AD 1993 nr 143

Statsanställdas Förbund

mot

Staten genom Postverket.

Staten och Statsanställdas förbund är i förhållande till varandra bundna av kollektivavtal, däribland avtalet om turordning för arbetstagare hos staten (TurA-S).

TurA-S innehåller bl a följande bestämmelse.

Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist

3§

I stället för det som föreskrivs i 22 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) gäller att turordning vid uppsägning skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

K.A. är medlem i Statsanställdas förbund. Hon anställdes i Posten den 8 mars 1976 som postbiträde. Senare erhöll hon en tjänst som postkassör vid postkontoret Gävle 1.

Till följd av att K.A. fick besvär i nacke och skuldror, vidtogs under år 1987 vissa rehabiliteringsåtgärder på läkares rekommendation. K.A. utförde inte längre rent kassaarbete utan fick stå till postmästarens förfogande för förstärkningsarbete och vissa andra sysslor.

Den 1 juli 1984 hade en ny administrativ organisation för Posten trätt i kraft. En följd härav var att ett regionkontor inrättats i Gävle. Inom regionkontoret fanns en kontorsserviceenhet och en resurspool. K.A. kunde fr.o.m. den 28 mars 1988 beredas sysselsättning med kontorsadministrativt arbete inom regionkontoret och hon kom senare att placeras i resurspoolen.

Under våren 1992 beslutade Posten efter genomförda förhandlingar enligt medbestämmandelagen att lägga ned regionkontoret i Gävle. Vid förhandlingar med berörda arbetstagarorganisationer lämnade Posten ett förslag till turordning vid uppsägning av den personal som genom nedläggningen skulle bli övertalig. Förslaget innebar bl.a. att K.A. dels skulle ingå i den totala målgrupp inom vilken övertalighet hade uppkommit, dels inordnas i turordningskretsen " Registrator, kontorist, telefonist" i orten Gävle.

Vid tvisteförhandling den 14 augusti 1992 gjorde Statsanställdas förbund gällande att K.A. inte skulle ingå i den föreslagna turordningskretsen. Förbundets skäl för detta var att hon endast varit föremål för rehabilitering och därför inte omförordnats från sin ursprungliga tjänst som postkassör till en tjänst som kontorist med placering på regionkontoret. Förhandlingen avslutades utan att enighet uppnåtts.

K.A. blev genom en skrivelse den 18 maj 1992 uppsagd på grund av arbetsbrist. Hennes anställning skulle upphöra den 1 april 1993. Fr.o.m. den 1 juni 1992 tilldelades K.A. inte några arbetsuppgifter. I februari 1993 blev hon emellertid placerad i arbete som postkassör och hon fullgör för närvarande dessa arbetsuppgifter.

Statsanställdas förbund har gjort gällande (mål nr A 260/92) att Posten i strid med 3 § TurA-S placerat in K.A. felaktigt på turordningslista och att staten på denna grund ådragits skadeståndsskyldighet mot henne och förbundet. Förbundet har även anfört att uppsägningen av K.A. är ogiltig med tillämpning av 8 kap. 3 § LOA och därmed även enligt 34 § anställningsskyddslagen. Med hänvisning härtill har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara uppsägningen av K.A., samt

2. förplikta staten att utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott till K.A. med 60 000 kr och till förbundet med 25 000 kr jämte ränta på beloppen från dagen för tvisteförhandlingens avslutande den 26 augusti 1992.

Staten har bestritt bifall till förbundets talan i mål nr A 260/92 men har som skälig ränta i och för sig vitsordat ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningen till dess betalning sker.

Statsanställdas förbund har vidare gjort gällande (mål nr A 112/93) att Posten dels i strid med 8 kap. 3 § andra stycket LOA och därmed även 34 § andra stycket anställningsskyddslagen avstängt K.A. från arbete, dels i samband med avstängningen inte iakttagit reglerna i 14 kap. 1 § LOA om skriftlig anmaning och tillfälle att inkomma med yttrande. Staten har därigenom ådragits skadeståndsskyldighet gentemot K.A. och förbundet.

På grund härav har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta staten att utge allmänt skadestånd till K.A. med 45 000 kr och till förbundet med 30 000 kr jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen av delgivning av stämningen till dess betalning sker.

Staten har bestritt bifall till förbundets yrkanden i mål nr A 112/93 och har för egen del yrkat att talan skall avvisas. Som grund härför har staten åberopat att förbundet på grund av preskription förlorat rätten att påkalla tvisteförhandling och därmed enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen även förlorat rätten att få sin talan prövad av arbetsdomstolen. Ränteyrkandets skälighet har vitsordats i och för sig.

Förbundet har bestritt bifall till statens avvisningsyrkande. Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

Statsanställdas Förbund

Uppsägningsfrågan

Bestämmelsen i 3 § TurA-S leder sitt ursprung från den tidigare gällande statstjänstemannalagen och överfördes senare till den s.k. turordningsförordningen för att är 1984 upptas som 3 § i kollektivavtalet TurA-S. Därvid gjordes ingen annan saklig ändring än tillägget om en avgränsning till myndigheten "på den ort där arbetsbristen finns". Vid tillämpningen av avtalet har begreppet "arbetsuppgifter" regelmässigt ansetts avse de arbetsuppgifter som vederbörande tjänsteman är förordnad för, d.v.s. de ordinarie arbetsuppgifter som tjänstemannen har i sin tjänst. Någon annan definition av begreppet skulle för övrigt vara praktiskt omöjlig.

I målet föreligger ett antal handlingar som utvisar att K.A. fortfarande var förordnad som postkassör under år 1992, då fråga kom upp om hon skulle inplaceras på turordningslista avseende administrativ personal. Handlingar visar också att hon när det gäller anställningsvillkoren behandlades som postkassör.

Av lönespecifikationer för år 1991 framgår t. ex, att det inte skett något omförordnande av K.A. till regionkontoret. Beteckningen för tjänstestället är fortfarande 7300, d.v.s. postkontoret i Gävle 1. K.A. har vidare erhållit samma lön som hon uppbar som postkassör. Om K.A. hade erhållit en fast placering i administrativt arbete, hade hon erhållit en lön som varit lägre än den som hon hade som postkassör.

Det framgår även att K.A. under perioden den 1 april 1989 - 31 mars 1990 varit upptagen i en tjänsteförteckning för de postkassörer som arbetade i "vikariepool" i Gävle 1. För att markera att K.A. är under rehabilitering anges det i förteckningen att K.A. tillfälligtvis har ett annat arbete i regionkontoret.

De enskilda tjänstematriklarna utvisar även att Posten har en särskild ordning för hur man gör i de situationer då en tjänsteman permanent skall överflyttas till andra arbetsuppgifter än de ursprungliga. I de fall det har kommit till stånd en sådan permanent omplacering har det regelmässigt skett ett omförordnande till de nya arbetsuppgifterna och en ändring har därefter gjorts i respektive tjänstematrikel. Situationen har i dessa fall varit sådan att den enskilde kunnat välja mellan att bli omförordnad eller ej. K.A. finns emellertid upptagen i matrikeln som postkassör och hon står alltjämt förordnad som sådan.

K.A. har aldrig medgett att hennes förordnande skulle ändras eller att hon skulle erhålla en annan anställning än som postkassör. Hon har efter läkarrekommendation frivilligt gått med på att pröva kontorsarbete i rehabiliteringssyfte. De rehabiliteringsåtgärder som K.A. blev föremål för regleras i rehabiliteringsförordningen. Rehabiliteringen sker i samråd med den anställde och det förutsätts att den anställde frivilligt medverkar till de föreslagna åtgärderna. Så länge rehabiliteringen pågår kan den anställde begära att få tillbaka sina ordinarie arbetsuppgifter. Det har inte förekommit något från Postens sida som visar att arbetsgivaren uppfattat situationen på ett annat sätt.

Avstängningen

Trots att förbundet har förklarat uppsägningen ogiltig, har K.A. inte erhållit några arbetsuppgifter sedan den 1 juni 1992. Detta måste enligt förbundets uppfattning karaktäriseras som en avstängning. En avstängning är ett perdurerande brott som kan angripas när som helst under avstängningsperioden. Med anledning härav begärde förbundet den 16 februari 1993 en särskild tvisteförhandling och gjorde gällande att staten var skadeståndsskyldig gentemot K.A. och förbundet. Förbundet menade att Posten i strid med tillämpliga bestämmelser i LOA och anställningsskyddslagen samt i övrigt mot grunderna för lagen och kollektivavtalet avstängt K.A. från hennes arbete samt att hon ej heller givits möjlighet att yttra sig över avstängningen. Av protokollet från en tvisteförhandling den 30 mars 1993 framgår att Posten sedan den 18 februari 1993 kunnat bereda K.A. arbete som postkassör. Hon fullgör nu sådana arbetsuppgifter i avvaktan på tvistens avgörande.

Staten

Uppsägningsfrågan

Staten vitsordar i huvudsak den beskrivning av de faktiska förhållandena som förbundet har lämnat men delar inte förbundets uppfattning i vissa delar.

Det är riktigt att K.A. anställdes hos Posten den 8 mars 1976 och att hennes senaste förordnande gäller som postkassör. Bakgrunden är följande.

Under åttiotalets senare hälft var K.A. ofta sjuk till följd av besvär i skuldror och axlar. Hon togs därför bort från rent kassaarbete under år 1987 och fick till en början stå till postmästarens förfogande och hon handlade bl.a. under en tid krediter för dåvarande PK-bankens räkning.

Den 15 september 1987 behandlades K.A:s ärende i rehabiliteringsgruppen. Senare under hösten 1987 framförde K.A. önskemål om att få pröva kontorsarbete. Hon kunde då beredas sysselsättning med ordbehandling i ett större organisationsprojekt inom postbehandlingen. Någon fast placering fanns då inte tillgänglig men när organisationsprojektet avslutats erhöll hon en placering inom det dåvarande regionkontorets i Gävle kontorsservicefunktion.

Av en bilaga till ett beslut den 5 juni 1984 angående inplacering av personal vid regionkontoret i Gävle framgår att det inom regionkontoret bl.a. fanns inrättade en kontorsserviceenhet och en s.k. resurspool, vilka i praktiken behandlades som en och samma enhet. Bemanningen på kontorsservice/resurspoolen skulle omfatta totalt sju tjänster. Efter något år fick man emellertid ett ökat behov av befattningar inom enheten och den tillfördes därför ytterligare en tjänst. När K.A. placerades för arbetsprövning på regionkontoret den 28 mars 1988, fanns det totalt nio personer som tjänstgjorde på enheten, varav en person som arbetade halvtid. Till följd av att K.A. och en ytterligare anställd placerades på enheten, uppkom det en personalövertalighet med tre personer i förhållande till den bestämda bemanningen. Efter en tid visade det sig att K.A. klarade av sina arbetsuppgifter och att hon trivdes med dessa. Arbetsledningen var även nöjd med hennes insatser. Arbetsprövningen kom därför att övergå till en fast placering för K.A. inom enheten. Något formellt beslut eller förordnande med anledning härav meddelades emellertid inte. Under tiden från våren 1988 till våren 1989 avvecklades genom naturlig avgång den övertalighet som redan fanns. Därmed var K.A. inlemmad i organisationen.

De fackliga organisationerna krävde vid ett flertal tillfällen att K.A. skulle omförordnas och överföras till regionkontoret även formellt och om så inte skedde begärde man att ärendena skulle återförvisas för förnyad behandling i rehabiliteringsgruppen. Kravet på ytterligare rehabilitering avvisades emellertid då arbetsgivarens uppfattning var att K.A. var rehabiliterad till de arbetsuppgifter hon utförde. Såväl K.A. som arbetsgivaren accepterade den nya rollen. K.A. kom därmed rent faktiskt att arbeta med kontorsadministrativt arbete inom regionkontoret i Gävle i över fyra år, varav tre år som fast inlemmad i bemanningen för kontorsserviceenheten.

Efter genomförda förhandlingar enligt medbestämmandelagen beslutades om nedläggning av regionkontoret fr.o.m. den 1 januari 1992. Under avvecklingsfasen fick K.A. stanna kvar i arbete fram till den 1 juni 1992. Efter denna tidpunkt fanns det inte några arbetsuppgifter kvar för henne inom regionkontoret och det fanns inte heller möjlighet att omplacera henne till andra tjänster inom regionen. Samtliga berörda var införstådda med detta och avvecklingen skedde i enighet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Beträffande förbundets invändning om att K.A. fortfarande uppbär lön som postkassör vill staten anföra följande. Inom Posten har man tryggat den anställdes lön på ett annat sätt än genom att tillämpa bestämmelserna i inkomsttrygghetsavtalet. Man har låtit arbetstagaren behålla sin titel i de fall man på grund av rehabilitering låtit omplacera en person till en ny tjänst med lägre lön. Arbetstagaren har därmed behållit den lön som uppbars i den tidigare tjänsten vilket även medfört den fördelen att arbetstagaren fått tillgodoräkna sig en fortsatt löneutveckling beräknad utifrån den tidigare tjänsten.

Grunderna för statens talan i målet är följande. K.A. har sedan den 28 mars 1988 och fram till den 1 juni 1992 arbetat med ordbehandling och annat kontorsservicearbete inom regionkontoret i Gävle. K.A. fick tjänsten efter arbetsprövning och inom ramen för arbetsgivarens fullgörande av sitt rehabiliteringsansvar. På grund av bestämmelsen i 7 kap. 13 § LOA betyder detta att K.A:s anställning som postkassör upphört. Någon tillåten tjänsteförening är det inte fråga om. K.A. blev den 18 maj 1992 uppsagd på grund av arbetsbrist och därvid tillämpades 3 § TurA-S. Med tillämpning av denna bestämmelse har K.A. korrekt utvalts för uppsägning, eftersom hon turordnades med arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter, d.v.s. kontorsservicearbete.

Under alla förhållanden bestrider staten att förbundet kan grunda krav på allmänt skadestånd för egen del på bestämmelserna i TurA-S. Kollektivavtal som återger anställningsskyddslagens regler i modifierat skick ger inte utrymme för allmänt skadestånd i vidare mån än nämnda lag såvida det inte lämnats en uttrycklig föreskrift härom i kollektivavtalet.

Förbundets yrkande om ränta från dagen för tvisteförhandlingens avslutande den 26 augusti 1992 är enligt statens uppfattning inte lagligt grundat.

Avstängningen

Beträffande påståendet om att posten felaktigt avstängt K.A. från arbetet gör staten i sak gällande att det förelegat särskilda skäl för att inte erbjuda henne några arbetsuppgifter under uppsägningstiden. Genom att regionkontoret lades ned i samband med uppsägningen saknade Posten möjlighet att förse henne med arbete.

Förbundet har, såvitt kan förstås, i denna del även åberopat att posten utöver brott mot anställningsskyddslagens regler även skulle ha brutit mot reglerna om avstängning i LOA. Staten bestrider att dessa regler är tillämpliga på den ifrågavarande situationen. Detta framgår av 8 kap. 3 § andra stycket LOA. I detta lagrum anges att 34 § andra stycket anställningsskyddslagen tillämpas vid tvist om giltigheten av en uppsägning.

Staten bestrider även att de av förbundet åberopade formaliebestämmelserna i 14 kap. 1 § LOA samt bestämmelserna om skadeståndsansvar i 16 kap. 7 § samma lag skulle vara tillämpliga. De åberopade bestämmelserna syftar direkt på avstängningsreglerna i 13 kap. LOA och någon sådan avstängning har det inte varit fråga om.

Staten delar i och för sig förbundets uppfattning att en pågående avstängning kan angripas rättsligt genom en talan om interimistiskt förordnande när som helst under avstängningstidens gång. Däremot föreskrivs i 20 § huvudavtalet mellan staten och statstjänstemännens huvudorganisationer, däribland Statsanställdas förbund, att part som har ett fullgörelseyrkande varom det råder tvist måste påkalla tvisteförhandling inom fyra månader från det att den omständighet vartill yrkandet hänför sig blivit känd för parten. Trots att det alltsedan sommaren 1992 varit känt för förbundet att K.A. inte tilldelats några arbetsuppgifter efter den 1 juni 1992 begärde förbundet tvisteförhandling i anledning härav först den 16 februari 1993, d.v.s. långt efter det att avstängningen började. Förbundet har påkallat förhandling efter det att preskriptionsfristen löpt ut och har därmed förlorat rätten att gå vidare förhandlingsvägen och även rätten att få sitt yrkande prövat av arbetsdomstolen.

Uppsägningsfrågan

K.A. sades i maj 1992 upp från sin anställning i Posten på grund av arbetsbrist. Uppsägningen grundades på ett beslut av Posten att med tillämpning av 3 § TurA-S inordna K.A. i en turordningskrets med utgångspunkt från de arbetsuppgifter - kontorsadministrativt arbete - som hon under senare år utfört vid Postens numera nedlagda regionkontor i Gävle.

Statsanställdas förbunds inställning är att uppsägningen av K.A. är lag- och avtalsstridig. Enligt förbundets mening hade Posten bort utgå från att K.A. innehaft en anställning som postkassör med de arbetsuppgifter som ankommer på en sådan befattningshavare. Någon arbetsbrist hade då inte förelegat och K.A. skulle inte ha inordnats i turordningskrets på det sätt som har skett.

Staten har för sin del gjort gällande bl.a. följande. Efter arbetsprövning och inom ramen för arbetsgivarens rehabiliteringsansvar erhöll K.A. en fast placering på regionkontoret. Hon inlemmades i organisationen där och har utfört kontorsadministrativa uppgifter i över fyra år. Såväl K.A. som arbetsgivaren accepterade hennes nya roll. På grund av bestämmelsen i 7 kap. 13 § LOA om upphörande av anställning vid övergång till annan anställning upphörde K.A:s anställning som postkassör. Det förhållandet att hon formellt fick behålla tjänstetitel och lön skall enligt statens mening inte tillmätas någon betydelse.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande.

Utredningen visar visserligen att K.A. alltsedan april 1988 utfört kontorsadministrativt arbete vid Postens regionkontor i Gävle. Hennes förordnande som postkassör vid postkontoret Gävle 1 kvarstod emellertid oförändrat. Hon betecknades på löneavier som postkassör och uppbar den högre lön som tillkommer postkassörer. Det har inte gjorts gällande att Posten erbjudit henne en anställning vid regionkontoret och att hon uttryckligen samtyckt till att vara anställd där. Något förordnande rörande en sådan anställning har inte meddelats.

Ytterligare har under huvudförhandlingen i målet framkommit vissa uppgifter som skall tillmätas betydelse i sammanhanget. Det är sålunda upplyst att K.A. inte var till freds med att det var oklart vilken anställning som hon innehade. Hon vände sig därför till sina fackliga företrädare för att få bistånd i saken. Detta ledde till att K.A. genom sin fackliga organisation till en början begärde att hennes ärende skulle återförvisas till rehabiliteringsgruppen för förnyad behandling. Arbetsgivarsidan motsatte sig emellertid detta under hänvisning till att K.A. var färdigrehabiliterad. I detta läge krävdes från K.A:s sida att hon skulle omförordnas och överföras till regionkontoret. Även detta motsatte sig dock arbetsgivarsidan och skälet synes ha varit att det vid den tidpunkten hade uppstått osäkerhet huruvida regionkontoret skulle finnas kvar.

Arbetsdomstolen uppfattar situationen på det sättet att en för K.A. besvärande oklarhet om hennes anställningsförhållanden hade uppkommit. Genom sin fackliga organisation verkade hon för att situationen skulle klarläggas. Hon hade ingen framgång med detta. Med hänsyn till dessa förhållanden kan inte anses att K.A. accepterat att vara anställd vid regionkontoret. Slutsatsen måste bli att hon vid tiden för uppsägningen alltjämt hade kvar anställningen som postkassör vid postkontoret Gävle 1.

Det anförda innebär att K.A. inte skulle ha inordnats i turordningskrets med utgångspunkt från de arbetsuppgifter hon utförde vid regionkontoret. Uppsägningen av K.A. strider därför mot bestämmelserna i TurA-S och skall förklaras ogiltig enligt 8 kap. 3 § LOA.

Genom den avtalsstridiga uppsägningen har staten ådragits skyldighet att utge allmänt skadestånd till K.A. Vad gäller förbundets skadeståndsanspråk har staten, såvitt framkommit i målet, inte något belägg för sin ståndpunkt att skyldighet inte skulle föreligga enligt 54 § medbestämmandelagen att utge allmänt skadestånd vid brott mot TurA-S. Arbetsdomstolen finner skäligt bestämma skadeståndet till 40 000 kr för K.A. och till 15 000 kr för förbundet.

Avstängningen

Av utredningen framgår att K.A. inte bereddes några arbetsuppgifter fr.o.m. den 1 juni 1992 förrän hon den 18 februari 1993 erhöll arbete som postkassör. Förbundet har gjort gällande att Posten härigenom lagstridigt avstängt K.A. från hennes arbete.

Arbetsdomstolen konstaterar att den omedelbara anledningen till att K.A. inte fick några arbetsuppgifter var att regionkontoret hade lagts ner. Uppenbarligen var det alltså inte fråga om en sådan avstängning varom bestämmelser finns i 13 och 14 kap. LOA. Däremot är bestämmelserna i 34 § andra stycket anställningsskyddslagen tillämpliga. Frågan är därmed om det förelåg särskilda skäl att inte tillhandahålla K.A. arbetsuppgifter fr.o.m, den 1 juni 1992. Arbetsdomstolen finner sig emellertid inte ha anledning att gå in vare sig på denna fråga eller på den invändning om rättegångshinder som staten har riktat mot förbundets skadeståndskrav. Det skall nämligen beaktas att Posten tillhandahöll K.A. arbetsuppgifter som postkassör i omedelbar anslutning till att Posten blev uppmärksammad på att hon var beredd att utföra sådant arbete. Med hänsyn härtill och till de speciella omständigheterna i övrigt föreligger under alla förhållanden inte skyldighet för staten att utge skadestånd för avstängningen vid sidan av det skadestånd som staten har att betala för den felaktiga uppsägningen.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Sammanfattningsvis tar arbetsdomstolen följande ställning till förbundets yrkanden. Uppsägningen av K.A. skall förklaras ogiltig. Staten skall utge 40000 kr i allmänt skadestånd till K.A. och 15 000 kr till förbundet för den avtalsstridiga uppsägningen. Ränta skall i enlighet med statens vitsordande utges från dagen för delgivning av stämningen. I övrigt skall förbundets talan avslås.

Vad gäller rättegångskostnaderna finner arbetsdomstolen att det som förbundet tappat är av endast ringa betydelse. Förbundet skall därför tillerkännas ojämkad ersättning för sina kostnader. Staten skall ersätta förbundets kostnader för vittnen med yrkat belopp.