I det senare avseendet delar vi utredningens förslag till stora delar — — —. Vi saknar helhetssynen på en livsmedelspolitik. Denna borde ha omfat- tat hela kedjan inkl. "förädling" och distribution. Ett livskraftigt jordbruk och en levande landsbygd saboteras i dag effektivt av den nästan monopol- artade centraliserade distributionen. Vi upplever det som ointressant att ha synpunkter på prisfrågor i jordbruksledet, när resten av kedjan alltför lätt tar hand om eventuella prisfördelar från första ledet. Vi vill också framföra att utredningen alltför mycket fixerat sig på nuläget i världen. Bilden kommer att fortsatt snabbt förändras och vi är övertygade om att stora exportmöjligheter väntar vårt relativt rena jord- bruk. — — — Vi anser att utredningen alltför ensidigt uppehållit sig vid problemställ- ningen att avreglera det svenska jordbruket och inte tillräckligt undersökt

hur man på bästa sätt kan ta vara på den svenska odlingsarealen och det Prop. 1989/90: 146 viktiga svenska jordbruket. Bilaga 2

1.71 Kooperativa förbundet: Arbetsgruppen understryker att förslagen i LAG är att betrakta som principförslag och att det på åtskilliga punkter krävs en utveckling av detaljlösningar. KF är av samma uppfattning. Detta kräver dels att de avgivna synpunk- terna i remissyttrandena i hög grad beaktas vid utarbetandet av regering- ens proposition dels att förtydliganden sker i denna skrivning.

1.72 Landsorganisationen i Sverige: Den av arbetsgruppen föreslagna mo- dellen för en ny livsmedelspolitik skiljer sig från tidigare utredningar på ett förtjänstfullt sätt. Det som nu presenteras är en avreglering av jordbruket, inte som tidigare marginella förändringar inom regleringsekonomin. LO stödjer de principiella resonemang och förslag som går ut på att efterfrå- gan, pris, konkurrens och lönsamhet skall ersätta statliga regleringar inom jordbrukssektorn. Förutsättningarna för att svenska lantbrukare skall kun- na förse svenska konsumenter mcd bra livsmedel till rimlig kostnad för- bättras därmed.

— LO menar att regeringen i sina direktiv till arbetsgruppen borde ha utgått från den helhetssyn på livsmedelskedjan som krävs för att konsu- menternas intressen fullt ut skall kunnatillgodoses. — — —

1.73 Landstingsförbundet: Styrelsen anser att förslagets inriktning är bra. Produktion av billigare och bättre livsmedel borde bli möjlig. Livsmedels- politiken har hittills kännetecknats av en låg grad av måluppfyllelse samti- digt som kostnaderna för att upprätthålla systemet främst under senare år blivit betydande. — — — Det är emellertid viktigt att omläggningen utformas så att regionalpoli- tiska aspekter inte åsidosätts. — — Förbundsstyrelsen anser det som en brist att hälsopolitiska aspekter med anknytning till livsmedelspolitiken inte diskuteras utförligare i utredning— en. — —

1.74 Lantbrukarnas riksförbund: Uppläggningen av arbetet avviker från vad som varit utmärkande för offentligt utredningsarbete i vårt land. Parlamentarikerna har enbart fått fungera som referensgrupp utan reell möjlighet att utöva inflytande på skrivningarna och utan rätt att reservera sig, bara avge särskilda yttranden. LRF:s representanter har som adjunge- rade ledamöter inte fått närvara vid alla sammanträden och har inte givits rätt att avlämna särmeningar. Allsidigt sammansatta expertgrupper, som behövs för att få fram ett genomarbetat beslutsunderlag. har över huvud taget inte anlitats. Resultatet har blivit en slutprodukt som inte utmärks av den grundlig- het. objektivitet och verklighetsförankring som bör krävas av offentligt utredande. — — — Denna uppläggning är så mycket mer anmärkningsvärd eftersom LRF visat stor beredvillighet att medverka i en omprövning — —. Denna 30

beredvillighet borde ha tagits till vara och lagts till grund för en framtidsin- Prop. 1989/90: 146 riktad politik, utvecklad i samförstånd mellan samhället och näringen. Bilaga 2 — — LRF har lagt fram och ställt sig bakom en radikal reformering och förenkling av hittillsvarande prisregleringssystem. — —

LRF har noterat att rapportens titel är ”En ny livsmedelspolitik". — — — Den utlovade helhetssynen uteblev dock. — — —

— — _- LRF vill deklarera som sin uppfattning att LAG:s rapport genom sin ensidighet, sina bristfälliga analyser och ofullständighet i övrigt inte kan läggas till grund för beslut av riksdagen angående jordbruks— och livsmedelspolitiken. På så lösa grunder går det inte att fatta långtgående principbeslut i frågor av så stor betydelse. Det skulle t. ex. vara oansvarigt att frånhända sig det basinstrument, som prisregleringslagen utgör.

Våren 1990 bör heller inte tas några beslut som föregriper de pågående GATT-förhandlingarna — — —.

LRF är emellertid berett att medverka till en långsiktig omställning för jordbruket -— —.

Om riksdagen redan våren 1990 skall ta beslut om inriktningen av jordbruks— och livsmedelspolitiken bör som grund för detta således läggas de riktlinjer som LRF presenterar — — —.

1.75 Samarbetsgruppen för alternativ odling: SAO är positiv till att en avreglering görs i den mån detta är förenligt med en långsiktig resurshus- hållning i enlighet med grundsynen i de fem etiska normer som Naturre- surs- och miljökommitten kom fram till år 1983. SAO är mycket kritisk till att förslaget till den nya livsmedelspolitiken leder till fortsatt förbrukning av ändliga naturresurser. SAO är mycket kritisk till att det inte finns någon miljöanalys i förslaget. Vi ser LAG-rapporten som en del av flera utredningar som görsjust nu. Därför måste en samordning med dessa göras innan beslut fattas om den nya jordbrukspolitiken.

1.77 Småföretagens riksorganisation: Småföretagens riksorganisation an- ser att utredningens förslag om avreglering och förenkling är steg i rätt riktning. Jordbruks- och livsmedelspolitiken måste bli mera marknadsan- passad. Emellertid krävs att förändringarna sker i sådan takt och omfatt- ning att berörda aktörer ges möjlighet att ställa om produktionsapparaten, eller vidta andra åtgärder som kan visa sig nödvändiga, för att undvika utslagning.

1.78 Svenska arbetsgivareföreningen: SAF biträder arbetsgruppens förslag att nuvarande system med gränsskydd och intern reglering av priser och produktion ersätts med ett gränsskydd utan intern marknadsreglering. SAF biträder vidare att stödnivån anpassas till genomsnittet inom OECD-området. Härvid måste beaktas de krav som en framtida svensk EG-anpassning kan komma att ställa. —— — — En grundval för utformningen av en ny livsmedelspolitik måste vara att stödet skall vara väsentligt billigare för samhällsekonomin och konsumenterna än det nuvarande. 31

1.80 Svenska lantarbetareförbundet: Enligt SLF:s uppfattning är det inte Prop. 1989/90: 146 tillräckligt att förändrajordbrukspolitiken. SLF menar att regeringen i sina Bilaga 2 direktiv till arbetsgruppen borde ha utgått från den helhetssyn på livsme- delskedjan som krävs för att både primärproducenternas och konsumen- ternas intressen fullt ut skall kunna tillgodoses. — — — SLF stödjer de principiella resonemang och förslag som går ut på att efterfrågan, pris, konkurrens och lönsamhet skall ersätta statliga reglering- ar inom jordbrukssektorn och vill betona vikten av aktiva åtgärder för att underlätta en omställning.

1.82 Svenska naturskyddsföreningen: Föreningen anser att det är mycket allvarligt att direktiven inte betonar vikten av att den inhemska avregle- ringen utformas så att oersättliga miljö. natur- och kulturvärden knutna till jordbruket inte hotas vid en avreglering. Det är lika allvarligt att direktiven inte har gett arbetsgruppen till uppgift att, i samband med den inhemska avregleringen, utforma åtgärder i syfte att utveckla det jordbruk som morgondagens samhälle behöver. — — Utredningen har försummat väsentliga synpunkter. Förslaget till nytt skattesystem innebär allvarliga försämringar för deltidsjordbruket i skogs- och mellanbygden — — —. Det gynnar s.k. rationella jordbruksföretag — —. Förslaget till ny livsmedelspolitik saknar en väl genomförd miljö- konsekvensanalys. Dessa exempel visar att miljön har alltför låg prioritet i den praktiska politiken.

1.83 Sveriges civilförsvarsförbund: SCF ställer sig i allt väsentligt positivt till en avreglering och marknadsanpassning av livsmedelssektom i enlighet med arbetsgruppens förslag. Vi vill dock betona att avregleringen måste kombineras med starka regionalpolitiska åtgärder så att regional livsme- delsförsörjning säkerställs i hela landet. Detta borde kunna uppnås på det sätt som arbetsgruppen föreslår, men statsmakterna måste då vara beredda att öka glesbygdsstödet och andra regionalpolitiska insatser om arbets- gruppens förslag visar sig vara otillräckliga. —— _—

1.85 Sveriges jordägareförbund: Vi tillstyrker i princip en avreglering av det svenska jordbruket inom ramen för ett gränsskydd men anser att avregleringen och gränsskyddet i väsentliga avseenden måste genomföras på andra sätt än enligt LAG:s förslag. LAG har inte preciserat vilken självförsörjningsgrad som skall gälla. LAG:s förslag kan därför inte utan väsentliga kompletteringar och änd- ringar läggas till grund för en omläggning av den svenska livsmedelspoliti- ken. —

1.86 Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: Sveriges jordbruksarrenda- torers förbund — -— ansluter sig till vad Lantbrukarnas riksförbund anfört i sitt remissvar. Få torde i dag förneka behovet av en ny livsmedelspolitik. För att ge denna bärkraft måste emellertid utredningar som denna samordnas med

andra utredningar främst skatteomläggningen, energipolitiken, miljöpoli- Prop. 1989/90: 146 tiken och regionalpolitiken. Bilaga 2 En fullständig utredning om konsekvenserna av föreslagna förändringar inom hela näringen och effekterna på landsbygden är nödvändig innan beslut tas om ny livsmedelspolitik. I en sådan utredning måste arrendato- rernas förhållanden särskilt beaktas och belysas.

1.90 Trädgårdsnäringens riksförbund: LAG-betänkandet har getts den pretentiösa rubriken ”En ny livsmedelspolitik”. Detta är enligt förbundets mening en mycket missvisande rubricering på vad som i realiteten enbart är ett förslag om en ny jordbrukspolitik. — — — Förbundet anser att en samhällelig livsmedelspolitik förutom jordbru- kets produktionsfrågor även skall innefatta den yrkesmässiga trädgårdsod- lingens produktions- och marknadsfrågor, förädlingsledet för jordbruks- och trädgårdsråvaror. distribution och handel av färska och förädlade råvaror och livsmedel, kontroll- och konsumentfrågor såväl som närings- och kosthållsfrågor.

2 Internationella aspekter

2.1 Styrelsen för internationell utveckling: — — —- Det är angeläget att konstatera att den ökade livsmedelsproduktion som kommer att krävas för den snabbt växande befolkningen i u-länderna i första hand måste produ- ceras där.

2.2 Kommerskollegium: Huvudproblemet för den internationella jord- bruksnäringen är den bristande balans som råder mellan produktion och konsumtion av jordbruksråvaror. —- Ett annat problem för den internationella jordbruksnäringen är den jordförstöring som pågår på olika håll i världen — _. Dessa båda faktorer som på sikt tenderar att öka världsmarknadsprisema på jord- bruksråvaror, bör enligt kollegiet utgöra incitament för att den svenska jordbruksmarken inte utnyttjas för ändamål som i en framtid omöjliggör jordbruksproduktion. Mot bakgrund av dels den svårbedömbara globala utbuds- och efterfrå- gesituationen på jordbruksområdet, dels de pågående förhandlingarna på jordbruksområdet i GATT, finns enligt kollegiets mening anledning till försiktighet vid utarbetandet av en ny svenskjordbrukspolitik.

— För den händelse Sverige i framtiden skulle komma att närmare samarbeta med EG påjordbruksområdet — — — är det viktigt att en sådan utveckling inte onödigtvis försvåras. Det är därför en fördel om den nya svenska jordbrukspolitiken utformas på ett sätt som inte alltför påtagligt avviker från den jordbrukspolitik som EG kommer att föra bl.a. som en följd av förhandlingarna på jordbruksområdet i GATT.

är från svensk synpunkt utomordentligt viktigt att just Norrlandsproble- Prop. 1989/90: 146 matiken beaktas i det fortsatta förhandlingsarbetet när regionala stödfor- Bilaga 2 mer av skilda slag för livsmedelsproduktionen behandlas.

2.10 Lantbruksstyrelsen: — — — Lantbruksstyrelsen saknar en diskussion om det europeiska integrationsarbete som pågår inom alla samhällsområ- den. — —

2.11 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen instämmer i att den framtida mark- användningspolitiken i Sverige bör utformas med hänsyn till ett globalt perspektiv. Om man enbart betraktar näringsbehovet hos jordens befolk- ning fmns egentligen inget globalt överskott av livsmedel. Problemet är bl.a. att en del u-länder liksom länder i Östeuropa inte har tillräcklig köpkraft. Detta kan komma att förändras varför markanvändningspoliti- ken bör utformas med beaktande av möjligheten att i en framtid återgå till livsmedelsproduktion. Det är i dag inga tekniska svårigheter att omföra skogsmark till jord- bruksmark. Skogsodling är ett bra sätt att bevara markens bördighet.

2.13 Statens jordbruksnämnd: Effekter av förslagen som berör gränsskyd- det för enskilda produkter kan medföra en risk för handelspolitiska kom- plikationer. — — —

2.14 Statens jordbruksnämnds konsumentdelegation: — — — KD anser att det är angeläget att liberaliseringssträvandena inom GATT får framgång och Sverige bör aktivt verka härför. Oavsett utvecklingen i GATT-för- handlingarna bör en svensk reform av livsmedelspolitiken fortgå. huvud- sakligen i enlighet med LAG:s förslag.

2.39 Länsstyrelsen i Kalmar län: Lag har relativt fragmentariskt diskuterat den globala livsmedelsförsörjningen. — — —-

— — — Det finns enligt länsstyrelsens uppfattning tendenser som kan påverka den globala försörjningen. exempelvis den starka befolk- ningsökningen. — Vi saknar möjlighet att förutse framtiden och utvecklingen kommer säkert att innebära både förändringar och överrask- ningar och att det därför finns skäl att ha betydande säkerhetsmarginaler och att noga väga varje förändring av betingelserna för svensk livsmedels- produktion som skulle kunna innebära att åkermark för decennier görs omöjlig för produktion.

2.58 Delegationen för glesbygdsfrågor: Det är viktigt att slå fast att faktorn som den globala försörjningssituationen och den accelererande förstöringen av produktionsresurserna måste tillmätas stor vikt vid ut- formningen av en ny livsmedelspolitik.

2.63 Familjejordbrukarnas riksförbund: Att slå ut en livsmedelsproduk- tion i hemlandet för att köpa på Världsmarknaden är klart omoraliskt när svälten på jorden bara ökar. 34

2.70 Konsument-Forum: Förhållandena i tredje världen fordrar att vi är Prop. 1989/90: 146 självförsörjande på livsmedel och insatsresurser, så att vi inte ökar sårbar- Bilaga 2 heten ute i världen genom att göra oss beroende av världsmarknaden. All odlad areal skall bibehållas i vårt land av bl. a. detta skäl. men även med tanke på de framtida underskattade exportmöjlighetema som Sverige fak- tiskt har. Vår relativt rena jord och miljö. jämfört med övriga Europa, är vår resurs. Det kommer snart att göra att efterfrågan på rena livsmedel och hög kvalitet kommer att öka intresset för svenska produkter. — — —

2.72 Landsorganisationen i Sverige: — — I den svenska debatten fram- förs ibland synpunkten att svensk export av t.ex. spannmål skulle lindra de problem med livsmedelsförsörjningen som finns i många av utveck- lingsländerna. LO delar inte den uppfattningen. - —- — Industriländernas export av spannmål undergräver mottagarländernas möjligheter att bygga upp en egen försörjning av livsmedel och förstärker de stora matkoncer- nernas grepp över exportgrödoma. Svensk spannmål kan framöver upp- handlas till världsmarknadspriser av biståndsmyndigheter för insatser i akuta situationer. Något långsiktigt alternativ till en inhemsk försörjning i utvecklingsländerna varken skall eller kan spannmålsexport från Sverige bli.

2.74 Lantbrukarnas riksförbund: LAG ger en glättad bild av livsmedelssi- tuationen i världen. — - Det går inte komma förbi att mycket stora arealer nu är på gränsen att övergå till icke-odlingsbar öken. _ _

2.80 Svenska lantarbetareförbundet: I den svenska debatten framförs ibland synpunkten att svensk export av t.ex. spannmål skulle lindra de problem med livsmedelsförsörjningen som finns i många av utvecklings- länderna. SLF delar inte den uppfattningen. — _ — Industriländernas export av spannmål undergräver mottagarländernas möjligheter att bygga upp en egen försörjning av livsmedel och förstärker de stora matkoncer- nemas grepp över exportgrödoma. — — — Något långsiktigt alternativ till en inhemsk försörjning i utvecklingsländerna varken skall eller kan spann- målsexport från Sverige bli.

2.82 Svenska naturskyddsföreningen: Utredningen synes utgå ifrån att världsmarknaden även framgent kommer att kännetecknas av överskott på livsmedel. Enligt föreningens mening är ett sådant antagande illa under- byggt. — — — Enligt föreningens mening är det möjligt — kanske t.o.m. sannolikt — att världsmarknaden redan i mitten av 1990-talet kan komma att känne- tecknas av brist på livsmedel. Därför är det ett absolut krav att de arealer som planeras tas ur drift används på ett sådant sätt att de snabbt åter kan tas i anspråk för matproduktion. Det innebär ett nej till skogsplantering annat än med lövträd i begränsad omfattning. Föreningen anser att regeringen i GATT-förhandlingarna skall driva kravet att en internationell avreglering måste ske med fullt beaktande av 35

miljöaspekterna. Härvid torde det inte vara tillräckligt med miljö- och Prop. 1989/90:146 hälsokrav på införda produkter, utan kraven bör även riktas mot den Bilaga 2 produktionsteknik som används. — —

3 Utvärdering av nuvarande politik

3.3 Överbefälhavaren: Överbefälhavaren anser i likhet med utrednings- gruppen att motiven för den reglering av priser och produktion inom livsmedelsområdet som utformats under tidigare decennier numera har genomgått radikala förändringar. Behovet av omprövning av livsmedels- politikens grundläggande principer är därför stort.

3.5 Socialstyrelsen: — - Livsmedelssystemet kan inte sägas ha be- främjat ett hälsoriktigt kosthåll. -— En annan brist är att systemet tillsammans med stordrift och koncentra- tion inom livsmedelssektom, inte minst i fråga om distributionen, kommit att äventyra den fria konkurrensen. En närmast monopolliknande situa- tion kan sägas råda på vissa marknader. — — —

Socialstyrelsen delar uppfattningen att livsmedelspolitikens förebyggan- de effekter på den yttre miljön hittills har varit negativa. — —

3.9 Riksantikvarieämbetet: Även om nuvarande jordbrukspolitik bidragit till att jordbruksproduktionen kunnat fortleva inorn landsdelar med sämre förutsättningar tvingas man konstatera att den i stora stycken varit till men för kultur- och naturmiljön. —

— — — Riksantikvarieämbetet: instämmer därför i önskemålen om en omprövning av dagensjordbrukspolitik.

3.10 Lantbruksstyrelsen: Vad gäller effektivitetskravet — — vill lant- bruksstyrelsen understryka att pr'oduktivitetsutvecklingen på företagsnivå i primärproduktionen varit positiv. Vad gäller markanvändningen delar lantbruksstyrelsen arbetsgruppens slutsats att markresursen i jordbruket är delvis fel använd sett från ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Beträffande beredskapsmålet delar lantbruksstyrelsen arbetsgruppens uppfattning att överkapacitet råder vad gäller fasta produktionsresurser.

Beträffande konsumentmålet är enligt arbetsgruppen de grundläggande kraven väl uppfyllda. Däremot framhålls att utvecklingen av nya produk- ter och prisutvecklingen är otillfredsställande. Lantbruksstyrelsen vill som förklaring till dessa förhållanden peka på den höga företagskoncentra- tionen och bristande konkurrensen inom distribution, förädling och han- del — — —.

Vad gäller inkomstmålet är — — — en grundläggande förutsättning för att övriga livsmedelspolitiska mål ska kunna uppfyllas att inkomstutveck- lingen i primärproduktionen är tillfredsställande.

Lantbruksstyrelsen kan i huvudsak ansluta sig till utredningens beskriv- ning avjordbrukets negativa miljöeffekter. -— — 36

Bilaga 2

Arbetsgruppen anser att de förhållandevis höga priserna på jordbrukets produkter är skulden till miljöproblemen ijordbrukct. — — — Strukturra- tionaliseringen i jordbruket är inte endast en följd av en hög prisnivå på produkterna utan också av ökande kostnader för främst arbetskraft. En internationell utblick visar att även i länder med förhållandevis låga jord- brukspriser är jordbrukets miljöproblem stora, ofta mycket större än i Sverige. Orsaken härtill kan vara att det inte är jordbrukspolitiken i sig som avgör problemens styrka och art utan samhällets tekniska och ekono- miska utveckling samt institutionella faktorer såsom miljölagstiftning m.m. Det är enligt lantbruksstyrelsens erfarenhet fullt möjligt att åstad- komma väsentliga miljöförbättringar genom olika åtgärder som vidtas inom ramen för nuvarande system.

Det regionala målet framstår enligt arbetsgruppen som i stort uppfyllt vad avser jordbrukets egen regionala fördelning. Även i detta avseende finns det enligt lantbruksstyrelsens mening betydande risk för att en mo- mentan avreglering kan leda till en sådan omstrukturering inom jordbru- ket att de regionala målen motverkas.

Lantbruksstyrelsen delar inte arbetsgruppens bedömning att en bild av ett produktionssystem som brister i centrala avseenden framträder. — —

Lantbruksstyrelsen instämmer dock, liksom flertalet lantbruksnämnder, i arbetsgruppens grundsyn och allmänna slutsatser om behovet av en ny livsmedelspolitik med övergång till ett friare och mer marknadsorienterat system för prisbildning på jordbruksprodukter.

3.13 Statens jordbruksnämnd: JN delar uppfattningen att de motiv som ursprungligen funnits för den omfattande regleringen av jordbrukssektorn försvagats. Systemet har inneburit nackdelar — främst genom att det inom systemets ram visat sig vara svårt att tillämpa en prissättning som förhind- rar överproduktion. Det finns därför skäl som talar för en begränsning av regleringarna och att jordbruket därmed ges villkor som är mer likartade dem som gäller för andra sektorer i samhället.

3.14 Statens jordbruksnämnds konsumentdelegation: KD delar LAG: s kri- tiska syn På den nuvarande jordbruksprisregleringen och dess effekter.

3.23 Näringsfrihetsombudsmannen: Arbetsgruppens beskrivning — — — är översiktlig, men såvitt NO kan bedöma riktig. Den ger en bild av ett regelverk som i fråga om omfattning och komplexitet torde sakna motstyc- ke i någon annan del av svenskt näringsliv. På nära nog samtliga reglerade varuområden har betydande kostnader för olönsam export av överskotts- produktion uppkommit genom formellt bestämda avsättningsgarantier eller andra regleringsåtgärder med samma effekt. Att producenten garante- ras en avsättning för sin produktion till ett givet pris utan att få några signaler från marknaden torde enligt NO:s mening vara den främsta nackdelen med nuvarande reglering.

3.24 Statens pris- och konkurrensverk: — — — Verket instämmer i stort i beskrivningen av den nuvarande jordbruksprisregleringens negativa effek-

ter för samhällsekonomin, vilka också framhållits av SPK i olika samman- Prop. 1989/90: l46 hang. Bilaga 2

3.25 Konsumentverket: Det grundläggande problemet med dagens system är enligt vår mening att konsumenten belastas med stora kostnader utan att samtidigt få tillgång till livsmedel av god kvalitet. Syftet med att förändra livsmedelspolitiken måste vara att sänka priserna, eller åtminsto- ne dämpa den snabba prisutvecklingen. och sarrrtidigt förbättra livsrrre- delskvaliteten i vid bemärkelse. —- — —

3.26 Statens naturvårdsverk: En av de stora bristerna i den hittills förda jordbruks- och livsmedelspolitiken är den dåliga integreringen med strä- vanden och mål på miljöområdet. —- — Den ökande specialiseringen, de ökande insatserna av handelsgödsel och bekämpningsmedel, snedfördel- ningen geografiskt av djurhållning etc. är en följd av den förda politiken. men även av den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Under 1980-talet har dock en integrering påbörjats, främst tack vare livsmedelspolitiska beslutet år 1985. — -— -—

3-55 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Stora delar av dagens jordbruks- produktion är baserad på ett system av regleringar som började byggas upp för merän 50 år sedan. Regleringssystemets nackdelar. i första hand den svaga eller obefintliga köpplingen mellan marknaden/konsumenterna och producenterna har bliVit alltmer påtagliga. Detta har lett till kostsamma överskott som medfört sjunkande lönsamhet för jordbrukarna men trots det ökade matpriser, samt påfrestningar på miljön och att största delen av jordbruksstödet hamnat i områden som inte är prioriterade ur regionalpo- litisk synpunkt. — — —

3.66 Grossistförbundet Svensk handel: Vi instämmer för vår del i den bedömning av effekterna av den hittillsvarande jordbrukspolitiken, som redovisas i betänkandet. _. _ _

3.68. Hushållningssällskapens förbund: Som ”utvärdering och analys" måste avsnittet lnkomstmålet betraktas som klart bristfälligt i utredning- en. — — —

— — Anmärkningsvärt är den brist på helhetssyn som utredningen visar, eftersom just dessa förhållanden drastiskt kommer att förändras av den förändrade skattepolitiken.

3.72 Landsorganisationen i Sverige: — — — LO delar arbetsgruppens be- dömning att den nuvarande politiken och strukturen i livsmedelskedjans olika led försvårar för producenterna att tillgodose konsumenternas krav på bredd och variation i utbudet. — — — Mängden av målsättningar, var och en för sig rimlig, har enligt LO:s uppfattning bidragit till att den förda politiken aldrig har kunnat bli effektiv. De olika målsättningarna har lett till målkonflikter. — — - Det är ingen tvekan om att den nuvarandejordbruks- och livsmedelspo— 38

litiken har stor del i den pris- och lönespiral som negativt påverkar svensk Prop. 1989/90: 146 samhällsekonomi och svenska företags internationella konkurrenskraft. Bilaga 2

3.74 Lantbrukarnas riksförbund: LAG anger att stödet till jordbruket upp- går till 16 miljarder kr. och i debatten anges ofta att jordbruket .kostar samhällsekonomin så mycket. Denna slutsats är bräcklig. - —

— Enligt underhandsuppgifter från OECD har Sveriges och övriga länders PSE-tal för de senaste åren reviderats. OECD:s nya siffror innebär att Sveriges PSE-tal i det närmaste har utvecklats parallellt med EG:s tal sedan år l986. — —

- Livsmedelsförsörjningen har av ett övervägande flertal i riksda- gen uppfattats som så betydelsefull att man i den praktiska tillämpningen avstått från hastiga förändringar. Politiken har på så sätt kommit att verka stabiliserande; prisregleringssystemet har motverkat effekterna av såväl stora prisökningar som stora prisfall på världsmarknaden. — —

LRF har genom åren anfört många kritiska synpunkter på jordbrukspo- litiken och på det sätt näringen behandlats. Både ekonomiskt och socialt är lantbrukarna i en sämre situation än jämförbara grupper. — -—

Ifråga om måluppfyllelse — — — har vi tryggar livsmedelsförsörjningen med produkter av hög kvalitet. Hittills har också livsmedelsberedskapen varit någorlunda god, även om vår sårbarhet blivit allt större.

Vi har genomfört en genomgripande teknisk rationalisering och en strukturrationalisering som gör att vårt jordbruk i jämförelse med andra ländersjordbruk är effektivt. — — —

Vi har hittills kunnat upprätthålla jordbruk även i norra Sverige. Målet om "geografisk differentiering" håller vi dock på att avlägsna oss ifrån.

Konsumentmålet om rimliga priser anser LRF uppfyllt till den del det kan påverkas avjordbrukspolitiken. Den allmänna kostnadsnivån och den höga matmomsen har haft störst betydelse för livsmedelspriserna. — —

lnkomstmålet har generellt inte uppnåtts,-vilket bl.a. framgår av en nyligen framlagd rapport från RRV.

LAG:s resonemang om exportkostnaderna är till ytterlighet förenklade.

Jordbruksproduktionens inverkan på miljön har alltmer uppmärksam- mats. — — —

_ _ LRF finner anledning att här framhålla att jordbruket självt i . hög grad är drabbat av den miljöförstöring som uppkommer genom ut- släpp i luft och vatten från industri, kraftanläggningar och trafik.

LAG:s redovisning av de aktuella miljöproblemen är fixerad till intensi- tetsnivån som en nyckelfaktor för miljöeffekterna. Därmed uppstår en ensidig, schabloniserad och i stora stycken felaktig bild av förhållandena.

En analys av de miljöeffekter, som modem jordbruksdrift har, måste beakta både positiva och negativa sidor. — —

LAG:s schablonmässiga synsätt har lett till att de regionala och lokala variationerna inte blivit beaktade i rimlig utsträckning. — — —

— — — LRF kan därför inte vitsorda LAG:s beräkningar och slutsatser om sambandet mellan kvävegödsling och läckage. — — —

LRF vill även i detta sammanhang påpeka att LAG inte redovisat Prop. 1989/902146 orsakerna till prisökningarna på livsmedel. Bilaga 2

— — — I det led jordbruksregleringen verkar (PR-index) var prisupp- gången under 1980-talet lägst.

Den slutsats man åtminstone borde kunna dra — _- — är att det inte finns utrymme för ytterligare lönsamhetsförsämringar om näringen skall kunna överleva. De drastiska prissänkningar som LAG: s förslag åtminsto- ne på kort sikt skulle leda till står i bjärt kontrast till RRV:s beräknade behov av prisökningar på jordbrukets produkter. — -—

Vad gäller prisstödets kapitaliseringseffekt bör — — noteras att real- priset på jordbruksfastigheter under de två senaste årtiondena varit i stort sett oförändrat. De höga priser som uppnåtts för välbelägna fastigheter, lämpliga som lantställen för förmögna personer har inget som helst sam- band med prisstödet. —

— — Markpriserna i Sverige är internationellt sett mycket låga och talet om kapitaliserat prisstöd är malplacerat. — —

— — — Markprisemas betydelse för produktionskostnadema överdrivs ofta i debatten. — — —

— — — Det är prisökningar i senare led som lett till att realprisema för prisreglerade livsmedel stigit. LRF finner det anmärkningsvärt att statliga utredningar vid upprepade tillfällen lägger skulden för dessa prisökningar på jordbruksprisregleringen och därmed indirekt på jordbruket. Om det tas ut för stora marginaler, om det görs oskäliga vinster eller om effektivi- teten är låg i efterföljande led då. bör samhällets och konsumenternas intresse ägnas åt att åtgärda detta.

3.76 Småbrukare i Väst: Den nu i många år bedrivna jordbrukspolitiken har varit förödande på många sätt. Landsbygdens avfolkning har ökat på grund av lantbruksnämndernas monopol och sammanslagningspolitik, de nya ”godsen” har slukat mängder av skattemiljoner i försöken att bli "bärkraftiga”. Miljön har försämrats genom enorma mängder handelsgöd- sel, flytgödsel och jordbruksgifter, våra ytvatten och grundvatten är i fara.

De mindre jordbruken har hela tiden varit i strykklass. —-

3.89 Tjänstemännens centralorganiisation: — — Orsaken till de höga konsumentprisökningama på livsmedel under hela 1980-talet bör sökas i hela livsmedelskedjan, inte endast i dess prisreglerade del.

En lång rad statliga utredningar har genom åren försökt kartlägga effek- tivitet och prisbildning i hela livsmedelskedjan utan att enligt TCO:s mening lyckas särskilt väl med detta. Livsmedelspolitiska arbetsgruppen (LAG) framför som huvudförklaring att de regelbundet återkommande besluten om prishöjningar i jordbruksreglerade led ger efterföljande led legitimitet för att också höja sina priser. Avskaffas jordbruksprisöverlägg- ningar och halvårsvisa prisökningstillfällen utsätts den icke prisreglerade industrin, parti- och detaljhandeln för ett ökat tryck att inte höja sina priser, menar LAG.

TCO anser inte att denna analys är helt övertygande. Prisbildningen i 40

livsmedelskedjan är administrativt styrd och i huvudsak kostnadsrela- Prop. 1989/902146 terad. Endast genom ökad konkurrens med åtföljande kostnadspress på Bilaga 2 parti- och detaljhandeln kan prisutvecklingen dämpas. Möjligheterna att öka konkurrensen i livsmedelskedjan får dock bedömas som tämligen begränsade så länge denna skyddas från utländsk konkurrens genom ett

gränsskydd.

4 Principer, mål och medel för den framtida politiken

4.2 Kommerskollegium: Kollegiet är i princip enigt med utredningen om att den svenska jordbrukspolitiken i större utsträckning än i dagsläget bör vara grundad på marknadsekonomi för att därmed främja effektiviteten så att den snabbare prisstegringstakten för livsmedelsprodukter kan dämpas jämfört med prisutvecklingen för andra varor i det svenska samhället. En viktig uppgift för den svenska jordbruksnäringen, är emellertid också att producera kollektiva nyttigheter åt det svenska samhället — —. För att åstadkomma detta krävs sannolikt stödåtgärder av olika slag. — — Att i det korta perspektivet ändra den svenska jordbrukspolitiken ge- nom att behålla gränsskyddet på nuvarande nivå men slopa den interna regleringen av priser och produktion och på så sätt åstadkomma en sänk- ning av prisnivån på jordbruksvaror internt i Sverige kan främja effektivi- tetsmålet och konsumentmålet i jordbrukspolitiken. Samtidigt finns emel- lertid risk för negativa konsekvenser för jordbrukarna om resultatet blir kraftigt varierande och alltför låga producentpriser. — — För att mildra negativa verkningar torde — — — särskilda övergångsbestämmelser behö- va vidtas. Om utredningens förslag härvidlag är tillräckliga och lämpligt avvägda kan kollegiet inte bedöma.

När det gäller utformningen av gränsskyddet —- anser kollegiet att det nuvarande systemet med rörliga införselavgifter är att föredra framför ett mer statiskt skydd som tullar. — —

Exporten av jordbruksråvaror bör även fortsättningsvis ske med hjälp av exportbidrag som dock i likhet med importskyddet kan reduceras.

Regleringen av utrikeshandeln med jordbruksråvaror bör självfinansie- ras genom att exportbidragen täcks av införselavgifter. Den belastning som budgetfinansieringen av bidragen utgör bör således elimineras.

4.3 Överbefälhavaren: Förslagen i stort till ny livsmedelspolitik med minskning av nuvarande regleringssystem och bl.a. innebärande att sär- skilda kompletteringsåtgärder vidtas — offentligt finansierade — för att säkerställa en god beredskap, värna om miljön och främja de regionalpoli- tiska målcn stöds av överbefälhavaren. Det är angeläget att en minskning av regleringssystemet sker med sådant hänsynstagande att svensk jordbruksprodukton inkl. den särskilt betydel- sefulla mjölkproduktionen och svensk livsmedelsindustri inte åsamkas 41

allvarliga utslagningar som drabbar försörjningen under beredskap och Prop. 1989/90: 146 krig. Bilaga 2 Utredningsgruppens förslag till målformulering vad avser den mening som uttrycker den säkerhetspolitiska inriktningen — — — kan överbefälhavaren stödja.

4.5 Socialstyrelsen: Avsikten med att över huvud taget producera och tillhandahålla livsmedel bör rimligen vara att tillgodose ett kosthåll som till kvalitet och kvantitet befrämjar hälsan för hela befolkningen, oavsett socialgrupp och bostadsort.

— — — Konsument- och hälsoperspektivet är enligt socialstyrelsens me- ning inte tillräckligt beaktat i betänkandet. Detta kännetecknar även de slutliga övervägandena och förslagen. Enligt socialstyrelsens mening bör konsumentmålet ges en starkare ställning och ett särskilt hälsomål bör antas.

Med dessa förbehåll ansluter sig socialstyrelsen till det allmänna synsätt som betänkandet ger uttryck för. Styrelsen tillstyrker förslagen om gräns- skydd utan interna marknadsregleringar, kompletterat med riktade åtgär- der. I fråga om åtgärder för att tillgodose beredskapskraven vill socialsty- relsen påpeka att den kriskost som beräkningarna utgår från är otillräcklig från hälsosynpunkt. Detta har betydelse även för beräkningen av det fredstida behovet.

4.7 Riksskatteverket: RSV har inget att erinra mot de av arbetsgruppen framlagda förslagen.

4.9 Riksantikvarieämbetet: Ämbetet delar i stort arbetsgruppens målfor- mulering men anser inte att den föreslagna målformuleringen är tillräcklig. — — — Den föreslagna skrivningen ger uttryck för en alltför snäv syn på jordbrukets markanvändning nu och i gången tid. — — —

— — — Produktion och markanvändning bör främja tillvaratagandet av odlingslandskapets kulturvärden från olika epoker och brukningsforrner.

4.10 Lantbruksstyrelsen: -— — — Lantbruksstyrelsen delar uppfattningen att produktionen skall vara underkastad samma villkor som andra näring- ar. Samtidigt måste dock vid utformningen av politiken hänsyn tas till vissa avgörande skillnader mellan primärproduktionen och andra näring- ar.— — —-

Vad gäller arbetsgruppens förslag till målformulering konstaterar lant- bruksstyrelsen att detta i stort inte avviker från de mål som formulerades i 1985 års livsmedelspolitiska beslut.. Lantbruksstyrelsen delar uppfattning- en att inkomstmålet kan formuleras indirekt. Samtidigt vill styrelsen fram- hålla att inkomstmålet bör uppfyllas för att det företagsekonomiska effek- tivitetskravet skall uppfyllas. Detta är även en grundläggande förutsätt- ning för att övriga mål skall uppnås.

Arbetsgruppen diskuterar även samband mellan mål och principer för ersättning. En utgångspunkt är härvid att en separat ersättning bör disku- teras i den mån efterfrågan på s.k. kollektiva tjänster inte är tillfredsställd i 42

och med den erhållna produktionsvolymen. Oavsett vilket principiellt Prop. 1989/902146 resonemang som förs, kan enligt styrelsens mening produktionen av varor Bilaga 2 i praktiken inte särskiljas från produktionen av vad som arbetsgruppen benämner kollektiva tjänster. Produktion av öppet landskap förutsätter exempelvis ofta att animalieproduktion bibehålls.

Lantbruksstyrelsen delar arbetsgruppens uppfattning att den lösning i vilken produktionen i grova drag anpassats till den inhemska konsumtio- nen inte garanterar att miljöintresset tillgodoses i tillräcklig utsträckning. Detta förhållande förstärks enligt lantbruksstyrelsens uppfattning även av den regionala omlokalisering av i första hand animalieproduktionen som en intern avreglering sannolikt leder till. Liksom beträffande beredskapen anser lantbruksstyrelsen att offentliga insatser är nödvändiga — — —.

I redovisningen av medel saknar lantbruksstyrelsen en beskrivning av flera av de medel som hittills har kommit till användning för att uppfylla de livsmedelspolitiska målen. Bland dem kan nämnas den jordbrukspoli- tiska lagstiftningen, investeringsstöd. rådgivning till jordbruket samt stöd till forskning och utveckling. Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning bör dessa medel vara väsentliga inslag i livsmedelspolitiken även i fortsätt- ningen. — ——

Lantbruksstyrelsen delar inte arbetsgruppens bedömning att det nu är väsentligt att påbörja anpassningen av stödnivån i det svenska jordbruket till den som råder genomsnittligt inom OECD-området. Styrelsen anser inte heller att Sverige i pågående GATT-förhandlingar bör göra längre gående åtaganden än andra jämförbara länder. i första hand EG och de nordiska länderna. Detta gäller både gränsskyddets nivå och konstruktion.

4.12 Statens livsmedelsverk: Livsmedelsverket ställer sig bakom de princi- per och mål för livsmedelspolitiken som arbetsgruppen redovisat. — — —

4.13 Statens jordbruksnämnd: JN tillstyrker förslaget att den interna marknadsregleringen avvecklas och att det generella stödet till jordbru- ket tills vidare i stor utsträckning kommer att baseras på ett gränsskydd.

— — Förslaget ger endast knapphändiga upplysningar om hur gräns- skyddet skall fungera i avvaktan på att en GATT-överenskommelse nås.

Om en anpassning av gränsskyddet i enlighet med GATT inte kommer att genomföras tillräckligt snabbt kan det uppstå behov av att justera det svenska gränsskyddet både uppåt och nedåt.

4.14 Statens jordbruksnämnds konsumentdelegation: Främjande av kon- sumentintresset bör vara det övergripande målet för livsmedelspolitiken. Utredningens förslag till övergripande målformulering är i överensstäm- melse med KD:s grundtankar och stöds därför av KD. LAG: s principiella utgångspunkter leder till ståndpunkten att ersättning bör utgå till jordbruket för efterfrågade varor via priset och för efterfråga- de tjänster genom riktade åtgärder. KD delar LAG:s uppfattning. — — — KD tillstyrker förslaget om intern avreglering. Det ligger i konsumenter- 43

nas intresse och långsiktigt även i producenternas — att priserna på Prop. 1989/902146 jordbruksprodukter får framkomma som en följd av efterfrågan och utbud Bilaga 2 på marknaden i stället för som nu på administrativ väg. — — Det är angeläget för konsumenterna att gränsskyddet generellt sett kan avskaffas eller sänkas. Sverige bör aktivt verka för detta i pågående GATT- förhandlingar. Gränsskyddet får — — — inte bli prohibitivt i ett avreglerat system utan i förekommande fall kunna sänkas ned till det inhemska jämviktspriset. Restitutionsförfarandet bör kvarstå.

4.16 Plan- och bostadsverket: Ett långsiktigt hållbart jordbruk, som beva- rar markresurser och bibehåller varierande natur- och kulturmiljöer är en viktig utgångspunkt vid omprövningen av landets jordbrukspolitik.

— — Landsbygdens struktur i delar av landet är redan i dag mycket sårbar för ytterligare utglesning.

Boverket anser att de stödformer för landets framtida jordbruk från regionalpolitisk. beredskaps- och miljösynpunkt bör behandlas utifrån en lokal helhetsbild. Kommunernas översiktsplaner, där en lokal strategi för landsbygdens utveckling kan redovisas, är ett lämpligt redskap för detta.

4.17 Statens industriverk: SIND instämmer i det generella resonemanget om strävan efter fri konkurrens inom ramen för gränsskyddet. — —

4.20 Riksrevisionsverket: RRV anser — — det vara angeläget att re- formarbetet enligt arbetsgruppens principiella förslag förs framåt. Ett al- ternativ till rådande system måste nu prövas vilket förutsätter en radikal omläggning från ett allmänt prisregleringssystem till selektivt riktade åt- gärder som medel för att effektivt tillgodose skilda mål. Utvecklingen av det internationella samarbetet på det jordbruks- och livsmedelspolitiska området är ytterligare skäl för en snabb reformering av den svenska jordbrukspolitiken.

4.23 Näringsfrihetsombudsmannen: — -— — NO kan i princip helt ansluta sig till utgångspunkten att livsmedelsproduktionen skall underkastas sam- ma villkor som andra näringar. Huruvida jordbruket har förmåga att anpassa sig till en fri marknadshushållning utan oacceptabla problem från social synpunkt är självfallet osäkert. — — —

Arbetsgruppen konstaterar att konsument-, effektivitets- och inkomst- mål i huvudsak tillgodoses genom en väl fungerande marknad. en uppfatt- ning som NO — — — delar — —.

För de återstående målen bör, såsom arbetsgruppen framhåller. riktade, selektiva åtgärder vidtas eftersom de avser kollektiva tjänster. — — Enligt NO:s mening bör dessa åtgärder tillämpas med restriktivitet så att inte önskade strukturförändringar i jordbruket motverkas.

NO stöder LAG:s ståndpunkt att det är bättre att grundligt reformera förutsättningarna för näringen än att successivt sänka reglerande priser och andra stödåtgärder. Det förefaller nödvändigt att tills vidare behålla 44

gränsskyddet i avvaktan på resultatet av de fortsatta förhandlingarna i Prop. 1989/901146 GATT. Det synes också lämpligt att gränsskyddet tills vidare behåller Bilaga 2

formen av en införselavgif . — — — Införselavgiftema bör inte reserveras

för speciella ändamål inom branschen.

4.24 Statens pris- och konkurrensverk: Principen bör. såsom framförs i rapporten, vara att jordbruket skall behandlas som varje annan näringsgren. — — —

— — — Verket vill emellertid framhålla att verkliga vinster för samhälls- ekonomin kan uppstå först när en fullständig avreglering genomförts. Gränsskyddet är den faktor som har störst påverkan på priser och konkur- rensförhållanden inom livsmedelssektom. Det är därför beklagligt att ett bibehållet gränsskydd varit utgångspunkt för uppdraget. — — — Enligt SPK:s mening är det nödvändigt att frågan om att påbörja avvecklingen av gränsskyddet övervägs i det fortsatta beredningsarbetet inom regerings- kansliet.

— — En naturlig följd av att jordbruksproduktionen skall inriktas på att tillfredsställa konsumenternas efterfrågan blir att konsumentmålet måste sättas främst. SPK har inget att erinra mot den föreslagna formule- ringen av konsumentmålet. —

— Verket delar arbetsgruppens åsikt att beredskapskraven inte bör översättas i konkreta mål för produktionen.

Med utgångspunkt i principen att jordbruket skall behandlas som varje annan näringsgren i samhället anser SPK det riktigt att inte formulera särskilda inkomstmål för företagarna inom jordbrukssektorn. Av samma skäl anser verket att specifika miljömål och regionalpolitiska mål inte bör uppställas för jordbrukssektorn utan inordnas i målsättningen för den generella regionalpolitiken resp. miljöpolitiken.

4.25 Konsumentverket: I målformuleringen för en ny livsmedelspolitik bör enligt vår mening konsumentmålet ges den största tyngden. Konsu- mentmålet bör formuleras mer konkret än den allmänt hållna lydelse som föreslagits i betänkandet.

— — — Konsumentverket anser det motiverat att samhället vidtar åtgär- der för att säkerställa en god beredskap. värna om värdefulla inslag i odlingslandskapet samt främja de regionalpolitiska målen. Kostnaderna för detta skall inte belasta matpriserna.

Enligt arbetsgruppen skall konsumentmålet i huvudsak tillgodoses ge- nom en väl fungerande marknad. Om det vid en uppföljning visar sig att så inte blir fallet måste det finnas möjlighet att ingripa i syfte att bl. a. främja livsmedelskvaliteten i vid bemärkelse.

Den svenska marknaden får inte avskärmas från en import som kan ge ett bredare urval åt konsumenterna. Det är enligt verkets mening väsent- ligt att konsumentintresset ges ett inflytande över gränsskyddet — — _. Överläggningar skulle kunna ske med den nuvarande konsumentdelega- tionen.

4.26 Statens naturvårdsverk: När en helt ny livsmedelspolitik nu skall 45

utformas finns en god möjlighet att ta tillvara de positiva möjligheter som Prop. 1989/90: 146 ligger i en framåtsyftande och förjordbruket och naturresurserna rationell Bilaga 2 integrering av olika mål som samhället uttalat. — — 1 den nu av LAG presenterade rapporten om en ny livsmedelspolitik har dessa möjligheter behandlats endast flyktigt. — — Förslaget måste kompletteras med och nrodificras till att även omfatta miljömål. — — För att miljömålen skall kunna uppnås kommer bl. a. att krävas att vissa lagförändringar görs och införandet av den nya politiken sker mjukare och med en längre övergångsperiod än tre år — — —.

4.27 Kemikalieinspektionen: Skrivningen "God miljö och långsiktig hus- hållning med resurserna” bör anges som förutsättningar vid val av mark- användning och brukningsmetodcr för att få det genomslag för miljötän- kande som behövs i en ny jordbruks- och livsmedelspolitik. Inspektionen delar uppfattningen att det för att nå miljömål inom jord- bruket krävs riktadc. selektiva åtgärder inkl. restriktioner — — —.

4.29 Sveriges lantbruksuniversitet: Huvudprincipen i LAG:s förslag är att avveckla de interna marknadsregleringama — — — men bibehålla gräns- skyddet — — —. Eftersom förslaget inte innebär en fullständig avreglering kan man inte bortse från den risk som finns i att det bibehållna gränsskyd- det och de föreslagna direktstöden kan leda till omfattande administration och långtgående marknadsingripanden. Detta liksom övriga konsekvenser av förslaget kan fortlöpande behöva granskas och övervakas. för att inte återigen leda till de problem som det nu aktuella förslaget syftar till att lösa. Det s.k. inkomstmålet bör framdeles formuleras indirekt. Empiriska och teoretiska skäl talar för att det enda rimliga sättet att formulera inkomstmålet är: Om vi får en tillräcklig inhemsk försämring med de varor och tjänsterjordbruket kan bidra med så kan ersättningen till insatt arbete och kapital anses vara tillräcklig. Genom att frågor om beredskap. miljö, glesbygdsfrågor och annat bru- tits ut ur den egentliga jordbrukspolitiken ökar effektiviteten och ända- målsenligheten i de insatta åtgärderna. — — —

4.37 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen ansluter sig till grund- tanken: ett tills vidare bibehållet gränsskydd. Länsstyrelsen håller med om att prisregleringen i stort skall avskaffas. För vissa regioner och för vissa produkter krävs dock åtgärder för att minska de problem som uppstår när konkurrensen släpps fri. —

4.39 Länsstyrelsen i Kalmar län: — — — Länsstyrelsen anser dels att ett principbeslut bör fattas om förenkling och ökad marknadsanpassning av pris— och marknadsregleringama av jordbrukets produkter med sikte på marknadsanpassning vid sekelskiftet. dels att gränsskyddet ges sådan ut- formning att det harmonierar med det skydd jordbruket i Europadelen av OECD tillämpar. — _— Länsstyrelsen anser — — inte att det finns anledning att ha en 46

nationell ambitionsnivå att vara ett internationellt föregångsland när det Prop. 1989/90: 146 gäller att snabbt avveckla stödåtgärder till inhemsk livsmedelsproduktion Bilaga 2 och därvid nödvändiggöra en starkt ökad import.

4.40 Länsstyrelsen i Gotlands län: Vi ställer oss bakom principen om en förenklad reglering. Vi kan däremot inte förstå varför jordbruksnä- ringen skall fråntas rätten till en politik som innebär en viss intern prisut- jämning mellan olika delar av landet beroende på olika produktslag.

Ett fortsatt gränsskydd är nödvändigt under överskådlig tid. — — — Gränsskyddet bör vara så utformat att den inhemska produktio- nen i stort är anpassad till den svenska konsumtionen.

— — — Sverige får i GATT-förhandlingama inte gå före andra länder genom en egen avreglering och ensidiga åtaganden. — — —

_ _ _ Vid fortsatta förhandlingar om avregleringar, bör hänsyn tas till de i Sverige stränga reglerna inom livsmedelsområdet.

4.41 Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen delar utredningens upp- fattning att den nuvarande livsmedelspolitiken främst avseende produk- tionsvolym brister i måluppfyllelse. Det finns därför skäl att i jordbruket såväl som inom andra områden sträva efter en väl fungerande marknads- ekonomi. Det är därvid rimligt att jordbruket i Sverige får konkurrera på samma villkor som andra länders jordbruk. Avregleringen i Sverige bör enligt länsstyrelsens mening ske i samma takt som inom övriga industri- länder i Europa. Länsstyrelsen delar utredningens synpunkt att jordbruksföretagen bör ges möjlighet att inom ramen för ett gränsskydd verka på samma villkor som andra företag. Länsstyrelsen anser dock att det är nödvändigt att göra avsteg från denna principiella syn eftersom jordbruksproduktion är en biologisk pro- duktion. Det finns anledning för samhället att ha en beredskap för att kunna ingripa vid extrema skördeutfall.

4.42 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen instämmer i utred- ningens enhälliga förslag att de interna regleringarna för jordbruket bör slopas. -— Länsstyrelsen anser att de svenska strävandena i fråga om gränsskydd för jordbruksprodukter bör överensstämma med förhållandena i övriga nordiska länder och anpassas till nivån inom norra EG-området. En snabb sänkning av gränsskyddet till genomsnittet inom hela OECD-området skulle vara socialt oacceptabelt — — —. Uppkommande överskott inom spannmålsområdet måste hanteras ge- mensamt inom branschen för att möjliggöra en något så när stabil ekono- misk utveckling för de enskilda jordbruken. Med syfte att utjämna regionala obalanser för mjölkproduktionen och brukarinkomsterna och mildra en ogynnsam landsbygdsutveckling bör mejeribranschen administrera en egen tillfällig inre reglering.

En ny jordbrukspolitik måste präglas av nytänkande där hälso- och Prop. 1989/90:146 miljöfrågorna liksom energipolitiken ställs i förgrunden. Bilaga 2 Länsstyrelsen instämmer i huvudsak i de miljömål som anges i utred- ningen. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid om de åtgärder som föreslås i ut- redningen innebär att dessa miljömål kan uppnås.

4.43. Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att jordbruksproduktionen bör anpassas så att den i större utsträckning än tidigare motsvarar efterfrågan. — — —

- — Det är enligt länsstyrelsens uppfattning viktigt att Sverige av- vecklar gränsskyddet i en takt som korresponderar med den i övriga länder. — — —

4.44 Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen delar den livsmedelspoli- tiska utredningens principiella förslag att de interna marknadsregleringar- na för jordbruket bör slopas och ersättas med ett gränsskydd, som kom- pletteras med riktade åtgärder för att säkerställa en god beredskap, värna om miljön och främja de regionalpolitiska målen. Eftersom ett slopande av de interna regleringarna skulle innebära stora omställningsproblem är det enligt länsstyrelsen viktigt att dessa riktade åtgärder blir kraftfulla och effektiva. — — —

. — — Enligt länsstyrelsens mening skall självfallet de naturliga förut- sättningarna för jordbruksproduktion, och inte regionalpolitiska ambitio- ner, vara styrande för livsmedelspolitiken. — —

4.48 Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen delar utredningens ståndpunkt att interna regleringar bör kunna minimeras inom ramen för ett gränsskydd men anser att <