Sammanfattning av uppdraget

En kommitté tillkallas med uppgift att kartlägga och redovisa de stödformer som kommer rennäringen, samerna, samisk kultur och sameskolorna till del samt göra en översyn av rennäringslagen (1971:437) och rennäringsförordningen (1993:384).

Utifrån kartläggningen och översynen skall kommittén

• lämna förslag till en rennäringspolitik som ger underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt bärkraftig rennäring,
• föreslå hur renskötseln bör organiseras i framtiden,
• utreda vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter,
• granska förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar,
• överväga behovet av statligt engagemang i rådgivningen för rennäringen,
• utreda effekterna av bestämmelserna om högsta tillåtna renantal,
• utreda hur långa transporter av renar kan undvikas,
• göra en översyn av bestämmelserna om samefonden.

Bakgrund

Riksdagen har med anledning av Riksdagens revisorers förslag Stödet till rennäringen (försl. 1996/97:RR4) beslutat att förorda en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen (bet. 1996/97:JoU12, rskr. 1996/97:168).

Kommittédirektiven grundar sig på revisorernas förslag och riksdagens beslut.

Tidigare överväganden

Rennäringskommittén

Rennäringskommittén lämnade i december 1983 sitt betänkande Rennäringens ekonomi (SOU 1983:67). I betänkandet tog kommittén upp frågor om grundläggande mål för samhällets insatser för rennäringen samt lämnade förslag till åtgärder för att förbättra rennäringens ekonomi.

Regeringen tog ställning till vissa av kommitténs förslag i 1985 års budgetproposition. Riksdagen godkände de förslag som lades fram i propositionen (prop. 1984/85:100 bil. 11, bet. 1984/85:JoU25, rskr. 1984/85:186).

Samerättsutredningen

Samerättsutredningen lämnade i juni 1989 sitt huvudbetänkande Samerätt och sameting (SOU 1989:41) samt i november 1990 slutbetänkandet Samerätt och samiskt språk (SOU 1990:91).

I betänkandet Samerätt och sameting behandlades frågor om skyddet för rennäringen, inrättandet av ett samiskt folkvalt organ, ett grundlagsstadgande om samerna och behovet av en särskild samelag.

I betänkandet Samerätt och samiskt språk lade Samerättsutredningen fram förslag som syftar till att stärka det samiska språkets ställning och åtgärder för att ge de s.k. fiskesamerna bättre möjligheter att utöva sin näring.

Regeringen tog ställning till Samerättsutredningens betänkanden i prop. 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m. I propositionen tog regeringen också ställning till en rapport av Lantbruksstyrelsen om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi. Riksdagen godkände med vissa smärre avvikelser förslagen i propositionen (bet. 1992/93:BoU8, rskr. 1992/93:115).

Miljövårdsberedningen

Miljövårdsberedningen lämnade i oktober 1995 betänkandet Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU 1995:100) med förslag som bl.a. rörde rennäringen.

Regeringen tog ställning till förslagen i prop. 1995/96:226 om hållbar utveckling i landets fjällområden. Bl.a. föreslogs att ett miljömål skulle införas i rennäringslagen (1971:437). Riksdagen godkände vad regeringen förordade om rennäringen (bet. 1996/97:JoU5, rskr. 1996/97:63).

Uppdraget

Kommittén skall göra en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen. De förslag som lämnas av kommittén skall sammantaget rymmas inom ramen för de stöd som kommer rennäringen, samerna och samisk kultur till del. Omprioriteringar mellan verksamheter skall övervägas.

Allmänna utgångspunkter

Samerna har enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen ett grundlagsskydd i egenskap av etnisk minoritet. Riksdagen har tidigare uttalat att samerna i Sverige är en etnisk minoritet som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289). Denna grundsyn innebär att staten vid uppbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen skall ge utrymme även för andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället.

Ny rennäringspolitik

Rennäringen är en viktig del av det samiska kulturarvet. Staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen kan fortleva som en del av det arvet. Samerna som urbefolkning bör samtidigt tillförsäkras större självbestämmande. I enlighet med moderna förvaltningsprinciper bör staten i ökad grad låta principerna om bl.a. mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering omfatta rennäringen. Staten bör formulera och följa upp mål för verksamheten samt ställa upp de restriktioner som krävs till skydd för miljön och för att näringen skall kunna leva jämsides med andra brukare i området. Ett exempel på detta är det nyligen införda miljömålet i 65 a § rennäringslagen och möjligheten enligt samma paragraf för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid renskötselns utövande. Härutöver bör staten så långt möjligt överlåta åt näringsutövarna själva att utforma verksamheten.

En effektiviserad rennäring kommer lätt i konflikt med andra mål av överordnat slag. Ett exempel på detta är att en högt mekaniserad renskötsel innebär påfrestningar på naturen och ökar risken för konflikter med andra brukare inom det samiska bosättningsområdet. Den innebär även ett hot mot den samiska kulturen. Det finns därför skäl att ha ett vidare synsätt på rennäringen än ett strikt rationaliserings- och effektiviseringstänkande.

Kommittén skall mot denna bakgrund lämna förslag till en rennäringspolitik som ger förutsättningar för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring.

Stödet till rennäringen

Kommittén skall kartlägga och redovisa de stöd som kommer rennäringen och samerna till del, såväl de nationella som de från EU. En översyn skall ske av möjligheterna att samordna, effektivisera och förenkla stödsystemen. En utgångspunkt skall vara att moderna förvaltningsprinciper med mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering tillämpas i stödgivningen. Kommittén skall därvid överväga om förordningen (1986:255) om pristillägg på renkött kan upphävas och om förordningen (1994:246) om ersättning för vissa merkostnader och förluster med anledning av Tjernobylolyckan kan upphävas för rennäringen. En annan utgångspunkt skall vara att bidragen till rennäringen och samerna anvisas på så få anslag som möjligt. Kommittén skall överväga om ansvaret för stödgivningen kan överlåtas åt Sametinget. Kommittén skall se om det är lämpligt att beslut om användningen och förvaltningen av samefondens medel överlämnas till Sametinget.

Stödet till samisk kultur

Kommittén skall kartlägga och redovisa de stöd som kommer samerna och samisk kultur till del. De stöd som är aktuella är främst anslagen till Sametinget, samisk kultur och sameskolorna, men även andra stöd till samisk kultur som ligger utanför statsbudgeten, såsom stöd från EU-program och från Vattenfall.

En översyn skall ske av möjligheterna att samordna och förenkla stödsystemen. En utgångspunkt skall vara att moderna förvaltningsprinciper med mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering tillämpas i stödgivningen.

Anslaget till Sametinget under utgiftsområde 1 är ett ramanslag som avser både myndighetsdelen och den folkvalda delen av Sametinget. Anslaget hör till Jordbruksdepartementets verksamhetsområde. Anslaget till samisk kultur är ett ramanslag under utgiftsområde 17 med beteckningen Bidrag till allmän kulturverksamhet, utveckling samt internationellt kulturutbyte och samarbete. Anslagsposten disponeras av Sametinget och går företrädesvis till samiska organisationer, projekt och forskning. Anslaget hör till Kulturdepartementets verksamhetsområde. Anslaget A 9 Sameskola är även det ett ramanslag, men som hör till Utbildningsdepartementets verksamhetsområde. Anslaget disponeras av Sameskolstyrelsen. Sameskolorna skall ge samers barn en utbildning med samisk inriktning som i övrigt motsvarar utbildningen t.o.m. årskurs 6 i grundskolan. Sameskolstyrelsen är ansvarig myndighet för sameskolorna. Styrelsen tillsätts av Sametinget. Sameskolstyrelsen skall också stödja en integrerad samisk undervisning i grundskolan samt främja utveckling och produktion av läromedel för samisk undervisning.

Kommittén skall se över den statliga bidragsgivningen till sameskolan med föresatsen att verksamheten skall ha bibehållen kvalitet och oförändrad medelstilldelning.

Rennäringsadministrationen

Statens jordbruksverk är central förvaltningsmyndighet för rennäringsfrågor. Länsstyrelserna i de tre nordligaste länen samordnar rennäringsfrågor på länsnivå, förvaltar statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, bedriver rådgivning och administrerar byggande och underhåll av vissa tekniska anläggningar för renskötseln.

Kommittén skall utreda vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter när det gäller rennäringen. En utgångspunkt skall vara att den statliga rennäringsadministrationen i möjligaste mån förenklas och att utgifterna för den minskas. Utgångspunkten för kommitténs överväganden skall vara att de myndighetsuppgifter som avser förhållandet mellan rennäringen och andra användare av marken liksom förvaltningen av statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen blir kvar hos Statens fastighetsverk och länsstyrelsen. Det bör övervägas om de kvarvarande regionala uppgifterna kan skötas av en av länsstyrelserna i renskötsellänen. När det gäller övriga myndighetsuppgifter skall kommittén överväga om dessa kan tas över av Sametinget. Kommittén skall överväga om rådgivningen i rennäringsfrågor kan bli en uppgift som näringen själv svarar för.

Rennäringslagstiftningen

Bestämmelser om rennäringen finns huvudsakligen i rennäringslagen (1971:437) och rennäringsförordningen (1993:384). Kommittén skall göra en förutsättningslös översyn av rennäringslagen och rennäringsförordningen. Utgångspunkten skall vara att förenkla regelsystemet i enlighet med moderna förvaltningsprinciper och att beslutanderätten så långt möjligt delegeras. Bestämmelser behövs i fråga om rennäringens rättigheter och skyldigheter för att minimera konflikterna mellan rennäringen och andra markanvändare i renskötselområdet. Dessutom behövs bestämmelser till skydd för miljön och andra allmänna intressen. Detaljbestämmelser därutöver skall så långt möjligt undvikas. Kommittén skall även överväga i vad mån frågor om rennäringens inre förhållanden i framtiden behöver regleras av rennäringslagstiftningen.

Förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar skall omfattas av översynen. Effekterna av de skärpta bestämmelserna om högsta tillåtna renantal m.m. som infördes i rennäringslagen den 1 juli 1993 skall också utvärderas. Riksdagen tog år 1992 ställning till ett antal förslag i prop. 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m. såvitt gäller rennäringens rättigheter och skyldigheter. Översynen i de delar som behandlades av riksdagen år 1992 kan därför ske översiktligt.

En sameby är en juridisk person som enligt 9 § rennäringslagen har till ändamål att för medlemmarnas bästa ombesörja renskötseln inom samebyns betesområde. I rennäringslagen finns närmare 40 paragrafer om samebyn, dess ändamål, medlemmar, stadgar, ekonomiska förhållanden, styrelse och stämma. Av hänsyn till andra markanvändare krävs även i fortsättningen att antalet renar inom ett område inte är högre än vad myndigheterna fastställt. Det är emellertid inte givet att renskötseln inom ett område behöver organiseras i samma form som i dag.

En sameby får inte bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Med vissa undantag är enligt 11 och 12 §§rennäringslagen endast den som deltar i renskötseln medlem i en sameby. Både näringspolitiska och sysselsättningspolitiska skäl talar för att det nuvarande förbudet mot att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort. En utvidgning av verksamhetsområdet kan ge förbättrade förutsättningar för att samerna skall kunna överleva som ett folk med egen näring och kultur samt eget språk. Detta skall dock ske med beaktande av att subventioner inte snedvrider de lokala konkurrensförutsättningarna.

Kommittén skall mot denna bakgrund överväga hur renskötseln bör organiseras i framtiden. Utgångspunkten skall vara att samerna ges möjlighet att i större utsträckning än i dag bestämma organisationsform för rennäringen och organisationens verksamhetsområde.

I rennäringslagen finns ett tiotal paragrafer om renmärken. En ren som förs på bete skall vara märkt i öronen med renmärke som länsstyrelsen registrerat för renens ägare. Kommittén skall överväga om det längre finns anledning att alls reglera frågor om renmärken i rennäringslagstiftningen.

Finner kommittén att frågan om renmärken bör vara en myndighetsuppgift skall kommittén överväga om handläggningen kan skötas av Sametinget.

Transport av renar

I Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1996:105) om transport av levande djur finns bestämmelser om bl.a. transport av renar. Enligt 6 § förordningen (1980:803) om regionalpolitiskt transportstöd kan bidrag lämnas bl.a. för transport av levande renar.

Kommittén skall utreda hur långa transporter av renar kan undvikas. Ett alternativ som därvid skall övervägas är att inte lämna bidrag för transport av levande renar.

Övrigt

Kommittén bör uppmärksamma vad man i Finland och Norge gjort eller planerar att göra för samerna som ursprungsbefolkning.

För utredningsarbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om prövning av offentliga åtaganden (dir. 1994:23), om redovisning av jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) och om det brottsförebyggande arbetet (1996:49).

Kommittén skall hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om sitt arbete och ge dem tillfälle att framföra synpunkter.

Kommittén skall vidare samråda med berörda myndigheter och intresseorganisationer.

Redovisning av uppdraget

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast vid utgången av år 1999.