AD 1994 nr 37
En polisman har dömts till villkorlig dom för bedrägeri. Arbetsdomstolen har ansett att polismannen inte får avskedas.
Parter:
Staten genom Rikspolisstyrelsen; N.P-O.
Nr 37
Staten genom Rikspolisstyrelsen
mot
P-O.N. i Lyckeby.
ÖVERKLAGAD DOM
Karlskrona tingsrätts dom den 28 maj 1993, DT 121
Tingsrättens dom, se bilaga.
Staten genom Rikspolisstyrelsen har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall fastställa det av personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen den 13 oktober 1992 fattade beslutet att avskeda P-O.N.. Staten har vidare yrkat att arbetsdomstolen skall befria staten från skyldigheten att ersätta P-O.N. för dennes rättegångskostnader i tingsrätten samt att P-O.N. skall förpliktas att ersätta staten för dess rättegångskostnader där.
P-O.N. har bestritt ändring. För det fall att P-O.N. förlorar målet i arbetsdomstolen har han yrkat med stöd av 5 kap. 2 § första stycket lagen om rättegången i arbetstvister att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.
Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens dom. De har dock gjort följande tillägg och förtydliganden.
Staten
Grunden för statens ändringsyrkande är att P-O.N. har begått bedrägeri och därigenom visat sig vara uppenbart olämplig att inneha anställning som polisman.
När P-O.N. uppsökte Sparbanken den 25 mars 1991, fanns det inte några pengar på hans konto. Detta berodde på att han ungefär två veckor tidigare hade träffat överenskommelse med Föreningsbanken om att hans lön skulle överföras från Nordbanken till Föreningsbanken i stället för såsom tidigare skett till Sparbanken. Kassörskan hos Sparbanken kände igen P-O.N. både som kund och som polisman. Sparbanken har efter det inträffade gett P-O.N. möjlighet att reglera skulden men så har inte skett.
Enligt staten föreligger vissa försvårande omständigheter för P-O.N. vid bedömningen om han skall avskedas eller inte. P-O.N. var vid brottstillfället iförd polisuniform och gärningen utfördes under en rast i en skola där han bedrev undervisning om lag och rätt. Det är också försvårande att en polisman döms för ekonomisk brottslighet med tanke på de stora resurser som satsas för att bekämpa denna typ av brottslighet. P-O.N:s agerande har också ett visst inslag av förslagenhet eftersom han visste att det kan ta en viss tid innan Nordbanken överför pengar till en annan bank.
P-O.N.
Beträffande själva gärningen menar P-O.N., i likhet med i tingsrätten, att han inte uppsåtligen har vilselett kassörskan. Han godtar ändå domstolarnas bedömning av gärningen.
Det brott som P-O.N. dömts för präglas inte av förslagenhet. Brottet var dömt att misslyckas och risken var stor att det skulle upptäckas på en gång. Det var en tillfällighet att gärningen begicks när han var klädd i uniform och bedrev undervisning för skolbarn.
Ungefär en månad före händelsen hade han och hans fru bytt bank från Sparbanken till Föreningsbanken. När hans fru skulle hämta ut sin lön från Föreningsbanken, fanns inte pengarna där. Därför trodde P-O.N. att hans lön fanns på hans konto på Sparbanken. Dessutom hade lönen för februari månad kommit till Sparbanken. Samma dag som han fick ut pengarna på Sparbanken gick han till Posten och betalade diverse räkningar för ungefär 7 000 kr. Det fanns inget bankkontor tillhörigt Föreningsbanken i närheten av skolan där han undervisade.
Domskäl
Genom Karlskrona tingsrätts dom den 6 februari 1992, som har fastställts av Hovrätten över Skåne och Blekinge genom dom den 7 maj 1992, har P-O.N. dömts enligt 9 kap. 1 § brottsbalken för bedrägeri till villkorlig dom. I enlighet med vad som i allmänhet gäller om brottmålsdoms rättsverkan i civilprocess är en sådan dom visserligen inte bindande för arbetsdomstolen vid prövningen av avskedandefrågan. Brottmålsdomen skall dock, i enlighet med den fasta praxis som utvecklats på området, tillmätas betydande bevisverkan vid domstolens prövning.
Enligt arbetsdomstolens mening har inte framkommit något som ger anledning för domstolen att frångå den bedömning av den åtalade gärningen som domstolarna har gjort i det föreliggande fallet. Vid sin fortsatta prövning utgår arbetsdomstolen därför från att P-O.N. har gjort sig skyldig till bedrägeri.
Enligt 11 kap. 1 § lagen om offentlig anställning gäller att om arbetstagare har begått brott, som visar att han eller hon uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning, arbetstagaren får avskedas. Till grund för avskedandeinstitutet ligger intresset att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet. Vid prövningen av om avskedande skall äga rum har domstolen att beakta såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter.
Arbetsdomstolen har i sin praxis uttalat att det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det är fråga om polismän. Detta hänger samman med att det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och utreda begångna brott samt att polismän ofta måste ingripa med tvångsmedel mot enskilda människor. Det utgör ett villkor för att polismän skall rätt kunna fullgöra sina myndighetsutövande uppgifter att de åtnjuter allmänhetens förtroende. En förutsättning för att ett sådant förtroende skall föreligga är att polismännen är oförvitliga. Arbetsdomstolen har i enlighet med detta synsätt i sin praxis funnit det oförenligt med de krav som måste ställas på polismän att en polisman som gjort sig skyldig till brott - även brott utom tjänsten - får fortsätta sin anställning, om inte mycket speciella förhållanden föreligger (jfr exempelvis AD 1981 nr 168, 1989 nr 69, 1990 nr 66, 1992 nr 91 och 1993 nr 53).
Ordningen för handläggningen av frågor om avskedande av poliser belyses i bl.a. prop. 1993/94:65 (s. 102 - 105).
Arbetsdomstolen finner liksom tingsrätten att det bedrägeribrott som P-O.N. gjort sig skyldig till i och för sig är en lagöverträdelse av ett sådant slag att den är ägnad att rubba det nödvändiga allmänna förtroende som polismän måste åtnjuta för att rätt kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Det är också i viss mån försvårande att P-O.N. vid gärningstillfället var iförd polisuniform. Hänsyn måste emellertid också tas till att brottet inte vittnar om någon förslagenhet, att det var dömt att misslyckas och närmast synes ha skett av obetänksamhet i en pressad ekonomisk situation. Gärningen avsåg ett förhållandevis begränsat belopp. Arbetsdomstolen fäster vidare i likhet med tingsrätten vikt vid att brottet synes utgöra en engångsförseelse och att P-O.N. har mer än 20 års anmärkningsfri tjänst inom polisen.
Vid en bedömning av samtliga omständigheter i målet finner arbetsdomstolen att det förhållandet att P-O.N. gjort sig skyldig till bedrägeri inte bör anses oförenligt med en fortsatt anställning som polis. P-O.N. är följaktligen inte uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning.
Statens vadetalan skall därför avslås.
Vid denna utgång skall vidare vad tingsrätten har beslutat om rättegångskostnaderna stå fast och staten förpliktas att återgälda kostnaden för den allmänna rättshjälpen i arbetsdomstolen.
Domslut
Domslut
1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.
2. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till B.L. med sextontusentrehundrasjuttiotre (16 373) kr, varav 7 280 kr för arbete, 5 765 kr för tidsspillan och 3 328 kr för utlägg. Av det sammanlagda beloppet utgör 2 609 kr mervärdeskatt.
3. Staten förpliktas att utge ersättning för P-O.N:s rättshjälpskostnader i arbetsdomstolen med artontusentvåhundratjugosex (18 226) kr.
Dom 1994-03-09, målnummer B-107-1993
Ledamöter: Hans Stark (skiljaktig), Erik Lempert (skiljaktig), Olle Claesson (f.d. avdelningsdirektören hos arbetsmarknadsstyrelsen; tillfällig ersättare), Ulf E. P-O.N., Lennart Aspegren, Nils Gunnarsson (förre enhetschefen i Lansorganisationen; tillfällig ersättare)och Carl- Erik Wallström.
Sekreterare: Gunilla Svahn Lindström
Ledamöterna Hans Starks och Erik Lemperts skiljaktiga mening
Det bedrägeribrott som P-O.N. gjort sig skyldig till är allmänt sett en lagöverträdelse av sådant slag att den är ägnad att rubba det nödvändiga allmänna förtroende som polismän måste åtnjuta för att rätt kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. En försvårande omständighet är att P-O.N. vid gärningstillfället var iförd polisuniform. Bedrägeriet gällde ett inte obetydligt belopp. Gärningen vittnar visserligen inte om någon förslagenhet och risken för att brottet skulle upptäckas var uppenbar. Dessa omständigheter bör dock inte vid den nu föreliggande bedömningen tillmätas någon större betydelse.
Ett undanröjande av personalansvarsnämndens vid Rikspolisstyrelsen enhälliga beslut om avskedande av P-O.N. innefattar enligt vår uppfattning ett avsteg från ett principiellt synsätt som bärs upp av ett starkt allmänt intresse och som upprätthålls med konsekvens av ansvarsnämnden och domstolarna. Det enskilda fallet präglas inte av några sådana mycket speciella förhållanden som skulle göra en avvikelse motiverad.
Vid en bedömning av samtliga omständigheter i målet finner vi att det bedrägeribrott P-O.N. har begått visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Statens vadetalan skall därför bifallas.
Överröstade i denna fråga är vi ense med majoriteten i fråga om rättegångskostnaderna och återgäldandet av kostnaden för den allmänna rättshjälpen.
Tingsrättens dom (ledamöter: Roy Lindeberg, Sven Cavallin och K.-G. Lindelöw)
YRKANDEN M M
P-O.N. började inom polisen för drygt 21 år sedan och har varit anställd vid polismyndigheten i Karlskrona sedan 1978. Den 16 februari 1992 dömdes P-O.N. av Karlskrona tingsrätt för bedrägeri till villkorlig dom. Efter överklagande fastställde hovrätten över Skåne och Blekinge tingsrättens domslut den 7 maj 1992. Hovrättens dom vann laga kraft. Gärningsbeskrivningen hade följande lydelse: "Den 25 mars 1991 förmådde P-O.N. medelst vilseledande företrädare för Sparbanken Kronan vid bankens avdelningskontor i Kungsmarken i Karlskrona att till honom oriktigt utbetala ett belopp om 10 300 kr, vilket innebar vinning för P-O.N. och motsvarande skada för banken. Vilseledandet bestod i att P-O.N. till banktjänstemannen uppgav att hans lön, motsvarande det uttagna beloppet, samma dag skulle överföras från Nordbanken till P-O.N:s motbokslösa konto i Sparbanken, på vilket inga pengar fanns innestående, oaktat överföringen från Nordbanken enligt P-O.N:s anvisningar i stället skulle ske till annan bank."
Rikspolisstyrelsen genom personalansvarsnämnden beslöt den 13 oktober 1992 att avskeda P-O.N. från hans tjänst som polisassistent vid polismyndigheten i Karlskrona. Beslutet fattades med stöd av 11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning.
P-O.N. har väckt talan mot staten och yrkat att tingsrätten skall ogiltigförklara beslutet att avskeda honom. Staten har bestritt bifall till käromålet och fordrat ersättning för rättegångskostnader.
-------------------------
Som grund för sin talan har P-O.N. anfört att brottets beskaffenhet inte med hänsynstagande till anställningens art och hans personliga förhållanden samt övriga omständigheter utgör grund för avskedande.
Som grund för bestridandet har staten anfört att P-O.N. genom brottet skadat förtroendet inte bara för honom själv som polisman utan även för polisen i vidare mening. Staten har därvid hänfört sig till personalansvarsnämndens motivering, vari bl a anfördes: Till grund för avskedandeinstitutet enligt LOA ligger syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet. För att en polisman skall kunna fullgöra sina uppgifter är det av avgörande betydelse att han åtnjuter allmänt förtroende. En förutsättning för detta är att polismannen är oförvitlig. Den gärning som P-O.N. begått är sådan att det inte är förenligt med de höga krav som måste ställas på en sådan tjänsteman att P-O.N. får behålla sin anställning.
Beträffande frågan om det aktuella brottet och dess inverkan på bedömningen av förevarande tvist har parterna vidare anfört. P-O.N.: Han anser visserligen inte att han uppsåtligen vilselett kassörskan men menar sig ändå få godtaga domstolarnas bedömning. Staten: Tingsrättens och hovrättens domar utgör grund för statens uppfattning att P-O.N. är olämplig att kvarstanna som polisman. Brottet är enligt statens mening av sådan art att toleransnivån överskridits oavsett att P-O.N. har 21 års "prickfri" tjänstgöring som polisman.
DOMSKÄL
Förutom P-O.N:s egna uppgifter har från kärandesidan åberopats dels ett yttrande av f poliskommissarien N.N., daterat den 13 november 1992, dels ett anställningsintyg, avgivet av chefen för ordningsavdelningen vid polismyndigheten i Karlskrona, B.S., och daterat den 10 november 1992.
Från statens sida har de aktuella brottmålsdomarna åberopats.
P-O.N. har uppgett: Efter tjänstgöring i Helsingborg och Eslöv kom han den 1 januari 1978 till Karlskrona. Han har tjänstgjort som kvarterspolis i Rödeby under flera år och kom från 1984 att syssla så gott som uteslutande med s k brottsförebyggande verksamhet, innefattande bl a undervisning i skolorna. Vid sådan undervisning bärs uniform. Den 25 mars 1991 var han på sådan undervisning i en skola i Kungsmarken och på rasten kl 09.20-09.40 besökte han Sparbankens kontor i samma område. Han hade och har fortfarande mycket dålig ekonomi. Det innebar att han hade ett flertal räkningar att betala och hans ärende i banken var att ta ut pengar för detta ändamål. Kassörskan, som han inte närmare kände, sade att det inte flutit in några pengar. De var emellertid ense om att förseningar uppstått tidigare och kunde föreligga även nu och hon lämnade ut pengarna, 10 300 kr. P-O.N. tänkte inte på att överföring av lönen från Nordbanken vid denna tid ändrats så att Föreningsbanken istället skulle mottaga lönemedlen, eftersom P-O.N. hade oreglerade skulder i den banken. Det visade sig senare att Föreningsbanken också hade fått lönemedlen överförda till sig. P-O.N. har inte kunnat återbetala de 10 300 kr till Sparbanken. Istället har han försatts i personlig konkurs. Han har under den tid som gått efter händelsen arbetat kvar vid polisen men överförts till utredningsarbete, som han sysslade med ungefär ett år, och sedan ett knappt år har han hand om delgivningscentralen. Om avskedandet träder i kraft vet han inte hur han skall kunna försörja sig och familjen. Han har visserligen ett militärt förflutet men det ligger långt tillbaka i tiden och han tror inte att han har några egentliga möjligheter på dagens arbetsmarknad.
-------------------------
Tingsrätten finner inte någon anledning att ifrågasätta den bedömning tingsrätten och hovrätt gjort i brottmålet. Vid bedömningen av P-O.N:s talan i förevarande mål har alltså tingsrätten att utgå från att P-O.N. gjort sig skyldig till bedrägeri på sätt domstolarna funnit.
Det brott P-O.N. begått utgör ett uppsåtligt förmögenhetsbrott. I någon mån kan P-O.N:s ställning som polisman ha haft inverkan på den brottsliga gärningens genomförande. P-O.N. har i sitt yrke sedan flera år sysslat med s k brottsförebyggande verksamhet och var - iklädd uniform - just vid det här aktuella tillfället på en skola i Kungsmarken för att undervisa i lag och rätt. Allmänt sett är ett förmögenhetsbrott en överträdelse av sådant slag att den är ägnad att rubba det nödvändiga allmänna förtroende som polismän måste kunna åtnjuta för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Emellertid måste det anses som olyckligt och föga rättvisande om rubriceringen som sådan av en gärning blir avgörande för hur pass förtroendeskadlig den skall anses vara. P-O.N. har visserligen gjort sig skyldig till bedrägeri men brottet präglas definitivt inte av någon förslagenhet. Det har varit dömt att tämligen omgående avslöjas och utgör enligt tingsrättens mening snarast en impulsartad och alls icke övertänkt lösning i en akut pressad ekonomisk situation. Det måste för P-O.N. ha stått klart redan när han begick brottet att han inte skulle kunna undgå att drabbas av i vart fall ekonomiska påföljder. Till detta kommer att någon enskild person inte kan anses ha lidit skada - vad som hänt innebär i realiteten att banken ifråga gett P-O.N. en kredit man annars förmodligen skulle ha avstått från att ge. Brottet synes utgöra en enstaka företeelse för P-O.N:s vidkommande och han har mer än 20 års anmärkningsfri tjänst inom polisen. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten därför att det inte kan anses stötande om P-O.N. får behålla sin tjänst som polisassistent - det kan alltså inte genom det brott han dömts för anses att han är uppenbart olämplig att inneha denna anställning.
Denna tingsrättens bedömning utmynnar i att käromålet bör bifallas och att staten därför får stå för P-O.N:s rättegångskostnader.
DOMSLUT
1. Med bifall till käromålet ogiltigförklarar tingsrätten avskedandet av P-O.N. från hans tjänst som polisassistent vid polismyndigheten i Karlskrona
2. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen för det biträde B.L. lämnat P-O.N. till elvatusenfemhundrasjuttio (11 570) kr, avseende arbete. Av beloppet utgörs 2 314 kr av mervärdeskatt