AD 1994 nr 130

Parter:

Försäkringstjänstemannaförbundet; Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation; Ansvar, ömsesidig Livförsäkring för Helnyktra; Ansvar, ömsesidig Sakförsäkring för Helnyktra

Nr 130

Försäkringstjänstemannaförbundet

mot

Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation, Ansvar, ömsesidig Livförsäkring för Helnyktra och Ansvar, ömsesidig Sakförsäkring för Helnyktra, båda i Stockholm.

BAKGRUND

Försäkringstjänstemannaförbundet (FTF) organiserar bl.a. fälttjänstemän hos försäkringsbolagen, dvs. arbetstagare som säljer försäkringar. Mellan Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation (FAO) och FTF gällde vid tiden för den aktuella tvistens uppkomst skilda kollektivavtal för fälttjänstemän och för kontorspersonal hos försäkringsbolagen. För fälttjänstemän fanns ett centralt fältavtal och dessutom vid varje försäkringsbolag ett lokalt fältavtal. Sålunda hade Ansvar, ömsesidig Livförsäkring för Helnyktra, och Ansvar, ömsesidig Sakförsäkring för Helnyktra, ett lokalt kollektivavtal med FTF:s lokalorganisation, nämligen Ansvars fälttjänstemannaförening. Sedan årsskiftet 1993/94 finns det emellertid ett gemensamt försäkringstjänstemannaavtal för fälttjänstemän och kontorspersonal hos försäkringsbolag. De lokala fältavtalen gäller fortfarande.

Ansvar, ömsesidig Livförsäkring för Helnyktra, och Ansvar, ömsesidig Sakförsäkring för Helnyktra, är medlemmar i FAO och därigenom bundna av de nämnda centrala avtalen. För de båda bolagen används i fortsättningen den gemensamma beteckningen Ansvar.

Under maj och juni 1993 hölls förhandlingar mellan Ansvar och FTF enligt den numera upphävda 38 § medbestämmandelagen. Vid förhandlingarna framförde Ansvar att man avsåg att träffa samarbetsavtal med vissa anställda, bland dem C.J., M.J. och E.R.F.. FTF lade in veto mot den tilltänkta åtgärden, eftersom förbundet ansåg att denna skulle innebära ett kringgående av arbetstagarbegreppet och därmed stå i strid med medbestämmandelagen. Utan hinder av vetot träffade Ansvar samarbetsavtal dels med AB Micrima Försäkring som ägdes av C.J. och M.J. gemensamt, dels med Försäkringsservice ERF AB som ägs av E.R.F..

Samarbetsavtalen trädde i kraft den 1 juli 1993. De har samma innehåll som den avtalsmall som i kopia fogats till domen som bilaga.

AB Micrima heter numera AB Micrima i Sala och ägs enbart av C.J.. M.J. äger i stället ett nybildat bolag, AB Micrima i Västerås. C.J., M.J. och E.R.F. slutade sina anställningar hos Ansvar den 30 juni 1993.

YRKANDEN

FTF har yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att Ansvar, ömsesidig Livförsäkring för Helnyktra, och Ansvar, ömsesidig Sakförsäkring för Helnyktra, är skyldiga att dels tillämpa lokalavtalet, dels fram till och med den 31 december 1993 fältavtalet och därefter det centrala avtalet mellan FAO och FTF på det arbete som efter respektive samarbetsavtals ikraftträdande utförs av C.J., M.J. och E.R.F..

FAO och Ansvar har bestritt FTF:s yrkanden.

Parterna har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader.

Det skall anmärkas att FTF:s talan ursprungligen innefattade ett yrkande om skadestånd på grund av att Ansvar enligt FTF:s mening hade lagstridigt åsidosatt förbundets veto.

PARTERNAS TALAN

FTF

Försäkringsbolagen har fälttjänstemän anställda vilkas uppgift är att sälja försäkringar. Vid sidan av fälttjänstemannaorganisationen säljs försäkringar även genom ombud. Det förekommer allmänna ombud och specialombud. Specialombuden förmedlar försäkringar från flera olika bolag men arbetar i gengäld bara med en typ av försäkringar. Exempel på specialombud är bilhandlare. De allmänna ombuden är knutna till endast ett försäkringsbolag. Sådana ombud kan vara s.k. fritidsombud. Tidigare var uppdraget som fritidsombud i regel en bisyssla. Numera är fritidsombuden färre till antalet men de har å andra sidan ofta sysslan som huvudsaklig försörjningskälla. Enligt FTF:s mening är sistnämnda kategori fritidsombud arbetstagare hos det försäkringsbolag för vilket de utför arbete. Fritidsombuden är underställda en fälttjänsteman hos försäkringsbolaget. Fritidsombuden är alltid fysiska personer. Försäkringsbolagen betalar deras sociala avgifter m.m.

Under senare år har nya aktörer börjat uppträda på försäkringsmarknaden, nämligen försäkringsmäklare och banker. Försäkringsmäklare är inte knutna till något försäkringsbolag utan sammanför försäkringsbolag och kund. Banker får numera sälja personförsäkringar, vilket har medfört att vissa banker skaffat sig betydande marknadsandelar inom framför allt livförsäkringsområdet.

Under de senaste 10-15 åren har också en tendens visat sig att försäkringsbolagen börjat sälja försäkringar genom entreprenörer. Den principiella skillnaden mellan dessa entreprenörer och fritidsombuden är att entreprenörerna har samma behörighet som de anställda fälttjänstemännen, nämligen rätt att teckna bindande avtal för försäkringsbolagets räkning.

De första entreprenörerna började förekomma under första hälften av 1980-talet hos dåvarande försäkringsbolaget Valand. FTF accepterade inte företeelsen som sådan men frågan ledde inte till någon tvist förrän år 1987 då Skandia och Trygg-Hansa började att teckna entreprenörsavtal med anställda fälttjänstemän. FTF väckte talan mot Skandia och Trygg-Hansa i arbetsdomstolen. Målen slutade med en förlikning som innefattade ett kollektivavtal om entreprenader inom försäkringsbranschen. Genom avtalet fick FTF ett betydande inflytande över entreprenörsavtalen i utbyte mot att FTF accepterade sådana avtal i vissa undantagssituationer, t.ex. när det gällde utpräglade glesbygdsområden i övre Norrland och mycket specialiserade försäkringsprodukter. Detta avtal har lett till få entreprenörsavtal. Avtalet sades upp av FAO våren 1993 och har alltså numera upphört att gälla.

Marknadssituationen inom försäkringsbranschen har förändrats sedan 1980-talet på det sättet att bolagens marginaler har minskat. Detta har i sin tur lett till relativt omfattande personalneddragningar under senare år, inte minst bland fälttjänstemännen. Det har alltså funnits en strävan hos många försäkringsbolag att minska sin personal och skaffa sig en mer flexibel arbetsstyrka.

I samband med uppsägningen av kollektivavtalet om entreprenader vände sig Ansvar till en del av sina anställda med förslag till entreprenörsavtal vilka uppgavs vara utformade som franchiseavtal. Avtal kom att träffas med bl.a. C.J., M.J. och E.R.F..

De i målet aktuella entreprenörsavtalen förutsätter att C.J., M.J. och E.R.F. själva medverkar i försäljningsarbetet. Om någon av dem går i konkurs eller avlider, upphör avtalet. Vidare övergick C.J., M.J. och E.R.F. direkt från anställningar hos Ansvar till dessa avtalsförhållanden. De får inte utan Ansvars medgivande överlåta aktier eller andelar i agenturen eller låta en person som inte Ansvar har godkänt sälja försäkringar. C.J., M.J. och E.R.F. ikläder sig personliga förpliktelser som är centrala för avtalen. Agenturen ställer C.J:s, M.J:s och E.R.F:s arbetskraft till Ansvars förfogande.

FTF gör gällande att C.J., M.J. och E.R.F. har en ställning som innebär att de är att betrakta som arbetstagare eller i vart fall jämställda uppdragstagare. Man skall bortse från att entreprenörsavtalen formellt ingåtts mellan Ansvar å den ena sidan och de aktiebolag som ägs av C.J., M.J. och E.R.F. å den andra. Rätta motparter till Ansvar är egentligen C.J., M.J. och E.R.F.. FTF vill i anslutning till det sist sagda framhålla följande. Entreprenörsavtalen har förhandlats fram med C.J., M.J. och E.R.F. personligen. Preliminär överenskommelse har också träffats med dessa personligen. Vidare saknas en naturlig förklaring till varför verksamheten skall bedrivas i bolagsform. Måhända är syftet med detta att göra avtalen mera "hållbara" vid en rättslig prövning. Avtalen innehåller vidare en rad personliga förpliktelser för C.J., M.J. och E.R.F., se § 3 i avtalen. Det föreligger en total identifikation mellan agenturen och dess ägare, se § 20 i avtalen. Det förutsätts också i avtalen att C.J., M.J. och E.R.F. skall göra en personlig arbetsinsats på heltid.

FTF gör sammanfattningsvis gällande att avtalen egentligen gäller mellan Ansvar å ena sidan samt C.J., M.J. och E.R.F. å den andra samt att dessa på grund av avtalen och övriga omständigheter är att anse som arbetstagare eller i vart fall jämställda uppdragstagare hos Ansvar. Ansvar har därför en skyldighet att tillämpa gällande kollektivavtal på det arbete som utförs av C.J., M.J. och E.R.F.. För det fall C.J., M.J. och E.R.F. anses som jämställda uppdragstagare följer nämnda skyldighet av 1 § andra stycket medbestämmandelagen.

FAO och Ansvar

Samarbetsavtalen har utformats som franchiseavtal och har tecknats med självständiga juridiska personer. Franchisetagarna är aktiebolag. Ett aktiebolag kan inte vara arbetstagare. Man skall bortse från bolagskonstruktionen endast om denna uppenbarligen har tillkommit för skens skull. Så har det inte gått till i förevarande fall.

Vid en bedömning av om ett kringgående av arbetstagarbegreppet föreligger måste en helhetsbedömning göras. Parternas avtal måste sättas in i sitt rätta sammanhang. Man måste beakta den miljö ekonomiskt, marknadsmässigt och i övrigt, i vilken avtalen har tillkommit. Franchiseavtalen är ett resultat av den utveckling som sedan flera år ägt rum inom försäkringsbranschen.

För att förstå hur nödvändigt det är för försäkringsbolagen att ha en möjlighet att sälja försäkringar genom andra kanaler än egen anställd personal måste man ha klar för sig den strukturförändring som försäkringsbranschen har genomgått under de senaste tio åren. Branschens bolag, som för åtta till tio år sedan kunde sägas leva i relativt stor harmoni och i en oligopolliknande marknad, har genomgått en process där traditionellt branschsamarbete brutits sönder och konkurrensen om kunderna hårdnat alltmer. Bankerna har gjort intrång på försäkringsmarknaden. I denna nya situation har det varit nödvändigt för försäkringsbolagen att finna nya och differentierade kanaler för marknadsföringen av bolagens produkter.

Genom den ökade integrering av finansiella tjänster som ägde rum under senare delen av 1980-talet, inte minst på bank- och försäkringsområdet, började en rad nya aktörer att uppträda på den traditionella försäkringsmarknaden. Dessa tillhandahöll försäkringar som ett led i en mera totalekonomisk finansrådgivande verksamhet. Som exempel på sådana aktörer kan nämnas banker, finansbolag, mäklare, placeringsrådgivare och andra konsulter. Utvecklingen tvingade framför allt de bolag som hade ett brett sortiment av alla försäkringsslag att använda en mer differentierad försäljningsstrategi och anpassa valet av distributionskanaler till produkternas särskilda beskaffenhet. Enkla och billiga produkter säljs genom direct marketing, medan mera sammansatta eller avancerade produkter säljs via kvalificerade försäljningskanaler, som t.ex. bolagens egna specialutbildade säljare, franchisetagare och generalagenter.

Man skall inte heller negligera tillkomsten av försäkringsmäklare i Sverige. Detta har nämligen inneburit en väsentlig strukturförändring av försäkringsbolagens säljkanaler. Antalet försäkringsmäklare har ökat enormt. I augusti 1994 hade finansinspektionen 220 mäklarbolag registrerade och 630 fysiska personer var verksamma som mäklare hos bolagen.

Mäklarna är försäkringsköparnas företrädare. Mäklaren skall placera försäkringen hos det försäkringsbolag som är fördelaktigast för kunden. Mäklarna utgör alltså till skillnad från franchisetagare och generalagenter inte en av försäkringsbolagen kontrollerad försäljningskanal. Det förhållandet att mäklarna inte är ombud för försäkringsbolagen utan kan välja fritt bland dessa har en stor betydelse i detta sammanhang och är anledningen till att mäklarföretagen utgör en svår konkurrent till försäkringsbolagen om dugliga säljare.

Konkurrensen om fälttjänstemännens expertkunnande ökade markant i slutet av 1980-talet och många försäkringsbolag tvingades till motåtgärder för att kunna behålla de bästa säljarna. Det är mot denna bakgrund som utvecklingen av ett system med entreprenörer för försäljning av försäkring skall ses.

Flera försäkringsbolag började redan för åtskilliga år sedan att använda sig av entreprenörer vid försäljning av försäkring. Sålunda har Vegete, som numera utgör en del av WASA, alltid haft generalagenter. När Valand år 1984 började lansera franchising i branschen blev det inledningen till ett vidgat utnyttjande av systemet med entreprenörer.

En ytterligare försäljningskanal är fritidsombuden. Enligt arbetsgivarparternas uppfattning är dessa inte anställda hos försäkringsbolagen utan endast uppdragstagare hos dem. Många av fritidsombuden är s.k. tipsombud, dvs. de har inte rätt att teckna bindande försäkringsavtal. En stor del av ombuden är emellertid av en annan karaktär. För dessa ingår verksamheten ofta som ett led i en rörelse. Som exempel kan nämnas advokater, revisorer, fastighetsmäklare och bilförsäljare.

Den nu lämnade redogörelsen illustrerar den strukturförändring som pågått inom försäkringsbranschen. Bolagens försäljningskanaler, som för 10-15 år sedan var förhållandevis homogena, är numera mycket differentierade och förmedling av försäkring sker idag, förutom genom fälttjänstemän, även genom kontorstjänstemän, franchisetagare, mäklare och fritidsombud.

Marknadsföring och kundbearbetning inom försäkringsbolagen har under lång tid reglerats genom överenskommelser mellan försäkringsbolagen. Dessa överenskommelser har haft sin bakgrund i krav i lagstiftningen på iakttagande av god försäkringssed. Den första överenskommelsen tillkom redan år 1913.

För övervakning av att reglerna i överenskommelserna följts har funnits en särskild nämnd, Marknadsföringsnämnden (tidigare Förvaltningsnämnden), som utsågs av försäkringsbolagen. FTF hade två representanter i den.

År 1986 tillsatte försäkringsbranschen en utredning med uppgift att bl.a. se över frågan om juridisk person som ombud. Att ha juridiska personer som ombud hade tidigare varit möjligt i mycket begränsad utsträckning. Utredningsgruppen bestod av representanter för bolagen men även FTF och FAO var representerade. Gruppens arbete ledde till en ny marknadsföringsöverenskommelse, i vilken möjligheten att anlita juridisk person som ombud utvidgades. Överenskommelsen trädde i kraft den 1 april 1986.

Följande regler i överenskommelsen är av särskilt intresse i målet.

Bolag får för yrkesmässig försäljning anlita juridisk person (entreprenör) om följande förutsättningar är uppfyllda.

a) De kunskapskrav som uppställts för fälttjänstemän skall uppfyllas av entreprenörens ägare och hos entreprenören anställd personal som yrkesmässigt säljer försäkring.

b) Såväl entreprenören som ägaren/ägarna skall vara registrerade som ombud. Hos entreprenören anställd, som säljer försäkring, skall likaledes vara registrerad som ombud.

c) Entreprenören och hos denne anställd personal får inte driva annan verksamhet än förmedling av försäkring och därmed sammanhängande rådgivning.

d) Entreprenörens ägare skall ha varit anställd(-a) i försäkringsbolag som ordinarie fältman eller ha motsvarande erfarenhet från verksamhet hos försäkringsbolag.

De särskilda begränsningar som gäller för entreprenörens ägare får inte utgöra hinder mot att entreprenören helt eller delvis ägs av försäkringsbolag.

Ansvar anslöt sig till den nya överenskommelsen. Ett antal försäkringsbolag avstod dock från att ansluta sig. Överenskommelsen är därför inte ett bindande avtal mellan bolagen. Däremot är dess innehåll ett uttryck för god försäkringssed.

FTF medverkade alltså i den grupp som arbetade fram en ny marknadsöverenskommelse. Vidare har FTF:s representanter i marknadsföringsnämnden godtagit överenskommelsen och därmed accepterat de möjligheter som den öppnade att anlita entreprenörer. FTF har också genom den av FTF nämnda förlikningsöverenskommelsen år 1988 godtagit att försäljning av försäkring kan ske genom franchisetagare eller entreprenörer.

FTF har även vid ett stort antal lokala förhandlingar enligt medbestämmandelagen medverkat till att franchisetagare anlitats. Av 1990 års fältavtal kan man utläsa att andra försäljningskanaler än anställda fälttjänstemän under alla förhållanden har accepterats sedan år 1990.

Sedan mer än tio år tillbaka har alltså försäljning av försäkring skett genom bl.a. franchisetagare och FTF har varit införstådd med denna utveckling. Idag finns det ett hundratal franchisetagare i försäkringsbranschen och dessa har i sin tur flera anställda, såväl säljare som kontorstjänstemän. Samtliga dessa omständigheter styrker att det är vedertaget i försäkringsbranschen att försäljning av försäkring kan ske genom franchisetagare.

I fråga om innebörden av begreppet franchising kan följande nämnas.

År 1984 tillsatte den dåvarande regeringen en utredning med uppgift att undersöka ett antal frågor rörande franchising. I betänkandet Franchising (SOU 1987:17) lämnas på s. 40-41 följande beskrivning av begreppet franchising.

Franchising innebär att en näringsidkare, franchisegivaren, mot ersättning medger en eller flera andra näringsidkare, franchisetagarna, rättighet att driva en viss verksamhet under en viss tidsperiod, ofta med optionsrätt för franchisetagarna. Franchisegivaren och franchisetagarna är normalt ägarmässigt oberoende av varandra. Verksamheten består vanligen i försäljning av varor och/eller tjänster inom ett visst geografiskt område. Franchisetagarna får också rätt men även skyldighet att använda franchisegivarens näringskännetecken, varumärken och/eller andra särskilda varukännetecken samt även av denne erbjuden service och administrativa tjänster. Villkoren för verksamheten regleras så gott som alltid genom ett standardiserat kontrakt mellan parterna samt genom av franchisegivaren givna anvisningar, i regel i form av kontraktsbilagor och handböcker. Franchisetagarna är också underkastade kontinuerlig kontroll och uppföljning i olika former från franchisegivarens sida.

I betänkandet framgår på s. 53 att försäkringsbranschen är ett av de områden inom vilket franchising förekom redan i mitten av 1980-talet.

När det gäller de aktuella franchiseavtalen bör framhållas följande.

Ansvaret för försäljningsverksamheten ligger enligt lag på försäkringsgivaren och ytterst på bolagets styrelse och VD. På grund härav har det krävts en ingående reglering av rättsförhållandet mellan franchisetagaren och bolaget, vilket också föranlett vissa begränsningar i franchisetagarens självständighet.

Arbetsgivarparterna kommer i det följande att kommentera innehållet i de aktuella franchiseavtalen mot bakgrund av synpunkter som har framförts från FTF:s sida under handläggningen av tvisten.

FTF har bl.a. anmärkt mot att agenturen, dvs. franchisetagaren, påtar sig att inte avvika från den idemässiga grunden för Ansvars verksamhet. Det är emellertid vanligt att franchiseavtal inleds med en ingress i vilken franchisegivaren redogör för sin affärside. För Ansvar är en viss livsstil - nykterhet - en central del av företagets affärside. Det är självklart och nödvändigt att ett företag som företräder Ansvar gentemot konsumenterna måste stå bakom denna affärside. Eftersom affärsiden i detta fallet är intimt förknippad med individen, måste ideologin även delas av dem som arbetar hos franchisetagaren.

Vidare har FTF påtalat att agenturen fortlöpande skall informera Ansvar om anställd personal och alla förändringar vad avser personalen samt att agenturens egen personal skall uppfylla Ansvars kunskapskrav för säljpersonal. Arbetsgivarparterna vill i detta sammanhang erinra om lydelsen i § 4 i 1988 års förlikningsöverenskommelse med FTF. Den lyder:

De kunskapskrav, som uppställts för fälttjänsteman, skall också uppfyllas av entreprenören och den personal hos denne som yrkesmässigt säljer försäkring. För kontorstjänstemän anställda hos entreprenören, skall branschens kunskapskrav uppfyllas.

Vid utarbetningen av franchiseavtalen har en ambition hos Ansvar varit att i möjligaste mån förekomma sådan kritik från FTF som att en anställning hos franchisetagaren medför ett kringgående av branschens kollektivavtal och att franchiseföretagen bedriver en oseriös verksamhet.

Ett av de krav som FTF tidigare framfört har just varit kompetensnivån hos medarbetarna i franchiseföretaget, men även att branschens kollektivavtal skall tillämpas i deras anställningsförhållanden. Förlikningsöverenskommelsen år 1988 innefattade inte krav på att man tecknade kollektivavtal med FTF, bara att branschens kollektivavtal skulle tillämpas. För att Ansvar skall kunna tillfredsställa FTF:s önskemål härvidlag måste Ansvar med nödvändighet veta vilka personer som är anställda hos franchisetagaren. Den uppställda regeln är således ursprungligen initierad av FTF självt.

FTF har också påtalat att agenturen har rätt att utse ombud och att ombudet inte får vara engagerad för andra försäkringsbolag. Det är enligt arbetsgivarparternas uppfattning vedertaget i alla sammanhang att ett ombud inte får företräda flera försäkringsbolag för samma typ av försäkring. Eftersom Ansvar säljer både liv- och sakförsäkring blir begränsningen naturligtvis generell. Franchisetagaren utser ombud, betalar deras provisioner och sociala avgifter samt svarar för deras utbildning.

FTF har framhållit att agenturen inte utan Ansvars medgivande får idka annan verksamhet än försäljning och beståndsvård av Ansvars försäkringsprodukter. Detta krav uppfyller också en av bestämmelserna i 1986 års marknadsöverenskommelse som reglerar vad som är god försäkringssed. Kravet är dessutom gängse vid franchiseverksamhet och i synnerhet när det gäller mindre franchiseföretag. Att sådana krav uppställs sammanhänger med att franchisetagarens verksamhet har en stark anknytning till franchisegivarens och det får därför utifrån sett, t.ex. från konsumentens sida, inte föreligga en risk för sammanblandning.

Vidare har FTF framhållit att agenturen skall bedrivas på heltid. Med detta avses att verksamheten skall bedrivas med full kraft. Även detta är det normala i franchiseförhållanden. Det är självklart att Ansvar vill förvissa sig om att det blir en effektiv bearbetning av marknaden. Avtalet reglerar inte C.J:s, M.J:s och E.R.F:s arbetstid.

FTF har också angett att Ansvars tariffer och bestämmelser skall tillämpas. Alla förmedlare av försäkring måste emellertid tillämpa försäkringsbolagens tariffer och bestämmelser. Det saknar i detta sammanhang betydelse om förmedlaren är anställd fälttjänsteman, franchisetagare eller en helt fristående mäklare som representerar kunden. Det är alltid försäkringsbolaget som ytterst bestämmer försäkringsvillkoren och priset för försäkringen.

Det har vidare påståtts från FTF:s sida att agenturen åtar sig att marknadsföra och nyteckna försäkringar för Ansvar i enlighet med en av bolagen uppställd försäljningsbudget och ett försäljningsmål. Påståendet är felaktigt så till vida att det ger intryck av att Ansvar ensidigt fastställer försäljningsbudget och försäljningsmål. Försäljningsbudget och försäljningsmål fastställs gemensamt av Ansvar och franchisetagaren efter överläggningar dem emellan.

FTF har angett att marknadsföring skall ske enligt Ansvars marknadsföringsplan samt att Ansvar och agenturen skall komma överens om förslag till budget för agenturen. Enligt arbetsgivarparternas uppfattning framstår det som naturligt att marknadsföringen sker enligt en gemensam plan mellan franchisegivare och franchisetagare och det är mycket vanligt att en klausul med denna innebörd är inskriven i franchiseavtal.

Vidare har FTF påstått att agenturen utåt skall framträda som ett Ansvar-bolag. Detta påstående är felaktigt så till vida att vad som anges i avtalen är att agenturen utåt skall framstå som ett Ansvar-bolag "imagemässigt" sett. Det typiska för franchising är just att avtalsparterna har en gemensam image utåt gentemot konsumenten. Agenturen har full frihet att profilera sig med den egna företagsbeteckningen, vilket också har skett i förevarande fall.

FTF har påtalat följande. "Agenturen betalar en årsavgift motsvarande ett basbelopp för att ta del av offert-, förbesiktnings-, värderings-, jurist- och aktuarietjänster samt vad som i övrigt normalt ianspråktas av Ansvars distriktschefer samt för att använda Ansvars datasystem och marknadsföringsmaterial. I avgiften ingår också utnyttjandet av Ansvars namn och goodwill." FTF:s påstående är felaktigt såväl vad gäller beloppets storlek som vad som ingår. Förutom att franchisetagarna betalar en årlig fast avgift som uppgår till två basbelopp, debiteras de härutöver enligt principen "löpande räkning" för flera av de ovan uppräknade tjänsterna. Dessutom betalar franchisetagaren kostnader för resor och logi för Ansvars medarbetare när deras tjänster tas i anspråk på annan ort än vederbörandes anställningsort. Franchisetagaren bekostar även utbildning av den egna personalen. Omkostnader i samband med information eller utbildning som Ansvar erbjuder franchisetagaren bekostas av franchiseföretaget.

FTF har också angett att Ansvar har rätt att ta del av agenturens redovisning. Franchisekontrakt innehåller som regel bestämmelser om kontroll från franchisegivarens sida och det är normalt att franchisegivaren har rätt att ta del av franchisetagarens redovisning. Franchisegivaren har nämligen ett berättigat intresse av att franchisetagarens verksamhet bedrivs på ett sunt sätt och med ett positivt resultat. Sviktande lönsamhet och i värsta fall betalningsinställelse eller konkurs riskerar att negativt påverka franchisegivarens verksamhet.

Slutligen har FTF gjort gällande att det följer av 2, 3, 5, 13, 14, 16 och 24 §§ i franchiseavtalen att agenturen är integrerad i bolagets organisation. Detta bestrids. Det saknas stöd i de åberopade paragraferna för FTF:s påstående. Detsamma gäller för FTF:s påstående att det följer av 2, 3, 5, 7, 8, 17, 20 och 23 §§ i avtalen att agenturen inte bedriver någon gentemot Ansvar självständig verksamhet.

Arbetsgivarparterna bestrider slutligen FTF:s påstående att agenturens ägare bedriver sin verksamhet under i princip samma villkor som för formellt anställda fälttjänstemän hos Ansvar. Arbetsgivarparterna vitsordar dock att vissa av förutsättningarna är desamma som för anställda säljare, såsom t.ex. Ansvars tariffer, att åtagandet avser att sälja försäkringar för Ansvar och att Ansvar tillhandahåller informationsmaterial, produktsortiment, ansökningshandlingar o.d. samt i fråga om Ansvars relationer till försäkringstagarna. Dessa faktorer saknar dock betydelse för frågan om ett anställningsförhållande föreligger mellan Ansvar å ena sidan samt C.J., M.J. och E.R.F. å den andra.

FTF har också under målets handläggning åberopat en rad omständigheter till stöd för sitt påstående att ett kringgående av arbetstagarbegreppet skulle föreligga. Arbetsgivarparterna har följande kommentarer.

FTF har påstått att franchiseavtalen är konstruktioner som syftar till att de tidigare anställda skall fortsätta att vara verksamma för Ansvar utan att dock längre vara anställda. Det är i och för sig ostridigt att det i franchiseföretagen finns säljare anställda som tidigare har haft anställning i Ansvar. FTF:s formulering har emellertid en andemening som kan ge intryck av att Ansvar ensidigt påtvingat dessa fälttjänstemän en konstruktion som enbart har till syfte att Ansvar skall undandra sig olika förpliktelser gentemot dem. Så är inte fallet. Det har hos C.J., M.J. och E.R.F. funnits ett mycket stort intresse av att få arbeta för Ansvar som självständiga företagare med den självständighet och frihet som detta innebär. Det har i realiteten varit C.J., M.J. och E.R.F. som varit pådrivande för att få till stånd franchiseavtalen. Det är således inte Ansvar som valt en rättslig form för avtalet som innebär att den före detta fälttjänstemannen är arbetstagare hos ett aktiebolag. Det är efter moget övervägande, gemensamma diskussioner och inom ramen för den fulla avtalsfriheten som parterna valt denna form för samarbete.

Vidare har FTF påstått att Ansvar har ett avgörande inflytande över de övriga personer som anlitas i franchiseföretagens verksamhet. Detta påstående är felaktigt. Ansvar har inte ett avgörande inflytande över de personer som anställs hos franchisetagaren. Franchisetagaren har endast en skyldighet att informera Ansvar om vilken personal som är anställd. Franchisetagaren har fullt arbetsgivaransvar gentemot sina anställda. Beslut om huruvida någon skall anställas, vem som skall anställas och alla med anställningen sammanhängande frågor, ombesörjs av franchisetagaren. Anledningen till informationsskyldigheten är de krav som uppställts när det gäller kompetensen hos anställda i franchiseföretag. Ansvar har, mot bakgrund av FTF:s tidigare agerande i detta avseende, uppfattat detta som en av förutsättningarna för att FTF skall anse att en franchisetagare bedriver en seriös verksamhet. Eftersom Ansvar i egenskap av försäkringsgivare enligt lag har det yttersta ansvaret för försäljningsverksamheten, måste bolaget även av detta skäl få information om vilka som är anställda.

FTF har också påstått följande: "Åtagandet avser efter hand uppkommande arbetsuppgifter för Ansvars räkning. Arbetet utförs efter Ansvars direktiv och på Ansvars villkor. Ansvar har direkt insyn i och kontroll över bolagets verksamhet och äger fritt konkurrera med bolaget. Motsvarande rätt gentemot Ansvar saknas." Påståendena är felaktiga. De ger intryck av att Ansvar utövar arbetsledning i förhållande till franchisetagaren. Så är inte fallet. Franchisetagaren agerar helt självständigt utan någon arbetsledning från Ansvar. Parterna har endast överenskommit om vissa försäljningsmål. Franchisetagaren har således full frihet när det gäller planering av arbetet, hur och när detta skall genomföras och över huvud taget upplägget av försäljningen.

FTF har vidare angett att C.J., M.J. och E.R.F. samt bolagen använder av Ansvar tillhandahållet arbetsmaterial. Visst marknadsföringsmaterial, försäkringsvillkor och liknande ren produktinformation tillhandahålles av Ansvar. Det är viktigt att framhålla att franchisetagaren är skyldig att hålla med eget kontor, egna inventarier såsom möblemang, datautrustning, telefon och allt övrigt eget arbetsmaterial.

FTF har gjort gällande att C.J., M.J. och E.R.F. på grund av de regler som Ansvar har satt upp för bolagens verksamhet är i socialt, ekonomiskt och arbetsmässigt hänseende att jämställa med arbetstagare i Ansvar. FTF har därvid framhållit att de inte kan påverka arbetsinnehållet utan utåt framstår som anställda i Ansvar och att deras ersättning baseras på i princip samma provisionsregler som gäller för anställda fälttjänstemän. Arbetsgivarparterna bestrider dessa påståenden. C.J., M.J. och E.R.F. är anställda i separata aktiebolag som har en självständig beslutanderätt och inflytande över hur verksamheten och arbetet i företaget skall bedrivas. Medarbetarna i bolagen framstår inte heller utåt som anställda i Ansvar. Tvärtom framgår helt klart på t.ex. brevpapper och visitkort att C.J., M.J. och E.R.F. är anställda i franchiseföretagen. Att ersättningen till franchiseföretagen utgått i form av provision är naturligt med hänsyn till den typ av verksamhet som avtalen med Ansvar avser. Det bestrids att franchiseföretagen har samma provisionsregler som Ansvars fast anställda fälttjänstemän.

Franchisetagarna står en egen affärsrisk och ägaren har t.ex. ingen återanställningsrätt i Ansvar. Vidare har skattemyndigheterna gjort bedömningen att aktiebolagen är självständiga företag genom att utfärda F-skattebevis. Slutligen har ägaren till franchiseföretaget satsat eget kapital i verksamheten.

Arbetsgivarparterna bestrider att kollektivavtalen är tillämpliga på det arbete som utförs av C.J., M.J. och E.R.F. för det fall de skulle anses vara jämställda uppdragstagare hos Ansvar.

FTF

Det saknar betydelse för arbetstagarbegreppet att det är fråga om franchiseavtal. Förekomsten av mäklarföretag innebär ingen förändring på säljsidan. Marknadsföringsöverenskommelsen är en marknadsrättslig rättsakt och beaktar inte förevarande typ av arbetsrättsligt problem.

Även anställda fälttjänstemän utser och instruerar sina egna ombud. Visserligen betalar inte fälttjänstemännen sina ombud men på samma sätt som när det gäller agenterna avstår fälttjänstemännen en del av sin ersättning till ombuden i gengäld mot att ombuden utför en del av fälttjänstemannens arbete.

Arbetsgivarparternas kommentarer till avtalsinnehållet är felaktiga i åtminstone två avseenden; dels vad avser agenturens image, dels vad avser Ansvars inflytande över av agenturen anställd personal. När det gäller agenturens image står uttryckligen i § 13 att agenturens kontor utåt skall framträda som ett Ansvar-kontor. När det gäller den senare frågan har agenturen inte bara en informationsskyldighet utan Ansvar ställer även upp specifika krav på kunskaper hos de anställda.

När det gäller F-skattebevis räcker det för att erhålla ett sådant att man för skattemyndigheten uppger att man avser att bedriva näringsverksamhet.

När det gäller arbetsgivarparternas påstående att man valt samarbetsform efter ett moget övervägande vill FTF påpeka att det i förevarande fall är fråga om ett standardavtal som upprättats långt innan de i målet aktuella avtalen slöts och i vilket har angetts att agenturen skall vara en juridisk person.

DOMSKÄL

Bakgrunden

C.J., M.J. och E.R.F. var t. o. m. den 30 juni 1993 anställda som fälttjänstemän hos Ansvar. Fälttjänstemannaarbetet är reglerat i kollektivavtal. I slutet av juni 1993 träffade Ansvar två individuella avtal - betecknade "Samarbetsavtal avseende försäljning och beståndsvård av försäkring" - det ena med AB Micrima Försäkring, ägt av C.J. och M.J. gemensamt, och det andra med Försäkringsservice ERF AB, ägt av E.R.F.. Samarbetsavtalen trädde i kraft den l juli 1993, dvs. samtidigt som anställningarna upphörde.

En bolagsombildning har sedermera skett. AB Micrima Försäkring har ändrat namn och heter numera AB Micrima i Sala och ägs av C.J. ensam. M.J. äger ett nybildat bolag med namnet AB Micrima i Västerås. Mellan Ansvar och vart och ett av dessa bolag gäller ett samarbetsavtal.

Arbetsdomstolen väljer att i det följande för C.J., M.J. och E.R.F. använda benämningen agenter. Benämningen täcker inte bara den verksamhet de bedriver avseende försäljning och beståndsvård av försäkring inom ramen för samarbetsavtalen utan även deras egenskap av ägare till bolagen och undertecknare av samarbetsavtalen (jfr § 20 i avtalsmallen).

Tvisten

I målet vill FTF få prövat huruvida Ansvar har skyldighet att tillämpa kollektivavtalen för försäkringstjänstemän på det arbete avseende försäljning och beståndsvård av försäkring som utförs av de tre agenterna inom ramen för samarbetsavtalen. Enligt FTF:s uppfattning skall man bortse från att samarbetsavtalen formellt har träffats mellan Ansvar och agenternas aktiebolag utan anse avtalen i realiteten gällande mellan Ansvar och agenterna personligen. FTF har anfört att ett kringgående av arbetstagarbegreppet föreligger och att agenterna på grund av avtalsinnehållet och övriga omständigheter rätteligen är att anse som arbetstagare i förhållande till Ansvar, varmed följer skyldighet för Ansvar att tillämpa kollektivavtalen på deras arbete. I andra hand har FTF gjort gällande att agenterna i vart fall är jämställda uppdragstagare hos Ansvar och att på den grunden skyldighet föreligger för Ansvar att tillämpa kollektivavtalen på arbetet.

Arbetsgivarparternas inställning är följande. Samarbetsavtalen, som utformats som franchiseavtal, har av Ansvar slutits med självständiga aktiebolag. Ett aktiebolag kan inte vara arbetstagare. Aktiebolagskonstruktionen har inte tillkommit för skens skull. Kollektivavtalen är därför inte tillämpliga på det arbete som agenterna utför. Om agenterna skulle vara att betrakta som jämställda uppdragstagare, är kollektivavtalen likväl inte tillämpliga på agenternas arbete. Arbetsgivarparterna har tillagt att vid bedömningen av om ett kringgående av arbetstagarbegreppet föreligger en helhetsbedöming skall göras. Härvid skall samarbetsavtalen ses mot bakgrund av den strukturförändring som har ägt rum inom försäkringsbranschen under senare år och den allt hårdare konkurrens om dugliga säljare som försäkringsbolagen haft att möta.

Några inledande synpunkter

Den i domsbilagan återgivna avtalsmallen skall utgöra grunden för prövningen

Vid prövningen av tvisten har arbetsdomstolen inte haft tillgång till samarbetsavtalen i deras verkliga lydelse. Parterna har emellertid förklarat sig vara ense om att prövningen skall ske med utgångspunkt från innehållet i den avtalsmall som i kopia är fogad till domen som bilaga. Det är också avtalsmallen som har legat till grund för de förhandlingar som har förekommit mellan parterna rörande tvisten.

Har det någon betydelse om agenterna är att betrakta som jämställda uppdragstagare?

FTF:s talan tar sikte på tre skilda kollektivavtal, nämligen dels ett lokalt kollektivavtal som är träffat mellan Ansvar och Ansvars fälttjänstemannaförening, dels det numera ej längre gällande centrala fältavtalet för försäkringsbranschen, dels 1994 års avtal för tjänstemän i försäkringsbranschen om löner och allmänna anställningsvillkor. Det sistnämnda avtalet, som avlöste bl.a. fältavtalet, utgör ett gemensamt riksavtal för försäkringsbranschens tjänstemän vilka är anställda i företag som är anslutna till FAO.

Den utredning som föreligger i målet ger inte grund för något annat antagande än att vart och ett av de tre nämnda kollektivavtalen vilar på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. FTF har emellertid som en andrahandsståndpunkt gjort gällande att agenterna är att betrakta såsom jämställda uppdragstagare och att kollektivavtalen som följd därav är tillämpliga på deras arbete. Till detta vill arbetsdomstolen anföra följande.

I 1 § första stycket medbestämmandelagen anges att lagen är tillämplig på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. I paragrafens andra stycke finns emellertid en regel att i lagen anses som arbetstagare även den som utför arbete åt annan och därvid inte är anställd hos denne men har en ställning av väsentligen samma slag som en anställd. Sistnämnda grupp av personer brukar kallas jämställda uppdragstagare.

Innebörden av det sistnämnda lagrummet är att medbestämmandelagen därigenom har ett vidsträcktare tillämpningsområde än om lagen gällt endast arbetstagare i civilrättslig mening. Ett kollektivavtal som är grundat på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet har i enlighet härmed ett snävare tillämpningsområde än medbestämmandelagen och omfattar inte jämställda uppdragstagare, försåvitt avtalet inte genom en särskild bestämmelse utvidgats på motsvarande sätt som lagen. (Jämför angående den nu berörda begreppsfrågan K. Källström i F. Schmidt m.fl., Löntagarrätt rev. uppl. 1994, 2 kap. s. 61, 63 och 70.)

De kollektivavtal som målet gäller får, som redan nämnts, antas bygga på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet och det har inte gjorts gällande att avtalen skulle ha utvidgats till att innefatta även jämställda uppdragstagare. Kollektivavtalen gäller alltså inte denna persongrupp. För prövningen av FTF:s talan blir därmed utan betydelse om agenterna skulle vara att betrakta som jämställda uppdragstagare.

Betydelsen av att samarbetsavtalen har utformats som franchiseavtal

Arbetsgivarparterna har i många hänseenden hämtat stöd för sin inställning i tvisten i det förhållandet att samarbetsavtalen utformats som franchiseavtal. Som en bakgrund till denna argumentation har arbetsgivarsidan i sin sakframställning lämnat en utförlig redovisning över de system för franchising som förekommer i Sverige. Den närmare innebörden av denna särskilda form för samverkan mellan näringsidkare har också belysts av verkställande ledamoten i Svenska Franchiseföreningen advokaten S.S. i vittnesförhör på begäran av arbetsgivarsidan.

FTF:s inställning i målet är att det saknar betydelse för tvisten att samarbetsavtalen har givits formen av franchiseavtal.

Arbetsdomstolen ser saken på följande sätt. Sannolikt förhåller det sig så att franchisetagare såsom arbetspresterande parter i allmänhet är att betrakta som självständiga företagare och inte arbetstagare i civilrättslig mening. Uttrycken franchiseavtal eller franchisetagare är emellertid inte reglerade i lag och synes inte i den praktiska tillämpningen ha någon absolut klar och entydig innebörd. Det ligger tydligtvis ingenting i själva samverkansformen som utesluter att ett franchiseavtal i det enskilda fallet kan innebära att franchisetagaren civilrättsligt är att uppfatta som arbetstagare med franchisegivaren som arbetsgivare. Detta gäller särskilt som - enligt vad S.S. har uppgivit - det speciella med franchisesystemet är att franchisegivaren hårt styr franchisetagarens verksamhet genom regler i avtalet. Utredningen i målet har givit det allmänna intrycket att franchising är en samverkansform inom näringslivet som inte är direkt anpassad till rådande gränsdragning inom civilrätten mellan självständiga företagare och arbetstagare. Det förhållandet att en arbetspresterande part i ett samverkansförhållande är att hänföra till kategorin franchisetagare innebär därför inte något i rättsligt hänseende klarläggande besked i frågan huruvida parten skall anses som självständig företagare. Med hänsyn till det anförda anser arbetsdomstolen att det inte har någon direkt betydelse för prövningen i målet att samarbetsavtalen har utformats såsom franchiseavtal.

Betydelsen av att samarbetsavtalens parter på den arbetspresterande sidan är aktiebolag

Som framgår av den inledningsvis i domskälen lämnade redovisningen för tvisten har det förhållandet att samarbetsavtalens parter på den arbetspresterande sidan är aktiebolag av arbetsgivarparterna tillmätts särskild betydelse. Frågeställningen skall ses mot bakgrund av det självklara förhållandet att en juridisk person - vare sig det är fråga om ett handelsbolag, ett aktiebolag eller någon annan form av juridisk person - inte kan vara arbetstagare i civilrättslig mening. En arbetsgivar/arbetstagarrelation kan föreligga endast under förutsättning att man kan komma fram till att det aktuella avtalsförhållandet på ett eller annat sätt är att uppfatta på det sättet att det finns en fysisk person som är arbetspresterande part.

Diskussionen om hur man vid gränsdragningen självständig företagare/arbetstagare skall se på avtal i vilka en juridisk person anges som arbetspresterande part kan lämpligen ha som utgångspunkt ett avsnitt i medbestämmandelagens förarbeten som rör frågan om kringgående av arbetsrättslig lagstiftning och kollektivavtal (se SOU 1975:1 s. 739). Avsnittet har följande lydelse:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

När man talar om åtgärder för att söka undgå tillämpning av kollektivavtal och sådan lagstiftning som nyss nämnts synes man härmed kunna åsyfta åtminstone två olika företeelser.

Den ena är att parterna i ett tjänsteavtal - i fullt samförstånd eller genom att ena parten utnyttjar ett överläge för sig - söker ge tjänsteavtalet sken av att vara något annat, exempelvis ett entreprenadavtal. Avtalet rubriceras som "entreprenadavtal", den arbetspresterande parten benämnes i avtalet "entreprenör", ersättningen för arbetet skall enligt avtalet utgå i form av en klumpsumma, den arbetspresterande parten åtager sig enligt avtalets formella innehåll inte någon personlig arbetsskyldighet osv. Åtminstone med den numera tillämpade metoden för avgörande av huruvida en person i förhållande till annan är att betrakta såsom arbetstagare eller uppdragstagare (självständig företagare) eller - om man så vill - med nuvarande utformning av det civilrättsliga arbetstagarebegreppet, synes hithörande fall knappast behöva vålla några problem som motiverar lagstiftning på det arbetsrättsliga området. Såsom har framgått i det föregående fäster domstolarna avseende inte blott vid det formella innehållet i parternas avtal utan även vid det sätt varpå avtalsförhållandet mellan parterna faktiskt gestaltar sig och till samtliga övriga omständigheter, som är ägnade att belysa förhållandet mellan parterna (se exempelvis AD 1970:16 och 1974:3). Och härvid har domstol givetvis att bortse från den omständigheten, att ett av den arbetspresterande parten bildat bolag inskjutits som part i avtalet, om detta skett för skens skull. - - - - - - - -

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det nu återgivna avsnittet ur medbestämmandelagens förarbeten ger uttryck för uppfattningen att åtgärder som syftar till ett kringgående av tvingande arbetsrättslig lagstiftning eller av kollektivavtal kan åtkommas i rättstillämpningen genom den metod som numera används för gränsdragningen mellan arbetstagare och uppdragstagare, dvs. en sammanvägning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. I sin praxis har arbetsdomstolen givit sin anslutning till denna uppfattning. Det finns heller inte anledning till någon invändning mot vad som anförs sist i det åberopade avsnittet om att domstol "härvid", dvs. vid sammanvägningsproceduren, givetvis har att bortse från den omständigheten att ett av den arbetspresterande parten bildat bolag inskjutits som part i avtalet, om detta skett för skens skull. Arbetsdomstolen anser emellertid att detta uttalande inte får läsas motsättningsvis och uppfattas på det sättet att en "genomsyn" av den juridiska personen skulle kunna ifrågakomma endast om själva bolagsbildningen kan anses ha tillkommit för skens skull. Det avgörande är om omständigheterna ger stöd för att avtalsförhållandet utformats i syfte att kringgå tvingande lagstiftning eller kollektivavtal. (Ett annat synsätt kommer måhända till uttryck i Olof Bergqvist-Lars Lunning, Medbestämmandelagen, 2:a uppl., s. 47, och i Lars Lunning, Anställningsskydd, 7:e uppl., s. 17.)

Även i ett fall när en juridisk person anges som arbetspresterande part är det alltså ändamålsenligt att använda den sedvanliga sammanvägningsproceduren. Härigenom ges en lösning på problemet att avgöra huruvida det är befogat att anse den fysiska person vilken står bakom bolagsbildningen som arbetstagare i förhållande till huvudannen i avtalsförhållandet. Det är emellertid viktigt att understryka att det förhållandet att ett aktiebolag - med den ingående reglering och kontroll i skilda hänseenden som gäller för en sådan juridisk person - angivits som arbetspresterande part i avtalet utgör en omständighet som med betydande tyngd talar emot att ett arbetstagarförhållande föreligger. I fall av förevarande slag bör vid helhetsbedömningen och sammanvägningen av de skilda omständigheterna särskild vikt tillmätas sådana omständigheter som talar för eller emot att ett kringgående av tvingande lagstiftning eller kollektivavtal föreligger.

Omständigheter i detta fall som talar för eller emot att ett kringgående av lagstiftning eller kollektivavtal föreligger

Betydelsen av att de tre agenterna före tillkomsten av samarbetsavtalen varit anställda hos Ansvar

En omständighet som brukat uppfattas som tecken på att ett kringgående av lag eller kollektivavtal kan föreligga är att den arbetspresterande parten tidigare har varit anställd hos huvudmannen. Det finns därför anledning att rikta uppmärksamheten på situationen då de tre agenterna vid halvårsskiftet 1993 lämnade sina anställningar hos Ansvar och samarbetsavtalen kom till stånd. Härom har framkommit följande i målet.

Dåvarande personalchefen hos Ansvar L.N. har berättat bl.a. följande. Sedan förfrågningar kommit från ett antal fälttjänstemän hos Ansvar om möjligheten att få arbeta som egna företagare förhörde sig Ansvar om intresset för detta hos företagets samtliga fälttjänstemän. Ett tiotal fälttjänstemän anmälde intresse. Dessa "synades" av Ansvar. Alla accepterades inte som möjliga franchisetagare. Det gjorde bara de som var framgångsrika som säljare och som Ansvar ansåg ha förutsättningar att lyckas som franchisetagare. Ansvars bolagsjurist utarbetade under medverkan av utomstående expertis ett utkast till franchiseavtal som de berörda fälttjänstemännen fick del av. Avtalets slutliga utformning är resultatet av en dialog mellan Ansvar och de berörda fälttjänstemännen. Att erbjuda fälttjänstemän möjlighet att sälja försäkringar som egna företagare har inte varit ett sätt för Ansvar att bli av med personal. Det finns sålunda ingen koppling mellan franchiseverksamheten och de rationaliseringar och personalnedskärningar som har företagits inom Ansvar.

C.J. har berättat att han redan innan han fick erbjudande om att bli franchisetagare hade velat arbeta med försäkring som egen företagare. Både han och E.R.F. har som en särskild fördel med franchiseverksamheten angett att de fått möjlighet att koncentrera sig på själva försäljningsverksamheten eftersom de kunnat lägga över allt "pappersarbete" på anställd personal. Som anställda fälttjänstemän hos Ansvar fick de sköta allt sådant arbete själva. Såväl C.J. som E.R.F. har uppgett att de påverkat samarbetsavtalens slutliga utformning.

Utredningen ger enligt arbetsdomstolens mening klart vid handen att C.J., M.J. och E.R.F. själva eftersträvat en annan form av relation till Ansvar än ett anställningsförhållande. Det finns inget som tyder på att de skulle ha tvingats eller övertalats att träffa samarbetsavtalen.

En fråga som har diskuterats i målet är i vad mån det kan föreligga risk för att ett franchisesystem utnyttjas på det sättet att fälttjänstemän som Ansvar av olika anledningar inte anser "hålla måttet" och därför vill bli av med erbjuds att bli franchisetagare. Annat har emellertid inte framkommit i målet än att de fälttjänstemän som fick möjlighet att sälja försäkringar för Ansvar på franchisebasis var framgångsrika säljare hos Ansvar.

Arbetsdomstolen finner att det förhållandet att de tre agenterna före tillkomsten av samarbetsavtalen varit anställda som fälttjänstemän hos Ansvar inte i och för sig ger något stöd för att syftet från Ansvars sida varit att kringgå kollektivavtalen.

I vilken utsträckning innefattar samarbetsavtalen personliga förpliktelser för agenterna gentemot Ansvar rörande arbetets utförande?

Om det vid prövningen kan konstateras att agenterna har personliga förpliktelser rörande arbetets utförande direkt gentemot Ansvar, är detta givetvis en omständighet som talar för att agenterna är arbetstagare i förhållande till Ansvar och att bolagsbildningen tillkommit i syfte att kringgå kollektivavtalen. FTF har gjort gällande i målet att det föreligger långtgående sådana förpliktelser. Detta har förnekats av arbetsgivarparterna.

I § 7 i samarbetsavtalet finns en bestämmelse om att "agenturen" skall bedrivas på heltid. Enligt FTF:s mening innebär denna bestämmelse att agenterna skall göra en personlig arbetsinsats på heltid. Att FTF lägger denna innebörd i bestämmelsen synes bero på att FTF anser att det reellt sett föreligger en identitet mellan samarbetsavtalens begrepp agenturen och agenturens ägare. Arbetsgivarparterna delar inte detta synsätt och anser att bestämmelsen i § 7 över huvud taget inte reglerar agenternas arbetstid. Enligt arbetsgivarsidans uppfattning har bestämmelsen endast den innebörden att verksamheten skall bedrivas med full kraft. Syftet med bestämmelsen från Ansvars sida har enligt arbetsgivarsidans mening varit att man velat försäkra sig om att en effektiv bearbetning av marknaden äger rum.

L.N. har i den nu aktuella frågan lämnat följande uppgifter. De tre agenterna har full rätt att låta någon annan utföra försäljningsarbetet. Det föreligger alltså inte någon personlig arbetsskyldighet för någon av agenterna. Inte heller är de skyldiga att vara verksamma på heltid. Det finns inget som hindrar dem från att ta uppdrag inom t.ex. kompetensutveckling. Från Ansvars sida bygger samarbetsavtalen på antagandet att agenterna i egenskap av ägare och företagsledare skall se till att verksamheten går bra.

Arbetsdomstolen konstaterar att den omtvistade bestämmelsen i § 7 i samarbetsavtalen har formulerats något oklart. Ordet heltid för onekligen tanken till att bestämmelsen utgör en föreskrift om arbetstiden för anställda, medan det förhållandet att det är agenturens situation som regleras i bestämmelsen ger stöd för att det är sättet för verksamhetens bedrivande som avses. Enligt domstolens mening talar övervägande skäl för att uppfatta bestämmelsen i enlighet med det senare alternativet. Detta innebär att bestämmelsen inte kan anses utgöra något belägg för att agenterna skulle ha en personlig på samarbetsavtalet grundad arbetsskyldighet. Avtalets innehåll i övrigt stödjer inte heller FTF:s inställning i det nu aktuella hänseendet. Särskilt finns anledning att peka på att det i avtalet förutsätts att även andra än agenturens ägare skall kunna utföra försäljningsarbete (jfr §§ 5 och 14).

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att det inte kan anses att någon personlig, på samarbetsavtalet grundad arbetsskyldighet föreligger för agenterna gentemot Ansvar.

I sammanhanget bör även framhållas följande. Samarbetsavtalen måste naturligen antas vila på förutsättningen att agenterna skall göra en betydande personlig arbetsinsats vid verksamhetens bedrivande och att de själva skall svara för en huvudsaklig del av försäljningsarbetet. Förhören med C.J. och E.R.F. har också bekräftat att verksamheten kommit att utövas på detta sätt. Detta förhållande är emellertid, enligt domstolens bedömande, en närmast självklar sak i ett nystartat tjänsteföretag av mycket begränsad storlek och kan inte i och för sig uppfattas som ett uttryck för någon personlig bindning mellan agenterna och Ansvar.

Arbetsdomstolens sammanfattande omdöme blir att några personliga förpliktelser för agenterna direkt gentemot Ansvar rörande arbetets utförande inte kan anses föreligga.

Föreligger arbetsledning, direktivrätt, kontroll eller liknande från Ansvars sida gentemot agenterna rörande arbetets utförande?

FTF har som en sammanfattande beskrivning över agenturernas verksamhet anfört att agenturen ställer agentens arbetskraft till Ansvars förfogande. Det är något osäkert vad FTF lägger i detta uttalande. FTF synes dock mena att agenterna i sitt försäljningsarbete är underställda Ansvars arbetsledning och underkastade Ansvars direktiv och närmare kontroll. Agenterna skulle alltså inte själva, synes FTF mena, kunna bestämma om exempelvis sättet för arbetets utförande, arbetstiden och platsen för arbetets utförande.

Arbetsgivarparterna har bestritt att Ansvar utövar någon arbetsledning eller liknande gentemot agenterna. C.J. och E.R.F. har redovisat samma uppfattning.

Rörande försäljningsverksamhetens och beståndsvårdens bedrivande bör följande bestämmelser i samarbetsavtalen uppmärksammas i detta sammanhang.

Agenturen skall marknadsföra och nyteckna försäkringar för Ansvar i enlighet med den försäljningsbudget och de försäljningsmål som överenskommits med Ansvar samt med tillämpning av Ansvars tariffer och andra bestämmelser (§ 7). Agenturens marknadsföring skall genomföras enligt Ansvars marknadsföringsplan och parterna skall inför varje kalenderår komma överens om marknadsbearbetningen och förslag till budget för agenturen (§ 8). I fråga om arbetsplats anges att agenturen på egen bekostnad skall etablera och upprätthålla fast kontor/arbetsplats inom verksamhetsområdet och anskaffa erforderliga inventarier (§ 12). Det föreskrivs vidare att det skall vara möjligt att nå agenturen under normal kontorstid och att ett minimikrav är fungerande telefonsvarare och uppringning till kunden samma dag (§ 12).

Vad särskilt gäller regeln att marknadsföringen skall genomföras enligt Ansvars marknadsföringsplan har genom förhören med C.J. och E.R.F. framkommit att det inte är fråga om någon strikt och detaljerad planering. E.R.F. har sagt sig inte känna sig förhindrad att vid sidan av det marknadsföringsmaterial som tillhandahålls av Ansvar ta fram och distribuera broschyrer rörande den egna verksamheten.

När det gäller skyldigheten att tillämpa Ansvars tariffer har arbetsgivarparterna gjort gällande att en sådan skyldighet föreligger för alla som förmedlar försäkringar, oavsett om förmedlaren är anställd fälttjänsteman, franchisetagare eller mäklare. Arbetsgivarparterna har understrukit att det alltid ytterst måste vara försäkringsbolaget som bestämmer försäkringsvillkoren och priset för försäkringarna. Vad arbetsgivarparterna sålunda anfört har inte bestritts av FTF.

Enligt arbetsdomstolens mening ger den nu lämnade redovisningen stöd för att Ansvar genom skilda bestämmelser i samarbetsavtalen har tillförsäkrat sig ett långtgående inflytande över försäljningens bedrivande. Till en inte ringa del synes detta visserligen sammanhänga med försäkringsverksamhetens speciella karaktär och det ansvar för verksamheten som ytterst vilar på företaget såsom försäkringsgivare. Även bortsett härifrån måste konstateras att Ansvar genom regler i avtalet skaffat sig instrument för att kunna dirigera försäljningsverksamheten i bolagen. Detta betyder dock inte att situationen är att uppfatta på det sättet att Ansvar genom avtalen kan utöva arbetsledning över agenterna eller att dessa är ställda till Ansvars förfogande för efter hand uppkommande arbetsuppgifter. Utredningen i målet ger tvärt om intrycket av att agenterna har en ganska långtgående frihet att självständigt organisera försäljningsverksamheten samt på egen hand planera och genomföra sina arbetsuppgifter.

Ger samarbetsavtalen agenterna utrymme att verka som självständiga företagare eller ligger det närmare till hands att uppfatta dem som jämställda med arbetstagare?

I detta avsnitt av domskälen tar domstolen upp till granskning ett antal olika frågeställningar som rör frågan om agenterna vid en bedömning med utgångspunkt från innehållet i samarbetsavtalen och omständigheterna i övrigt kan betraktas som självständiga företagare eller om det ligger närmare till hands att uppfatta dem som i ekonomiskt och socialt hänseende jämställda med arbetstagare.

Karaktäristiskt för den verksamhet som agenterna har att utöva enligt samarbetsavtalen är den mycket starka bindning som föreligger i förhållande till Ansvar. Det kontor som avtalsenligt skall upprättas skall framträda som ett Ansvar-kontor (§ 13 första stycket). Verksamheten får inte utan Ansvars medgivande avse annan verksamhet än försäljning och beståndsvård av Ansvars försäkringsprodukter (§ 7 tredje stycket). Agenternas bolag blir inte ägare till upparbetat eller förvaltat försäkringsbestånd utan detta tillhör Ansvar (24 §). Ansvar har rätt att ta del av redovisningen i agenternas bolag (§ 17). Agenterna skall äga bolagen och aktier i dessa får inte överlåtas utan Ansvars medgivande (§ 20). Samarbetsavtalet kan av Ansvar sägas upp med omedelbar verkan om agenten går i konkurs eller i övrigt kan antas vara på obestånd eller om agenten avlider (§ 21).

De nu anförda omständigheterna ger vid handen att agenterna inte disponerar över sin verksamhet på det sätt som får anses vara typiskt för det fria företagandet inom näringslivet. Det förhåller sig emellertid otvivelaktigt på det sättet att många företagare inom skilda branscher - inte minst vid franchising - i egenskap av arbetspresterande parter verkar under former som innefattar en bindning som är av jämförlig art och omfattning som den som gäller för agenternas bolag. Och detta förekommer utan att det med fog kan göras gällande att företagaren i själva verket intar ställningen av arbetstagare.

Vid bedömningen skall vägas in även ett antal olika omständigheter som talar för att agenterna driver verksamhet i sina bolag som företagare. De har satsat ett inte obetydligt eget kapital i verksamheten och står affärsrisk. I bolagen har byggts upp en självständig administration innefattande bl.a. etablerande och upprätthållande av ett fast kontor samt anskaffande av erforderliga inventarier för verksamheten. Enligt samarbetsavtalen är det tänkt att agenternas bolag skall kunna ha även andra anställda än agenturens ägare. Detta förekommer också i viss utsträckning. Verksamheten bedrivs under egen firma. Visitkort och brevpapper är utformade på sådant sätt att det går att se att verksamheten är fristående i förhållande till Ansvar. Bolagen svarar själva för i stor sett alla kostnader i verksamheten. Ersättningen från Ansvar för försäljningen och beståndsvården utgår enbart till bolagen och utgår i form av ren provision utan något inslag av garanterad ersättning. Provisionssatsen ligger på en helt annan nivå än som gäller för säljare anställda hos Ansvar.

Innefattar Ansvars åtgärd att träffa aktuella samarbetsavtal med fälttjänstemännen en sådan avvikelse från vad som förekommer inom branschen som kan tyda på ett syfte från Ansvars sida att kringgå gällande kollektivavtal?

Vardera partssidan har från sina utgångspunkter lämnat en redovisning över den utveckling med entreprenörsföretag knutna till försäkringsbolagen som har förekommit inom branschen under särskilt de sista femton åren.

Utan att gå närmare in på vad som har anförts i förevarande hänseende konstaterar arbetsdomstolen att Ansvars åtgärd att träffa samarbetsavtal med fälttjänstemän inte innefattar någon avvikelse från vad som tidigare har förekommit och varit accepterat inom branschen. En granskning av Ansvars handlande betraktat mot bakgrund av utvecklingen inom branschen ger inget belägg för att syftet från Ansvars sida varit att kringgå gällande kollektivavtal. Utredningen synes ge stöd för att även andra bolag ansett att det funnits anledning att av marknadsskäl knyta självständiga entreprenörsföretag till verksamheten.

Sammanfattande synpunkter; ställningstagande till FTF:s talan

Arbetsdomstolen har i det föregående med utgångspunkt från innehållet i samarbetsavtalen och under beaktande av förhållandena i övrigt granskat föreliggande omständigheter och därvid riktat uppmärksamheten särskilt på sådant som kan tala för eller emot att ett kringgående av kollektivavtalen föreligger.

I sistnämnda hänseende har enligt domstolens uppfattning följande kunnat konstateras.

Agenterna övergick direkt från att vara anställda som fälttjänstemän hos Ansvar till att bedriva försäljning och beståndsvård av försäkringar i egna aktiebolag men i nära samverkan med Ansvar enligt de regler som är uppställda i samarbetsavtalen. Övergången skedde såvitt utredningen visar helt frivilligt från agenternas sida och var i själva verket eftersträvad av dem. Inte heller i övrigt föreligger något förhållande i anslutning till själva övergången som ger anledning till antagande att syftet från Ansvars sida var att kringgå kollektivavtalen. Det skall framhållas att arbetsgivarparterna har lämnat en utförlig redogörelse för motiven från Ansvars sida för att träffa samarbetsavtalen. Det finns enligt arbetsdomstolens bedömande inte någon grund för att anta att de sålunda uppgivna motiven inte skulle vara de verkliga. Vad FTF har gjort gällande om att samarbetsavtalen skulle ha kommit till stånd som ett led i en personalneddragning från Ansvars sida och att syftet i enlighet härmed skulle ha varit att skapa flexibilitet i försäljningsverksamheten vinner inte stöd i utredningen.

Arbetsdomstolen har vidare funnit att det inte föreligger någon på samarbetsavtalen grundad personlig arbetsskyldighet för agenterna gentemot Ansvar eller eljest några personliga förpliktelser mot företaget som kan föra tanken till att agenterna reellt sett har ställningen som arbetstagare i förhållande till Ansvar. Någon arbetsledning, kontroll eller liknande från Ansvars sida gentemot agenterna föreligger inte, utan intrycket är tvärtom att agenterna har en betydande frihet att självständigt organisera försäljningsverksamheten och på egen hand planera och genomföra arbetsuppgifterna.

Domstolen har ställt frågan om samarbetsavtalen ger agenterna utrymme att bedriva verksamhet som företagare eller om det ligger närmare till hands att uppfatta dem som jämställda med arbetstagare. Domstolen har funnit att en mycket stark bindning i förhållande till Ansvar föreligger i den verksamhet som agenterna har att utöva enligt samarbetsavtalen. Detta förhållande skall ställas mot att det finns ett antal olika omständigheter som talar för att agenterna är att uppfatta som företagare. Särskilt märks att agenterna själva bär affärsrisk, att det i bolagen har byggts upp en självständig administration med ett fast kontor, att verksamheten utåt bedrivs på ett sådant sätt att den ter sig fristående i förhållande till Ansvar samt att bolagen själva svarar för i stort sett alla kostnader i verksamheten.

Vid en sammanvägning av såväl de nu anförda omständigheterna som vad i övrigt framkommit och under särskilt beaktande av att de arbetspresterande parterna enligt samarbetsavtalen utgörs av aktiebolag kommer arbetsdomstolen till den slutsatsen att C.J., M.J. och E.R.F. inte är att anse som arbetstagare hos Ansvar och att Ansvar alltså inte är skyldigt att tillämpa kollektivavtalen på det arbete som de utför enligt samarbetsavtalen.

FTF:s talan skall följaktligen avslås.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången är FTF skyldigt att ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader. FTF har inte haft någon erinran mot arbetsgivarparternas ersättningsyrkande.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Försäkringstjänstemannaförbundets talan.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Försäkringstjänstemannaförbundet att ersätta Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation, Ansvar, ömsesidig Livförsäkring för Helnyktra, samt Ansvar, ömsesidig Sakförsäkring för Helnyktra, för rättegångskostnader med femtiofemtusensexhundrafemtiofyra (55 654) kr, varav 45 090 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1994-11-02, målnummer A-247-1993

Ledamöter: Hans Stark, Gösta Ihrfelt (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Palle Landin, Ulf E. Nilsson, Lennart Aspegren, Alf Karlsson och Stig Ahlin. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Jarnfelter

Domsbilaga

Mellan Ansvar, ömsesidig sakförsäkring för helnyktra, Ansvar ömsesidig livförsäkring för helnyktra, Idea sakförsäkringsaktiebolag, Idea Livförsäkringsaktiebolag och Motor Union Assuransfirma AB i sin egenskap av generalagent för Guardian Royal Exchange Assurance plc (Gre) (nedan gemensamt även kallade "Bolagen") på den ena sidan och Försäkringsservice ERF AB (nedan kallat "Agenturen"), har i dag ingåtts följande

SAMARBETSAVTAL

avseende försäljning och beståndsvård av försäkring

§ 1

INLEDNING OCH SYFTE

Ansvar och Idea tillhandahåller försäkring för människor med en medveten livsstil. De har ofta en livsstil som kännetecknas av t ex ideellt engagemang, regelbunden motion, medvetna kostvanor och inget eller restriktivt tobaksbruk.

Ansvar meddelar försäkring endast till personer som är helnyktra, enligt vad bolagsordningen därom stadgar.

Ansvars namn är väl inarbetat på den svenska försäkringsmarknaden. Ansvar Sak bildades 1932 och Ansvar Liv 1982. Idea Sak som bildades 1990, liksom Idea Liv, bildat 1992, är helägda dotterbolag till Ansvar Sak. Den svenska generalagenturen för det engelska försäkringsbolaget GRE innehas sedan 1978 av Motor Union Assuransfirma AB, som är helägt dotterbolag till Ansvar Sak.

§ 2

Samarbetets syfte är att ge Agenturen goda förutsättningar för sin verksamhet genom tillgång till Ansvars, Ideas och GREs namn, goodwill och kunnande, medan Bolagen genom samarbetet får möjligheter att genom ytterligare säljkanaler öka försäljningen.

För att tillgodose kraven på en kostnadseffektiv och flexibel marknadsföring och försäljning, och närhet till kunderna, använder sig Bolagen av olika försäljningskanaler. En värdefull sådan utgör franchisesystemet inom vilket franchisetagare - i detta avtal benämnd agentur - i egna självständigt bedrivna rörelser exklusivt tillhandahåller Bolagens försäkringar och därtill hörande tjänster.

Bolagen har rätt att träffa avtal med annan agentur eller tillsätta fälttjänstemän eller annan försäljningskanal, för verksamhet inom samma geografiska verksamhetsområde som Agenturen verkar i. Eventuell överenskommelse om undantag för viss tid eller i annat hänseende från denna regel, framgår av bilaga 1.

Väl fungerande och kostnadseffektiva försäljningskanaler gagnar ytterst försäkringstagarnas intressen.

§ 3

Med hänsyn till att Ansvar och Idea bedriver sin verksamhet på en idemässig grund, som framgår av § 1, och att Ansvars och Ideas såväl nuvarande som tillkommande kunder antas att i vidaste mening dela dessa värderingar, påtar sig Agenturen och dess ägare att iaktta ett beteende som inte avviker från den idemässiga grunden, samt att värna om, att den som har anställning hos, är fritidsombud för eller har samarbetsavtal med Agenturen, iakttar samma förhållningssätt.

Brott mot denna paragraf skall anses utgöra grovt avtalsbrott.

§ 4

PARTERNAS STATUS MM

Detta samarbetsavtal är tecknat mellan självständiga näringsidkande juridiska personer, med alla de rättigheter och förpliktelser som följer därav.

Inget anställningsförhållande etableras genom samarbetsavtalet.

Agenturen har inte behörighet att i rättsliga angelägenheter företräda något av Bolagen.

§ 5

AV AGENTUREN ANSTÄLLD PERSONAL ELLER UPPDRAGSTAGARE

Agenturen har i alla avseenden fullt arbetsgivarsansvar samt ansvarar för samtliga kostnader för lön, sociala avgifter, semester, pension mm för anställda och uppdragstagare.

Agenturen skall fortlöpande informera Bolagen om vilken personal som är verksam i eller för Agenturen, med angivande av arbetsuppgifter och kvalifikationer. Anställs säljande personal eller slutar sådan personal sin anställning, skall detta, oavsett anledning, omedelbart anmälas till Bolagen. Agenturen äger rätt att utse ombud. Ombud får ej samtidigt vara engagerad för konkurrerande försäkringsbolag eller eljest förmedla sådant bolags produkter.

Agenturen leder verksamheten för de ombud som den utsett och svarar för arvodering och de förpliktelser som i övrigt kommer ifråga i anledning av uppdrag eller anställning.

Agenturen förbinder sig att i förhållande till anställd personal tillämpa gällande kollektivavtal mellan FAO och FTF.

§ 6

Hos Bolagen skall finnas en person som övergripande svarar för kontakter och ärenden mellan Agenturen och Bolagen. Bolagen skall informera Agenturen vid förändring.

§ 7

UPPDRAG OCH ÅTAGANDE

Agenturen medges att inom det i bilaga 1 angivna geografiska området, utföra de nedan nämnda uppgifterna.

Agenturen har rätt att teckna försäkringar också utanför verksamhetsområdet, men inte att aktivt bearbeta marknaden där.

Agenturen skall exklusivt tillföra Bolagen försäkringsaffär inom person- och sakförsäkring. Agenturen och dess ägare får inte utan Bolagens skriftliga medgivande, varken direkt eller indirekt, idka annan verksamhet än försäljning och beståndsvård av de av Bolagens försäkringsprodukter som omfattas av samarbetsavtalet, och därmed sammanhängande uppgifter. Agenturen får inte i sin verksamhet uppträda så att missförstånd kan uppstå på denna punkt.

Agenturens verksamhet skall bedrivas på heltid.

Bolagens respektive vid varje tillfälle gällande tariffer och andra bestämmelser skall tillämpas.

Agenturen åtar sig att

1. marknadsföra och nyteckna försäkringar för Bolagen i enlighet med den med Bolagen överenskomna försäljningsbudgeten och försäljningsmålen, som framgår av bilaga 2.

2. bevaka och främja förnyelse av Bolagens aktuella försäkringsportfölj i området (beståndsvård).

Agenturen äger inte rätt att

1. utan Bolagens skriftliga medgivande uppbära försäkringspremier eller annan betalning som skall tillfalla Bolagen.

2. såvitt avser sakförsäkring, acceptera risk som faller utanför Bolagens riskurvalsregler, och såvitt avser livförsäkring, acceptera nytecknad försäkring, ändringar eller tillägg till tidigare ingångna försäkringsavtal, som gällande förrän Bolagen genom försäkringsbrev eller på motsvarande sätt meddelat accept.

3. att bekräfta återköp, utlova försäkringsersättning eller andra utbetalningar eller liknande utfästelser i Bolagens namn.

Agenturen skall vid varje kontakt med försäkringstagarna iaktta vad som är uttryck för god försäkringssed och bestämmelserna i tillämplig lag. Överträdelse skall, om den kan medföra förlust för bolaget, ersättas av Agenturen.

Brott mot denna paragraf skall anses utgöra grovt avtalsbrott.

§ 8

För Agenturens marknadsföring av Bolagens namn och produkter inom området (§ 7) skall Bolagen tillhandahålla Agenturen information om aktuellt produktsortiment och marknadsföringsmaterial, liksom tariffer, ansökningshandlingar, villkor mm, som behövs för verksamheten.

Om Bolagen förmedlar försäkringsprodukter utöver sitt ordinarie sortiment, har Agenturen rätt att efter överenskommelse med Bolagen sälja även dessa.

Marknadsföringen skall genomföras enligt Bolagens marknadsföringsplan. Parterna skall inför varje kalenderår överenskomma om marknadsbearbetningen och förslag till budget för Agenturen.

§ 9

Vid nyteckning av försäkring (§ 7) noterar Agenturen kundernas önskemål om olika försäkringslösningar och vidarebefordrar dessa till Ansvar, Idea eller GRE, som träffar avtal under förutsättning att önskemålen kan accepteras. Beståndsvård (§ 7) omfattar bl a kontakter i syfte att löpande försäkringar förnyas och att ytterligare försäkringar tecknas, liksom att vid behov försäkringsbeloppen höjs, men också t ex besvarande av frågor från försäkringstagarna och lämnande av information till försäkringstagarna om förhållanden rörande försäkringsavtalen som har betydelse för dem. Om Bolagens informationsåtaganden stadgas i § 10.

§ 10

INFORMATION

Bolagen svarar alltid för och till försäkringstagarna distribuerar den information om villkorsändringar mm, som skall lämnas enligt lag eller praxis. Bolagen skall även fortlöpande informera Agenturen om sådana förändringar eller annat som har betydelse för försäkringsförsäljning och beståndsvård.

§ 11

KONKURRENS

Agenturen skall iaktta de principer och regler som vid varje tid gäller inom Bolagen vid intern konkurrens om försäkringsaffär. Konkurrensfall mellan Agenturen och anställda i Bolagen, eller mellan skilda agenturer, som inte kunnat lösas på annat sätt, skall slutligt avgöras av Bolagens etiska nämnd.

§ 12

KONTOR M.M.

Agenturen skall på egen bekostnad etablera och upprätthålla ett fast kontor/arbetsplats i området. Det skall vara möjligt att nå Agenturen per telefon under normal kontorstid. Minimikrav är fungerande telefonsvarare och uppringning till kunden samma dag.

Agenturen skall likaså på egen bekostnad anskaffa erforderliga inventarier för verksamheten. Dessa skall av Agenturen, i gemensamt intresse, alltid hållas i propert skick.

Datautrustning som avses anslutas till Bolagens försäkringsregister skall installeras i samråd med Bolagen. Tillgång till försäkringsregister kan medges först när erforderligt tillstånd lämnats av Datainspektionen.

§ 13

IMAGE

Agenturens kontor skall utåt framträda som ett Ansvar-, Idea- och GRE- kontor. Samma gäller Agenturens verksamhet i övrigt.

Agenturen har under den tid avtalet gäller rätt att använda sitt eget firmanamn i kombination med Bolagens namn, beteckningar och symboler, efter överenskommelse om utformningen med Bolagen.

Agenturen ges därigenom möjlighet att visa att Agenturen i egen självständigt bedriven verksamhet exklusivt representerar Bolagen.

Agenturen har dock inte rätt att som eget firmanamn eller som del av eget firmanamn använda Ansvar, Idea eller GRE. Bolagen har uteslutande rätt till sina registrerade varumärken och firmanamn, liksom till övriga produktnamn och liknande som finns i Bolagens sortiment eller identitet, oavsett om registrering skett respektive kunnat ske eller ej.

Agenturens skyldighet enligt första stycket, och rätt enligt andra stycket att i sin verksamhet använda Bolagens namn, beteckningar och symboler, upphör omedelbart då detta avtal upphör att gälla.

§ 14

UTBILDNING

Agenturens ägare och personal, som säljer försäkringar, skall uppfylla Bolagens kunskapskrav för säljpersonal. Uppfylls ej dessa krav och vidtager ej Agenturen skyndsamt de åtgärder som behövs för att uppnå kunskapskraven, skall förhållandet anses utgöra grovt avtalsbrott.

Viss information och utbildning ordnas centralt eller lokalt av Bolagen och erbjuds Agenturen.

Information och utbildning som Bolagen erbjuder bekostas av Bolagen. Omkostnader såsom resor, kost och logi, bekostas av Agenturen. Bolagen svarar inte för kostnader för IFU-utbildning eller motsvarande utbildning, som krävs för att uppfylla Bolagens kunskapskrav för säljpersonal.

Agenturen svarar för att ombuden har erforderlig utbildning för och följer reglerna för försäljningsverksamheten.

§ 15

PROVISION OCH ANNAN ERSÄTTNING

För nyteckning av Bolagens alla typer av försäkringar, som förmedlas av Agenturen, betalar det av Bolagen som meddelar försäkringen, provision baserad på försäkringens premie under det första året, som framgår av bilaga 3, om försäkringstagaren betalar den första premieaviseringen.

Provisionen för sakförsäkring förfaller till betalning månaden efter det att försäkringen trätt i kraft och första premieinbetalning skett.

Provisionen för livförsäkring förfaller till betalning månaden efter det att försäkringen utfärdats och första premieinbetalning skett.

För uppföljning och beståndsvård av existerande försäkringsportfölj betalar Bolagen, i proportion till beståndets fördelning mellan bolagen, en provision till Agenturen. I beräkningen ingår - förutom vid livförsäkring - även en bedömning med hänsyn till skadeutfallet i beståndet under det senaste året. Arvodet skall bestämmas för ett år i taget, enligt bilaga 3, och utbetalas med 1/12 varje månad i efterskott.

§ 16

SERVICE MM FRÅN BOLAGEN, SAMT ERSÄTTNING

Bolagen skall tillhandahålla offert-, förbesiktnings-, värderings-, jurist- och aktuarietjänster, samt vad som i övrigt normalt ianspråktas av Bolagens försäljningsorganisation.

För ianspråktagande av Bolagens datasystem, marknadsföringsmaterial som står i proportion till verksamheten, tjänster som nämns i första stycket m m, och för de marknadsmässiga fördelar som ligger i utnyttjandet Ansvars, Ideas och GREs namn och goodwill, skall Agenturen till Bolagen erlägga en årlig avgift enligt bilaga 4. För mer omfattande konsultationer av Bolagens personal, t ex jurist, aktuarie, brandingenjör, betalar Agenturen ersättning enligt bilaga 4.

I den händelse Agenturen förmedlar en sakförsäkringsansökan, som Bolagen efter sakkunnig prövning avvisar, delas omkostnaderna för prövningen lika mellan Bolagen och Agenturen om orsaken till avvisandet varit uppenbar för en försäkringskunnig person.

§ 17

KONTROLL OCH REDOVISNING

Bolagen har rätt att ta del av Agenturens redovisning. En sådan ordning är en naturlig följd av att Agenturen i sin marknadsföring har rätten att använda Bolagens namn mm (§ 13), och Bolagens legitima intresse i följd därav att verksamheten drivs på ett sunt sätt och med acceptabel lönsamhet.

Agenturens årsredovisning skall utan dröjsmål tillställas den person hos Bolagen som framgår av § 6.

§ 18

FÖRSÄKRINGAR MM

Agenturen skall teckna erforderliga försäkringar för sin verksamhet, vari bör ingå ren förmögenhetsskada till i förhållande till Agenturens verksamhet erforderligt belopp.

Agenturen skall hålla sina lokaler väl skyddade mot inbrott eller annat intrång.

§ 19

VITE MM

Bryter part detta avtal genom uppsägning av avtalet till upphörande under löpande avtalsperiod, utan att grovt avtalsbrott, konkurs eller liknande föreligger hos motparten eller dess ägare, eller att agenturens ägare avlidit, skall parten till motparten, med undantag av fall som anges i andra stycket, utge vite med ett halvt basbelopp (enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring) per återstående månad av avtalstiden.

Föranleder Agenturen, dess ägare, anställda eller uppdragstagare, genom direkta eller indirekta åtgärder eller annat handlande av dessa, att avtalet genom andra partens försorg eller annorledes bringas att upphöra före avtalsperiodens utgång, skall Agenturen till Bolagen utge vite med ett halvt basbelopp per återstående månad av avtalsperioden.

Vid brott mot § 7, tredje stycket, eller eljest om Agenturen bedrivit verksamhet som kan stå i strid med Bolagens intressen eller kan konkurrera med Bolagen, skall Agenturen och dess ägare, eller om Agenturen överlåtits, förutvarande ägare, solidariskt till Bolagen utge ett halvt basbelopp per återstående månad av avtalstiden räknat från avtalsbrottet.

§ 20

AKTIE/ANDELSÖVERLÅTELSE

Agenturen, i den juridiska form den bedrivs, skall vara ägd av den eller de fysiska personer som undertecknat detta samarbetsavtal. Aktier eller andel får inte, utan Bolagens skriftliga godkännande, överlåtas, pantsättas eller förfogas över på annat sätt.

Juridiska personer får inte utan Bolagens medgivande äga aktier eller andelar i Agenturen.

Godkännande till överlåtelse kan lämnas av Bolagen om den tilltänkte förvärvaren befinnes lämplig och påtecknar detta avtal.

Om Agenturens ägare blir faktiskt urståndsatt att fortsätta rörelsen på grund av långvarig sjukdom eller liknande och annan uppgörelse inte träffas, skall rörelsen överlåtas på annan som Bolagen skriftligen godkänner.

Brott mot denna paragraf skall anses utgöra grovt avtalsbrott.

§ 21

FÖRTIDA UPPHÖRANDE AV AVTALET

Vid grovt avtalsbrott, eller p g a annat väsentligt avtalsbrott, kan part säga upp detta avtal med omedelbar verkan.

Part kan även säga upp detta avtal med omedelbar verkan om part går i konkurs eller likvidation, ställer in betalningarna eller i övrigt kan antas vara på obestånd. Motsvarande skall också gälla om förhållandet avser Agenturens ägare. Avtalet kan även sägas upp omedelbart om Agenturens ägare avlider.

§ 22

I händelse av att Agenturen under en tolvmånadersperiod inte genomsnittligt uppfyllt försäljningsmålen enligt bilaga 2, har Bolagen rätt att säga upp avtalet med tre månaders uppsägningstid.

§ 23

I händelse av att samarbetet enligt detta samarbetsavtal upphör, oavsett anledning, förpliktar sig Agenturen att under ett år från samarbetets upphörande varken direkt eller indirekt, genom samarbete med andra eller på annat sätt, uppsöka försäkringstagare i området, som var kund hos Ansvar, Idea eller GRE vid uppsägningstidpunkten, med avsikten att sälja försäkring.

§ 24

ÖVRIGT

Allt material som Bolagen ställt till Agenturens förfogande, såsom namnlistor, tariffer osv skall returneras till Bolagen så snart samarbetet upphört. Rätten till nyttjande av försäkringsregistren upphör omedelbart.

Försäkringar i Bolagen ingår i Bolagens bestånd och tillhör Ansvar, Idea eller GRE-agenturen.

Agenturen blir sålunda inte under några förhållanden ägare till upparbetat eller förvaltat försäkringsbestånd, och äger ej heller rätt till ersättning för sådant bestånd utöver vad som regleras ifråga om nyteckning mm i detta avtal. Agenturens kunder, ombud mm är, så snart samarbetet har upphört, fria för bearbetning på det sätt Bolagen finner lämpligt.

Bolagen äger rätt att ur intjänade provisioner gottgöra sig för eventuella fordringar på Agenturen.

§ 25

SEKRETESS

Vardera parten är skyldig att iaktta fullständig sekretess om sådan information som den andra parten begär skall behandlas konfidentiellt.

Part äger inte heller i övrigt till utomstående lämna information om den andra partens affärsförhållanden eller interna relationer och angelägenheter.

Agenturen åtar sig att tillse att samtliga personer som är verksamma i eller åt Agenturen och som kommer i kontakt med information av sekretesskaraktär påtecknar en tystnadsförpliktelse enligt bilaga 5.

Vad i denna punkt sägs gäller till fullo även efter avtalstidens utgång.

§ 26

TVIST

Varje tvist i samband med detta samarbetsavtal skall, om tvisten inte görs upp i godo, avgöras av skiljenämnd i Stockholm, enligt tillämplig lag.

Part äger dock rätt att vända sig till domstol för att erhålla betalning för ostridig och förfallen fordran.

§ 27

AVTALSTID OCH -ÄNDRING

Detta avtal gäller från dagen för undertecknande av båda parter och till den 31 december samma år. Det förlängs därefter med ett år i sänder om det inte skriftligen sägs upp av någon av parterna senast sex månader före löpande periods utgång. För årlig omförhandling av provision krävs ingen uppsägning av avtalet.

Ändringar och tillägg av avtalet kan endast göras skriftligen.