Beslut vid regeringssammanträde den 16 februari 1995

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall utreda frågor om användningen av övervakningskameror.

Utredaren skall göra en genomgripande översyn av reglerna i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. och lägga fram de förslag som översynen ger anledning till. Utredaren skall pröva möjligheten att gå ifrån det nuvarande systemet med tillstånd. Utredaren skall dessutom särskilt överväga frågor rörande

• förutsättningarna för att utvidga möjligheten att använda övervakningskameror,

Kommittédirektiv

Användningen av övervakningskameror

• en utökning av rätten att bevara upptagna bilder,
• ljudupptagning i samband med användning av övervakningskameror samt
• en utvidgad rätt för polisen att använda övervakningskameror.

Utredaren får också ta upp andra frågor som kan aktualiseras i anledning av översynen.

Den reglering som utredaren föreslår skall tillfredsställa såväl intresset av att skydda enskildas integritet som behovet av att på ett effektivt sätt förebygga och utreda allvarliga brott samt att förhindra olyckor eller tillgodose andra därmed jämförliga ändamål.

I uppdraget ingår att kartlägga hur lagstiftningen har tillämpats.

Lagstiftning och praxis

Lagstiftningen

År 1977 infördes lagen (1977:20) om TV-övervakning (prop. 1975/76:194, bet. 1976/77:JuU14, rskr. 1976/77:93). Dessförinnan saknades i princip lagstiftning om sådan övervakning. Lagen kom till för att förstärka den enskildes skydd mot integritetskränkningar i samband med övervakning och bevakning som skedde med TV-apparatur. En grundläggande princip i lagen var att övervakning av enskilda med TV-kameror inte fick ske utan den enskildes vetskap och att det krävdes tillstånd för att övervaka utrymmen som användes av allmänheten. År 1990 ersattes lagen om TV- övervakning av den nu gällande lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. (prop. 1989/90:119, bet. 1989/90:JuU34, rskr. 1989/90:320).

Den nya lagen syftade bl.a. till att stärka integritetsskyddet och tillståndskravet utvidgades därför. Den innebar dock inte några genomgripande förändringar av regleringen. Justitieministern uttalade i propositionen att det saknades anledning att gå ifrån de principer som låg bakom 1977 års reglering annat än i vissa avseenden. De grundläggande principerna att övervakning av enskilda med kamera i de flesta fall inte får ske utan deras vetskap och att det som huvudregel krävs tillstånd för att få övervaka utrymmen som används av allmänheten behölls således. Vissa undantag från kravet på tillstånd infördes i 1990 års lag, t.ex. beträffande polismyndighets användning av övervakningskamera vid automatisk hastighetsövervakning.

Med övervakningskamera i lagens mening avses TV-kameror, andra optisk- elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för personövervakning. Vad som i lagen sägs om övervakningskameror gäller i tillämpliga delar även för separata tekniska anordningar som är avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av en övervakningskamera.

Tillstånd att använda övervakningskamera

Tillstånd att använda en övervakningskamera får bara meddelas om sökanden kan anses ha ett befogat intresse av att få använda övervakningskameran och detta intresse inte lika väl kan tillgodoses på något annat sätt (5 § första stycket). Vidare skall vid tillståndsgivningen alltid prövas vilken betydelse övervakningen kan ha för enskildas personliga integritet. Tillstånd skall meddelas om man vid prövningen finner att den information som kan förmedlas genom kameran och den rätt att behandla eller bevara upptagna bilder som kan komma att förenas med tillståndet kan antas vara av ringa betydelse för enskildas personliga integritet med hänsyn till den utrustning som skall användas, det område som skall övervakas och övriga omständigheter (5 § andra stycket). I dessa fall görs ingen prövning av syftet med övervakningen utöver den prövning som förutsätts i 5 § första stycket. Som exempel på fall som i allmänhet faller under 5 § andra stycket nämns i propositionen övervakning i affärslokaler inom detaljhandeln liksom övervakning i bank- och postlokaler under förutsättning att utrustningen endast medger en allmän övervakning och inte tillåter närbilder eller annan mer närgången granskning (prop. 1989/90:119 s. 47).

I de fall där riskerna för integritetskränkningar inte kan bedömas som ringa skall syftet med övervakningen vägas mot integritetsintresset. Tillstånd får då meddelas endast om syftet med övervakningen bör ges företräde framför intresset att värna enskildas personliga integritet (5 § tredje stycket). Som exempel på ändamål där behovet av övervakning kan ha en sådan tyngd nämns i förarbetena (a. prop. s. 21) att förebygga brott eller att förhindra olyckor eller tillgodose andra därmed jämförliga ändamål. Någon uttrycklig begränsning till sådana skyddsändamål finns dock inte.

Upplysningsplikten

Upplysning om en övervakningskamera skall som huvudregel lämnas genom tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt. Undantag från upplysningsplikten görs i lagen beträffande polismyndighets användning av övervakningskamera vid automatisk hastighetsövervakning och vid över- vakning av vissa skyddsobjekt enligt lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. Undantag från upplysningsskyldigheten får i övrigt endast medges om det finns synnerliga skäl för det. I propositionen uttalas att det här är fråga om undantagssituationer där det finns ett starkt behov av att använda en övervakningskamera utan att behöva informera om den, t.ex. vid övervakning av här i landet anordnade internationella sammankomster, vissa utländska statsbesök och liknande arrangemang (a. prop. s. 43).

Rätten att behandla eller bevara upptagna bilder

Som förut nämnts får ett tillstånd under vissa förutsättningar förenas med en rätt att behandla eller bevara bilder som tas upp av kameran. Detta gäller i fall som avses i 5 § andra stycket, dvs. när risken för integritetsintrång får anses vara liten, och i sådana andra fall där övervakningskameran är avsedd att användas för att förebygga brott, förhindra olyckor eller tillgodose något annat därmed jämförligt ändamål. Som ytterligare förutsättning gäller att sökanden av särskilda skäl behöver behandla eller bevara bilderna. Enligt lagens förarbeten (a. prop. s. 49) kan ett sådant skäl vara att ett tillstånd att använda en övervakningskamera skulle bli föga meningsfullt, om det inte förenas med en rätt av det nämnda slaget. Som exempel kan nämnas att en bank eller någon annan penninginrättning, som har tillstånd att använda en övervakningskamera, kan vara beroende av att få bevara bilder från upptagningar av inträffade rån för att övervakningen inte skall förlora sitt syfte.

Länsstyrelsen är tillstånds- och tillsynsmyndighet enligt lagen om övervakningskameror. Innan tillstånd meddelas, skall yttrande inhämtas från berörd kommun utom i fall som avses i 5 § andra stycket och under förutsättning att ansökan inte avser rätt att behandla eller bevara upptagna bilder. Justitiekanslern får överklaga beslut enligt lagen. Beslut om tillstånd och undantag från upplysningsplikten får också överklagas av berörd kommun samt, i vissa fall, av arbetstagarorganisation.

Ljudupptagningar

Frågan om ljudupptagningar i samband med TV-övervakning är i dag inte reglerad i lagen om övervakningskameror. I 2 kap. 6 § regeringsformen finns det grundläggande skyddet mot hemlig avlyssning och i 4 kap. 9 a § brottsbalken stadgas att den som gör sig skyldig till olovlig avlyssning medelst tekniskt hjälpmedel kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. Frågan om ljudupptagningar som inte sker i hemlighet är däremot oreglerade i nu aktuella fall.

Praxis

Banker som ansöker om tillstånd att använda en övervakningskamera inne i en banklokal torde regelmässigt få tillstånd. Detsamma gäller för postens del. Även när det gäller handeln, torde tillstånd till övervakning i enskilda butiker i stor utsträckning medges. För områden utanför t.ex. banklokaler medges i dag normalt inte tillstånd till att använda övervakningskamera.

Vad avser frågan om rätten att bevara bilder som tas upp av en övervakningskamera torde, när det gäller bank- och postkontor, vanligen medges att bilderna bevaras i högst två veckor. Under senare tid har det dock blivit allt vanligare att bevarandetider upp till en månad medges. När det gäller handeln torde tillstånd att bevara upptagna bilder medges endast i vissa fall, t.ex. för butiker som varit utsatta för ett eller flera rån.

Polisens användning av övervakningskameror omfattas av lagen om övervakningskameror och är alltså tillståndspliktig. Detta innebär att upplysningsplikten gäller även för polisens verksamhet. Polisens användning av kamera vid automatisk hastighetsövervakning är enligt en särskild föreskrift i lagen undantagen från både tillståndsplikt och upplysningsplikt. Förutom detta undantag saknar polisen i princip möjligheter att använda dold övervakning med fjärrstyrd kamera. Regeringsrätten har dock i fyra domar den 14 april 1994 uttalat att det förelåg sådana synnerliga skäl som utgjorde grund för att medge polisen undantag från upplysningsplikten (Regeringsrättens domar 1994-04-14 i mål nr 5379, 5380, 5381 och 5382-1992).

Övervakningskamera används också av det militära försvaret bl.a. som ett led i skyddet mot gränskränkningar. Som exempel kan nämnas att Ostkustens Marinkommando beviljats tillstånd att bruka övervakningskameror vid militär sjötrafikövervakning av inloppen till Stockholm.

Behovet av en översyn

Användning av övervakningskamera med rätt att bevara upptagna bilder utgör ett exempel på en åtgärd som på ett effektivt sätt kan förhindra brott och minska risken för olyckor. Dessutom kan ett på sådant sätt inspelat material vara betydelsefullt under utredningen av ett inträffat brott. Övervakningen kan bidra till att öka människors trygghet i samhället. Den innebär emellertid också ett intrång i enskildas personliga integritet. Intresset av att förhindra och utreda brott måste alltid vägas mot intresset av att skydda den enskildes integritet.

Frågan om att utvidga möjligheterna att använda sådan övervaknings- utrustning som avses i lagen om övervakningskameror har på senare år aktualiserats i skilda sammanhang, bl.a. genom flera motioner till riksdagen. Vissa frågor rörande användningen av övervakningskameror har också behandlats i en promemoria från Brottsförebyggande rådet (BRÅ-PM 1992:3, Våld i butik, post och bank). I promemorian föreslås bl.a. att TV-övervakning skall medges också för närområdet utanför bank- och postkontor. Vidare förordas att sådana kontor bör ges rättighet att spara inspelningarna i upp till i varje fall en månad. Därutöver föreslås att banker och posten skall ges möjlighet att komplettera TV-övervakning med ljudupptagning under pågående rån.

Rikspolisstyrelsen har på uppdrag av regeringen och i samråd med Arbetarskyddsstyrelsen utrett frågan om åtgärder i syfte att motverka och minska skadeverkningarna av rån och annan liknande brottslighet som riktar sig mot handeln, banker och andra penninginrättningar. Resultatet redovisas i en rapport (Åtgärdsprogram mot rån i butiker och penningin- rättningar - ett regeringsuppdrag) som överlämnades till Justitiedepar- tementet i januari 1993. I rapporten föreslås att länsstyrelserna i vissa avseenden bör ha en mer generös tillämpning av lagen om övervaknings- kameror, t.ex. när det gäller övervakning i närområden utanför bank- och postkontor och den tid som inspelat bildmaterial får sparas.

Hithörande frågor har också berörts i framställningar till Justitiedepartementet. En samrådsgrupp bestående av representanter från bl.a. försäkringsbranschen, bevakningsföretag, polis och handeln har hos regeringen hemställt om åtgärder för att höja säkerheten vid yrkesmässiga värdetransporter. Gruppen har framfört bl.a. att det vore önskvärt att värdetransporter kunde övervakas med videokameror. Rikspolisstyrelsen har också i en rapport (RPS RAPPORT 1994:4, Ökad säkerhet vid värdetransporter) föreslagit bl.a. en ändring i lagen om övervakningskameror för att bevakningsföretag med tillstånd att bevaka värdetransporter skall ges tillåtelse att använda övervakningskamera vid lastning och lossning.

Företrädare för handeln har också uppvaktat justitieministern och framfört synpunkter bl.a. på möjligheten att utvidga användningen av övervakningskameror i butiker. Därvid har framförts önskemål om att butiker skall likställas med post och bank vid bedömning av frågan om tillstånd till övervakning.

Frågan om möjligheten att använda övervakningskameror i restaurangköer har berörts i en promemoria från Brottsförebyggande rådet (BRÅ-PM 1993:2, Våld i nöjeslivet, vid idrottsevenemang och på allmänna kommunikationer). Frågan har fått förnyad aktualitet inte minst genom dödsskjutningarna i december 1994 vid en restaurang i centrala Stockholm.

Brottsutvecklingen

Alltsedan år 1950, från vilket år uppgifter om antalet polisanmälda brott finns att tillgå, och fram till början av 1990-talet har antalet anmälda brott ökat. Trots att det under de senaste tre åren skett en minskning ligger den anmälda brottsligheten på en nivå som är alltför hög. Den totala våldsbrottsligheten har dessutom ökat stadigt även under den senaste treårsperioden. Sverige har också under det senaste året drabbats av händelser präglade av hänsynslös vapenanvändning och gärningsmän som har varit likgiltiga inför sina medmänniskors liv och hälsa. Alla möjligheter att förebygga och utreda sådan brottslighet måste tas tillvara. Enligt regeringens mening finns det med hänsyn särskilt till den grova våldsbrottsligheten anledning att nu överväga om inte intresset att förhindra och utreda brott bör få spela en mer framträdande roll än hittills vid prövningen av övervakningskamerors användning i samhället. Hänsyn måste också tas till det ökade behovet av skydd mot butiksrån och annan liknande brottslighet.

I samband med att lagen om övervakningskameror m.m. infördes uttalade justitieministern att det på längre sikt kunde finnas skäl att överväga mera grundläggande förändringar av regleringen, t.ex. att övergå till en ordning som inte byggde på tillståndskrav i samma utsträckning som dittills. Tiden är nu mogen att överväga en sådan förändring.

Polisens användning av övervakningskameror

En särskild fråga i detta sammanhang rör polisens användning av övervakningskameror. Frågan har tidigare behandlats i flera sammanhang. Tvångsmedelskommittén föreslog i ett delbetänkande, Hemlig avlyssning m.m. (DsJu 1981:22), att det i lagen om TV-övervakning skulle införas en bestämmelse som gav polisen möjlighet att på allmän plats använda övervakningskamera i brottsutredande syfte utan att föreskrifterna i lagen om TV-övervakning skulle behöva iakttas. En förutsättning skulle dock vara att utredningen avsåg ett brott för vilket enbart var stadgat fängelse. År 1982 tillsattes en narkotikakommission (dir. 1982:100) för att lämna förslag till samordnade insatser mot narkotikabruket. Kommissionen avlämnade år 1983 en promemoria (PM nr 5, Polisens insatser mot narkotikan). I promemorian föreslogs att polisen vid spaning och utredning av narkotikabrott borde få använda hemlig TV-övervaking. Utredningen om TV-övervakning m.m. föreslog i betänkandet Optisk- elektronisk övervakning (SOU 1987:74) regler bl.a. i 27 kap.rättegångsbalken som skulle göra det möjligt för polisen att vid förundersökning av allvarligare brott anordna dold personövervakning med optisk-elektroniskt hjälpmedel. Samtliga nu nämnda förslag behandlades i prop. 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor. Justitieministern uttalade därvid bl.a. att övervakning med dold kamera är ett djupt integritetskränkande tvångsmedel och att starka skäl måste kunna åberopas för att införa sådana vapen i den straffprocessuella arsenalen. Hon pekade också på att tvångsmedlets hemliga natur omöjliggör det skydd mot missbruk som ligger i den enskildes rätt att få ett beslut prövat av domstol eller granskad av överordnad myndighet. Justitieministern ansåg då inte att övervakning med dold kamera borde införas i polisarbetet. De ställningstaganden som gjordes i denna del i propositionen avsåg enbart sådana tvångsmedel som användes inom ramen för en pågående förundersökning. Dessutom uttalades att övervägandena i första hand gällde användning av övervakningskameror i allmänhet. När det gällde säkerhetspolisens (SÄPO) arbetsmetoder hänvisade hon till SÄPO-kommitténs arbete och utgick från att frågan i den delen skulle få en särskild genom- lysning därigenom. SÄPO-kommittén har därefter i sitt slutbetänkande, Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet (SOU 1990:51), tagit upp frågan och föreslagit att SÄPO anförtros möjlighet att använda dolda, fjärrmanövrerade kameror vid förundersökning av särskilt angivna grova brott. I december 1994 gav SÄPO in en promemoria angående användningen av övervakningskameror till Justitiedepartementet. I promemorian lämnas förslag som i stora delar motsvarar det förslag som lämnades i SÄPO-kommitténs slutbetänkande.

Polisens användning av övervakningskameror präglas av att den i många fall måste vara hemlig för att fylla sin funktion. Polisen är i dag huvudsakligen hänvisad till att använda handmanövrerade övervakningskameror. Denna metod, som är helt oreglerad, är mycket personal- och kostnadskrävande. Om man ser till integritetsskyddet kan det ifrågasättas om användningen av en handmanövrerad kamera alltid innebär mindre risk för integritetskränkningar än motsvarande användning av en fjärrmanövrerad kamera. Vidare är det i vissa fall inte möjligt att finna en plats där en spanare med kamera kan uppehålla sig och utföra uppdraget utan att upptäckas. När det gäller SÄPO:s verksamhet är det en mycket begränsad krets av personer som primärt är föremål för övervakning och det gäller normalt utredningar om så allvarliga brott att medborgarna i gemen torde vara beredda att godta integritetskränkningen med hänsyn till de skäl som talar för åtgärden. De personkategorier som SÄPO bedriver spaning mot har också blivit mer vaksamma och bättre rustade för att skydda sig mot spaning än tidigare. De har ofta tillgång till kvalificerade tekniska hjälpmedel som kan hindra eller försvåra spaningsarbetet. I vissa fall när det gäller grövre kriminalitet kan de omständigheter som nu anförts beträffande SÄPO:s verksamhet även göras gällande beträffande den reguljära polisverksamheten. Det framstår också som tveksamt att polisen i princip skall sakna möjlighet att använda dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror i kampen mot den grövre kriminaliteten samtidigt som sådana kameror får användas vid hastighetsövervakning. Intresset av att effektivt kunna förebygga och avslöja brottslighet gör att polisen måste ha rimliga möjligheter att använda sig av modern teknik i sitt arbete. Enligt regeringens uppfattning finns det nu anledning att i ett sammanhang göra en översyn av all polisiär användning av övervaknings- kameror och att ompröva de överväganden som tidigare har gjorts i denna del.

Den tekniska utvecklingen

Den snabba tekniska utvecklingen har medfört ökade möjligheter till digital bildbehandling. Fotografiska bilder kan tas emot, lagras, visas och lämnas ut genom ADB. Med hjälp av en s.k. filmscanner kan i dag film läsas in till elektroniska bilder. Det finns numera även digitala kameror med vilka man direkt lagrar tagna bilder på ett datormedium. Dessa och hithörande frågor behandlas i Datalagsutredningens slutbetänkande En ny datalag (SOU 1993:10). Regeringen har i ett beslut den 30 juni 1994 (dnr 94-2310) funnit att ett dataregister med bilder av fysiska personer utgjorde ett sådant personregister som omfattas av tillståndsplikt enligt datalagen (1973:289). Vad som nu anförts om den tekniska utvecklingen och rättsliga bedömningar med anledning därav är exempel på omständigheter som kan påverka lagstiftningen om användning av övervakningskameror.

Utredningsuppdraget

Utredaren skall, med utgångspunkt från bl.a. en kartläggning av hur lagstiftningen i dag tillämpas, göra en genomgripande översyn av reglerna i lagen om övervakningskameror. Utgångspunkten för uppdraget är att rätten att använda övervakningskameror bör utvidgas i sådana fall där intresset av att bekämpa brott och att förhindra olyckor eller tillgodose därmed jämförliga ändamål väger särskilt tungt. Samtidigt måste den enskildes intresse av skydd för sin integritet tillgodoses. Vid avvägningen mellan dessa intressen bör dock, som regeringen redan pekat på, intresset av att förebygga och utreda brott samt att förhindra olyckor och liknande ändamål få spela en mer framträdande roll än hittills. Utredaren skall lägga fram de förslag som översynen ger anledning till.

Syftet med den användning av övervakningskameror som regleras i lagen är i första hand att skapa trygghet i samhället. Även om rätten till övervakning ökas är det angeläget att omotiverad användning utesluts och att övervakningen utformas så att integritetskränkningarna begränsas. Möjligheten att genom tillsyn och kontroll av användningen av övervakningskameror ta tillvara enskilda medborgares eller gruppers intressen måste också tillgodoses. Användningen av övervakningskameror måste därför regleras så att den inte framstår som ett hot mot medborgare i allmänhet.

Översynen skall i första hand inriktas på möjligheten att - helt eller delvis - gå ifrån det nuvarande systemet med tillstånd. En möjlig lösning är att ersätta tillståndskravet med dels en mer ingående reglering av i vilka fall övervakning - med respektive utan rätt att behandla och bevara upptagna bilder - kan tillåtas, dels en anmälningsplikt för användaren och ett utökat tillsynsansvar för länsstyrelsen. Det står dock utredaren fritt att inom ramen för de angivna utgångspunkterna lämna förslag till andra lösningar. Om kravet på tillstånd tas bort skall utredaren överväga frågan hur de enskilda medborgarnas intressen bör tas tillvara. Kommunernas och de fackliga organisationernas intressen skall också belysas. Om det inte bedöms vara möjligt att gå ifrån det nuvarande systemet med tillstånd, skall utredaren i stället analysera andra tänkbara förändringar av reglerna. Formerna för en finansiering av en eventuell anmälningsplikt eller en förstärkt tillsyn skall också behandlas.

Även frågan om att utöka rätten att behandla och bevara upptagna bilder bör belysas. Därvid bör olika möjligheter att skydda den enskildes integritet genom begränsningar av rätten att ta del av de inspelade bilderna analyseras. Ett exempel härpå kan vara att uppspelningsrätten beträffande inspelade bilder förbehålls polisen eller någon säkerhetsansvarig hos användaren. Andra typer av förbehåll och inskränkningar kan också tänkas. I sammanhanget bör bestämmelserna i arkivlagen (1990:782) om bevarande och gallring av allmänna handlingar uppmärksammas.

Frågor om polisens användning av övervakningskameror skall särskilt övervägas. Härvid bör utgångspunkten vara att polisens möjlighet att använda dolda fjärrstyrda övervakningskameror skall utökas. Såväl användningen i den reguljära polisverksamheten som i SÄPO:s verksamhet omfattas av uppdraget. Därvid finns naturligtvis möjlighet att föreslå skilda regleringar för olika verksamheter om så skulle befinnas lämpligt. Utredarens ställningstaganden skall omfatta såväl användningen av övervakningskameror i brottsutredande syfte som i polisens verksamhet i övrigt.

En särskild fråga som väckts gäller ljudupptagning i samband med användningen av en övervakningskamera. Inom Justitiedepartementet övervägs frågan om hemlig teknisk avlyssning, s.k. buggning. Denna fråga omfattas därför inte av detta utredningsuppdrag. Däremot skall utredaren analysera möjligheten till annan ljudupptagning i samband med användning av en övervakningskamera.

Det står vidare utredaren fritt att ta upp även andra frågeställningar som har att göra med bestämmelserna om användningen av övervakningskameror och som aktualiseras under utredningsarbetet.

Som ett underlag för sina överväganden bör utredaren undersöka de berörda regelsystemens utformning i några jämförbara länder.

Lagstiftningen om övervakningskameror tar sikte på användning av tekniskt apparatur som kan vara komplicerad. Det är också en lagstiftning som kan komma att tillämpas i många olika sammanhang. Om tillståndskravet, helt eller delvis, tas bort kommer tillämpningen dessutom att i stor utsträckning vila på användarna av övervakningsutrustningen. Utredaren bör därför ägna särskild möda åt att utforma lagförslagen på ett sådant sätt reglerna blir klara och lättillgängliga.

Utredaren bör särskilt beakta den tekniska utvecklingen på området och den inverkan som denna utveckling kan ha på lagstiftningen.

Övrigt

Utredaren skall under arbetet samråda med Justitiekanslern och Trygghetsutredningen (Ju 1993:05).

För utredarens arbete gäller regeringens generella direktiv om att redovisa regionalpolitiska konsekvenserna av framlagda förslag (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) samt om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124).

Utredaren skall avsluta sitt arbete före utgången av maj månad 1996. Det är angeläget att snarast skapa förutsättningar för att polisen skall kunna använda dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror vid utredning av allvarligare brott. Utredaren bör därför i ett delbetänkande, senast den 1 juli 1995, redovisa sina förslag till den lagstiftning som - i avvaktan på den mer genomgripande översynen - krävs för detta.