lagen.nu

AD 1994 nr 1

Fråga huruvida en uppsägning av en arbetstagare berott på arbetsbrist eller på arbetstagarens personliga förhållanden. - Att arbetsgivaren vid en uppsägning på grund av arbetsbrist åsidosatt turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen genom att göra den felaktiga bedömningen att arbetstagaren saknade tillräckliga kvalifikationer för fortsatt arbete hos arbetsgivaren, medför inte att uppsägningen kan ogiltigförklaras. Uttalanden om förhållandet mellan bestämmelsen om omplacering i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen och turordningsreglerna i 22 § samma lag. - Enligt 41 § första stycket anställningsskyddslagen skall den som vill kräva skadestånd eller framställa annat fordringsanspråk som grundar sig på bestämmelserna i lagen underrätta motparten om detta inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs. Lämnas inte underrättelse inom den angivna tiden, har parten enligt 42 § förlorat sin talan på grund av preskription. En arbetstagare har väckt talan mot arbetsgivaren med anledning av en uppsägning och därvid yrkat ogiltigförklaring av uppsägningen samt allmänt skadestånd under åberopande av att uppsägningen hade skett av s.k. personliga skäl och att saklig grund för denna inte hade förelegat. Vid sammanträde för muntlig förberedelse i det målet har arbetstagaren underrättat arbetsgivarens rättegångsombud om att arbetstagaren avsåg att alternativt kräva skadestånd för att bolaget genom uppsägningen brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen. Arbetstagaren anses därmed ha - med enligt 41 § första stycket anställningsskyddslagen preskriptionsavbrytande verkan - underrättat arbetsgivaren om sistnämnda skadeståndsanspråk.

Parter:

B.W.; Olson & Wright, Aktiebolaget

Nr 1

B.W. i Märsta

mot

Aktiebolaget Olson & Wright i Stockholm

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 30 november 1992, nr DT 1268

Tingsrättens dom, se bilaga.

B.W. har yrkat fullt bifall till sin talan vid tingsrätten, inklusive ersättning för rättegångskostnad där, samt förklarat att hans yrkande om förbehåll för rätt att i senare rättegång kräva ytterligare ekonomiskt skadestånd avser tid efter tingsrättens dom.

AB Olson & Wright (bolaget) har yrkat att B.W:s talan skall ogillas helt och att han skall förpliktas att ersätta bolagets rättegångskostnader vid tingsrätten. I fråga om skäligheten i och för sig av de belopp och den ränta som B.W. fordrar har bolaget intagit samma ståndpunkt som vid tingsrätten. Bolaget har förklarat sig inte ha något att erinra mot B.W:s förbehållsyrkande i och för sig.

Parterna har bestritt varandras ändringsyrkanden samt fordrat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har B.W. och E.R. på nytt hörts under sanningsförsäkran. På bolagets begäran har förnyade förhör hållits med vittnena A.P. och B.D.; den senare hördes under sanningsförsäkran vid tingsrätten men var vid tiden för huvudförhandlingen i arbetsdomstolen inte längre ledamot av bolagets styrelse. På båda parternas begäran har förnyade vittnesförhör ägt rum med I.S., B.Ö. och M.A.S..

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som i det hänseendet har antecknats i tingsrättens dom, dock med bl.a. följande förtydliganden, tillägg och ändringar.

B.W.

Bolaget har haft täta ägarskiften. Det ingick först i Malmros-koncernen, ägdes sedan av SAS och ingår sedan den 1 januari 1989 i den engelska LEP-koncernen. Vid årsskiftet 1983/84 drabbades bolaget av att ett stort antal anställda lämnade detta och startade det konkurrerande företaget Air Cargo Express. Omkring årsskiftet 1988/89 råkade bolaget ut för en ny sådan utbrytning, då ett antal anställda lämnade bolaget och startade företaget Air Innovation Freight.

Sedan B.W. flyttat till Sverige arbetade han åren 1968-1971 med flygfrakt hos Pan Am i Sverige. Därefter var han åren 1971-1980 anställd hos British Airways i Sverige. Under sina cirka tio år hos British Airways hade han ansvar för dess flygfraktförsäljning här i landet, vilket innebar att han besökte olika företag m.m. och sålde British Airways frakttjänster.

I sitt arbete för British Airways kom B.W. i nära kontakt med AB Olson & Wright. År 1980 erbjöds och accepterade han anställning vid bolagets Arlanda-kontor, som sysslar enbart med flygfraktspedition. Han anställdes som chef för en nystartad kurirverksamhet avseende snabb flygbefordran av dokument och mindre paket över hela världen. Kurirverksamheten omfattade både importspedition och exportspedition. Vidare skulle dessa tjänster säljas. Som chef för verksamheten hade han bl.a. budget- och resultatansvar. Han hade personal som var underställd honom, till en början en och så småningom tre arbetstagare. Hans befattningskod var 8905, som svarar mot att man "leder speditionsarbete eller platsförvaltning". Han hade också anställningsvillkor som en chef, bl.a. sex veckors semester och ingen särskild övertidskompensation.

B.W. innehade befattningen som chef för kurirverksamheten under cirka fem år, tills denna verksamhet lades ned år 1986. I samband med den utbrytning från bolaget som ägde rum vid årsskiftet 1983/84 förändrades hans arbetssituation starkt. Utbrytningen innebar att ett femtontal erfarna medarbetare i ett slag lämnade Arlanda-kontoret. De flesta hade arbetat vid kontorets exportavdelning, som blev illa ställd. Han ombads då att fungera även som tillförordnad chef för exportavdelningen, vilket han gjorde under fem eller sex månader samtidigt som han var chef för kurirverksamheten. När denna dubbla tjänst upphörde tillfrågades han, om han ville fortsätta som chef för exportavdelningen eller som chef för kurirverksamheten. Han valde det senare alternativet.

År 1986 tvingades bolaget att upphöra med kurirverksamheten, sedan dess största kund valt att i stället samarbeta med Postverket. B.W. omplacerades då till att arbeta med säljstöd inom Arlanda-kontorets försäljningsavdelning. Detta arbete bestod i att ge säljarna stöd genom att söka nya kunder och ge säljarna en bild av en presumtiv kunds bakgrund och behov. Han skötte således inte själv någon försäljning, bortsett från lite försäljning per telefon. Arbetet förutsatte emellertid kunskaper både om bolagets tjänsteutbud och om försäljning, kunskaper som han fått genom sin tidigare verksamhet hos bolaget och hos British Airways. År 1990 sökte han en befattning som gruppchef vid bolagets importavdelning. Bolaget avslog ansökningen. Han omplacerades i stället i juli 1990 till en befattning som vanlig tjänsteman vid importavdelningen, en befattning som han innehade vid uppsägningen den 30 september 1991.

B.W. har genomgått flygspeditörsutbildning som anordnas av International Air Transport Association (IATA) och dess "fraktgren" FIATA. Utbildningen har bestått i självstudier för erhållande av diplom, nämligen en grundläggande utbildning år 1984 om ca 300 studietimmar och en påbyggnadsutbildning år 1989 om ca 200 studietimmar. Han har alltså en god teoretisk utbildning, vartill kommer den kunskap och erfarenhet som han förvärvat i sina olika anställningar. Han har tjänstgjort som lärare i en av Komvux anordnad utbildning för flygspeditörer, med tyngdpunkten lagd på engelska språket men innefattande även undervisning om flygspedition som sådan.

Före uppsägningarna av bl.a. B.W. ägde en medbestämmandeförhandling rum den 13 september 1991 mellan bolaget, företrätt av platschefen vid Arlanda-kontoret A.P., och HTF-klubben vid kontoret, företrädd av bl.a. dåvarande klubbordföranden B.D.. Bolaget och HTF-klubben enades vid förhandlingen om att antalet tjänster vid Arlanda-kontoret skulle minskas med tre. Däremot angavs inte hur minskningen närmare skulle genomföras, vilka målsättningarna var eller vilka personer som skulle sägas upp. Det träffades således inte något kollektivavtal om avvikelse från anställningsskyddslagens turordningsregler, utan som vanligt är överlämnade fackklubben till bolaget att avgöra vilka arbetstagare som skulle sägas upp.

I första hand gör B.W. gällande att uppsägningen av honom i själva verket berodde på omständigheter som hänför sig till honom personligen, inte på arbetsbrist. I denna del hävdas sammanfattningsvis följande. B.W. var inte fackligt organiserad, ett förhållande som kan ha varit ett "starkt inslag" bakom uppsägningen. Vidare hade han under de oroliga perioder som inträdde dels efter 1984 års utbrytning från Arlanda- kontoret och dels i samband med LEP:s övertagande av bolaget vid årsskiftet 1988/89 vissa problem med att få klarhet om sina framtida utveckling hos bolaget. Detta ledde bl.a. till att han år 1989 konsulterade en advokat för att få reda på vilka rättigheter han hade som arbetstagare. När Arlanda-kontoret delvis byggdes upp på nytt efter den oroliga tiden i mitten av 1980-talet framförde han en del konstruktiv kritik som kan ha lett till uppfattningen att han klagade för mycket och var "obekväm". Han anmärkte även på att det hände att han förbigicks vid den årliga lönerevisionen. Det förekom sålunda en del tvistigheter - ett slags dissonans - mellan honom och bolaget. Även de skäl som bolaget har angett för påståendet att B.W. inte haft tillräckliga kvalifikationer för någon av de befattningar som fanns kvar vid Arlanda-kontoret efter omorganisationen på hösten 1991 indikerar, att han i realiteten sades upp på grund av personliga förhållanden. Samtidigt med B.W. blev vid Arlanda-kontoret endast två arbetstagare med relativt okvalificerade befattningar uppsagda, B.E. vid vaktmästeriet och A.Z. vid importavdelningen. A.Z. hade dessutom en mycket kort anställningstid. I sammanhanget skall slutligen framhållas att bolaget i B.W:s uppsägningsbesked angav att han inte hade företrädesrätt till ny anställning, vilket han skulle ha haft om han sagts upp på grund av arbetsbrist. Bolaget har inte ens gjort gällande, att det haft saklig grund för att säga upp honom på grund av personliga skäl. Uppsägningen skall därför ogiltigförklaras.

Vid Arlanda-kontoret fanns ett stort antal tjänstemän. B.W. hävdar inte att det vid tidpunkten för uppsägningen av honom fanns någon ledig befattning hos bolaget till vilken han kunde ha omplaceras. Han hade inte tillräckliga kvalifikationer för de befattningar som innebar att handha tulldeklarationer. Han hade emellertid en av de längsta anställningstiderna hos bolaget och borde ha erbjudits i vart fall någon av de övriga kvarvarande 22 tjänsterna vid kontoret. Han hade i anställningsskyddslagens mening tillräckliga kvalifikationer för dessa tjänster. De utgjordes närmare bestämt av befattningen som platschef samt av befattningar som importspeditör vid importavdelningen, som exportspeditör vid exportavdelningen, som säljare vid försäljningsavdelningen, befattningar i "Speedline"-gruppen och en tjänst som vaktmästare. Tjänsterna innehades av personer med kortare anställningstid än B.W.. Hans ryggbesvär gjorde sig gällande främst när han arbetade stillasittande. De utgjorde alltså inte hinder mot arbetet som vaktmästare. Genom att inte erbjuda honom omplacering till någon av de nu nämnda tjänsterna, så att i stället någon med kortare anställningstid fått sägas upp, har bolaget åsidosatt sin omplaceringsskyldighet. Även av den anledningen skall uppsägningen av honom ogiltigförklaras.

För det fall att arbetsdomstolen inte skulle finna att B.W. sagts upp av personliga skäl, och inte heller att bolaget åsidosatt sin omplaceringsskyldighet med verkan att uppsägningen skall ogiltigförklaras, så har bolaget i vart fall på ett flagrant sätt brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen. Han har haft tillräckliga kvalifikationer för kvarvarande befattningar och borde således inte ha kommit i fråga för uppsägning på grund av arbetsbrist.

I april 1992 blev ytterligare fyra personer vid Arlanda-kontoret uppsagda från bolaget. Beträffande en av dessa fyra återtog bolaget dock uppsägningen och gav vederbörande en tjänst vid importavdelningen fr.o.m. den 1 augusti 1992. Tjänsten utlystes internt den 24 juni 1992 och B.W., vars anställning då alltjämt bestod till följd av att han yrkat ogiltigförklaring av uppsägningen av honom, borde ha omplacerats till den tjänsten.

Bolaget

Bolaget, som tillhör HAO och är bundet av kollektivavtal i förhållande till HTF, sysselsatte i början av år 1991 totalt ca 200 arbetstagare. Bolaget har sitt huvudkontor i Stockholm och åtta speditionskontor på skilda håll i landet. Kontoren vid Arlanda, Landvetter och Bulltofta sysslar med flygfraktspedition, kontoren i Stockholm, Norrköping, Göteborg, Helsingborg och Malmö främst med bil- och sjöfraktspedition.

Malmros-koncernen sålde år 1978 bolaget till SAS, som i sin tur överlät det till LEP den 1 januari 1989. Detta kan knappast kallas "täta" ägarskiften. Det är riktigt att ett flertal anställda vid årsskiftet 1983/84 gjorde en för bolaget allvarlig utbrytning från Arlanda-kontoret och startade det konkurrerande företaget Air Cargo Express. Den "utbrytning" som ägde rum omkring årsskiftet 1988/89 var däremot snarast något som låg i bolagets intresse.

Spedition består i att ordna med frakter och allt som har att göra med dem, dvs. att ordna lämpliga transportörer åt befraktarna och alla handlingar som behövs för att en frakt skall fungera från början till slut, inklusive tullklarering och avgiftsbetalning samt information till avsändare och mottagare m.m. Bolaget sysslar alltså med kvalificerad tjänsteproduktion och säljer medarbetarnas kunnande. Verksamheten kan i det hänseendet jämföras med t.ex. en advokatbyrås. Lönekostnaderna är den helt dominerande kostnadsposten och medför att priserna för tjänsterna måste vara relativt höga. Bolaget är beroende av att verksamheten fungerar så väl, att kunderna är villiga att betala dessa priser. Konkurrensen i branschen är hård.

Arbetet hos ett speditionsföretag präglas i mycket hög grad av lagarbete. Man arbetar i små grupper om fyra à fem personer. Dessa utför uppgifter som skall passas samman med varandra och tillsammans ge kunden efterfrågad service.

Den lågkonjunktur som inträffade i början av 1990-talet blev kännbar för bolaget på försommaren 1991, då ledningen klart kunde se en allmän minskning av uppdragsvolymen. Vid samma tid förlorade bolaget en mycket stor kund. Det blev tydligt att bolaget skulle drabbas av stora problem, om man inte vidtog åtgärder. En analys av situationen, i nära kontakt med platscheferna vid de olika speditionskontoren, utmynnade i att personalkostnaderna måste minskas, om bolaget skulle kunna leva vidare. Bolagsledningen gav platscheferna "betinget" att minska sin personalstyrka till minsta tänkbara utifrån den bedömda uppdragsvolymen.

Vid Arlanda-kontoret, som hade närmare 50 anställda, kom platschefen A.P. för sin del till bedömningen att kontoret borde minskas med minst fyra eller fem tjänster. Vid medbestämmandeförhandlingen med HTF-klubben den 13 september 1991 diskuterades den tilltänkta nya organisationen. Klubben lyckades därvid genomdriva att nedskärningen skulle stanna vid tre tjänster. Vid själva förhandlingen diskuterades endast organisationen som sådan, inte vilka personer som kunde komma att drabbas av de förestående uppsägningarna på grund av arbetsbrist. Bolaget skulle i den frågan återkomma till klubben med sin bedömning och sitt tilltänkta beslut.

Arlanda-kontoret var organisatoriskt indelat i importavdelningen, exportavdelningen, "Speedline"-gruppen (snabb bilfrakt från Sverige till England och vice versa), försäljningsavdelningen och vaktmästeriet. Därtill kom en tulldeklarationsavdelning som lämnade assistans åt främst importavdelningen.

B.W. arbetade vid importavdelningen, som i princip bestod av ett antal importspeditörer. Han arbetade emellertid inte som importspeditör, utan efter omplaceringen i juli 1990 från försäljningsavdelningen hade han ett antal för honom avpassade hjälparbetsuppgifter av olika slag. Dessa uppgifter kunde inte behållas samlade till en särskild befattning i den nya organisationen, utan skulle försvinna eller fördelas på importspeditörerna. Hans befattning skulle alltså inte finnas kvar.

Det fanns ingenstans i bolaget någon ledig tjänst till vilken den som blev övertalig vid något av speditionskontoren kunde omplaceras. Tvärtom ledde neddragningen på hösten 1991 till att bolagets dittills befintliga personalstyrka minskades med omkring 20 personer eller ca 10 procent. De enda kontor som då lämnades helt intakta var Norrköpings- och Helsingborgs-kontoren. Detta berodde på att den personalstyrka som fanns vid dessa små kontor var oundgängligen nödvändig för att klara verksamheten där.

Huruvida B.W. skulle kunna beredas fortsatt anställning blev således en fråga om tillämpningen av turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen. Eftersom hans befattning skulle försvinna kunde han beredas fortsatt anställning endast efter omplacering till någon befattning som innehades av någon annan arbetstagare med kortare anställningstid. För att B.W. skulle kunna göra anspråk på en sådan omplacering fordrades att han hade tillräckliga kvalifikationer för ifrågavarande arbete. I den frågan gjorde bolaget genom A.P., som därvid samrådde med främst cheferna för import- och exportavdelningarna, sammanfattningsvis följande bedömanden.

B.W. hade så som han själv har uppgett tjänstgjort vid exportavdelningen under några månader år 1984. Hans tjänstgöring där hade enbart varit ett slags nödlösning efter utbrytningen vid årsskiftet 1983/84, och det hade visat sig att han på grund av bristande kunskaper och erfarenheter inte på ett tillfredsställande sätt kunde klara ett arbete som exportspeditör. Det var också detta som var anledningen till att han efter den tillfälliga tjänstgöringen vid exportavdelningen återgick till kurirverksamheten, som dock sedermera lades ned. Beträffande hans tidigare chefsskap för kurirverksamheten skall för övrigt nämnas att denna verksamhet hade varit en för Arlanda-kontoret mycket speciell verksamhet och att det inte hade varit fråga om någon mer kvalificerad chefssyssla. Efter nedläggningen år 1986 av kurirverksamheten flyttades han inte heller till exportavdelningen, utan fick då en tjänst som "sales support" vid försäljningsavdelningen. Bolaget gjorde mot den nu angivna bakgrunden bedömningen att B.W. inte hade tillräckliga kvalifikationer för arbete som exportspeditör. - När det gällde försäljningsavdelningen bestod denna på hösten 1991 endast av tre säljare. Det hade visat sig att B.W. under sin tid som "sales support" vid avdelningen inte hade klarat detta arbete väl. Säljarna hade framfört allvarliga klagomål på hans sätt att sköta arbetet, klagomål som t.o.m. hade gått ut på att säljarna sagt sig vilja sluta hos bolaget, om de inte fick en annan person än B.W. som hjälp på området. Eftersom han sålunda inte hade hållit måttet som "sales support" bedömde bolaget det så, att han än mindre hade tillräckliga kvalifikationer för någon av de kvarvarande tjänsterna som säljare. - Vid importavdelningen arbetade B.W. som tidigare nämnts inte som importspeditör, vilken var den typ av befattning som skulle finnas kvar vid avdelningen. Enligt bolagets mening kunde han inte klara arbetet som importspeditör och saknade således tillräckliga kvalifikationer för en sådan befattning. - B.W. har visserligen åberopat sina erfarenheter av import och export från den tidigare kurirverksamheten. Som förut nämnts var denna emellertid mycket speciell. Därtill kommer att både import- och exportspeditionsarbetet - sedan hans tid vid kurirverksamheten och hans tillfälliga tjänstgöring vid exportavdelningen - hade utvecklats kraftigt och blivit betydligt svårare och mer krävande. Bolaget räknar med att det krävs omkring två års arbetserfarenhet som import- eller exportspeditör för att man skall behärska arbetet. Nu befann sig bolaget i en situation där man av ekonomiska skäl måste minska personalstyrkan och det fanns då givetvis inte utrymme för att ge någon en sådan "lärotid". - Det är ostridigt att B.W. inte hade tillräckliga kvalifikationer för någon av de befattningar som handhade tulldeklarationerna, dvs. för någon befattning vid vad som här har kallats tulldeklarationsavdelningen.

Enligt bolagets bedömning hade B.W. inte heller tillräckliga kvalifikationer för att överta någon av de befattningar som innehades av de tre arbetstagare som arbetade med "Speedline". Denna verksamhet krävde bl.a. stor erfarenhet av lastplanering för att kunna göras ekonomiskt lönsam för bolaget. Därtill kommer att den var starkt knuten till just de personer som var sysselsatta i verksamheten och till deras förmåga att upprätthålla kundernas intresse och förtroende. Bolaget gjorde bedömningen att minsta störning i "Speedline"-gruppen skulle kunna äventyra dess lönsamhet och framtvinga en avveckling av denna verksamhet.

B.W. har även hävdat att han skulle ha kunnat överta A.P:s befattning som platschef vid Arlanda-kontoret. Det bestrids att han haft tillräckliga kvalifikationer för denna befattning. A.P. är egentligen att se som ett slags företagsledare, nämligen såvitt avser driftsstället vid Arlanda. Han ingår i bolagets ledningsgrupp och har en dokumenterad, gedigen bakgrund som framgångsrik ledare för olika verksamheter.

Sålunda fann bolaget att den enda omplaceringsmöjlighet som kunde tänkas för B.W:s del var att han skulle erbjudas att ersätta den relativt nyanställde R.L. vid vaktmästeriet, som vid omorganisationen skulle minskas från två tjänster till en. A.P. hade dock sedan ett antal år tillbaka kännedom om B.W:s ryggbesvär. Dessa hade föranlett kontakter med företagshälsovården, B.W. gick på behandling med jämna mellanrum och vid Arlanda-kontoret hade man vidtagit vissa särskilda åtgärder för att underlätta hans arbete. Han hade fått en ståpulpet, eftersom han haft besvär även med lätta lyft av pärmar o.d. i sittande ställning. Arbetet vid vaktmästeriet skulle som nyss nämnts i fortsättningen skötas av endast en person. Det innebar ofta förekommande och mycket tunga lyft, t.ex. av tunga kartonger med papper för datorskrivare. En gång per år skulle kontorets relativt stora arkiv flyttas från kontoret till en annan arkiveringsplats, vilket var en uppgift för vaktmästaren. Vidare ingick i vaktmästaruppgifterna sådant arbete som skötsel av kontorets tomt, på sommaren bl.a. gräsklippning och på vintern bl.a. snöskottning. A.P. bedömde det mot den nu angivna bakgrunden som helt uteslutet att B.W. skulle kunna klara att arbeta som vaktmästare. Det fanns dessutom grundad anledning anta att detta arbete skulle vara direkt olämpligt för hans hälsa.

Det sagda innebär att bolaget inte kunde bereda B.W. fortsatt anställning. Det beslöts därför att han måste sägas upp på grund av arbetsbrist, trots att det i och för sig fanns flera arbetstagare som hade kortare anställningstid än han. Tillsammans med honom sades två hos HTF organiserade arbetstagare upp. Dessa var B.E. vid vaktmästeriet, anställd år 1976, och A.Z. vid importavdelningen, anställd år 1990.

Bolagets beslut att säga upp B.W. hade inte något att göra med att han inte var fackligt organiserad, och det förestavades inte heller av några andra s.k. personliga skäl. B.W:s antydningar härom är grundlösa. Det skall framhållas att bolagsledningen ändrades i samband med att LEP förvärvade bolaget per den 1 januari 1989. De personer i bolagsledningen som tidigare haft kontakt med B.W. fanns därför inte kvar när uppsägningarna år 1991 aktualiserades. I den mån det verkligen förekommit någon "dissonans" mellan B.W. och den tidigare bolagsledningen, så var detta i vart fall inte något som den nya ledningen ens hade kännedom om, än mindre kunde det belasta förhållandet mellan honom och ledningen. A.P. blev platschef vid Arlanda-kontoret vid årsskiftet 1988/89. Han kom då från ett annat företag. Han hade inget personligt emot B.W., snarare tvärtom.

Till ytterligare belysning av bolagets och Arlanda-kontorets situation vid ifrågavarande tid skall nämnas följande. Det visade sig snart att uppsägningarna i september 1991 inte utgjorde tillräckliga åtgärder för att möta den vikande konjunkturen. Inom ett halvår "hann verkligheten ifatt" Arlanda-kontoret. Antalet uppdrag där motiverade inte det antal anställda som då fanns kvar. I april 1992 upptogs medbestämmandeförhandling om uppsägning av ytterligare fyra personer vid importavdelningen på grund av arbetsbrist. Varsel lämnades till länsarbetsnämnden. Innan varseltiden hade gått ut uppstod dock en tjänstledighetsvakans genom att en då föräldraledig importspeditör, som bolaget hade räknat med skulle komma i tjänst efter denna ledighet, meddelade att hon avsåg att börja studera och därför önskade vara ledig ytterligare ett år. Detta gjorde det möjligt för bolaget att omplacera en av de fyra uppsägningshotade arbetstagarna. Det skedde inte några nyrekryteringar till bolaget under tiden fr.o.m. andra halvåret 1991 t.o.m. första halvåret 1993.

Uppsägningen av B.W. grundades således enbart på den år 1991 uppkomna och av bolaget klart styrkta arbetsbristen. Arbetsbrist utgör i och för sig saklig grund för uppsägning. Som tidigare framgått fanns det inte någonstans hos bolaget någon ledig befattning eller eljest några lediga arbetsuppgifter som B.W. kunde omplaceras till. Bolaget har alltså inte heller åsidosatt sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Härav följer att B.W:s yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen inte kan bifallas.

B.W. har till grund för sitt yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen visserligen också åberopat att bolaget inte omplacerat honom till någon av de kvarvarande 22 befattningar vid Arlanda-kontoret, som redan var besatta, och som han menar sig ha haft tillräckliga kvalifikationer för medan bolaget hävdar att så inte varit fallet. För den händelse bolaget därvidlag skulle ha gjort en felbedömning, kan detta emellertid inte leda till en ogiltigförklaring av uppsägningen utan endast till skadestånd för brott mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen.

B.W:s talan om skadestånd för brott mot 22 § anställningsskyddslagen bestrids emellertid i första hand på den grunden att denna hans talan är förlorad till följd av preskription enligt 41 § första stycket och 42 § samma lag. I denna fråga får bolaget anföra följande.

Sedan B.W. sagts upp den 30 september 1991 underrättade han genom ett den 9 oktober 1991 dagtecknat brev bolaget om att han avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningen. Han väckte därefter den 23 oktober 1991 talan mot bolaget med yrkanden om ogiltigförklaring och om allmänt skadestånd på den grunden att uppsägningen skulle ha haft sin grund i hans personliga förhållanden. Vid sammanträde för muntlig förberedelse i det målet den 16 januari 1992 tillkännagav B.W. emellertid att han alternativt gjorde gällande att bolaget brutit mot anställningsskyddslagens turordningsregler och att han skulle kräva skadestånd för detta. Talan rörande det påstådda turordningsbrottet väcktes genom en ny stämningsansökan. Stämning i det målet delgavs bolaget den 2 mars 1992.

Enligt 41 § första stycket anställningsskyddslagen skall den som vill kräva skadestånd på grund av bestämmelserna i lagen underrätta motparten om detta inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs, dvs. i förevarande fall inom fyra månader från uppsägningen den 30 september 1991. Enligt bolagets mening hade det alltså ålegat B.W. att senast den 30 januari 1992 underrätta bolaget om att han ville kräva skadestånd på grund av att bolaget tilllämpat turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen felaktigt i förhållande till honom. Detta har B.W. inte gjort, utan bolaget fick kännedom om hans nu ifrågavarande anspråk först den 2 mars 1992. Det är visserligen ostridigt, att vid sammanträdet för muntlig förberedelse den 16 januari 1992 bolagets rättegångsombud i ogiltigförklaringsmålet, advokaten S.Å.Z., underrättades om att B.W. avsåg att alternativt kräva skadestånd för brott mot turordningsreglerna. Härigenom underrättades dock inte bolaget; tingsrättens bedömning är härvidlag felaktig. Ett rättegångsombud ingår inte i ett företags organisation och får inte heller på grund av sin ställning som rättegångsombud några administrativa funktioner i företaget. Meningen med den ifrågavarande underrättelseskyldigheten är att arbetsgivaren inom en relativt kort tid från uppsägningen skall få klart för sig huruvida skadestånd krävs eller ej. Det får inte arbetsgivaren genom att ett rättegångsombud erhåller meddelandet vid ett sammanträde för muntlig förberedelse i en process om ogiltigförklaring av uppsägningen.

Enligt bolagets mening kan B.W. mot preskriptionsinvändningen inte heller åberopa, att han i oktober 1991 väckte talan om ogiltigförklaring av uppsägningen och om allmänt skadestånd. Den talan grundades på att uppsägningen skulle ha berott på personliga förhållanden och inneburit ett brott mot 7 § anställningsskyddslagen. Den avsåg sålunda en helt annan sak än hans talan på grund av brott mot turordningsreglerna i 22 § samma lag. En talan på grund av brott mot turordningsreglerna måste ju grundas på helt andra omständigheter än en talan på grund av brott mot 7 §, och ett brott mot turordningsreglerna kan till skillnad från ett brott mot 7 § inte heller leda till rättsföljden ogiltigförklaring av en uppsägning.

För det fall att arbetsdomstolen inte skulle bifalla bolagets invändning om preskription bestrider bolaget att det har brutit mot 22 § anställningsskyddslagen. Bolagets bedömningar av B.W:s kvalifikationer för olika befattningar har varit välgrundade och korrekta. Det skall framhållas att det från HTF-klubbens sida inte gjordes några invändningar mot bolagets beslut om vilka arbetstagare som skulle sägas upp på grund av den uppkomna arbetsbristen. Vid prövningen av vad som utgjort tillräckliga kvalifikationer för olika befattningar måste hänsyn tas till att bolaget är ett typiskt "kunskapsföretag" som säljer sina medarbetares kunnande. När ett sådant företag måste krympa sin personalstyrka kan man inte göra omplaceringar som medför krav på långa upplärningstider, utan verksamheten måste hela tiden fungera väl. Kraven på tillräckliga kvalifikationer kan därför inte sättas alltför lågt. Härtill kommer att flertalet av de befattningar som B.W. i förevarande fall menar sig ha haft anspråk på innehades av arbetstagare som hade sådana personliga relationer till kunderna att ett betydande kundbortfall hade varit ofrånkomligt, om han skulle ha ersatt någon av dessa arbetstagare. B.W. hade inte själv något till honom knutet kundunderlag. Det kan inte ha varit lagstiftarens avsikt att kunskapsföretag - genom en strikt tillämpning av principen om anställningstiden som avgörande - skall i realiteten tvingas till "självstrypning". Reglerna i 22 § anställningsskyddslagen måste när det gäller kraven på tillräckliga kvalifikationer ges en nyanserad tillämpning som tar behöriga hänsyn till förhållandena i den ifrågavarande arbetsgivarens verksamhet.

B.W:s yrkande om skadestånd avseende förlorad semesterersättning bestrids under alla förhållanden. Eftersom han tydligen utan särskild begränsning fordrar och avser att fordra ekonomiskt skadestånd motsvarande de förmåner som han skulle ha uppburit om anställningen bestått, skulle ett bifall till detta yrkande innebära att han erhöll en överkompensation. Bolaget får här hänvisa till bl.a. AD 1984 nr 54 och 1985 nr 65.

B.W.

Det bestrids att hans talan om skadestånd för brott mot 22 § anställningsskyddslagen är förlorad på grund av preskription. Tingsrättens bedömning, att bolaget underrättats om detta skadeståndsanspråk genom att det tillkännagavs för bolagets rättegångsombud vid förberedelsesammanträdet den 16 januari 1992, är riktig. Härtill kommer att bolaget måste anses ha erhållit i 41 § första stycket anställningsskyddslagen föreskriven underrättelse genom B.W:s brev till bolaget av den 9 oktober 1991 och den talan som väcktes av B.W. den 23 oktober 1991.

Domskäl

Tvisten

B.W. har yrkat fullt bifall till den talan han förde vid tingsrätten. Han har sålunda i första hand yrkat ogiltigförklaring av bolagets uppsägning av honom den 30 september 1991. Som grunder för detta yrkande har han påstått dels att uppsägningen inte, såsom bolaget uppgett, berott på arbetsbrist utan på förhållanden som är hänförliga till honom personligen och som inte utgjort saklig grund för uppsägning, dels att bolaget i vart fall åsidosatt sin skyldighet att omplacera honom till annat arbete hos bolaget. På i första hand samma grunder har han även yrkat allmänt och ekonomiskt skadestånd av bolaget. I andra hand har B.W. som grund för sina skadeståndsyrkanden påstått att bolaget genom uppsägningen av honom har brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen.

Bolaget har yrkat att B.W:s talan skall ogillas helt. Bolaget har sålunda mot hans yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen invänt att denna berott på arbetsbrist och att bolaget inte gjort sig skyldigt till något åsidosättande av omplaceringsskyldighet som kan leda till ogiltigförklaring av uppsägningen. Enligt bolagets mening föreligger därmed inte heller någon skyldighet för bolaget att till B.W. utge skadestånd på någon av de av honom i första hand åberopade grunderna för skadeståndsyrkandena. När det gäller den av B.W. till stöd för skadeståndsyrkandena i andra hand åberopade grunden har bolaget i första hand invänt att hans talan i detta avseende är förlorad på grund av preskription. I andra hand har bolaget invänt att det inte har brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen. Slutligen har bolaget mot B.W:s talan invänt att denna i vart fall saknar grund såvitt angår ekonomiskt skadestånd för förlorad semesterersättning.

Frågan om ogiltigförklaring av uppsägningen

Genom utredningen i målet har blivit styrkt att det till följd av bolagets - av företagsekonomiska skäl förestavade - beslut om personalinskränkningar på hösten 1991 uppkommit arbetsbrist i anställningsskyddslagens mening vid Arlanda-kontoret. Vidare framgår av utredningen att en av de tjänster som därvid enligt bolagets beslut skulle dras in var den befattning som B.W. innehade vid kontorets importavdelning. Detta innebar, såsom bolaget har framhållit, att B.W. kunde beredas fortsatt anställning endast efter omplacering till annat arbete.

Dessa konstateranden samt det sätt på vilket B.W. har bestämt och utfört sin talan aktualiserar frågan om förhållandet mellan bestämmelsen i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen, enligt vilken det inte föreligger saklig grund för uppsägning om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig, och turordningsreglerna i 22 § samma lag, vilka reglerar bl.a. det fallet att en arbetstagare endast efter omplacering kan beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren.

Bestämmelsen i 7 § andra stycket gäller såväl i arbetsbristsituationer som i fall då uppsägning ifrågasätts på grund av förhållanden som är hänförliga till arbetstagaren personligen. Såsom framgår av förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag, vilka i detta hänseende alltjämt äger aktualitet som belysande för innebörden även av 1982 års lag, förutsätter omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket emellertid att omplaceringen kan ske utan att någon annan arbetstagare friställs (se prop. 1973:129 s. 120 f). Detta brukar också uttryckas så, att omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket förutsätter att det någonstans hos arbetsgivaren finns en ledig befattning eller eljest lediga arbetsuppgifter, till vilka arbetstagaren skäligen kan omplaceras. Om så är fallet, och arbetsgivaren likväl säger upp arbetstagaren, är uppsägningen enligt 7 § andra stycket inte sakligt grundad. Enligt 34 § första stycket första meningen anställningsskyddslagen skall uppsägningen då förklaras ogiltig på yrkande av arbetstagaren.

Medan omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen sålunda förutsätter att omplaceringen kan ske utan att någon annan arbetstagare friställs, reglerar 22 § anställningsskyddslagen den situationen att flera arbetstagare hos arbetsgivaren vid en uppkommen arbetsbrist konkurrerar om de arbetstillfällen som kommer att finnas kvar hos arbetsgivaren. Som den grundläggande regeln gäller då, att arbetstagare med längre anställningstid hos arbetsgivaren har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. Detta medför exempelvis att en arbetstagare, vars befattning blir föremål för indragning i en arbetsbristsituation, i kraft av längre anställningstid kan göra anspråk på omplacering till en befattning som innehas av en arbetstagare med kortare anställningstid, så att den senare i stället friställs. Enligt en uttrycklig regel i 22 § andra stycket gäller emellertid som förutsättning för denna rätt till företräde enligt turordningen, att den i anställningen äldre arbetstagaren har "tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet".

Denna regel om "tillräckliga kvalifikationer" ingår alltså som en del av turordningsreglerna i 22 §. Det kan nu givetvis förekomma, att arbetsgivaren i en situation av förestående uppsägningar på grund av arbetsbrist gör sig skyldig till en felaktig tilllämpning av dessa turordningsregler, t.ex. på så sätt att han felaktigt gör bedömningen att en arbetstagare med längre anställningstid till skillnad från arbetstagare med kortare anställningstid inte har tillräckliga kvalifikationer för kvarvarande arbete och därför säger upp den förre. Uppsägningen är då givetvis lagstridig. Vad som i förevarande sammanhang är av intresse är emellertid att den lagstridiga uppsägningen i det exemplifierade fallet inte kan bli föremål för ogiltigförklaring enligt anställningsskyddslagen. Enligt en uttrycklig bestämmelse i 34 § första stycket andra meningen gäller sålunda inte möjligheten till ogiltigförklaring, om en uppsägning angrips enbart därför att den strider mot turordningsregler. Motiven för denna ordning, som alltså innebär att den felaktigt uppsagde arbetstagaren i denna situation är hänvisad enbart till möjligheten att utfå skadestånd av arbetsgivaren, har närmare utvecklats i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (se a. prop. s. 183 f).

Det bör till undvikande av missförstånd parentetiskt nämnas, att den nyss lämnade redogörelsen för turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen är översiktlig och utförd endast så långt och på sådant sätt som ansetts erforderligt för att belysa den rättsliga situationen i förevarande mål.

Det anförda innebär att B.W:s yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen av honom kan bifallas endast om uppsägningen befinns ha i själva verket berott på hans personliga förhållanden, eller om bolaget åsidosatt en av 7 § andra stycket anställningsskyddslagen följande skyldighet att omplacera honom till annat arbete hos bolaget.

Det har i målet inte framkommit något som tyder på att bolaget fastställt omfattningen av arbetsbristen vid Arlanda-kontoret eller beslutat att dra in just B.W:s särskilda befattning vid importavdelningen i syfte att av personliga skäl söka komma åt honom med en uppsägning. B.W. har inte ens påstått att det vid tiden för uppsägningen av honom någonstans hos bolaget fanns någon ledig befattning eller eljest några lediga arbetsuppgifter att tillgå för omplacering av honom. Vad härefter angår det förhållande som slutligt ledde till att B.W. blev en av de tre som sades upp från Arlanda- kontoret - nämligen bolagets bedömning att han inte hade i 22 § anställningsskyddslagens mening tillräckliga kvalifikationer för de befattningar som efter nedskärningen och omorganisationen vid Arlanda- kontoret skulle kvarstå - kan arbetsdomstolen inte finna att utredningen ger stöd för annat än att bolaget härvid grundat sina bedömanden på sådana faktorer som i och för sig naturligt hör hemma under beteckningen "kvalifikationer" i sakligt hänseende för visst arbete. Det har sålunda inte ens gjorts sannolikt, att bolaget vid sina bedömanden låtit sig påverkas av sådana för frågan om hans kvalifikationer för visst arbete främmande skäl, hänförliga till B.W. personligen, som denne har dragit fram i målet och som han menat har varit avgörande för att just han blev uppsagd.

Den omständigheten att bolaget i uppsägningsbeskedet, som har rubriken "Uppsägning på grund av arbetsbrist", angav att B.W. inte hade företrädesrätt till återanställning kan enligt arbetsdomstolens mening i och för sig knappast tilläggas något värde som bevis för påståendet att uppsägningen i själva verket skulle ha haft sin grund i hans personliga förhållanden. Härtill kommer att E.R. inför arbetsdomstolen har uppgett, att samma i och för sig oriktiga uppgift angående företrädesrätt lämnades även i uppsägningsbeskeden till B.E. och A.Z., och att avsikten därmed var att lämna ett slags "anbud" till de tre arbetstagarna: om de avstod från sin företrädesrätt till återanställning skulle bolaget vara berett att ge dem en viss förlängning av uppsägningstiden. När förfarandet kom till E.R:s kännedom hade det emellertid utdömts som olämpligt och ohållbart. Domstolen har inte fått grund för att ifrågasätta sanningsenligheten av vad E.R. sålunda under sanningsförsäkran har uppgett som förklaring till uppsägningsbeskedets utformning i det ifrågavarande hänseendet.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att arbetsdomstolen inte finner grund för annan slutsats än att bolagets uppsägning av B.W., såsom bolaget hävdat, berott på arbetsbrist och inte haft sin grund i hans personliga förhållanden. Såsom tidigare konstaterats har B.W. inte gjort gällande att det vid tiden för uppsägningen hos bolaget funnits någon ledig befattning eller eljest några lediga arbetsuppgifter att tillgå för en omplacering av honom. Bolaget har således genom uppsägningen av honom inte åsidosatt den omplaceringsskyldighet som föreskrivs i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Av det sagda följer att uppsägningen inte kan som stridande mot 7 § anställningsskyddslagen förklaras ogiltig. Såsom tingsrätten funnit skall B.W:s yrkande om ogiltigförklaring alltså avslås.

Frågan om skadestånd

I enlighet med det nyss anförda kan B.W:s skadeståndsyrkanden inte bifallas på de av honom i första hand åberopade grunderna. Såsom inledningsvis har angetts har B.W. emellertid som grund för sina skadeståndsyrkanden i andra hand påstått, att bolaget genom uppsägningen av honom har brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen.

Vad då först angår bolagets invändning att B.W:s talan om skadestånd på denna grund är preskriberad gör arbetsdomstolen följande bedömanden.

Enligt 41 § första stycket anställningsskyddslagen skall den som vill kräva skadestånd eller framställa annat fordringsanspråk som grundar sig på bestämmelserna i lagen underrätta motparten om detta inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs. Lämnas inte underrättelse inom den angivna tiden, har parten enligt 42 § förlorat sin talan på grund av preskription.

Sedan B.W. sagts upp den 30 september 1991 väckte han den 23 oktober 1991 talan mot bolaget vid tingsrätten med anledning av uppsägningen. Han yrkade därvid att tingsrätten skulle ogiltigförklara uppsägningen av honom samt förplikta bolaget att utge allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta (tingsrättens mål nr T 3-1641-91). Som grund för talan angavs i stämningsansökningen sammanfattningsvis att uppsägningen hade skett av s.k. personliga skäl och att saklig grund för denna inte hade förelegat. Sedan skriftligt svaromål från bolaget hade getts in till tingsrätten hölls sammanträde för muntlig förberedelse den 16 januari 1992. Mellan parterna är ostridigt att bolagets rättegångsombud, advokaten S.Å.Z., vid detta sammanträde av B.W:s rättegångsombud underrättades om att B.W. avsåg att alternativt kräva skadestånd för att bolaget genom uppsägningen brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen. S.Å.Z. företrädde vid sammanträdet bolaget på grund av en rättegångsfullmakt som avsåg att föra talan för bolagets räkning "i mål mot B.W. ang ogiltigförklaring av uppsägning m m" och "att ingå skiljeavtal, påkalla skiljeförfarande, utse skiljemän och föra fullmaktsgivarens talan inför skiljenämnd, att ansöka om motparts försättande i konkurs samt att i motparts konkurs föra fullmaktsgivarens talan och utöva fullmaktsgivarens rösträtt, att antaga eller förkasta förlikning eller ackord, att uppbära och kvittera fullmaktsgivaren i saken tillkommande medel och handlingar samt att jämväl i övrigt företräda fullmaktsgivarens rätt". Fullmakten gällde dock inte för "mottagande av uppsägning, stämning eller skrift, varigenom skiljedom påkallas". Såsom tingsrätten funnit måste denna fullmakt anses ha medfört behörighet för S.Å.Z. att vid förberedelsesammanträdet den 16 januari 1992 i den rättegång rörande uppsägningen, som anhängiggjorts den 23 oktober 1991, för bolagets räkning motta en underrättelse enligt 41 § första stycket anställningsskyddslagen om att B.W. avsåg att alternativt kräva skadestånd på grund av att uppsägningen skett i strid med 22 § samma lag. Denna bedömning ändras inte av att bolaget, enligt vad som framgår av handlingarna i målet, sedermera även utfärdade en rättegångsfullmakt för S.Å.Z. att föra bolagets talan "i mål mot B.W. angående skadestånd p g a brott mot 22 § LAS". Av nu anförda skäl finner arbetsdomstolen i likhet med tingsrätten att bolagets preskriptionsinvändning inte kan vinna bifall. Domstolen saknar därmed anledning att gå in på frågan, huruvida bolaget skulle kunna anses ha erhållit en med avseende på det aktuella skadeståndsanspråket preskriptionsavbrytande underrättelse redan genom den skadeståndstalan som B.W. väckte den 23 oktober 1991.

Arbetsdomstolen övergår därmed till att pröva, om bolaget genom uppsägningen av B.W. brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen.

B.W. har härvid gjort gällande att han genom omplacering bort beredas fortsatt arbete vid bolagets Arlanda-kontor, varvid han pekat ut 22 befattningar som innehades av personer som hade kortare anställningstid än han hade. Häremot har bolaget invänt sammanfattningsvis att B.W. saknat tillräckliga kvalifikationer för ifrågavarande arbeten.

En arbetsgivare som vid tvist hävdar att en arbetstagare inte har tillräckliga kvalifikationer för fortsatt arbete efter omplacering enligt 22 § anställningsskyddslagen har bevisbördan för riktigheten av detta påstående. Denna bevisbörda gäller ettvart arbete som skulle ha kunnat komma i fråga för omplacering.

Det i 22 § uppställda kravet på tillräckliga kvalifikationer har hämtats från motsvarande bestämmelse i 1974 års anställningsskyddslag. Av förarbetena till den lagen framgår att kravet inte bör avse annat än att arbetstagaren skall ha de allmänna kvalifikationer som normalt krävs av den som söker en sådan anställning som det är fråga om. Det kan inte fordras att arbetstagaren från första dagen skall behärska de nya arbetsuppgifterna, utan en viss kortare lärotid eller tid för att sätta sig in i och komma igång med det nya arbetet måste accepteras (jfr prop. 1973:129 s. 158 f., s. 165 och s. 260).

B.W. har en teoretisk utbildning avseende flygfraktspedition som i och för sig, såvitt kan bedömas på grundval av utredningen i målet, måste anses vara av värde för i vart fall de i målet utpekade befattningarna som importspeditör och exportspeditör. Han har vidare, enligt vad som får anses framgå av utredningen, en icke obetydlig tids erfarenhet av arbete med såväl import- som exportspedition och av arbete med försäljning av flygfraktspedition. Såvitt visats låg emellertid hans direkta sysslande med uppgifter som importspeditör eller exportspeditör - nämligen inom ramen för hans tid som chef för kurirverksamheten och hans relativt tillfälliga tjänstgöring vid Arlanda-kontorets exportavdelning - redan vid uppsägningstillfället år 1991 cirka fem år tillbaka i tiden. Detta synes ha varit en av huvudanledningarna till att man på bolagets sida gjorde bedömningen, att han inte hade tillräckliga kvalifikationer för arbete som import- eller exportspeditör. Bolaget har i den delen framhållit och i någon mån utvecklat hur arbetena som importspeditör och exportspeditör under senare år genomgått en kraftig utveckling, som kommit att ställa betydligt högre krav på innehavarna av sådana befattningar än de som gällde vid mitten av 1980-talet. A.P. har vid vittnesförhöret med honom dessutom betonat den enligt honom stora förändring i kontorets arbete med import- och exportspedition som inträtt i och med att bolaget inlemmats i den världsomspännande LEP- koncernen, och som enligt vad han har uppgett bl.a. inneburit att man har övergått till att på ett helt annat sätt än tidigare snarare bygga fraktsystem än att ordna med enskilda fraktuppdrag.

Mot vad sålunda förekommit står de med speditionsarbete väl förtrogna vittnena I.S:s och B.Ö:s bedömning, att B.W. säkerligen skulle ha kunnat med gott resultat arbeta både som importspeditör och som exportspeditör. Även I.S. och B.Ö. har visserligen betonat vikten för sådant arbete av rent praktisk erfarenhet därav. Med hänsyn till den relativt långa tid som enligt det tidigare sagda förflutit sedan B.W. direkt sysslat med arbete som import- eller exportspeditör skulle detta kunna tala för att han vid tiden för uppsägningen inte längre skulle ha kunnat gå in som en omedelbart väl fungerande speditör. Såsom tidigare framhållits är detta emellertid inte ett krav som kan ställas vid bedömningen enligt 22 § anställningsskyddslagen av om en arbetstagare har tillräckliga kvalifikationer för ett visst arbete som i och för sig kan ifrågakomma för omplacering. Arbetsdomstolen har med hänsyn till vad som framkommit i målet förståelse för bolagets bedömning, att B.W. inte hade i lagens mening tillräckliga kvalifikationer för arbetet som säljare och för arbetet i "Speedline"-gruppen, vilket synes ha ställt särskilda krav på förmåga att initiera och vidmakthålla kundkontakter. När det gäller arbetet som importspeditör eller exportspeditör kan arbetsdomstolen emellertid inte finna annat än att bolaget i sina bedömningar av möjligheten att omplacera B.W. till en sådan befattning satt kraven på tillräckliga kvalifikationer högre än lagen medger. Bolaget synes härvidlag närmast ha tagit sin utgångspunkt i att man varit berättigad att med förbigående av B.W. behålla de speditörer som med hänsyn till färska erfarenheter av arbetet skulle kunna sköta detta bäst, utan ens någon tillfällig sänkning av kvaliteten hos arbetet. Detta är emellertid inte lagens innebörd. Även med beaktande av vad bolaget har anfört om dess karaktär av ett kunskapsföretag och av B.W:s något gamla erfarenheter av direkt sysslande med speditionsarbete kan domstolen sålunda inte finna visat, att B.W. saknat den kompetens som normalt bort fordras av en sökande till en befattning som import- eller exportspeditör och möjlighet att efter en rimlig tid i arbetet sköta detta på ett fullt tillfredsställande sätt.

Bolaget har följaktligen genom uppsägningen av B.W. brutit mot 22 § anställningsskyddslagen och är därför, såsom tingsrätten funnit, skadeståndsskyldigt mot honom på denna grund.

Beträffande det allmänna skadeståndets storlek finner arbetsdomstolen inte skäl att frångå tingsrättens bedömning. Detta skadestånd bestäms således till 30 000 kr.

Av omständigheterna i målet framgår att B.W., som enligt uppgift alltjämt vid tiden för huvudförhandlingen i arbetsdomstolen den 2 november 1993 gick arbetslös efter bolagets uppsägning av honom, utan särskild begränsning fordrar och avser att fordra ekonomiskt skadestånd motsvarande de förmåner som han skulle ha uppburit om anställningen bestått. Ett bifall till hans yrkande om ekonomiskt skadestånd avseende förlorad semesterersättning skulle därför innebära att han totalt sett kunde komma att erhålla en överkompensation (jfr AD 1984 nr 54 och 1985 nr 65). Såsom tingsrätten funnit bör detta yrkande därför lämnas utan bifall. Bolaget har i övrigt vitsordat skäligheten av det ekonomiska skadestånd som B.W. har fordrat.

Förbehållet om rätt att väcka talan om ekonomiskt skadestånd avseende framtida skada bör preciseras i enlighet med vad B.W. har angett i arbetsdomstolen.

Sammanfattande slutsats avseende parternas vadetalan

Det tidigare anförda innebär att arbetsdomstolen finner sig kunna fastställa tingsrättens domslut under punkterna 1 och 2, dock med den ändringen såvitt avser punkt 2 att förbehållet om rätt att väcka talan om ekonomiskt skadestånd avseende framtida skada preciseras till att avse skada för tid efter tingsrättens dom.

Rättegångskostnader m,m.

Utgången i målet - vari båda parter överklagat tingsrättens dom med var och en samma talan i arbetsdomstolen som vid tingsrätten - innebär att B.W. har förlorat i frågan om ogiltigförklaring av uppsägningen men vunnit i frågan om skadestånd på grund av brott mot 22 § anställningsskyddslagen. Med hänsyn till denna utgång och efter en skälighetsuppskattning av rättegångskostnadernas fördelning på de olika tvistefrågorna finner arbetsdomstolen att bolaget bör åläggas skyldighet att utge ersättning för ett belopp utgörande avrundat två tredjedelar av B.W:s rättshjälpskostnader i båda instanserna.

S.A.W. har i arbetsdomstolen begärt ersättning enligt rättshjälpslagen för det biträde han lämnat B.W. här med 38 220 kr inklusive mervärdeskatt, vilket motsvarar 42 timmars arbete.

Ett biträde har enligt 22 § rättshjälpslagen rätt till skälig ersättning för bl.a. arbete som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget.

Vid bestämmandet av ersättningen enligt rättshjälpslagen till S.A.W. konstaterar arbetsdomstolen att det har förekommit två förhandlingar i domstolens mål, vilka tagit sammanlagt omkring 8,5 timmar i anspråk. Härutöver har naturligtvis bl.a. skriftväxling förevarit; denna kan emellertid inte anses ha varit av någon större omfattning. Med hänsyn härtill samt till omständigheterna i övrigt, och då den av S.A.W. ingivna kostnadsräkningen inte föranleder till annan bedömning, finner arbetsdomstolen att S.A.W. får anses skäligen tillgodosedd med en ersättning av 22 750 kr, motsvarande 25 timmars arbete.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut såvitt avser punkterna 1 och 2, dock med den ändringen såvitt avser punkt 2, att B.W. förbehålls rätt att i senare rättegång framställa anspråk på ekonomiskt skadestånd avseende tiden efter tingsrättens dom i förevarande tvist.

2. Med ändring av punkt 5 i tingsrättens domslut förpliktar arbetsdomstolen AB Olson & Wright att ersätta kostnaderna för B.W:s rättshjälp vid tingsrätten med femtioåttatusenetthundranittiofem (58 195) kr.

3. Arbetsdomstolen fastställer enligt rättshjälpslagen ersättning till S.A.W. för det biträde han lämnat B.W. i arbetsdomstolen med tjugotvåtusensjuhundrafemtio (22 750) kr för arbete. I beloppet ingår mervärdeskatt med 4 550 kr.

4. AB Olson & Wright förpliktas att ersätta kostnaderna för B.W:s rättshjälp i arbetsdomstolen med femtontusenfyrahundraåttio (15 480) kr.

Dom 1994-01-12, målnummer B-177-1992

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Göran Karlstedt, Annika Baude, Mats Holmgren (direktör i Svenska Arbetsgivareföreningen; tillfällig ersättare), Ola Bengtson, Rolf Lindh (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Solveig Paulsson. Enhälligt.

Sekreterare: Erik Mosesson

Tingsrättens dom (ledamöter: Annika Marcus, Ulrika Tengelin och Rakel Granditsky Hökeberg)

Bakgrund

B.W., engelsk medborgare och född 1938, anställdes hos Aktiebolaget Olson & Wright, nedan kallat bolaget, år 1980 på befattning enligt befattningskod 8905 för speditionsarbete. Han var chef för kurirservice i fem år. Kurirservice avvecklades successivt från 1984 då ett antal anställda bröt sig ur och startade konkurrerande Air Cargo Express vilket gjorde att kunder försvann. 1986 erhöll han en tjänst inom sales administration marketing-sales support bl.a. med ansvar för att hålla reda på säljarna. Från och med juli 1990 var B.W. placerad på importavdelningen på befattning enligt befattningskod 8906. Hans arbetsuppgifter var telexförfrågningar, fraktsedelkontroll, prissättningsfrågor, försäljning samt hantering av datasystemet PACER.

Bolaget bedriver speditionsverksamhet vid åtta speditionskontor i landet samt har ett huvudkontor för administration i Stockholm. På grund av vikande lönsamhet gjorde bolaget en översyn av denna och produktiviteten. Översynen resulterade i direktiv till platscheferna för respektive kontor att inleda förhandlingar enligt medbestämmandelagen, MBL, i syfte att minska antalet tjänster. Ett 15-tal personer vid flera kontor sades sedan upp på grund av arbetsbrist. Några slutade på eget initiativ och ersattes inte.

Vid bolagets Arlandakontor hölls MBL-förhandlingar mellan platschefen A.p. och HTF klubben genom ordföranden B.D. den 13 september 1991. Parterna enades därvid om att minska tjänsteorganisationen med tre tjänster. Bolaget bestämde därefter vilka tre personer som skulle sägas upp.

B.W. sades skriftligen upp den 30 september 1991 med sex månaders uppsägningstid och sista anställningsdag den 31 mars 1992. I beskedet om uppsägning på grund av arbetsbrist var förkryssat att han inte hade företrädesrätt till ny anställning. Samtidigt med likadant skriftligt besked sades ytterligare två anställda upp vid Arlandakontoret, B.E. på vaktmästeriet och A.Z. på importavdelningen. Genom sitt ombud meddelade B.W. i brev daterat den 9 oktober 1991 att han avsåg att yrka ogiltighetsförklaring av uppsägningen.

B.W. arbetade före 1971 med flygfraktfrågor hos Pan Am och 1971-1980 med sådana frågor hos BEA. 1984 och 1989 genomgick han IATA utbildning angående transport och flygfrakt. Under 1981-1984 undervisade han i engelsk grundkurs i spedition.

Yrkanden

B.W. har yrkat:

1. Att tingsrätten förklarar att uppsägningen av honom den 30 september 1991 är ogiltig. Grunden för yrkandet är att uppsägningen skett utan att saklig grund förelegat. Uppsägningen har skett av personliga skäl. Det är fråga om s.k. fingerad arbetsbrist. Bolaget har inte heller fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § LAS. Han yrkar ekonomiskt skadestånd från den 25 juni till den 9 november 1992 med 81 181 kr motsvarande lön och pensionsavgift för tiden efter arbetsdomstolens interimistiska beslut att hans anställning skulle upphöra samt semesterersättning för samma tid med 10 346 kr. Han yrkar att han förbehålls att ställa ytterligare krav på skadestånd för tid efter domen. Vidare yrkar han allmänt skadestånd med 60 000 kr för den kränkning uppsägningen inneburit för honom. Ränta yrkas enligt 6 § räntelagen på ett lönebelopp om 18 175 kr från den 30 juli, 30 augusti, 30 september respektive den 30 oktober 1992 och på ett belopp om 5 452 kr från den 30 november 1992 tills betalning sker, på semesterersättningen 10 346 kr från den 9 november 1992 tills betalning sker och på det allmänna skadeståndet från delgivning av stämningsansökan.

2. Att tingsrätten i andra hand förpliktar bolaget att på grund av brott mot turordningsreglerna i 22 § LAS utge lön och pensionsavgift, semesterersättning och allmänt skadestånd jämte ränta med belopp på sätt som anges enligt punkt 1 samt förbehåll för ytterligare krav på skadestånd efter domen.

Bolaget har bestritt yrkandena:

1. Bolaget har som grund för bestridande av yrkandet om ogiltigförklaring av uppsägning anfört att uppsägningen har skett på grund av arbetsbrist. Bolaget har vidare bestritt att bolaget inte skulle ha fullgjort sina omplaceringsskyldigheter enligt 7 § LAS. Det har inte funnits någon ledig befattning eller arbetsuppgifter att omplacera B.W. till.

2. Bolaget har bestritt brott mot turordningsreglerna. I första hand gör bolaget gällande att talan är preskriberad enligt 41 § LAS eftersom bolaget inte inom fyra månader underrättats om att B.W. avsåg framställa krav på grund av brott mot turordningsreglerna. B.W. delgavs uppsägningen den 30 september 1991. Bolaget delgavs stämning angående brott mot turordningsreglerna först den 2 mars 1992. I andra hand har bolaget gjort gällande att B.W. inte har haft tillräckliga kvalifikationer för någon av de kvarvarande tjänsterna i organisationen.

Yrkade belopp enligt punkt 1 respektive 2 avseende lön och pensionsavgift samt ränteyrkandena vitsordas som skäliga i och för sig. Yrkandet om semesterersättning bestrids på den grunden att det är fråga om skadestånd. Ett bifall till sådant yrkande skulle innebära en överkompensation vilket bl.a. konstaterats av arbetsdomstolen i dom 1984:54. Beräkningen av beloppet för semesterersättning vitsordas i och för sig. Bolaget har inte någon erinran mot framställt förbehållsyrkande.

B.W. har bestritt preskriptionsinvändningen och gjort gällande att han dels underrättat bolaget genom skrivelsen den 9 oktober 1991 där han förklarade att han avsåg yrka ogiltigförklaring av uppsägningen och dels genom att hans ombud vid muntlig förberedelse den 16 januari 1992 uppgett för bolagets befullmäktigade ombud att han yrkade skadestånd enligt 22 § LAS men att ombudet hävdade att detta var en otillåten taleändring varför han förklarade att han avsåg att inge tilläggsstämning vilket också skedde. Bolagets ombud har således haft fullmakt att motta underrättelsen.

Bolaget har bestritt att bolaget blivit underrättat om att B.W. avsåg föra talan enligt 22 § LAS genom skrivelsen den 9 oktober 1991 som endast avsåg frågan om ogiltigförklaring av uppsägning eller genom vad som framfördes vid den muntliga förberedelsen till ombudet i målet rörande uppsägningstvisten. Ombudet har inte haft fullmakt att motta underrättelse.

B.W. har anfört: Bolaget har varit en turbulent arbetsplats med flera ägarbyten och utbrytningar. Det har varit mycket svåra arbetsförhållanden för B.W. som fick hoppa in och tjänstgöra på flera befattningar samtidigt. Det är riktigt att arbetsbrist förelegat på så sätt att bolaget behövt varsla 3 personer. Det bestrids att arbetsbrist förelegat för de arbetsuppgifter B.W. utförde. Uppsägningen av B.W. har skett av personliga skäl eftersom bolaget valt att säga upp honom trots att han på grund av sin ålder, långa tid i företaget och långa erfarenhet i branschen enligt gällande turordningsregler inte skulle ha kommit ifråga för uppsägning. Vid senare varsel av personal har omplacering skett. Vidare har han 1991 omplacerats från en chefsbefattning till en lägre befattning. Han har genomgått kvalificerade IATA kurser och undervisat i spedition. Det är märkligt att bolaget under sommaren när B.W. arbetsbefriats internt utlyst tjänster som han har kvalifikationer för återanställning till utan att upplysa honom om de lediga tjänsterna. Han har sammanfattningsvis med sina gedigna kunskaper och erfarenhet inom spedition kvalifikationer för samtliga tjänster vid Arlandakontoret utom sådana som kräver specialkompetens såsom tulldeklarant och kammarskrivare.

Bolaget har anfört: Minskning av personal skedde på grund av förändrade konjukturer och vikande lönsamhet vid praktiskt taget alla bolagets kontor. Personalminskningarna, då med sammanlagt 20 personer av ca 200 anställda, har skett efter noggrann analys av produktiviteten och situationen vid varje kontor. Nyanställningar har inte skett. Ytterligare fyra personer har varslats på grund av arbetsbrist i april 1992. Bolagets utgångspunkt har varit att erhålla högsta möjliga kompetens hos kvarvarande befattningshavare.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

På B.W:s begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med honom och vittnesförhör med I.S., B.Ö., M.A.S. alla tidigare anställda hos bolaget.

På bolagets begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med ställföreträdaren och styrelseledamoten E.R., styrelseledamoten och fackklubbsordföranden B.D., tidigare anställde i bolaget B.Ö. och nuvarande platschefen hos bolaget, Arlandakontoret, A.p..

Domskäl

Yrkande om ogiltigförklaring. Bolaget har redovisat företagna personalminskningsåtgärder vid i stort sett samtliga kontor vid tiden för uppsägningen och även därefter. B.W. har inte ifrågasatt denna beskrivning utan har uttryckligen vitsordat att arbetsbrist förelegat på så sätt att bolaget behövt varsla tre personer vid Arlandakontoret. Han hävdar att man valt att säga upp honom är med hänsyn till personliga skäl och att det inte rådde någon arbetsbrist för de arbetsuppgifter han hade. Vidare har han hävdat att man valt att säga upp honom trots hans ålder, långa anställningstid och långa erfarenhet av speditionsverksamhet. Från bolagets sida har uppgetts att övertaligheten efter verksamhetsanalysen var hänförlig till importavdelningen och att den största effektiviteten uppnåddes genom de beslut om omorganisation och varsel som beslutades. Tingsrätten finner inte annat visat än att arbetsbrist förelegat och att bolaget som B.W. också vitsordat behövt säga upp tre personer. Tingsrätten finner att uppsägningen av B.W. sålunda har skett på grund av arbetsbrist. Beträffande frågan om bolaget fullgjort sina skyldigheter att söka omplacera B.W. har bolaget invänt att det inte funnits någon ledig befattning. B.W. har inte ens påstått att det funnits någon ledig befattning. Tingsrätten finner att bolaget får anses ha fullgjort vad som krävs enligt reglerna om arbetsgivares omplaceringsskyldighet.

Yrkande angående turordning: Underrättelse enligt 41 § LAS skall räknas fyra månader från besked om uppsägning den 30 september 1991. Den skriftliga underrättelsen den 9 oktober 1991 anger endast att B.W. avser yrka ogiltighetsförklaring av uppsägningen. Tingsrätten finner inte att i strid med denna underrättelses ordalydelse visats att B.W. vid denna tid underrättat bolaget om att han avsåg föra talan om brott mot turordningsreglerna. Det är klarlagt att B.W. först vid muntlig förberedelse den 16 januari 1992 i mål T-3-1641-91 angående yrkande om ogiltighetsförklaring genom sitt ombud i närvaro av bolagets ombud aktualiserade frågan om brott mot turordningsreglerna enligt 22 § LAS, att viss argumentation fördes kring frågan och att B.W:s ombud aviserade att han de närmaste dagarna avsåg att lämna in en tilläggsstämning med yrkande om skadestånd på grund av brott mot turordningsreglerna. Bolagets ombud hade vid förberedelsen rättegångsfullmakt att föra bolagets talan mot "B.W. ang ogiltigförklaring av uppsägning mm." Enligt gällande praxis bör kraven beträffande underrättelse ej ställas alltför höga. Fullmakten är inte begränsad till frågan om ogiltigförklaring av uppsägning. Om talan hade väckts samtidigt i båda frågorna hade fullmakten täckt dessa. Tingsrätten finner att sådan underrättelse som avses i 41 § LAS lämnats bolagets befullmäktigade ombud vid den muntliga förberedelsen. Talan är således inte preskriberad.

Av utredningen i målet framgår att B.W. har lång erfarenhet av flygfrakt hos Pan Am och BEA. Han har sedan 1980 arbetat hos bolaget med spedition i olika befattningar, som chef för kurirservice i fem år, sales support därefter i ca fyra år, bl.a. med uppgift att hålla reda på säljare samt från 1990 haft en tjänst på importavdelningen. Han har genomgått kvalificerad IATA utbildning och bedrivit undervisning inom spedition samt har engelska som sitt modersmål. Bolaget har framfört viss allmän kritik bl.a. att han inte haft ordning på sina papper och att han är en "ensamvarg". Av utredningen i målet framgår samtidigt att bolaget haft flera ägarbyten och större utbrytningar i två omgångar. B.W. har därvid fått hoppa in i olika nya arbetsuppgifter. B.Ö., I.S. och M.A.S., som alla har arbetat med B.W., har inte framfört några anmärkningar mot dennes sätt att sköta sitt arbete. Upplärning på arbetsplatsen synes vara det gängse sättet att förkovra sig.

Tingsrätten finner det inte visat att B.W. med sin långa arbetserfarenhet inom spedition saknar kvalifikationer för samtliga de kvarvarande 22 tjänsterna. Bolaget har därför åsidosatt reglerna om turordning i 22 § LAS och skall utge ekonomiskt skadestånd med yrkat belopp avseende lön och pensionsavgift jämte ränta. Bolaget har bestritt att utge skadestånd motsvarande semesterersättning. Tingsrätten finner att ett bifall till yrkandet skulle innebära en överkompensation i förhållande till vad B.W. skulle kunnat erhålla i anställningen varför sådant skadestånd inte skall utgå.

Bolaget skall utge allmänt skadestånd med skäliga 30 000 kr.

Med hänsyn till utgången i målet skall vardera parten bära sin rättegångskostnad.

B.W. har uppgett att hans årsinkomst sedan Arbetsdomstolens interimistiska beslut uppgår till 51 084 kr per år varför jämkning bör ske av beslutade avgifter enligt rättshjälpslagen. Tingsrätten finner att jämkning av avgifterna skall ske.

Domslut

1. Tingsrätten ogillar B.W:s yrkanden om ogiltigförklaring av uppsägning och med anledning därav framförda yrkanden om allmänt och ekonomiskt skadestånd.

2. Tingsrätten förpliktar Aktiebolaget Olson & Wright att till B.W. utge etthundraelvatusenetthundraåttioen (111 181) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på ett belopp om 18 175 kr från den 30 juli, 30 augusti, 30 september och 30 oktober 1992 och på 5 452 kr från den 30 november 1992 tills betalning sker samt ränta på 30 000 kr från den 2 mars 1992 tills betalning sker med förbehåll för B.W. att väcka talan om framtida ekonomiskt skadestånd.

3. Tingsrätten fastställer, med ändring av tidigare beslut, för B.W. maximibeloppet för rättshjälpsavgiften till åttahundranittio (890) kr och tilläggsavgiften till ettusensjuhundraåttio (1 780) kr.

4. Tingsrätten fastställer ersättningen enligt rättshjälpslagen till S.A.W. till åttiosextusenfyrahundranittiotre (86 493) kr varav 85 440 kr avser arvode och 1 053 kr utlägg; mervärdeskatt 17 181 kr.

5. Vardera parten skall stå sina rättegångskostnader.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (5)

AD 2005 nr 57: En arbetstagare har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Saklig grund för uppsägning har ansetts föreligga då arbetstagaren avböjt ett erbjudande om omplacering som bedömts som skäligt....
AD 2006 nr 110: En förvaltningschef för kommunens kultur- och fritidsförvaltning sades upp på grund av arbetsbrist när förvaltningen lades ned. Fråga om kommunen fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Arbetsdomstolen...
AD 2006 nr 15: En arbetstagare har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Arbetsdomstolen har funnit att arbetstagaren, som är bosatt i Uppsala, haft godtagbar anledning att avböja ett erbjudet arbete i Åre. Under...
AD 2011 nr 5: En arbetstagare hos Sveriges Television som var anställd som fotograf/redigerare har sagts upp på grund av arbetsbrist. Fråga om uppsägningen har stått i strid med turordningsreglerna i 22 §...
AD 2012 nr 11: Fråga om en arbetsgivare har haft saklig grund för uppsägning av en arbetstagare som har sagts upp med hänvisning till att arbetsbrist förelegat. I målet har gjorts gällande att uppsägningen i själva...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation