AD 1993 nr 220

Statsanställdas Förbund

mot

Staten genom Televerket.

Mellan parterna gäller Avtalet om turordning för arbetstagare hos staten (TurA-S). I detta kollektivavtals 3 § föreskrivs följande.

"Istället för det som föreskrivs i 22 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) gäller att turordning vid uppsägning skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns."

I samma avtals 5 § finns en bestämmelse med följande lydelse.

"Arbetsgivaren och berörda lokala arbetstagarorganisationer får träffa kollektivavtal om att turordningen vid uppsägning i stället skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter vid

1. en del av myndigheten på en viss ort,

2. delar av myndigheten på mer än en ort eller

3. myndigheten i dess helhet."

Televerket var våren 1992 indelat i åtta regioner omfattande olika geografiska delar av Sverige. En av dem var Region Stockholm. I januari nämnda år ägde centrala förhandlingar enligt medbestämmandelagen rum med anledning av att arbetstagare hos Televerket skulle sägas upp på grund av arbetsbrist. Förhandlingarna fortsatte senare på lokal nivå, d.v.s. regionvis.

Såvitt gäller bl.a. Televerket Region Stockholm genomfördes under april och maj 1992 MBL-förhandlingar i frågan om uppsägningar på grund av driftsinskränkning. Inom Stockholmsområdet skulle omkring 500 av de ca 10 000 arbetstagarna hos Televerket och dess bolag sägas upp. Ungefär 2 500 av de där anställda placerades därför in i turordningskretsar. Av denna grupp blev 400-500 uppsagda i juni 1992.

Medlemmarna i Statsanställdas förbund (SF) U.H. J.H. K.S. M.S. och T.W. hörde till de arbetstagare hos Televerket Region Stockholm som sades upp på grund av arbetsbrist. Efter tvisteförhandlingar och under förebärande att uppsägningarna av dessa arbetstagare strider mot 3 § TurA-S har SF väckt talan vid arbetsdomstolen mot staten och, som förbundet slutligen bestämt sin talan, yrkat att domstolen skall dels ogiltigförklara uppsägningarna i fråga, dels förplikta staten att till envar av arbetstagarna utge ett allmänt skadestånd på 80000 kr med anledning av de felaktiga uppsägningarna, dels förplikta staten att till förbundet utge ett allmänt skadestånd på 100000 kr för kollektivavtalsbrott. På beloppen har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Staten har bestritt SF:s talan och förklarat sig inte ha anledning att vitsorda något belopp i fråga om allmänt skadestånd som skäligt i och för sig. Ränteyrkandena har staten vitsordat som i och för sig skäliga.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader. Stämning i målet delgavs staten den 8 februari 1993.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Målet gäller en turordningstvist på det statliga området. Det innebär att bedömningen skall göras med utgångspunkt i det mellan parterna gällande kollektivavtalet i frågan, det s.k. TurA-S. I TurA-S har vissa delar av turordningsreglerna i anställningsskyddslagen avtalats bort. I stället för vad som föreskrivs i anställningsskyddslagen skall turordningskretsarna omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

Tvisten handlar om fem arbetstagare vid Televerkets stockholmsregion. Egentligen är det fråga om fem separata tvister, som handläggs i ett mål. Omständigheterna är olika för var och en av dessa arbetstagare. Den principiella kretsindelningen är inte tvistig i förevarande mål. Tvistefrågan gäller i stället i vilken krets en viss arbetstagare borde eller inte borde ha placerats.

Inom Televerket finns en mängd förkortningar och begrepp som är "självklara" för dem som arbetar i verket. I målet är emellertid enligt SF:s mening det bestämmande vid kretsindelningen de faktiska arbetsuppgifterna i den ifrågavarande arbetstagarens s.k. bastjänst. Därför behöver man inte beskriva Televerkets organisation i detalj. Det bör i sammanhanget nämnas att den verksamhet, som de aktuella arbetstagarna var sysselsatta i, numera bedrivs av Telia AB och att parterna är överens om att, för den händelse SF:s talan helt eller delvis bifalls, vederbörande arbetstagare skall erbjudas anställning i det bolaget på samma sätt som skett för alla andra arbetstagare hos Televerket.

Beträffande bakgrunden till tvisten kan följande sägas.

Televerket hade vid uppsägningstillfället åtta regioner i landet, varav Stockholmsregionen var en. Parterna kom ganska snart och med stöd av 5 § TurA-S överens om att den i förevarande mål aktuella "orten" enligt avtalet skulle vara hela Stockholmsregionen jämte huvudkontoret i Farsta m.m.

Under de senaste åren har Televerket minskat sin personal med åtskilliga tusental personer. En del har slutat frivilligt i kombination med olika erbjudanden. År 1992 sades ca 3 000 anställda hos verket upp på grund av arbetsbrist. Dessa uppsägningar beslutades i början av nämnda är och hade till syfte att höja lönsamheten hos Televerket. Vid den tidpunkten fauns det ingen brist på arbetsuppgifter i och för sig, utan avsikten med uppsägningarna var att minska Televerkets kostnader för att därigenom åstadkomma ett bättre resultat.

De fackliga organisationerna - SF, Statstjänstemannaförbundet och SACO - var mycket kritiska till Televerkets beslut att säga upp personal. De menade att verket baserade sina uppsägningar på ett mycket bristfälligt underlag. Under förhandlingarna enligt medbestämmandelagen inför uppsägningarna efterlyste SF ett ordentligt underlag och en genomgripande analys av konsekvenserna av de tilltänkta uppsägningarna. Bland annat begärde arbetstagarsidan en presentation av aktuell personalbefattnings- och bemanningsplan samt verksamhets- och organisationsplan för verksamheten efter det att uppsägningarna hade genomförts. Några sådana planer ville eller kunde emellertid Televerket inte ta fram. - Från de fackliga organisationerna fanns även kritik mot att administrationen hos Televerket klarade sig relativt helskinnad från personalminskningar. Eftersom administrationen blev relativt intakt, ökade "overhead"-kostnaderna per person i produktionen.

Trots kritiken beslöt Televerket att i Stockholmsregionen säga upp ca 450 personer. Frågan var då vilka arbetstagare som skulle bli uppsagda. Även i den frågan hade parterna olika uppfattningar. SF menade under hela förhandlingsskedet att Televerkets förslag till kretsindelning var orimligt snäv. Televerket delade nämligen in sina anställda i Stockholmsregionen i, slutligen, ett femtiotal turordningskretsar. Det visade sig att ganska stora grupper arbetstagare och även enskilda arbetstagare över huvud taget inte fördes till någon turordningskrets. I praktiken fanns det alltså betydligt fler kretsar. Televerket sökte genom sin kretsindelning styra vilka arbetstagare som skulle bli uppsagda.

Under våren 1992 hävdade SF således att Televerkets kretsindelning var betydligt snävare än vad en riktig tillämpning av TurA-S skulle innebära. Denna principiella uppfattning har förbundet alltjämt. Samtidigt bedömde SF hur den uppkomna situationen skulle hanteras. Följaktligen gjorde SF den bedömningen, att det skulle bli i det närmaste ohållbart, om man angrep och tvistade om hela kretsindelningen av de 450 uppsagda personerna. Detta skulle nämligen innebära att under en ganska lång tid hundratals medlemmar i förbundet inte skulle ha någon aning om huruvida de skulle få ha kvar sina anställningar. Började man ändra i själva "grundkretsindelningen", skulle detta få långtgående effekter och följdverkningar som var väldigt svåra att överblicka, särskilt i en så stor organisation som Televerkets. SF valde mot denna bakgrund att - utan att i och för sig frånfalla sin principiella ståndpunkt - godta principerna för den av Televerket gjorda kretsindelningen men samtidigt kräva att verket åtminstone följde den indelning som det gjort. Efter förhandlingar om uppsägningarna våren 1992 återstod de fem i målet aktuella arbetstagarna, som SF ansåg inte borde ha sagts upp.

Tvisten i målet gäller alltså inte hur många kretsar som skall skapas och hur gränserna för dessa skall dras, utan frågan till vilken krets vissa arbetstagare skall hänföras.

För att säga upp de fem arbetstagare som är föremål för prövning i detta mål har Televerket gått till väga på i princip två sätt: Televerket har dels flyttat arbetstagare från en "krets" där det inte förekom någon arbetsbrist och i stället hänfört vederbörande till en turordningskrets där det fanns sådan brist. Detta gäller framför allt M.S. och T.W. På ett liknande sätt gjordes med K.S. i hans fall "kretsade" Televerket dock även två andra arbetstagare. Dels har Televerket ur en turordningskrets tagit undan en eller flera arbetstagare som verket ville behålla. Härigenom kom andra arbetstagare att sägas upp än som skulle ha skett om Televerket inte på detta sätt hade tagit undan arbetstagare. Detta förfaringssätt använde Televerket sig av vad gäller de turordningskretsar som U.H. och J.H. tillhörde.

Hos Televerket fanns olika slags projektörer. Om deras arbetsuppgifter kan bl.a. följande sägas.

Från telestationer går teleledningar till olika fastigheter. Dessa ledningar ingår i det allmänna telenätet och ägdes av Televerket. Med denna typ av ledningar arbetar dels områdesprojektörer, som sysslar med bl.a. övergripande frågor, dels fältprojektörer, vilka av områdesprojektören förses med s.k. objekt och arbetar med detaljplaneringen.

I fastigheterna finns ett s.k. stamnät med teleledningar som går från teleskåpet upp i byggnaden. Det är ganska stora ledningar, som skall täcka behovet för alla anslutningar i byggnaden. Med detta stavmät arbetar nätprojektören, som planerar hur stort nät kunden behöver.

Hos en kund kan det finnas en televäxel. Särskilda växelprojektorer planerar tillsammans med kund och säljare vad som skall ingå i växeln, bl.a. dess storlek.

I kundens lokaler dras ledningar. I lokalerna finns även olika slags apparater utplacerade. Apparatplanerarna bestämmer tillsammans med kunden var jack och andra uttag skall sitta.

Sammanfattningsvis sysslar områdesprojektörerna och fältprojektörerna med det allmänna telenätet. Nätet inom en fastighet ägs numera normalt sett inte av Televerket utan av fastighetsägaren. Det är nätprojektörer, växelprojektorer och apparatplanerare som arbetar med teleledningarna m.m. inom en fastighet/byggnad.

Hos Televerket har beteckningen på projektörerna ändrats då och då. Man kan därför stöta på helt andra beteckningar än de i det föregående nämnda. Men det kan även förhålla sig så, att de beteckningar som angetts ovan har haft en annan innebörd tidigare.

Beträffande omständigheterna vad gäller var och en av de arbetstagare som omfattas av talan i målet vill SF anföra följande.

U.H.

Man placerades i turordningskrets nr 17 benämnd Projektering små och medelstora växlar - i och för sig var denna placering helt korrekt, eftersom han arbetade med projektering av sådana växlar. Denna syssla innebär kortfattat att man upprättar retningsunderlag, kunddata och utförliga anvisningar för montörerna. Man tar också fram kostnadsförslag på växelsystem och på fastighetsnät.

Fyra arbetstagare som hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter med U.H. placerades inte i någon turordningskrets över huvud taget. Två av dessa fyra - K.A. och I.W.L. - hade kortare anställningstid än U.H.

De fyra arbetstagare som inte hänfördes till någon turordningskrets arbetade fram till våren 1991 på samma avdelning och med exakt samma arbetsuppgifter som U.H. Dessa fyra placerades dock våren 1991 i ett särskilt "projekt", vilket innebar att projektörerna skulle tillsammans med vissa säljare och installatörer arbeta i ett s.k. team gentemot en viss bransch. Projektgruppen skulle närmare bestämt arbeta visavi framför allt konsulter. Avsikten med projektet var att komma kunden närmare och att kunden skulle ha kontakt med färre personer från Televerket; det skulle inte hos kunden behöva "springa" lika mycket folk från Televerket. Arbetsuppgifterna för de fyra som fördes till projektgruppen förändrades dock inte nämnvärt genom bildandet av gruppen; det blev endast vissa mindre skillnader. Det var fråga om ett annat sätt att arbeta rent organisatoriskt - man skulle arbeta gentemot vissa typer av kunder för att därigenom bli mer kundorienterad. En annan skillnad var att arbetstagarna i projektgruppen fick tillgång till persondatorer m.m.

Inom såväl den turordningskrets som U.H. fördes till som projektgruppen förekom en viss specialisering mellan olika arbetstagare. Även inom gruppen arbetade arbetstagarna med ungefär samma arbetsuppgifter, även om en del arbetstagare var bättre på vissa moment. Det bör också anmärkas att numera, d.v.s. inom Telia AB, arbetar alla på i princip samma sätt som man gjorde inom projektgruppen. Projektgruppen prövade alltså detta arbetssätt.

U.H. har exakt samma befattningsbeskrivning som åtminstone två personer som ingick i projektgruppen, nämligen I.W.L. och Å.Y. De senast utfärdade befattningsbeskrivningarna för dessa arbetstagare är upprättade år 1989. U.H. arbetade tillsammans med I.W.L. fram till dess projektet startade våren 1991. Numera arbetar t.ex. K.A. tillsammans med U.H:s gamla kamrater i turordningskrets nr 17 och sysslar med exakt samma uppgifter som dessa arbetstagare.

Televerket har invänt att U.H. inte skulle ha projekterat fastighetsnät. Detta är felaktigt, eftersom han har sysslat med sådan projektering också. Alltsedan år 1989 hade nämligen ställts ett krav på växelprojektörerna som innebar att de skulle arbeta integrerat med fastighetsnätsfrågor. I alla fall gällde detta de projektörer som i likhet med U.H. sysslade med små och medelstora växlar. Avsikten med denna ordning var att höja kostnadseffektiviteten och att kunden skulle slippa ifrån kontakt med alltför många personer från Televerket. Omorganisationen hos Televerket hösten 1990 förändrade inte U.H:s arbetsuppgifter. När han och hans kolleger projekterade en växel var de samtidigt tvungna att komplettera fastighetsnätet. Han liksom övriga växelprojektörer arbetade således även med vissa fastighetsnätsfrågor. Detta hindrar dock inte att han och hans kolleger stundom frågade nätprojektörerna till råds.

För K.A. U.H. och I.W.L. var sysslorna med fastighetsnät en ganska liten del av arbetsuppgifterna. Däremot höll Å.Y. nästan enbart på med dessa nät.

Rent faktiskt var det enligt SF:s mening ingen eller, i vart fall, ingen nämnvärd skillnad i de arbetsuppgifter som å ena sidan U.H. och å andra sidan K.A. och I.W.L. hade vid tidpunkten för indelningen i turordningskretsar. Per den l april 1992 skedde i och för sig en viss omorganisation hos Televerket. Inte heller denna medförde dock någon ändring av de faktiska arbetsuppgifterna, i varje fall inte under våren 1992. Sammanfattningsvis metrar SF att bl.a. K.A. och I.W.L. hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter som U.H., d.v.s. arbetsuppgifter av i stort sett samma beskaffenhet och inriktning. De borde därför också ha tillförts krets nr 17, vilket skulle ha medfört att U.H. inte hade blivit uppsagd.

J.H.

Hon har i och för sig hänförts till rätt turordningskrets, nämligen krets nr 21 kallad Tekniker - kundservice. Enligt SF:s mening har Televerket dock gjort fel genom att från denna krets ta undan en arbetstagare, A.B. som verket inte ville säga upp. A.B. hade i sin s.k. bastjänst exakt samma arbete som J.H. d.v.s. han var kundservicetekniker. Om A.B. hade förts till krets nr 21, skulle han och inte J.H. ha blivit uppsagd, eftersom han hade kortare anställningstid än henne.

J.H. blev uppsagd i juni 1992. Då hade hon och A.B. som anförts samma "bastjänst". När det under vintern 1992 började stå klart att personal skulle sägas upp, placerade Televerket A.B. på ett arbete som driftledare. Televerket påkallade, genom en av E.Å. undertecknad skrift den 27 januari 1992, förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen, eftersom verket ville tillsätta A.B. som driftledare. Med anledning av förhandlingsframställningen tog SF:s avdelning genom T.K. i början av februari 1992 telefonkontakt med E.Å. Han protesterade mot att A.B. skulle få tjänsten som driftledare. T.K. menade att tjänsten såsom brukligt var skulle lysas ut, så att alla arbetstagare fick möjlighet att söka denna. Vid samtalet träffades en överenskommelse om att tjänsten skulle lysas ut. Av någon anledning blev emellertid tjänsten aldrig utlyst.

Senare under våren framförde en medlem i SF till T.K. att han hade fått uppfattningen att A.B. ändå hade fått tjänsten som driftledare. T.K. ringde då - förmodligen i april 1992 - på nytt till E.Å. Han blev vid denna kontakt förvissad om att A.B. inte hade erhållit tjänsten. Han framförde också att A.B. endast "fick gå" på vikariat tills vidare. Parterna var helt överens om att A.B. bara tillfälligt var placerad - d.v.s. vikarierade - på tjänsten som driftledare. E.Å. gjorde alltså inte gällande att A.B. hade fått driftledartjänsten.

I oktober 1992 kom en ny framställning från Televerket om förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen. I framställningen sades bl.a. att den ersatte den tidigare framställningen av den 27 januari. Med andra ord var det inte längre aktuellt med den i januari initierade förhandlingen; som framgått hade parterna då kommit överens om att A.B. inte skulle få tjänsten. Enligt framställningen från oktober avsåg Televerket att fr.o.m. den 1 februari 1992 - d.v.s. retroaktivt - tillsätta A.B. som driftledare.

Vid tidpunkten för förhandlingsframställningen i oktober 1992 pågick redan tvisten angående den i juni verkställda uppsägningen av J.H. Frän SF:s sida uppfattades framställningen som ett försök från Televerket att "sopa igen spåren", och förbundet menade att det inte gick att några månader efteråt försöka retroaktivt förordna A.B. T.K. ville inte godkänna förordnandet av A.B. Rent faktiskt tillsatte Televerket i december 1992 A.B. som driftledare, retroaktivt från den 1 februari. Fram till december var hans "bastjänst" exakt densamma som J.H:s och han får anses till dess ha vikarierat som driftledare. I juni 1992 hade han med andra ord en "bastjänst" som kundservicetekniker och skulle alltså ha "kretsats" tillsammans med bl.a. J.H. Här kan hänvisas till arbetsdomstolen dom 1993 nr 143.

Av betydelse för denna fråga är även att parterna - å ena sidan arbetstagarorganisationerna, bl.a. SF-avdelningen genom sin ordförande H.G. och å andra sidan Televerket genom H.S. - beträffande orten Stockholm, d.v.s. Televerket Region Stockholm, huvudkontoret i Farsta m.m., hade träffat en överenskommelse om att det var en arbetstagares "basplacering" vid uppsägningstillfället som skulle styra i vilken turordningskrets arbetstagaren placerades. Bakgrunden till den överenskommelsen var att uppsägningsförfarandet pågick under flera månaders tid. Det var då i princip nödvändigt att "frysa" organisationen under denna tid för att det inte skulle uppstå orimliga resultat och oklarheter om var en arbetstagare skulle placeras i turordningshänseende. Hos förbundet fanns en oro för att Televerket skulle "handplocka" arbetstagare, om man inte "frös" organisationen. Under denna period fanns det emellertid ett behov av att placera om arbetstagare, varför Televerket och SF:s avdelning kom överens om att sådana omplaceringar inte skulle påverka frågan till vilken krets respektive arbetstagare hänfördes. Under uppsägningsförfarandet skulle med andra ord i princip inga nya tjänster tillsättas, utan återhållsamhet skulle iakttas på denna punkt.

Sammanfattningsvis hävdar SF att A.B. rätteligen skulle ha hänförts till samma turordningskrets som J.H. Detta hade i sin tur lett till att hon inte skulle ha blivit uppsagd.

K.S.

Han placerades av Televerket i turordningskrets nr 18 kallad Projektering nät, d.v.s. en krets för nätprojektörer. Enligt SF:s mening borde han inte ha placerats där, och det av följande skäl.

K.S. arbetade vid uppsägningstillfället tillsammans med 17 arbetskamrater i en homogen grupp inom en enhet kallad TsrD. Vilka arbetstagare som fanns inom TsrD-enheten och i den däri ingående gruppen om 18 personer, varav K.S. utgjorde en, framgår av en personalplan av den 1 april 1992. Alla dessa 18 arbetstagare, som kallades "nätingenjörer", sysslade enligt en befattningsplan från nyssnämnda datum med "Projektering Televerket Kabelsystem (TKS) och LAN". Ett kabelsystem är en finare form av fastighetsnät, som är särskilt lämpat för framför allt datatrafik. LAN utläses Local Area Network och åsyftar tillbehör till kabelsystemet.

Samtliga arbetstagare i den grupp om 18 personer som K.S. tillhörde hade alltså exakt samma befattning enligt befattningsbeskrivningen. Inom TsrD som helhet fanns över huvud ingen arbetsbrist. Televerket ville absolut inte säga upp ett antal personer i gruppen, personer som inte hade särskilt lång anställningstid. Arbetstagarna inom TsrD blev i princip över huvud taget inte "kretsade".

Televerket valde emellertid ut tre "nätingenjörer" från TsrD-enheten och hänförde dem till en turordningskrets omfattande arbetstagare som skulle bli uppsagda. De arbetstagare som valdes ut var G.A., G.J. och K.S. Detta urval skedde helt godtyckligt och kan knappast ha haft något annat syfte än att "bli av med" K.S. möjligen på grund av hur han hade agerat vid ett informationsmöte i december 1991. Något sakligt skäl för urvalet förelåg inte. För G.A:s och G.J:s del hade Televerkets förfarande i och för sig inte så stor betydelse, eftersom de i kraft av lång anställningstid ändock inte blev uppsagda. K.S. däremot drabbades av uppsägning, något som tagit honom mycket hårt.

De 18 aktuella "nätingenjörerna" inom TsrD utförde i princip samma slags arbetsuppgifter. Kärnan var att alla skulle behärska kabelsystem, vilket de flesta också gjorde. Även inom denna grupp förekom det naturligtvis att vissa arbetstagare kunde vissa saker - produkter - bättre än vad arbetskamraterna gjorde, t.ex. i fråga om LAN. Detta var naturligt, eftersom man inom gruppen sysslade med tekniskt sett mycket avancerade produkter av olika fabrikat, beträffande vilka utvecklingen gick - och alltjämt går - snabbt. Då alltså alla 18 arbetade med i huvudsak samma typ av uppgifter borde de också ha behandlats lika i uppsägningsfrågan. K.S. skulle således rätteligen inte ha förts till turordningskrets nr 18.

Staten har emellertid påstått att G.A., G.J. och K.S. arbetade med nätprojektering, vilket de övriga 15 "nätingenjörerna" inom TsrD inte skulle ha gjort. Påståendet är felaktigt. Det fanns nämligen ingen skillnad i fråga om arbetsuppgifterna inom gruppen; samtliga arbetade med att projektera nätvara, kabelsystem och tillbehör till kabelsystem. Det kan i detta sammanhang noteras att staten under tvisteförhandlingarna lämnade en annan förklaring, än den som framförts i målet, till varför K.S. i uppsägningshänseende inte behandlades på samma sätt som flertalet "nätingenjörer" inom TsrD.

Sammanfattningsvis hävdar SF att K.S. inte skulle ha hänförts till turordningskrets nr 18. I stället borde han, i likhet med flertalet arbetskamrater i TsrD-enheten, ha lämnats utanför den s.k. kretsningen.

M.S.

M.S. placerades i turordningskrets nr 14, d.v.s, som fältprojektör. Denna placering var felaktig och han borde alltså inte ha förts till den kretsen. M.S. har aldrig arbetat som fältprojektör utan hade under ungefär två år före uppsägningen sysslat endast med de. uppgifter som en områdesprojektör hade.

M.S. arbetade som områdesprojektör sedan våren 1990 fram till dess han blev uppsagd. Under den första tiden var har områdesprojektör för Hässelby stationsområde och ansvarade för detta område.

Hösten 1991 skedde en omorganisation hos Televerket. Den innebar att det blev färre men större geografiska områden som de s.k. områdesprojektörerna skulle ansvara för. En del mindre områden slogs ihop till större. Eftersom det blev färre områden, blev det ett antal tidigare områdesansvariga som i den nya organisationen inte kunde få ansvar för ett eget område. En av dem var M.S. Detta förändrade dock inte på något nämnvärt vis hans arbetsuppgifter. Han arbetade vidare med exakt samma typ av uppgifter som tidigare, men fick hjälpa till på det område där det största behovet fanns.

Den person som M.S. kom att från årsskiftet 1991-1992 mest arbeta tillsammans med var en annan områdesprojektör, B.A. Skälet till denna ordning var att B.A. hade mycket att göra på sitt område. B.A. var formellt ansvarig för området, men M.S. utförde alltjämt samma slags arbetsuppgifter som tidigare. Även under våren 1992 sysslade han med en områdesprojektörs uppgifter. Gruppchefen K.L. sade till M.S. att denne, så snart ett område blev "ledigt" - så snart man "fick chansen" - på nytt skulle bli ansvarig för detta "lediga" område.

Formellt sett blev M.S. i och med omorganisationen hösten 1991 i vissa handlingar kallad för fältprojektör. Han fick dock i motsats till andra arbetstagare aldrig någon möjlighet att ha synpunkter på Televerkets åtgärd att plötsligt titulera honom på detta vis. Dessutom sade K.L. uttryckligen till honom att han skulle arbeta vidare som förut, d.v.s. som områdesprojektör. Anledningen till att bl.a. M.S. kom att kallas fältprojektör var att det inom Televerket i övrigt inte skulle råda något tvivel om vem som hade det övergripande ansvaret för området i fråga, d.v.s. i hans fall att B.A. hade detta ansvar.

Vid kontakter med O.L. hos SF i februari 1992 erhöll M.S. beskedet att han av arbetsgivaren fortfarande var "kretsad" som områdesprojektör enligt de listor som avdelningen hade tillgång till. Enligt tre bemanningsplaner från 1992, daterade den 29 januari, den 26 februari respektive den 28 april, hade M.S. samma "kod" som personer vilka ostridigt var områdesprojektörer.

Med de angivna beskeden och med hänsyn till de arbetsuppgifter som han rent faktiskt utförde, lät M.S. sig nöja.

I sammanhanget är det av intresse att jämföra den befattningsbeskrivning som M.S. hade och den som gällde för fältprojektören O.L. Av en sådan jämförelse framgår att det föreligger klara skillnader. Det bör också anmärkas att M.S. inte fick någon ny befattningsbeskrivning i och med omorganisationen vid årsskiftet 1991 - 1992. Vidare bör det noteras att man finner stora likheter mellan M.S:s befattningsbeskrivning och en befattningsbeskrivning som ostridigt avser en områdesprojektör.

Det är alltså fråga om två olika befattningar, att vara områdesprojektör respektive att vara fältprojektör. Hos Televerket finns det anställda som har "gått den långa vägen", och då är det ganska vanligt att man först arbetar som fältprojektör för att senare - efter ett antal år - gå över till arbete som områdesprojektör. I M.S:s fall förhöll det sig inte på detta vis. I stället utbildade han sig till ingenjör varefter han direkt började tjänstgöra som områdesprojektör. Han behärskade över huvud taget inte de arbetsuppgifter som en fältprojektör utför. Skulle han ha verkat som fältprojektör hade han således först måst genomgå utbildning för detta slags arbete.

Sammanfattningsvis hävdar SF att M.S. under en längre tid arbetade som områdesprojektör hos Televerket och att han fortsatte med detta till dess han blev uppsagd i juni 1991 Vid uppsägningstillfället utförde han rent faktiskt samma arbetsuppgifter som en områdesprojektör. Inte någon gång arbetade han som fältprojektör och han borde alltså inte ha hänförts till turordningskretsen för dessa projektörer.

T.W.

Televerket placerade T.W. i turordningskrets nr 18, nämligen kretsen avseende nätprojektörer som även K.S. fördes till. Placeringen av T.W. var felaktig, eftersom han huvudsakligen hade andra arbetsuppgifter än nätplanering. Han borde alltså inte ha förts till den kretsen.

T.W. arbetade till ca 90 procent med apparatplanering, d.v.s. med att avgöra var i kundens lokaler jack till telefoner m.m. skall placeras. Under i vart fall flera års tid före uppsägningen - nämligen sedan november 1988 - hade han denna syssla.

Televerket "kretsade" inte T.W:s 13 arbetskamrater trots att de arbetade med exakt samma uppgifter. En av dessa 13 personer var i och för sig långtidssjukskriven. Tydligen fanns det ingen arbetsbrist för apparatplanerarnas del. Inom den grupp där T.W. tjänstgjorde fanns även två heltidsanställda nätprojektörer och två personer med administrativa uppgifter. Gruppen omfattade således totalt 18 anställda inklusive den person som var sjukskriven för lång tid.

T.W. sökte år 1988 en tjänst som s.k. förplanerare, vilket i hans fall är detsamma som apparatplanerare. Genom ett beslut av den 30 septem1>er 1988 tillsatte Televerket honom på den sökta tjänsten. Därefter och fram till uppsägningen arbetade han hela tiden med apparatplanering. Detta framgår bl.a. av olika handlingar som utfärdats av Televerket år 1990, 1991 och 1992.

Emellertid kom T.W. att ägna ca 10 procent av sin arbetstid åt nätprojektering. Detta var i och för sig inte något anmärkningsvärt, eftersom denna typ av arbete i praktiken ingick som en liten del av en apparatplanerares uppgifter. För nätprojekteringssysslorna tog han hjälp av de två nätprojektörerna i gruppen. Sådan hjälp tog för övrigt nästan samtliga apparatplanerare, vilka i varierande grad - mellan 10 och 30 procent av arbetstiden - höll på med nätprojektering. Apparatplanerarnas arbete med nätprojektering avsåg kompletteringar till redan befintliga nät. För den händelse helt nya nät måste anläggas sköttes arbetet med detta inte av apparatplanerarna utan av de två nätprojektörerna i gruppen. Någon egentlig utbildning beträffande nätprojektering har varken T.W. eller någon av de övriga apparatplanerarna.

Sysslorna med nätprojektering var som framgått av helt underordnad betydelse för T.W:s del. Det bör framhållas att de arbetstagare i turordningskrets nr 18, som T.W. "kretsades" tillsammans med, i princip inte kunde någonting om apparatplanering.

Enligt SF:s mening skulle T.W. följaktligen inte ha placerats i turordningskrets nr 18, eftersom han till minst 90 procent sysslade med andra arbetsuppgifter än nätplanering, nämligen som förplanerare/apparatplanerare. Hans arbetsuppgifter hade varit likadana under flera års tid, närmare bestämt sedan hösten 1988 då han tillsattes på tjänsten som förplanerare. I likhet med de andra apparatplanerarna borde T.W. inte ha "kretsats" över huvud taget och således inte heller blivit uppsagd.

Slutligen vill SF framhålla att T.W. har tagit uppsägningen mycket hårt.

SF önskar till det föregående anförda lägga följande allmänna synpunkter på tvisten.

I och för sig kan en arbetsgivare begå misstag vid en så stor driftsinskränkning som den som skedde hos Televerket under första hälften av år 1992. Däremot är det svårt att förstå varför Televerket under lång tid underlåter att rätta till uppenbara misstag i förfarandet vid en dylik driftsinskränkning. Det senast sagda är mest frapperande i T.W:s fall.

Från Televerkets sida har det över huvud taget inte funnits något intresse för att ta reda på hur det i sak förhåller sig, trots att förbundet har kommit med preciserade påståenden i vissa avseenden. Av vad som synes vara prestigeskäl har Televerket vägrat att ändra uppfattning.

Enligt SF:s mening måste man reagera starkt mot att en arbetsgivare försöker använda sig av en arbetsbristsituation för att göra sig av med "obekväm" personal. Det finns enligt SF:s mening indicier som talar för att K.S. har drabbats genom ett sådant förfarande. Likaså är det otillbörligt att "smussla undan" vissa arbetstagare från turordningskretsarna; detta handlingssätt går nämligen ut över andra anställda. Mot detta bör man ingripa med kraft.

Televerkets agerande - det bristfälliga beslutsunderlag som använts, nonchalansen vad gäller att ta reda på sakuppgifter och försöken att "trixa" för att uppnå ett visst önskat resultat - gör att det av förbundet yrkade skadeståndet till respektive arbetstagare, 80 000 kr, snarast är i underkant.

Enligt SF:s mening är Televerkets förfarande att likställa med de grövsta angrepp på en arbetstagares anställningsskydd, i vart fall såvitt gäller några av de fall som denna tvist handlar om. Framför allt K.S. och T.W. har tagit oerhört illa vid sig av uppsägningen. De trivdes på sin arbetsplats och trodde sig vara uppskattade där. SF anser att några förmildrande omständigheter vad gäller Televerkets handlande inte finns.

Staten

Televerkets situation förändrades i betydande utsträckning under senare hälften av 1980-talet. Fram till dess hade Televerket haft ett faktiskt monopol som förvaltare av statens telenät. Det fanns till denna tidpunkt inga andra telenät, och Televerket bestämde om nätets användande och vilken anslutningsutrustning som skulle få användas på nätet.

Under senare hälften av åttiotalet förändrades emellertid Televerkets situation successivt. Till en början försvann monopolet beträffande enklare former av anslutningsutrustning, framför allt telefonapparater, genom att det blev tillåtet för andra leverantörer av sådana apparater att tillhandahålla dem för användning på telenätet. Detta ledde till en betydande import av billig sådan utrustning från främst Fjärran Östern samt behov av att minska Televerkets egen tillverkning av telefonapparater m.m. hos framför allt företaget Teli.

Utvecklingen fortsatte på så sätt att mindre växlar, tillverkade av andra än Televerket, fick kopplas in på telenätet. Så småningom kom Televerkets monopol att försvinna även beträffande användningen av telenätet; verket blev skyldigt att tillhandahålla nätet för andra operatörer.

Den tekniska utvecklingen medförde vidare att något monopol vad gäller den telekommunikation som går via radio inte gick att upprätthålla. Det gäller t.ex. mobiltelefonin, där konkurrens råder.

Den ökande konkurrensen under senare hälften av 1980-talet medförde behov av minskningar av Televerkets organisation i olika hänseenden. Det var fråga inte bara om att lägga ned Teli-fabriker utan också om förändringar beträffande administrationen och ledningen av verksamheten.

Till följd av den nyss skisserade utvecklingen förberedde Televerket under år 1991 en större omorganisation. Denna innebar bl.a. att den regionala indelning med 20 geografiska, i stort sett länsvisa, teleområden som Televerket dittills hade haft avskaffades och ersattes med åtta geografiskt sett större regioner. Förändringen genomfördes per den 1 januari 1992. Därigenom kunde Televerket göra inbesparingar framför allt på den s.k. overheadsidan.

Televerket hade fram till år 1991 ambitionen att inte säga upp arbetstagare på grund av arbetsbrist. Organisationen minskades i stället genom s.k. naturlig avgång. I någon mån påskyndades sådana avgångar genom att en stor mängd arbetstagare blev erbjudna förmånliga avgångsvillkor och att andra arbetstagare, som genom den nya organisationen hade förlorat sina funktioner, placerades regionvis i s.k. utvecklingsprojekt där de fick undergå omskolning med sikte på att finna andra arbetsuppgifter för dem inom Televerket eller hos andra arbetsgivare. På detta sätt avvecklade Televerket under år 1991 ca 2 500 anställda.

I slutet av är 1991 kom överraskande ett nytt krav på Televerket. Verket skulle inleverera 8 miljarder kronor till staten. Det kravet innebar att de investeringsplaner som Televerket hade lagt fram för en ganska lång tid inte längre var hållbara. Verket fick minska ambitionsnivån vad gäller utbyggnaden av telenätet och underhållet av nätet. Dessa förändringar gick ut över produktionspersonalen hos Televerket. Det bestämdes att ca 3 000 av verkets anställda måste avvecklas under år 1992.

Den uppkomna situationen med en omfattande driftsinskränkning var mycket svår för Televerket att hantera, eftersom verket då redan hade inlett en omorganisation av sin verksamhet.

Under början av år 1992 fördes centralt förhandlingar enligt medbestämmandelagen angående den personalminskning som mot bakgrund av det nyss angivna skulle ske hos Televerket. I april - maj samma år fördes regionvis MBL-förhandlingar om hur driftsinskränkningen skulle genomföras inom respektive region och om hur turordningskretsar m.m. skulle fastställas. Efter omplaceringsutredning vid månadsskiftet maj - juni 1992 skedde i juni månad uppsägningar av närmare 3 000 anställda. Inom Stockholmsregionen blev 400-500 anställda uppsagda, bl.a. de fem arbetstagare som omfattas av talan i detta mål.

Målet gäller Televerkets Region Stockholm. Beträffande den regionen kom parterna vid MBL-förhandlingarna överens om att hela regionen jämte bl.a. huvudkontoret i Farsta skulle anses som en ort i TurA-S:s mening, d.v.s. en överenskommelse enligt 5 § i avtalet. I övrigt träffade parterna i och för sig inte några formella överenskommelser beträffande driftsinskränkningen. Det fanns dock ett antal informella principer varom parterna var överens, bl.a. att det var arbetstagarnas dåvarande faktiska arbetsuppgifter som skulle vara avgörande vid bestämmande av till vilken turordningskrets respektive arbetstagare skulle hänföras, såvida inte arbetsuppgifterna var tillfälliga.

Televerkets organisation var komplicerad, varför antalet turordningskretsar - ett femtiotal - inte kan sägas ha varit anmärkningsvärt stort. Televerkets Region Stockholms organisation bestod av bl.a. sex stycken s.k. affärsenheter, nämligen Företag (Ts), Privatkund (Tp), Butiker och Terminaler (Th), Nättjänster (Tx), Nätentreprenad (Tn) och Materiel och Service (Tm).

Inom affärsenheten Företag fanns tre av de i målet berörda arbetstagarna: U.H., K.S. och T.W. De två senare tjänstgjorde inom underenheten Produkter, Tsr. U.H. arbetade inom underenheten Försäljning 1, Tsu. J.H. å sin sida arbetade inom affärsenheten Privatkund. M.S., slutligen, tjänstgjorde inom affärsenheten Nättjänster, närmare bestämt inom underenheten Nätbyggnadsplanering, Txb.

Vad förbundet angett om fastighetsnäten, d.v.s, att denna typ av nät tidigare var en del av det allmänna telenätet men numera i allmänhet är fastighetsägarens och att denne därför bestämmer vad som skall göras med ifrågavarande nät, är riktigt. Beträffande fastighetsnäten är således Televerket utsatt för konkurrens från andra leverantörer, varför det inte behöver vara Televerket som projekterar och utför arbeten med sådana nät.

Ett fastighetsnät består av ett stamnät, som går från gränssnittet upp i huset fram till en växel. Från växeln går en annan sorts "nät", nämligen det s.k. spridningsnätet, som utgörs av ledningar från plintarna i växeln ut till olika apparater, t.ex. telefoner.

När det sedan gäller de i målet aktuella arbetstagarna och frågan om turordningskretsarna, vill staten framhålla följande.

U.H.

U.H. placerades in i turordningskrets nr 17, d.v.s. en krets med arbetstagare som sysslade med projektering avseende små och medelstora växlar. Parterna var vid förhandlingarna inför uppsägningarna överens om att det skulle finnas en turordningskrets för de arbetstagare som sysslade med de nämnda arbetsuppgifterna och andra kretsar för övriga arbetstagare, t.ex. för dem som var verksamma med projektering av stora växlar.

Det fanns arbetsbrist såvitt gäller projektering av små och medelstora växlar. Förutom U.H. var det sex andra arbetstagare i turordningslistan för krets nr 17 som befanns vara övertaliga. I U.H:s arbetsuppgifter ingick inte att syssla med fastighetsnätet annat än i viss mån beträffande kopplingspunkter och det s.k. spridningsnätet och då närmast i form av kompletteringar av redan befintliga fastighetsnät. Fastighetsnätsfrågor sköttes i stället av en speciell enhet hos Televerket kallad Tsr.

Möjligen sysslade U.H. med fastighetsnät före en omorganisation hos Televerket som skedde hösten 1990. Före omorganisationen hade man nämligen en "vision" att inom den s.k. Ty-enheten integrera växelprojektering och nätprojektering. Genom omorganisationen delades dock personalen inom Ty upp, så att de som arbetade med nät hänfördes till en avdelning under det att de som arbetade med växlar, bl.a. U.H., hänfördes till en annan avdelning.

Arbetstagarna K.A. L.E. I.W.L. och Å.Y. sysslade inte enbart med projektering av små och medelstora växlar. De var nämligen dessutom- till ungefär 50 procent, d.v.s. i större utsträckning än för U.H:s del och utan de begränsningar som gällde för honom - sysselsatta med projektering av fastighetsnät (stamnät), beställning av material och upprättande av s.k. IPA-kort. Deras arbete utfördes som en integrerad funktion gentemot en viss kundkategori. Enligt statens mening var dessa arbetstagares arbetsuppgifter inte i huvudsak jämförbara med de sysslor som arbetstagarna i krets nr 17, däribland U.H., hade.

I och för sig är det riktigt att K.A. och I.W.L. hade kortare anställningstid än U.H. Skulle domstolen finna att K.A. L.E. I.W.L. och Å.Y. hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter med U.H. leder detta således till att dessa fyra arbetstagare skulle ha förts till turordningskrets nr 17 och att U.H. inte hade sagts upp.

J.H.

J.H. hänfördes till turordningskrets nr 21, eftersom hon var kundservicetekniker. Av denna kategori arbetstagare fanns det relativt många hos Televerket. Beträffande den kretsen bedömdes övertaligheten uppgå till elva arbetstagare, däribland J.H.

SF har gjort gällande att A.B. som hade kortare anställningstid än J.H. borde ha ingått i turordningskrets nr 21. Om A.B. räknats in i denna krets är det riktigt att J.H. inte hade sagts upp.

A.B. hade emellertid alltsedan januari 1992 arbetat som driftledare, d.v.s, haft en arbetsledarbefattning. När indelningen i turordningskretsar ägde rum i maj nämnda år hade han alltså väsentligt annorlunda arbetsuppgifter och ställning än J.H.

I och för sig skulle i princip "basplaceringen" vid tidpunkten för indelningen i turordningskretsar vara avgörande för till vilken krets arbetstagarna hänfördes på grund av sina arbetsuppgifter. Tillfälliga arbetsuppgifter, d.v.s. "utlån" och liknande, skulle således inte påverka eller ligga till grund för indelningen av arbetstagarna i turordningskretsarna.

För A.B:s del var det dock inte fråga om något tillfälligt utförande av driftledaruppgifterna. Han hade nämligen placerats på en sådan befattning redan i januari 1992. Avsikten var då att han fortsättningsvis skulle vara driftledare. Denna befattning hade han alltjämt vid tidpunkten då arbetstagarna "kretsades" och uppsägningarna skedde. Ännu i dag innehar han denna befattning.

Det fanns inget krav på att tjänster, t.ex. den som A.B. erhöll, måste lysas ut innan de fick tillsättas. En helt annan - och för prövningen i målet betydelselös - sak är att bl.a. T.K. till E.Å. framförde att SF krävde att Televerket skulle lysa ut den driftledartjänst som A.B. innehade sedan januari 1992 och att A.B. blev skriftligen förordnad först under hösten samma år.

Sammanfattningsvis har uppsägningen av J.H. enligt statens mening varit korrekt.

K.S.

K.S. hänfördes till den turordningskrets som omfattade arbetstagare vilka sysslade med projektering av nät. I den kretsen ingick även T.W.

K.S. var nätprojektör. Han arbetade med projektering av fastighetsnät. Det gjorde även de övriga arbetstagarna i den krets till vilken han hänfördes, vilket innebär att han fördes till rätt turordningskrets. Inom den kretsen fanns det arbetsbrist. Eftersom K.S. befann sig så långt ned i turordningslistan, drabbades han av uppsägning. Att han liksom G.A. och G.J. i motsats till övriga arbetstagare inom TsrD fördes till denna turordningskrets berodde på att Televerket efter en individuell bedömning fann att de tre - men alltså inte övriga inom TsrD - hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter med de andra arbetstagare som ingick i den aktuella turordningskretsen. Arbetstagarna inom TsrD hade således olika slags specialistkompetens och blev "kretsade" med utgångspunkt häri.

SF tycks mena att turordningskretsar borde ha upprättats även för de arbetstagare som utförde arbetsuppgifter beträffande vilka arbetsbrist inte förelåg och att man således skulle hänföra även dessa arbetstagare till turordningskretsar. Ett sådant synsätt är emellertid felaktigt (jfr prop. 1974:174 s. 54 och arbetsdomstolens dom 1977 nr 41). Man skall enligt statens mening utgå från de arbetsuppgifter för vilka det fanns arbetsbrist, d.v.s. i förevarande fall projektering av fastighetsnät. K.S. utförde denna typ av arbetsuppgift. Han hänfördes således helt korrekt till den aktuella kretsen.

Om SF anser att turordningskretsen som K.S. ingick i borde ha omfattat också de andra arbetstagarna i den grupp inom TsrD-enheten där han arbetade vid uppsägningstillfället är följande att beakta. Flertalet av arbetstagarna inom TsrD hade längre anställningstid än K.S. Även om dessa arbetstagare skulle ha förts till den aktuella turordningskretsen hade K.S:s situation inte förändrats. Visserligen hade turordningskretsen blivit större, men han själv hade alltjämt tillhört den grupp av arbetstagare som var övertaliga.

Inom TsrD-enheten hade som nyss anförts G.A. G.J. och K.S. arbetsuppgifter vilka inte var i huvudsak jämförbara med arbetsuppgifterna för de övriga arbetstagarna i gruppen. De tre nämnda arbetstagarna sysslade med nätprojektering och hänfördes därför till turordningskretsen för nätprojektörer under det att TsrD-enhetens övriga arbetstagare, som hade arbetsuppgifter av i allt väsentligt annan beskaffenhet eller inriktning, inte "kretsades" över huvud taget. För dessa övriga arbetstagare fanns ingen arbetsbrist.

Såvitt gäller de arbetstagare inom TsrD-enheten, som hade kortare anställningstid än K.S. kan följande sägas. M.S. var s.k. LAN- specialist, d.v.s. specialist på hur man kopplar ihop datornätverk. L.B. var en person som hos företaget Ericsson hade sysslat med fiberkabel och var specialist på detta område. C.K. arbetade med framför allt "säljjobb" och entreprenadupphandling samt projektledning. C.R. slutligen, var projektledare för ett flerårsprojekt - byggandet av nätet i S-E-Bankens nya byggnad i Rissne - och helt knuten till detta. Banken hade inte accepterat att C.R. byttes ut, och det var således fråga om en speciell arbetsuppgift för hans del, låt vara att även han sysslade med nätprojektering.

M.S.

Televerket placerade M.S. i turordningskrets nr 14 som omfattade vad som år 1992 benämndes fältprojektörer. I den kretsen fanns en betydande arbetsbrist.

En omorganisation ägde rum hos Televerket i slutet av år 1991. Den nya organisationen trädde i kraft den 1 januari 1992. Då blev C.E. chef för nätbyggnadsprojekteringen inom Region Stockholm. Tidigare hade han varit sektionschef med ansvar för s.k. accessnät avseende de norra och inre delarna av Stockholm.

Genom omorganisationen blev tidigare benämningar på projektörerna av det allmänna telenätet inte längre relevanta. Benämningarna fick nämligen en helt annan innebörd. Den nya organisationen var föremål för förhandling enligt medbestämmandelagen den 31 oktober 1991. Den förhandlingen omfattade befattningsplaner, inplacering och tidpunkt. Arbetstagarparterna hade ingen invändning mot den nya organisationen. Detta framgår bl.a. av ett protokoll från ett informationsmöte som ägde rum den 25 november 1991. Vid mötet var bl.a. M.S. själv närvarande. Enligt vad som anges i protokollet delades ett större område upp i fem olika "team". "Team 5" skulle omfatta Ängby och Äppelviken. Personalansvaret för det större området, vilket omfattade de fem "teamen", skulle K.L. ha medan verksamhetsansvaret för resp. "team" skulle åvila fem s.k. områdesprojektörer. Fältprojektörerna skulle vara områdesprojektörerna behjälpliga. I en bilaga till protokollet anges vad en områdesprojektör resp. en fältprojektör skall ansvara för. Fältprojektörerna utgjordes huvudsakligen av arbetstagare som i den tidigare organisationen kallades antingen nätprojektörer, vilket gällde bl.a. M.S. eller förplanerare.

Televerket räknade med att det skulle krävas en omställningsperiod på ett par- tre år innan den nya organisationen var genomförd fullt ut; det krävdes utbildningstid för de nya fältprojektörernas del. Med andra ord kunde inte samtliga fältprojektörer omedelbart den 1 januari 1992 utföra de arbetsuppgifter som förplanerarna tidigare hade haft hand om. De tidigare nätprojektörer, som fr.o.m. den 1 januari 1992 kom att vara fältprojektörer; utförde därför även därefter i viss mån och övergångsvis den typ av arbetsuppgifter som de tidigare hade sysslat med. Detta var fallet bl.a. för M.S:s del.

Indelningen av delområdena ("teamen") och av personalen framgår av en annan bilaga till protokollet från informationsmötet den 25 november 1991. I den senare bilagan sägs bl.a. att "Team 5" består av områdesprojektören B.A. som till sin hjälp har fältprojektörerna S.D. P.L. och M.S. Av innehållet i protokollet kan även konstateras att man utförde ett grupparbete om vilka arbetsuppgifter områdesprojektörerna och fältprojektörerna skulle ha i den nya organisationen. Arbetstagarna fick alltså vid mötet en ganska ingående information om organisationen.

Vid informationsmötet tog arbetstagarna även del av en s.k. inplaceringsplan, enligt vilken bl.a. M.S. skulle syssla med fältprojektering. Inplaceringsplanen hade för övrigt presenterats för arbetstagarsidan redan vid den ovannämnda MBL-förhandlingen den 31 oktober och då inte mött någon gensaga.

När det gällde att välja ut de totalt för Stockholmsregionen ca 30 områdesprojektörerna i den nya organisationen - och det bör poängteras att det rörde sig om en helt ny typ av befattning, även om benämningen områdesprojektör hade funnits redan tidigare - fästes avseende vid olika egenskaper hos vederbörande arbetstagare, framför allt dokumenterad erfarenhet av att ta sådant ansvar som följde med befattningen. Televerket menade att den självständighet som följde av att ha ansvar- även från ekonomisk synpunkt för ett större geografiskt område fordrade tre-fem års erfarenhet som områdesprojektör, alternativt en viss vidareutbildning om två år vari teori och praktik varvades.

Områdesprojektörerna rekryterades ur den grupp om ca 50-60 nätprojektörer, bl.a. M.S., som fanns i den tidigare organisationen. De nätprojektörer som inte fick en befattning som områdesprojektör, blev fältprojektörer i den nya organisationen. M.S. hade vid den aktuella tidpunkten endast ungefär två års erfarenhet av arbetet som nätprojektör och hade över huvud aldrig självständigt haft något områdesansvar. Han hade haft hand om ett mindre område och då under handledning av annan erfaren projektör. Han kunde därför inte komma i fråga för en befattning som områdesprojektör i den nya organisationen. Härom var alla ense. Inte heller M.S. själv reagerade mot den inplacering av honom i den nya organisationen som gjordes.

SF har åberopat bl.a. listor daterade den 29 januari, den 26 februari och den 28 april, allt år 1992, till stöd för sitt påstående att M.S. rätteligen skulle ha placerats i turordningskretsen för områdesprojektörer. Dessa listor är emellertid framtagna mot bakgrund av de benämningar som fanns i organisationen före år 1992. Benämningarna i listorna har alltså ingenting att göra med organisationen fr.o.m. den 1 januari 1992. Uppgifterna på listorna är sådana som funnits kvar i registret i fråga och inte ändrats när omorganisationen skedde. Listorna har inget intresse för fastställandet av M.S:s ställning i organisationen eller för hans ansvar och arbetsuppgifter i maj 1992, och följaktligen inte heller förfrågan vilken turordningskrets han borde ha hänförts till.

Vid indelningen i turordningskretsar arbetade M.S. med arbetsuppgifter och hade ett ansvar som fältprojektör i den nya organisationen. Följaktligen hänförde Televerket honom till rätt turordningskrets. M.S. skulle över huvud taget inte ha kunnat utföra en områdesprojektörs arbetsuppgifter i den nya organisationen. Han saknade tillräckliga kvalifikationer för det arbetet, bl,a. i fråga om det budgetansvar och det ekonomiska ansvar som områdesprojektörerna har. En annan sak är att områdesprojektörerna framgent skulle rekryteras ur fältprojektörkåren och att av detta skäl M.S. i ett senare skede måhända hade kunnat komma i fråga som områdesprojektör.

Slutligen vill staten framföra följande i denna del. Vid bedömningen av uppsägningsfrågan är det inte särskilt meningsfullt att i alltför hög grad hänga upp sig på befattningsbeskrivningar på det sätt som SF gjort vad gäller M.S. Den befattningsbeskrivning som förbundet åberopat för M.S:s del var på intet sätt aktuell efter omorganisationen per den l januari 1992. Därtill kommer att han aldrig hade haft det självständiga ansvar för ett geografiskt område som en områdesprojektör i den nya organisationen har, d.v.s. att styra andra arbetstagares -fältprojektörernas - arbete. Uppgiften som områdesprojektör i den nya organisationen var således en helt annan och avsevärt mer kvalificerad än den uppgift som M.S. utfört såväl före som efter omorganisationen.

T.W.

Han blev av Televerket hänförd till samma turordningskrets som K.S. beroende på att ban bedömdes ha arbetsuppgifter innefattande projektering av nät.

I och för sig är det riktigt att vid tidpunkten för indelningen av turordningskretsarna det dominerande inslaget i T.W:s faktiskt utförda arbetsuppgifter var apparatplanering. Staten vitsordar SF:s påstående att hans arbetsuppgifter vid denna tidpunkt till 10 procent utgjordes av nätprojektering. Det förhåller sig emellertid så, att inte någon av de arbetskamrater som T.W. vill jämföra sig med, d.v.s. apparatplanerarna, sysslade med nätprojektering. De hade inte kompetens för detta slags arbete utan höll enbart på med apparatplanering. Skulle emellertid dessa arbetskamrater ha hänförts till samma turordningskrets som T.W. hade han inte blivit uppsagd.

Förbundet

Beträffande K.S. gör SF inte gällande att denne och övriga i TsrD- gruppen också skulle ha hänförts till turordningskrets nr 18. Förbundet har endast konstaterat och accepterat - att i princip samtliga arbetstagare inom TsrD-gruppen inte "kretsades". K.S. tillhörde den gruppen och han hade arbetsuppgifter som var i huvudsak jämförbara med de uppgifter som de övriga arbetstagarna i gruppen hade. Han skulle således inte ha behandlats annorlunda än merparten av sina arbetskamrater i TsrD-gruppen, utan i likhet med dem lämnats utanför turordningskrets nr 18. Om så hade skett, skulle han inte ha blivit uppsagd.

I och för sig är det riktigt att M.S. inte var fullärd som områdesprojektör när han blev "kretsad" och uppsagd. Av detta följer emellertid inte att han skulle ha hänförts till turordningskretsen för fältprojektörer.

Domskäl

Tvisten

Under vintern-våren 1992 genomfördes förhandlingar enligt medbestämmandelagen med anledning av att Televerket skulle inskränka sin drift och därvid säga upp personal. Förhandlingar skedde först på central nivå för att därefter hållas regionvis, d.v.s. beträffande var och en av Televerkets dåvarande åtta regioner.

Såvitt gäller Televerkets Region Stockholm jämte huvudkontoret i Farsta m.fl. driftsenheter inom Stockholmsområdet kom parterna vid förhandlingarna överens om att hela området skulle anses utgöra en ort i det tillämpliga kollektivavtalets (TurA-S) mening. Däremot träffades inte någon uttrycklig överenskommelse om turordningskretsarna, d.v.s. deras inbördes gränser och vilka arbetstagare som skulle hänföras till respektive krets. Beträffande Stockholmsområdet - d.v.s. den ifrågavarande "orten" enligt TurA-S - bestämdes slutligen att mellan 400 och 500 anställda skulle sägas upp på grund av arbetsbrist. Uppsägningarna verkställdes i juni 1992.

Från SF:s sida har det i målet hävdats att fem medlemmar i förbundet, nämligen U.H. J.H. K.S. M.S. och T.W. vilka av Televerket blev uppsagda i juni 1992, inte borde ha sagts upp. Enligt förbundets mening står uppsägningarna av dessa arbetstagare i strid med 3 § TurA-S och bör därför förklaras ogiltiga. SF har också anfört att den av Televerket gjorda indelningen av turordningskretsarna enligt förbundets mening inte stämmer överens med vad som föreskrivs i TurAS och är felaktig. I den föreliggandes tvisten har förbundet dock ansett sig böra acceptera kretsindelningen som sådan.

Staten har bestritt SF:s talan och till stöd för sin inställning anfört sammanfattningsvis att de fem arbetstagarna har hänförts till rätt turordningskretsar och att uppsägningarna har skett i enlighet med TurA-S:s regler.

Av det nu redovisade framgår att arbetsdomstolens bedömning i förevarande tvist gäller frågan huruvida Televerket hänfört respektive arbetstagare till rätt turordningskrets. Skulle domstolen därvid komma till det resultatet att Televerket har förfarit riktigt skall SF:s talan ogillas. Om domstolen i stället skulle finna att Televerket inte handlat rätt i det nu aktuella avseendet skall uppsägningarna förklaras ogiltiga. Domstolen har då också att ta ställning till yrkandena om allmänt skadestånd till arbetstagarna och SF.

Arbetsdomstolen vill till det nu anförda lägga att det i målet är fråga om att bedöma huruvida uppsägningen av respektive arbetstagare skall ogiltigförklaras eller ej. En bedömning måste alltså ske i ettvart av de fem fallen; i vart och ett av dessa har domstolen att pröva om uppsägningen skall förklaras ogiltig med därav följande principiella ansvar för staten att utge skadestånd till arbetstagaren i fråga. Det sagda innebär bl.a. att arbetsdomstolen kan komma fram till att uppsägningarna beträffande någon eller några av arbetstagarna skall ogiltigförklaras under det att SF:s talan i övrigt skall avslås. Det kan tilläggas att parterna, enligt vad SF utan invändning från statens sida har uppgett, är ense om att arbetstagare vars uppsägning förklaras ogiltig skall erbjudas anställning i Telia AB.

Bevisning m.m.

Parterna har till stöd för sin talan åberopat dels ett relativt omfattande skriftligt material, dels muntlig bevisning. I sistnämnda hänseende har SF påkallat förhör under sanningsförsäkran med U.H. K.S. M.S. och T.W. och vittnesförhör med G.A. C.B. styrelseledamoten i SF:s avdelning 4001 T.K. fältprojektören O.L. samt nätexperten Å.Y. På SF:s begäran har också avdelningsordföranden H.G. hörts upplysningsvis. Från statens sida har åberopats muntlig bevisning i form av vittnesförhör med chefen för nätbyggnadsprojekteringen C.E. chefen för växelprojekteringen L.H. personaldirektören H.S. och personalhandläggaren E.Å.

Arbetsdomstolen går nu över till att inledningsvis pröva frågan om respektive uppsägning av de fem arbetstagarna skall förklaras ogiltig eller ej. Domstolen kommer därefter att med utgångspunkt i bedömningen i uppsägningsfrågan ta ställning till de skadeståndsyrkanden som framställts av SF dels för arbetstagarnas del, dels för förbundets egen del. I ett sista avsnitt bedömer arbetsdomstolen frågan om rättegångskostnaderna i målet.

Uppsägningsfrågan

I det följande tar arbetsdomstolen upp frågan om uppsägningen av var och en av de aktuella arbetstagarna.

U.H.

U.H. placerades av Televerket i en turordningskrets (nr 17) för projektörer som sysslade med små och medelstora växlar. Tvistefrågan i hans fall är inte huruvida han borde ha placerats i den kretsen, utan i stället huruvida fyra andra arbetstagare också borde ha förts dit. Dessa arbetstagare var K.A. L.E. I.W.L. och Å.Y.

SF har hävdat att såväl U.H. - och de övriga inom krets nr 17 - som de fyra andra ovan nämnda arbetstagarna utförde i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter och att två av de fyra - K.A. och I.W.L. - hade kortare anställningstid än han hade. Staten har invänt att U.H. och de fyra nämnda arbetstagarna inte hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. De senare sysslade enligt statens mening i större utsträckning och utan de begränsningar som gällde för U.H:s del med projektering av fastighetsnät m.m., vilket ingick som en integrerad del av deras - men inte U.H:s - arbete. Denna del av arbetet utgjorde för dessa fyra arbetstagare ca 50 procent av arbetstiden. Under resterande del av arbetstiden arbetade de med projektering av växlar. För U.H:s del var arbetet med fastighetsnät enligt statens mening av mindre omfattning och gällde endast vissa typer av sådant arbete, närmast vissa kompletteringar av befintliga sådana nät. Staten har vitsordat att U.H. inte borde ha

sagts upp för den händelse han och de fyra nämnda arbetstagarna skulle anses ha haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter.

Utredningen i denna del utgörs bl.a. av U.H:s egna uppgifter och de uppgifter som L.H., K.S. och Å.Y. har lämnat inför domstolen. Även skriftliga handlingar, bl.a. befattningsbeskrivningar, har åberopats i denna del.

Av den utredningen har framgått att bl.a. U.H. K.A. L.E. och I.W.L. tidigare arbetade som växelprojektörer. Vidare har framgått att de tre sistnämnda arbetstagarna, tillsammans med Å.Y. sedan våren 1991 kom att arbeta tillsammans i en särskild projektgrupp. Gruppens verksamhet riktade sig mot ett visst slag av kunder (konsulter o.d.).

U.H. har uppgett att han för sin del alltsedan år 1989 arbetade med såväl växelprojektering som fastighetsnätsfrågor, dvs., med båda dessa saker integrerat. Skälet till denna ordning var dels att kunderna skulle slippa ifrån kontakt med alltför många företrädare för Televerket och dels att det blev mer kostnadseffektivt om växelprojektören även tog hand om de fastighetsnätsfrågor som kom upp i samband med växelprojekteringen i stället för att en särskild nätprojektör anlitades för detta. Han har också berättat att bildandet av projektgruppen år 1991 inte medförde någon förändring av arbetsuppgifterna för hans del och att det inte förelåg några större skillnader mellan hans arbetsuppgifter och de arbetsuppgifter som de fyra arbetstagarna i projektgruppen hade.

De uppgifter som U.H. har lämnat vinner stöd av såväl K.S:s som Å.Y:s utsagor. Det kan i det sammanhanget antecknas att Å.Y. som själv arbetade med nätprojektering, ingick i projektgruppen och i viss utsträckning hade arbetat tillsammans med U.H. före bildandet av denna grupp. Enligt vad Å.Y. uppgett fanns det ingen egentlig skillnad i fråga om arbetsuppgifterna för medlemmarna i projektgruppen och de arbetsuppgifter som U.H. utförde.

Enligt arbetsdomstolens mening visar utredningen att arbetet i projektgruppen inte medförde att de i gruppen ingående växelprojektörerna därmed fick några mer påtagligt förändrade arbetsuppgifter i förhållande till vad de tidigare haft. Det innebär att utredningen ger ett starkt stöd åt SF:s påstående, att arbetstagarna i projektgruppen och U.H. hade arbetsuppgifter som var i huvudsak jämförbara. Visserligen har L.H. omvittnat att det hösten 1990 skedde en omorganisation hos Televerket vilken innebar att den tidigare "visionen", att integrera arbetet med växlar och arbetet med fastighetsnät, ersattes med en ny organisation där det fanns en enhet som sysslade med nätfrågor och en som sysslade med växelfrågor. Mot detta står emellertid U.H:s K.S:s och Å.Y:s samstämmiga uppgifter att växelprojektörerna vid projektering av små och medelstora växlar också tog hand om nätfrågor samt att denna ordning fortsatte även sedan projektgruppen hade bildats.

Sammantaget finner arbetsdomstolen att U.H. och de tre i projektgruppen ingående växelprojektörerna hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Staten har i målet förklarat att arbetstagarna i projektgruppen också borde ha förts till denna turordningskrets om domstolen konstaterar att de hade med U.H. i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter och att denne då inte skulle ha blivit uppsagd. Detta måste enligt arbetsdomstolens mening förstås på det sättet att staten vid detta förhållande medger att förfarandet att inte föra i vart fall de tre växelprojektörerna i gruppen till turordningskretsen för projektering av små och medelstora växlar strider mot 3 § Tur A-S. SF:s yrkande om ogiltigförklaring av U.H:s uppsägning skall därför bifallas.

J.H.

J.H. placerades av Televerket i en turordningskrets (nr 21) för tekniker kundservice. Tvistefrågan för hennes del är inte huruvida hon hade bort föras till denna turordningskrets, utan huruvida en annan arbetstagare, A.B. också hade bort placeras där.

Utredningen i målet visar att Televerket och SF inför uppsägningarna var överens om att en arbetstagares "bastjänst" skulle vara avgörande när man bestämde till vilken turordningskrets vederbörande skulle föras. Parterna har vidare förklarat att de är överens om att det var arbetstagarens faktiska arbetsuppgifter som bestämde till vilken krets han eller hon skulle föras.

SF:s ståndpunkt är att A.B. vid den tidpunkt då arbetstagarna placerades i turordningskretsar hade en "bastjänst" som kundservicetekniker, d.v.s. samma slag av befattning som J.H. Även om han då faktiskt verkade som driftledare skulle han därför enligt förbundets mening ha hänförts till samma turordningskrets som J.H.

Staten har invänt att A.B. sedan januari 1992 inte längre var kundservicetekniker, utan innehade en befattning som driftledare. Staten har emellertid vitsordat att A.B. hade kortare anställningstid än J.H. och att hon inte skulle ha sagts upp om han hade förts till turordningskretsen för tekniker - kundservice.

Det är ostridigt att A.B. fr.o.m. januari 1992 rent faktiskt arbetade som driftledare. Vidare är ostridigt att han först i december samma år skriftligen förordnades på denna befattning och då avseende tiden fr.o.m. den 1 februari det året. Vid den tidpunkt då han erhöll det skriftliga förordnandet hade J.H. blivit uppsagd och det förelåg då tvist om uppsägningen av henne.

Av utredningen - bl.a. förhören med H.G. T.K. H.S. och E.Å. - framgår även följande. I en framställning till bl.a. förbundets avdelning, daterad den 27 januari 1992, begärde Televerket förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen angående verkets avsikt att tillsätta A.B. som driftledare. Vid denna tidpunkt hade frågan om driftsinskränkningar och uppsägningar hos Televerket redan initierats. Avdelningen framförde, genom T.K. vid ett telefonsamtal med E.Å. hos Televerket uppfattningen att tjänsten som driftledare borde lysas ut och att avdelningen således inte var villig att godkänna förordnande av A.B. Genom förhören med T.K. och E.Å. har framgått att de vid samtalet kom överens om att driftledartjänsten skulle lysas ut, men att detta sedan inte kom att ske.

T.K. har vidare uppgett att han troligen i april samma år blev kontaktad av en förbundsmedlem som påstod att A.B. hade fått tjänsten som driftledare. T.K. ringde då på nytt till E.Å. och fick bekräftat att A.B. inte hade erhållit tjänsten utan endast tillfälligt upprätthöll den. E.Å. har för sin del inte kunnat erinra sig detta samtal.

Genom en skriftlig framställning, daterad den 23 oktober 1992, som enligt ordalydelsen ersatte "tidigare utsänt förhandlingsuppdrag daterat 92-01-27", begärde Televerket förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen om att fr.o.m. den 1 februari 1992 tillsätta A.B. som driftledare. Enligt T.K. var avdelningen inte villig att godkänna förordnandet. Televerket förordnade dock A.B. i enlighet med framställningen genom ett beslut i december samma år.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. Parterna var vid förhandlingarna inför uppsägningarna överens om att arbetstagarnas faktiska arbetsuppgifter skulle vara bestämmande vid indelningen i turordningskretsar och att tillfälliga placeringar av arbetstagare inte skulle påverka frågan till vilken turordningskrets arbetstagaren hänfördes. A.B. hade fr.o.m. januari 1992 rent faktiskt arbetat som driftledare. Utredningen får anses visa att det från Televerkets sida fanns en avsikt att han permanent, och alltså inte bara tillfälligt, skulle ha den befattningen. Något förordnande av A.B. på tjänsten förelåg emellertid inte förrän i december 1992. Även om detta förordnande då gavs verkan fr.o.m. den 1 februari 1992 fanns det alltså inget sådant förordnande vid tiden för indelningen i turordningskretsar och uppsägningarna. Med beaktande av det besked som T.K. hade fått av E.Å. om att tjänsten skulle lysas ut får A.B. därför enligt arbetsdomstolens mening i maj-juni 1992 anses ha varit tillfälligt placerad som driftledare. När Televerket delade in arbetstagare i turordningskretsar borde verket alltså rätteligen ha fört A.B. till den krets där J.H. ingick. Genom att inte göra det har Televerket förfarit i strid mot 3 § TurA-S.

Parterna är också i målet ense om att J.H. med den bedömning som arbetsdomstolen nu gjort inte skulle ha blivit uppsagd. SF:s talan om ogiltigförklaring av J.H:s uppsägning skall följaktligen bifallas.

K.S.

K.S. har av Televerket placerats i en turordningskrets för nätprojektörer. Tvistefrågan i denna del gäller huruvida Televerkets förfarande att placera K.S. i denna krets var riktigt.

Då K.S. sades upp tjänstgjorde han inom enheten TsrD. Den enheten omfattade sammanlagt 22 arbetstagare. K.S. var en av 18 s.k. nätingenjörer vid enheten. K.S. och två andra nätingenjörer, nämligen G.A. och G.J. blev -i motsats till övriga arbetstagare inom TsrD - placerade i turordningskretsen för nätprojektörer. Det kan redan här framhållas att placeringen i denna turordningskrets inte ledde till uppsägning för A:s och J:s del.

SF har gjort gällande att K.S. borde ha behandlats på samma sätt som merparten av nätingenjörerna inom TsrD-enheten. Eftersom dessa inte inordnades i någon turordningskrets borde detta inte heller ha skett med K.S. Urvalet av K.S. gjordes enligt förbundets mening godtyckligt och utan sakligt skäl.

Staten har anfört att Televerket gjorde en individuell bedömning av arbetstagarna inom TsrD och därvid fann att K.S. liksom G.A. och G.J. hade sådan specialistkompetens att de skulle föras till turordningskretsen för nätprojektörer. Staten har vidare anfört att även om man skulle ha räknat in samtliga arbetstagare inom TsrD-enheten i turordningskretsen för nätprojektörer, hade K.S. blivit uppsagd.

Som muntlig bevisning i denna del har SF åberopat förhör med K.S. och G.A. Från statens sida har någon muntlig bevisning inte åberopats. Av de i allt väsentligt samstämmiga uppgifter som K.S. och G.A. lämnat och av övrig utredning kan enligt arbetsdomstolens mening inte annat anses framgå än att de 18 nätingenjörerna inom TsrD-enheten utförde arbetsuppgifter som var i huvudsak jämförbara med varandra. Att dessa arbetstagare sinsemellan kan ha haft varierande kunskaper om olika produkter ändrar inte denna bedömning. Det har alltså inte framkommit något som kan utgöra grund för att hävda att vissa av ingenjörerna skulle ha haft arbetsuppgifter som väsentligt skilt sig från de arbetsuppgifter som övriga nätingenjörer hade.

Utredningen ger alltså vid handen att K.S. måste anses ha haft arbetsuppgifter som var i huvudsak jämförbara med arbetsuppgifterna för de övriga nätingenjörerna vid TsrD-enheten. Dessa har, med undantag av G.A. och G.J. inte förts till någon turordningskrets. Någon arbetsbrist för nätingenjörerna vid TsrD-enbeten har inte gjorts gällande.

Staten har helt riktigt anfört att någon turordningskrets inte skall upprättas för arbetstagare beträffande vilka arbetsbrist inte råder. Det kan alltså inte med fog hävdas att K.S. skulle ha hänförts till en turordningskrets som skulle ha omfattat TsrD-gruppen. Någon sådan krets kan heller inte anses ha förelegat över huvud taget.

Å andra sidan får det i fall där en arbetsgivare i turordningshänseende särbehandlar en eller flera arbetstagare ur en grupp som haft arbetsuppgifter som varit i huvudsak jämförbara med varandra krävas av arbetsgivaren att denne visar att det liar, varit motiverat att göra denna åtskillnad mellan arbetstagarna. Någon utredning som visar det berättigade i att i turordningshänseende särbehandla K.S. i förhållande till de övriga nätingenjörerna vid TsrD-enheten föreligger inte i målet.

Med hänsyn till det anförda finner arbetsdomstolen att Televerket har brutit mot 3 § TurA-S genom att placera K.S. i turordningskretsen för nätprojektörer. SF:s talan om ogiltigförklaring av uppsägningen av K.S. skall därför bifallas. Det finns dock anledning att redan här framhålla att arbetsdomstolen inte har kunnat finna några starkare belägg för den av SF framförda tanken, att K.S. skulle ha blivit turordnad och uppsagd på grund av motsättningar i förhållande till vissa chefer. Vid behandlingen av skadeståndsfrågan återkommer domstolen till denna aspekt.

M.S.

M.S. placerades av Televerket i turordningskretsen för fältprojektörer. Tvistefrågan i denna del gäller huruvida det var riktigt handlat av verket att placera honom i denna krets.

Av utredningen i målet har framgått att M.S. efter några års anställning hos Televerket hösten 1988 - våren 1990 var ledig för ingenjörsstudier. Därefter fortsatte han hos Televerket och kom att arbeta vid Hässelby stationsområde, som han ansvarade för. Vid ett möte den 25 november 1991 informerades den berörda personalen, bl.a. M.S. om att verksamheten skulle bedrivas i en ny organisation, som skulle träda i kraft den 1 januari året därpå.

Den nya organisationen innebar bl.a. att antalet stationsområden minskade. En följd av detta var att det skulle finnas färre områdesansvariga, som i den nya organisationen kallades för områdesprojektörer. De arbetstagare som i den tidigare organisationen hade haft ett områdesansvar, men inte längre hade det, kom att fortsättningsvis av Televerket bli kallade för fältprojektören. Bland fältprojektörerna fanns även arbetstagare som tidigare hade kallats förplanerare, d.v.s. personer som i ett område på den områdesansvariges uppdrag utförde detaljplaneringsarbete. M.S. placerades i Team S avseende Ängby - Äppelviken såsom en av de tre fältprojektörerna under ledning av områdesprojektören B.A.

I den nya organisationen hade en områdesprojektör och en fältprojektör skilda arbetsuppgifter. Såväl av det skriftliga material som staten har gett in i målet som av främst C.E:s vittnesmål framgår bl.a. att områdesprojektören - men inte fältprojektören - hade det övergripande ansvaret för ett område. Detta ansvar innefattade bl.a. att svara för budgeten och att i budgetfrågor rapportera till överordnad chef (gruppchefen) en gång per månad. Över huvud taget kan sägas att fältprojektören fick en i förhållande till områdesprojektören underordnad ställning.

Enligt arbetsdomstolens mening leder det anförda till slutsatsen att en fältprojektör och en områdesprojektör inte kan anses ha haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter vid tidpunkten för indelningen i turordningskretsar och därefter följande uppsägningar, d.v.s. i maj-juni 1992.

SF har anfört att M.S:s faktiska arbetsuppgifter inte kom att förändras genom omorganisationen. Enligt förbundets mening var M.S. därför att betrakta som "områdesprojektör" såväl före som efter den 1 januari 1992, varför han inte borde ha förts till turordningskretsen för fältprojektörer.

Av utredningen i målet, främst genom M.S:s egna uppgifter, har visserligen framgått att han i den nya organisationen i praktiken arbetade med i allt väsentligt samma typ av arbetsuppgifter som han hade gjort tidigare, då han var ansvarig för Hässelby stationsområde. Som redan angetts har utredningen emellertid också visat att områdesprojektören i den nya organisationen fick förändrade arbetsuppgifter och utökat ansvarsområde. Förändringen bestod bl.a. i att områdesprojektören fick budgetansvar för området och en rapporteringsskyldighet till den överordnade gruppchefen. Genom C.E:s vittnesmål får vidare anses utrett att M.S. varken vid omorganisationen eller vid tidpunkten för indelningen i turordningskretsar hade de kvalifikationer som krävdes för den nya befattningen som områdesprojektör.

Arbetsdomstolen drar av det anförda den slutsatsen att områdesprojektörens arbetsuppgifter i den nya organisationen var mer omfattande och av mer ansvarsfullt slag än de arbetsuppgifter som M.S. hade. Mot den bakgrunden kan enligt arbetsdomstolens mening Televerkets förfarande att i samband med inplaceringen i turordningskretser inte betrakta M.S. som områdesprojektör utan i stället placera honom i den andra tillgängliga kategorin av projektörer, d.v.s. som fältprojektör, inte anses ha skett i strid mot 3 § TurA-S.

Vad SF i övrigt har anfört till stöd för uppfattningen att M.S. inte borde ha placerats i turordningskretsen för fältprojektörer föranleder inte arbetsdomstolen till annan bedömning än den som redovisats ovan

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen alltså att Televerket inte förfor i strid mot 3 § TurA-S genom att föra M.S. till turordningskretsen för fältprojektörer. SF:s talan om ogiltigförklaring av uppsägningen av denne skall därför avslås.

T.W.

T.W. placerades av Televerket i en turordningskrets (nr 18) avseende nätprojektörer. Tvistefrågan i denna del gäller huruvida han rätteligen borde tillhöra denna krets.

SF har gjort gällande att T.W. till ca 90 procent av sin arbetstid sysslade med apparatplanering och att han och hans 13 arbetskamrater hade samma arbetsuppgifter samt att Televerkets åtgärd att placera honom - men inte hans arbetskamrater -i turordningskretsen för nätprojektörer var felaktig, eftersom nätprojektering endast utgjorde en syssla av underordnad betydelse för honom såväl som för hans arbetskamrater.

Staten har invänt att T.W. arbetade med nätprojektering och således placerades i rätt turordningskrets.

Av de uppgifter T.W. och C.B. har lämnat finner arbetsdomstolen styrkt att de båda i huvudsak har arbetat med apparatplanering och att de i allt väsentligt utförde samma arbetsuppgifter som de övriga apparatplanerarna på enheten. Mot den bakgrunden och med hänsyn till att staten inte har förebragt någon utredning till stöd för Televerkets åtgärd att särbehandla T.W. i förhållande till de övriga apparatplanerarna, finner arbetsdomstolen att verket har förfarit i strid mot 3 § TurA-S genom att placera honom i turordningskretsen för nätprojektörer. SF:s talan om ogiltigförklaring av uppsägningen skall därför bifallas.

Sammanfattning

Arbetsdomstolen kommer således sammantaget till den slutsatsen, att Televerkets uppsägningar av U.H. J.H. K.S. och T.W. har stått i strid mot den i 3 § TurA-S intagna bestämmelsen om turordning och att uppsägningarna därmed i enlighet med 8 kap. 3 § lagen om offentlig anställning skall förklaras ogiltiga. Däremot skall SF:s talan om ogiltigförklaring av uppsägningen av M.S. avslås.

Skadeståndsfrågan m.m.

Genom den oriktiga tillämpningen av kollektivavtalet har staten ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till U.H. J.H. K.S. och T.W. samt till SF.

SF har för envar av arbetstagarna yrkat ett allmänt skadestånd om 80 000 kr och därvid anfört bl.a. att Televerkets handlande är att jämställa med de grövsta angrepp på en arbetstagares anställningsskydd som förekommer på arbetsmarknaden. Enligt förbundets uppfattning visar Televerkets hantering av uppsägningsfrågan prov på nonchalans och bristande vilja att rätta till felaktigheter. Vidare har förbundet antytt att Televerket har utnyttjat driftsinskränkningssituationen för att säga upp "obekväm" personal, närmare bestämt K.S.

Arbetsdomstolen kan mot bakgrund av utredningen i målet i viss mån dela SF:s uppfattning att Televerkets hantering av frågan om placering i turordningskretsar och därmed av uppsägningsfrågan kan indikera ett mindre mått av noggrannhet från verkets sida. Å andra sidan bör enligt domstolens mening beaktas att den aktuella driftsinskränkningen rörde ett stort antal arbetstagare; av de totalt inom stockholmsområdet ca 10 000 anställda var det ungefär 2 500 som placerades i olika turordningskretsar och 400 - 500 som blev uppsagda. Frånsett det förhållandet att driftsinskränkningen var omfattande var det - som staten obestritt anfört - för Televerkets del fråga om en helt ny situation att säga upp ett stort antal arbetstagare på grund av neddragningar i verksamheten. Som domstolen varit inne på i det föregående kan utredningen i målet inte anses ge stöd åt SF:s påstående att driftsinskränkningen skulle av Televerket ha använts i något otillbörligt syfte, t.ex. för att säga upp personer som ansågs obekväma.

Mot bakgrund av det anförda och efter en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att det allmänna skadeståndet bör bestämmas till 50000 kr för var och en av U.H. J.H. K.S. och T.W. Domstolen finner således att det inte föreligger tillräckliga skäl att differentiera skadeståndet mellan dessa arbetstagare inbördes. Skadeståndet till SF bestäms till 25 000 kr.

Om ränteyrkandenas skälighet råder ej tvist, varför staten skall förpliktas att utge ränta enligt vad förbundet fordrat.

Rättegångskostnader

Staten har tappat målet i vad avser fyra av de fem arbetstagare som tvisten avser. Med hänsyn härtill och efter en skälighetsuppskattning av hur kostnaderna fördelar sig på de olika delarna av tvisten anser arbetsdomstolen att staten bör åläggas skyldighet att till SF utge en till fyra femtedelar jämkad ersättning för förbundets - av staten vitsordade - rättegångskostnader.