AD 1993 nr 31

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Byggförbundet och HBJ Montage Aktiebolag i Helsingborg.

1989 års byggnadsavtal innehåller i § 5 bl.a. följande bestämmelser om permittering, väntetid och avbrytande av arbete.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

a 1 Permittering

Då arbetsgivare, utan att anställningen upphör, på grund av arbetsbrist, driftstörning eller annan sådan omständighet inte tillhandahåller arbetstagaren något arbete samt befriar arbetstagaren från hans närvaroskyldighet (permittering) utges ersättning enligt b 1.

a 2 Väntetid

Då arbetsgivare, på grund av arbetsbrist, driftstörning eller annan sådan omständighet inte tillhandahåller arbetstagaren något arbete och inte befriar arbetstagaren från hans närvaroskyldighet utges väntetidsersättning enligt b 2.

a 3 Avbrytande av arbete

Vid för arbetets utförande otjänlig väderlek bör arbetsgivaren, oavsett om arbetstagarna därom gör framställning eller ej, avstanna arbetet. Arbetare, som vid otjänlig väderlek eller annat hinder, själv vill avstanna arbetet, skall anmäla detta till arbetsgivaren eller hans ombud. Denne avgör om arbetet skall avbrytas eller ej och om annat arbete skall anvisas.

Arbetstagare skall kvarstanna på arbetsplatsen såvida han inte fått besked från arbetsgivaren att lämna arbetsplatsen. Lämnar arbetstagare arbetsplatsen utan tillstånd utges ej lön.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

HBJ Montage AB i Helsingborg är medlem i Byggförbundet och på grund härav bundet av byggnadsavtalet. Bolaget bedriver verksamhet i nordvästra Skåne och sysslar med plattsättning och taktäckning. Under den tid som är aktuell i målet sysselsatte bolaget omkring 25 anställda i verksamheten.

Bolaget utförde under vintern 1989/1990 takarbete på två arbetsplatser, Fabriksgatan 2 i Klippan och Dragarelaget i Helsingborg. Vädret var under den aktuella tiden mycket blåsigt, vilket medförde att arbetet måste inställas under ett stort antal dagar. Arbetstagarna hade fått besked från arbetsledningen att kvarstanna på arbetsplatsen. Bolaget har utgivit väntetidsersättning för den tid då arbete inte utförts på grund av otjänlig väderlek.

Tvist har uppstått angående betalningen för den tid under vilken arbete inte har utförts. Arbetstagarsidan har gjort gällande att bolaget borde ha permitterat arbetstagarna och har framställt krav om permitteringslön.

Byggnadsarbetareförbundet har väckt talan vid arbetsdomstolen mot Byggförbundet och bolaget samt har yrkat att bolaget skall förpliktas att utge till

1. B.W. 1546 kr 48 öre, P.F. 1427 kr 52 öre, U.M. 356 kr 66 öre, T.W. 414 kr 25 öre, A.B. 138 kr 8 öre, T.W. 138 kr 8 öre och J.J. 414 kr 25 öre, samt

2. byggnadsarbetareförbundet 30000 kr i allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott.

Arbetsgivarparterna har bestritt talan. De till arbetstagarna yrkade beloppen har vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

De nuvarande bestämmelserna i byggnadsavtalet om permittering tillfördes avtalet genom 1985 års byggnadsavtal. Ändringen av permitteringslönereglerna föranleddes av att bestämmelserna om permitteringslön i 21 § anställningsskyddslagen hade ändrats med ikraftträdande den 1 januari 1985. Det nya i lagen var att arbetsgivaren vid permittering skulle utge permitteringslön från första dagen.

I tvisten aktualiseras byggnadsavtalets bestämmelser om permittering och om väntetid. Rörande innebörden av dessa bestämmelser bör särskilt framhållas att de avtalsmässiga förutsättningarna är desamma vid permittering och väntetid. Det föreligger dock skillnader i två hänseenden. Vid permittering tillåts arbetstagaren att lämna arbetsplatsen, medan vid väntetid arbetstagaren har att kvarstanna på arbetsplatsen för att återuppta arbetet när hinder häremot inte längre föreligger. Vidare skall anmärkas att arbetstagarens ersättning är högre vid permittering än vid väntetid. Skillnaden uppgick i det föreliggande fallet till drygt 15 kr i timmen.

Rörande de faktiska omständigheterna i tvisten kan anföras följande. Under ett antal dagar var väderleksförhållandena sådana vid de två berörda arbetsplatserna att arbetstagarna skulle ha permitterats. Att väderleksförhållandena omöjliggjorde arbete de aktuella dagarna framgår av väderleksstatistik från SMHI som åberopas i målet som bevisning.

Bolaget har under tiden före den aktuella vintern men efter ikraftträdandet den 1 januari 1985 av de nya permitteringslönereglerna tillgripit permittering på grund av otjänlig väderlek i avsevärd utsträckning. Sålunda har förekommit 205 permitteringsdagar under år 1985, 225 permitteringsdagar under år 1986 samt 197 permitteringsdagar under år 1987. Dessa uppgifter skall ställas samman med att bolaget under vintern 1988/89 och vintern 1989/90 över huvud taget inte har haft några permitteringar. De redovisade siffrorna visar entydigt att bolaget efter år 1987 ändrade sin tillämpning av permitteringsreglerna. Detta gjordes för att bolaget ville undgå att utge den högre permitteringslönen. Bolaget betalade i stället väntetidsersättning. Det skall anmärkas att efter det att centrala förhandlingar hade hållits i tvisten bolaget åter började att tillgripa permittering vid otjänlig väderlek. Detta styrker ytterligare att en praxisändring genomfördes under åren 1988-1990.

I förarbetena till den lagändring som ledde fram till de nuvarande permitteringslönereglerna, prop. 1984/85 nr 62 sid. 19, anges att en arbetsgivare efter lagändringen inte ensidigt kan ändra tillämpningen i syfte att undgå skyldigheten att betala permitteringslön. Innebörden av detta förarbetsuttalande är att, om en viss situation före lagändringen föranlett permittering, rätt inte föreligger för arbetsgivaren att efter lagändringen betala väntetidsersättning i stället för permitteringslön.

Byggnadsarbetareförbundet gör gällande att bolaget brutit emot § 5 a 1 i byggnadsavtalet genom att inte permittera arbetstagarna de aktuella dagarna. Bolaget har därmed ådragit sig skyldighet att utge permitteringslön till de anställda och allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott till förbundet.

Arbetsgivarparterna

Taktäckning är en av de mest väderkänsliga uppgifterna inom byggnadsverksamheten. På grund av arbetets art uppstår hinder i verksamheten av de mest skiftande slag på grund av väderleken. Det kan gälla exempelvis kyla, regn, blåst, fukt eller värme. Tvisten gäller om det föreligger skyldighet för arbetsgivaren att permittera arbetstagare vid otjänlig väderlek.

Vad gäller HBJ:s sätt att bedriva taktäckningsverksamheten skall framhållas att det finns en stående order från arbetsledningen att ingen arbetstagare får lämna arbetsplatsen vid otjänlig väderlek utan att först ta kontakt med arbetsledningen för att få besked om hur man skall förfara. Bakgrunden till detta är att det för HBJ är av stor vikt att kunna hålla utlovade leveranstider. Om så inte sker, kan HBJ förlora goodwill i förhållande till beställaren och gå miste om framtida beställningar från denne. I vissa fall kan HBJ också bli skyldig att betala vite för förseningen. Beskedet från arbetsledningen kan därför gälla att arbetstagarna skall vänta kvar på arbetsplatsen eller att de skall övergå till annat arbete eller i sista hand att de blir permitterade.

Väderleksförhållandena under den aktuella perioden var osedvanligt besvärliga och ojämna. Detta framgår tydligt av de väderleksuppgifter som arbetsgivarparterna har givit in till domstolen och åberopar i målet. Arbetsgivarparterna gör gällande att väderleksförhållandena var sådana att det var omöjligt att på förhand avgöra om arbete skulle kunna utföras senare under dagen.

Under den tid de nya permitteringsbestämmelserna gällt har bolaget permitterat i varierande omfattning. Året 1989 intar en viss särställning. Under det året företog bolaget inte någon permittering på grund av otjänlig väderlek. Detta berodde på de speciella väderleksförhållanden som rådde det året. I relativt stor omfattning har emellertid under år 1989 förekommit väntan på arbetsplatsen. Andra stora företag inom taktäckningsbranschen i södra Sverige företer en liknande tillämpning under dessa år. Hos bolaget har inte förekommit någon bestämd praxis när det gäller permittering. Avgörande har alltid varit den bedömning som görs dag för dag av arbetsledningen.

Vad gäller byggnadsavtalets bestämmelser om permittering bör framhållas följande. Före den 1 januari 1985 gällde den ordningen att arbetsgivarna hade avtalsenlig rätt att permittera vid otjänlig väderlek utan att utge permitteringslön. Detta grundades på att parterna uppfattade otjänlig väderlek som ett hinder för arbetets bedrivande av force majeur- karaktär.

De nya bestämmelserna innebar att arbetsgivaren blev skyldig att betala ut full lön från första dagen vid permittering. Härigenom kom den egendomliga ordningen att gälla att arbetstagarna fick rätt till högre ersättning vid permittering när arbetstagaren kunde lämna arbetsplatsen än under väntetid när arbetstagaren måste stanna kvar på arbetsplatsen. Från byggnadsarbetareförbundets sida uttrycktes farhågor för att detta skulle leda till att arbetsgivare skulle avstå från att permittera för att undgå att utge den högre ersättningen. I verkligheten blev det emellertid inte på det sättet. Reglerna om arbetsgivarens skyldighet att betala permitteringslön kompletteras nämligen av att arbetsgivaren - om vissa villkor är uppfyllda - kan få bidrag till permitteringslönen dels från staten, dels från en av SAF och LO för detta ändamål bildad stiftelse. Om man beaktar dessa bidrag, vilka alltså utges vid permittering men inte för väntetid, blir arbetsgivarens kostnader för väntetid sammantaget något högre än för permittering. Att en arbetsgivare trots detta kan föredra att i en viss situation utge väntetidsersättning beror på att han då hoppas att arbetet skall kunna påbörjas senare under dagen och att risken för förseningar gentemot beställaren - med eventuella förseningsviten som konsekvens - därmed skall kunna undvikas eller i vart fall minskas. Arbetsgivaren gör alltså en bedömning av sannolikheten för att väderlekssituationen skall förbättras så mycket att arbete kan utföras under resterande timmar och väger häremot merkostnaden för väntetidsersättning i jämförelse med permitteringslön.

Det är viktigt att framhålla att det vare sig i anställningsskyddslagen eller i byggnadsavtalet finns några regler som ålägger arbetsgivaren att permittera i någon viss situation. Byggnadsarbetareförbundet har emellertid gjort gällande att bolaget skulle vara skyldigt att vidmakthålla någon viss praxis i fråga om permittering. Arbetsgivarparterna bestrider som förut berörts att det har förelegat någon sådan praxis. Viss praxis hos ett enskilt företag kan över huvud taget inte medföra någon sådan bundenhet som motsidan har gjort gällande.

Domskäl

HBJ Montage AB utförde under vintern 1989/90 taktäckningsarbete på två arbetsplatser. Som följd av otjänlig väderlek måste arbetet inställas under ett antal dagar. Bolaget lämnade emellertid besked till arbetstagarna att de skulle kvarstanna på arbetsplatsen för att återuppta arbetet, om vädret senare under dagen skulle tillåta detta. Betalning utgavs i form av väntetidsersättning.

Tvist har uppstått huruvida bolaget förfor avtalsstridigt genom att inte permittera arbetstagarna de aktuella dagarna och inte utge permitteringslön. I byggnadsavtalet finns i § 5 bestämmelser om permittering och väntetid, vilka i och för sig är tillämpliga vid otjänlig väderlek. Parterna är i princip ense om att förutsättningarna för att använda permittering och väntetid är desamma. Skillnaden ligger i att arbetstagarna i väntetidsfallet har att stanna kvar på arbetsplatsen under det att det vid permittering står dem fritt att lämna denna. Valet mellan väntetid och permittering tillkommer i princip arbetsgivaren som ett utflöde av arbetsledningsrätten.

Byggnadsarbetareförbundet har emellertid gjort gällande att bolaget i den aktuella situationen har varit skyldigt enligt byggnadsavtalets permitteringsregler att permittera arbetstagarna. Till stöd härför har sammanfattningsvis anförts följande. Bolaget har tidigare tillämpat en fast praxis som innebär att arbetstagarna i situationer som de i målet aktuella blivit permitterade. Under vintern 1989/90 frångick bolaget ensidigt denna praxis och tillämpade över huvud taget inte permittering. Enligt förbundets mening bröt bolaget därigenom mot byggnadsavtalets permitteringsregler. Till stöd för detta har förbudet särskilt åberopat ett uttalande i förarbetena till den lagändring varigenom nuvarande permitteringsregler infördes. Innebörden av uttalandet är enligt förbundets uppfattning att, om en viss situation före lagändringen föranlett permittering, arbetsgivaren inte har rätt att efter lagändringen betala väntetidsersättning i stället för permitteringslön.

Arbetsgivarparterna har anfört sammanfattningsvis följande. Varken anställningsskyddslagen eller byggnadsavtalet innehåller några regler som medför skyldighet för arbetsgivaren att permittera arbetstagare i en viss situation. Bolaget har inte tillämpat någon viss praxis i fråga om permittering. En sådan praxis skulle för övrigt inte ha varit bindande för arbetsgivaren. Det åberopade förarbetsuttalandet har inte den innebörd som arbetstagarsidan har påstått.

Arbetsdomstolen bedömer saken på följande sätt. Enighet föreligger mellan parterna om att arbetstagarna de aktuella dagarna hindrades av dåligt väder från att utföra taktäckningsarbete. I den situationen skulle bolaget självfallet ha kunnat anvisa arbetstagarna annat arbete, om sådant hade funnits att tillgå. Bolaget valde emellertid i stället att ge arbetstagarna beskedet att de skulle vänta på arbetsplatsen i förhoppning att taktäckningsarbetet skulle kunna återupptagas senare under dagen. Detta kunde emellertid inte ske. Väntetidsersättning betalades i enlighet med byggnadsavtalets bestämmelser därom. Frågan är om bolaget hade varit skyldigt enligt avtalet att i stället permittera arbetstagarna och utge permitteringslön.

Byggnadsavtalets bestämmelser om permittering innehåller ingen uttrycklig regel av innebörd att arbetsgivaren skulle vara skyldig att tillgripa permittering i någon viss typ av situationer. En sådan ordning skulle också traditionellt sett te sig helt främmande. Att frågeställningen över huvud taget hade kunnat uppstå synes vara att hänföra till det förhållandet att den ändring av permitteringslönereglerna i anställningsskyddslagen som trädde i kraft den 1 januari 1985 fick till följd att enligt byggnadsavtalet permitteringslönen kom att ligga avsevärt högre än väntetidsersättningen.

Det nu berörda problemet aktualiserades i det lagstiftningsärende som resulterade i de nya reglerna. I den aktuella propositionen (prop. 1984/85:62, sid. 13) sade sig departementschefen vara medveten om att risken för ett kringgående av permitteringslönebestämmelserna kan komma att öka med den nya regeln om full lön vid permittering. Departementschefen ansåg emellertid att det i första hand fick bli en fråga för rättstillämpningen att söka förhindra kringgåendeförfaranden av angivet slag. Skulle frågorna visa sig vara av den art att de inte kunde lösas i rättstillämpningen och parterna inte heller genom avtalsreglering kunde finna tillfredsställande lösningar på problemen fick frågan om ett lagstiftningsingripande övervägas på nytt. I ett senare sammanhang i propositionen (s. 19) berörde departementschefen de regler om väntetidsersättning som finns i kollektivavtalen på flera avtalsområden. Departementschefen tillade därvid - och det är detta uttalande som särskilt åberopas av byggnadsarbetareförbundet i målet - att kollektivavtalens regler om väntetid och väntetidsersättning i regel bygger på bestämda förutsättningar i fråga om vilka situationer och i vilken omfattning de får tillämpas. Därmed torde en arbetsgivare, anförde departementschefen, inte kunna ensidigt ändra tillämpningen i syfte att undgå skyldighet att betala permitteringslön utan att riskera att därmed anses bryta mot kollektivavtalet.

Arbetsdomstolen tar först upp förarbetsuttalandet rörande väntetid och väntetidsersättning. Domstolen uppfattar uttalandet på följande sätt. Det vill förefalla som om departementschefen har utgått från en reglering i kollektivavtal av innebörd att reglerna om väntetid innehåller vissa angivna förutsättningar som måste vara uppfyllda för att väntetid skall få utnyttjas. Om i en situation när utgivande av permitteringslön aktualiseras men de i kollektivavtalet angivna förutsättningarna för tillämpning av väntetid inte föreligger kan arbetsgivaren inte välja att utge väntetidsersättning i syfte att undgå skyldigheten att betala den högre permitteringslönen utan att göra sig skyldig till kollektivavtalsbrott. Arbetsgivaren bryter då mot reglerna om väntetid.

Uppfattat på detta sätt synes förarbetsuttalandet sakna tillämplighet i den situation som är aktuell i målet. Det har nämligen inte gjorts gällande från byggnadsarbetareförbundets sida att bolaget i de omtvistade fallen skulle ha brutit mot byggnadsavtalets bestämmelser om väntetid. Det skall vidare framhållas att det inte finns något stöd i propositionen för att - såsom byggnadsarbetareförbundet har gjort gällande - en arbetsgivare som tillämpat viss praxis rörande permittering skulle vara förpliktad att vidmakthålla denna praxis. Arbetsdomstolen vill tillfoga följande med anledning av vad som anförts i propositionen om betydelsen av att rättstillämpningen söker förhindra kringgåendeförfaranden rörande permitteringslönebestämmelserna. Enligt arbetsdomstolens mening har byggnadsarbetareförbundet i målet inte kunnat påvisa att bolagets tillämpning av väntetidsreglerna utgjort ett kringgående av bestämmelserna i byggnadsavtalet om permitteringslön.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen till följande uppfattning i målet. Det har inte framkommit att bolaget har åsidosatt några bestämmelser i lag eller gällande avtal genom att på sätt som skett vintern 1989/90 låta berörda arbetstagare vänta på arbetsplatsen och inte tillgripa permittering. Det är heller inte visat att bolaget åsidosatt några grundsatser som kommit till uttryck i lagstiftningen i samband med att anställningsskyddslagens permitteringslöneregler ändrades.

Det anförda innebär att byggnadsarbetareförbundets talan inte skall bifallas.

Härav följer att byggnadsarbetareförbundet skall ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Det får anses rimligt att arbetsgivarsidans ombud företagit en resa till Helsingborg för att förbereda målet. Ersättningsskyldigheten skall innefatta även kostnaden härför.