AD 1993 nr 118

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Katrineholms kommun.

Mellan Katrineholms kommun (kommunen) och Svenska Kommunalarbetareförbundet (förbundet) gäller kollektivavtal, bl.a. Allmänna bestämmelser (AB 89). Tvisten i detta mål rör bl.a. tolkningen av § 28 i AB 89 angå ende ledighet och förmåner vid utbildning. § 28 i AB 89 innehåller bl.a. följande.

1 Vid ledighet för att genomgå utbildning kan arbetstagare av arbetsgivaren medges rätt till att behålla lönen eller del därav. Deltidsanställd arbetstagare kan av arbetsgivaren även medges rätt till fyllnadslön eller del därav.

2 Vid deltagande i utbildning, kurser, konferenser och dylikt, som fullgöres i anställningen, äger arbetstagare förutom bibehållen lön - om utbildningen pågår högst sju kalenderdagar - dessutom behålla vad som skulle utgetts i tillägg för obekväm arbetstid om arbetstagaren fullgjort sina ordinarie arbetsuppgifter.

Katrineholms kommun anordnade våren 1992 en 25 veckors undersköterskeutbildning för anställd vårdpersonal i kommunen. Tio av kommunens värdbiträden genomgick utbildningen. Dessa ansökte om och beviljades tjänstledighet. Heltidsarbetande personal fick behålla högst 4 000 kr per utbildningsmånad av sin lön. Personal med kortare arbetstid fick reducerad ersättning. Kommunen erhöll särskilda arbetsmarknadspolitiska medel för utbildningen genom att s.k. utbildningsvikariat anordnades. Tvist har uppkommit om arbetstagarnas lön under utbildningstiden.

Förbundet har väckt talan och yrkat att arbetsdomstolen förpliktar Katrineholms kommun att utge

till E.A. 35 253 kr och 96 öre, till M.A. 32 905 kr 93 öre, till R.A. 33 821 kr och 79 öre,

till L.B. 40 188 kr och 09 öre,

till M.F. 45 228 kr och 50 öre, till M.H. 29 620 kr och 97 öre, till B.I. 43 967 kr och 86 öre, till C.J. 33 230 kr och 98 öre, till I.R. 20 245 kr och 15 öre samt

till A.-L.V. 22 755 kr och 17 öre.

På beloppen har också yrkats dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen från och med den 1 juli 1992 till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt bifall till käromålet.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Som ett led i den s.k. ÄDEL-reformen har kommunerna övertagit vissa sjuk- och hälsovardande uppgifter från landstingen. För att kommunerna skulle kunna fullgöra sina nya åtaganden ålades de att utbilda sin personal för att uppnå en kompetent arbetsorganisation. Staten avsatte ett särskilt bidrag om 500 miljoner kr till kommunerna för detta ändamål. Katrineholms kommuns särskilda institut för kunskapsutveckling, Bilda, anordnade med anledning av detta en undersköterskeutbildning för vårdbiträden. Kommunen finansierade utbildningen genom en särskild arbetsmarknadspolitisk satsning s.k. utbildningsvikariat. Kommunen erhöll på så sätt ersättning dels för utbildningskostnaden dels för lön till de vikarier som upprätthöll de tjänster som tillfälligt blev lediga på grund av utbildningen. Stödet utgick till Katrineholms kommun på så sätt att avdrag gjordes med 460 kr per arbetsdag och person på de arbetsgivaravgifter som annars skulle ha betalats. Detta avdrag är reglerat i lagen (1991:887) om ändring i lagen (1991:329) om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter. Det framgår av 4 § i denna lag att avdrag medges vid yrkesinriktad utbildning eller utbildning som ökar arbetstagarens förutsättningar att tillgodogöra sig ny teknik eller utföra nya arbetsuppgifter. Detta visar att utbildningen måste ha haft en direkt anknytning till arbetet eftersom avdragsrätten beviljades kommunen.

Kommunen beslutade att de som genomgick utbildningen och som tidigare heltidsarbetat skulle få behålla 4 000 kr av lönen. Reducering av ersättningen skedde för de som hade deltidstjänster. I praktiken innebär det att kommunen har gjort en icke obetydlig vinst. Reglerna för beviljande av utbildningsvikariaten ändrades från och med den 1 juli 1992 på så sätt att arbetsgivaren blev tvungen att utbetala avtalsenlig lön till de arbetstagare som genomgår utbildning för att kunna få bidrag i form av avdrag på arbetsgivaravgifterna. Det finns andra exempel på att staten normalt ställer krav på att avtalsenlig lön utbetalas vid erhållande av liknande bidrag.

Eftersom arbetsgivaren betalade utbildningen kunde de anställda varken erhålla studiemedel eller statligt vuxenstudiestöd. De flesta var därför tvungna att finansiera utbildningen med län till marknadsränta. Arbetstagarna kan inte förvänta sig att få höjd lön med anledning av utbildningen. De som inte hade uppnått slutlöneklass kunde dock genom utbildningen uppnå detta och därmed erhålla 140 kr mer i månaden vid heltidsarbete.

Det är ostridigt att § 28 i AB 89 innehåller en s.k. arbetsgivarventil. Ventilen ger arbetsgivaren rätt att besluta om ersättning till arbetstagare när det rör sig om utbildning som är att hänföra till punkten 1. Arbetsgivaren kan däremot inte ensidigt avgöra om det rör sig om utbildning enligt punkten 1 eller 2. Om utbildningen har direkt betydelse för arbetet skall punkten 2 tillämpas. Detta framgår enligt förbundets mening också av Landstingsförbundets yttrande i målet. Anledningen till att arbetstagarna som genomgick utbildningen ansökte om tjänstledighet var att rutinerna är sådana. Tjänstledighet söks regelmässigt när ordinarie innehavare av tjänsten inte finns på plats, helt oberoende av orsaken till frånvaron. Vikariebehovet kan på så sätt lätt upptäckas av arbetsgivaren. Tjänstledighet söks och beviljas även i de fall ersättning utgår enligt punkten 2 i § 28 AB 89.

I andra hand gör förbundet gällande att avtalen med respektive arbetstagare om reducerad lön är oskäliga enligt 36 § avtalslagen och att de skall jämkas så att arbetstagarna erhåller full lön. Utbildningen var nödvändig för arbetsgivarens verksamhet. Den innebar i stort sett ingen högre lön för arbetstagarna. Under dessa förhållande är avtalen om reducerad lön oskäliga. Den utbetalade lönen understeg existensminimum. Till detta kommer att kommunen uppbar full kompensation för den lön arbetstagarna skäligen hade rätt till, det vill säga avtalsenlig lön. Arbetsgivaren har ensidigt fastställt lönen. på arbetsmarknaden i övrigt utgår avtalsenlig lön när arbetstagaren är ledig för utbildning som är nödvändig för arbetsgivarens verksamhet.

Kommunen

Hösten 1991 fattades ett beslut i Katrineholms kommun om att anslå 5 miljoner kronor till åtgärder mot arbetslösheten Utbildningsanordnaren i kommunen undersökte olika möjligheter. En åtgärd blev att genom s.k. utbildningsvikariat få in vikarier som var arbetslösa medan den ordinarie personalen fick möjlighet att utbilda sig. Det framkom ett förslag att anordna en undersköterskeutbildning. Det fanns inga direkta verksamhetsskäl till detta. Kommunen ansåg sig ha tillräcklig kompetens för att klara av de nya arbetsuppgifter som ÄDEL-reformen innebar. Kommunen hade antagligen inte satt igång undersköterskeutbildningen om det inte var för den höga arbetslösheten i kommunen.

Kommunen delar upp utbildning i allmänhet i tre grupper. De två första är grundutbildning och basutbildning. Dessa typer av utbildning erhålles på arbetstid och med full betalning. Den tredje gruppen är vidareutbildning eller kompetenshöjande utbildning. Sådan utbildning får inhämtas på personalens fritid och lön utgår som regel inte. Kommunen betraktade undersköterskeutbildningen som en vidareutbildning.

Från början anmälde omkring 140 personer sitt intresse för kursen. När kommunen informerade om förutsättningarna d.v.s. att utbildningen var att betrakta som vidareutbildning och att kursdeltagarna skulle ta tjänstledigt och inte erhålla full lön, var 26 fortfarande intresserade. Bland dessa valdes de tio deltagarna ut. Den traditionella skillnaden mellan vårdbiträdens och undersköterskors arbetsuppgifter är att vårdbiträden handhar städning, tvättning och omvårdnad medan undersköterskor handhar avancerade omläggningar, funktionsträning och den medicinska hanteringen.

Arbetsgivaren har på grund av arbetsledningsrätten rätt att avgöra och fatta beslut om vilken utbildning personalen skall utföra i tjänsten. Detta framgår av § 6 i AB 89. Katrineholms kommun beslutade att utbildningen inte skulle ske i anställningen varför första punkten i § 28 i AB 89 är tillämplig. Förbundets syn på tolkningen av § 28 i AB 89 har inget stöd i avtalstexten. I ett tidigare mål i arbetsdomstolen, se domen AD 1977 nr 95, var förbundet överens med motparten i det målet om att det är arbetsgivaren som avgör om utbildningen sker i anställningen eller inte. Det finns endast enstaka undantag från denna huvudregel och det är bl.a. utbildning för legitimering och arbetsmiljöutbildning.

När det gäller förbundets andrahandsgrund att avtalen år oskäliga görs det gällande att alla förutsättningar var kända för deltagarna innan utbildningen påbörjades. Ingen har blivit lurad eller förd bakom ljuset. Deltagarna hade ett intresse av att genomgå utbildningen trots att de inte fick fullt betalt. Att kommunen fått bidrag för att genomföra utbildningen har ingen betydelse för denna fråga. Reglerna för utbildningsvikariaten medgav vid den aktuella tidpunkten kommunens förfarande.

Om förbundet menat att full lön borde ha utgått vid denna utbildning borde förbundet tidigare ha tagit upp frågan till en intresseförhandling. Detta har dock inte skett.

Domskäl

Tvisten i målet rör i första hand tolkningen av § 28 AB 89, som innehåller regler om förmåner vid utbildning. Reglerna skiljer i huvudsak på två fall. Vid ledighet för att genomgå utbildning kan arbetsgivaren enligt vad som brukar benämnas en arbetsgivarventil medge arbetstagaren rätt att behålla lönen eller en del därav. Vid deltagande i utbildning som fullgörs i anställningen har arbetstagaren enligt avtalet rätt till bibehållen lön.

Förbundets inställning är i första hand att den vårdpersonal hos kommunen som genomgått en 25 veckors undersköterskeutbildning i kollektivavtalets mening har genomgått denna utbildning i sina anställningar och att de därmed är berättigade till bibehållen lön. Arbetsgivarsidans inställning är däremot att arbetsgivaren enligt sin arbetsledningsrätt kan avgöra vilken utbildning som skall genomgås i anställningen och att arbetsgivaren, när utbildningen som den aktuella genomgås under ledighet från anställningarna, ensam bestämmer om arbetstagarna skall få behålla lönen eller del av den. I andra hand har förbundet gjort gällande att de överenskommelser som kommunen träffat med de berörda arbetstagarna om en begränsad ersättning under utbildningen är oskäliga enligt 36 § avtalslagen och att de skall jämkas så att arbetstagarna erhåller full lön. Kommunen har bestritt att det föreligger skäl att jämka dessa överenskommelser.

Förbundets uppfattning är alltså att den i detta mål aktuella utbildningen var sådan att den enligt avtalet skulle ha fullgjorts i anställningen. Denna uppfattning grundar förbundet i huvudsak på att utbildningen var nödvändig för att kommunen skulle kunna fullgöra de skyldigheter som följde med ÄDEL-reformen och att utbildningen i princip inte var till någon nytta för arbetstagarna utanför deras anställningar och inte heller annat än marginellt i några fall gav dem några bättre förmåner i anställningen. Att arbetstagarna sökt och beviljats ledighet förändrar enligt förbundets mening inte detta. Kommunen har däremot gjort gällande att utbildningen anordnats med anledning av den arbetslöshet som rådde i kommunen och inte för att kommunen skulle kunna fullgöra sina skyldigheter och att utbildningen är till nytta för arbetstagarna. Framför allt har dock kommunen i detta sammanhang gjort gällande att det är kommunen som ensam har att besluta om vilka utbildningar som skall fullgöras i anställningarna.

Utredningen i denna del utgörs i huvudsak av de förhör som hållits på begäran av förbundet med avtalsombudsmannen J.S. och ombudsmannen Y.T. samt på begäran av kommunen med sekreteraren L.-G.A., äldreomsorgschefen B.L. och utbildningschefen G.M.

De förhör som hållits ger inte några besked om vad avtalsparterna ursprungligen kan ha avsett med avtalsregleringen i fråga. Av förhören får dock anses framgå att det i den praktiska tillämpningen varit så att arbetsgivaren beslutat om i vilka fall utbildning skall genomgås i tjänsten. Det synes parterna också ha varit överens om tidigare i fall som liknar det nu aktuella (AD 1977 nr 95). Det har inte heller motsagts av J.S. och Y.T. De har dock fäst vikt vid ÄDEL-reformen och de större krav som den ställer på vårdpersonalen. Deras uttalanden i denna del är mer generella. Mot detta står vad som uppgetts av B.L. och G.M. om förhållandena i Katrineholms kommun. B.L. har uppgett att kommunen kunde genomföra ÄDEL-reformen utan den nu aktuella utbildningen genom att personal övertogs från landstinget och de tidigare anställda gavs viss annan utbildning i deras anställningar. G.M. har uppgett att utbildningen anordnades med anledning av arbetslöshetssituationen i kommunen och inte för att tillgodose kommunens behov av undersköterskor.

Enligt arbetsdomstolens mening ger utredningen inte stöd för förbundets uppfattning i denna del. Mot bakgrund av avtalets ordalydelse och hur avtalet tillämpats tidigare samt omständigheterna i detta fall karl arbetsdomstolen inte komma till någon annan slutsats än att kommunens ståndpunkt har fog för sig. Det har alltså inte enligt avtalet förelegat någon skyldighet för kommunen att anordna den aktuella undersköterskeutbildningen i de berördas anställningar med bibehållna löneförmåner. Avtalet har inte utgjort något hinder för kommunen att på sätt som skett erbjuda de anställda ledighet för att genomgå utbildningen.

Förbundet har i andra hand gjort gällande att de överenskommelser som ingåtts mellan kommunen och de berörda arbetstagarna om ledighet för utbildning med rätt att behålla endast en del av lönen är oskäliga enligt 36 § avtalslagen och att de skall jämkas så att arbetstagarna erhåller full lön. Kommunen har bestritt att överenskommelserna skulle vara oskäliga.

Till att börja med kan i denna del konstateras att kollektivavtalet i enlighet med det tidigare anförda inte i detta fall ger arbetstagarna någon rätt till lön. Det ankommer på arbetsgivaren att med tillämpning av den s.k. arbetsgivarventilen bestämma om och i vad mån ersättning skall utgå under utbildningen. Att det förekommit att arbetsgivare och då tydligen företrädesvis landsting betalat full lön till redan anställda som genomgår undersköterskeutbildning förändrar inte den saken. Av de förhör som hållits med de berörda arbetstagarna E.A., M.A., R.A., L.B., C.J. och B.I. framgår att de då de ansökte om och beviljades ledighet för utbildningen var införstådda med vad detta innebar för deras egen del.

Av det redan anförda framgår att Katrineholms kommun i detta fall tillämpat kollektivavtalet på ett riktigt sätt. Ett bifall till förbundets yrkande om jämkning skulle, trots att det uttalat endast avser de enskilda överenskommelserna mellan kommunen och de berörda arbetstagarna, innebära en begränsning av arbetsgivarens rätt att tillämpa kollektivavtalet. Ett bifall till förbundets yrkande skulle därför faktiskt innebära detsamma som ett bifall till ett yrkande om jämkning av kollektivavtalet. Det finns därför anledning att erinra om vad som anfördes i förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i 36 § avtalslagen, nämligen att det praktiska utrymmet för att tillämpa bestämmelsen på kollektivavtal torde vara mycket begränsat men att det ibland kan finnas anledning att tillämpa bestämmelsen på enskilda anställningsavtal (grop. 1975/76:81 s 114).

Förbundet har till stöd för påståendet om oskälighet främst åberopat att utbildningen i fråga var nödvändig för arbetsgivaren och att arbetstagarna inte skulle få högre lön efter utbildningen. Som framgått av det föregående ger dock inte utredningen stöd för att utbildningen skulle ha varit nödvändig för arbetsgivaren. Redan av det skälet kan vad förbundet anfört i denna del inte föranleda jämkning.

Den omständighet som därutöver anförts till stöd för påståendet om oskälighet är att kommunen i detta fall gjort en inte obetydlig vinst på utbildningen genom att kommunen kunnat tillgodogöra sig rätten att göra avdrag från de sociala avgifter man haft att betala trots att full lön inte utgått till de arbetstagare som var lediga för att utbilda sig. Det kan ifrågasättas om lagstiftarens avsikt var att reglerna skulle utnyttjas så. Lagstiftningen ändrades också kort tid efter att den i detta mål aktuella utbildningen avslutades så att arbetsgivare fortsättningsvis inte kunde agera så. Ett sådant ingripande från lagstiftarens sida mot utnyttjandet av avdragsreglerna är naturligt. Det är dock enligt arbetsdomstolens mening mer främmande att av sådana skäl frånta en arbetsgivare rätten att i förhållande till arbetstagarsidan tillämpa bestämmelser i kollektivavtal på ett sätt som eljest ter sig som invändningsfritt.

Mot bakgrund av det anförda kommer arbetsdomstolen till den slutsatsen att vad arbetstagarsidan anfört i denna del inte bör föranleda någon jämkning.

Vid denna utgång i målet skall förbundet svara för kommunens rättegångskostnader.