AD 1994 nr 123

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet; Byggförbundet; NSS Syd Maskin Aktiebolag

Nr 123

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Byggförbundet och NCC Syd Maskin Aktiebolag i Malmö.

Mellan Byggförbundet och Svenska Byggnadsarbetareförbundet (SBAF) har sedan länge slutits varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal (riksavtal) för byggnadsindustrin, det s.k. byggnadsavtalet. Till byggnadsavtalet hör ett avtal om anställningsskydd.

NCC Syd Maskin Aktiebolag (bolaget) är medlem i Byggförbundet och därigenom bundet av byggnadsavtalet. Till början av år 1993 bedrev bolaget vid en depå i Växjö verksamhet med betonghåltagning inom Kronobergs och Blekinge län. Bolaget anställde G.F. i februari 1988 och S.J. i april samma år. De är båda medlemmar i SBAF och anställdes för att arbeta med betonghåltagning med placering vid depån i Växjö. S.J:s körkort återkallades på grund av rattfylleri den 24 april 1989. G.F:s körkort återkallades av samma anledning den 28 november 1992.

I december 1992 beslutade bolaget att G.F. och S.J. skulle vara tjänstlediga utan lön från och med den 2 december 1992. Anledningen till bolagets beslut angavs vara att varken G.F. eller S.J. kunde utföra de arbetsuppgifter de var anställda för. Under december 1992 förde bolaget MBL-förhandlingar om driftsinskränkning i bolaget varefter bolaget beslutade att lägga ned verksamheten med betonghåltagning vid depån i Växjö. Samtliga betonghåltagare sades upp på grund av arbetsbrist den 22 december 1992. Enligt uppsägningsbeskeden upphörde anställningen för S.J:s del den 22 februari 1993 och för G.F:s del den 22 juni samma år.

Med anledning av beslutet om tjänstledighet för G.F. och S.J. uppstod tvist mellan parterna. Bolagets inställning var att G.F. och S.J. sedan de förlorat sina körkort inte kunde utföra de arbetsuppgifter de var anställda för och att det därför inte förelåg någon skyldighet för bolaget att utge lön till dem. Arbetstagarsidans inställning var att varken G.F. eller S.J. hade tilldelats några arbetsuppgifter att utföra och att bolagets ågärd att ge de båda arbetstagarna tjänstledigt utan lön var att jämställa med ett avskedande. Tvisten har varit föremål för såväl lokala som centrala förhandlingar och överläggningar utan att parterna kunnat komma överens.

SBAF har därefter väckt talan mot Byggförbundet och bolaget vid arbetsdomstolen. Som talan slutligen utformats har SBAF därvid i första hand gjort gällande att bolagets åtgärd att ge G.F. och S.J. tjänstledighet utan lön är att jämställa med ett avskedande och att det inte förelegat grund för denna åtgärd och i andra hand att åtgärden är att jämställa med en uppsägning på grund av personliga skäl som inte varit sakligt grundad. Om bolagets åtgärd inte är att jämställa med ett avsked eller en uppsägning har SBAF gjort gällande att bolaget i vart fall inte ägt rätt att ensidigt bestämma att de båda arbetstagarna skulle vara tjänstlediga utan lön.

SBAF har för det fall arbetsdomstolen finner att bolagets åtgärd att ge S.J. och G.F. tjänstledighet utan lön är att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning yrkat förpliktande för bolaget att utge

1. till S.J. dels ekonomiskt skadestånd med 34 783 kr 70 öre jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 28 februari 1993 till dess full betalning sker och dels allmänt skadestånd med 50 000 kr

2. till G.F. dels ekonomiskt skadestånd med 105 436 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 juni 1993 till dess full betalning sker och dels allmänt skadestånd med 50 000 kr

3. till SBAF allmänt skadestånd med 50 000 kr.

På de allmänna skadestånden har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 december 1993 till dess full betalning sker.

För det fall arbetsdomstolen inte skulle finna att bolagets åtgärd är att jämställa med ett avsked eller en uppsägning har SBAF yrkat förpliktande för bolaget att till S.J. och G.F. utge ekonomiskt skadestånd jämte ränta i enlighet med vad som sägs ovan under punkten 1 och 2.

De ekonomiska skadestånden motsvarar ersättning för förlorad lön och andra avtalsenliga förmåner.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till SBAF:s samtliga yrkanden. De har vitsordat de ekonomiska skadestånden med avdrag för de belopp som avser ersättning för resor till och från arbetsplatsen. För S.J. del uppgår det beloppet till 1 989 kr och för G.F:s del till 1 974 kr. Arbetsgivarparterna har vidare vitsordat ränteyrkandena, men har vad gäller de allmänna skadestånden förklarat sig inte kunna vitsorda något belopp som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna huvudsakligen anfört följande.

SBAF

I början av december 1992 erhöll G.F. och S.J. likalydande skriftliga besked, undertecknade av bolagets platschef L.B., med följande lydelse:

"..........................................................

Med anledning av att du inte kan utföra de arbetsuppgifter som du är anställd för att utföra, har vi för avsikt att inte betala ut någon lön, förrän du kan fullfölja dina arbetsuppgifter.

Vi kommer att bevilja dig tjänstledighet under den tiden som du inte arbetar (du är inte permitterad).

Vi har även undersökt omplaceringsmöjlighet i NCC Syd Maskin AB och NCC Bygg AB, men vi har inte kunnat finna några arbetsuppgifter p.g.a. rådande konjunkturläge. Detta har även meddelats muntligen till dig 1992-12-01."

Bakgrunden till bolagets besked om tjänstledighet är att S.J. redan 1989 förlorade sitt körkort och att G.F. förlorade sitt körkort den 28 november 1992. I sammanhanget är också följande av intresse. I början av år 1992 minskades antalet betonghåltagare i Växjö från sex till fyra på grund av den vikande byggmarknaden. Vid tiden för bolagets beslut om tjänstledighet pågick förhandlingar enligt medbestämmandelagen om nedläggning av verksamheten med betonghåltagning vid depån i Växjö. Efter avslutade förhandlingar beslutade bolaget i december 1992 att lägga ned betonghåltagningsverksamheten vid depån i Växjö samt även den verksamhet som bedrevs i Kågeröd och Halmstad. Förhandlingarna inleddes den 23 november 1992 och avslutades den 7 december 1992. Samtliga betonghåltagare vid depån i Växjö, dvs. även G.F. och S.J., sades upp på grund av arbetsbrist från och med den 22 december 1992. S.J:s anställning upphörde enligt uppsägningsbeskedet den 22 februari 1993. G.F:s anställning upphörde enligt uppsägningsbeskedet den 22 juni 1993.

Dagen efter det att G.F. och S.J. erhållit besked om att de skulle vara tjänstlediga utan lön ringde L.B. till S.J. och sade att denne skulle inställa sig i Halmstad påföljande dag kl 07.00 för att hämta utrustning som han skulle transportera vidare till Lund för att där utföra ett arbete. S.J. svarade då att han inte hade möjlighet att på så kort varsel inställa sig i Halmstad. Därefter tog S.J. kontakt med SBAF:S avd 33 i Växjö som förklarade att denne inte hade någon arbetsskyldighet utanför bolagets verksamhetsområde. S.J. framförde detta till L.B..

G.F. och S.J. har hela tiden efter bolagets besked om tjänstledighet fram till dess anställningarna enligt uppsägningsbeskeden upphörde stått till arbetsgivarens förfogande. De har inställt sig vid depån i Växjö varje dag trots att de fått besked om att de skulle stanna hemma. De har suttit i förrådet och väntat på arbetsuppgifter. Någon gång i början av år 1993 förflyttades de emellertid till en annan byggnad på depån men de stod fortfarande till arbetsgivarens förfogande för att utföra arbete. De har även utfört visst arbete under den här tiden som de inte fått lön för. Som exempel kan anges den 7 december 1992 då L.B. beordrade G.F. och S.J. att utföra reparation av sågar och sugar.

Sammanfattningsvis åberopar SBAF följande grunder för sin talan.

I första hand gör SBAF gällande att bolagets åtgärd att ge G.F. och S.J. tjänstledigt utan lön är att jämställa med ett avskedande. Bolaget har inte haft någon grund för att avskeda dem eftersom ingen av dem grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren. Bolaget har därför brutit mot § 17 anställningsskyddsavtalet. Bolaget har också brutit mot bestämmelsen i samma paragraf att ett avskedande inte enbart får grunda sig på omständigheter som arbetsgivaren har känt till mer än en månad innan underättelse lämnades till arbetstagaren enligt § 26 anställningsskyddsavtalet. Det har varit känt för bolaget under lång tid att S.J. saknat körkort.

I andra hand gör SBAF gällande att bolagets åtgärd att ge G.F. och S.J. tjänstledigt utan lön är att jämställa med en uppsägning på grund av personliga skäl. Saklig grund för uppsägning har inte förelegat. Bolaget har därför brutit mot § 9 i anställningsskyddsavtalet.

Genom att inte underrätta G.F. och S.J. om det tilltänkta avskedandet och genom att inte ge skriftligt besked om avskedandet har bolaget vidare brutit mot de formföreskrifter som anges i §§ 18-19 och 26 i anställningsskyddsavtalet. Bolaget har också brutit mot § 26 i anställningsskyddsavtalet genom att inte varsla SBAF:s lokala avdelning om det tilltänkta avskedandet. För de angivna avtalsbrotten är bolaget skyldigt att utge allmänt skadestånd till såväl G.F. och S.J. som SBAF. SBAF är också berättigat till allmänt skadestånd för bolagets angivna brott mot §§ 17 - 19 anställningsskyddsavtalet.

Slutligen har bolaget, även om åtgärden inte skulle kunna jämställas med ett avskedande eller en uppsägning, i vart fall inte ägt rätt att ensidigt bestämma att G.F. och S.J. skulle vara tjänstlediga utan lön. Bolaget har inte haft någon rättslig grund för att vidta en sådan åtgärd, som strider såväl mot anställningsavtalet som mot byggnadsavtalet. G.F. och S.J. har varit sysselsatta i arbete som omfattas av kollektivavtalet och de har ställt sig till arbetsgivarens förfogande. Bolaget är därför skyldigt att till dem utge lön och andra avtalsenliga förmåner till dess anställningarna upphörde vid uppsägningstidens slut.

Vad gäller det ekonomiska skadeståndet råder det ingen tvist mellan parterna angående beloppens storlek i sig utom vad gäller ersättning för resor. Bestämmelser avseende resekostnadsersättning vid dagliga resor finns intagna i byggnadsavtalets allmänna bestämmelser § 6 a där bl.a. följande framgår: "Vid dagliga resor mellan arbetstagarens fasta bostad och arbetsplatsen utom arbetstiden utges resekostnadsersättning på ett minsta avstånd från bostaden om 5 km enkel resväg". Här kan konstateras att G.F. och S.J. bodde i Alvesta medan arbetsplatsen låg i Växjö, dvs. att de hade mer än 5 km enkel resväg. Vidare framgår det av § 6 p. 2. att resekostnadsersättning utges vid resa med annat färdmedel än egen bil för styrkta kostnader upp till ett högsta belopp om 1 kr 20 öre per kilometer resväg. G.F. och S.J. har mestadels åkt buss och de har kunnat styrka sina resor genom kvitton eller dylikt. Det yrkas därför ersättning för dessa resor.

Arbetsgivarparterna

Det är riktigt att S.J. har varit körkortlös under flera år och att bolaget trots detta har kunnat sysselsätta honom. Detta har varit möjligt genom olika arrangemang. När S.J. förlorade körkortet fanns det sex betonghåltagare anställda vid depån i Växjö. Det fanns också tillgång på både större och mindre arbeten. På större arbeten kunde man sysselsätta två eller fler betonghåltagare vilket innebar att en person kunde avdelas att sköta transporten av den tunga utrustningen som vägde 700-1000 kg. Det måste i det här sammanhanget understrykas att när man arbetar med betonghåltagning krävs normalt att man dagligen med bil kan förflytta sig själv och utrustningen till och från olika arbetsplatser. Transporten av utrustningen är således en nödvändig del av arbetsuppgifterna eftersom utrustningen behövs för att det skall vara möjligt att utföra håltagningsarbetet. Det är dessutom nödvändigt att transportfordonet finns på arbetsplatsen under arbetsdagen oavsett om det är fråga om ett tillfälligt mindre arbete eller ett större arbete eftersom det kan inträffa att man snabbt måste ha tillgång till ett fordon för att kunna hämta reservdelar eller utrustning.

Även om det inte formellt anges i anställningsavtalet är det således en naturlig förutsättning för anställningen som betonghåltagare att den anställde innehar körkort för bil d.v.s. AB-behörighet. Om betonghåltagarna så önskade kunde de även på bolagets bekostnad genomgå körkortsprov för att erhålla E-behörighet, vilket innebär att de även kunde köra med tungt släp kopplat till ett fordon. Bolaget tillhandahöll särskilda skåpbilar som användes vid transporterna till och från arbetsplatserna, men G.F. använde mot ersättning sin egen personbil till vilken han kopplade bolagets släpkärra.

Så länge konjunkturerna var goda hade bolaget möjlighet att sysselsätta S.J.. När även G.F. förlorade körkortet i november 1992 uppstod det emellertid problem. Vid den här tidpunkten fanns det endast fyra betonghåltagare anställda vid depån i Växjö och plötsligt hade två av fyra arbetstagare inte körkort. På grund av de vikande konjunkturerna inom byggbranschem erhöll bolaget inte längre några större beställningsarbeten. Det förekom enbart arbeten som fordrade enmansinsatser.

Det var i det här läget som arbetsledaren L.B. föreslog att S.J. och G.F. skulle erbjudas arbete utanför Växjö på orter där de tidigare hade utfört arbete. L.B. hade lyckats hitta ett arbete av lite längre karaktär i Halmstad och ett i Lund. Han erbjöd de båda arbetstagarna dessa arbeten i avvaktan på mer varaktiga arbeten utanför Växjö. De avböjde emellertid att anta dessa erbjudanden. Det bestrids att L.B. i detta sammanhang även skulle ha beordrat S.J. att på kort varsel infinna sig i Halmstad kl 07.00 för vidare transport till Lund. Bolaget hade inga funderingar på huruvida G.F. och S.J. var skyldiga att arbeta på dessa orter utan ville endast hjälpa de båda arbetstagarna att hitta lämpliga arbetsuppgifter med utgångspunkt från den mycket besvärliga situation som de själva försatt sig i. De erbjöds även hjälp med att ta sig till de aktuella arbetsplatserna. Inte ens när de tackat nej till det erbjudna arbetet föresvävade det bolaget att säga upp dem. Situationen kunde ju förändras genom att någon av dem erhöll körkort på nytt eller att det uppstod mer omfattande arbeten där de trots avsaknaden av körkort kunde beredas sysselsättning.

Avskedande/uppsägning ?

I första hand bestrider arbetsgivarparterna att bolagets åtgärd, dvs. beslutet att förklara G.F. och S.J. tjänstlediga utan lön, är att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning på grund av personliga skäl. Syftet med ett avskedande eller en uppsägning är att bryta ett anställningförhållande inom kortare eller längre tid. Något sådant syfte fanns inte hos bolaget eller platschefen. Vid den här tidpunkten förelåg det inte enligt bolagets uppfattning någon grund för avskedande eller uppsägning av G.F. och S.J.. Åtgärden kan inte heller från deras sida ha uppfattats som ett avskedande eller en uppsägning. De fortsatte ju att skriva tidrapporter varje dag.

Beslutet att ge G.F. och S.J. tjänstledigt utan lön var enligt bolagets mening den enda åtgärd som stod till buds på grund av den belägenhet som de båda arbetstagarna själva försatt sig i. De saknade körkort och de hade även tillkännagett att de inte accepterade arbeten på mer avlägsna orter. Det bör i sammanhanget framhållas att det inte heller förelåg något varaktigt hinder mot att G.F. och S.J. skulle kunna utföra sina arbetsuppgifter. Dels hade deras körkort inte återkallats permanent. Spärrtiden var begränsad till sex månader vilket innebär att de kunde erhålla nya körkort. Dels kunde körkortsbristen under gynnsamma omständigheter även överbryggas om bolaget fick in ett mer varaktigt arbete av större omfattning. Då skulle det kunna finnas möjlighet att placera två eller flera personer på arbetsplatsen. G.F. eller S.J. skulle då kunna vara medföljare till någon annan arbetstagare.

Slutligen bör noteras att bolaget under tjänstledigheten betalat ut avtalsenlig sjuklön vid sjukdom och även utgett lön till G.F. under de dagar denne deltog i en kurs för fackliga förtroendemän.

Tjänstledighetsförklaringen

Beslutet om tjänstledighet var en under pågående anställning temporär tjänstebefrielse med löngivningsavbrott. Bolaget hade lika gärna kunnat kalla det för att "stanna hemma i bostaden". Under tjänstledigheten infann sig G.F. och S.J. på arbetsplatsen i Växjö. Det gjorde de uppenbarligen på förslag från SBAF för att markera att de stod till bolagets förfogande. Från bolagets sida krävdes dock inte att de skulle infinna sig på arbetsplatsen.

Enligt arbetsgivarparternas mening är det en självklar förutsättning, när inte annat är särskilt föreskrivet, att en arbetstagare måste stå till arbetsgivarens förfogande för att ha rätt till lön. Eftersom G.F. och S.J. inte har stått till bolagets förfogande för att utföra det arbete de var anställda för och även avvisat arbete som de skulle kunnat utföra är de inte heller berättigade till lön.

När det gäller de yrkade reseersättningsbeloppen har arbetsgivarparterna inte något att erinra mot beloppen i sig, men ifrågasätter om arbetstagarna skall ha rätt till ersättning för resor som bolaget i själva verket inte velat få till stånd.

För det fall bolagets åtgärd skulle bedömas vara att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning av personliga skäl, bör enligt arbetsgivarparternas mening inte något skadestånd utgå för att bolaget inte iakttagit anställningsskyddsavtalets formföreskrifter.

Domskäl

Från en depå i Växjö bedrev bolaget bl.a. verksamhet med betonghåltagning huvudsakligen inom Kronobergs och Blekinge län. Bolaget anställde år 1988 G.F. och S.J. för att arbeta med betonghåltagning. De placerades vid depån i Växjö, där även fyra andra betonghåltagare arbetade. S.J. fick sitt körkort återkallat på grund av rattfylleri den 24 april 1989. G.F:s körkort återkallades av samma anledning den 28 november 1992.

Enligt arbetsgivarparternas uppfattning är det en förutsättning för arbetet som betonghåltagare att arbetstagaren har gällande körkort. Detta för att själv kunna transportera såväl sig själv som den skrymmande och tunga utrustning som erfordras för håltagningsarbetet. Mot den bakgrunden lämnade bolaget i början av december 1992 det skriftliga beskedet till G.F. och S.J. att de skulle vara tjänstlediga till dess de åter kunde fullfölja sina arbetsuppgifter.

Med anledning av minskad orderingång hade verksamheten med betonghåltagning minskat under år 1992. Antalet betonghåltagare hade minskat till fyra, bland dem G.F. och S.J.. Vid tidpunkten för bolagets åtgärd att besluta om tjänstledighet för G.F. och S.J. pågick förhandlingar enligt medbestämmandelagen om nedläggning av verksamheten med betonghåltagning vid depån i Växjö och uppsägning av de av nedläggningen berörda arbetstagarna. Den 22 december 1992 varslades alla betonghåltagare vid depån om uppsägning på grund av arbetsbrist. Med hänsyn till uppsägningstiden skulle därigenom S.J:s anställning upphöra den 22 februari 1993 och G.F:s anställning upphöra den 22 juni samma år.

Med anledning av bolagets besked om tjänstledighet för G.F. och S.J. har tvist uppkommit mellan parterna i målet.

SBAF har därvid gjort gällande att bolagets åtgärd är att jämställa med ett avskedande utan skäl av G.F. och S.J. och att åtgärden i vart fall är att jämställa med en uppsägning av dem utan att saklig grund förelegat. Förbundet har på dessa grunder och på grund av vissa formfel yrkat såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd till de två arbetstagarna samt allmänt skadestånd för egen del. Förbundet har slutligen även gjort gällande att åtgärden i vart fall strider mot G.F:s och S.J:s enskilda anställningsavtal och att de därför är berättigade till ekonomiskt skadestånd.

På begäran av SBAF har G.F. och S.J. hörts under sanningsförsäkran och förhandlingschefen i förbundet L.E.F. hörts som vittne. På begäran av arbetsgivarparterna har arbetsledaren L.B. hörts som vittne och byggnadsingenjören G.L., tidigare ordförande i föreningen Håltagarna inom Byggentreprenörerna, hörts upplysningsvis.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på bedömningen av tvistefrågorna kan följande framhållas.

Av domstolens praxis framgår att även åtgärder som inte uttryckligen har betecknats som avskedande eller uppsägning kan vara att bedöma som åtgärder som syftar till att avbryta ett anställningsförhållande och därmed att jämställa med avskedande eller uppsägning. Det avgörande vid bedömningen av en åtgärds innebörd är alltså inte hur den part som har vidtagit åtgärden har klassificerat den. Avgörande är i stället vad en samlad bedömning av de föreliggande omständigheterna leder fram till. Detta innebär att det förhållandet att bolaget angivit att de berörda arbetstagarna skulle vara tjänstlediga inte är av någon avgörande betydelse vid bedömningen av om åtgärden är att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning. Det är inte heller av avgörande betydelse att bolaget i det skriftliga beskedet till arbetstagarna förklarade att de inte var permitterade. I sammanhanget kan det också framhållas att uttrycket tjänstledighet normalt på arbetsmarknaden torde vara förknippat med olika situationer där en arbetstagare har rätt till ledighet eller där arbetsgivaren och arbetstagaren kommer överens om ledighet för arbetstagaren. Situationer där arbetsgivaren ensidigt beslutar att arbetstagaren skall vara ledig brukar betecknas som permittering. Arbetsdomstolen anser sig emellertid inte ha anledning i detta mål att gå djupare in på en diskussion av dessa begrepp. I stället vill domstolen här gå över till att först pröva om bolagets åtgärd med hänsyn till föreliggande omständigheter är att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning.

Är bolagets åtgärd att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning?

SBAF har i målet gjort gällande att bolagets åtgärd att ensidigt besluta om tjänstledighet utan lön för G.F. och S.J. är att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning och att åtgärden står i strid med reglerna i anställningsskyddsavtalet. Förbundet har inte gjort gällande att detta avtal, som i berörda delar överensstämmer med reglerna i anställningsskyddslagen, skulle ha någon från lagen avvikande innebörd. Frågan om bolagets åtgärd är att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning får därför prövas mot bakgrund av det innehåll som anställningsskyddslagens regler har. Med hänsyn till resultatet av den bedömning domstolen nedan gör saknas anledning att i detta mål gå in på om det är fråga om avtalsbrott som SBAF påstått, eller om det är fråga om ett förfarande i strid mot anställningsskyddslagen.

Inom arbetsrätten är avskedande och uppsägning institut som betecknar två olika sätt att avsluta ett anställningsförhållande. Det som främst skiljer dem åt är att ett avskedande, till skillnad från en uppsägning, innebär att anställningsförhållandet avslutas i princip omedelbart, dvs. utan iakttagande av uppsägningstid. Den fråga som arbetsdomstolen i denna tvist har att besvara är om det förhållandet att bolaget underrättat G.F. och S.J. om att de skulle vara tjänstlediga utan lön till dess de åter kunde fullfölja sina arbetsuppgifter innebär att bolaget vidtagit en åtgärd mot dem som är att jämställa med ett avslutande av deras anställningar hos bolaget.

Det som talar för att bolagets åtgärd är att betrakta som ett avskedande eller en uppsägning är bl.a. det förhållandet att den faktiska situationen för G.F. och S.J. var att de, bortsett från de begränsade uppgifterna med inventering och städning, inte tilldelades några arbetsuppgifter och inte heller erhöll någon lön. Detta kan sägas motsvara vad som skulle ha gällt om de hade blivit avskedade. I sammanhanget bör också beaktas att de två arbetstagarna enligt bolagets besked skulle vara tjänstlediga till dess de åter kunde fullfölja sina arbetsuppgifter. Den s.k. tjänstledighetens omfattning var alltså inte klart bestämd till tiden, utan var som arbetsdomstolen uppfattat saken beroende av om arbetstagarna åter skaffade körkort eller bolaget fick arbetsuppgifter som de kunde utföra även utan körkort.

Det finns emellertid också omständigheter som talar för att bolagets åtgärd inte bör jämställas med ett avskedande eller en uppsägning. Till att börja med kan därvid konstateras att formuleringen av bolagets besked till G.F. och S.J. rent språkligt sett inte innebär att arbetstagarna har skilts från sina anställningar. Som redan framhållits utesluter detta dock inte att åtgärden ändå skulle kunna bedömas som ett avsked eller en uppsägning. Av intresse är bl.a. hur arbetstagarna själva uppfattat bolagets besked och bolagets agerande i övrigt. Det kan då konstateras att G.F. och S.J. fortsatte att inställa sig för tjänstgöring hos bolaget och att de även utförde vissa arbetsuppgifter vid depån i Växjö. Arbetet bestod främst i inventering och städning. G.F. och S.J. har uppgivit att deras arbetsledare, L.B., beordrade dem att utföra arbetet. L.B. har förklarat att han kan ha tilldelat dem dessa arbetsuppgifter, men att detta då skett före överlämnandet till G.F. och S.J. av de skriftliga beskeden om tjänstledighet. Det har vidare inte gjorts gällande att G.F. och S.J. själva uppfattade situationen så, att deras anställningar hos bolaget upphörde med anledning av det nu aktuella beslutet. Bolagets fortsatta agerande synes också visa att bolaget även fortsättningsvis betraktat G.F. och S.J. som anställda. Bolaget har sålunda under den aktuella tidsperioden dels betalat ut sjuklön, dels lön till G.F. som facklig förtroendeman för tid då denne var på facklig kurs. Som redan framgått har bolaget även i samband med att håltagningsverksamheten vid depån i Växjö skulle läggas ned sagt upp G.F. och S.J. på grund av arbetsbrist.

Vid en samlad bedömning av de föreliggande omständigheterna kommer arbetsdomstolen fram till att bolagets åtgärd inte kan anses vara att jämställa med ett avskedande eller en uppsägning.

Var det fel av bolaget att ensidigt besluta om tjänstledighet?

SBAF har i sista hand gjort gällande att bolagets ensidiga beslut att G.F. och S.J. skulle vara tjänstlediga utan lön strider mot deras enskilda anställningsavtal och att bolaget brutit mot såväl byggnadsavtalet som de enskilda anställningsavtalen genom att inte betala lön till G.F. och S.J. till dess deras anställningar upphörde vid uppsägningstidens slut. G.F. och S.J. är därför enligt SBAF:s mening berättigade till ekonomiskt skadestånd motsvarande lön för denna tid.

SBAF har till stöd för denna ståndpunkt i huvudsak anfört följande. Det finns inte föreskrivet i något kollektivavtal som gäller mellan parterna att betonghåltagare skall inneha körkort. Något sådant villkor fanns inte heller i G.F:s och S.J:s enskilda anställningsavtal. G.F. och S.J. har hela tiden inställt sig hos bolaget och har varit beredda att utföra såväl håltagningsarbete som annat arbete. De har alltså hela tiden stått till bolagets förfogande för arbete. Genom bolagets åtgärd har de vållats skada motsvarande den lön de skulle ha erhållit. Bolaget är därför skyldigt att utge ersättning för den vållade skadan.

Arbetsgivarparterna har å sin sida gjort gällande att inget i mellan parterna gällande kollektivavtal eller i G.F:s och S.J:s enskilda anställningsavtal hindrar bolaget att ensidigt besluta om tjänstledighet utan lön. Enligt arbetsgivarparternas mening skall G.F. och S.J. inte ha någon lön eftersom de inte har stått till bolagets förfogande för arbete.

Arbetsgivarparterna har till stöd för ståndpunkten i huvudsak anfört följande. För att utföra betonghåltagning erfordras en utrustning som är såväl skrymmande som tung. Utrustningen är så omfattande att den måste transporteras med bil till de olika arbetsplatser där arbetet skall utföras. Det är en närmast självklar förutsättning för anställning som betonghåltagare att arbetstagaren i fråga har körkort. Denne måste nämligen transportera sig själv och utrustningen till de olika arbetsplatserna med egen bil eller företagets bil, eftersom det skulle vara ekonomiskt ohållbart att ordna dessa transporter på annat sätt. Dessutom behöver arbetstagarna kunna förfoga över bil under arbetsdagarna, eftersom det kan uppstå behov av att åka för att t.ex. byta ut skadad utrustning.

Arbetsdomstolen har i tidigare mål uttalat att det av allmänna rättsgrundsatser torde följa att en arbetstagare, om inte något annat följer av dennes anställningsavtal, inte har rätt till lön när han inte har utfört arbete åt arbetsgivaren därför att arbetstagaren har uteblivit från arbetet (se AD 1982 nr 55). Detsamma torde gälla när en arbetstagare genom eget vållande även på något annat sätt inte står till arbetsgivarens förfogande.

Enligt arbetsdomstolens mening kan tvisten mellan parterna i denna del formuleras så, att den gäller huruvida G.F. och S.J. under den i målet aktuella tiden har stått till bolagets förfogande för arbete på ett sådant sätt att de har haft rätt till lön.

Arbetsdomstolen gör därvidlag följande bedömning.

Utredningen har visat att en stor del av uppdragen för betonghåltagare är av relativt kortvarig natur, två till tre dagar per arbetsplats, och att betonghåltagare vanligen transporterar sig själva och den omfattande utrustningen till de olika arbetsplatserna. Det är också ostridigt i målet att G.F. och S.J. själva utförde dessa transporter innan de förlorade sina körkort. Det står alltså i och för sig klart att det varit av stor betydelse för bolaget att G.F. och S.J. hade körkort. Detta innebär emellertid inte nödvändigtvis att avsaknaden av körkort skall bedömas medföra att arbetstagarna inte har stått till bolagets förfogande för arbete.

Bedömningen av om G.F. och S.J. skall anses ha stått till bolagets förfogande för arbete även sedan de förlorat sina körkort bör göras med beaktande av följande omständigheter.

Det är ostridigt mellan parterna att innehav av körkort inte är uttryckligen reglerat i byggnadsavtalet eller i G.F:s och S.J:s enskilda anställningsavtal. Frågan om körkortsinnehav berördes inte heller i anslutning till att G.F. och S.J. erhöll sina anställningar hos bolaget. Arbetsgivarparterna har heller inte påstått att det ställts upp något uttryckligt krav på G.F. och S.J. att inneha körkort.

Som arbetsdomstolen uppfattat det gör arbetsgivarparterna dock gällande att det är en, låt vara outtalad, förutsättning för anställning som betonghåltagare att arbetstagaren själv utför dessa transporter och alltså behöver inneha körkort. Ett visst stöd för detta synsätt kan sägas ligga i det förhållandet att utredningen visat att det är vanligt förekommande att betonghåltagare själva svarar för transporter av detta slag. G.L. har för sin del förklarat att han anser det vara uteslutet att anställa en betonghåltagare som saknar körkort.

Enligt arbetsdomstolens mening har körkortsinnehavet närmast betydelse för hur transporten av utrustningen till och från de olika arbetsplatserna ordnas på ett ur praktisk och kostnadsmässig synvinkel bra sätt. Körkortsinnehavet saknar däremot helt betydelse för arbetet med betonghåltagning i sig. Mot den bakgrunden är det vanskligt att av det förhållandet att det är vanligt att betonghåltagare utför transporter av detta slag dra slutsatsen att innehav av körkort, utan att frågan varit närmare berörd mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, skulle vara en på något sätt bindande förpliktelse i anställning som betonghåltagare. För den situation som prövas i detta mål är det också av väsentlig betydelse att S.J. under mer än tre år - även sedan han i april 1989 hade förlorat sitt körkort - har utfört sitt arbete som betonghåltagare. Några anmärkningar mot hans arbete under denna tid har, såvitt framgått av utredningen i målet, inte framförts från bolagets sida.

Redan de nu berörda omständigheterna berättigar enligt domstolens mening till slutsatsen att G.F. och S.J. inte enbart genom förlusten och avsaknaden av körkort kan anses ha underlåtit att stå till bolagets förfogande för arbete som betonghåltagare.

G.F. och S.J. har också rent faktiskt inställt sig vid depån för arbete även efter bolagets besked om att de skulle vara tjänstlediga utan lön. Parterna har uppehållit sig vid frågan om de har erbjudits arbete som de skäligen bort godta. I denna del är inte visat annat än att arbetsledaren L.B. vid tiden för bolagets besked om tjänstledighet talat med S.J. om arbete i Halmstad. Av utredningen har inte klart framgått vilket erbjudande som bolaget faktiskt lämnade. Enligt arbetsdomstolens mening låter det sig inte göra att mot bakgrund av vad som har kommit fram om detta händelseförlopp dra några säkra slutsatser i frågan huruvida G.F. och S.J. skulle ha avböjt att utföra beordrat arbete inom ramen för sina anställningar. Några andra arbetsuppgifter vid sidan av det redan nämnda inventerings- och städningsarbetet har, såvitt visats i målet, inte erbjudits dem.

Det anförda innebär sammanfattningsvis att G.F. och S.J. enligt arbetsdomstolens mening får anses ha stått till bolagets förfogande för arbete även sedan de förlorat sina körkort. Att bolagets verksamhet med betonghåltagning minskat under senare år och därmed gjort det svårare för bolaget att samordna transportbehovet leder inte till någon annan bedömning.

I målet är inte visat något annat än att G.F. och S.J. vid denna bedömning har rätt till lön enligt bestämmelserna i byggnadsavtalet. Den enda invändning som arbetsgivarparterna har gjort mot SBAF:s löneberäkning är att ersättning för arbetstagarnas resor till och från arbetet inte borde utgå eftersom bolaget inte påfordrat deras inställelse vid depån. Med hänsyn till den oklara situation som uppstod genom bolagets åtgärd att besluta att G.F. och S.J. skulle vara tjänstlediga utan lön finns enligt arbetsdomstolens mening inte anledning att göra avdrag i enlighet med arbetsgivarparternas ståndpunkt. Bolaget skall därför förpliktas utge lön till G.F. och S.J. i enlighet med SBAF:s andrahandsyrkande.

Rättegångskostnader

Utgången i målet innebär att parterna är ömsom vinnande och förlorande. Arbetsdomstolen finner därför skäligt förordna att arbetsgivarparterna skall ersätta SBAF för rättegångskostnader med ett till hälften jämkat belopp.