AD 1993 nr 179

Stockholms Miljösanering Skadetjänst Aktiebolag

mot

T.L. i Bromma

samt

T.L. i Bromma

mot

Stockholms Miljösanering Skadetjänst Aktiebolag.

Överklagade domen: Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 22 januari 1993, nr DT 84

Tingsrättens dom, se bilaga.

Stockholms Miljösanering Skadetjänst AB (Miljösanering) har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall ogilla T.L:s talan och befria Miljösanering från att utge ersättning för T.L:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten samt förplikta T.L. att ersätta Miljösanerings rättegångskostnader där.

T.L. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall bestämma det allmänna skadeståndet till 40 000 kr.

Part har bestritt motparts talan.

Miljösanering har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på Miljösanerings begäran vittnena M.A., B.K. och H.O. hörts på nytt samt nya vittnesförhör hållits med G.A. och R.M. På T.L:s begäran har han själv hörts på nytt under sanningsförsäkran samt vittnesförhör ånyo hållits med A.H. och C.B.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom. De har dock gjort bl.a. följande förtydliganden och tillägg.

Miljösanering

T.L:s talan skall ogillas i första hand på den grunden att R.S:s tjänst hörde till Svenska Byggnadsarbetareförbundets eller Sveriges Arbetsledareförbunds avtalsområde. Tjänsten hörde i vart fall inte till Svenska Industritjänstemannaförbundets område. Det föreligger därför inte någon rätt till återanställning, I andra hand skall L:s talan ogillas på grund av att han saknade de personliga kvalifikationer att leda och fördela arbetet i samarbete med personalen som krävdes för R.S:s anställning.

Miljösanering har hängavtal med Byggnadsarbetareförbundet och Arbetsledareförbundet. Det finns inte något kollektivavtal med Industritjänstemannaförbundet. Skadetjänst AB hade eventuellt motsvarande avtal. I Skadetjänst tog T.L. över efter R.S. som avdelningschef. Det fanns då 15 anställda på avdelningen och totalt 30 personer på Skadetjänsts tre avdelningar. T.L:s uppgifter i Skadetjänst var av administrativ karaktär. Han skulle leda och fördela arbetet samt skaffa och behålla kundkontakter. Han arbetade över huvud taget inte på fältet. Att T.L. var ansluten till Industritjänstemannaförbundet markerar att dennes tjänst var en tjänstemannaanställning. R.S. arbetade som förman hos Miljösanering. Detta innebar arbete på fältet som de övriga arbetarna med t.ex. rensning och spolning av avloppssystem. R.S. skötte inte några administrativa uppgifter. Innehållet i hans tjänst hos Miljösanering var väsensskilt i förhållande till det arbete T.L. hade som avdelningschef på Skadetjänst. R.S. uppsades senare av Miljösanering på grund av arbetsbrist.

T.L.

R.S:s och T.L:s arbetsuppgifter var jämförbara eller i stort sett likartade. Det saknar betydelse till vilket kollektivavtalsområde tjänsterna kan föras och det spelar heller ingen roll vilket fackförbund R.S. och T.L. tillhörde. Skadetjänst hade hängavtal med Byggnadsarbetareförbundet, avdelning 1. Det är osäkert om kollektivavtal fanns med Arbetsledareförbundet. Det förelåg inte något kollektivavtal med Industritjänstemannaförbundet.

När T.L. anställdes av Skadetjänst gick detta bolag dåligt. T.L. skulle förbättra denna situation och effektivisera bolaget. Genom stramare arbetsrutiner och ett datoriserat ordersystem lyckades L. förbättra situationen. De anställda var emellertid inte vana vid en aktiv arbetsledning och klagomål framfördes. Skadetjänst klargjorde att det hela var betingat av företagsekonomiska skäl och var till arbetarnas bästa. När det nya systemet började fungera hösten 1990 upphörde klagomålen. Trots dessa insatser gick emellertid Skadetjänst i konkurs. Efter konkursen diskuterades med de anställda om ett personalövertagande. T.L. företrädde därvid en grupp av anställda. Det blev dock slutligen Miljösanering som tog över.

Domskäl

T.L. innehade anställning hos Skadetjänst. Sedan detta bolag blivit försatt i konkurs, sades T.L. upp från sin anställning på grund av arbetsbrist. Skadetjänsts verksamhet överläts därefter till Miljösanering. R.S. blev sedermera anställd hos Miljösanering. Tvisten i målet gäller frågan huruvida T.L. hade företrädesrätt till återanställning avseende den tjänst som R.S. erhöll.

Parterna är ense om att T.L:s företrädesrätt till återanställning efter överlåtelsen av Skadetjänsts verksamhet till Miljösanering i och för sig gällde mot detta senare bolag. Miljösanering har emellertid invänt att T.L:s företrädesrätt inte omfattade den tjänst som R.S. erhöll. I första hand har denna invändning grundats på att T.L:s företrädesrätt enligt Miljösanerings mening endast omfattade Industritjänstemannaförbundets avtalsområde medan R.S:s tjänst föll inom Byggnadsarbetareförbundets eller Arbetsledareförbundets avtalsområde. T.L. har för sin del intagit ståndpunkten att avtalsområdena inte skall tillmätas någon betydelse vid prövningen av dennes anspråk på företrädesrätt till den tjänst som R.S. erhöll.

Enligt arbetsdomstolens åsikt låter sig rättsläget i det av tvisten berörda hänseendet beskrivas på följande sätt.

I 25 § första stycket första meningen anställningsskyddslagen anges att den på grund av arbetsbrist uppsagda arbetstagarens företrädesrätt till återanställning avser den verksamhet där arbetstagaren tidigare har varit sysselsatt. I detta uttryckssätt ligger inte någon begränsning av företrädesrätten i förhållande till den av arbetsgivaren bedrivna verksamheten (jfr AD 1992 nr 130). Det finns emellertid en sådan begränsning men den följer enbart av reglerna i paragrafens tredje stycke. Av detta lagrum framgår att arbetstagarens företrädesrätt kan vara begränsad till driftsenheten, om arbetsgivaren har flera driftsenheter, och till kollektivavtalsområdet, om det i arbetsgivarens verksamhet finns flera avtalsområden. Finns driftsenheter på skilda orter, kan även orten få betydelse för avgränsningen av företrädesrätten.

När det gäller Miljösanerings förstahandsinvändning mot T.L:s talan är det endast avgränsningen av företrädesrätten med hänsyn till kollektivavtalsområden som har intresse. Framställningen idet följande avser därför endast denna frågeställning.

När det gäller avgränsningen av företrädesrätten med hänsyn till kollektivavtalsområden skall först uppmärksammas vilken betydelse uttryckssättet: - - - "om det i arbetsgivarens verksamhet finns olika kollektivavtalsområden"---i 25 § tredje stycket anställningsskyddslagen har. Uttrycket avtalsområde förekommer även i de med reglerna om återanställning nära sammanhängande bestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. I denna paragrafs tredje stycke anges att om arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal så fastställs en särskild turordning för varje avtalsområde. I förarbetena till 1982 års anställningsskyddslag (prop. 1981/82:71 s. 138) förekommer följande uttalande i specialmotiveringen till 25 §.

Förslaget till 25 § tredje stycket innehåller regler om vilka anställningar som företrädesrätten gäller till, när arbetsgivaren har flera driftsenheter och när det inom arbetsgivarens verksamhet finns olika kollektivavtalsområden, Reglerna är här liksom i gällande lag utformade i nära anslutning till de motsvarande turordningsreglerna i 22 § tredje stycket. I texten sägs inte uttryckligen att reglerna om kollektivavtalsområden tar sikte på fall när arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal och att med arbetstagarorganisation avses den eller de kollektivavtalsbundna organisationerna. Den nära anknytningen till 22 § och det förhållandet att uttrycket kollektivavtalsområden används ger dock vid handen att det är detta som avses.

Av det anförda framgår att det aktuella lagrummet är att tolka på det sättet att det är tillämpningsområdet för det eller de kollektivavtal av vilka arbetsgivaren är eller brukar vara bunden som bestämmer företrädesrättens omfattning. Till det anförda skall anmärkas att det inte har någon betydelse huruvida arbetstagaren själv är eller skulle ha varit bunden av kollektivavtalet. Avgränsningen har verkan även för den oorganiserade arbetstagaren eller den arbetstagare som tillhör annan fackförening än den som slutit kollektivavtalet på arbetstagarsidan.

Man kan vidare ställa sig frågan hur regeln om avgränsning av företrädesrätten med hänsyn till kollektivavtalsområden skall tillämpas för det fall att arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal men detta eller dessa inte omfattar hela arbetsgivarens verksamhet. Ett praktiskt exempel kan vara att arbetsgivaren är bunden av endast ett kollektivavtal och att detta gäller i förhållande till ett fackförbund som tillhör LO men att det finns arbetstagare, tjänstemän eller arbetare, som inte omfattas av detta avtal. I rättsfallet AD 1989 nr. 47 är en likartad frågeställning med avseende på turordningsreglerna i 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen behandlad. Rättsfallet innebär att en arbetstagare, som faller utanför tillämpningsområdet för det på arbetsplatsen gällande kollektivavtalet, inte ansetts ingå i den turordningskrets som har utgjorts av de arbetstagare som omfattades av avtalet. Rättsfallet bör enligt arbetsdomstolens mening uppfattas på det sättet att arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtalet - eller kollektivavtalen, om det förekommer flera - bildar en turordningskrets för sig och ingår i vad man skulle kunna kalla ett restområde. Motsvarande synsätt bör anläggas vid tolkningen av begränsningsregeln avseende kollektivavtalsområden i 25 § tredje stycket anställningsskyddslagen. Detta betyder att för en på grund av arbetsbrist uppsagd arbetstagare som inte omfattades av något på arbetsplatsen gällande kollektivavtal utan som var sysselsatt inom restområdet så begränsas företrädesrätten till återanställning till detta restområde. I det förut anförda exemplet begränsas företrädesrätten för dem som är sysselsatta inom LO-förbundets avtalsområde till detta område, medan övriga arbetares och tjänstemäns företrädesrätt gäller arbetsgivarens verksamhet i övrigt, d.v.s. restområdet.

I det föreliggande målet aktualiseras även frågan hur man skall tillämpa regeln om begränsning av företrädesrätten till kollektivavtalsområden - eller i förekommande fall restområdet - när företrädesrätten efter överlåtelse av verksamheten eller del av denna görs gällande mot den nye arbetsgivaren. Frågan gäller i vad mån kollektivavtalssituationen hos den nye arbetsgivaren begränsar företrädesrätten. Två grupper av fall synes kunna urskiljas. Den ena gruppen består av fall där kollektivavtalsregleringen är i princip densamma hos den gamle och den nye arbetsgivaren. Detta kan bero på att arbetsgivarna tillhör samma kollektivavtalsslutande arbetsgivareförbund eller det kan utgöra en följd av bestämmelserna i 28 § medbestämmandelagen om företagsöverlåtelses verkan på kollektivavtal. Enligt arbetsdomstolens mening talar starka skäl för att för denna grupp av fall anse att kollektivavtalsregleringen hos den nye arbetsgivaren blir bestämmande för företrädesrättens omfattning hos denne. Den andra gruppen av fall karaktäriseras av att kollektivavtalsbundenheten för den nye arbetsgivaren i ett eller annat avseende avviker från vad som gällde hos den gamle arbetsgivaren. Förhållandena kan i dessa fall vara mångskiftande och någon enkel regel torde inte kunna uppställas. Principen bör dock vara att företrädesrätten inte skall ha ett mindre tillämpningsområde vad gäller kollektivavtalsområden hos den nye arbetsgivaren än som gällde hos den gamle arbetsgivaren.

En bedömning av den aktuella tvistefrågan mot bakgrund av denna redovisning för rättsläget leder till följande resultat. T.L. var inte hos Skadetjänst sysselsatt inom avtalsområdet för kollektivavtalet mellan Skadetjänst och Byggnadsarbetareförbundet. Det förelåg inte något kollektivavtal mellan Skadetjänst och Industritjänstemannaförbundet och, såvitt framkommit, inte heller något annat kollektivavtal. Detta innebär att T.L:s företrädesrätt mot Skadetjänst gällde ett restområde avseende Skadetjänsts hela verksamhet med bortseende från avtalsområdet för kollektivavtalet mellan Skadetjänst och Byggnadsarbetareförbundet. Efter övergången av Skadetjänsts verksamhet till Miljösanering får antas att T.L:s företrädesrätt åtminstone omfattade ett område som motsvarade det nämnda restområdet. Detta ställningstagande bygger på att skäl kan föreligga för att anta att avtalsområdet för kollektivavtalet mellan Miljösanering och Byggnadsarbetareförbundet är undantaget från företrädesrätten, eftersom detta kollektivavtal i realiteten kan betraktas som överensstämmande med motsvarande avtal avseende Skadetjänst. Däremot finns inte grund för att tillmäta Miljösanerings kollektivavtal med Arbetsledareförbundet någon avgränsande verkan för T.L. med hänsyn till att detta avtal inte hade någon motsvarighet avseende Skadetjänst.

I målet har Miljösanering angivit sin ståndpunkt på sådant sätt att det lämnats öppet huruvida den tjänst som R.S. erhöll omfattas av Miljösanerings kollektivavtal med Byggnadsarbetareförbundet eller bolagets avtal med Arbetsledareförbundet. Detta betyder att Miljösanering inte kan anses ha bestritt att tjänsten faller inom det senare området. Tjänsten ligger därmed inom området för T.L:s företrädesrätt.

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att Miljösanerings förstahandsinvändning mot T.L:s talan skall underkännas.

I andra hand har Miljösanering invänt mot T.L:s talan att T.L. inte har tillräckliga kvalifikationer för den tjänst som R.S. erhöll. Arbetsdomstolen finner emellertid att vad som framkommit genom den muntliga bevisningen i arbetsdomstolen inte föranleder någon annan bedömning än den som tingsrätten gjort. Inte heller Miljösanerings i andra hand framställda invändning mot T.L:s talan kan därför vinna bifall.

Vad gäller T.L:s yrkande rörande det allmänna skadeståndet finner arbetsdomstolen inte skäl att frångå tingsrättens bedömning. Arbetsdomstolen anser således att såväl bolagets som T.L:s vadetalan skall avslås och att tingsrättens domslut alltså skall stå fast.

Rättegångskostnader

I arbetsdomstolen har visserligen båda sidor tappat. Vad T.L. har förlorat får emellertid anses vara av endast ringa betydelse. Bolaget skall därför, utge ersättning för T.L:s rättshjälpskostnader. Dessa får anses skäliga.