Prop. 1993/94:65

En ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl.

Regeringens proposition 1993/ 94:65

En ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl.

Prop. 1993/94:65

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 9 december 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Anne Wibble (Finansdepartementet)

Lagrådet

Regeringen beslutade den 30 september 1993 att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om offentlig anställning, lag om fullmaktsanställning, lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister samt lag om ändring i polislagen (19841387). De förslag som remitterades till Lagrådet bör fogas till protokollet som bilaga 7.

Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 8. Jag har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Jag återkommer till Lagrådets synpunkter i författningskommentaren.

Övriga lagförslag består av rena konsekvensändringar o.d. 1 den delen får det anses att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet. Lagförslagen kan därför bli föremål för proposition till riksdagen utan föregående lagrådsprövning.

2 Allmänna utgångspunkter 2.1 Förutsättningar för offentlig förvaltning

Stora förändringar har skett inom svensk offentlig verksamhet under de senaste 30 åren. De tidigare mycket forrnbundna handläggnings- och beslutsprocessema har på ett stort antal områden förenklats. Enskilda arbetstagare har fått förändrade och vidgade uppgifter. lnom den rena myndighetsutövningen har den enskilde medborgarens rättssäkerhet i betydelsefulla avseenden stärkts genom att möjligheterna till överklagande förändrats och förbättrats. Fortnema för kontakter mellan medborgare och myndigheter har förändrats. Myndigheter vägleder och hjälper enskilda i större utsträckning än tidigare.

Verksamhet som inte innefattar myndighetsutövning har i många fall överförts till andra juridiska former, företrädesvis bolags- och stiftelse- form, eller lagts ut på entreprenad.

Ett viktigt skäl för förändringarna under senare år har varit att öka den offentliga sektorns effektivitet.

Förändringarna inom den offentliga sektorn utsätts i viss utsträckning för kritik. En del av kritikerna pekar på risker att det sker en samman- blandning mellan olika uppgifter inom en myndighet och att ovälden i myndighetsutövningen kan bli lidande.

] en demokratisk rättsstat är det grundläggande att den offentliga makten utövas under lagarna. Det är också utomordentligt viktigt att myndighetema är oberoende och opartiska i sitt beslutsfattande. 'Serviceanda" eller effektivitet får aldrig stå i motsättning till att alla medborgare måste kunna lita på att de som utövar myndighetsmakt gör detta opartiskt och självständigt.

Sverige är ett rättssamhälle. Felgreppen inom offentlig maktutövning är få. Inte desto mindre anser jag att det finns anledning att noga överväga dessa frågor inför framtiden för att undvika att krav på t.ex. hög effektivitet, god service eller andra samhällsintressen leder till en konflikt med en rättssäker och oberoende myndighetsutövning.

De beslut som fattas av de folkvalda församlingarna och de av dessa valda organen måste snabbt få genomslag i den offentliga sektorn. Mot detta måste ställas kraven på rättssäkerhet och på en oväldig och opartisk prövning av enskilda ärenden inom myndigheter. Riskerna med nya organisationsformer måste i detta avseende analyseras, liksom möjlig- heten för den enskilde att förstå hur ett ärende beretts och vem som fattar beslut och på vilken grund.

En annan aspekt är de speciella förhållanden som råder inom delar av den offentliga sektorn vid arbetskonflikter och förutsättningama för att alltid kunna ge medborgarna såväl skydd som garantier för rättssäkerhet.

Inom regeringskansliet pågår beredningsarbete för att initiera en inledande analys av nyssnämnda och närliggande frågor i syfte att så snart som möjligt få till stånd en fördjupad genomgång av de frågor som jag nu berört och de utredningsbehov som analysen kan ge upphov till.

• Sida 30
•  Original

Ett sådant arbete måste omfatta en rad olika aspekter på den offentliga maktutövningen både i stat, kommuner och landsting.

Som jag har exemplifierat kan detta framtida analys- och utrednings- arbete således även beröra vissa arbetsrättsliga frågor beträffande förhållandet mellan stat och kommun och dess anställda.

Samtidigt har det skett en betydelsefull utveckling inom den statliga förvaltningen som motiverar att redan nu göra en genomgripande genom- gång av lagen (1976:600) om offentlig anställning — LOA (omtryckt 19911600, ändrad senast 199211410).

De förändringar av reglerna i LOA som jag föreslår i det följande syftar till att förenkla och förbättra hanteringen av personalfrågor inom statsförvaltningen utan att detta skall ha några negativa effekter för medborgarnas rättssäkerhet. Av praktiska skäl väljer jag att i likhet med LOA-utredningen föreslå en ny lag, som — för att markera att det materiella innehållet i de nödvändiga specialreglema för den statliga sektorn förblir oförändrat -— bör ha samma namn som den nu gällande lagen. '

Med hänsyn till de särskilt höga krav som ställs framför allt i den rättsvårdande verksamheten föreslår jag specialregler för fullmaktsan- ställda. Dessa bör samlas i en särskild lag, lagen om fullmaktsanställning.

2.2 Utvecklingen inom statsförvaltningen

Före förhandlingsrättsreformen år 1965 vilade anställningen som statlig tjänsteman helt och hållet på offentligrättslig grund. Allt som rörde statstjänstemännens anställningsförhållanden reglerades genom offentlig- rättsliga föreskrifter och beslut.

Numera anses det att även statliga anställningar vilar på en civilrättslig grund i fortn av enskilda anställningsavtal mellan en anställd och hans anställningsmyndighet, även om där finns klara offentligrättsliga inslag, t.ex. att anställningsmyndighetens formella ingående av sådana avtal har formen av ett myndighetsbeslut.

Inom den kommunala sektorn regleras sedan länge anställnings- förhållandena i mycket liten utsträckning på offentligrättslig väg utan i stället främst genom kollektivavtal på samma sätt som på den privata arbetsmarknaden.

I statsförvaltningen har under lång tid förekommit en central reglering och detaljstyrning inom det personalpolitiska området. Regeringen, och sedermera också de centrala parterna på den statliga arbetsmarknaden, beslutade tidigare i detalj i frågor som rörde bemanning och anställnings- villkor inom de statliga myndigheterna. Myndigheterna hade inte något egentligt eget utrymme för att avgöra sådana frågor. Situationen är i dag annorlunda. Numera har de olika anställningsmyndighetema fått ett större och mera markerat arbetsgivaransvar genom att beslutanderätten i flera frågor decentraliserats till dem.

Staten har i materiellt hänseende tidigare varit föregångare inom det personalpolitiska området, bl.a. i fråga om anställningstrygghet och rätt

• Sida 31
•  Original

till tjänstepension. Numera är anställningstrygghet och förmåner i princip likvärdiga över hela arbetsmarknaden.

Med hänsyn till statsförvaltningens särart är det emellertid nödvändigt att i vissa fall finna andra lösningar i t.ex. personalpolitiska frågor än som gäller för arbetsmarknaden i övrigt. Men det är enligt min uppfatt- ning inte längre sakligt motiverat att behålla alla de särlösningar som utvecklats. I vissa fall har dessa särregleringar bidragit till att skapa behov av kraftigt dimensionerade personaladministrativa funktioner hos de statliga myndigheterna.

2.3 Den framtida regleringen

De centrala parterna på den statliga arbetsmarknaden har under senare år gått ifrån de statliga särlösningarna på nästan alla avtalsbara områden och utvecklat lösningar som i princip stämmer överens med vad som gäller inom den privata sektorn. Det statliga lönesystemet har förändrats från ett detaljreglerat system till ett system med individuellt differentierad lönesättning. Ett nytt trygghetsavtal har vidare förhandlats fram som i stora delar stämmer överens med förhållandena på den privata arbetsmarknaden. Särskilda affärsverks- och bolagsavtal, anpassade till de verksamheter som bedrivs i dessa former, har träffats. Ett nytt pensionsavtal som ansluter till den övriga arbetsmarknaden har också träffats. Även i övrigt ansluter villkoren i de statliga avtalen närtnare till vad som gäller på den övriga arbetsmarknaden.

Regeringens allmänna strävanden är att ta bort all onödig reglering av olika områden inom det svenska samhället. En given utgångspunkt är därvid att så långt det är lämpligt försöka begränsa också den särskilda författningsreglering som gäller genom LOA och anslutande författningar, främst anställningsförordningen (1965:601, omtryckt 1990z98, ändrad senast 1992135).

Regelsystemet anses ge små möjligheter till anpassning till skillnader i olika verksamheter och ge en dålig motivation för myndigheternas ledningar att mera aktivt utöva sin roll som arbetsgivare. Regelsystemets komplexitet medför också tillämpningssvårigheter. Förekomsten av dubbla regelsystem på arbetsmarknaden kan ibland göra det svårt att överblicka vilka regler som gäller.

Regeringsformen förutsätter en offentligrättslig reglering av vissa frågor som rör de statsanställda. Enligt 11 kap. 10 5 skall grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning i andra hänseenden än som berörs i regeringsformen meddelas i lag. Bestämmelsen gäller för alla statsanställda oberoende av vilka arbetsuppgifter som de utför.

Kravet på lagform vänder sig åt två håll genom att begränsa dels regeringens normgivningsmöjligheter, dels handlingsfriheten för de avtalsslutande parterna på den statliga arbetsmarknaden.

Regeln i 11 kap. 10 & har ytterligare en funktion. Genom att lagkravet endast tar sikte på de grundläggande bestämmelserna om szatstjänste- männens rättsställning, har regeringen en vidsträckt möjlighet att styra

• Sida 32
•  Original

förvaltningsorganisationen i de avseenden som inte är lag- eller avtalsreglerade.

Grundlagens krav skall vara en utgångspunkt för den framtida regle- ringen. Därutöver kan ibland allmänna lämplighetsskäl tala för en särskild lagstiftning i frågor som är speciella för de statsanställda. Dessa frågor behöver dock inte i alla detaljer regleras i lag.

Genom att använda lagstiftningen som styrmedel kan rilsdagen och regeringen också tydligare markera de särskilda krav på statlig anställning som behövs för att få till stånd en bra statlig verksamhet. Lagstiftningen garanterar också riksdagen ett särskilt inflytande i viktigare frågor som avser de statsanställdas rättsställning. Även från rättssäkerhetssynpunkt finns skäl som talar för att använda lagstiftningstekniken i vissa fall.

Enligt min uppfattning bör med dessa utgångspunkter en offentlig- rättslig reglering främst vara förbehållen förhållanden eller omständig- heter som är en följd av att statliga myndigheter utövar verksamheter som ingår som grundelement i statens relation till medborgarna. Det är fråga om arbetsuppgifter inom sådana skatte- och avgiftsftnansierade verksam- heter som typiskt sett hör hemma i den offentliga sektorn. Det är också inom sådana verksamheter som riksdagen och regeringen har intresse av att reglera förhållanden för att garantera effektivitet och rättssäkerhet. Det kan vara arbetsuppgifter som är förenade med maktutövning gentemot allmänheten, t.ex. den polisiära verksamheten.

Syftet med en särskild reglering för statsanställda bör alltså inte primärt vara att reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Syftet bör i stället vara att genom denna reglering tillgodose de allmänintressen som gör sig gällande vid utövandet av statlig verksamhet.

Vad gäller EES-avtalet kan vidare nämnas att avtalet bl.a. innebär att svenska regler skall stämma överens med de EG-direktiv som berör arbetsrätten. Jag anser i likhet med LOA-utredningen att några lagänd- ringar med anledning av EES-avtalet inte behövs på det personalpolitiska området.

Ett genomförande av förslaget till en ny LOA m.m. kräver följdändrin- gar i andra författningar. Det finns bl.a. ett stort antal författningar i vilka hänvisningar görs till olika bestämmelser i nuvarande LOA.

När det gäller förslag till förordningsändringar avser jag att i vanlig ordning senare återkomma till regeringen.

Ändringar i LAS m.m.

Lagen (1982:80) om anställningsskydd (ändrad senast 1993z718), LAS. gäller arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Sedan en tid tillbaka arbetar en kommitté, 1992 års arbetsrättskommitté (A 1991:05), med en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Kommittén har den 5 maj i år lämnat över delbetänkandet Ny anställningsskyddslag (SOU 199332) som har remissbehandlats.

På grundval av detta betänkande har regeringen nyligen i en proposition (prop. 1993/94:67, bet. 1993/94:AU4) om ändringar i lagen

• Sida 33
•  Original

om anställningsskydd och i lagen om medbestämmande i arbetslivet föreslagit i huvudsak följande ändringar i LAS.

Den tillåtna anställningstiden för visstidsanställning vid arbetsanhopning förlängs från sammanlagt högst sex månader till sammanlagt högst tolv månader under en tvåårsperiod. Den längsta tillåtna prövotiden vid provanställning förlängs från sex till tolv månader. Gällande kollektiv- avtal som innehåller kortare tillåtna avtalstider i förhållande till de nya reglerna om rätten att visstidsanställa vid arbetsanhopning och att provanställa skall undanröjas. Reglerna skall emellertid även i fortsätt- ningen kunna frångås genom kollektivavtal.

lnnan turordningen fastställs vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren ha rätt att inom turordningskretsen undanta två arbetstagare som anses vara av särskild betydelse för den fortsatta driften.

Den s.k. månadsregeln ändras. Regeln reglerar den tidsfrist inom vilken en arbetsgivare måste agera för att kunna säga upp en arbetstagare av personliga skäl eller avskeda denne. Ändringarna innebär dels att tidsfristen sträcks ut till två månader, dels att tidsfristen skall kunna brytas igenom i vissa situationer.

Mot bakgrund av ett EG-direktiv införs en regel om att arbetsgivaren i inledningen av ett anställningsförhållande skall vara skyldig att skriftligen informera arbetstagaren om villkoren i anställningen.

I propositionen föreslås också följande ändringar i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL).

Bestämmelserna om facklig vetorätt avskaffas. ] avsnittet om fredsplikt förs in en regel om förbud mot stridsåtgärder mot enmans- eller familje- företag.

Förändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.

3 Tillämpningsområdet för den nya lagen om offentlig anställning

Mitt förslag: Den nya LOA skall i huvudsak omfatta de stats- anställda och de försäkringskasseanställda. Uttrycket statligt reglerade anställningar som en grund för att bestämma LOA:s tillämpningsområde slopas.

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud- betänkandets. 131-146).

Remissinstansema: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot utredningens förslag.

Stiftelsen Nordiska museet framför en kraftig reservation mot den föreslagna begränsningen av tillämpningsområdet för nya LOA som innebär att museet i likhet med andra icke-statliga arbetsgivare med statligt lönereglerade arbetstagare ställs utanför den nya lagen. Detta kan

• Sida 34
•  Original

få negativa ekonomiska konsekvenser för museet. Det är viktigt att personalens anställningsförmåner är likvärdiga med dem som gäller vid andra motsvarande kulturinstitutioner. SACO har samma inställning och anser att den nya lagen precis som den nuvarande skall omfatta också de arbetstagare som den s.k. ställföreträdarlagen är tillämplig på (med undantag av biskopar och präster som omfattas av den nya kyrkolagen).

Statens ansvarsnämnd förordar att begreppet myndighetsutövning bildar utgångspunkt för regleringen, en uppfattning som inte delas av bl.a. Statens järnvägar (SJ).

Affärsverket Svenska kraftnät anser att det bör ytterligare övervägas att låta affärsverken stå utanför en offentligrättslig särreglering. medan SJ delar utredningens uppfattning att en ny LOA också bör omfatta de anställda i affärsverken.

Bakgrunden till mitt förslag

LOA tillkom som ett resultat av 1976 års arbetsrättsreforrn. Lagen ersatte stats- och kommunaltjänstemannalagama, som beslutades i samband med 1965 års förhandlingsrättsreforrn. Som framgår av rubrikerna omfattade de båda nyssnämnda lagarna bara tjänstemän — således inte arbetare — i stat och kommun. LOA däremot har inte denna inskränkning. Betydelsen av detta är inte speciellt stor, eftersom arbetstagarna på statens område med några få undantag skall anställas som tjänstemän. Men en viktig sak var i alla fall att kommunalarbetama, som utgör en stor arbetsgrupp, på detta sätt blev omfattade av samma lagregler för arbetskonflikter som andra offentligt anställda.

En annan nyhet i LOA var att den gjordes tillämplig på — som det kom att heta vid lagens tillkomst — arbetstagare hos allmän inrättning. om anställningen är statligt reglerad. Därmed avses enligt 2 kap. l & LOA en "anställning där enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen avlöningsförrnånema fastställes under medverkan av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer".

Den lag och de särskilda beslut av riksdagen som åsyftas i LOA är närmast lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m.m. (ändrad senast 1982:101), ställföreträdarlagen, och vissa riksdagsbeslut, främst ett beslut från år 1967 (prop. 1967:131, bet. 1967:SU134, rskr. 1967z327).

På det kommunala området var det tidigare främst lärarna vid grundskolan och gymnasieskolan som hade statligt reglerade anställningar och som därför omfattades av samtliga bestämmelser i LOA. Efter "kommunaliseringen" av lärarna den 1 januari 1991 gäller för dem liksom för andra arbetstagare hos kommunerna och landstingen bara 1-3 kap. LOA, dvs. i realiteten 3 kap. om arbetskonflikter och skadestånd.

Bland andra icke-statliga arbetsgivare med anställda som omfattas av ställföreträdarlagen och därmed också av LOA kan nämnas de allmänna försäkringskassoma och stiftelsema Svenska institutet, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI), Nordiska museet, Tekniska museet samt Riksutställningar. Behörigheten för Statens arbetsgivarverk

• Sida 35
•  Original

(SAV) att företräda bl.a. dessa icke-statliga arbetsgivare vid förhandlingar om anställnings- och arbetsvillkor för deras arbetstagare grundas främst på ställföreträdarlagen. Den lagen gäller också för biskopar och präster i Svenska kyrkan.

I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8 under F 1 s. 85-93) föreslog regeringen att SAV skall ombildas till en uppdragsmyndighet som fr.o.m. budgetåret 1994/95 skall finansieras med avgifter.

Riksdagen godkände att den statliga arbetsgivarorganisationen ombildas med den inriktning som regeringen sålunda förordat (bet. 1992/931AU 10, rskr.1992/93:205).

l prop. 1993/94:77 En ombildning av arbetsgivarorganisationen för det statliga området, som i huvudsak innebär att riksdagens beslut fullföljs, föreslär regeringen att ställföreträdarlagen skall upphöra vid utgången av år 1994. '

Skälen för mitt förslag

Enligt min mening bör LOA i sin helhet gälla för de arbetstagare som är anställda hos myndigheterna under regeringen. Vidare bör lagen omfatta arbetstagare hos riksdagen och kyrkomötet samt deras myndigheter. De försäkringskasseanställda bör också omfattas av lagen. En utgångspunkt bör vara att en särskild lagstiftning på området skall omfatta de anställda vars uppgifter är av den natur att det från allmän synpunkt är välmotiverat med de särskilda garantier för insyn och rättssäkerhet som regelstymlng kan erbjuda.

När det gäller kommuner och landsting bör nya LOA i huvudsak bli tillämplig i den omfattning som gäller för närvarande. Härav följer bl.a. att arbetstagare hos kommun- och landstingsägda bolag inte omfattas av

lagen.

Myndighetsutövning

Förekomsten av myndighetsutövning skulle kunna vara ett kriterium på att särregler skulle behövas för den personal som är ”makthavare" eller 'maktutövare" men inte för någon annan personal. Med en sådan avgränsning skulle LOA:s tillämpningsområde kunna minskas väsentligt. Det finns dock andra offentliga funktioner som ur det allmännas synvinkel kan uppfattas som lika viktiga som ren myndighetsutövning. En sådan avgränsning leder därför enligt min mening till ett alltför snävt tillämpningsområde.

En annan invändning som med fog kan riktas mot att använda begreppet myndighetsutövning för att avgränsa tillämpningsområdet är att många anställda sysslar med både myndighetsutövning och uppgifter av annan karaktär t.ex. service och rådgivning till allmänheten. Till det kommer att uttrycket myndighetsutövning täcker ett omfattande område och inte är helt entydigt, även om huvuddragen i uttrycket är relativt klara.

• Sida 36
•  Original

Vad nu sagts innebär enligt min och utredningens mening att övervägande skäl talar mot att använda uttrycket myndighetsutövning för att avgränsa personkretsen i en ny LOA.

De afdrsverksanställda

Sedan den 15 juni 1990 gäller ett särskilt affärsverksavtal för de affärsverksanställda. 1 det avtalet har inarbetats ett antal bestämmelser från vissa personalförfattningar på det statliga området. Vidare har en betydande avreglering skett på statens område genom olika regeringsbeslut av den 21 november 1991, då över 20 förordningar på det personalpolitiska området upphävdes. ändrades eller ersattes med nya. De förordningar som nu finns kvar gäller i princip inte för affärsverken. Affärsverkens önskemål om en anpassning till arbetsmarknaden i övrigt har härigenom tillgodosetts i flera viktiga hänseenden.

Samtidigt pågår en bolagisering av affärsverken som kommer att innebära att antalet affärsverk minskar väsentligt. Eftersom den särskilda offentligrättsliga regleringen inte är tillämplig på de statliga bolagen, bör behovet av särskilda lösningar för affärsverkens konkurrensutsatta delar i princip försvinna i samband med en bolagisering.

De affärsverk för vilka en förändrad associationsfonn inte är aktuell för närvarande är Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Affärsverket Svenska kraftnät. De är inte utsatta för konkurrens i samma omfattning som övriga affärsverk. Förhållandevis mycket myndighetsutövning före- kommer också inom t.ex. Luftfartsverket och Sjöfartsverket. Trollhätte kanalverk kommer att inordnas i Sjöfartsverket fr.o.m. den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:100 bil. 7, bet. 1992/93zTU18, rskr. 1992/93:244).

Fonnen "statligt reglerad anställning "

Som nämnts gäller LOA:s nuvarande bestämmelser inte bara anställningar hos staten utan också andra statligt reglerade anställningar hos icke-statliga arbetsgivare med tillämpning av ställföreträdarlagen. Hanteringen av löner och andra anställningsvillkor har således blivit avgörande för vilka anställda som skall omfattas av LOA.

Enligt min mening utgör inte längre det förhållandet att staten förbehållit sig rätten till inflytande på icke-statliga arbetstagares anställningsvillkor något bärande skäl för att sådana arbetstagare skall omfattas av LOA. Avgörande bör i stället vara en bedömning av den aktuella verksamheten mot bakgrund av syftet med nya LOA.

Försäkringskassorna behandlas i dag väsentligen som myndighet när det gäller finansiering och övrig styrning. Det är därför enligt min mening rimligt att jämställa dem med statliga myndigheter också i funktionen som arbetsgivare. Den nya LOA bör därför i sin helhet göras tillämplig på anställda vid försäkringskassorna.

[ övrigt bör en ny lag — i likhet med vad som nu gäller enligt LOA — tillämpas på arbetstagare hos kommun, landsting, kommunalförbund, församling eller kyrklig samfällighet i huvudsak bara när det gäller

• Sida 37
•  Original

bestämmelserna om arbetskonflikter samt vad gäller kommuner och landsting också reglerna om periodiska hälsoundersökningar.

Biskops— och prästanställningar

Biskopar och präster omfattas fr.o.m. den 1 januari 1993 inte av nuvarande LOA utan av den nya kyrkolagen (19921300). Därför bör givetvis inte heller anställningarna för biskopar och präster omfattas av nya LOA.

Statsråd, riksdagens ombudsmän, justitieråd, regeringsråd och justitiekanslern

De nuvarande undantagen och inskränkningarna i LOA:s tillärnpnings- område för statsråd, riksdagens ombudsmän, justitieråd, regeringsråd och justitiekanslern bör i princip också gälla i fortsättningen.

Jag anser också i likhet med utredningen att justitiekanslern skall jämställas med justitie- och regeringsråden i fråga om regleringen av vilka bestämmelser i lagen som skall tillämpas. Samma regler som för justitie- och regeringsråden skall också gälla för deras ersättare (jfr 3 kap. 4 & sjätte stycket rättegångsbalken, ändrad senast 199l:1819, och 3 & tredje stycket lagen /1971:289/ om allmänna förvaltningsdomstolar, ändrad senast 199111820).

Av staten lokalanställda utomlands

Som framgår av 1 kap. 4 & LOA är lagen tillämplig på sådana arbetstagare som är av svenska staten lokalanställda utomlands under förutsättning att de är svenska medborgare. För sådana arbetstagare gäller också i tillämpliga delar de allmänna arbetsrättsliga reglerna i bl.a. LAS och lagen om medbestämmande i arbetslivet. '

För lokalanställda som inte är svenska medborgare regleras däremot de arbetsrättsliga förhållandena genom avtal (se vidare rapporten DsUD 1978:1 Lokalanställda vid utlandsmyndigheter, s. 194 f.).

Den allmänna principen är dock att den arbetsrättsliga lagstiftningen bör tillämpas på varje arbetsplats med dominerande anknytning till Sverige. Enligt min mening bör därför en ny LOA fortfarande gälla för lokalanställda svenska medborgare.

Under senare tid har dock utvecklingen alltmer lett till att lokalanställda oavsett medborgarskap skall vara integrerade i verksamhetslandets arbetsmarknad samt att lokala förhållanden och villkor i allt högre grad har blivit styrande för innehållet i lokalanställningen. Detta talar för en ändrad ordning. Jag anser att en ändring härvidlag inte bör göras utan ytterligare överväganden, som ligger utanför ramen för detta lagstiftningsarbete. Denna fråga bör därför utredas i ett annat sammanhang.

• Sida 38
•  Original

Arbetstagare i beredskapsarbete o.d.

Arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete omfattas inte av LOA som framgår av 1 kap. 65 (ändrad senast 1992:325). I likhet med LOA-utredningen anser jag att inte heller nya LOA bör gälla för dessa grupper, som är föremål för speciella arbetsmarknadspolitiska åtgärder av tillfällig natur.

4 Anställningsfrågor 4.1 Institutet tjänst

Mitt förslag: Uttrycket "tjänst" slopas och ersätts i princip med

ordet "anställning" .

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt' (huvudbetänkandet s. 146-155).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot utredningens förslag.

Domstolsverket, som i och för sig anser att tjänstebegreppet kan slopas och att reglerna i LOA och anställningsförordningen om rätten till tjänstledighet kan utmönstras, förutsätter dock att möjligheterna till tjänstledighet också i fortsättningen kan regleras på ett både för arbetsgivaren och arbetstagaren godtagbart sätt.

Försäkringskassq'örbundet, som inte heller har något emot att tjänste- begreppet slopas, anser att en trolig konsekvens härav blir att systemet blir flexiblare än tidigare dvs. med vagare avgränsade befattningar och därmed större arbetsskyldighet.

Svenska ogicersförbundet pekar på vissa följder för försvaret av att slopa begreppet tjänst t.ex. att staber och skolor inte längre kan klara sin personalförsörjning med hjälp av tidsbegränsade r-tjänster (jfr 8 & andra stycket anställningsförordningen. '

Skälen för mitt förslag: Inom den allmänna arbetsrättens område används i författningarna inte ordet tjänst utan det talas normalt om anställning. Tjänst är däremot sedan länge ett centralt begrepp på den statliga sidan. Uttrycket tjänst kan ha olika betydelser och det är inte definierat vare sig i LOA eller dess förarbeten. ] LOA avses ofta med ordet tjänst en anställning. Det kan också avse de arbetsuppgifter som en arbetstagare har anställts för att utföra. Detta är det s.k. funktionella tjänstebegreppet.

Vid en genomgång av LOA framkommer det, som nyss sagts, att ordet "tjänst" i de flesta fall kan bytas ut mot "anställning". Som exempel kan nämnas att ett entledigande enligt 7 kap. 4 eller 5 & LOA i 15 kap. l & samma lag betecknas som en fråga om anställningens upphörande. I dessa fall har orden tjänst och anställning sannna betydelse. Även i 11 kap. 5 &

• Sida 39
•  Original

regeringsformen, där det föreskrivs när en ordinarie domare får skiljas från tjänsten, kan ordet tjänst bytas ut mot anställning.

Som exempel på fall där ordet tjänst är detsamma som arbetsupp- giftema kan nämnas 7 kap. 5 & LOA där det föreskrivs att en fullmakts- havare kan entledigas, om han inte kan fullgöra sin tjänst på ett tillfredsställande sätt.

Med tjänst kan också avses befattningen eller arbetstagarens plats i organisationen. Som exempel kan nämnas 7 kap. 7 & LOA om försätt- ande i disponibilitet. En arbetstagare, som försätts i disponibilitet, skiljs från sina arbetsuppgifter men inte från sin anställning.

Det står klart att innebörden av ordet "tjänst" har förändrats allteftersom regleringen av det statliga anställningsförhållandet har ändrats. Den statliga anställningen anses numera i likhet med den privata i väsentliga delar grunda sig på anställningsavtalet.

LOA-utredningen har efter en ingående analys också kommit fram till att tjänstebegreppet inte längre fyller någon nämnvärd funktion. Även när det t.ex. gäller att bestämma omfattningen av den anställdes arbets- skyldighet har begreppet i allt väsentligt spelat ut sin roll. Uttrycket tjänst bör därför utmönstras.

Mitt förslag innebär att det i den nya LOA kommer att talas om anställning i stället för tjänst. Ordet tjänst förekommer också i ett stort antal lagar och andra författningar. Jag anser emellertid att det inte är nödvändigt att ordet tjänst samtidigt byts ut i alla dessa författningar, eftersom det normalt står klart vad som skall förstås med det. Efter hand bör dock ordet tjänst ersättas med anställning eller eventuellt något annat ord.

Ordet tjänst kan också ges en organisatorisk betydelse, som har att göra med att det sedan gammalt finns ett system för inrättande av tjänster (för närvarande ges regler härom i inrättandeförordningen 1991 : 1749). I detta system ses tjänsten som något självständigt. Det är fråga om en på förhand given mm med vissa arbetsuppgifter som skall utföras av den som har tjänsten. Det organisatoriska tjänstebegreppet hade stor betydelse på den tiden då Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt inrättade samtliga tjänster.

Även om tjänstesystemet med tiden har genomgått förändringar och bl.a. har likheter med de arbetsuppgifter som en arbetstagare har anställts för att utföra är innebörden av ordet tjänst som här avses fortfarande organisatorisk. Ordet motsvarar i detta fall närmast en årsarbetskraft eller de resurser som sätts av för att anställa en person.

Av inrättandeförordningen framgår att vissa tjänster inrättas av regeringen, medan andra inrättas av den enskilda myndigheten. I princip gäller att den myndighet som inrättar en tjänst också skall tillsätta den.

Jag kan inte finna att det medför några nackdelar att också ta bort ordet tjänst som organisatoriskt begrepp. Tvärtom bör det leda till en flexiblare löne- och personalpolitik hos myndigheterna. Jag avser därför att återkomma till regeringen med förslag om att inrättandeförordningen bör upphävas eller i varje fall ses över.

• Sida 40
•  Original

4.2 Institutet vikariat

Mitt förslag: Särregler om vikariat på den statliga sektorn slopas i

princip.

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud- betänkandet s. 156-158).

Remissinstanserna lämnar i huvudsak förslaget utan erinran. Kammarrätten i Stockholm är positiv till att reglerna om vikariat anpassas till vad som gäller på den övriga arbetsmarknaden. Samtidigt påpekas att vikariatsanställning i dag används som ett led i domarutbildningen. Det aktuella regelkomplexet — även frågan om att bevilja assessorer tjänstledighet — bör enligt kammarrätten övervägas under den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet.

Landstingsförbundet framhåller att det inom landstinget fortfarande finns behov av att använda sig av vikariat också i de fall där vikarien är anStälld inorn landstinget. Denna fråga är till stor del beroende av vilken arbetsskyldighet som följer av anställningsavtalet.

Skälen för mitt Förslag: Regleringen av anställningsskyddet i LAS bygger på att ett anställningsavtal skall gälla tills vidare (_4 g). Från denna huvudregel görs undantag bl.a. för vikariat.

l 5 & anges att avtal om tidsbegränsad anställning får träffas bl.a. om det gäller ett avtal för viss tid som avser vikariat. Från bl.a. denna bestämmelse får avvikelser göras genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation. På statens område får avvikelser också göras genom förordningar (2 kap. 6 & LOA). Som exempel på detta kan nämnas tidsbegränsningsförordningen (1991 : 1750). Av den förordningen framgår (3 5 2) att en arbetstagare får anställas för en bestämd tid eller tills vidare längst till en viss tidpunkt bl.a. om arbetstagaren anställs som ersättare för en viss arbetstagare.

Tidsbegränsade anställningar upphör visserligen utan uppsägning, men arbetsgivaren är i regel skyldig att lämna besked om att vikariatet inte kommer att fortsätta (15 och 16 åå LAS). I 30 a Q' LAS finns särskilda regler om överläggningsskyldighet m.m. Det som utmärker vikariatet enligt LAS är att det i princip måste knyta an till en viss ledig person eller en viss ledig tjänst eller befattning (jfr AD 1976 nr 23).

På det statliga området finns särskilda bestämmelser om vikariat. I princip gäller att bestämmelserna i LOA om tjänst skall tillämpas också på vikariat (2 kap. 2 5).

Av vad nu sagts framgår att ett vikariat är en anställning. Hos en statlig myndighet kan man vikariera på en tjänst men samtidigt ha kvar sin bottentjänst, som någon annan i sin tur kan vikariera på. På det sättet kan det bli ett ganska krångligt system med tjänster och vikariat som kan vara svårt att överblicka. Hela systemet bygger på institutet tjänst.

För att förstå detta system måste man gå tillbaka till den tid då en ar- betstagare ofta hade en "bottentjänst" med ett starkt anställningsskydd,

• Sida 41
•  Original

t.ex en fullmaktstjänst, och en "topptjänst" som kanske var en extra ordinarie tjänst med högre lön men med sämre anställningsskydd. Arbetstagaren hade då möjlighet att förena dessa två tjänster.

Mitt förslag innebär att man i normal fallet bara behöver använda sig av vikariat i sådana fall när arbetstagaren inte är anställd hos myndigheten. Givetvis kan tillämpningen av vikariatet — som Landstingsförbundet påpekar — bero på vilken arbetsskyldighet som följer av anställningsavtalet.

Det vikariatssystem som jag nu förordar förutsätter ingen ny lagreglering. Däremot kan ett flertal bestämmelser i LOA slopas, bl.a. den nyssnämnda regeln i 2 kap. 2 &. Också bestämmelsen i 4 kap. 5 5 om ledigkungörande av vikariat kan undvaras. Anledningen till att dessa bestämmelser kan slopas är att vikariatet är en form av anställning. Vidare föreslår jag att 4 kap. 7 Q' första stycket och den anslutande regeln i 16 kap. 5 å andra stycket upphävs liksom regeln i 4 kap. 6 5 om att vikariat tillsätts med förordnande.

Jag förutsätter att de problem som eventuellt kan uppkomma inlednings- vis till följd av det nya vikariatsinstitutet kan lösas inom ramen för det nya systemet. En konsekvens av förslaget bör bli att man på många arbetsplatser i väsentlig omfattning bör kunna minska användandet av vikariatssystemet.

4.3 Information om lediga anställningar

Mitt förslag: De regler i LOA som rör rekryteringen av personal till lediga platser slopas. Varje myndighet skall i fortsättningen själv i princip bestämma vilket sätt som är bäst för just den myndigheten att få kompetent personal.

IDA-utredningens Förslag: Avviker från mitt genom att utredningen föreslår att det av den nya lagen skall framgå att varje myndighet som avser att anställa någon i princip skall vara skyldig att lämna information om detta (huvudbetänkandet s. 158-161).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.

Justitieombudsmanrten anser att förslaget innebär en radikalt ökad frihet för myndighetema. Det är viktigt att utvecklingen inte leds in i okontrollerade banor.

Några remissinstanser, bland dem Tullverket, Statistiska centralbyrån, SAV och Statens lantmäteriverk, anser att någon lagreglering inte behövs när det gäller hur en myndighet skall informera om lediga platser.

Den nuvarande skyldigheten att anmäla lediga platser till arbets- förmedlingen diskuteras av flera remissinstanser. Riksåklagaren anser att förordningen om statliga platsanmälningar, som reglerar en sådan skyldighet för statliga myndigheter, måste behållas som en garanti för information till utomstående intresserade personer. Försvarets

• Sida 42
•  Original

ciWUörvaltning och Försvarets personalnämnd däremot anser att nämnda förordning kan upphävas. Den kan i stället ersättas av lagen om skyldig- het för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförrnedlingen och av förordningen med samma namn. Dessa författ- ningar måste i så fall göras tillämpliga på den statliga arbetsmarknaden.

Svenska akademien framhåller att förslaget såvitt avser Post- och Inrikes Tidningar innebär negativa ekonomiska konsekvenser för akademien.

Skälen för mitt förslag: ] LOA och i anställningsförordningen finns detaljerade regler om förfarandet vid tillsättning av statliga anställningar vad avser både tjänster och vikariat. Som huvudregel gäller att en tjänst eller ett långtidsvikariat skall ledigkungöras genom annons i Post- och Inrikes Tidningar. Bara den som har kommit in med sin ansökan inom föreskriven tid anses i princip som sökande.

I motsats till vad som gäller inom såväl den privata som den kommunala sektorn av arbetsmarknaden kan tjänstetillsättningar inom den statliga sektorn överklagas. Detta kan sägas vara ett uttryck för den sedan gammalt förhärskande rätten "att gå till kungs" (jfr 30 & verksförord- ningen /1987'.1100/). Inom ramen för det pågående arbetet med att befria regeringen från löpande ärenden har det blivit allt vanligare med föreskrifter som skär av rätten att klaga till regeringen. Detta arbete har hittills varit inriktat på tjänster där tillsättningen kan prövas i två instanser under regeringen (tvåinstansprincipen). Att man slopar det tredje ledet i instansordningen — regeringen — står i överensstämmelse med de allmänna riktlinjer för regeringens befattning med överklaganden som riksdagen antog år 1984 (prop. 1983/84:120, bet. 1983/84zKU23, rskr. 1983/84c250).

En arbetsgivare är i princip skyldig att underrätta arbetsförmedlingen om att det finns ett rekryteringsbehov. När det gäller statsförvaltningen följer detta av förordningen (l984z819) om statliga platsanmälningar (omtryckt l990:75). På arbetsmarknaden i övrigt finns regler härom i lagen (1976: 157) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen och i förordningen (1976z267) med samma namn.

Enligt min uppfattning är det viktigt att åstadkomma förenklingar också när det gäller frågor som har att göra med rekrytering av personal. Samtidigt är det — som Justitieombudsmannen säger — väsentligt att respekten för den allmänna tjänstens integritet bevaras. Ett inslag i den bilden och som skiljer statliga anställningsförhållanden från arbetsmarknaden i övrigt är offentlighetsprincipen. Oavsett vilka regler som omgärdar tillsättningsförfarandet på statens område har varje medborgare — även om vederbörande inte har sökt anställningen — rätt att ta del av ansökningshandlingama. Därtill kommer regeringsformens regler om saklig grund, vilka varje statlig myndighet är skyldig att iaktta och det givetvis oberoende av om någon information har skett om den lediga platsen eller ej.

4'2

• Sida 43
•  Original

I likhet med vad som gäller för arbetsmarknaden i övrigt är de offentliga arbetsgivarna vid anställning av personal skyldiga att iaktta bestämmelserna i järnställdhetslagen (1991:443) om bl.a. förbud mot könsdiskriminering.

I likhet med flera av remissinstansema anser jag att övervägande skäl talar för att frågan om förfarandet vid anställning av personal inte behöver regleras i nya LOA. Det bör vara tillräckligt att med utnyttjande av regeringens restkompetens enligt 8 kap. 13 5 första stycket regeringsformen i en förordning meddela de föreskrifter om förfarandet vid rekrytering av personal som eventuellt kan behövas. Därvid bör myndigheterna ges stor frihet att själva bestämma sättet för att få fram lämpliga sökande till lediga platser. Det bör exempelvis inte längre vara obligatoriskt att annonsera i Post- och Inrikes Tidningar. I vissa situationer t.ex. vid rekrytering av professorer till universiteten och högskolorna kan det dock finnas skäl till särskilda regler för att garantera bästa möjliga kompetens.

När det gäller skyldigheten att underrätta arbetsförrnedlingen om lediga platser kan det enligt min mening finnas skäl för att tills vidare behålla den nuvarande ordningen med en särskild förordning på statens område.

4.4 Anställningsmyndighet, behörighetsvillkor och befordringsgrunder

Mitt förslag: Bestämmelserna om behörighetsvillkor och beford- ringsgrunder skall behållas i princip oförändrade.

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud- betänkandet s. 242—246). Remissinstanserna lämnar i huvudsak förslaget utan erinran.

Bakgrunden till mitt förslag Anställningsntvndighet

Enligt 11 kap. 95 första stycket regeringsformen skall tjänster vid domstolar eller vid förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen tillsättas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.

l 4 kap. 1 & LOA finns bl.a. bestämmelser som bara återger innehållet i 11 kap. 9 5 första stycket regeringsformen.

Tjänstetillsättning betraktas som myndighetsutövning (prop. 1971:3O sid. 332 och prop. 1973:90 s. 397). Enligt 11 kap. 6 & tredje stycket regeringsformen kan en förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning överlåtas till ett privat rättssubjekt endast med stöd av lag. Detta innebär att tjänstetillsättningar inte kan regleras avtalsvägen.

• Sida 44
•  Original

Behån'ghetsvillkor

Enligt 11 kap. 9 & tredje stycket regeringsformen gäller krav på svenskt medborgarskap för bl.a. domare, chefer för en myndighet som lyder omedelbart under regeringen, ledamöter av vissa myndigheter eller deras styrelser, tjänster inom regeringskansliet närmast under statsråd och tjänster som svenskt sändebud. Om tjänsten eller uppdraget tillsätts genom val av riksdagen, gäller även kravet på svenskt medborgarskap. I övrigt får krav på svenskt medborgarskap för behörighet att ha anställning eller uppdrag hos staten eller en kommun ställas upp endast i lag eller enligt förutsättningar som anges i lag.

Huvudregeln är att utländska medborgare skall kunna få en statlig anställning. Men vissa undantag har dock ansetts nödvändiga med hänsyn till bl.a. rikets säkerhet och önskemålet att frågor som rör enskildas rättsställning avgörs av svenska medborgare.

Enligt 4 kap. 2 5 första stycket LOA krävs vidare svenskt medborgarskap för militära anställningar och vid anställning som åklagare eller polisman.

Bq'orrlringsgmnder

Vid en tillsättning av en statlig tjänst skall enligt 11 kap. 95 andra stycket regeringsformen avseende endast fästas vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Förtjänst och skicklighet anges bara som exempel; även andra sakliga grunder kan vägas in vid bedömningen. Hänsyn kan exempelvis tas till strävandena efter jämställdhet mellan könen på arbetsplatsen och intresset av att bereda arbetshandikappade sysselsättning.

Grundlagsregeln om sakliga grunder gäller endast vid tillsättning av statliga tjänster. Regeln kan inte sättas åt sidan avtalsvägen.

Skickligheten skall enligt 4 kap. 3 & tredje stycket LOA sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

Skälen för mitt förslag

I likhet med LOA—utredningen och remissinstansema anserjag inte att det finns någon anledning att i sak ändra nuvarande reglering av de grundläggande behörighetsvillkoren och befordringsgrundema för statliga anställningar. Bestämmelser härom bör därför tas in i nya LOA.

Bestämmelsen i 4 kap. 1 & LOA om beslutande organ vid tjänstetill- sättning anser jag däremot sakna självständig betydelse. Den bör därför inte föras över till nya LOA.

• Sida 45
•  Original

4.5 Förening av anställningar m.m.

Förening av anställningar

Mitt förslag: Bestämmelsen i 7 kap. 13 & LOA om att anställningen i vissa fall automatiskt upphör om arbetstagaren får en annan statlig anställning behålls i sak oförändrad.

LOA-utredningens förslag: Innebär att bestämmelsen i 7 kap. 13 & LOA slopas (huvudbetänkandet s. 171-174).

Remissinstanserna: Bara ett fåtal remissinstanser berör uttryckligen frågan om s.k. tjänsteförening. Kriminalvårdsstyrelsen, SIDA och Statens invandrarverk anser att systemet med tjänsteförening bör slopas, medan SAV förordar att man för fullmaktshavamas del bör behålla reglerna om rätt till tjänsteförening och om anställningens upphörande vid otillåten tjänsteförening.

Skälen för mitt förslag: Av 7 kap. 13 5 första stycket LOA framgår att om en arbetstagare erhåller någon annan statligt reglerad anställning, så upphör den första anställningen utan särskild åtgärd, om något annat inte följer av föreskrifter om s.k. tjänsteförening. Sådana föreskrifter finns bl.a. i anställningsförordningen när det gäller fullmaktshavare och i kollektivavtal i fråga om övriga arbetstagare (jfr prop. 1988/89: 100 bil. 2, s 18 f.).

På grund av denna regel behöver den statsanställde inte skriftligen säga upp anställningsavtalet, om han fått en ny anställning hos staten som inte går att förena med den gamla anställningen (otillåten tjänsteförening).

Av paragrafens andra stycke framgår att regeringen har rätt att i undantagsfall bestämma att en anställning skall finnas kvar trots att den enligt lagrummet skulle upphöra.

I paragrafens tredje stycke hänvisas till särskilda bestämmelser om att justitieråd och regeringsråd inte får inneha eller utöva någon annan statlig tjänst.

På den icke-statliga arbetsmarknaden finns ingen motsvarighet till reglerna om tjänsteförening. Om en arbetstagare får en annan anställning, säger arbetstagaren normalt upp sitt löpande anställningsavtal eller också upphör det på något annat sätt.

I det följande (avsnitt 9.4) kommer jag att föreslå att bestämmelsema om att en uppsägning från arbetstagarens sida måste ske skriftligen skall behållas.

Regeln i 7 kap. 13 5 första stycket har enligt min mening en funktion att fylla i ett system där uppsägningar måste vara skriftliga för att vara giltiga, såsom fallet är inom statsförvaltningen. Den regeln blir då ett hjälpmedel för både arbetsgivaren och arbetstagaren. Enligt min mening är detta en enkel och tydlig ordning som behövs också i fortsättningen.

• Sida 46
•  Original

Närrmda lagregel bör såvitt avser den som är anställd med fullmakt kompletteras med bestämmelser i bl.a. den nya förordning om fullmakts- anställning som jag senare avser att lägga fram för regeringen. En motsvarighet till paragrafens andra stycke bör också finnas kvar.

Jag anser däremot att bestämmelserna i 7 kap. 13 & tredje stycket kan slopas. Därmed avses inte någon ändring i sak.

Partiell tjänstebefrielse (huvudbetänkandet s. 175-177, 180)

Bestämmelserna om partiell tjänstebefrielse i 19 a & anställnings- förordningen har följande lydelse:"Om det är nödvändigt för att en arbetstagare skall kunna handlägga ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden eller fullgöra något annat särskilt åliggande i tjänsten, får myndigheten, om inte regeringen förskriver något annat, helt eller delvis befria honom från övriga tjänstegöromål under en viss tid."

En motsvarighet i sak till nämnda bestämmelse fanns i 17 5 2 mom. det civila avlöningsreglementet (1939:8). Den bestämmelsens syfte var att reglera hur lönen skulle beräknas för en befattningshavare och för vikarien och att hindra att myndigheterna ökade statens utgifter.

Den ursprungliga innebörden av bestämmelsen har kommit att förskjutas så, att det har ansetts att en arbetstagare kan tvingas att underkasta sig partiell tjänstebefrielse. Det är emellertid tveksamt om ett sådant synsätt är grundlagsenligt. Frågan att använda partiell tjänste- befrielse med tvång har också prövats av Justitieombudsmannen i ett beslut den 26 november 1985 (Dnr 2379-1983). Justitieombudsmannen kom därvid till den slutsatsen att 21 & kungörelsen (1965:915) om inrättande av vissa statligt reglerade tjänster m.m. — som i dag motsvaras av 19 a & anställningsförordningen — inte kunde åberopas som grund för att mot en arbetstagares vilja förändra dennes arbetsuppgifter och förhållanden i övrigt på ett sådant sätt att denne i realiteten får en annan anställning än den han tidigare haft.

Med hänsyn härtill anser jag i likhet med LOA-utredningen att bestämmelserna om partiell tjänstebefrielse bör slopas.

Utövande av en annan tjänst (huvudbetänkandet s. 177, 178, 181)

I 18 & anställningsförordningen finns vissa bestämmelser om utövande av en arman tjänst i fråga om andra än ordinarie domare. Av paragrafen framgår att den som har en lönetjänst, dvs. en tjänst som inte är en arvodestjänst, är skyldig att utöva en annan statlig lönetjänst hos en myn- dighet eller inrättning inom samma verksamhetsområde. En deltids- anställd arbetstagare är inte skyldig att tjänstgöra i större omfattning än som han är skyldig att göra i sin egen tjänst. Vidare framgår av paragrafens andra stycke att en arbetstagare dock inte är skyldig att under längre tid än sammanlagt tre månader under samma kalenderår utöva en högre tjänst. Här görs vissa undantag för aspiranter m.fl.

• Sida 47
•  Original

Frågan om en statstjänstemans skyldighet att utföra någon annan tjänst har belysts av Arbetsdomstolen som uttalat att det inte föreligger några avgörande skäl att betrakta en myndighets beslut om skyldighet för en tjänsteman att utöva någon annan tjänst på något principiellt annat sätt än andra arbetsledningsbeslut (AD 1982 nr 112).

Försäkringskassej'örbundet anser att bestämmelsen bör finnas kvar.

Jag delar LOA-utredningens bedömning att 18 & anställningsförord- ningen inte innebär att skyldigheten att utöva en annan tjänst blir mer vidsträckt på grund av nämnda paragraf än vad den är enligt allmänna arbetsrättsliga regler.

5 Arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning

Mitt förslag: Anställningsskyddet för arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning skall i sak behållas oförändrat. Den som är chef för den ombildade arbetsgivarorganisationen får skiljas från sin anställning enligt samma regler som gäller för statliga affärsverkschefer.

LOA-utredningens Förslag: Avviker från mitt genom att utredningen föreslår att anställningsskyddet för arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning hos staten skall regleras på samma sätt som för motsvarande arbetstagare på arbetsmarknaden i övrigt, dvs. LAS skall inte vara tillämplig på dem (huvudbetänkandet s. 201-210).

Remissinstansema lämnar i huvudsak förslaget utan erinran. Bland de remissinstanser som har synpunkter på förslaget kan nämnas Kriminalvårdsstyrelsen, som anser att det vid varje myndighet bör fastställas vilka befattningar som är verksledande eller därmed jämförliga.

Ytterligare kan nämnas SACO som anser att villkoren för statliga chefer varken genom enskilda anställningsavtal eller kollektivavtal motsvarar vad som gäller på den övriga arbetsmarknaden.

Ett bestämt krav från SACO är att alla redan anställda chefer i verksledande ställning, som tillhör undantagskretsen, måste omfattas av förordningen (1991:1160) om förordnandepension så länge den gäller.

Bakgrunden till mitt förslag: LAS gäller för arbetstagare i både allmän och privat tjänst (1 5). Lagen gäller dock inte för arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha en företagsledande eller därmed jämförlig ställning (1 5 andra stycket 1). Detta undantag har motiverats med att företagsledarna har en utpräglad arbetsgivarfunktion och en särskild förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren (prop. l973:129 s. 194 f.).

På det statliga området däremot är tillämpligheten av LAS beroende av anställningsforrnen för arbetstagare i företagsledande, eller som det kallas

• Sida 48
•  Original

i LOA, verksledande eller därmed jämförlig ställning (högre chef).

Den som är förordnad för en bestämd tid omfattas inte av LAS. Det gäller för de allra flesta myndighetschefer, t.ex. generaldirektörer och landshövdingar. För dessa finns det i LOA några specialbestärnmelser. Enligt 7 kap. 9 & får chefen för ett statligt affärsverk skiljas från sin tjänst före utgången av förordnandetiden, om det är nödvändigt av hänsyn till verkets bästa. Den som är chef för någon annan förvaltnings- myndighet som lyder direkt under regeringen får enligt 7 kap. 10 & förflyttas till en annan statlig tjänst som tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av organisatoriska skäl eller annars nödvändigt av hänsyn till myndighetens bästa. Det finns emellertid inte några lagbestämmelser, vare sig i LAS eller LOA, om uppsägning av de högre chefer som är förordnade för en bestämd tid.

Till en sådan anställning för bestämd tid är i regel knuten en särskild pensionsrätt, rätt till förordnandepension. Av förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m. framgår vilka chefer som har rätt till sådan pension. Det gäller arbetstagare med s.k. p-tjänster, dvs. de som har förordnanden för en bestämd tid. Omkring 200 arbetstagare — general- direktörer, landshövdingar och andra högre chefer — omfattas av denna förordning.

Övriga högre chefer hos staten är i regel förordnade tills vidare. Ett fåtal är anställda med fullmakt (se avsnitt 6). Den som är förordnad tills vidare omfattas av en del av bestämmelserna i LAS, exempelvis att det krävs saklig grund för uppsägning (7 5). Också reglerna om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist och om företrädesrätt till återan- ställning är i princip tillämpliga på dessa arbetstagare (8 kap. 1 5 andra stycket och 9 kap. 1 5 andra stycket LOA).

I praktiken torde dock anställningsskyddet för sådana arbetstagare i chefsställning vara ganska uttunnat vid jämförelse med vanliga ar- betstagare som LAS är tillämplig på. Bestämmelser om t.ex. turordnings- kretsar i samband med uppsägning på grund av arbetsbrist torde i verklig- heten sakna betydelse för dessa arbetstagare.

Kategorin under myndighetschefema, bl.a. överdirektörer, har tidigare anställts för en bestämd tid eller tills vidare, medan avdelningschefer eller motsvarande i regel har förordnats tills vidare. Numera gäller den policyn att dessa arbetstagare i regel anställs tills vidare, men med ett tidsbegränsat chefsskap kombinerat med vissa trygghetsåtaganden.

Riksdagen har — som nämnts i avsnitt 3 —- godkänt att Statens arbets- givarverk ombildas till en uppdragsmyndighet fr.o.m. den 1 juli 1994 (rskr. 1992/93:205). I prop. 1993/94:77, som i huvudsak fullföljer riksdagens beslut, tas ånyo upp frågan om att uppdragsmyndigheten skall utse bl.a. chefen för myndigheten. Det sägs i nämnda proposition att den som tillsätter chefen, dvs. uppdragsmyndighetens styrelse, också bör ha rätt att entlediga denne. På detta sätt görs uppdragsmyndighetens mera fristående ställning från regeringen tydligare än i nuvarande myndighets- form. Några lagförslag lades inte fram i propositionen med anledning av dessa överväganden.

• Sida 49
•  Original

Skälen för mitt Förslag: Enligt LOA-utredningen bör anställnings- skyddet för de högre statliga cheferna i princip vara utformat på samma sätt som för motsvarande chefer på den övriga arbetsmarknaden, bl.a. i syfte att skapa bättre möjligheter till ökad rörlighet mellan de olika arbetsmarknadssektorema. Jag kan emellertid för min del inte se att det sammantaget skulle bli en bättre lösning att ta bort nuvarande bestämmel- ser. Lagregleringen är tvingande men utgör exempelvis inte något hinder mot att träffa individuellt avpassade anställningsavtal. Enligt min mening bör man i ökad utsträckning också använda sig av den möjligheten, i första hand inom ramen för tidsbegränsade förordnanden. När det gäller tillsvidareanställda chefer kan det dessutom vara av värde att i lag behålla den uttryckliga regeln att det skall föreligga saklig grund för att en sådan anställd skall få sägas upp.

I motsats till vad LOA-utredningen föreslagit anser jag alltså att bestämmelser om grunden för uppsägning eller avskedande, turordning vid uppsägning och företrädesrätt till återanställning i LAS även i fortsättningen bör tillämpas på sådana arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning som är förordnade tills vidare. Bestämmelserna i 7 kap. 9 och 10 åå LOA som innebär att vissa chefer som är anställda för en bestämd tid trots detta kan skiljas eller förflyttas från sina anställningar, bör också föras över till den nya lagen.

Vad gäller chefen för den ombildade arbetsgivarorganisationen bör han eller hon utses av myndighetens styrelse. Den bör också ha rätt att entlediga honom eller henne, om det kan anses nödvändigt med hänsyn till myndighetens bästa (jfr prop. 1993/94:77 s. 24 f.). Bestämmelsen i 7 kap. 9 & LOA om att en chef för ett statligt affärsverk får skiljas från sin anställning bör göras tillämplig också på arbetsgivarorganisationens chef.

6 Anställda med fullmakt

Mitt förslag: Anställningsforrnen fullmakt skall behållas. De särskilda reglerna om fullmaktsanställning skall föras samman till en särskild lag.

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud- betänkandet s. 250-259).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstansema tillstyrker förslaget eller har ingen erinran mot det.

Justitieombudsmannen föreslår att man i LOA för in en hänvisning till lagen om fullmaktsanställning och att man i den senare lagen klart utsäger att den gäller framför bestämmelserna i LOA.

Justitiekanslern och Domstolsverket tillstyrker att bestämmelserna för ordinarie domare regleras i en särskild lag. Domstolsverket anser att det inte borde upplevas som betungande att det för domare blir aktuellt med två lagar som reglerar deras anställningsförhållande.

• Sida 50
•  Original

Riksåklagaren anför att anställningsforrnen fullmakt bör finnas kvar för sådana arbetstagare av vilka det med hänsyn till arbetsuppgiftemas art krävs särskild självständighet och integritet. Han anser att de tjänster som för närvarande tillsätts med fullmakt inom åklagarväsendet även i framtiden skall tillsättas med fullmakt. Han anser också att det är en fördel att reglerna för fullmaktshavare samlas i en lag.

Överbefälhavaren anser att fullmaktsanställningen bör bibehållas för de yrkesofficerare som innehar den militära graden major eller högre.

SAV tillstyrker utredningens förslag men anser som framgått av avsnitt 4.5 att reglerna om rätt till tjänsteförening och om anställningens upphörande vid otillåten tjänsteförening bör bibehållas för fullmaktsha- vare.

Universitetet i Stockholm avstyrker att bestämmelserna i 7 kap. 4 5 samt 13 kap. 2 & LOA förs över till den särskilda lagen. Universitet anser vidare att bestämmelserna för fullmaktsanställda bör ingå i LOA.

Svenska officersförbundet anser att officerare även fortsättningsvis skall anställas med fullmakt.

Bakgrunden till mitt förslag Allmänt

De statliga tjänstemännen kunde förr delas in i två grupper — ordinarie och icke ordinarie. En ordinarie tjänsteman fick till skillnad från en icke ordinarie ett särskilt bevis för sin anställning, fullmakten. De ordinarie var också till skillnad från övriga anställda oavsättliga enligt 36 å i 1809 års regeringsform.

Ordningen att anställa med fullmakt används numera för en del högre tjänster i vilka ingår arbetsuppgifter av rättsvårdande karaktär eller annars med rättslig eller liknande anknytning (prop. 1975/761105 bil. 2 s. 210).

Inom det statliga området finns, förutom fullmaktsanställningen, anställ- ningsforrnema förordnande tills vidare eller förordnande för begränsad tid. Den normala anställningsforrnen är förordnande tills vidare. Anställ- ningsformen fullmakt medför ett anställningsskydd som går längre än vad som följer av LAS.

Enligt en kartläggning som Civildepartementet gjorde år 1991 användes då anställningsformen fullmakt vid nyanställning för följande kategorier: — justitiekanslern (1), — ordinarie domare (ca 940), — riksåklagaren (1). biträdande riksåklagaren (I), samtliga över- åklagare (16) samt vissa chefsåklagare (ca 20), — professorer som tillsätts av regeringen (ca 1550), — yrkesofficerare (ca 10 000).

Det finns dessutom inom- flera verksamhetsområden kvar arbetstagare som i enlighet med tidigare regler är anställda med fullmakt. Dessa arbetstagare förenar i de flesta fall fullmaktsanställningen med en högre statlig anställning (se avsnitt 4.5).

• Sida 51
•  Original

För Svenska kyrkan finns särskilda regler om fullmaktsanställning i kyrkolagen (1992z300). Alla biskopar skall anställas med fullmakt. Vidare gäller särskilda regler om vilka rättsverkningar en fullmaktsan— ställning medför på kyrkans område. Detta område behandlas dock inte i denna proposition.

Av förordningen (19921538) om inrättande och indragning av vissa tjänster vid myndigheter som hör till Försvarsdepartementet framgår att yrkesofficerare inte längre skall anställas med fullmakt. Förordningen trädde i kraft den 1 juli 1992.

Ordningen att anställa tjänstemän med fullmakt har således efter hand brutits. Riksdagen har beslutat att professorer inte längre skall anställas med fullmakt (prop. 1990/91:150 del II bil.7, bet. 1990/911UbU21 , rskr. 1990/91:389). Fullmaktssystemet upphörde vid utgången av juni 1993 men används övergångsvis i fråga om tjänster som dessförinnan kungjorts lediga till ansökan. Med hänsyn till vikten av att ge dem som därefter anställs som professorer den anställningstrygghet som kan vara väsentlig för integriteten i forskning och undervisning har det i 3 kap. 4 & högskolelagen (1992: 1434) tagits in en särskild bestämmelse som innebär att en professor som anställs utan tidsbegränsning får skiljas från tjänsten endast av sådana skäl som är grund för avskedande.

Nuvarande bestämmelser

Det finns bestämmelser om anställningsformen fullmakt i bl.a. LOA, anställningsförordningen och dess övergångsbestärnmelser samt inrättandeförordningen.

Enligt 4 kap. 65 LOA skall en ordinarie domare anställas med fullmakt. I övrigt bestämmer regeringen vilka tjänster som skall tillsättas med fullmakt. En fullmaktstjänst inrättas av regeringen enligt 29" inrättandeförordningen.

När det gäller förening av en fullmaktsanställning med en annan statlig anställning, innehåller 7 kap. 13 & LOA ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter i ämnet (28—31 a åå anställningsförordningen).

Fullmaktsanställningens rättsverkningar

Skillnaden i anställningsskydd mellan en fullmaktsanställning och en tillsvidareanställning är att en fullmaktsanställd inte kan sägas upp enligt 7 & LAS. En fullmaktsanställd kan, liksom andra arbetstagare, entledigas med stöd av 7 kap. 3 eller 4 & LOA. Fullm'aktshavaren kan också till skillnad från andra arbetstagare entledigas enligt 7 kap. 5 & LOA.

Enligt 7 kap. 8 & LOA kan en fullmaktshavare förflyttas till en annan statlig tjänst som också tillsätts med fullmakt. Förflyttning är ett sätt att lösa de problem som uppkommer när arbetsbrist uppstår, men en arbetstagare kan också förflyttas av personliga skäl,'t-.ex. vid samarbets- problem på arbetsplatsen. Institutet förflyttning kommer att behandlas också i avsnitt 9.5.

• Sida 52
•  Original

Om en arbetstagare får en annan statlig anställning, kan detta enligt 7 PTOP- 1993/94365 kap. 13 & LOA leda till att den första anställningen upphör, även om den är en fullmaktsanställning.

Det förhållandet att en fullmaktshavare inte kan sägas upp på grund av arbetsbrist, t.ex. i samband med att en myndighet läggs ned eller om- organiseras torde innebära att en myndighet inte ens kan föra upp en fullmaktsanställd på de turordningslistor som upprättas.

Det har sedan gammalt inte ansetts vara möjligt att frånta dem som redan har en anställning med fullmakt de rättsverkningar som fullmakten innebär, dvs. det har inte varit möjligt att skilja en arbetstagare från sin fullmaktsanställning utan stöd av någon regel i LOA.

Särskilt om ordinarie domare

Det finns bestämmelser i 11 kap. 5 & regeringsformen som ger "ordinarie domare" en längre gående anställningstrygghet än andra statligt anställda. Bestämmelserna har motiverats med att de garanterar självständighet i dömandet och markerar domstolarnas oberoende ställning (prop. 1973:90 s. 390 f.). En ordinarie domare kan skiljas från sin anställning endast om han på grund av ett brott eller ett grovt eller upprepat åsidosättande av ett tjänsteåliggande är uppenbart olämplig att ha anställningen eller om han enligt lag är skyldig att avgå med pension.

En ordinarie domare har vidare rätt att begära rättslig prövning av beslut om skiljande från anställningen eller om avstängning eller läkar- undersökning, om beslutet har fattats av någon annan myndighet än domstol. Endast om det är påkallat av organisatoriska skäl är en ordinarie domare skyldig att flytta till en annan jämställd domartjänst (11 kap. 5 5 tredje stycket regeringsformen).

I 12 kap. 8 & regeringsformen finns särskilda bestämmelser för justitieråd och regeringsråd om förfarandet vid prövning av de frågor som avses i 11 kap. 5 & regeringsformen. Dessa innebär att frågor om skiljande från anställningen, om avstängning eller om skyldighet att undergå läkarundersökning prövas av Högsta domstolen på talan av Justitieombudsmannen eller Justitiekanslern.

Bestämmelserna i 11 kap. 5 få regeringsformen är bara tillämpliga på en domare som är anställd med fullmakt, således inte på en domare som är anställd med förordnande tills vidare.

Med hänsyn till regeringsforrnens föreskrifter om ordinarie domare har det ansetts att frågan om vilka domartjänster som skall vara ordinarie och rättsverkningama av detta måste regleras offentligrättsligt (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 211). Frågan är således inte avtalsbar.

Skälen för mitt förslag

Enligt LAS gäller allmänt ett krav på saklig grund för uppsägning från arbetsgivarens sida. Det kan därför hävdas att de syften som fullmakts- anställningen skall tillgodose i princip redan härigenom är tillgodosedda på ett mer ändamålsenligt sätt än som är fallet med entledigandegrunder-

• Sida 53
•  Original

na i LOA. Mot denna bakgrund behövs numera inte fullmaktsanställning i de flesta fall där den tidigare har använts för att garantera anställnings- trygghet och därmed oberoende.

Som jag tidigare nämnt har det också redan beslutats att professorer och yrkesofficerare i fortsättningen inte skall anställas med fullmakt.

Det finns dock anställningar där särskilda konstitutionella eller andra starka skäl talar för en utökad anställningstrygghet för den anställde. Det gäller — förutom för ordinarie domare — t.ex. för högre åklagare och justitiekanslern. Också i fortsättningen bör det vara en fråga för regeringen att bestämma vilka arbetstagare hos myndigheterna under regeringen som skall anställas med fullmakt.

Ordinarie domare

Enligt 11 kap. 6 & regeringsformen har myndigheterna under regeringen en principiell lydnadsplikt gentemot regeringen. I detta hänseende är domstolarna fristående när det gäller den dömande verksamheten. Den verksamheten har en konstitutionell särställning i förhållande till den övriga statliga förvaltningen.

Bestämmelserna i 11 kap. 2 5 regeringsformen ger nämligen domstolarna en särställning. Ingen myndighet — och inte heller riksdagen — får bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall.

I Högsta domstolen och Regeringsrätten får enligt 11 kap. 1 & regeringsformen såsom ledamot endast den tjänstgöra som har utnämnts till ordinarie domare i domstolen. I övriga domstolar skall det finnas ordinarie domare. Undantag får enbart göras i lag och för s.k. special- domstolar.

Det är mot denna bakgrund man bör se regeln om ordinarie domares anställningsskydd i 11 kap. 5 & regeringsformen. Syftet med denna regel är inte enbart att garantera den självständighet i dömandet som motiverar fullmaktsinstitutet. Syftet är främst att befästa det oberoende för domstol- arna som redan följer av 11 kap. 2 och 6 55 regeringsformen.

I detta system är valet av anställningsform för domare av avgörande betydelse, eftersom det är anställningsformen som avgör om 11 kap. 5 & regeringsformen skall vara tillämplig. Valet av vilka domare som skall anställas med fullmakt blir därför avgörande för att befästa domstolarnas oberoende, såsom detta har reglerats i regeringsformen.

För att domstolarnas konstitutionella särställning enligt regeringsformen skall få genomslag, krävs således att de domare som omfattas av 11 kap. 5 & regeringsformen ges en särskild anställningsform, som innebär att deras anställningsavtal varken kan sägas upp eller begränsas i tiden. Som har framgått av det föregående är fullmaktsanställningen en sådan anställ- ningsform. Jag föreslår därför att det även i fortsättningen skall finnas en lagregel. motsvarande 4 kap. 6 & LOA, dvs. att ordinarie domare skall anställas med fullmakt.

När det gäller den särskilda reglering av de ordinarie domamas arbets- skyldighet som framgår av 5 kap. 1 % LOA, kan det i och för sig hävdas

• Sida 54
•  Original

att den skulle kunna ersättas med att arbetsskyldigheten lades fast i ett anställningsavtalet med varje enskild arbetstagare (jfr prop. 1969:44 s. 227 f.). Regeln har emellertid införts just mot bakgrund av 11 kap. 5 & regeringsformen, och den tjänar samma syfte — att befästa domstolarnas grundlagsenliga självständighet. Jag anser därför att regeln bör finnas kvar även i fortsättningen.

Regeringen har den 22 april 1993 tillsatt en utredning om domstolarnas och domamas ställning inför 2000-talet (Dir. 1993147). Utredningen skall ta ställning till frågor som rör t.ex. utnämning av ordinarie domare, domamas rättsställning, bisysslor och arbetsuppgifter. Jag anser därför att det för närvarande inte bör göras några lagändringar som berör domarna utan att de nuvarande reglerna bör föras över till den nya lagstiftningen.

Lagtekniska frågor

Den nu gällande LOA har på grund av de mycket speciella rättsverk- ningar som en fullmaktsanställning medför, försetts med ett stort antal undantag och specialregler för dem som är anställda med fullmakt. Jag anser att den nya LOA skall gälla även för fullmaktsanställda. Miri bedömning är vidare att det även med en ny lagstiftning behövs många särskilda regler för fullmaktsanställda, bl.a. om påtvingad läkar- undersökning och avstängning (se avsnitt 9.9).

I fråga om den framtida utformningen av lagstiftningen om fullmakts- anställning vore det ett alternativ att lägga specialreglema om sådana anställningar i ett eget kapitel i den nya LOA. En fördel med det alternativet är att det klart skulle framgå att de som är anställda med fullmakt omfattas dels av de allmänna reglerna i LOA, dels av special- reglema om fullmaktsanställning. De många specialregler som måste gälla för gruppen fullmaktsanställda skulle emellertid onödigt tynga den nya LOA med regler som berör bara en liten del av de statligt anställda.

Jag föreslår därför i stället att det tillskapas en särskild lag om fullmaktsanställning, trots att ett system med två lagar för fullmakts- anställda kan upplevas som svårhanterligt. Den nackdelen bör vägas upp av att alla särregler om fullmaktsanställningen samlas i en lag och därför blir lätt tillgängliga för dem som skall tillämpa dem. För fullmakts- anställda föreslås alltså gälla dels nya LOA, dels en särskild lag. I likhet med utredningen anser jag att alla som vid de båda nya lagarnas ikraftträdande är anställda med fullmakt bör omfattas av dessa lagar.

• Sida 55
•  Original

7 Bisysslor m.m.

Mitt förslag: Nuvarande bestämmelser om förtroendeskadliga bi- sysslor skall i sak förbli oförändrade. Bestämmelserna om tillstånd att ta emot vissa förmåner som förenats med tjänsten och upplysningen om skyldigheten att enligt insiderlagen (1990:l342) anmäla fondpappersinnehav slopas.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvudbetänkandet sid. 247-250).

Remissinstanserna har inget att erinra emot utredningens förslag. TCO-OF anser dock att förtroendeskadliga bisysslor i framtiden lämpligen kan regleras i avtal, i likhet med vad som gäller inom det kommunala området.

Bakgrunden till mitt förslag Bisysslor

Förbud mot att ha s.k. förtroendeskadliga bisysslor finns i 6 kap. 1 5 LOA. En bisyssla är förtroendeskadlig om den kan rubba allmänhetens förtroende till den anställdes eller någon annan arbetstagares opartiskhet i tjänsteutövningen eller kan skada myndighetens anseende.

1 1 5 anges också att närmare bestämmelser om bisysslor meddelas för vissa fall i lag och i övrigt av regeringen. Det finns t.ex. sådana bestämmelser om domare m.fl. i 19 kap. 8 5 föräldrabalken, 4 kap. 6 5, 12 kap. 3 5 och 21 kap. 35 rättegångsbalken samt i konkurslagen (l987:672).

Det finns enligt 37 5 anställningsförordningen i dess nuvarande lydelse en skyldighet för myndigheterna att informera om vilka bisysslor som är förtroendeskadliga och på begäran av en anställd ge denne skriftligt besked om en viss bisyssla är förtroendeskadlig eller inte.

Domstolsverket fungerar på domstolssidan som en allmän rådgivare gentemot domstolarna i bisysslefrågor (DVFS 198319 B43).

SAV ger för den övriga statliga sektorn en allmän information om bisysslefrågor (Cirk. 1990 A 7).

En anställd är själv skyldig att göra klart för sig om en bisyssla är förtroendeskadlig och därmed förbjuden. Det är han som gör den slutliga bedömningen och har det juridiska ansvaret.

Den anställde har inte någon generell skyldighet att anmäla en bisyssla eller begära tillstånd, men så snart en anställd känner tveksamhet om en bisyssla är förbjuden är det naturligt att han rådfrågar sin arbetsgivare.

Att ha en förtroendeskadlig bisyssla kan bedömas som tjänsteförseelse och leda till en disciplinpåföljd i form av varning eller löneavdrag. I allvarliga fall kan uppsägning eller avskedande komma i fråga.

Av kollektivavtal (SAV Cirk. 1991 Civ 6 och 7 55) framgår att två andra former av bisysslor också är förbjudna, nämligen

• Sida 56
•  Original

-— arbetshindrande bisysslor (sådana som enligt arbetsgivarens bedömning inverkar hindrande på tjänsteutövningen) och -- konkurrensbisysslor (sådana som innebär att tjänstemannen ekonomiskt konkurrerar med myndigheten). I avtalet om upphörande av chefslöneavtalet m.m. finns särskilda regler om bisysslor för de arbetstagare som omfattas av avtalet (SAV Cirk. 1993 All).

I 6 kap. 3 5 LOA hänvisas till bestämmelserna i 11 5 insiderlagen om åläggande för arbetstagare att anmäla innehav av fondpapper.

Tillstånd att ta emot vissa förmåner som förenats med tjänsten

Särskilt tillstånd av regeringen krävs för att en arbetstagare skall få uppbära gåvo— eller donationsmedel eller liknande förmåner som är förenade med tjänsten (6 kap. 2 5 LOA).

Vissa anställningar är förenade med rätt för den anställde att få avkastningsmedel eller andra förmåner från gåvor och donationer av enskilda. Dessa har i allmänhet ett obetydligt värde, men ibland kan värdet vara betydande och medföra att anställningen blir attraktivare för en sökande än andra med motsvarande arbetsuppgifter.

Frågan om en anställd får ta emot andra förmåner än sådana som är förenade med anställningen regleras inte i LOA, utan i brottsbalken där det finns bestämmelser om ansvar för tagande av muta (20 kap. 2 5).

Skälen för mitt förslag Bisysslor

Med hänsyn till de särskilda krav på objektivitet och integritet som gäller för offentliganställda är det viktigt att privata intressen inte tillåts kollidera med statliga på ett sådant sätt att allmänhetens förtroende för myndigheterna kan äventyras. Tillämpningen av den nu gällande regle- ringen har granskats av Riksdagens revisorer (revisorernas rapport nr 3 1990 om offentligrättsliga regler om bisysslor), som inte träffade på några allvarliga missförhållanden. Men granskningen visade dock att informationen till de anställda om gällande bisyssleregler och tillämpningen av reglerna hos flera myndigheter måste bli avsevärt bättre. Revisorerna föreslog därför i rapporten att SAV:s roll som rådgivare gentemot myndigheterna i bisysslefrågor skall utvecklas ytterligare (jfr SAV Cirk. 1990 A 7).

Enligt min mening bör det finnas bestämmelser om förtroendeskadliga bisysslor även i den nya LOA. Bestämmelsen i 6 kap. 1 5 bör därför föras över till den lagen.

Däremot bör 6 kap. 3 5 slopas. Enligt min mening är det onödigt med en hänvisning till insiderlagen (1990: 1342) i den nya LOA.

• Sida 57
•  Original

Tillstånd att ta emot vissa förmåner som förenats med tjänsten

Bestämmelsen i 6 kap. 2 5 LOA om tillstånd att ta emot vissa förmåner som förenats med tjänsten saknar numera praktisk betydelse. Det finns nämligen en förordning (1964:484) om mottagande för statens räkning av gåvo- och donationsmedel (omtryckt 199111171). Enligt förordningen gäller — liksom enligt 6 kap. 2 5 LOA — att en prövning skall göras av rätten att ta emot sådana förmåner. Enligt 1 5 första stycket skall prövningen göras av den myndighet som är redovisningsskyldig för medlen, om dessa tas emot. Enligt andra stycket skall ärendet dock lämnas över till regeringen för prövning, om gåvan eller donationen kan antas medföra framtida kostnader för staten.

LOA—utredningen har konstaterat att den nämnda förordningen tillämpas också på de ärenden som avses i 6 kap. 2 5 LOA. Jag anser därför att någon bestämmelse härom inte bör föras över till den nya LOA. Detta innebär givetvis inte att det blir tillåtet att fritt ta emot förmåner som är förenade med en anställning, utan bara att ett sådant ärende i stället bör bedömas enligt den nämnda förordningen.

8 Arbetskonflikter

Mitt förslag: De nuvarande lagreglema om arbetskonflikter behålls i sak oförändrade.

LOA-utredningens förslag: Avviker från mitt genom att utredningen föreslår att ordet "oundgängligen" i 3 kap. 1 5 första stycket LOA inte skall föras över till den nya LOA (huvudbetänkandet s. 238-242).

Remissinstansema: En majoritet av remissinstansema tillstyrker eller har ingen erinran mot utredningens förslag.

Bland de remissinstanser som har synpunkter på förslaget kan nämnas SAV, som anser att reglerna i 3 kap. 1 5 LOA bör bli tillämpliga på hela det område som omfattas av 1 5 i den nya LOA. Enligt SAV:s mening är detta en fråga som man i första hand bör söka lösa avtalsvägen. Skulle det inte gå anser SAV att man bör överväga att reglera frågan i lag.

Vidare kan nämnas att SACO inte delar LOA-utredningens uppfattning att ordet "oundgängligen" i 3 kap. 1 5 första stycket inte skall föras över till den nya LOA. Bestämmelsen har följande lydelse: "I arbete, som består i myndighetsutövning eller som är oundgängligen nödvändigt för att genomföra myndighetsutövning, får stridsåtgärd vidtagas endast i form av lockout, strejk, vägran att arbeta på övertid eller nyanställningsblockad. I sådant arbete får stridsåtgärd ej vidtagas på grund av annat än förhållandet mellan arbetsgivare och sådan arbetstagare som omfattas av denna lag". SACO anser att ordet "oundgängligen” i praxis fått en särskild innebörd och därför bör föras över till den nya

• Sida 58
•  Original

lagstiftningen. Detta är av betydelse enligt SACO då utredningens avsikt är att inte ändra rättsläget.

SAF avstyrker förslaget och anför att konfliktreglema för den offentliga arbetsmarknaden i stället bör ändras.

LO anser att det saknas skäl att bibehålla regeln om att en tvist om huruvida en varslad stridsåtgärd som strider mot reglerna i LOA måste vara slutligt avgjord innan en stridsåtgärd vidtas. Arbetsdomstolen borde på samma sätt som beträffande andra fredspliktsinvändningar kunna fatta interirnistiska beslut även i sådana tvister.

Skälen för mitt förslag: Den grundläggande principen om rätt till strejk och andra fackliga stridsåtgärder finns inskriven i regeringsformen (2 kap. 17 5). Regeln innebär att en arbetstagarorganisation resp. en arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation har rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om något annat inte följer av lag eller avtal.

Den centrala allmänna lagstiftningen finns i MBL, som föreskriver fredSplikt under pågående kollektivavtalsperiod men i övrigt ger parterna stort utrymme att använda sig av fackliga stridsåtgärder (41-45 55).

I jämförelse med förhållandena på den privata marknaden innebär LOA:s bestämmelser för de offentliganställdas fackliga organisationer vissa inskränkningar i konflikträtten.

Dessa begränsningar, som har ansetts motiverade av de särskilda villkoren och formerna för en del av verksamheten i offentlig tjänst. är också sanktionerade genom skadestånd (3 kap. 6 5). Disciplinstraff enligt LOA får däremot inte i något fall ges en offentliganställd därför att han har deltagit i en strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd (10 kap. 1 5 andra stycket).

På den offentliga sektorn har man således ansett det nödvändigt att i viss mån inskränka valet av stridsmedel, när det gäller arbete som består i s.k. myndighetsutövning eller som är oundgängligen nödvändigt för att genomföra myndighetsutövning. Denna inskränkning gäller både val av stridsåtgärd och syftet med stridsåtgärden. I sådant arbete får således stridsåtgärder vidtas, av arbetsgivaren bara i form av lockout (utestängning från arbetet), av arbetstagarsidan bara i form av strejk (arbetsnedläggelse), vägran att arbeta på övertid eller nyanställnings- blockad (3 kap. 1 5).

Vidare finns ett förbud mot stridsåtgärder som syftar till att påverka de politiska förhållandena inom Sverige, s.k. politiska strejker. Förbudet gäller även i arbete som inte har samband med myndighetsutövning (3 kap. 1 5 andra stycket).

Det finns en inbyggd konflikt mellan å ena sidan rätten enligt grundlagen för arbetsmarknadens parter att vidta stridsåtgärder vid en facklig konflikt och å andra sidan kraven på rättssäkerhet och behovet av att kunna skydda det demokratiska styrelseskicket.

Beträffande sympatiåtgärder av offentliganställda som är sysselsatta inom området för myndighetsutövning gäller dels att valet av stridsåt- gärder är begränsat i enlighet med vad som nu sagts, dels att åtgärder bara får vidtas till förmån för andra arbetstagare inom LOA:s

• Sida 59
•  Original

tillämpningsområde. Sympatiåtgärder till förmån för privatanställda eller utländska arbetsmarknadsparter är således inte tillåtet. Däremot gäller i arbete som inte har samband med myndighetsutövning samma regler som för den övriga arbetsmarknaden dvs. att det är tillåtligt med sympati- åtgärder (3 kap. 1 5 andra meningen).

Till skillnad från de allmänna fredspliktsreglema i MBL tillämpas LOA:s bestämmelser om arbetskonflikter oavsett om det finns ett kollektivavtal eller inte.

De offentliganställdas konflikträtt begränsas också av de s.k. huvudavtalen. På statens område gäller sedan den 1 juli 1993 ett nytt huvudavtal, som har träffats mellan, å ena sidan SAV och, å andra sidan SACO-S och till SACO-S hörande förbund sammantagna samt IlCO-OFzs förbundsområden inom det statliga förhandlingsområdet sammantagna. Avtalet finns i SAV Cirk. 1993 A 6. Förhandlingarna med Statsanställdas förbund om ett sådant avtal är ännu inte avslutade. I förhållande till denna organisation gäller därför fortfarande huvudavtalet den 2 mars 1978.

Bland förändringarna i det nya huvudavtalet i förhållande till 1978 års avtal kan följande nämnas.

I princip kommer ekonomiskt viktiga avtal och avtal som omfattar hela den statliga sektorn att slutas på högsta nivå på arbetstagarsidan. Stridsåtgärder skall också i fortsättningen beslutas på denna nivå.

Vidare finns i det nya huvudavtalet regler om obligatorisk medling före varsel om stridsåtgärder, begränsning av de tillåtna formerna för stridsåtgärder samt utvidgning av skyldigheten att utföra skyddsarbete.

Statstjänstenämnden, som har till uppgift att förhindra samhällsfarliga konflikter, får en ny sammansättning med bl.a. opartiska ledamöter. Till följd härav kommer nämnden alltid att kunna avge utlåtanden, huruvida en konflikt är ägnad att otillbörligt störa viktiga sarnhällsfunktioner.

På kommun- och landstingsområdet pågår förhandlingar om ett nytt huvudavtal.

Det särskilda huvudavtalet (SHA) av år 1976 gäller både staten och kommunerna. Avtalet går ut på att parterna skall sträva efter fredliga förhandlingar och undvika stridsåtgärder, när det gäller frågor som man inte anses kunna avtala om utan att kränka den politiska demokratin. Hit hör bl.a. frågor om verksamhetens mål, inriktning, omfattning och kvalitet.

I april 1990 tillkallades en särskild utredare för att lägga fram förslag som syftade till att förbättra förhandlingsformema och spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden. Utredningen lade i februari 1991 fram betänkandet Spelreglerna på arbetsmarknaden (SOU 1991:13). Betän- kandet har remissbehandlats. Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 11 s. 20 och 21) uttalat att regeringen utgår från att arbetsmarknadens parter inför 1993 års avtalsrörelse tar sitt fulla ansvar för förhandlingsresultatet och arbetsfreden. Regeringen kommer senare att ta ställning till i vilken mån utredarens förslag, utöver det som genomförts, bör föranleda förslag till lagändringar.

• Sida 60
•  Original

Dagens regler om arbetskonflikter och skadestånd i LOA bör i sak oförändrade föras över till nya LOA.

9 Anställningens upphörande på annat sätt än genom avskedande, m.m.

9.1 Skiljandc från anställningen

Mitt förslag: Föreskrifterna om att det måste finnas stöd i LOA för att en arbetstagare skall kunna skiljas från sin anställning slopas. Härav följer att LAS bestämmelser i fråga om skiljande från anställ- ning blir direkt tillämpliga också på statliga anställningar.

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvudbetän- kandet s. 162 och 163).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot utredningens förslag.

Några remissinstanser framhåller som en negativ konsekvens av förslaget att 39 5 LAS blir tillämplig på statliga anställningar (se närmare härom avsnitt 11.6).

Skälen för mitt förslag: Av 1 5 LAS framgår att lagen gäller bl.a. för statligt anställda arbetstagare. Enligt 2 5 första stycket får undantag från LAS göras bl.a. i lag, t.ex. i LOA.

Av 7 kap. 1 5 LOA framgår att en arbetstagare får skiljas från anställ- ningen bara med stöd av någon föreskrift i LOA. Detta innebär bl.a. att en arbetstagare inte kan sägas upp med stöd av LAS i andra fall än när detta uttryckligen har angetts i LOA.

I LOA:s förarbeten (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 220) anges närmare vad som avses med skiljande från anställningen. Sammanfattningsvis kan sägas att det bara är fråga om tvångsentledigande t.ex. avskedande enligt 11 kap. LOA (behandlas närmare i avsnitt 11) eller uppsägning enligt 7 kap. 2 5 LOA. Däremot avses inte t.ex. frivillig avgång med ålders- pension eller när en arbetstagare själv säger upp sig.

Bestämmelserna i 7 kap. 1 5 LOA kompletteras av 7 kap. 2 5 LOA första meningen som innebär att reglerna i LAS om skiljande från anställningen genom uppsägning åter blir tillämpliga på alla tillsvidare- anställda arbetstagare. På bl.a. ' statens område finns en speciell anställningsform, s.k. längstförordnande, som innebär att en arbetstagare är anställd tills vidare, dock längst till en viss tidpunkt. Också en sådan arbetstagare kan sägas upp enligt LAS.

En arbetstagare, som har ett tidsbegränsat anställningsavtal, har i princip inte rätt enligt LAS att säga upp avtalet. Här bortses från det fall att arbetsgivaren i väsentlig mån har åsidosatt sina åligganden mot arbets- tagaren (4 5 tredje stycket LAS) eller fråga är om ett längstförordnande.

• Sida 61
•  Original

På den statliga arbetsmarknaden finns en särregel i 7 kap. 12 5 LOA, som bl.a. avser en ansökan från den som är anställd för viss tid att bli entledigad före tidens utgång. I likhet med vad som gäller på ar- betsmarknaden i övrigt har den statsanställde dock ingen rätt att få en sådan ansökan beviljad (prop. 1986/87:99 s. 142, jfr prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 222).

För fullständighetens skull kan nämnas att ett tidsbegränsat anställnings- avtal i viss begränsad omfattning kan jämkas enligt 36 5 avtalslagen.

Ett syfte med att se över LOA och anknytande författningar är att förenkla regelsystemet. Den nuvarande regeltekniken innebär i fråga om anställningsskyddet att man inte direkt av LAS kan utläsa vad som gäller på statens område. LOA och LAS måste hela tiden jämföras med varan- dra. Detta leder till ett krångligt system med mycket författningstext att gå igenom.

Jag anser därför att systemet måste förenklas. Den närmast till hands liggande lösningen är enligt min mening att inte ha någon särskild reglering ] LOA som anger när uppsägningar enligt LAS får ske. Jag föreslår därför att bestämmelserna i 7 kap. 1 5 och 2 5 första meningen inte förs över till nya LOA.

Däremot bör en bestämmelse motsvarande 7 kap. 1 5 LOA föras in i den föreslagna lagen om fullmaktsanställning. Den nu föreslagna ändrade lagkonstruktionen innebär ingen ändring i sak.

9.2 Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist

Mitt förslag: De särregler i 8 kap. 2 5 LOA om turordning som ut- gör ett skydd för att en myndighet på ett riktigt sätt kan fullgöra sina rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter behålls i sak oförändrade.

Föreskrifterna om turordning i LAS skall i samma omfattning som för närvarande gälla för arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning. Ovriga särregler i förhållande till LAS slopas.

LOA-utredningens förslag: Avviker från mitt genom att utredningen föreslår att bestämmelserna i 8 kap. LOA om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist inte skall behållas (huvudbetänkandet s. 211-214).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot förslaget.

Några — Rikspolisstyrelsen, Överbefälhavaren, Försvarets civilfön'alt- ning, Vägverket och Försäkringskasseförbundet — betonar verksamhetens krav och förordar att 8 kap. 2 5 LOA, som föreskriver att hänsyn också skall tas till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör rättskipnings— eller förvaltningsuppgifter, förs över till den nya lagen.

Universitetet i Stockholm påpekar att det bör tydligare framgå att beslut om turordning och därmed sammanhängande frågor inte utgör myndig-

• Sida 62
•  Original

hetsutövning mot den enskilde. Förvaltningslagen är således inte tillämplig.

Enligt Försäkringsanställdas förbund, TCO-OF och SACO bör be- stämmelsen i 8 kap. 3 5 LOA finnas kvar om att — på talan av arbets- tagaren — sådan uppsägning som strider mot bestämmelse om turordning skall förklaras ogiltig. De två förstnämnda organisationerna uttalar också att bestämmelsen borde gälla över hela arbetsmarknaden.

Bakgrunden till mitt förslag: I LAS finns de huvudsakliga bestämmel- serna om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. I vissa avseenden finns dock avvikande och kompletterande bestämmelser i 8 kap. LOA.

Det nuvarande systemet i LAS för turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist (22 och 23 55) bygger på tanken att företräde till fortsatt anställning skall ges efter anställningstid och ålder enligt principen sist in, först ut. Som tidigare har nämnts har i prop. 1993/94:67 föreslagits den förändringen i dagens system att arbetsgivaren — innan turordningen fastställs -— skall ha rätt att inom turordningskretsen undanta två arbetstagare som anses vara av särskild betydelse för den fortsatta driften, s.k. nyckelpersoner.

På den statliga arbetsmarknaden har parterna använt sig av möjligheten att genom kollektivavtal göra avvikelser från LAS. Så har skett genom avtalet om turordning för arbetstagare hos staten, "hirA-S (SAV Cirk. 1984 A 11). Enligt TurA-S skall turordningskretsama i stället för vad som anges i LAS omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbets- uppgifter hos myndigheten på den ort där det är arbetsbrist.

Frågor om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist regleras således på statens område i LAS, LOA och TurA-S.

En mycket betydelsefull del i trygghetssystemet på statens område utgör avtalet om trygghetsfrågor (SAV Cirk. 1993 A 13). I det avtalet finns bl.a. bestämmelser om förlängd uppsägningstid vid uppsägning på grund av arbetsbrist.

8 kap. i LOA består av tre paragrafer. I 1 5 första stycket föreskrivs att om det uppkommer fråga om att säga upp någon på grund av arbets- brist, så skall turordning för uppsägningen fastställas. när det behövs. Av andra stycket följer att den bestämmelsen också gäller för tillsvidare— anställda arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning, om inte regeringen föreskriver något annat.

Av 2 5 framgår att det vid bestämmandet av platsen i turordningen skall hänsyn tas också till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör sina rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter.

En uppsägning som strider mot en bestämmelse om turordning skall enligt 3 5 första stycket på talan av arbetstagaren förklaras ogiltig.

Vid tvist om giltigheten av en uppsägning tillämpas enligt 3 5 andra stycket bl.a. 34 5 andra och tredje styckena LAS, som innehåller vissa förbud mot avstängning m.m. (jfr avsnitt 11.3).

Innehållet i 8 kap. LOA har som bakgrund det arbete som tidigare har bedrivits för att anpassa de regler som gäller för statstjänstemän till den

• Sida 63
•  Original

allmänna arbetsrättsliga lagstiftningen. Arbetet bedrevs efter två huvudlin- jer. LAS skulle i så stor utsträckning som möjligt gälla också för de of- fentliganställda. Men samtidigt fick inte reformen försämra det befintliga anställningsskyddet. '

Skälen för mitt förslag: Bestämmelsen i 8 kap. 1 5 första stycket är enligt förarbetena närmast att se som en tydlighetsföreskrift, som är motiverad av hänsyn till den offentliga förvaltningens formbundenhet (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 255). Det råder nu bred enighet om att bestämmelsen inte längre behövs.

I 8 kap. 1 5 andra stycket avses arbetstagare i verksledande ställning. Jag anser — som närmare framgår av avsnitt 5— att en sådan bestämmel- se behövs också i framtiden.

Bestämmelsen i 8 kap. 2 5 är en särregel i förhållande till 22 5 LAS. Av förarbetena till 8 kap. 2 5 framgår att bestämmelsen i första hand tar sikte på sådana arbetsuppgifter som innefattar myndighetsutövning (prop. 1974:174 5. 56). Det sägs också att det vid tillämpningen av be- stämmelsen inte bör bli fråga om att ta hänsyn till något annat än "klart påvisbara skillnader från vad som gäller enligt 22 5 andra och tredje styckena LAS. Bestämmelsen bör med andra ord tillämpas med försiktig- het". Även om LOA-utredningen har uppgett att det vid utredningens kontakter med parterna på den statliga arbetsmarknaden har framkommit att bestämmelsen har fått en mycket begränsad praktisk betydelse så måste detta ses i ljuset av den speciella avtalsreglering — TurA-S — som finns på den statliga sektorn. Enligt avtalet skall turordningskretsama omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på orten.

Jag anser att övervägande skäl talar för att i nya LOA ha kvar denna särregel som i förhållande till de allmänna reglerna i LAS understryker vikten av att myndigheten oavsett personalläget på ett riktigt sätt kan fullgöra sina rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter. Även med en sådan regel kan tvister uppkomma men den tydliggör att allmänhetens intresse av en fungerande förvaltning och rättskipning skall sättas i första hand. Enligt min mening behövs bestämmelsen även mot bakgrund av förslaget om rätt för arbetsgivaren att undanta två s.k. nyckelpersoner, innan turordningen fastställs.

Av 34 5 första stycket och 38 5 LAS framgår att en uppsagd arbets- tagare kan få skadestånd, om uppsägningen strider mot någon bestäm- melse om turordning. Däremot kan arbetstagaren inte få sin anställning tillbaka. Denna ordning har motiverats bl.a. med hänsyn till den arbetstagare som felaktigt har fått ha kvar sin anställning. Av motiven framgår vidare att en annan ordning skulle medföra besvärliga komplikationer från processuell synpunkt. Alla turordningstvister måste avgöras i ett sammanhang, så att inte skilda domstolar kommer till olika resultat i frågan om vem som skulle få ha kvar sin anställning. Om sanktionen blir endast skadestånd, behövs inga processuella regler som garanterar en samlad prövning för alla berörda arbetstagare (prop. 1973:129 5. 183 f.).

• Sida 64
•  Original

Enligt 8 kap. 3 5 första stycket LOA gäller däremot, som nämnts, att en uppsägning som strider mot någon bestämmelse om turordning på talan av arbetstagaren skall förklaras ogiltig. Flera arbetstagar- organisationer förordar att den bestämmelsen skall finnas kvar och göras tillämplig på hela arbetsmarknaden. För min del anser jag tvärtom att reglerna i LAS om att uppsägningen inte ogiltigförklaras bör i enhetlig- hetens intresse gälla även på den statliga sektorn.

9.3 Företrädesrätt till återanställning

Mitt förslag: Föreskrifterna om företrädesrätt till återanställning i LAS skall fortfarande tillämpas på arbetstagare i verksledande eller

därmed jämförlig ställning. Ovriga föreskrifter i 9 kap. LOA slopas.

LOA-utredningens förslag: Avviker från mitt på det sättet att samtliga regler i 9 kap. LOA skall slopas (huvudbetänkandet s. 215-218).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot förslaget.

Försvarets civilförvalming förordar en grundlagsändring så att före- trädesrätten blir lika stark på hela arbetsmarknaden. Försvarets per- sonalnämnd anser också att företrädesrätten bör ha en starkare ställning vid tillämpning av 11 kap. 9 5 regeringsformen. Enligt nämnden skulle detta kunna lösas genom bestämmelser i den nya lagen.

Såväl Statsansrälldas förbund som TCO-OF uttrycker missnöje med att något skadestånd inte kan komma en arbetstagare till del på den statliga sektorn, om arbetsgivaren bryter mot återanställningsreglema. Det hinder mot detta som finns i 1 kap. 2 5 andra stycket lagen ( 1974z371) om rättegången i arbetstvister bör undanröjas. 1 övrigt hänvisas till jämställd- hetslagens regler om skadestånd vid könsdiskriminering vid tjänstetillsätt- ning (bl.a. 55 5).

Bakgrunden till mitt förslag: I 9 kap. LOA finns i vissa hänseenden en något avvikande eller förtydligande reglering i förhållande till reglerna i LAS om företrädesrätt till återanställning. Men bestämmelsen i 11 kap. 9 5 regeringsformen om sakliga grunder vid anställning medför dock att återanställningsrätten på den statliga sektorn har en annan innebörd än på den övriga delen av arbetsmarknaden.

I likhet med vad som gäller för turordningsreglema är också be- stämmelserna om företrädesrätt i LAS på så sätt dispositiva, att de kan ersättas av kollektivavtal. Sådana bestämmelser finns på det statliga området i det i avsnitt 9.2 nyss omnämnda avtalet om turordning för arbetstagare hos staten, TurA—S.

Det är bara vid en anställnings upphörande på grund av arbetsbrist som det kan bli aktuellt med företrädesrätt till återanställning.

Reglerna om företrädesrätt i 9 kap. LOA har följande innehåll.

• Sida 65
•  Original

• Sida 66
•  Original

• Sida 67
•  Original

• Sida 68
•  Original

• Sida 69
•  Original

• Sida 70
•  Original

• Sida 71
•  Original

• Sida 72
•  Original

• Sida 73
•  Original

• Sida 74
•  Original

• Sida 75
•  Original

• Sida 76
•  Original

• Sida 77
•  Original

• Sida 78
•  Original

• Sida 79
•  Original

• Sida 80
•  Original

• Sida 81
•  Original

Ett skäl som skulle kunna anföras mot att slopa reglerna om påtvingad läkarundersökning m.m. är att detta i enstaka undantagsfall skulle kunna leda till att sjuka arbetstagare utan sjukdomsinsikt skulle gå miste om möjligheten att tvångsvägen få sjukpension utan i stället sades upp. Den risken finns dock enligt min mening också med dagens system. Men en uppsägning torde i sådant fall aldrig bli aktuell förrän arbetsgivaren har vidtagit alla åtgärder som rimligen kan krävas för att anpassa arbetet till arbetstagarens förutsättningar.

I likhet med LOA-utredningen anser jag att det inte längre är befogat att behålla det särskilda systemet på statens område med påtvingad läkarundersökning och avstängning på grund av sjukdom i fråga om arbetstagare som är uppsägningsbara.

Några remissinstanser har förordat att reglerna behålls bl.a. med hänvisning till de fall där arbetstagaren saknar sjukdomsinsikt. Enligt min uppfattning har utredningen kunnat påvisa att man inte heller i dessa fall har någon större praktisk användning av dessa regler.

Jag föreslår mot denna bakgrund att följande regler i LOA inte förs över till den nya lagen, nämligen 13 kap. 2 och 3 55 samt 14 kap. 9 och 10 55. Sistnämnda två paragrafer innehåller handläggningsregler som inte behövs när den materiella regleringen tas bort.

Särskilt om fullmaktshavare

Den som är anställd med fullmakt kan inte sägas upp enligt LAS utan bara skiljas från anställningen med stöd av någon regel i LOA. Det är inte min avsikt att föreslå någon ändring i den delen när det gäller arbetstagare som är anställda med fullmakt.

Jag har lagt fram mitt förslag om att slopa reglerna om läkarundersök- ning, avstängning och avgångsskyldighet på grund av sjukdom bl.a. mot bakgrund av reglerna om uppsägning i LAS. Eftersom arbetstagare med fullmakt inte kan sägas upp, måste det finnas kvar särskilda regler om avgångsskyldighet på grund av sjukdom för dem. Dessutom behövs det också regler om påtvingad läkarundersökning och avstängning.

Jag har valt att i sak inte förändra reglerna om fullmaktsanställning. Ett undantag är, som nämnts tidigare, slopandet av 7 kap. 5 5 LOA.

Jag föreslår sarnmanfattningsvis att de nuvarande reglerna om avgångs- skyldighet, läkarundersökning och avstängning på grund av sjukdom i 7 kap. 4 och 6 55 samt 13 kap. 2 5 LOA förs över till den nya lag om fullmaktsanställning som jag kommer att föreslå.

• Sida 82
•  Original

10 Disciplinansvar m.m.

10.1 Disciplinansvar

Mitt förslag: Bestämmelserna om disciplinansvar skall behållas i sak oförändrade. Vissa mindre förändringar i bestämmelserna görs, bl.a. när det gäller grunderna för bedömningen av frågan om en försum- melse är att anse som ringa eller inte.

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvudbetän- kandet s. 259-268).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot utredningens förslag.

Bland de remissinstanser som har synpunkter på förslaget kan nämnas Justitieombudsmnnen, som anför att gällande regler om disciplinansvar innebär att på den privata och den kommunala sektorn finns ett av- talsbaserat system, medan det på den statliga sektorn finns ett på dispositiva författningsbestämmelser grundat system. Justitieombuds- mannen anser att sakligt sett kan det ifrågasättas om det finns anledning att se olika på skilda system beroende på graden av frivillighet eller inslag av författnings- resp. avtalsbestämmelser. Utrymmet för disciplinåtgärder har minskat till följd av 1989 års reform av de straffrättsliga ansvarsreglema i 20 kap. 1 5 brottsbalken. Justitieom- budsmannen anser därför att disciplinansvarssystemet inte har lika stor betydelse längre.

Riksåklagaren anser att det vore önskvärt om lagstiftaren klarare redovisade vilka förseelser som kan föranleda disciplinpåföljd enligt LOA resp. straff enligt brottsbalken och hur samordningen mellan regelsy- stemen skall göras. Han anser vidare att frågan om behovet av en särskild åtalsprövningsregel vid brottet tjänstefel på nytt bör analyseras.

Försvarets civilförvalming, Försvarets personalnämnd, Arbetslivscent- rum. Statsanställdas förbund och ICO—OF är negativa till utredningens förslag. De anser bl.a. att reglerna som finns i LAS är tillräckliga. I lindrigare fall kan vanliga tillrättavisningar räcka, utan att man för den skull behöver formalisera detta enligt reglerna i LOA. Statsanställdas förbund och ”PCO-OF anser att arbetstagaren skall kunna få allmänt skadestånd om det vid en rättslig prövning visar sig att myndigheten gjort sig skyldig till en felaktig bedömning. Att allmänt skadestånd endast skall kunna utgå vid brott mot förfarandereglerna, vilket är fallet enligt nu gällande LOA, är inte acceptabelt enligt TCO-OF.

Bakgrunden till mitt förslag

Det har i svensk rätt sedan länge funnits regler om ansvar, straffrättsligt och disciplinärt, för offentligt anställda.

I samband med ämbetsansvarets avskaffande infördes den 1 januari 1976 nya regler om disciplinansvar och åtalsanmälan i statstjänste-

• Sida 83
•  Original

mannalagen (prop. 1975:78, bet. l975:JuU22, rskr. l975z212). De fördes kort därefter i huvudsak oförändrade över till LOA.

Ämbetsansvarsreformen var genomgripande och medförde en betydande avkriminalisering. Straffansvaret för tjänstefel och de särskilda ämbetsstraffen avsättning och suspension avskaffades. Straftbestärnmelsema i brottsbalken ersattes av tre nya ansvarsregler, nämligen oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnads— plikt. Avskaffandet av ämbetsansvaret innebar att den lagstiftning som rörde offentligt anställda ytterligare anpassades till de principer som gällde för den övriga arbetsmarknaden.

Utgångspunkten för reformen var således att man skulle avsevärt inskränka det straffrättsliga området och åstadkomma ett närmande mellan den offentliga och den privata arbetsmarknadens sanktionssystem.

Före ämbetsansvarsreforrnen gällde ett långtgående, särskilt straffrätts- ligt ansvar för offentligt anställda. För i princip varje fel eller försum- melse i tjänsten kunde ansvar för tjänstefel utdömas. För tjänstefel dömdes en offentligt anställd som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatte vad som ålåg honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet.

För statligt anställda reglerades vid ämbetsansvarsreforrnen ett disciplinansvar i statstjänstemannalagen medan för kommunalt anställda gällde ett kollektivavtalsreglerat disciplinansvar. Reglerna i statstjänste- mannalagen om disciplinansvar var i sak likalydande med bestämmelserna om straffrättsligt ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 4 5 brottsbalken. Ämbetsansvarsreforrnen innebar, som jag tidigare nämnt, att något allmänt straffrättsligt ansvar för tjänstefel inte längre skulle gälla. De nya bestämmelserna om myndighetsmissbruk och vårdslös myndighets- utövning i 20 kap. 1 5 brottsbalken begränsade Straffansvaret till den del av den offentliga verksamheten som innefattade myndighetsutövning. Straffansvar enligt brottsbalkens regler kunde komma i fråga bara om gärningen inneburit någon form av myndighetsutövning och om den orsakat någon förfång eller otillbörlig förmån som inte var ringa.

Efterhand riktades kritik mot den begränsning av det straffrättsliga ansvaret som ämbetsansvarsreformen innebar. Det straffrättsliga ansvaret utvidgades därför är 1989. Lagändringama innebar en viss utvidgning av det straffrättsliga tjänsteansvaret för offentligt anställda. Straff kan utdömas inte bara för gärningar som innefattar felaktig myndighets- utövning utan också för vissa oriktiga handlingar som har nära anknytning till myndighetsutövning. För ansvar krävs det inte längre att gärningen medfört förfång eller otillbörlig förmän. Det krävs inte heller längre att det föreligger grov oaktsamhet för att straffansvar skall kunna inträda. Straffansvaret omfattar inte gärningar som på grund av en bedömning av samtliga omständigheter måste anses som ringa. Att det straffbara området utvidgades år 1989 innebär i princip att området för disciplinansvar minskat i motsvarande grad.

• Sida 84
•  Original

Nuvarande bestämmelser

1 10 kap. LOA finns bestämmelser om disciplinansvar för det stora flertalet av statens tjänstemän.

På arbetsmarknaden i övrigt finns det inte något författningsreglerat disciplinansvar. De kommunanställda omfattas av ett kollektivavtals- reglerat disciplinansvar som i stort sett är identiskt med LOA:s bestämmelser. Inom den privata sektorn finns det kollektivavtal om disciplinansvar endaSt på något eller några avtalsområden.

Enligt 10 kap. 1 5 får en arbetstagare åläggas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse om han uppsåtligen eller av oaktsamhet satt åsido vad som åligger honom i hans anställning och felet inte är ringa.

Disciplinpåföljdema är varning och löneavdrag enligt 10 kap. 2 5. Genom ett kollektivavtal kan enligt 10 kap. 3 5 avtalas att andra påföljder skall gälla. Bestämmelserna om påföljderna är således dispositiva. Något sådant kollektivava har dock inte träffats.

Disciplinansvaret omfattar alla statstjänstemän med undantag för justitieråden, regeringsråden och justitiekanslern. Enligt lO kap. 4 5 kan disciplinpåföljd inte meddelas dem som kan åläggas disciplinpåföljd enligt lagen (l986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m. Hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under Socialstyrelsens tillsyn, får inte åläggas disciplinpåföljd för sådana förseelser som skall prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Vidare får veterinärer som står under Statens jordbruksverks inseende inte åläggas disciplin- påföljd, om förseelsen har skett i veterinäryrket.

Frågan om disciplinansvar prövas av den myndighet som arbetstagaren lyder under enligt 15 kap. 3 5 LOA. Talan mot beslut om disciplinansvar handläggs enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Sista instans är Arbetsdomstolen.

För andra ordinarie domare än justitieråd eller regeringsråd, för dem som har en anställning som byråchef eller en motsvarande eller en högre anställning vid en statlig myndighet och för andra arbetstagare som regeringen bestämmer gäller dock enligt 15 kap. 4 5 LOA att Statens ansvarsnämnd är beslutande myndighet i ärende som gäller disciplin- ansvar.

Att en förseelse prövats i disciplinär ordning utgör inget hinder mot en straffrättslig prövning enligt 20 kap. brottsbalken. En straffrättslig prövning utgör dock hinder mot en disciplinär prövning enligt 14 kap. 3 5 LOA.

I 20 kap. 1 5 brottsbalken föreskrivs att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom en handling eller en under- låtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel. Om ett uppsåtligt brott är att anse som grovt rubriceras det som grovt tjänstefel.

För straffansvar är det en förutsättning att gärningen begås vid myndighetsutövning. Den förutsättningen gäller inte för disciplinansvar.

• Sida 85
•  Original

Skälen för mitt förslag

Sedan reglerna om disciplinansvar infördes har förhållandena såväl på arbetsplatserna som i samhället i övrigt genomgått stora förändringar. De forrnbundna disciplinpåföljdema — varning och löneavdrag — har i stor utsträckning ersatts av en dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. I stället för "bestraffning" används andra mera konstruktiva åtgärder i syfte att få en försumlig arbetstagare att anpassa sig till de regler som gäller på arbetsplatsen. Sådana åtgärder är t.ex. tillsägelser som ingår som ett led i arbetsgivarens handläggning av en förseelse utan att ha karaktären av en disciplinpåföljd, uppföljningssamtal och omplacering.

En omständighet som har betydelse vid en diskussion huruvida disciplinansvaret bör finnas kvar är att Straffansvaret för tjänstefel i viss mån utvidgades år 1989.

Åtskilliga av de förseelser som numera — enligt LOA-utredningen — kan föranleda disciplinansvar bör betecknas som myndighetsinterna förseelser, t.ex. sen ankomst och olovlig frånvaro.

Man kan dock inte bortse från att det ofta ställs andra krav på den offentliga verksamheten än på den privata verksamheten.

Den statliga arbetsgivaren har också möjlighet att använda sig av uppsägning eller avskedande, även om en en sådan åtgärd ofta kan vara alltför ingripande i förhållande till den försummelse som arbetstagaren har gjort sig skyldig till.

Ett avskaffande av det disciplinära ansvarssystemet skulle således kunna få till följd att den offentliga arbetsgivaren i vissa fall skulle ställas utan någon sanktionsmöjlighet.

Samordningen mellan det disciplinära och straffrättsliga ansvaret har kritiserats. Kritiken har dock varit ganska allmänt hållen.

Jag finner därför i likhet med utredningen inga bärande skäl till någon mera betydande ändring av de disciplinära sanktionsmöjlighetema. Jag anser således att regler om disciplinansvar behövs även i fortsättningen och att bestämmelserna i sak bör föras över i stort sett oförändrade till nya LOA.

Ringa fel

Både i brottsbalken och i LOA används ordet "ringa" för att ange det ansvarsfria området. Uttrycket ringa används i LOA för att ange det objektiva rekvisitet. Bara fel som inte är ringa är ansvarsgrundande. Men i brottsbalken knyts uttrycket varken till brottsbeskrivningens subjektiva eller till dess objektiva sida utan till gärningen. Om gärningen vid en helhetsbedömning är att beteckna som ringa skall den vara straffri.

Jag anser att det saknas vägande skäl för den skillnad i fråga om bedömningsgrundema som för närvarande föreligger. Om en förseelse skall leda till en disciplinpåföljd eller inte bör enligt min mening bedömas på samma sätt som i fråga om det straffrättsliga ansvaret, dvs. på grundval av samtliga omständigheter.

• Sida 86
•  Original

Jag föreslår därför en ändrad formulering av paragrafen om tjänste- förseelse.

Bevisupptagning utom rättegång m.m.

En arbetsgivare kan enligt 14 kap. 2 5 LOA begära bevisupptagning vid allmän domstol i ett ärende om disciplinansvar. Bestämmelserna i LOA irmebär en utvidgning av möjligheterna till bevisupptagning innan talan väckts jämfört med vad som gäller enligt rättegångsbalken.

Jag anser att denna olikhet inte är sakligt motiverad. Reglerna bör därför inte föras över till nya LOA.

Utformningen av skyddet mot dubbelbestrajfning

En myndighet får enligt 14 kap. 3 5 LOA inte inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande mot en arbetstagare, om en åtgärd har vidtagits för att anställa åtal mot arbetstagaren. Innebörden av denna bestämmelse har ibland medfört tolkningssvårigheter.

Genom Arbetsdomstolens dom 1986 nr 15 har dock innebörden av paragrafen blivit tydligare. Det i paragrafen uppställda hindret mot att ålägga disciplinpåföljd bortfaller, om arbetstagarens handlande vid prövning i straffrättslig ordning, dvs. av åklagare eller domstol, befunnits inte innefatta brott. I rättsfallet hade åklagaren inte väckt åtal, eftersom ett subjektivt brottsrekvisit inte ansetts uppfyllt. Den misstänkte hade inte förfarit grovt oaktsamt. Åklagarens beslut ansågs inte i och för sig hindra åläggande av en disciplinpåföljd.

I fall där åtal underlåtits för att bevisningen är för svag för en fällande dom, eller i fall där den tilltalade av samma anledning blivit frikänd av en domstol, föreligger hinder för en disciplinär prövning. Om ett discipli— närt förfarande skulle vara möjligt, skulle det innebära en överprövning i administrativ ordning av en allmän domstols bevisvärdering.

Justitieombudsmannen har påpekat att ordalydelsen i 14 kap. 3 5 LOA i och för sig inbjuder till tolkningen att varje form av disciplinärt förfarande i anledning av en förseelse skulle vara utesluten så snart som en åtgärd vidtagits för att anställa åtal mot arbetstagaren i anledning av förseelsen, oavsett vilket resultat denna åtgärd lett till. Jag anser att det finns skäl att förtydliga nuvarande 14 kap. 3 5 så att bestämmelserna närmare ansluter till Arbetsdomstolens tolkning i 1986 års rättsfall. Den nya lagregeln bör innebära att ett disciplinärt förfarande får inledas eller, om det redan inletts, fortsättas bara om åklagare eller domstol vid den straffrättsliga prövningen kommit fram till att handlingen inte var något brott.

• Sida 87
•  Original

10.2 Disciplinansvar utanför den aktuella anställningen

Mitt förslag: Disciplinpåföljd skall inte få meddelas en arbetstagare efter det att en anställning har upphört eller uppsägning har ägt rum. Detta skall dock inte gälla, om en arbetstagare övergår från en myndighet till en annan inom domstols-, åklagar- resp. polis- väsendet.

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt utom på det sättet att något undantag inte föreslås för de angivna myndigheterna inom rättsväsendet (huvudbetänkandet s. 268).

Remissinstanserna har inget att erinra mot utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Jag anser att det saknas skäl för att utsträcka disciplinansvaret till att gälla också i en senare anställning. I och med att ett anställningsförfarande är upplöst eller uppsägning har ägt rum, finns det i allmänhet inte längre några skäl för arbetsgivaren att ingripa.

Men jag anser däremot att om en arbetstagare lämnar en anställning där en tjänsteförseelse begåtts men får en anställning vid en annan myndighet inom samma verksamhetsområde så bör gärningen i vissa fall kunna prövas disciplinärt. Detta bör gälla för en arbetstagare inorn domstols-, åklagar- resp. polisväsendet, om arbetstagaren övergår från en myndighet till en annan inom samma "organisation". Om t.ex. en polis gått över från en myndighet till en annan myndighet inom Polisen, bör frågan om disciplinpåföljd kunna prövas, eftersom frågan prövas av samma nämnd — Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd — oavsett vilken polis- myndighet som han tillhör. Polismannens övergång bör således inte jämställas med anställningens upphörande i detta hänseende (jfr AD 1993 nr 64).

10.3 Skyldigheten att anmäla brott till åtal

Mitt förslag: Skyldigheten att anmäla brott till åtal skall begränsas. Anmälan skall göras bara om misstanken avser brott enligt 20 kap. 1 och 2 55 samt 3 5 första stycket brottsbalken eller andra brott som kan föranleda någon annan påföljd än böter.

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud- betänkandets. 269-272).

Remissinstansema: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot utredningens förslag.

Kammarrätten och.TCO-0F ifrågasätter om inte anmälningsskyldig— heten bör begränsas till de egentliga ämbetsbrotten i 20 kap. 1-3 55 brottsbalken. Riksåklagaren tillstyrker att skyldigheten att anmäla lindrigare förseelser begränsas. Riksåklagaren anser dock att anmälnings-

• Sida 88
•  Original

skyldigheten i stället bör knytas till straffskalan och att anmälan skall kunna underlåtas om straffskalan för brottet inte överstiger fängelse i högst sex månader.

Riksrevisionsverket avstyrker utredningens förslag och anför att utveckl- ingen hos de statliga myndigheterna på det ekonomiadministrativa området inte är sådant att verket kan ställa sig bakom utredningens förslag. Bakgrunden till verkets reaktion är att statliga myndigheter reagerar trögt på brister i efterlevnaden av bestämmelser av ekonomisk betydelse. Verket anser att utredningens förslag ger en felaktig signal till myndigheterna. Om förslaget genomförs kan detta enligt verkets mening komma att på sikt leda till negativa konsekvenser för statsverket inte bara i ekonomiskt hänseende.

Försvarets materielverk, Skogsstyrelsen och SAV avstyrker förslaget och föreslår att nuvarande regel i LOA förs över till den nya lagen. SAV anser att på den statliga sektorn saknas anledning att mjuka upp reglerna om åtalsamnälan på det sätt som utredningen föreslagit.

Statistiska centralbyrån avstyrker förslaget. Centralbyrån anser att det för en icke juridiskt sakkunnig person måste vara närmast omöjligt att bedöma om en handling är brottslig och helt omöjligt att bedöma om straffpåföljden kan bli fängelse.

Skälen för mitt förslag: Någon allmän skyldighet att anmäla brott till åtal finns inte. Skyldighet att anmäla brott föreligger således bara när det är särskilt föreskrivet.

Om en arbetstagare är skäligen misstänkt för att i tjänsten ha begått ett brott som avses i 20 kap. 1-3 55 brottsbalken eller något annat brott varigenom han har åsidosatt något åliggande i tjänsten, skall arbets- givaren anmäla honom till åtal, om det för brottet är föreskrivet fängelse eller det finns anledning anta att talan om enskilt anspråk kommer att föras (12 kap. 1 5 LOA). Bestämmelsen utgör således ett undantag från huvudprincipen. Något sådant undantag gäller inte för den övriga arbets— marknaden.

Det var först genom den numera upphävda allmänna verksstadgan (1953) som myndigheterna formellt blev skyldiga att anmäla vissa brott till åtal.

Anmälningsskyldigheten fördes sedan över till statstjänstemannalagen. _ Av motiven framgår att det främsta syftet med bestämmelsen om anmälningsskyldighet var att vissa allvarligare eller svårutredda brott skulle prövas av allmän domstol i stället för i "den mindre säkra disci— plinära straffprocessen" (prop. 1965:60 s. 301). Det sades vidare att myndigheternas anmälningsskyldighet var ett skydd för tjänstemän som var underkastade disciplinär bestraffning.

Stora förändringar har, som jag tidigare nämnt, ägt rum i Sverige sedan bestämmelsen togs in i statstjänstemannalagen. Under 1970-talet kom det sålunda till en mängd arbetsrättsliga författningar, t.ex. LOA som ersatte statstjänstemannalagen. Det disciplinära ansvarssystemet ändrades. Man strävade efter att närma det offentliga anställningsförhållandet till vad

• Sida 89
•  Original

som gällde på arbetsmarknaden i övrigt. Som framgått, behölls dock anmälningsplikten i LOA.

Frågan är nu om det är motiverat att föra över bestämmelsen till den nya LOA. Brott under allmänt åtal kan bli föremål för åtal oavsett om myndigheten gjort åtalsanmälan eller inte. Om skyldigheten att anmäla brott till åtal tas bort, innebär det en anpassning till vad som gäller på den övriga arbetsmarknaden.

Ett motiv för att ha kvar skyldigheten att anmäla vissa brott till åtal kan vara att en sådan skyldighet minskar sannolikheten för att en myndighet av ovidkommande hänsyn underlåter att anmäla ett brott. Det skälet har dock inte någon större tyngd. Men man kan inte helt bortse från en sådan risk. Jag förutsätter dock att de statliga myndigheterna, vare sig det finns regler om det eller inte, anmäler allvarligare brott till åtal. Till detta kan också läggas att man inom större delen av den offentliga sektorn, dvs. hos kommunerna, inte har någon motsvarande regel.

Det går emellertid inte att bortse från att den nuvarande bestämmelsen i 12 kap. 1 5 LOA ger en klar och entydig signal om hur man hos nryndighetema skall se på misstankar om brottslig verksamhet i anställ- ningar inom det statliga området, exempelvis tjänstefel eller andra brott mot 20 kap. brottsbalken. Misstankarna skall utredas och eventuella brott skall beivras. Det får inte förekomma misstanke om att man hos myndig- heterna försöker sopa missförhållanden under mattan. Sådana misstankar skulle nämligen allvarligt kunna skada förtroendet för de statliga myn- digheterna och därmed deras möjligheter att utföra de uppgifter de är till för.

Jag anser således att skyldigheten att anmäla brott till åtal bör vara kvar och föras över till den nya lagen. Detta bör i full utsträckning gälla för tjänstefel och andra brott som avses i 20 kap. 1 och 2 55 samt 3 5 första stycket brottsbalken. När det gäller andra slags brott anser jag emellertid att det bör finnas ett utrymme för att kunna ta hänsyn till brottets svårighetsgrad. Den ovillkorliga anmälningsskyldigheten bör begränsas till fall där det kan antas att brottet kan föranleda någon annan påföljd än böter. Härigenom blir det möjligt att underlåta åtalsanmälningar i fråga om obetydliga brott.

Jag anser vidare att någon anmälningsskyldighet inte längre bör gälla. när det finns anledning anta att en talan om enskilt anspråk kommer att föras. Med uttrycket "talan om enskilt anspråk" avses skadeståndstalan. Om någon enskild person har lidit skada genom gärningen och det finns anledning anta att målsäganden vill föra en skadeståndstalan, skall arbetsgivaren enligt nuvarande bestämmelse anmäla gärningen till åtal. Jag anser alltså att bestämmelsen är en onödig särregel och att den inte behövs längre. Den som vill föra en skadeståndstalan får göra det oavsett om det finns någon anmälningsskyldighet för arbetsgivaren eller inte.

Det bör nämnas att det förhållandet att en myndighet i en del fall är skyldig att göra en åtalsanmälan inte innebär att myndigheten skulle vara förbjuden att göra anmälan i andra fall.

• Sida 90
•  Original

Regeringen får enligt 12 kap. 2 5 LOA medge undantag från anmäl- ningsskyldigheten enligt 1 5 i samma kapitel i fråga om sådan allmän- farlig vårdslöshet som avses i 13 kap. 6 5 första stycket brottsbalken.

Denna särskilda bestännnelse anser jag inte bör föras över till nya LOA. Av mitt förslag om skyldigheten att anmäla brott till åtal, som innebär en viss begränsning i förhållande till vad som gäller i dag, följer att det öppnas en möjlighet att underlåta åtalsanmälan även för brottet allmänfarlig vårdslöshet.

11 Avskedande m.m.

11.1 Bestämmelser om avskedande

Mitt förslag: De flesta regleri 11 kap. LOA om avskedande slopas. I stället skall bestämmelserna i LAS om avskedande gälla också på den statliga sektorn.

IDA-utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (huvudbetänkandet s. 218-226).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot förslaget.

Rikspolisstyrelsen, som i och för sig inte har något att erinra mot att bestämmelserna om avskedande flyttas över till LAS, anser att 18 5 LAS bör ändras, så att bestämmelsen klart anknyter till lämplighetsbegreppet i LOA. Det är också angeläget ur rättssäkerhetssynpunkt att det av lagtexten framgår vilka omständigheter som skall beaktas vid lämplighets- bedömningen.

Vågverket befarar att minskade möjligheter att avskeda personal som begår brott kan påverka förhållandet mellan allmänheten och myndighet- erna. De nuvarande reglema tar bättre till vara den offentliga verksam- hetens intressen.

Försäkringskasseförbundet tillstyrker förslaget under vissa förutsätt- ningar, bl.a. att 18 5 LAS i sin föreslagna lydelse innebär att hänsyn kan tas också till den offentliga sektorns särart.

LO tycker att det i klarhetens intresse vore bättre att behålla den nuvarande regeln i LAS och i motivuttalanden klargöra att uttrycket åligganden mot arbetsgivaren rymmer även sådana handlingar utom arbetet som gör arbetstagaren uppenbart olämplig i sin statliga anställning. Om man följer utredningens förslag, måste det göras ett klarare uttalande om att bestämmelsen inte har ändrat innehåll.

SACO är tveksam till att den föreslagna lydelsen av 18 5 LAS också skall gälla på den offentliga sektorn. Under hänvisning till att avskedan- deinstitutet också utreds av 1992 års arbetsrättskommitté är SACO inte beredd att nu ta ställning i frågan. SACO påpekar också att reglerna i

• Sida 91
•  Original

LAS i sin nuvarande utformning är gynnsammare för arbetstagaren än PTOP- 1993/94165 LOA:s regler.

Bakgrunden till mitt förslag

På det statligt lönereglerade området finns det särskilda bestämmelser om avskedande, bl.a. i 11 kap. LOA. För den övriga delen av arbetsmark- naden gäller bestämmelserna i LAS om avskedande.

Enligt 11 kap. 1 5 LOA får en arbetstagare avskedas, om han begått brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Av 18 5 första stycket LAS framgår att avskedande får ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren.

Enligt 11 kap. 2 5 LOA gäller följande. Om en arbetstagare genom någon annan gärning än brott har begått en grov tjänsteförseelse, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning, så får han avskedas i stället för att åläggas disciplinpåföljd. Sak samma gäller om en arbetstagare, som av en myndighet har ålagts disciplinpåföljd, inom två år därefter i anställning hos samma myndighet på nytt har begått någon tjänsteförseelse och därigenom har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning.

Av 11 kap. 3 5 fratngår att den statliga arbetsgivaren har ålagts en särskild omplaceringsskyldighet i en del fall där arbetstagaren har begått ett brott eller en tjänsteförseelse under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Enligt 11 kap. 4 5 skall 11 kap. 1 och 2 55 inte tillämpas. om det i någon annan författning än LAS har meddelats en bestämmelse som inskränker rätten att avskeda en arbetstagare.

Enligt 11 kap. 5 5 första stycket första meningen får ett avskedande inte grundas bara på någon omständighet som myndigheten har känt till mer än en månad före prövningen, den s.k. månadsregeln.

Som jag tidigare har nämnt har regeringen nyligen i prop. 1993/94:67 föreslagit ändringar i bl.a. 18 5 andra stycket LAS. Ändringarna innebär dels att tidsfristen sträcks ut till två månader, dels att tidsfristen skall kunna brytas igenom i vissa situationer. Dessa lagändringar är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1994.

Reglerna om avskedande på det statliga området har funnits sedan den 1 januari 1976 i samband med att den s.k. ämbetsansvarsreforrnen genomfördes (se avsnitt 10.1). I samband därmed avskaffades begreppet avsättning. Reformen innebar framför allt att ett i princip nytt utomstraff- rättsligt sanktionssystem infördes.

Av förarbetena till reformen framgår att man i och för sig eftersträvade en enhetlig reglering av samtliga frågor om anställningens upphörande på såväl den offentliga som den privata arbetsmarknaden. Men när det gällde frågan om avskedande uttalades att det inom den statliga sektorn behövdes en motsvarighet till det avskedandeinstitut som regleras i LAS men att detta borde "utformas mera med beaktande av de särskilda krav som medborgarna har rätt att ställa på statstjänstemän" (prop. 1975:78 s. 161 f.).

• Sida 92
•  Original

I flera avseenden kom reglerna i LOA om avskedande att utformas i nära överensstämmelse med vad som tidigare gällde för avsättning enligt 20 kap. 8 5 brottsbalken i dess lydelse före år 1976.

I nyssnämnda proposition anfördes (s. 164) också att det inte var avsett att förutsättningama för avskedanden skulle sättas lägre än vad som gällt för avsättning. Det skulle bara komma i fråga att använda sig av avskedande "i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets eller tjänsteförseelsens beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst".

Enligt förarbetena till äldre LAS (prop. 1973:129 5. 149), vilka i detta avseende fortfarande har aktualitet, gäller att avskedande enligt LAS skall kunna komma i fråga "endast i flagranta fall. Det bör vara fråga om ett sådant avsiktligt eller grovt förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande".

Skälen för mitt förslag

I både LAS och LOA finns ett avskedandeinstitut, som dock skiljer sig åt redaktionellt. Av förarbetena att döma synes instituten omfatta samma slags felaktiga beteenden.

För båda lagarna gäller att det skall ske en helhetsbedömning av omståndighetema. Detta är i själva verket grundläggande för tillämpning- en av avskedanderegeln i 11 kap. 1 5 LOA (se AD 1992 nr 35, jfr AD 1992 nr 3842).

Enligt de nyss återgivna förarbetena till ändringar i LOA i samband med ärnbetsansvarsreforrnen bör avskedande kunna komma i fråga om det skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst. I motiven till LAS sägs för att avskedande skall komma i fråga att förfarandet är sådant att det inte bör tålas i något rättsförhållande.

Jag delar utredningens uppfattning att det trots att reglerna om avskedande är utformade på olika sätt i LAS och LOA egentligen inte finns någon skillnad i bedömningsgrundema. Jag anser därvid att ett avskedande enligt LAS förutsätter att arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Enligt LOA gäller, som nämnts, att avskedande kan ske om arbetstagaren har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning.

Denna skillnad skulle kunna tas som ett uttryck för att bedömningen inte är densamma vid prövningen enligt LOA eller LAS. När det gäller LAS skulle bedömningen mera grunda sig på om det felaktiga beteendet drabbat arbetsgivaren. Enligt LOA däremot skulle det finnas större utrymme för att ta hänsyn till verksamhetens allmänna integritet och standard, oavsett om handlingen direkt riktat sig mot arbetsgivaren.

Varken i LOA eller LAS nämns uttryckligen brott utom arbetet. Det är inte bara på LOA:s område som avskedande har skett på grund av sådant brott. Det finns ett antal domar, där Arbetsdomstolen har ansett att brottslighet utom arbetet utgjort grund för avskedande enligt LAS.

• Sida 93
•  Original

Att brott utom arbetet kan föranleda avskedande också enligt LAS framgår av uttalanden i förarbetena till den äldre LAS, som fortfarande har aktualitet (prop. l973:129 s. 150). Enligt föredraganden bör brott utom arbetet i vissa fall kunna föranleda avskedande, "om brottet är ägnat att allvarligt skada förhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren".

Av vad jag nu sagt följer enligt min mening att det i sak inte finns några skillnader mellan de förfaranden som omfattas av reglerna i LAS och LOA. Detta innebär att det inte behöver finnas några särregler i LOA. Således bör bestämmelsen i 18 5 första stycket LAS tillämpas i stället för 11 kap. 1 och 2 55 LOA. Att som LOA-utredningen förslår justera texten i 18 5 första stycket genom att ta bort orden "mot arbets- givaren" anser jag obefogat.

Utredningen berör i detta sammanhang vad det får för betydelse när det gäller rrryndighetsutövning att reglerna om avskedande förs över till LAS. Det anses t.ex. att uppsägning inte utgör myndighetsutövning, eftersom en sådan rättshandling grundar sig på en civilrättslig lag. I överens- stämmelse härmed skall med mitt förslag inte heller avskedande i fortsättningen anses utgöra myndighetsutövning. Ett felaktigt beslut om avskedande kan t.ex. inte föranleda straffansvar och vissa bestämmelser i förvaltningslagen blir inte tillämpliga.

Tidigare fanns en särskild myndighet, Statens arbetsmarknadsnämnd, som hade till uppgift b.la. att placera om arbetstagare inom den statliga sektorn. När det i några enstaka fall gällde tillämpning av 11 kap. 3 5 LOA fann nämnden i regel att någon omplacering inte var möjlig. Någon motsvarighet till denna paragraf finns inte i LAS. För min egen del har jag svårt att finna att det finns något särskilt behov av den inom den statliga sektorn. Den bör därför upphävas.

En motsvarande bestämmelse till 11 kap. 4 5 LOA finns i 2 5 första stycket LAS. Skillnaden mellan dessa bestämmelser är att LOA:s regel också omfattar författningar som har meddelats utan stöd i någon lag. LOA-utredningen har inte kunnat finna någon författning som inskränker rätten att avskeda arbetstagare i förhållande till vad som föreskrivs i 11 kap. 1 eller 2 5 LOA. Enligt min mening bör därför 11 kap. 4 5 slopas.

Bestämmelsen i 11 kap. 55 första stycket första meningen LOA stämmer i huvudsak överens med vad som gäller enligt 185 andra stycket LAS.

Reglerna skiljer sig dock åt i några avseenden. Enligt LAS räknas tiden från det att underrättelse lämnas enligt 30 5 LAS, medan enligt LOA tiden räknas från prövningen av frågan.

En annan skillnad är att den enskilde enligt LOA saknar rätt till överläggning i frågan om hans avskedande. Är arbetstagaren medlem i någon facklig organisation, skall den dock varslas och organisationen har rätt till överläggning enligt 14 kap. 7 5 första stycket. Bestämmelserna i 14 kap. 1 och 2 55 LOA om att arbetstagaren genom skriftlig anmaning skall beredas tillfälle att yttra sig kan anses ha samma syfte som föreskrifterna i 30 5 LAS. Härigenom får också arbetstagaren en reell möjlighet att påverka arbetsgivarens beslut.

• Sida 94
•  Original

Jag anser att bestämmelserna i 30 5 LAS om underrättelse, varsel och överläggning bör gälla i stället för reglerna i 14 kap. 1 och 2 55 samt 7 5 första stycket LOA. Enligt min mening innebär detta inte någon ändring i sak i förhållande till vad som nu gäller. 30 5 LAS har för övrigt sedan länge tillämpats på det statliga området vid uppsägning av arbetstagare.

De ändringar i LAS som har föreslagits i prop. 1993/94:67 såvitt avser den s.k. månadsregeln bör också gälla på statens område. Särreglema i 11 kap. 5 5 första stycket LOA behövs därför inte. Dock skall bestäm- melsen i 11 kap. 5 5 andra stycket om att beslut om avskedande som begärs av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern inom sex månader föras över till den nya lagen.

Anställda med fullmakt

Bestämmelserna i LAS om avskedande bör också vara tillämpliga på arbetstagare som är anställda med fullmakt. Detta bör framgå av den särskilda lag om fullmaktsanställning som jag kommer att föreslå. I fråga om ordinarie domare finns dock särskilda regler om skiljande från anställningen i 11 kap. 5 5 regeringsformen. Där föreskrivs att en sådan domare får skiljas från tjänsten endast om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbar- ligen olämplig att inneha tjänsten.

Enligt min mening bör nämnda grundlagsbestämmelse göras direkt tillämplig på ordinarie domare. Fullmaktsanställningslagen bör därför bara innehålla en hänvisning till denna bestämmelse.

För övriga fullmaktsanställningar kommer reglerna i LAS att bli tillämpliga.

En följd av mitt förslag bör bli att ett felaktigt avskedande av en arbetstagare med fullmakt medför rätt till skadestånd i samma utsträck- ning som för övriga arbetstagare som omfattas av LAS.

Grov eller upprepad tjänsteförseelse

Det är inte ovanligt att det i bland sker en sammankoppling av reglerna om avskedande och disciplinansvar. Som nämnts i avsnitt 10.1 utgörs disciplinpåföljdema bara av varning och löneavdrag ( 10 kap. 2 5 LOA).

Anledningen till sammankopplingen torde vara att termerna grov tjänsteförseelse och tjänsteförseelse används i 11 kap. 25 LOA, som tidigare nämnts. När det gäller upprepad tjänsteförseelse innebär nämnda lagrum att avskedande kan komma i fråga under förutsättning att det inträffade visar att arbetstagaren är uppenbart olämplig att ha sin anställning.

Enligt min mening är det därför bara vid upprepad tjänsteförseelse som reglerna om disciplinansvar i verkligheten har någon självständig betydelse för frågan om avskedande. Jag instämmer med LOA-utredning- en att man kan ifrågasätta bestämmelsens praktiska värde. Genom 18 5 LAS är det möjligt att ta hänsyn också till vad som har hänt tidigare, oavsett om det har föranlett någon disciplinpåföljd eller inte.

• Sida 95
•  Original

11.2 Behörigheten för Statens ansvarsnämnd

Mitt förslag: Statens ansvarsnärnnds behörighet när det gäller byråchefer och eller därmed jämställda eller högre tjänstemän

inskränks till att avse de arbetstagare som anställs av regeringen.

IDA-utredningens förslag: Utredningens förslag avviker från mitt så- tillvida att behörigheten att besluta om uppsägning på grund av personliga förhållanden flyttas från anställningsmyndigheten till ansvarsnämnden när det gäller berörda arbetstagare (huvudbetänkandet s. 226-229).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser berör inte dessa frågor. Med hänvisning till att det endast är generaldirektören som tillsätts av regeringen, anser SJ att det behövs en särskild regeringsföreskrift som utvisar vilka arbetstagare inom SJ som ligger inom ansvarsnämndens beslutsområde, t.ex. ledamöter och föredragande i personalansvars- nämnden.

Sratens ansvarsnämnd avstyrker förslaget om att nämnden också skall handlägga uppsägningar under hänvisning till att den har mycket begränsade resurser och saknar eget kansli. I varje fall bör behörigheten att besluta om uppsägning begränsas till de ärenden om avskedanden som anmäls till nämnden.

Universitetet i Stockholm i frågasätter ansvarsnämndens fortsatta existensberättigande under hänvisning bl.a. till att nämnden saknar egna utredningsresurser och därför måste förlita sig på den utredning som görs av anställningsmyndigheten. Inte heller när fråga uppkommer om avske- dande på grund av brott, finns det bärande skäl för att bevara ansvars- nämnden. Justitieombudsmannen och Justitiekanslern kommer ju också i framtiden — enligt LOA-utredningens förslag — att ha rätt att ingripa mot en felande arbetstagare, något som torde vara en tillräckligt verksam garanti mot vänskapskorruption.

Landstingsförbundet tycker att det är ett steg i fel riktning att vissa uppsägningar av personliga skäl skall flyttas från anställningsmyndigheten till ansvarsnämnden. Principen bör vara att personalfrågor handhas av den som ansvarar för verksamheten i övrigt.

SACO avstyrker den vidgade behörigheten för ansvarsnämnden. Flera "arbetsgivarfunktioner" leder till oklarhet och skapar problem i handlägg- ningen samt medför osäkerhet för arbetstagaren.

Skälen för mitt förslag

Av 15 kap. 3 och 4 55 LOA framgår bl.a. att Statens ansvarsnämnd i stället för anställningsmyndigheten skall besluta om avskedande av vissa arbetstagare.

Frågan om behörighet för nämnden att också besluta om uppsägning av personliga förhållanden har behandlats av Tjänsteansvarskommittén, som

• Sida 96
•  Original

dock inte ansåg att någon ändring borde göras i den då rådande ord- ningen (Ds Ju 1983:7 s. 335 f.).

Enligt nu gällande ordning får ansvarsnämnden lämna över prövningen av frågan om uppsägning på grund av personliga förhållanden till anställningsmyndigheten, i de fall ett avskedande enligt nämndens mening skulle vara för ingripande men det finns skäl som talar för att arbets- tagaren i stället bör sägas upp. Jag anser att övervägande skäl talar för att behålla denna ordning.

Jag får därvid peka på att en arbetstagare enligt 7 5 LAS inte får sägas upp, om det finns möjlighet att omplacera vederbörande. En sådan prövning bör av praktiska och andra skäl åligga anställningsmyndigheten. Om ansvarsnämnden får besluta också om uppsägning, måste nämnden ha nära kontakt med anställningsrrryndigheten vid prövningen av möjlig- heterna till omplacering. En sådan ordning kan enligt min mening komplicera beslutsprocessen i stället för att förenkla den.

Med anledning av att någon instans sätter ansvarsnämndens fortsatta existens i fråga får jag framhålla att det fortfarande är viktigt när det gäller de högre cheferna att det finns en utomstående, domstolsliknande instans som prövar dessa grannlaga frågor. Erfarenheten visar att det annars finns stor risk för att kritik från delar av allmänheten kan komma att riktas mot en ordning som innebär att dessa frågor avgörs av kollegor till cheferna.

Personkretsen

Enligt 15 kap. 4 5 LOA är Statens ansvarsnämnd beslutande organ för följande personkrets: andra ordinarie domare än justitieråd eller regeringsråd, byråchefer och därmed jämställda eller högre tjänstemän vid statliga myndigheter samt andra arbetstagare som regeringen bestämmer.

] fråga om byråchefer och högre kan konstateras att förhållandena har ändrats betydligt sedan bestämmelsens tillkomst vid ämbetsansvars- reforrnen år 1976.

På den tiden tillsatte regeringen såväl myndighetschefer som avdelnings- chefer och byråchefer vid de statliga myndigheterna under regeringen. Myndigheternas byråer under en byråchefs ledning motsvarades i många fall av vad som nu kallas avdelningar och som leds av en avdelningschef. Numera är byråcheferna bara i en del fall direkt underställda myndig- hetens chef. I regel är det då fråga om mindre myndigheter. I andra fall är byråchefen underställd en avdelningschef. Genom att titeln byråchef kommit att användas på lägre nivåer än tidigare har antalet byråchefer fortlöpande ökat.

Rätten att anställa byråchefer och därmed jämställda arbetstagare, som inte lyder direkt under myndighetschefen, har också delegerats till myndighetema under regeringen. Detta är en följd av riksdagens s.k. verksledningsbeslut (prop. 1986/87:99, bet. 1986/87zKU29, rskr. 1986/87:226, a. prop. s. 66 f.) och de allmänna strävandena att delegera regeringsärenden.

• Sida 97
•  Original

I likhet med LOA-utredningen anser jag att arbetstagare som anställs av en myndighet i princip också bör sägas upp eller avskedas av den myndigheten. En begränsning bör därför göras av den personkrets som omfattas av ansvarsnämndens behörighet. Genom att inskränka den grupp som anges i 15 kap. 4 5 första stycket 2 LOA till att omfatta bara de arbetstagare som anställs av regeringen uppnås enligt min mening en lämplig avgränsning.

I fråga om möjligheten att utvidga personkretsen får jag hänvisa till att regeringen i dag i t.ex. myndigheternas instruktioner kan meddela föreskrifter med stöd av 15 kap. 4 5 första stycket 3 LOA. Jag anser att denna möjlighet bör finnas också i fortsättningen.

11.3 Bestämmelser om avstängning vid uppsägning eller avskedande

Mitt förslag: Utöver reglerna i LAS behövs för den statliga delen av arbetsmarknaden inga särskilda regler om avstängning. Vissa särregler skall dock gälla för fullmaktshavarna.

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvudbetänkandet s. 229-231)

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser berör inte dessa frågor. Några remissinstanser — Rikspolissryrelsen, Försvarets materielverk och Riksskatteverket — anser att frågorna om avstängning blir mer svår- bedömda i fortsättningen, om reglerna i LOA om avstängning tas bort och ersätts av reglerna i LAS. I LAS anges bara när avstängning inte får ske.

Rillspolisstyrelsen framhåller att avstängning skall tillämpas med stor återhållsamhet enligt förarbetena till ämbetsansvarsreformen (prop. 1975:78 s. 199). Därför bör det klargöras att frågan om tillfällig omplacering alltid bör övervägas innan en avstängning aktualiseras.

Överbqfälhavaren påpekar att en avstängning enligt 34 5 LAS måste inledas av en prövning om "särskilda skäl" föreligger. Arbetsdomstolen har en mycket restriktiv tolkning av "särskilda skäl". Detta kan leda till att en arbetsgivare avstår från att avstänga en arbetstagare trots att det vore motiverat med hänsyn till den offentliga verksamhetens särart.

Bakgrunden till mitt förslag: Skillnaden mellan reglerna i LOA och i LAS om avstängning är att det i LOA anges när avstängning får ske och i LAS när avstängning inte får ske.

Enligt 13 kap. 1 5 LOA får en arbetstagare avstängas från sitt arbete, om det inleds ett förfarande som syftar till att avskeda arbetstagaren. Ett annat fall är om det vidtas någon åtgärd för att anställa åtal mot en arbetstagare, under förutsättning att gärningen i fråga kan antas medföra uppsägning eller avskedande.

• Sida 98
•  Original

Enligt LAS gäller som nämnts förbud mot avstängning i vissa fall. Om en arbetstagare sägs upp, består anställningsförhållandet till dess tvisten slutligt har avgjorts. Vid tvist om giltigheten av en uppsägning får således en arbetstagare inte stängas av från sitt arbete annat än om det finns särskilda skäl för det (34 5 andra stycket). Detta är en undantagsregel som tar sikte på sådana fall, där arbetsgivaren på grund av arbetstagarens beteende eller anställningens särskilda beskaffenhet har ett legitimt behov av att omedelbart kunna stänga av arbetstagaren från arbetet eller det annars framgår som mer eller mindre uppenbart att uppsägningen är sakligt grundad (prop. l973:129 s. 277).

Det kan nämnas att en arbetstagare som har sagts upp har rätt att behålla lönen och andra anställningsförrnåner under uppsägningstiden även om arbetstagaren då är avstängd från sitt arbete (12 5 LAS).

I rättsfallet AD 1978 nr 92 klargjorde domstolen att avstängnings- förbudet, dvs. regeln om särskilda skäl för avstängning, måste anses tillämpligt också på aVStängningar som ingår som ett första led i ett uppsägningsförfarande.

Om arbetstagaren accepterar en uppsägning eller förklarar sig bara vilja föra skadeståndstalan, sa synes en avstängning få ske utan att det finns särskilda skäl.

I 35 5 LAS behandlas avstängning i avskedandefallen. Som huvudregel gäller att ett anställningsförhållande bryts även om arbetstagaren för talan om att avskedandet skall förklaras ogiltigt. Har en domstol på yrkande av en arbetstagare beslutat att en anställning trots avskedande skall bestå, får arbetsgivaren inte stänga av arbetstagaren från arbetet (35 5 tredje stycket LAS). I det fallet finns inte något utrymme för avstängning, även om särskilda skäl föreligger.

En arbetsgivare får inte heller stänga av en arbetstagare från arbete på grund av de omständigheter som har föranlett uppsägningen eller avske- dandet, om en domstol har ogiltigförklarat uppsägningen eller avske- dandet (37 5 LAS).

AV 30 & LAS framgår att också ett avskedande skall föregås av en underrättelse till arbetstagaren och varsel till den lokala arbetstagaror- ganisation som han tillhör. Med hänsyn till arbetstagarsidans rätt att begära överläggning kan det dröja minst en vecka innan avskedandet får verkställas. I ett sådant fall är dock arbetsgivaren oförhindrad att avstänga arbetstagaren från arbetet — t.ex. om det behövs av utrednings- eller säkerhetsskäl — under den tid som behövs för att överläggning skall ske.

Skälen För mitt förslag: Enligt min mening är det av vikt att samma regler i fråga om avstängning gäller över hela arbetsmarknaden. Jag anser inte att de synpunkter som framförts av rerrrissinstansema bör föranleda en ändring av denna princip.

Detta innebär att reglerna i 13 kap. 1, 3 och 4 55 LOA inte förs över till den nya LOA när det gäller avstängning vid uppsägning eller avskedande. Som en följd härav bör också övriga bestämmelser som rör dessa ärrmen upphävas.

• Sida 99
•  Original

Mot bakgrund av att bestämmelsen i 13 kap. 1 5 LOA om avstängning inte heller förs över till nya LOA, bör inte heller bestämmelsen i 15 kap. 3 5 LOA om åklagares möjlighet att påkalla beslut om avstängning föras över.

I avsnitt 9.9 har jag föreslagit att reglerna om avstängning på grund av sjukdom i 13 kap. 2 5 LOA skall föras över till den nya lag om fullmaktsanställning som jag föreslår. Också reglerna i 13 kap. 1 5 om avstängning på grund av att avskedande kan bli aktuellt bör föras över till nämnda lag som närmare framgår av författningskommentaren (avsnitt 15.2).

I likhet med vad som gäller i andra anställningsförhållanden behövs det inom det statliga området en möjlighet att snabbt ställa en arbetstagare åt sidan. Är det fråga om en akut nödsituation, anses det enligt praxis att arbetsgivaren kan försätta arbetstagaren ur tjänstgöring (jfr avsnitt 9.9). Denna rätt grundar sig på arbetsgivarens arbetsledningsrätt samt allmänna rättsgrundsatser om nöd. Är det i stället ett led i en uppsägnings- eller avskedandesituation, kan arbetsgivaren på grund av det system som jag i övrigt förordar använda sig av reglerna om avstängning i LAS.

Lika litet som LOA-utredningen kan jag finna att institutet försättande ur tjänstgöring behöver ändras eller författningsregleras (huvud- betänkandets. 175, 180 och 181).

11.4 Uppskov med beslut när brott utgör grunden för uppsägning eller avskedande

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud- betänkandet s. 231 f.).

Remissinstansema: Bara Rikspolisstyrelsen och TCO-OF behandlar dessa frågor.

Enligt Rikspalisstyrelsen har utredningen — t.ex. i fråga om avstängning enligt 13 kap. LOA och uppsägning eller avskedande enligt 14 kap. 65 LOA — utan tillräckligt bärande skäl bytt ut klara och entydiga regler mot mer komplicerade bestämmelser som leder till tolkningsproblem. Motsvarande regler i LAS borde ha förenklats.

TCO—OF anser att bestämmelserna i 14 kap. 6 5 LOA bör gälla också i fortsättningen och kan utformas enligt 16 5 lagförslaget. Motivet att ta bort lagrummet grundas bara på att förfarandet är besvärligt för arbetsgivaren.

Skälen för mitt förslag: I 14 kap. 6 5 LOA föreskrivs att om en åtgärd har vidtagits för att anställa åtal mot en arbetstagare, får ett ärende om uppsägning eller avskedande på grund av gärningen inte avgöras, förrän ansvarsfrågan har prövats slutligt.

• Sida 100
•  Original

Den paragrafen, som nära knyter an till reglerna om avstängning, har ingen motsvarighet i LAS. Enligt den lagen gäller månadsregeln, dvs. en uppsägning eller ett avskedande får inte grundas på omständigheter som arbetsgivaren har känt till mer än en månad innan någon underrättelse lämnades enligt 30 5 LAS (7 5 tredje stycket och 18 5 andra stycket LAS). Men om arbetsgivaren inte omedelbart kan överblicka situationen, börjar tiden av en månad inte löpa förrän de närmare omständigheterna har blivit utredda, t.ex. när polisutredningen är klar (AD 1981 nr 160) eller när dom har fallit i brottmålet (AD 1981 nr 51).

Som nämnts tidigare (avsnitt 2.3) föreslås i prop. 1993/94:67 ändringar i månadsregeln. Tidsfristen sträcks ut till två månader. I vissa situationer skall den tidsfristen kunna brytas igenom.

När 14 kap. 6 5 LOA skall tillämpas, måste arbetsgivaren vänta på lagakraftvunnen dom innan uppsägning eller avskedande får tillgripas.

Enligt min mening är den kritik som har framförts mot den tidsutdräkt som är inbyggd i systemet på den statliga sektorn befogad. Ibland kan det dröja flera år tills frågan är avgjord. Brottmålet kan komma att behandlas i flera instanser, innan arbetsgivaren kan fatta sitt beslut, som också kan prövas i flera instanser. Avsevärd tid kan således förflyta, till dess att frågan är slutligt prövad. Detta måste givetvis vara pressande för arbets- tagaren, som dessutom kan vara avstängd från sitt arbete under hela tiden. För arbetsgivaren måste det också upplevas som påfrestande att beslut inte kan fattas ens i klara fall.

Trots invändningarna från några remissinstanser kan jag inte finna annat än att systemet enligt 14 kap. 6 5 LOA bör ersättas av före— skrifterna om tidsfrister i LAS.

11.5 Allmänt skadestånd för bedömningsfel, m.m.

Mitt förslag: Rätt till skadestånd vid avskedande enligt LAS skall införas.

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud— betänkandet s. 232).

Remissinstanserna lämnar utredningsförslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt 38 5 LAS har en arbetstagare som felaktigt har avskedats rätt till skadestånd. Enligt 16 kap. 7 5 LOA betalas inte sådant skadestånd för annat än brott mot vissa hand- läggningsregler; s.k. bedömningsfel omfattas således inte av rätten till skadestånd. Däremot kan en statlig arbetsgivare bli skyldig att utge allmänt skadestånd för bedömningsfel vid ett felaktigt uppsägningsbeslut.

I likhet med LOA—utredningen tycker jag att detta är inkonsekvent, eftersom en uppsägning givetvis är mindre ingripande för arbetstagaren än ett avskedande. Med det föreslagna avskedandeinstitutet bör därför

• Sida 101
•  Original

också följa rätt till skadestånd enligt reglerna i LAS. Därför bör avskedandefallen tas bort från 16 kap. 7 5 LOA.

Uppsägningsfallen bör också utmönstras ur nyssnämnda paragraf som en följd av att jag har föreslagit att 14 kap. 6 och 8 55 LOA skall sakna motsvarighet i den nya lagen.

11.6 Rätten till normerat skadestånd

Mitt förslag: 39 5 LAS görs tillämplig på det statliga området vid uppsägningar och avskedanden av en del arbetstagare.

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud- betänkandet s. 232, 233).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot utredningens förslag.

Försvarets civilförvaltning och Arbetsdomstolen är kritiska mot att 39 5 LAS blir tillämplig på statliga anställningar. Domstolen menar att det förväntas av en statlig arbetsgivare att man rättar sig efter en domstols dom på ogiltighet av en vidtagen uppsägning eller ett avskedande.

Universitetet i Stockholm anser att det skulle vara värdefullt med en analys i propositionen av det lämpliga i att nämnda paragraf tillämpas på det statliga området. Landstingsförbundet förutsätter att bestämmelsen bara undantagsvis kommer till användning men att den kan ha stor bety- delse i vissa speciella förhållanden hos staten.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelserna i 39 5 LAS handlar om verkningarna av att en arbetsgivare inte rättar sig efter en domstols ogiltigförklaring av en uppsägning eller ett avskedande eller förklaring att en tidsbegränsad anställning skall gälla tills vidare. Anställnings- förhållandet skall därvid anses upplöst. Det går inte att på nytt föra talan mot arbetsgivaren. ] stället får arbetsgivaren för sin vägran betala skadestånd till arbetstagaren enligt vissa bestämmelser.

Skadeståndet är avsett att vara en kompensation för både ekonomisk och ideell skada. Det kan inte jämkas och det betalas ut även om ar- betstagaren inte har lidit någon skada. Det är således fråga om allmänt skadestånd. Syftet är att skadeståndet genom sin storlek skall förmå arbetsgivaren att rätta sig efter domen.

I samband med tillkomsten av denna paragraf diskuterades olika alternativ för att förmå arbetsgivaren att respektera domstolens dom. I likhet med utredningen framhöll föredraganden att det inte var lämpligt med regler om rätt för arbetstagaren att med exekutivt tvång återuppta sina arbetsuppgifter (prop. l973:129 s. 182).

I princip är skadeståndsreglema i LAS tillämpliga också på det statligt reglerade området när det gäller uppsägning av tillsvidareanställda arbetstagare. Skadeståndsskyldigheten infördes redan i samband med att LAS trädde i kraft.

lOl

• Sida 102
•  Original

I rapporten Myndigheters ansvar i vissa personalärenden, m.m. (Ds B 1978:3 s. 20) diskuterades tillämpligheten av 39 5 LAS. I rapporten drogs den slutsatsen att nämnda paragraf inte är tillämplig på det statligt reglerade området, under hänvisning till att en arbetstagare enligt 7 kap. 1 5 LOA bara får skiljas från sin anställning med stöd av föreskrifter i LOA. Rapporten är bilagd propositionen 1978/79:84 om myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden, m.m.

I det föregående (avsnitt 9.1) har jag föreslagit att nyssnämnda 7 kap. 1 5 LOA inte skall föras över till den nya lagen. Därav följer att 39 5 LAS blir tillämplig även på statens område vid uppsägningar och avskedanden av tillsvidareanställda arbetstagare, om inte något annat föreskrivs. Av det nu sagda följer att lagrummet inte kan anses gälla för arbetstagare som är tillsatta med fullmakt.

Jag anser inte att det skall tillskapas särregler på statens område som undantar tillämpligheten av 39 5 LAS. Däremot hyser jag den uppfatt- ningen att denna bestämmelse bara kan komma till användning i undantagsfall. Jag avser dock att noggrant följa hur den kommer att tillämpas på statens område.

11.7 Handläggningen av frågor om avskedande av poliser och ordinarie domare

Min bedömning: Någon omplaceringsskyldighet bör inte föras in vid avskedande av poliser eller ordinarie domare.

Möjligheten att — exempelvis som ett mildare alternativ till avskedande -— ta ifrån polismän behörigheten att utöva polistjänst enligt 1 kap. 2 5 andra stycket polisförordningen (l984z730) behöver

inte lagregleras.

Personalansvarsnärnnden vid Rikspolisstyrelsen bör inte ges behörighet att besluta om omplacering av en polis utan frågan bör lösas inom ramen för det nuvarande systemet.

LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med min bedömning (huvudbetänkandet s. 233-238).

Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen föreslår att en ansvarsnämnd - personalansvarsnämnden vid styrelsen eller Statens ansvarsnämnd — bör ha möjlighet att pröva omplacering som alternativ till uppsägning av personliga skäl och till avskedande. Rikspolisstyrelsen påpekar att nyssnämnda bestämmelse i polisförordningen avser bara de fall när en polisman, utan att han har begått brott för vilka han kan komma att avskedas, av hälsoskäl eller allmän olämplighet inte bör få utöva polisyrket. Styrelsen framhåller att bestämmelsen också kan tillämpas vid sådan tillfällig omplacering som styrelsen har föreslagit i det föregående.

• Sida 103
•  Original

Rikspolisstyrelsen anför vidare att det finns starka skäl för att överväga en generell ordning och komplettera de nuvarande sanktionema mot felande arbetstagare med "omplacering på grund av brott".

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen — eller Statens ansvars- nämnd — skulle med detta förslag få rätt att meddela beslut, som binder arbetsgivaren dvs. polismyndigheten eller länsstyrelsen, att under en viss tid omplacera en polisman till icke-polisiära arbetsuppgifter. Under den tiden kan han fråntas behörigheten som polisman med stöd av 1 kap. 2 5 polisförordningen. Enligt Rikspolisstyrelsen mening har ett sådant beslut ingenting med arbetsledningsrätten att göra, eftersom det har en helt annan grund.

12 Periodiska hälsoundersökningar i vissa offentliga anställningar

13 Administrativa och ekonomiska konsekvenser av förslagen

Ett genomförande av mina förslag innebär att det skapas bättre förutsätt- ningar att genom personalpolitiska åtgärder förnya den offentliga sektorn. Jag anser också att de nya reglerna blir ett stöd för och inte — som de nuvarande ibland synes vara — ett hinder för strukturförändringar.

De nya reglerna kommer att bättre svara mot skilda verksamheters olika behov eller konkurrenssituation. Genom att reglerna blir smidigare i förhållande till olika slag av statlig verksamhet, kommer det att bli lättare att utforma flexibla personaladministrativa system för olika typer av myndigheter t.ex. anslagsmyndigheter, affärsverk, stora och små myndigheter.

Reglerna innebär också att personalrörligheten underlättas. De blir också enklare att förstå, överblicka och tillämpa för dem som i skilda egenskaper har att syssla med frågor om arbets- och anställningsvillkoren för statligt anställda.

Det är svårt att beräkna de ekonomiska konsekvenserna av förslagen. De nuvarande delvis oförenliga parallella systemen leder ofta till merarbete. Det gäller t.ex. ledigkungörandereglema och reglerna om påtvingade läkarundersökningar. Hur mycket merarbetet i dagens systern kostar är inte känt. Eftersom förslagen innebär att merarbetet i bl.a. nämnda avseenden minskar betydligt, bör de också enligt min mening leda till kostnadsrrrinskningar.

Slopandet av ett stort antal särregler i 7 kap. LOA och införandet av en fullmaktsanställningslag innebär att reglerna blir överskådligare och lättare att tillämpa. Detta medför administrativa förenklingar och bör också leda till minskade kostnader på sikt.

När det gäller förslagen rörande avskedandeinstitutet m.m. finns en mindre risk för begränsade kostnadsökningar. Staten kan bli skyldig att betala skadestånd för bedörrrningsfel. Risken är dock så liten att man kan bortse från den.

• Sida 118
•  Original

Förslagen om bl.a. turordning, företrädesrätt, bisysslor, disciplin- ansvar, åtalsanmälan och periodiska hälsoundersökningar har bedömts vara i stort sett kostnadsneutrala i förhållande till dagens regelsystem.

3 5 Lagen gäller inte

1. statsråden,

2. riksdagens ombudsmän,

3. biskopar eller präster som avses i kyrkolagen (1992z300),

4. arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands och som inte är svenska medborgare,

5. arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete.

För justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden gäller bara 4 5 om bedömningsgrunder vid anställning, 7 5 om bisysslor och 23- 29 55 om arbetskonflikter.

Första stycket motsvarar närmast 1 kap. 2. 4 och 6 55 LOA, medan andra stycket närmast motsvaras av 1 kap. 3 & LOA. I övrigt hänvisas till allmämnotiveringen i avsnitt 3.

• Sida 122
•  Original

Bedömningsgrunder vid anställning

4 5 Vid anställning skall avseende fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Skickligheten skall sättas främst, om det inte fmns särskilda skäl för något annat.

Paragrafen motsvaras i sak av 4 kap. 3 & LOA. 1 första stycket hänvisas till vad som enligt 11 kap. 9 5 regeringsformen gäller i fråga om sakliga grunder vid anställning av personal hos statliga '

myndigheter.

Genom denna paragraf blir nämnda grundlagsregler tillämpliga också på arbetstagare hos de allmänna försäkringskassorna.

Av andra stycket framgår att det liksom i dag är skickligheten som i regel skall sättas främst bland de sakliga grunderna.

Svenskt medborgarskap som behörighetsvillkor

5 & Utöver de krav på svenskt medborgarskap som följer av regeringsformen eller någon annan lag gäller också att bara svenska medborgare får ha en anställning som åklagare eller polis eller ha en militär anställning.

6 5 Regeringen får föreskriva eller för särskilda fall besluta att bara svenska medborgare får ha

1. anställning inom regeringskansliet eller utrikesförvaltningen,

2. statlig anställning som kan vara förenad med myndighetsutöv- ning eller handläggning av frågor som rör förhållandet till andra stater eller till mellanfolkliga organisationer,

3. statlig anställning som kan medföra kännedom om förhållanden som är av betydelse för landets säkerhet eller för andra viktiga, allmänna eller enskilda ekonomiska intressen.

De befogenheter som regeringen har enligt första stycket 2 och 3 utövas i fråga om arbetstagare hos riksdagen eller dess myndigheter av riksdagen eller den myndighet som riksdagen bestämmer och i fråga om arbetstagare hos kyrkomötet eller dess myndigheter av kyrkomötet eller den myndighet _som kyrkomötet bestämmer.

Paragraferna motsvaras i sak av 4 kap. 2 5 LOA. Hänvisningen till andra författningar i 4 kap. 2 & andra stycket saknar självständig betydelse och har därför inte förts över till den nya lagen.

6 5 andra stycket motsvaras av 2 kap. 3 & andra meningen LOA. Där föreskrivs att regeringens befogenhet i särskilda fall enligt LOA utövas i fråga om riksdagsanställda av riksdagen eller den myndighet som riksdagen bestämmer. 1 den nya LOA får denna bestämmelse giltighet för

• Sida 123
•  Original

regeringens befogenheter enligt 6 & första stycket, dvs. i fråga om med- PTOP- 1993/94165 delande av föreskrifter och beslut i särskilda fall om krav på svenskt medborgarskap. Vidare framgår att regeringens befogenheter enligt paragrafen inte heller gäller arbetstagare hos kyrkomötet och dess myndigheter. I stället utövas dessa befogenheter av kyrkomötet eller den myndighet under kyrkomötet som mötet bestämmer.

Bisysslor

7 5 En arbetstagare får inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende.

Paragrafen motsvarar i sak 6 kap. 1 & LOA. Motiven i prop. l970:72 s. 73-80 gäller därför i huvudsak fortfarande. I övrigt hänvisas till allmänmotiveringen i avsnitt 7.

Vissa föreskrifter om upphörande av anställningar

8 5 Ett besked från arbetsgivarens sida om skiljande från en provanställning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall vara skriftligt för att vara giltigt.

9 5 En uppsägning från arbetsgivarens sida av en arbetstagare som är anställd tills vidare skall vara skriftlig för att vara giltig.

10 5 En arbetstagares begäran om att anställningen skall upphöra skall vara skriftlig för att vara giltig.

] sak motsvaras 8 5 av 7 kap. 11 & LOA, 9 & av 7 kap. 2 & tredje stycket LOA och 10 5 av 7 kap. 12 & LOA. Skälen för bestämmelserna har redovisats i avsnitt 9.4.

11 5 Får en arbetstagare en ny anställning hos arbetsgivare som avses i 1 &, upphör den första anställningen utan särskild åtgärd, om inte något annat följer av kollektivavtal eller, i fråga om fullmaktsanställda, av föreskrifter som regeringen meddelar. Om det finns särskilda skäl, får beslutas att anställningen inte skall upphöra.

• Sida 124
•  Original

Paragrafen motsvaras närmast av 7 kap. 13 5 första och andra styckena LOA.

Att en anställning enligt första stycket upphör utan särskild åtgärd innebär att arbetstagaren inte behöver iaktta annars gällande regler om skriftlig uppsägning (10 &) för att anställningsförhållandet skall upphöra. Det ligger dock i sakens natur att arbetstagaren i så god tid som möjligt bör underrätta myndigheten om att han skall sluta sin anställning.

Av andra stycket följer att det är möjligt att i undantagsfall medge att en arbetstagare får behålla sin gamla anställning trots vad som föreskrivs i första stycket.

1 övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnitt 4.5.

12 5 Vid bestämmandet av en arbetstagares plats i turordning för uppsägning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall hänsyn tas också till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör sina rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 2 & LOA. Beträffande förslaget i prop. 1993/94:67 om viss förändring i turord- ningsreglema hänvisas till allmänmotiveringen i avsnitt 9.2.

13 & Föreskrifterna i 18 å andra stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd skall inte tillämpas, om Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern begär ett beslut om avskedande inom sex månader efter det att den åberopade omständigheten har inträffat.

Paragrafen motsvarar närmast 11 kap. 5 5 andra stycket LOA. Disciplinansvar

D'änsteförseelse 14 5 En arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsido-

sätter sina skyldigheter i anställningen, får meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Ar felet med hänsyn till samtliga omständigheter ringa, får någon påföljd inte meddelas. Disciplinpåföljd får inte meddelas en arbetstagare för att han har deltagit i en strejk eller i en därmed jämförlig stridsåtgärd.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 1 & LOA. Första stycket innebär ett förtydligande. Vid avgörandet av om en förseelse skall anses som ringa skall hänsyn tas till samtliga om— ständigheter i ärendet. inte endast till felet. Omständigheter som därvid kan få betydelse är förutom felet bl.a. graden av oaktsamhet. Ett fel

• Sida 125
•  Original

begånget av ringa oaktsamhet bör således normalt inte föranleda någon PTOP disciplinpåföljd.

Disciplinpåföljder

15 & Disciplinpåföljder är varning och löneavdrag. En arbetstagare får inte samtidigt meddelas flera disciplinpåföljder.

Löneavdrag får göras för högst trettio dagar. Löneavdraget per dag får uppgå till högst 25 procent av daglönen.

Paragrafen motsvaras i sak av 10 kap. 2 & LOA.

Enligt första stycket får löneavdrag göras för högst trettio dagar. Därav får anses följa att löneavdrag får göras för lägst en dag. Någon uttrycklig bestämmelse i lagtexten behövs dock inte i detta avseende.

Andra stycket andra meningen har införts på förslag av Lagrådet.

16 5 Genom kollektivavtal får avvikelser göras från 15 5.

Sådana kollektivavtal får tillämpas också på arbetstagare som inte är medlemmar i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, om de sysselsätts i ett sådant arbete som avses med avtalet.

Paragrafen motsvarar i princip 10 kap. 3 & LOA.

Enligt paragrafen blir det även fortsättningsvis möjligt att i kollektivavtal bestämma om andra disciplinpåföljder och om löneavdragets storlek.

Hinder mot disciplinärt förfarande

17 & Disciplinpåföljd får meddelas bara om arbetstagaren inom två år från förseelsen skriftligen har underrättats om vad som anförs mot honom.

Paragrafen motsvaras i sak av 14 kap. 1 5 första stycket och 5 & LOA. Paragrafen har redigerats öm. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Med anledning av Lagrådets synpunkter kan framhållas att avsikten inte är att underrättelsen måste delges arbetstagaren enligt delgivningslagen (1970:428).

Av paragrafen framgår att myndigheternas komrnunikationsplikt i ärenden om disciplinansvar också i fortsättningen skall fullgöras skriftligen. Disciplinförfarandet skall alltså även i fortsättningen inledas med att myndigheten skriftligen anmanar eller bereder arbetstagaren tillfälle att yttra sig över vad som anförs mot honom.

• Sida 126
•  Original

Närmare regler om myndigheternas kommunikationsplikt finns i 17 & Prop. 1993/94565

förvaltningslagen.

Bestämmelsen i 14 kap. 5 & LOA att även Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern med preskriptionsavbrytande verkan kan anmana en arbetstagare att yttra sig har slopats.

18 5 När en åtgärd har vidtagits för att åtal skall väckas mot en arbetstagare, får arbetsgivaren inte inleda eller fortsätta ett dis- ciplinärt förfarande med anledning av vad som har föranlett åtgärden.

Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett dis- ciplinärt förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan orsak än bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott.

Första stycket motsvarar i sak 14 kap. 3 & LOA. Bestämmelsen i andra stycket är ny och har tillkommit i förtydligande syfte. Disciplinärt förfarande får alltså inledas eller, om det redan tidigare inletts, fortsättas bara om åklagare eller domstol vid den straffrättsliga prövningen kommit fram till att det som har hänt inte har utgjort något brott.

19 & Disciplinpåföljd får inte meddelas efter det att arbetstagarens anställning har upphört eller uppsägning har ägt rum. Vad som sägs i första stycket gäller inte, om arbetstagaren övergår från en myndighet till en annan inom domstols-, åklagar-respektive polisväsendet.

Första stycket motsvarar 14 kap. 4 & LOA. Någon ändring i sak avses inte.

Andra stycket är nytt och innebär att en disciplinpåföljd kan meddelas också i de fall att en arbetstagare övergått till en annan myndighet inom domstols-, åklagar- respektive polisväsendet. Om en arbetstagare däremot övergått från en myndighet inom domstolsväsendet till en myndighet inom åklagarväsendet, så har arbetstagarens anställning upphört och en disciplinpåföljd kan då inte meddelas. Skälen för bestämmelserna har redovisats i avsnitt 10.2.

Arbetsdomstolen har nyligen i en dom (AD 1993 nr 64) prövat när en disciplinpåföljd skall anses vara beslutad. Frågan gällde om påföljden skall anses vara beslutad redan genom arbetsgivarens beslut om påföljd eller om den skall anses ålagd först sedan beslutet prövats slutligt av domstol, t.ex. Arbetsdomstolen, eller när rätten till talan vid domstol förlorats. Enligt Arbetsdomstolen bör man vid avgörandet av denna fråga se till ändamålet med bestämmelserna i fråga och till deras funktion i

• Sida 127
•  Original

olika situationer. Domstolen ansåg att ett beslut om disciplinpåföljd skall PTOP- 1993/94365 anses vara beslutad genom arbetsgivarens beslut.

Skadesth

20 & Föreskrifterna om skadestånd i 38, 41 och 42 55 lagen (1982:80) om anställningsskydd skall tillämpas, om en myndighet i ett ärende om disciplinansvar bryter mot 17-19 55 eller mot föreskrifter om beslutande organ eller om omröstning. I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 5 lagen om anställningsskydd tillämpas 2 & tredje stycket samma lag.

Paragrafen motsvarar 16 kap. 7 & LOA men avser bara ärenden om disciplinansvar.

Undantag för vissa arbetstagare

21 & Bestämmelsema i 14-19 55 gäller inte

1. dem som kan meddelas disciplinpåföljd enligt lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m., för förseelser som om- fattas av den lagen,

2. hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under Socialstyrelsens tillsyn, för sådana förseelser i denna yrkes- utövning som skall prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,

3. veterinärer, som står under Statens jordbruksverks tillsyn, om förseelsen har skett i utövningen av veterinäryrket.

Paragrafen motsvaras i sak av 10 kap. 4 & LOA.

Åtalsanmälan

22 & Den som är skäligen misstänkt för att i sin anställning ha begått brott skall anmälas till åtal, om misstanken avser 1. brott enligt 20 kap. 1 och 2 55 samt 3 5 första stycket brottsbalken. 2. annat brott, om det kan antas föranleda någon annan påföljd än böter. '

1 paragrafen anges när en arbetstagare skall anmälas till åtal. Den motsvaras delvis av 12 kap. 1 & LOA. Ändringarna innebär bl.a. att skyldigheten att anmäla en arbetstagare till åtal har begränsats. För anmälningsskyldighet enligt punkt 2 krävs att brottet i det enskilda fallet kan antas föranleda annan påföljd än böter.

• Sida 128
•  Original

Att det finns anledning anta att talan om enskilt anspråk kommer att PTOP- 1993/94165 föras innebär inte längre någon skyldighet för en myndighet att anmäla det misstänkta brottet till åtal. Den omständigheten bör emellertid vägas in vid den bedömning som måste göras i varje enskilt fall. En annan faktor som kan vara av betydelse för denna bedömning är om brottet är riktat mot de samhällsuppgifter som myndigheten svarar för.

Av 20 kap. 1 & fjärde stycket brottsbalken följer att ansvar för tjänstefel inte inträder om gärningen också är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse. Om ett allmänt brott samtidigt utgör tjänstefel, kan denna bestämmelse alltså leda till att någon anmälningsskyldighet enligt LOA inte föreligger, nämligen om det är fråga om ett bötesbrott.

Arbetskonflikter

Inskränkningar i rätten att genomföra stridsåtgärder

23 & I arbeten som består i myndighetsutövning eller som är ound- gängligen nödvändiga för att genomföra myndighetsutövning får stridsåtgärder genomföras bara i form av lockout, strejk, övertids- vägran eller nyanställningsblockad.

I arbeten som avses i först stycket får stridsåtgärder inte genomföras på grund av något annat än förhållandet mellan arbetsgivare och de arbetstagare som omfattas av denna lag

Även i andra arbeten än som avses i första stycket är stridsåt- gärder 1 syfte att påverka inhemska politiska förhållanden otillåtna inom lagens tillämpningsområde.

24 5 Om det uppkommer tvist huruvida en viss stridsåtgärd är tillåten enligt denna lag, får åtgärden inte genomföras förrän tvisten har avgjorts slutligt.

Deltagande i stridsåtgärder

25 5 En arbetstagare får delta i en stridsåtgärd bara efter beslut av den arbetstagarorganisation som har anordnat stridsåtgärden.

26 5 En arbetstagarorganisation får inte anordna eller på något annat sätt föranleda. stridsåtgärder som är otillåtna enligt 23 eller 24 &. En sådan organisation får inte heller genom understöd eller på något annat sätt medverka vid otillåtna stridsåtgärder.

Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation planerar att inleda eller har inlett en otillåten stridsåtgärd, är organisationen skyldig att söka hindra åtgärden eller verka för att den upphör.

• Sida 129
•  Original

Överläggningsskyldighet Prop. 1993/94: 65

27 & Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation har inlett en stridsåtgärd i strid mot 25 5, skall arbetsgivaren och organisationen omedelbart ta upp överläggning med anledning av stridsåtgärden och gemensamt verka för att den upphör.

Har något annat inte föreskrivits i kollektivavtal, gäller första stycket den lokala arbetstagarorganisationen, om det finns en sådan organisation.

Skadestånd

28 5 Om arbetsgivaren bryter mot 23, 24 eller 27 5 eller om arbets- tagarorganisationen bryter mot 26 eller 27 5, skall arbetsgivaren respektive organisationen ersätta uppkommna skador enligt de grunder som anges i 54, 55, 60 och 61 55 lagen (1976:580) om medbestännnande i arbetslivet, även om någon förpliktelse till följd av ett kollektivavtal inte har satts åt sidan.

Detsamma gäller en arbetstagare som bryter mot 23, 24 eller 25 5, om något annat inte följer av 29 5.

29 5 Har arbetstagarorganisationen inlett eller orsakat en stridsåt- gärd som är otillåten enligt 23 eller 24 5, får en arbetstagare åläggas att betala skadestånd för sitt deltagande i åtgärden bara om det finns synnerliga skäl för det.

Paragraferna 23-29 åå motsvaras i sak av de nuvarande bestämmelserna i 3 kap. 1-6 55 LOA. 6 & har dock delats upp på två paragrafer, 28 och 29 55.

Motiven i prop. 1975/76:105 bil. 2 gäller därför i huvudsak fortfarande. 1 övrigt hänvisas till allmänmotiveringen i avsnitt 8.

129 *) Riku/(Igen 1993/"94. / sum/. Nr 65

• Sida 130
•  Original

Periodiska hälsoundersökningar

30 & Om en arbetstagare har arbetsuppgifter där brister i arbets- tagarens hälsotillstånd medför risk för människors liv, personliga säkerhet eller hälsa eller för betydande skador på miljö eller egendom, är arbetstagaren efter en särskild uppmaning av arbetsgivaren skyldig att regelbundet genomgå hälsoundersökningar som är nödvändiga för bedömning av huruvida arbetstagaren har sådana brister i sitt hälsotillstånd.

Första stycket gäller bara för arbetstagare som enligt kollektivavtal eller föreskrifter av regeringen är skyldiga att genomgå hälsoundersökningama. Kollektivavtalet får tillämpas också på arbetstagare som inte är medlemmar i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, om de sysselsätts i ett sådant arbete som avses med avtalet. Föreskrifterna får bara avse arbetstagare hos myndigheterna under regeringen.

Om det i en annan lag eller i en förordning, som har meddelats med stöd av en lag, finns föreskrifter som avviker från första eller andra stycket gäller de föreskrifterna.

Av första stycket följer att bestämmelserna främst är tillämpliga på vad som brukar kallas personal i säkerhetstjänst. Som exempel på sådana kan nämnas en mängd anställningar inom försvaret samt vissa anställningar som polis, flygtrafikledare, tulltjänsteman m.fl.

Det är således fråga om anställningar där det av olika skäl är nödvän- digt att arbetet fullgörs av en person med god syn och hörsel samt god psykisk och kroppslig hälsa i övrigt. Säkerhetskraven motiveras främst av hänsyn till människors säkerhet till liv, hälsa och egendom.

Av bestämmelserna framgår också att de bara tar sikte på offentligan— ställda med typiskt sett riskfyllda arbetsuppgifter, där brister i hälsotill- ståndet kan äventyra de angivna skyddsintressena.

Med anledning av vad Lagrådet anfört om innebörden av arbets- givarens "uppmaning" till arbetstagaren har i lagtexten lagts till att det skall vara fråga om en "särskild" uppmaning. Därmed avses att göra klart att varje arbetstagares skyldighet i det särskilda fallet inträder först när han eller hon har nåtts av uppmaningen att inställa sig till regelbundna undersökningar.

Enligt andra stycket är en arbetstagare skyldig att genomgå periodiska hälsoundersökningar bara under förutsättning att detta framgår av kollektivavtal eller regeringsföreskrifter. Sådana föreskrifter får bara avse arbetstagare hos myndigheterna under regeringen.

Med hälsoundersökningar avses i denna paragraf sådana undersökningar som är avsedda att genomföras regelbundet av läkare eller andra, t.ex. optiker eller sjuksköterskor (periodiska hälsoundersökningar). Däremot avses inte sådana påtvingade läkarundersökningar som för närvarande

• Sida 131
•  Original

anges i 13 kap. 2 & LOA men som enligt mitt förslag i avsnitt 9.9 bara kommer att lagregleras för fullmaktshavare. Inte heller avses s.k. extraordinära hälsoundersökningar, dvs. kontroller i speciella fall på förekommen anledning.

Bestämmelserna avser inte heller sådana hälsoundersökningar som erbjuds av arbetsgivaren utan att det föreligger något tvång att genomgå dem. Som exempel kan nämnas s.k. basundersökningar som anordnas av företagshälsovården.

Undersökningen skall givetvis inte vara mer omfattande än som är motiverat av den anställdes arbetsuppgifter.

Den som vägrar att genomgå en hälsoundersökning är i princip skyldig att låta sig omplaceras till arbetsuppgifter som inte omfattas av kravet på hälsoundersökningar. Också disciplinpåföljd kan meddelas arbetstagaren. Är någon omplacering inte möjlig, kan myndigheten bli nödsakad att säga upp arbetstagaren.

Som tidigare nämnts finns det särskilda bestämmelser om hälsounder- sökningar i andra lagar för områden med speciella förhållanden. I egenskap av specialbestämmelser har de i vanlig ordning företräde framför den föreslagna lagregeln enligt vad som framgår av tredje stycket.

lagrådets förslag till lydelse av andra och tredje styckena har följts.

Skiljandc från arbetsuppgifter

31 5 En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen, Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk, Vämpliktsverket, Militärhögskolan eller Försvarets radioanstalt får med omedelbar verkan skiljas från sina arbetsuppgifter, om det är nödvändigt med hänsyn till landets bästa.

Paragrafen motsvaras i sak av 7 kap. 7 & LOA. Institutet "försättande i disponibilitet" har ersatts av "skiljande från arbetsuppgifter". Därmed avses inte någon ändring i sak. Som framgått att avsnitt 9.6 torde redan nu gälla att ett beslut om skiljande från arbetsuppgifter träder i kraft omedelbart. Detta har tidigare inte framgått direkt av lagtexten.

• Sida 132
•  Original

Arbetstagare i verlGledande eller därmed jämförlig ställning

32 & Föreskrifterna om grunden för uppsägning eller avskedande, turordning vid uppsägning och företrädesrätt till återanställning i lagen (1982:80) om anställningsskydd skall också tillämpas på en arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning som är anställd tills vidare, om något annat inte följer av denna lag eller, såvitt rör andra frågor än grunden för uppsägning eller avskedande, av föreskrifter som regeringen meddelar. '

33 5 Är chefen för ett statligt affärsverk'eller för Statens arbetsgivarverk anställd för bestämd tid, får han skiljas från sin anställning före utgången av denna tid. om'det är nödvändigt av hänsyn till verkets bästa.

Är chefen för någon annan förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart under regeringen anställd för bestämd tid, får han förflyttas till en annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt av hänsyn till myndighetens bästa. ' '

32 & motsvarar i sak 7 kap. 2 5 andra stycket, 8 kap. 1 5 andra stycket och 9 kap. 1 5 andra stycket LOA. 33 & motsvarar närmast 7 kap. 9 och 10 55 LOA. 1 övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnitten 5, 9.2 och 9.3.

Statens ansvarsnämnd

34 & Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om disciplinansvar, åtalsanmälan och avskedande när det gäller arbetstagare som anställs av regeringen.

Regeringen får föreskriva att nämnden skall besluta i sådana frågor också när det gäller andra arbetstagare.

Paragrafen motsvarar närmast 15 kap. 4 & LOA. Skälen för de före- slagna ändringarna har redovisats i den allmänna motiveringen under avsnitt 11.2. Av vad som sägs inledningsvis i avsnitt 15.1 framgår varför bestämmelserna i 15 kap. 4 & tredje stycket om vissa bemyndiganden för regeringen inte har förts över till den nya lagen.

Enligt paragrafen prövar Statens ansvarsnämnd frågor om disciplinan- svar, åtalsanmälan och avskedande i fråga om arbetstagare som anställs av regeringen. _

1 nya LOA finns inte några särskilda regler om avstängning, vilket innebär att reglerna i LAS skall tillämpas. Den som har att besluta om avskedande med stöd av LAS har därför också att pröva frågan om

• Sida 133
•  Original

avstängning. Om det är nämnden som har rätt att i sådana fall besluta om avskedande, är nämnden också behörig att besluta om avstängning.

Pcrsonkretsen har i förhållande till vad som gäller enligt den gamla lagen begränsats till att avse arbetstagare som anställs genom beslut av regeringen eller andra arbetstagare enligt vad regeringen föreskriver. Detta torde innebära att flertalet byråchefer och andra arbetstagare med motsvarande ställning inte kommer att omfattas av nämndens behörighet, eftersom de i regel inte tillsätts av regeringen.

För att nämnden skall vara behörig att pröva frågan om t.ex. avske- dande av en arbetstagare krävs att arbetstagaren har en anställning som det vid prövningstillfället ankommer på regeringen att besluta om. Detta framgår i regel av myndigheternas instruktioner. Det är således inte tillräckligt att arbetstagaren enligt en äldre ordning tillsatts av regeringen.

Enligt 15 5 i den nya lagen om fullmaktsanställning beslutar ansvars- nämnden också i frågor om avskedande, avstängning och läkarunder- sökning när det gäller ordinarie domare och andra arbetstagare som regeringen bestämmer. Nämndens behörighet i fråga om fullmaktshavare regleras således i princip av nyssnämnda bestämmelse (jfr 3 & lagen om fullmaktsanställning). När det gäller prövning av frågan om disciplin- ansvar och åtalsanmälan fmns regler härom bara i denna paragraf i nya LOA, som också är tillämplig på den som är anställd med fullmakt.

• Sida 134
•  Original

Verkställighet av beslut

35 5 Ett beslut om löneavdrag enligt 15 & får inte verkställas, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.

36 5 Ett beslut om skiljande från anställningen enligt 33 & första stycket gäller omedelbart.

Ett beslut om förflyttning enligt 33 å andra stycket får inte verkställas, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats. Beslutet får dock ges omedelbar verkan, om det finns synnerliga skäl för det.

Rättegång 37 & Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt

lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

38 ä 1 en tvist om ett beslut enligt 31 eller 36 5 får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.

39 & Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut enligt 14 eller 33 5, skall han väcka talan inom tre veckor från den dag då han fick del av beslutet.

40 & Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern om ändring av ett beslut om disciplinansvar enligt 14 5 eller avskedande enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades.

41 å Talan om skadestånd enligt 28 eller 29 & skall väckas inom tre månader från det att stridsåtgärden avslutades.

35 å motsvarar närmast 17 kap. l & LOA.

36 & första stycket motsvarar närmast 17 kap. 3 & första stycket LOA. Andra stycket motsvarar 17 kap. 3 5 andra stycket LOA.

37 & motsvarar i sak 16 kap. 1 & LOA och har språkligt anpassats till 43 5 första stycket första meningen LAS. Av bestämmelsen — och av lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga — följer att en arbetstagare som är missnöjd med ett beslut eller en åtgärd inte får överklaga beslutet hos regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet. [ stället hänvisas arbetstagaren till att väcka talan enligt lagen om rättegången i arbetstvister, dvs. i regel vid Arbetsdomstolen företrädd av sin organisation eller vid tingsrätt, om organisationen inte vill företräda honom eller om han är oorganiserad.

38 & motsvaras närmast av 17 kap. 3 & LOA.

• Sida 135
•  Original

39 & motsvaras delvis av 16 kap. 2 & LOA. Talan skall dock väckas inom tre veckor från det beslutet meddelades i stället för inom fyra veckor som för närvarande gäller (jfr förvaltningsprocesslagen /1 971 :291/ och förvaltningslagen /1986:223/).

40 & motsvaras närmast av 16 kap. 3 & LOA och avser behörigheten för Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern att väcka talan om ändring av ett beslut om avskedande. Sådan talan skall också väckas inom tre veckor från det beslutet meddelades i stället för inom fyra veckor som för närvarande gäller.

41 & motsvaras av 16 kap. 5 5 första stycket LOA. Enligt paragrafen skall talan om skadestånd enligt 28 eller 29 & väckas senast tre månader efter det att stridsåtgärden avslutats. I fråga om andra beslut eller åtgärder än disciplinansvar eller skadestånd gäller inte någon frist för arbetstagarens rätt att väcka talan. Detta stämmer överens med de regler som gäller i dag.

Någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 6 & LOA om att rätten till talan är förlorad om talan inte väcks i tid, har inte ansetts behövlig.

Dispositionen av 35-41 55 har i huvudsak gjorts i enlighet med Lagrådets förslag.

Tillämpningen av andra författningar

42 5 Föreskrifterna i 2, 21 och 22 55 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas i anställningsförhållanden som avses i denna lag.

Föreskrifterna i 11-14 55 lagen om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas, när det gäller beslut om disciplinansvar enligt 14 &, åtalsanmälan enligt 22 5 eller skiljande från arbetsuppgifter enligt 31 5.

För arbetstagare som avses i 1 5 skall också föreskrifter i andra författningar än lagar tillämpas, även om föreskrifterna avviker från lagen (1982:80) om anställningsskydd.

Första stycket motsvarar 2 kap. 5 5 första stycket LOA. Någon ändring i sak avses inte. Av bestämmelsen framgår att 25 MBL inte skall tillämpas på anställningsförhållanden som avses i LOA. Enligt denna bestämmelse i MBL undantas verksamhet som är av ideell natur eller som har opinionsbildande ändamål från lagens tillämpningsområde, såvitt avser verksamhetens mål och inriktning (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 150). Inte heller bestämmelserna om tystnadsplikt och förhandling om tystnadsplikt m.m. i 21 och 22 55 MBL skall gälla i fråga om ar- betstagare som omfattas av LOA (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 185).

Andra stycket motsvaras i sak närmast av 2 kap. 5 5 andra stycket LOA, som innebär att bestämmelserna om förhandlingsskyldighet i 11- 14 55 MBL inte skall tillämpas i fråga om vissa beslut enligt LOA. En

• Sida 136
•  Original

nyhet — närmast av formell natur — är att det av lagtexten uttryckligen PTOP- 1993/94165 framgår att begränsningen av förhandlingsskyldigheten också skall gälla inför beslut om skiljande från arbetsuppgifter (jfr avsnitt 9.6). I övrigt gäller bestämmelsen beslut om disciplinansvar och åtalsanmälan.

Tkedje stycket motsvaras i sak närmast av 2 kap. 6 & LOA med anpassning till den ändring av tillämpningsområdet som gäller enligt 1 5 i den nya lagen. Av bestämmelsen framgår att också föreskrifter i andra författningar än lagar skall tillämpas på LOA:s område även om de avviker från LAS. Som exempel på sådana författningar kan nämnas den nuvarande tidsbegränsningsförordningen (1991 : 1750).

Bestämmelsen om riksdagsanställda i 2 kap. 6 5 andra meningen LOA har tagits in i l &.

Lagrådets förslag till lydelse av första och andra styckena har följts.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då lagen (1976:600) om offentlig anställning skall upphöra att gälla.

I denna punkt anges på vanligt sätt ikraftträdandedagen samt att den nuvarande regleringen i LOA upphör att gälla genom den nya lagen.

2. Om det i någon annan lag eller författning än kyrkolagen (1992z300) hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, skall i stället den nya föreskriften tillämpas.

Den nya lagen skall tillämpas i stället för de föreskrifter som lagen ersätter. Därför föreskrivs i punkt 2 att om det i någon annan lag eller författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i den nya lagen, skall i stället den nya föreskriften tillämpas.

l punkten görs emellertid undantag för hänvisningar i kyrkolagen (1992z300), där hänvisningar till nuvarande LOA tills vidare skall gälla.

1 kyrkolagen finns föreskrifter om biskops— och prästtjänster i Svenska kyrkan. '

Enligt punkt 9 i övergångsbestämmelsema till regeringsformen kan grundläggande föreskrifter om sådana prästtjänster och om biskopar bara meddelas efter yttrande av kyrkomötet.

De föreskrifter i nya LOA som också bör föras in i kyrkolagen kan alltså beslutas först efter yttrande av kyrkomötet. Därför skall hänvisningar i 35 kap. kyrkolagen fortfarande avse nuvarande LOA och inte den nya LOA.

• Sida 137
•  Original

' 3. I fråga om konstitutorial som har meddelats före ikraftträdandet

skall äldre föreskrifter tillämpas.

Punkten 3 motsvarar punkt 8 i övergångsbestämmelsema till nuvarande LOA. Eftersom det fortfarande finns arbetstagare som är anställda med konstitutorial, bör bestämmelsen finnas kvar övergångsvis.

4. I fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för sådana arbetstagare . som omfattas av denna lag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer tills vidare i författning meddela föreskrifter även om villkoret kan regleras i avtal. Detta gäller dock bara föreskrifter som inte strider mot kollektivavtal.

Denna punkt motsvarar punkt 6 i övergångsbestämmelsema till LOA. Det finns fortfarande författningar som reglerar frågor som hör till det avtalsbara området. Som exempel kan nämnas tjänstledighetsförordningen (1984:111) och utlandsreseförordningen (1991:1754) samt en del av föreskrifterna i anställningsförordningen (1965:601). 1 avvaktan på regler i kollektivavtal bör bestämmelserna i punkt 4 finnas kvar.

5. Om det i en författning som inte har beslutats av eller med riksdagen har meddelats föreskrifter i fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för sådana arbetstagare som omfattas av denna lag, skall föreskrifterna upphöra att gälla om villkoret regleras genom kollektivavtal.

Bestämmelsema i 5 motsvaras av punkt 7 i övergångsbestämmelsema till LOA och har nära samband med den föregående punkten.

6. I mål eller ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter som inträffat före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter tillämpas.

Bestämmelsen i punkt 6 ger uttryck för den vanliga principen att äldre bestämmelser, dvs. i detta fall nuvarande LOA och anställningsför- ordningen, skall tillämpas om handläggningen av ett ärende har påbörjats eller avser omständigheter som har inträffat före ikraftträdandet.

• Sida 138
•  Original

Lagförslagetidelbetänkandet Periodiska hälsoundersökningar PTOP- 1993/94165 i vissa statliga, kommunala och landstingskommunala anställningar (SOU 1991:29)

Förslag till

Lag om periodiska hälsoundersökningar i vissa statliga, kommunala och landstingskommunala anställningar Härigenom föreskrivs följande.

Vem lagen gäller för

l 5 Denna lag gäller sådana arbetstagare hos staten, kommunerna eller landstingen som - har arbetsuppgifter där brister i arbetstagarens hälsotillstånd kan medföra risk för människors liv, personliga säkerhet eller hälsa eller för betydande skador på miljö eller egendom, och - inte omfattas av kollektivavtal om skyldighet att regelbundet genomgå läkarundersökningar eller andra hälsoundersökningar.

Skyldighet att genomgå periodiska hälsoundersökningar

25 Efter uppmaning av arbetsgivaren är arbetstagaren skyldig att regelbundet genomgå läkarundersökningar eller andra hälsoundersök- ningar. Den som inte följer uppmaningen får avstängas från de arbetsuppgifter som kräver hälsoundersökning.

Avvikande bestämmelser i andra lagar

3 5 Om en annan lag innehåller någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1992.

• Sida 150
•  Original

Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över delbetänkandet Periodiska hälsoundersökningar i vissa statliga, kommunala och landstingskommunala anställningar (SOU 1991:29)

Efter remiss har yttranden över delbetänkandet avgetts av

Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen), Justitiekanslern (JK), Kammarrätten i Göteborg, Riksåklagaren, Styrelsen för internationell utveckling (SIDA), Överbefälhavaren (ÖB), Chefen för flygvapnet, Försvarets civilförvaltning (FCF), Försvarets sjukvårdsstyrelse, Socialstyrelsen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Postverket, Televerket, Statens järnvägar (SJ), Banverket, Vägverket, Trafiksäkerhetsverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Tullverket, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Statens livsmedelsverk, Arbetsmarknadsstyrelsen,Arbetarskyddsstyrelsen,Arbetsdomstolen(AD), Statens Vattenfallsverk, Länsstyrelsen i Blekinge län, Rikspolisstyrelsen (Rikspolisstyrelsen), Statens arbetsgivarverk (SAV), Statskontoret, Statens ansvarsnämnd, Statshälsan, Statens löne- och pensionsverk, Svenska Kommunförbundet, Staffanstorps kommun, Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).

Både Riksförsäkringsverket och Riksrevisionsverket har som svar på remissen meddelat att de inte har några synpunkter att anföra i ärendet. Eskilstuna kommun har också uppgett att kommunen avstår från att yttra srg.

Socialstyrelsen har bifogat ett yttrande från Statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm.

Banverket har bifogat ett yttrande från Jämvägsinspektionen. Statens jordbruksverk, som fr.o.m. den 1 juli 1991 är ny chefsmyn- dighet för bl.a. distriksveterinärorganisationen, har yttrat sig i stället för Lantbruksstyrelsen.

Landsorganisationen i Sverige (LO) har inte avgett något eget yttrande utan har instämt i yttranden som LO har lämnat över från Statsanställdas förbund (SF) och LO—Rättsskydd AB.

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) har som sitt eget yttrande lämnat över ett yttrande från Sveriges universitetslärarförbund (SULF).

På eget initiativ har yttrande avgetts av Svenska Polisförbundet.

Sammanfattning av LOA-utredningens huvudbetänkande Enklare regler för statsanställda (SOU 1992z60)

Vi befinner oss i ett omdaningsskede inom den statliga sektorn. Samtidigt som vi har en vana sedan länge att reglera frågor som rör statliga an- ställningar genom lagar och förordningar, finns det nu en stark ambition att så långt det är möjligt och lämpligt anpassa statliga anställningsför- hållanden till de allmänna reglerna på arbetsmarknaden.

1 lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) finns särskilda bestämmelser för arbetstagare inom den offentliga sektorn. Flertalet av bestämmelserna gäller dock bara för arbetstagare inom den statliga delen av arbetsmarknaden. LOA:s regler har sina rötter långt tillbaka i tiden och bygger på tanken att det är staten som reglerar anställningsför- hållandena för de anställda.

Författningstekniskt kan LOA ses som en påbyggnad och i vissa avseenden som en undantagsreglering till den arbetsrättsliga lagstiftning som gäller för hela arbetsmarknaden. Den allmänna arbetsrättsliga lagstiftningen, bl.a. lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS), bygger i motsats till LOA på ett rent civilrättsligt synsätt.

Strävandena att undvika onödiga skillnader mellan privat och offentlig anställning aktualiserar frågan om det överhuvudtaget måste finnas en särskild offentligrättslig reglering av de Statsanställdas anställningsför- hållanden. Vi anser att vissa sådana offentligrättsliga regler behövs för att skydda medborgarnas krav på demokratisk styrning, insyn och rättssäkerhet och på att offentliga uppgifter fullgörs på ett riktigt sätt. Till det kommer att regeringsformen (RF) förutsätter en reglering av vissa frågor rörande de statsanställda. Det gäller bl.a. frågor som kan hänföras till 11 kap. 10 5 RF om grundläggande bestämmelser om statstjänstemän- nens rättsställning.

Man kan emellertid med fördel avsevärt begränsa den statliga särregle- ring som finns idag. Onödiga avvikelser i förhållande till reglerna på arbetsmarknaden i övrigt kan slopas och ett stort antal detaljregler kan utmönstras. Vi har ansett det lämpligast att samla de regler som bör vara kvar i några helt nya författningar. Vi föreslår bl.a. en ny LOA som blir den centrala författningen i sammanhanget. I nuvarande LOA finns ett hundratal paragrafer. Vårt förslag till en ny LOA innehåller 37 paragrafer. Till nya LOA anknyter en ny anställningsförordning (AF) i vilken antalet paragrafer har halverats i förhållande till nuvarande AF. Vi föreslår vidare en särskild lag och en särskild förordning om fullmaktsan- ställning.

Våra förslag innebär sammantaget att det skapas bättre möjligheter att genom personalpolitiska åtgärder effektivisera och förändra den offentliga sektom. Personalrörligheten underlättas, såväl inom och mellan myndig- heterna som mellan den statliga delen av arbetsmarknaden och de övriga arbetsmarknadssektorema. Den offentligrättsliga regleringen blir ett stöd för, och inte som hittills ibland, ett hinder mot strukturförändringar. Det personaladminisrrativa arbetet kan smidigare anpassas till de olika förut-

• Sida 152
•  Original

Bilaga 4

sättningar som finns på varje arbetsplats, beroende bl.a. på myndighetens storlek, konkurrenssituation eller verksamhetens inriktning. De nya reglerna blir också lättare att överblicka och tillämpa.

Våra förslag berör många skilda delfrågor av olika betydelse för arbetsmarknadens parter. En del förslag kan sägas vara till fördel för arbetstagarna och andra för arbetsgivarna. Det är dock olämpligt att bedöma våra förslag i varje delfråga självständigt utifrån de särskilda arbetstagar- eller arbetsgivarintressen som kan finnas. Våra förslag måste i stället ses som en helhet, ett system om man så vill, och de olika delförslagen bör därför bedömas utifrån deras funktion i helheten.

1 det följande redogör vi kortfattat för de viktigaste nyheterna i förslagen.

Tillämpningsområdet för den nya lagstiftningen

Begreppet statligt reglerad anställning bör inte längre användas för att bestämma tillämpningsområdets yttre gränser. I stället bör de delar av den offentliga verksamheten som reglerna gäller för uttryckligen anges i nya LOA. Den lagen föreslås gälla enbart för arbetstagare hos riksdagen, kyrkomötet och deras myndigheter samt hos myndigheter under regeringen. Arbetstagare hos de affärsverk som kommer att förbli statliga myndigheter bör liksom hittills omfattas av de aktuella bestämmelserna. De arbetstagare som uppräknats i det föregående motsvarar vad som enligt de nuvarande bestämmelserna avses med uttrycket arbetstagare hos staten. Därutöver bör den nya lagen — liksom nuvarande LOA — även gälla anställda hos de allmärma försäkrings- kassoma samt för kommunalt anställda när det gäller främst reglerna om arbetskonflikter.

Tjänster

Tjänstebegreppet som grund för lagstiftningen slopas. Arbetstagarnas arbetsskyldighet får bestämmas med ledning av den allmänna arbetsrättens regler och med beaktande av vad som sedan gammalt har gällt för stats- och kömmunaltjänstemän. Ordet "tjänst" utmönstras ur lagstiftningen. Systemet med inrättande av tjänster kan därför slopas.

Vikariat

Reglerna om vikariat i LOA och AF slopas. I övrigt föreslås inga författningsändringar.

Information om lediga anställningar

Reglerna om ledigkungörande av eller information om lediga anställ- ningar förenklas. Det bör i princip vara en uppgift för anställningsmyndigheten att bestämma hur information skall lämnas om lediga anställningar.

• Sida 153
•  Original

Bilaga 4

Särreglema om hur statliga anställningar upphör

En mängd specialbestämmelser om hur statliga anställningar upphör slopas till förmån för vad som gäller enligt den allmänna arbetsrätten. Vissa bestämmelser bör dock gälla också i fortsättningen för dem som är anställda med fullmakt. Dessa bestämmelser förs över till den nya lagen om fullmaktsanställning.

Försättande i disponibilitet, försättande ur tjänstgöring, partiell tjänstebefrielse samt utövande av annan tjänst

Regeln om försättande i disponibilitet förs över till den nya lagen, och regler om förfarandet tas in i den nya lagen. Någon uttrycklig lagregel om försättande ur tjänstgöring föreslås inte. Inte heller i övrigt föreslår vi någon särskild regel som ger arbetsgivaren rätt att avstänga arbetsta- gare, utan reglerna om avstängning i LAS får anses tillräckliga. Reglerna om partiell tjänstebefrielse och utövande av annan tjänst förs inte över till den nya lagstiftningen.

Avgångsskyldighet, avstängning och läkarundersökning på grund av sjukdom

Inga särskilda regler om avgångsskyldighet, tvångvis läkarundersökning eller avstängning på grund av sjukdom förs in i nya LOA. För dem som är anställda med fullmakt behövs dock sådana regler även i fortsätt- ningen. Det nuvarande regelkomplexet för denna grupp förs därför oförändrat över till den föreslagna fullmaktsanställningslagen.

Arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning

Anställningsskyddet för arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning bör i fortsättningen regleras på samma sätt som på den övriga arbetsmarknaden. Bestämmelserna om verksledare i LOA och AF förs därför inte över till den nya lagstiftningen.

Turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist

Bestämmelsema i 8 kap. LOA om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist förs inte över till nya LOA. Det innebär bl.a. att hithöran- de frågor kommer att vara författningsreglerade enbart i LAS. Därmed kommer samma lagregler att gälla för hela arbetsmarknaden.

Företrädesrätten till återanställning

Bestämmelserna i 9 kap. LOA om företrädesrätt till återanställning förs inte över till nya LOA. Förslaget ändrar inte de materiella förut- sättningarna för återanställningsrätten på den statliga delen av arbets- marknaden. Dessa förutsättningar anges liksom hittills i regeringsformen och LAS.

• Sida 154
•  Original

Bilaga 4

Avskedande

Avskedandeinstitutet i LOA förs inte över till nya LOA. Bestämmelsen i 18 5 första stycket LAS om avskedande bör i stället gälla även på det statliga området. Utformningen av den regeln bör dock ändras.

Övriga bestämmelser i LAS om avskedande bör gälla också för den statliga sektorn. Det innebär bl.a. att det införs en rätt till allmänt skade- stånd för bedömningsfel och en rätt till skadestånd enligt 39 å LAS. Statens ansvarsnämnd får i fortsättningen också besluta om uppsägning i vissa fall.

Arbetskonflikter

De nuvarande reglerna i 3 kap. LOA förs i sak oförändrade över till nya LOA.

Anställningsmyndighet, behörighetsvillkor och befordringsgrunder

De nuvarande bestämmelserna i 4 kap. 2 och 3 55 LOA om behörig- hetsvillkor och befordringsgrunder förs i princip oförändrade över till nya LOA. Bestämmelsen i 4 kap. l & om beslutande organ vid tjänstetillsätt- ning har däremot ansetts sakna självständig betydelse och bör därför slopas.

Bisysslor, förmåner som förenats med tjänsten och skyldighet att anmäla fondpappersinnehav

Den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 1 & LOA om förtroendeskadliga bisysslor förs i sak oförändrad över till nya LOA. Bestämmelsen i 2 & om tillstånd att ta emot vissa förmåner som förenats med tjänsten och upplysningen i 3 5 om skyldighet att enligt insiderlagen anmäla fond- pappersinnehav har däremot ansetts obehövliga och slopas därför.

Anställningsformen fullmakt

Anställningsformen fullmakt behålls, men bör i framtiden användas uteslutande för ordinarie domare, högre åklagare och justitiekanslern. De särskilda reglerna om fullmaktsanställning sammanförs till en särskild lag om fullmaktsanställning. I denna regleras anställningens upphörande, av- stängning, läkarundersökning och tjänstgöringsskyldighet m.m.

Disciplinansvar

Bestämmelserna om disciplinansvar förs över till nya LOA. Vissa mindre ändringar föreslås, bl.a. när det gäller grunderna för bedömningen av frågan om en försummelse är att anse som ringa eller inte. Dessutom föreslås vissa ändringar i reglerna om förfarandet.

• Sida 155
•  Original

Skyldigheten att anmäla brott till åtal _ Prop. 1993/94:65

Skyldigheten enligt 12 kap. 1 :; LOA att anmäla brott till åtal begränsas. Bilaga 4 Bestämmelsen i 12 kap. 2 & LOA om undantag från anmälningsskyldig- heten förs inte över till den nya lagen.

Ikraftträdande De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.

• Sida 156
•  Original

En del av lagförslagen i LOA—utredningens

(SOU 1992260)

1 Förslag till Lag om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde och ändamål

] & Utöver vad som gäller enligt den allmänna arbetsrättsliga lagstiftningen, finns i denna lag bestämmelser för arbetstagare hos de statliga myndigheterna, de allmänna försäkringskassoma, riksdagen och kyrkomötet.

Lagen syftar till att främja att det allmännas verksamhet kan bedrivas författningsenligt, effektivt och i övrigt ändamålsenligt med hänsyn till de särskilda krav som ställs på den.

25 Följande bestämmelser i lagen gäller också arbetstagare hos kommuner, landsting, kommunalförbund, församlingar och kyrkliga samfälligheter: 19-25 åå om arbetskonflikter, 37 5 första stycket om vissa undantag från lagen (1976:580) om medbe- stämmande i arbetslivet.

Förfarandet inför anställning

3 5 En myndighet som avser att anställa någon skall på lämpligt sätt informera om att de som är intresserade av anställningen kan anmäla det till myndigheten.

Regeringen får föreskriva eller för särskilda fall besluta om undantag från denna paragraf.

Bedömningsgrunder vid anställning

41% Vid anställning skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, så50m förtjänst och skicklighet. Skickligheten skall beaktas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

Svenskt medborgarskap som behörighetsvillkor

5 & Utöver de krav på svenskt medborgarskap som följer av regerings- formen eller någon annan lag får endast svenska medborgare ha anställning som militär, åklagare eller polis.

6 5 Regeringen får i övrigt föreskriva eller för särskilda fall besluta att endast svenska medborgare får ha

1. anställning inom regeringskansliet eller utrikesförvaltningen,

Prop. 1993/94:65 huvudbetänkande Enklare regler för statsanställda Bilaga 5

• Sida 157
•  Original

Bisysslor

2. statlig anställning som kan vara förenad med myndighetsutövning eller handläggning av frågor vilka rör förhållandet till andra stater eller till mellanfolkliga organisationer,

3. statlig anställning som kan medföra kännedom om förhållanden som är av betydelse för landets säkerhet eller för andra viktiga, allmänna eller enskilda ekonomiska intressen. '

De befogenheter som regeringen har enligt denna paragraf gäller inte arbetstagare hos riksdagen och kyrkomötet samt deras myndigheter.

7 5 En arbetstagare får inte ha anställning eller uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbets- tagares opartiskhet i arbetet eller skada myndighetens anseende.

Disciplinansvar Hänsteförseelse

8 5 En arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, får åläggas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse, om inte förseelsen med hänsyn till samtliga omständigheter är att anse som ringa.

Disciplinpåföljd får inte åläggas någon för deltagande i en strejk eller i en därmed jämförlig stridsåtgärd.

Disciplinpåföljder

9 & Disciplinpåföljder är varning och löneavdrag. En arbetstagare får inte samtidigt åläggas flera disciplinpåföljder. Löneavdtag får göras för högst trettio dagar.

10 5 Genom kollektivavtal får avvikelser göras från föreskrifterna i 9 5. En bestämmelse i ett sådant kollektivavtal får tillämpas också när det gäller arbetstagare som inte är medlemmar i den avtalsslutande arbets- tagarorganisationen, om de sysselsätts i arbete som avses med avtalet.

Skriftlig underrättelse till arbetstagaren 11 & Disciplinpåföljd får åläggas en arbetstagare endast om han inom två år från förseelsen genom en skriftlig underrättelse fått del av vad som anförs mot honom.

Arbetstagarens rätt att få utredningen kompletterad

12 & Utredningen i disciplinärendet skall kompletteras. om arbetstagaren begär det och det inte är uppenbart att kompletteringen saknar betydelse.

• Sida 158
•  Original

Bilaga 5

Hinder mot disciplinärt förfarande .

13 5 Har en åtgärd vidtagits för att åtal skall väckas mot en arbetstagare, får myndigheten inte inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande i fråga om den förseelse som avses med åtgärden.

Om den ifrågasatta förseelsen har prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt förfarande inledas eller fortsättas endast om förseelsen vid prövningen inte ansetts utgöra något brott. .

14 & Disciplinpåföljd får inte åläggas arbetstagaren sedan anställningen hos myndigheten har upphört eller uppsägning har ägt rum.

Skadestånd

15 & Bestämmelserna om skadestånd i 38, 41 och 42 55 lagen (1982:80) om anställningsskydd skall tillämpas, om en myndighet i ett ärende om disciplinansvar bryter mot 11-14 55 eller mot föreskrifter om beslutande organ eller om omröstning.

Beträffande avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 5 lagen om anställningsskydd tillämpas 2 5 andra stycket samma lag.

Verkställighet av beslut

16 5 Ett beslut om löneavdrag som disciplinpåföljd enligt 8 5 får inte verkställas förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.

Undantag för vissa arbetstagare

17 & Bestämmelserna i 8-14 55 gäller inte

1. dem som kan åläggas disciplinpåföljd enligt lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m., för förseelser som omfattas av den lagen. . . .

2. hälso- och sjukvårdspersonal som i sin yrkesutövning står under Socialstyrelsens tillsyn, för sådana förseelser i denna yrkesutövning som skall prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,

3. veterinärer, som står under Statens jordbruksverks tillsyn, om förseelsen har skett i utövningen av veterinäryrket.

Åtalsanmälan

18 5 Den som är skäligen misstänkt för att i sin anställning ha begått brott för vilket fängelse är föreskrivet skall anmälas till åtal, om misstanken avser

1. brott enligt 20 kap. 1-3 55 brottsbalken, 2. annat brott, om det kan antas föranleda någon annan påföljd än böter. '

• Sida 159
•  Original

Bilaga 5

Arbetskonflikter Inskränkningar i rätten att vidta stridsåtgärder

19 & I arbete som består i myndighetsutövning eller som är nödvändigt för att genomföra myndighetsutövning får stridsåtgärder vidtas endast i form av lockout, strejk, vägran att arbeta på övertid eller nyanställ- ningsblockad.

I sådant arbete får stridsåtgärder inte vidtas på grund av något annat än förhållandet mellan arbetsgivare och de arbetstagare som omfattas av denna lag.

Även 1 annat arbete än som sägs i första stycket är stridsåtgärder' 1 syfte att påverka inhemska politiska förhållanden otillåtna.

20 5 Om det uppkommer tvist om en viss stridsåtgärd är tillåten enligt denna lag, får åtgärden inte vidtas förrän tvisten har avgjorts slutligt.

Deltagande i stridsåtgärder

21 & Arbetstagare får delta i en stridsåtgärd endast efter beslut av den arbetstagarorganisation som har anordnat stridsåtgärden.

22 & En arbetstagarorganisation får inte anordna eller på något annat sätt föranleda stridsåtgärder som är otillåtna enligt 19 eller 20 5. En sådan organisation får inte heller genom understöd eller på något annat sätt medverka vid otillåtna stridsåtgärder.

Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation tänker inleda eller har inlett en otillåten stridsåtgärd, är arbetstagarorganisationen skyldig att söka hindra åtgärden eller verka för att den upphör.

Överläggningsskyldighet

23 5 Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation har inlett en stridsåtgärd i strid mot 21 5, skall arbetsgivaren och arbets- tagarorganisationen omedelbart ta upp överläggning med anledning av stridsåtgärden och gemensamt verka för att denna upphör.

Första stycket gäller den lokala arbetstagarorganisationen, om det finns en sådan organisation och om något annat inte har bestämts i kollektivavtal.

Skadestånd

24 5 Om arbetsgivaren bryter mot 19, 20 eller 23 & eller om arbets- tagarorganisationen bryter mot 22 eller 23 5, skall arbetsgivaren eller organisationen ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i 54, 55, 60 och 61 55 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets- livet, även om någon förpliktelse till följd av kollektivavtal inte har åsidosatts.

Detsamma gäller arbetstagare som bryter mot 19, 20 eller 21 5, om något annat inte följer av 25 &.

• Sida 160
•  Original

Bilaga 5

25 & Har arbetstagarorganisationen inlett eller orsakat en stridsåtgärd som är otillåten enligt 19 eller 20 5, får en arbetstagare åläggas skadestånd för sitt deltagande i åtgärden endast om det finns synnerliga skäl för det.

Försättande i disponibilitet

26 & En arbetstagare vid försvarsmakten, polisväsendet eller utrikesför— valtningen får försättas i disponibilitet, om det är nödvändigt med hänsyn till landets bästa.

27 5 Ett beslut om försättande i disponibilitet gäller omedelbart.

I en tvist om ett beslut om försättande i disponibilitet får domstolen för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.

Statens ansvarsnämnd

28 & Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om disciplinansvar, om åtalsanmälan, om uppsägning på grund av förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen och om avskedande när det gäller arbetsta- gare som anställs genom beslut av regeringen. Regeringen får föreskriva att nämnden skall besluta i frågor av detta slag också när det gäller andra arbetstagare.

I lagen (1993 :000) om fullmaktsanställning finns särskilda bestämmelser om nämndens handläggning av ärenden om avskedande av arbetstagare som omfattas av den lagen.

Nämnden består av ordförande, vice ordförande och tre andra ledamöter.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister och ha erfarenhet som domare.

29 & Ansvarsnämndens beslut om uppsägning eller avskedande får inte grundas enbart på en omständighet som den myndighet, hos vilken arbetstagaren är anställd, har känt till mer än två månader innan under- rättelse lämnades enligt 30 5 lagen (1982:80) om anställningsskydd. Detta gäller dock inte om Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern begär beslut inom sex månader efter det att omständigheten har inträffat.

Rättegång m.m.

Handläggningert av mål

30 5 Mål om tillämpningen av denna lag handläggs enligt bestämmelserna i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Tid inom vilken talan skall väckas

31 5 Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om disciplinansvar, skall han väcka talan inom fyra veckor från den dag han frck del av beslutet.

• Sida 161
•  Original

Bilaga 5

32 & Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern om ändring av ett beslut om disciplinansvar enligt 8-10 55 eller ett beslut om uppsägning eller avskedande enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall väckas inom fyra veckor från det att beslutet meddelades.

33 & Talan om skadestånd enligt 24 eller 25 5 skall väckas inom tre månader från det att stridsåtgärden avslutades.

Inskränkningar i lagens tillämpningsområde

Statsråden, JO, JK, justitieråden, regeringsråden samt biskopar och präster

34 & Lagen gäller inte statsråden, Riksdagens ombudsmän eller biskopar eller präster som avses i kyrkolagen (1992:300).

För justitiekanslern och för justitieråden, regeringsråden och deras ersättare gäller endast 4 5 om bedömningsgrunder vid anställning, 7 5 om bisysslor och 19-25 åå om arbetskonflikter.

Lokalanställda vid utlandsnivndigheter

35 5 I fråga om arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands gäller lagen endast dem som är svenska medborgare.

Arbetstagare med anvisade arbeten

36 & Lagen gäller inte arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete.

Andra Författningars tillämpning

37 & Bestämmelsema om undantag för verksamhet av ideell natur eller med opinionsbildande ändamål och om tystnadsplikt i vissa fall enligt 2, 21 och 22 55 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas på anställningsförhållanden som avses i denna lag.

Bestämmelserna om förhandlingsskyldighet i 11-14 55 lagen om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas när det gäller beslut som meddelats med stöd av 8-18 55 eller 26 å i fråga om disciplinansvar, åtalsanmälan eller försättande i disponibilitet.

För de arbetstagare som avses i 15 första stycket skall även bestämmelser i andra författningar än lagar tillämpas även om dessa avviker från lagen (1982:80) om anställningsskydd.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. 2. Genom lagen upphävs lagen (1976:600) om offentlig anställning. 3. Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.

4. I fråga om konstitutorial som har meddelats före ikraftträdandet

• Sida 162
•  Original

Bilaga 5

tillämpas äldre bestämmelser.

5. I fråga om arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning som har anställts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser om anställningens upphörande.

6. I fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för sådana arbetstagare som omfattas av denna lag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer tills vidare i författning meddela föreskrifter trots att villkoret kan regleras i avtal. Detta gäller dock endast föreskrifter som inte strider mot kollektivavtal.

7. Har det i en författning, som inte har beslutats av eller med riksdagen, meddelats föreskrifter i fråga om anställnings- eller arbets- villkor för sådana arbetstagare som omfattas av denna lag, skall föreskrifterna upphöra att gälla i den mån villkoret regleras genom kollektivavtal .

8. I ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter som inträffat före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.

9. En arbetstagare som har en militär anställning och som är anställd inom försvarsmakten med förordnande tills vidare får förflyttas till en annan militär anställning enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. En förflyttning till en anställning hos en myndighet inom ett annat verksamhetsområde får ske endast om arbetsuppgiftema är likartade eller arbetstagaren med hänsyn till sin utbildning är lämplig för anställ- mngen.

• Sida 163
•  Original

Bilaga 5

2 Förslag till Lag om fullmaktsanställning

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

l 5 I lagen (19931000) om offentlig anställning finns bestämmelser för arbetstagare hos statliga myndigheter. I denna lag finns därutöver kom— pletterande bestämmelser för de arbetstagare hos dessa myndigheter som är anställda med fullmakt.

Lagen gäller dock inte för arbetstagare som omfattas av kyrkolagen (1992:300).

2 5 En ordinarie domare skall anställas med fullmakt. Regeringen bestämmer vilka domaranställningar som skall vara ordinarie.

Regeringen bestämmer vem som i övrigt skall anställas med fullmakt hos myndighetema under regeringen.

Anställningens upphörande

3 5 En arbetstagare får skiljas från anställningen endast med stöd av före- skrifterna i regeringsformen eller i denna lag.

Atgångssltyldighet på grund av ålder

4 5 En arbetstagare är skyldig att avgå från anställningen vid den ålder som anges i författningar eller kollektivavtal om statlig pension.

Avgångsskyldighet på grund av sjukdom

5 5 En arbetstagare är skyldig att avgå från anställningen före pensions- åldern

1. om han på grund av förlust av eller nedsättning i arbetsförrnågan för framtiden är oförmögen att fullgöra sina arbetsuppgifter tillfredsställande eller

2. om han till följd av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd inte har tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid och det är dels sanno- likt att han inte kan återinträda i arbete inom ytterligare ett är, dels ovisst hur arbetsförrnågan därefter kommer att utveckla sig.

Denna paragraf gäller inte, om arbetstagaren har rätt till statlig pension och lämpligen kan förflyttas enligt 7 5.

Avskedande

6 5 En arbetstagare får avskedas enligt lagen (1982:80) om anställ- ningsskydd.

I fråga om ordinarie domare tillämpas dock regeringsformens bestäm- melser om vilka omständigheter som får läggas till grund för att skilja ordinarie domare från anställningen.

• Sida 164
•  Original

Bilaga 5

Förflyttning

7 5 En arbetstagare får förflyttas till en annan statlig anställning med fullmakt. En förflyttning till en anställning hos en annan myndighet får endast ske om arbetsuppgiftema är likartade eller arbetstagaren med hänsyn till sin utbildning är lämplig för anställningen.

I fråga om ordinarie domare tillämpas dock bestämmelserna om förflyttning i regeringsformen.

Försättande i disponibilitet

8 5 En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen eller försvarsmakten får försättas i disponibilitet enligt lagen ( l993:000) om offentlig anställning.

Avstängning och läkarundersökning Atatängning

9 5 En arbetstagare får avstängas från arbetet,

1. om ett förfarande inleds, som syftar till att han skall avskedas,

2. om en åtgärd vidtas för att åtal skall väckas mot honom för en gärning som kan antas medföra avskedande,

3. om han inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och detta beror på sjukdom eller något jämförligt förhållande eller

4. om han inte följer ett beslut om läkarundersökning enligt 10 &.

Läkarundersöknin g

10 5 Om en arbetstagare inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställan- de och det är sannolikt att den bristande arbetsförrnågan beror på sjuk- dom eller något jämförligt förhållande, får arbetstagaren åläggas att låta sig undersökas av den läkare som anvisas honom.

Handläggningen

11 5 Om en fråga om avstängning eller läkarundersökning uppkommer, skall arbetstagaren skriftligen ges tillfälle att yttra sig över vad som anförs mot honom.

Utredningen i ärendet om läkarundersökning eller avstängning skall kompletteras, om arbetstagaren begär det och det inte är uppenbart att kempletteringen saknar betydelse.

12 5 I ärenden om avstängning eller läkarundersökning skall bestämmel- serna om motivering av beslut och underrättelse om beslut i förvaltnings- lagen (l986:223) tillämpas även i fråga om beslut under ärendets hand-

läggning.

• Sida 165
•  Original

Bilaga 5

Förhandlingsskyldighet

13 & Bestämmelserna om förhandlingsskyldighet i 11-14 55 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas när det gäller beslut om avstängning eller läkarundersökning.

Om beslut fattas om avstängning och arbetstagaren är fackligt organise- rad, skall myndigheten genast underrätta den lokala arbetstagarorganisa- tion som arbetstagaren tillhör om beslutet.

Skadestånd

14 & Om en myndighet i ett ärende om avstängning eller läkarundersök- ning bryter mot någon föreskrift i denna lag om handläggningen av ett sådant ärende, skall bestämmelserna om skadestånd i 38, 41 och 42 55 lagen (1982:80) om anställningsskydd tillämpas.

Ordinarie domares tjänstgöringsskyldighet

15 5 En ordinarie domare är skyldig att utföra arbetsuppgiftema i en motsvarande eller högre anställning som domare vid den domstol där han är anställd.

En ordinarie domare är skyldig att tjänstgöra tillfälligt i en annan domstol vid sådan handläggning där flera lagfarna domare deltar. Tjänst- göringsskyldigheten gäller

1. för en rådman i tingsrätt som ledamot i en annan tingsrätt inom samma hovrättsområde,

2. för en rådman i länsrätt som ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt.

3. för ett kammarrättsråd som ledamot i en hovrätt.

Statens ansvarsnämnd

16 & Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om avskedande, avstängning och läkarundersökning när det gäller 1. andra ordinarie domare än justitieråd och regeringsråd,

2. andra arbetstagare som anställs genom beslut av regeringen, 3. andra arbetstagare som regeringen bestämmer.

17 & Ansvarsnämndens beslut om avskedande får inte grundasenbart på en omständighet som den myndighet som arbetstagaren är anställd hos har känt till mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 5 lagen (1982:80) om anställningsskydd. Detta gäller dock inte, om Riks- dagens ombudsmän eller Justitiekanslern begär ansvarsnämndens beslut inom sex månader efter det att omständigheten har inträffat.

Rättegång m.m.

Handläggningen av mål

18 & Mål om tillämpningen av denna lag handläggs enligt lagen (1974z37l) om rättegången i arbetstvister. Bestämmelser om handläggningen av mål om avskedande, avstängning

• Sida 166
•  Original

Bilaga 5

eller läkarundersökning av justitieråd och regeringsråd finns i regerings- formen.

19 5, När Högsta domstolen i enlighet med bestämmelserna i regerings- formen eller någon annan lag prövar frågor om skiljande från anställ- ningen, avstängning eller läkarundersökning, skall handläggningen ske på det sätt som föreskrivs för tvistemål. Vid omröstning skall bestämmelser- na i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med enbart lagfarna domare tillämpas.

Verkställighet av beslut

20 5 Ett beslut om skiljande från anställningen på grund av ålder eller sjukdom (4 eller 5 5) eller om förflyttning (7 5) får inte verkställas förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.

I en tvist om tillämpningen av 4 & får domstolen, för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger, bestämma att anställningen skall upphöra när arbetstagaren har uppnått den ålder då han enligt 4 % är skyldig att avgå.

21 5 Ett beslut om avstängning gäller omedelbart.

Ett beslut om läkarundersökning enligt 10 5 får inte läggas till grund för en avstängning enligt 9 5 4, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.

1 en tvist om ett avstängningsbeslut får domstolen, för tiden intill dess

lagakraftägande dom eller beslut föreligger, bestämma att avstängnings- beslutet tills vidare inte skall gälla.

Yid inom vilken talan skall väckas

22 & Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om skiljande från anställningen på grund av ålder eller sjukdom (4 eller 5 5), förflyttning (7 5) eller läkarundersökning (10 5), skall han väcka talan inom fyra veckor från den dag då han fick del av beslutet.

23 & Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern om ändring av ett beslut om avskedande eller om avstängning enligt 9 & 1 eller 2 skall väckas inom fyra veckor från det att beslutet meddelades.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

• Sida 167
•  Original

Bilaga 5

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974z371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 5 lagen (19741371) om rättegången i arbetstvister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25

Denna lag tillämpas ej på

1. mål som enligt lag får upptas endast av viss tingsrätt eller som skall handläggas av tingsrätt i annan sammansättning än som anges i

rättegångsbalken.

2. mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurslagen ( l987:672) eller ackordslagen (1970:847), 3. mål om skadestånd i anledning av brott, om talan föres i samband med åtal för brottet,

4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten ej rör kollektivavtals rätta innebörd.

Lagen skall inte tillämpas på mål som rör arbetstagare med statligt reglerad anställning eller an— ställning hos riksdagen, när tvisten gäller

I. fråga som rör tillsättning av tjänst utan att enbart avse tvist om kollektivavtal,

2. tjänstgöringsskyldighet enligt 5 kap. lagen (1976:600) om offent- lig anställning.

Lagen skall inte tillämpas på mål som rör arbetstagare som är anställda hos statliga myndigheter, allmänna försåkringskassor, riks- dagen eller kyrkamötet, när tvisten gäller

1. frågor som rör anställning av arbetstagare utan att enbart avse tvist om kollektivavtal,

2. tjänstgöringsskyldighet för ordinarie domare enligt lagen (1993:000) om fullmaktsanställ- ning,

3. tjänstgöringsskyldighet enligt 10 & arbetsrättsliga beredskaps- lagen (1987:1262).

Lagen skall inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos arbetsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning föreskrivs att beslut i frågan får överklagas hos regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

• Sida 168
•  Original

4 Förslag till ' Prop. 1993/94:65

B"] 5 Lag om ändring i polislagen (1984:387) ”ga

Härigenom föreskrivs att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a 5, och närmast före 7 a & en ny rubrik av följande lydelse.

Förflyttning av arbetstagare 7 a 5

En arbetstagare som är anställd vid Rikspolisstyrelsen för arbete i polisverkramhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säker— het får förflyttas till en annan stat- lig anställning enligt de närmare föreskrifter som. regeringen meddelar. En arbetstagare som är polis får därvid endast förflyttas till en annan anställning som polis.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

• Sida 169
•  Original

Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över huvudbetänkandet Enklare regler för statsanställda (SOU 1992:60)

Remissinstanser m.m.

Efter remiss har yttranden över LOA-utredningens huvudbetänkande (SOU 1992:60) Enklare regler för statsanställda avgetts av: Riksdagens förvaltningskontor, Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen), Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Justitie- kanslern (JK), Domstolsverket, Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Kriminalvårdsstyrelsen, Styrelsen för internationell utveckling (SIDA), Överbefälhavaren (ÖB), Försvarets materielverk (FMV), Försvarets civilförvaltning (FCF), Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Försvarets personalnämnd, Riksförsäkringsverket (RFV), Socialstyrelsen, Postverket, Statens järnvägar (SJ), Banverket, Vägverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Tullverket, Statistiska centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Riksskatteverket (RSV), Statens arbetsgivar- verk (SAV), Statens ansvarsnämnd, Statens löne-och pensionsverk (SPV), Verket för högskoleservice, Universitetet i Stockholm, Centrala studiestödsnämnden, Statens jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Arbets- marknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetslivscentrum, Arbets- domstolen (AD), Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, Stiftelsen Nordiska museet, Statens biografbyrå, Statens invandrarverk, Jämställdhetsombudsmannen, Konkurrensverket, Affärsverket svenska kraftnät, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Statens lantmäteriverk, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Svenska arbetsgivareföreningen, Försäkringskasseförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Landsorganisationen i Sverige, ”DCOs förhandlingsråd för offentliganställda ("PCO-OF) och Sveriges akademikers centralorganisation (SACO).

Riksåklagaren har lämnat över yttranden från åklagarmyndighetema i Stockholm, Karlstad, Linköping och Västerås.

Försäkringskasseförbundet bifogar yttranden från försäkringskassoma i Gävleborgs, Kopparbergs, Skaraborgs, Stockholms och Västmanlands län samt från försäkringskassan i Göteborg.

LO bifogar yttranden från Statsanställdas förbund och Försäkrings- anställdas förbund.

SACO bifogar yttranden från Svenska Offlcersförbundet.

• Sida 170
•  Original

Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till Lag om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 5 I denna lag finns föreskrifter för arbetstagare hos de statliga myndig- heterna, de allmänna försäkringskassorna. riksdagen och kyrkomötet.

2 & Följande föreskrifter i lagen gäller också för arbetstagare hos kommuner, landsting. kommunalförbund, församlingar och kyrkliga samfälligheter, nämligen 23-29 55 om arbetskonflikter, 42 5 första stycket om vissa undantag från lagen (1976:580) om medbe— stämmande i arbetslivet.

Föreskrifterna i 30 5 om periodiska hälsoundersökningar gäller också för arbetstagare hos kommuner och landsting.

3 5 Lagen gäller inte för

1. statsråden,

2. riksdagens ombudsmän,

3. biskopar eller präster som avses i kyrkolagen (1992:300),

4. arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands och som inte är svenska medborgare,

5. arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete.

För justitiekanslern eller för justitieråden. regeringsråden eller deras ersättare gäller bara 4 5 om bedönmingsgrunder vid anställning, 7 5 om bisysslor och 23-29 åå om arbetskonflikter.

Bedömningsgrunder vid anställning

4 5 Vid anställning skall — som föreskrivs i regeringsformen — avseende fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

Svenskt medborgarskap som behörighetsvillkor

5 & Utöver de krav på svenskt medborgarskap som följer av regerings- formen eller någon annan lag gäller också att bara svenska medborgare får ha anställning som åklagare, polis eller militär.

65 Regeringen får föreskriva eller för särskilda fall besluta att bara svenska medborgare får ha

1. anställning inom regeringskansliet eller utrikesförvaltningen, 2. statlig anställning som kan vara förenad med myndighetsutövning

• Sida 171
•  Original

Bilaga 7

eller handläggning av frågor som rör förhållandet till andra stater eller till mellanfolkliga organisationer,

3. statlig anställning som kan medföra kännedom om förhållanden som är av betydelse för landets säkerhet eller för andra viktiga, allmänna eller enskilda ekonomiska intressen.

De befogenheter som regeringen har enligt denna paragraf gäller inte arbetstagare hos riksdagen och kyrkomötet eller deras myndigheter.

Bisysslor

7 & En arbetstagare får inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndig- hetens anseende.

Upphörande av anställningar

8 & Ett besked från arbetsgivarens sida om skiljande från en provanställ- ning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall vara skriftligt för att vara giltigt.

9 5 En uppsägning från arbetsgivarens sida av en arbetstagare som är anställd tills vidare skall vara skriftlig för att vara giltig.

10 & En arbetstagares begäran om att anställningen skall upphöra skall vara skriftlig för att vara giltig.

11 5 Får en arbetstagare någon annan anställning som avses i l &, upphör den första anställningen utan särskild åtgärd, om inte något annat följer av kollektivavtal eller, i fråga om fullmaktsanställda, av föreskrifter som regeringen meddelar.

12 5 Vid bestämmandet av en arbetstagares plats i turordning för uppsägning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall hänsyn tas också till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör sina rättskip- nings—eller förvaltningsuppgifter.

Disciplinansvar Tjänsteförseelse

13 & En arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen. får meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga omständigheter ringa, får någon påföljd inte meddelas.

Disciplinpåföljd får inte meddelas en arbetstagare för att han har deltagit i en strejk eller i en därmed jämförlig stridsåtgärd.

• Sida 172
•  Original

Bilaga 7

Disciplinpåföljder

14 & Disciplinpåföljder är varning och löneavdrag. En arbetstagare får inte samtidigt meddelas flera disciplinpåföljder. Löneavdrag får göras för högst trettio dagar.

15 5 Genom kollektivavtal får avvikelser göras från 14 5.

En bestämmelse i ett sådant kollektivavtal får tillämpas också på arbetstagare som inte är medlemmar i den avtalsslutande arbetstagar- organisationen, om de sysselsätts i sådant arbete som avses med avtalet.

Hinder mot disciplinärt förfarande

16 & Disciplinpåföljd får meddelas en arbetstagare bara om han inom två år från förseelsen skriftligen fått ta del av vad som anförs mot honom.

17 5 När en åtgärd har genomförts för att väcka åtal mot en arbetstagare. får myndigheten inte inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande i fråga om den förseelse som avses med åtgärden.

Om en förseelse har prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt förfarande inledas eller fortsättas bara om förseelsen vid prövningen inte ansetts vara något brott.

18 & Disciplinpåföljd får inte meddelas en arbetstagare eller fastställas av en domstol efter det att anställningen har upphört eller uppsägning har ägt rum.

Vad som sägs i första stycket gäller inte om arbetstagaren övergår från en myndighet till en annan inom domstols-, åklagar- eller polisväsendet.

Skadestånd

19 & Föreskrifterna om skadestånd i 38, 41 och 42 55 lagen (1982:80) om anställningsskydd skall tillämpas, om en myndighet i ett ärende om disciplinansvar bryter mot 16-18 95 eller mot föreskrifter om beslutande organ eller om omröstning.

Beträffande avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 5 lagen om anställningsskydd tillämpas 2 5 andra och tredje styckena samma lag.

Undantag för vissa arbetstagare

20 & Föreskrifterna i 13-18 55 gäller inte

1. dem som kan meddelas disciplinpåföljd enligt lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m., för förseelser som omfattas av den lagen,

2. hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under Socialstyrelsens tillsyn, för sådana förseelser i denna yrkesutövning som skall prövas av Hälso— och sjukvårdens ansvarsnämnd,

3. veterinärer, som står under Statens jordbruksverks tillsyn, om förseelsen har skett i utövningen av veterinäryrket.

• Sida 173
•  Original

Bilaga 7

Atalsanmälan m.m.

21 5 Den som är misstänkt för att i sin anställning ha begått brott skall anmälas till åtal, om misstanken avser [. brott enligt 20 kap. 1 och 2 55 samt 3 5 första stycket brottsbalken,

2. annat brott, om det kan antas föranleda någon annan påföljd än böter.

22 & Föreskrifterna om tidsfrister vid avskedande i 18 å andra stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd skall inte tillämpas, om Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern begär ett beslut om avskedande inom sex månader efter det att omständigheten har inträffat.

Arbetskonflikter Inskränkningar i rätten att genomföra stridsåtgärder

23 5 I arbeten som består i myndighetsutövning eller som är oundgängligen nödvändiga för att genomföra myndighetsutövning får stridsåtgärder genomföras bara i form av lockout, strejk, övertidsvägran eller nyanställningsblockad.

I sådana arbeten får stridsåtgärder inte genomföras på grund av något annat än förhållandet mellan arbetsgivare och de arbetstagare som omfattas av denna lag.

Även i andra arbeten än som avses i första stycket är stridsåtgärder i syfte att påverka inhemska politiska förhållanden otillåtna.

24 & Om det uppkommer tvist huruvida en viss stridsåtgärd är tillåten enligt denna lag, får åtgärden inte genomföras förrän tvisten har avgjorts slutligt.

Deltagande i stridsåtgärder

25 5 En arbetstagare får delta i en stridsåtgärd bara efter beslut av den arbetstagarorganisation som har anordnat stridsåtgärden.

26 & En arbetstagarorganisation får inte anordna eller på något annat sätt föranleda Stridsåtgärder som är otillåtna enligt 23 eller 24 5. En sådan organisation får inte heller genom understöd eller på något annat sätt medverka vid otillåtna stridsåtgärder.

Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation tänker inleda eller har inlett en otillåten stridsåtgärd, är organisationen skyldig att söka hindra åtgärden eller verka för att den upphör.

Överläggningsskyldighet

27 5 Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation har inlett en stridsåtgärd i strid mot 25 5, skall arbetsgivaren och organisationen omedelbart ta upp överläggning med anledning av stridsåtgärden och

• Sida 174
•  Original

Bilaga 7

gemensamt verka för att den upphör. Har något annat inte föreskrivits i kollektivavtal gäller första stycket den lokala arbetstagarorganisationen, om det finns en sådan organisation.

Skadestånd

28 & Om arbetsgivaren bryter mot 23, 24 eller 27 5 eller om arbets- tagarorganisationen bryter mot 26 eller 27 5, skall arbetsgivaren eller organisationen ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i 54, 55, 60 och 61 55 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets- livet, även om någon förpliktelse till följd av kollektivavtal inte har satts åt sidan.

Detsamma gäller en arbetstagare som bryter mot 23, 24 eller 25 5, om något annat inte följer av 29 5.

29 5 Har arbetstagarorganisationen inlett eller orsakat en stridsåtgärd som är otillåten enligt 23 eller 24 &, får en arbetstagare åläggas att betala skadestånd för sitt deltagande i åtgärden bara om det finns synnerliga skäl för det.

Periodiska hälsoundersökningar

30 & Om en arbetstagare har arbetsuppgifter där brister i arbetstagarens hälsotillstånd medför risk för människors liv, personliga säkerhet eller hälsa eller för betydande skador på miljö eller egendom, är arbetstagaren efter uppmaning av arbetsgivaren skyldig att regelbundet genomgå hälsoundersökningar som är nödvändiga för bedömning av huruvida arbetstagaren har sådana brister i sitt hälsotillstånd.

Första stycket gäller bara för arbetstagare som enligt kollektivavtal eller, för arbetstagare hos myndighetema under regeringen. enligt föreskrifter av regeringen, är skyldiga att genomgå hälsoundersökningama. Kollek- tivavtalet får tillämpas också på arbetstagare som inte är medlemmar i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, om de sysselsätts i sådant arbete som avses med avtalet.

Fråntagande av arbetsuppgifter

31 5 En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen eller försvarsmakten får med omedelbar verkan fråntas sina arbetsuppgifter, om det är nödvändigt med hänsyn till landets säkerhet.

Arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning

32 & Föreskrifterna om grunden för uppsägning eller avskedande, turordning vid uppsägning och företrädesrätt till återanställning i lagen (1982:80) om anställningsskydd skall också tillämpas på en arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning som är anställd tills vidare, om något annat inte följer av denna lag eller. såvitt rör andra frågor än grunden för uppsägning eller avskedande. av föreskrifter som regeringen meddelar.

• Sida 175
•  Original

Bilaga 7

33 5 Är chefen för ett statligt affärsverk anställd för bestämd tid, får han skiljas från sin anställning före utgången av denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till verkets bästa.

Är chefen för någon annan förvaltningsmyndighet och som lyder omedelbart under regeringen anställd för bestämd tid, får han förflyttas till en annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av organisatoriska skäl eller annars nödvändigt av hänsyn till myndighetens bästa.

Statens ansvarsnämnd

34 & Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om disciplinansvar, åtalsanmälan och avskedande när det gäller arbetstagare som anställs av regeringen. Regeringen får föreskriva att nämnden skall besluta i sådana frågor också när det gäller andra arbetstagare.

Rättegång Handläggningen av mål

35 5 Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt lagen (1974z37l) om rättegången i arbetstvister.

lérkställighet av beslut

36 5 Ett beslut om löneavdrag enligt 14 5 eller om förflyttning enligt 33 5 andra stycket får inte verkställas, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.

Ett beslut om förflyttning enligt 33 å andra stycket gäller omedelbart, om det finns synnerliga skäl för det.

37 & Ett beslut om skiljande från anställningen enligt 33 5 första stycket gäller omedelbart.

38 5 I en tvist om ett beslut enligt 31 $, 36 å andra stycket eller 37 5 får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.

Tidsfrister för att väcka talan

39 5 Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om disciplinansvar, skall han väcka talan inom tre veckor från den dag då han fick del av beslutet.

40 & Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern om ändring av ett beslut om avskedande enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades.

41 & Talan om skadestånd enligt 28 eller 29% skall väckas inom tre månader från det att stridsåtgärden avslutades.

• Sida 176
•  Original

Bilaga 7

Tillämpningen av andra författningar

42 & Föreskrifterna om undantag för verksamhet av ideell natur eller med opinionsbildande ändamål och om tystnadsplikt i vissa fall enligt 2, 21 och 22 && lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas på anställningsförhållanden som avses i denna lag. Föreskrifterna om förhandlingsskyldighet i 11-14 åå lagen om med- bestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas, när det gäller beslut om åtalsanmälan enligt 21 5 eller om fråntagande av arbetsuppgifter enligt 31 5.

För arbetstagare som avses i 1 5 skall också föreskrifter i andra författningar än lagar tillämpas, även om dessa avviker från lagen ( l982:80) om anställningsskydd.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då lagen (1976:600) om offentlig anställning skall upphöra att gälla.

2. Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, skall i stället den nya föreskriften tillämpas.

3. I fråga om de konstitutorial som har meddelats före ikraftträdandet tillämpas äldre föreskrifter.

4. I fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för sådana arbetstagare som omfattas av denna lag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer tills vidare i författning meddela föreskrifter även om villkoret kan regleras i avtal. Detta gäller dock bara föreskrifter som inte strider mot kollektivavtal.

5. Om det i en författning som inte har beslutats av eller med riksdagen har meddelats föreskrifter i fråga om anställnings— eller arbetsvillkor för sådana arbetstagare som omfattas av denna lag, skall föreskrifterna upphöra att gälla när villkoret regleras genom kollektivavtal.

6. ] ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter som inträffat före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter tillämpas.

7. En arbetstagare som har en militär anställning och som är anställd inom försvarsmakten med förordnande tills vidare får förflyttas till en annan militär anställning enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. En förflyttning till en anställning hos en myndighet inom ett annat verksamhetsområde får bara ske om arbetsuppgiftema är likartade eller arbetstagaren med hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställ- ningen.

• Sida 177
•  Original

Bilaga 7

2 Förslag till Lag om fullmaktsanställning

Härigenom föreskrivs följande.

lagens tillämpningsområde

] 5 Denna lag innehåller föreskrifter för sådana arbetstagare hos statliga myndigheter under regeringen som är anställda med fullmakt.

Om någon föreskrift i denna lag avviker från lagen (1993:000) om offentlig anställning, skall den föreskriften gälla.

2 5 Lagen gäller inte för biskopar eller präster som avses i kyrkolagen (1992:300).

Anställning med fullmakt

3 & En ordinarie domare skall anställas med fullmakt. Regeringen bestämmer vilka domaranställningar som skall vara ordinarie.

Regeringen bestämmer vilka arbetstagare som i övrigt skall anställas med fullmakt.

Anställningens upphörande

4 5 En arbetstagare får skiljas från anställningen bara med stöd av före- skrifterna i regeringsformen eller i denna lag.

Avgångssltyldighet på grund av ålder

5 5 En arbetstagare är skyldig att avgå från anställningen vid den ålder som anges i författningar eller kollektivavtal om statlig pension.

Atgångssltyldigher på grund av sjukdom

6 & En arbetstagare är skyldig att avgå från anställningen före pensions- åldern

1. om han på grund av förlust av eller nedsättning i arbetsförrnågan för framtiden är oförmögen att fullgöra sina arbetsuppgifter tillfredsställande, eller

2. om han på grund av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd inte har tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid och det är dels sanno- likt att han inte kan återinträda i arbete inom ytterligare ett är, dels ovisst hur arbetsförrnågan därefter kommer att utveckla sig.

Första stycket gäller inte om arbetstagaren kan förflyttas enligt 8 &.

Avskedande

7 5 En arbetstagare får avskedas enligt lagen (1982: 80) om anställ- ningsskydd. I fråga om ordinarie domare tillämpas dock regeringsformens be-

• Sida 178
•  Original

Bilaga 7

stämmelser om vilka omständigheter som får läggas till grund för att skilja domaren från anställningen.

Förflyttning

8 5 En arbetstagare får förflyttas till en annan statlig anställning med fullmakt. En förflyttning till en anställning hos en annan myndighet får bara ske om arbetsuppgiftema är likartade eller om arbetstagaren med hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställningen.

I fråga om ordinarie domare tillämpas dock vad som sägs om förflyttning i regeringsformen.

Fråntagande av arbetsuppgijter

9 5 En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen eller försvarsmakten får fråntas sina arbetsuppgifter enligt 3lå lagen (1993:000) om offentlig anställning.

Avstängning och läkarundersökning Avstängning

10 5 En arbetstagare får avstängas från arbetet

]. om ett förfarande inleds som syftar till att han skall avskedas,

2. om en åtgärd vidtas för att åtal skall väckas mot honom för en gärning som kan antas medföra avskedande,

3. om han inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och detta beror på sjukdom eller något jämförligt förhållande, eller

4. om han inte följer ett beslut om läkarundersökning enligt 11 &.

läkarundersökning

11 & Om en arbetstagare inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställan- de, och det är sannolikt att den bristande arbetsförrnågan beror på sjuk- dom eller något jämförligt förhållande, får beslutas att arbetstagaren skall undersökas av den läkare som anvisas honom.

Förhandlingsskyldighet

12 & Föreskrifterna om förhandlingsskyldighet i 11-14 55 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas när det gäller beslut om avstängning eller läkarundersökning.

Om det meddelas beslut om avstängning och arbetstagaren är fackligt organiserad, skall myndigheten genast underrätta den lokala arbets— tagarorganisation som arbetstagaren tillhör om beslutet.

Skadestånd

13 5 Om en myndighet i ett ärende om avstängning eller läkarundersök- ning bryter mot någon föreskrift i denna lag om handläggningen av ett sådant ärende eller mot föreskrifter om beslutande organ eller om

• Sida 179
•  Original

Bilaga 7

omröstning, tillämpas föreskrifterna om skadestånd i 38, 41 och 42 55 lagen (1982:80) om anställningsskydd.

[ fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 5 lagen om anställningsskydd tillämpas 2 5 andra och tredje styckena samma lag.

Ordinarie domares tjänstgöringsskyldighet

14 5 En ordinarie domare är skyldig att utföra arbetsuppgiftema i en motsvarande eller högre anställning som domare vid den domstol där han är anställd. '

En ordinarie domare är skyldig att tjänstgöra tillfälligt i en annan domstol vid sådan handläggning där flera lagfarna domare deltar. Tjänst- göringsskyldigheten gäller

1. för en rådman i tingsrätt som ledamot i en annan tingsrätt inom samma hovrättsområde, .

2. för en rådman i länsrätt som ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3. för ett kammarrättsråd som ledamot i en hovrätt.

Statens ansvarsnämnd

15 & Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om avskedande, avstängning och läkarundersökning när det gäller ordinarie domare och andra arbetstagare som regeringen bestämmer.

Första stycket gäller inte justitiekanslern, justitieråden, regeringsråden eller deras ersättare.

Rättegång m.m. Handläggningen av mål

16 5 Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Föreskrifter om handläggningen av mål om avskedande, avstängning eller läkarundersökning av justitieråd, regeringsråd eller deras ersättare finns i regeringsformen.

17 5 När Högsta domstolen i enlighet med regeringsformen eller någon annan lag prövar frågor om skilj ande från anställningen, avstängning eller läkarundersökning, skall handläggningen ske på det sätt som föreskrivs för tvistemål. Vid omröstning skall föreskrifterna i 29 kap. rättegångs- balken om omröstning i domstol med bara lagfarna domare tillämpas.

erställighet av beslut

18 5 Ett beslut om skiljande från anställningen på grund av ålder eller sjukdom enligt 5 eller 6 5 eller om förflyttning enligt 8 5 får inte verk- ställas, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har för- lorats.

I en tvist om tillämpningen av 5 5 får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att anställningen

• Sida 180
•  Original

Bilaga 7

skall upphöra när arbetstagaren har uppnått den ålder då han enligt nårnnda paragraf är skyldig att avgå.

19 5 Ett beslut om avstängning gäller omedelbart.

Ett beslut om läkarundersökning enligt 11 5 får inte läggas till grund för en avstängning enligt 10 ä 4, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.

1 en tvist om ett avstängningsbeslut får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.

Ildsfrister för att väcka talan

20 & Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om skiljande från anställningen på grund av ålder eller sjukdom enligt 5 eller 6 &, förflyttning enligt 8 & eller läkarundersökning enligt 11 5, skall han väcka talan inom tre veckor från den dag han fick del av beslutet.

21 & Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern om ändring av ett beslut om avskedande eller om avstängning enligt 10 5 1 eller 2 skall väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

• Sida 181
•  Original

Bilaga 7

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 5 lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvisterl skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

] kap. 2 52

Denna lag tillämpas ej på

1. mål som enligt lag får upptas endast av viss tingsrätt eller som skall handläggas av tingsrätt i annan sammansättning än som anges i rätte-

gångsbalken,

2. mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurs- lagen (1987:672) eller ackordslagen (1970:847), 3. mål om skadestånd i anledning av brott, om talan föres i samband med åtal för brottet,

4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten ej rör kollektivavtals rätta innebörd.

Lagen skall inte tillämpas på mål som rör arbetstagare med statligt reglerad anställning eller anställ- ning hos riksdagen, när tvisten gäller

1. fråga som rör tillsättning av tjänst utan att enbart avse tvist om kollektivavtal,

2. tjänstgöringsskyldighet enligt 5 kap. lagen (1976:600) om offent— lig anställning.

Lagen skall inte tillämpas på mål som rör arbetstagare som är ans- tällda hos statliga myndigheter, allmänna försäkringskassan riks- dagen eller kyrkomötet, när tvisten gäller

1. frågor som rör anställning av arbetstagare utan att enbart avse tvist om kollektivavtal,

2. tjänstgöringsskyldighet för ordinarie domare enligt lagen (1993-OOO) om fullmaktsanställ- ning.

Lagen skall inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos arbetsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning föreskrivs att beslut i frågan får överklagas hos regeringen, en förvalt- ningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

'Lagen omtryckt 1977:530. 2st.-naste lydelse 1987:683.

• Sida 182
•  Original

Bilaga 7

4 Förslag till Lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs att det i polislagen (1984:387) skall införas en ny paragraf, 7 a 5, och närmast före 7 ag en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Förflyttning 7 a &

En arbetstagare som är anställd vid Rikspolisstyrelsen för arbete i polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säker- het får förflyttas till en annan stat- lig anställning enligt de närmare föreskrifter som regeringen med- delar. En arbetstagare som är polisman får därvid endast förflyttas till en annan anställning som polisman.

Förflyttning enligt första stycket till en anställning hos en myndighet inom något annat verksamhetsom- råde från endast ske om arbetsupp- giftema är likartade eller arbetstagaren med hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställ- ningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

• Sida 183
•  Original

Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-12-02

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars A. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 30 september 1993, varvid statsrådet Wibble varit föredragande, har regeringen för Lag- rådets yttrande överlämnat förslag till ' 1. lag om offentlig anställning, 2. lag om fullmaktsanställning, 3. lag om ändring i lagen (l974z371) om rättegången i arbetstvister samt 4. lag om ändring i polislagen (1984:387). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren Sten Spångberg och kammarrättsassessorn Charlotte Hedberg. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslag till lag om offentlig anställning

lä

l paragrafen anges att det i lagen flnns föreskrifter för arbetstagare hos de statliga myndigheterna, de allmänna försäkringskassoma, riksdagen och kyrkomötet. Av remissen framgår att det är avsett att den - allmänna arbetsrättsliga lagstiftningen - främst lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och lagen (1982:80) om anställningsskydd - liksom hittills skall gälla även beträffande arbetstagarna inom den offentliga sektorn. Den föreslagna lagen om offentlig anställning (i fortsättningen benämnd nya LOA) skall innehålla särskilda föreskrifter som i huvudsak avser arbetstagare hos de statliga myndigheterna och försäkringskassorna. Den skall gälla även arbetstagare som är anställda med fullmakt. För sådana arbetstagare skall dessutom kompletterande särbestärrunelser gälla enligt den samtidigt föreslagna lagen om fullmaktsanställning.

För den som inte är väl insatt på detta rättsområde kan den sålunda föreslagna ordningen framstå som både något överraskande och förvirrande. Motsvarande teknik har emellertid redan tillämpats sedan länge. Lagrådet vill mot den bakgrunden inte motsätta sig den avsedda uppdelningen av författningsstoffet på olika lagar. För att tillämpningen av den nya lagstiftningen skall underlättas bör emellertid l & nya LOA utformas så att lagens karaktär av speciallag framgår tydligt. Vidare bör i samma syfte en hänvisning göras till de ytterligare särregler som finns i lagen om fullmaktsanställning.

I övrigt förordar Lagrådet i klargörande syfte att begreppet "de statliga myndigheterna" byts ut mot en uppräkning av de myndigheter som avses.

• Sida 184
•  Original

Bilaga 8

Med hänvisning till det sagda kan 1 & ges förslagsvis följande lydelse:

"I denna lag finns särskilda föreskrifter om arbetstagare hos I. riksdagen och dess myndigheter, 2. myndigheterna under regeringen, 3. kyrkomötet och dess myndigheter, 4. de allmänna försäkringskassorna. Ytterligare särskilda föreskrifter om arbetstagare som avses i första stycket 2 finns i lagen (1993:000) om fullmaktsanställning. "

145

I denna paragraf finns vissa bestämmelser om disciplinpåföljder.

Av specialmotiveringen framgår att det inte ansetts nödvändigt att i paragrafen ta in en motsvarighet till vad som nu anges i 10 kap. 2 &, nämligen: "Om storleken av löneavdrag föreskriver regeringen." Vid föredragningen inför Lagrådet har upplysts att närmare föreskrifter i detta hänseende avses komma att utfärdas av regeringen med stöd av bemyndigandet i 8 kap. 13 5 första stycket 1 regeringsformen (RF) samt att avdragets storlek enligt nuvarande föreskrifter uppgår till högst 22 procent av daglönen.

För att en verkställighetsföreskrift av detta slag skall kunna utfärdas med stöd av nämnda bemyndigande i RF krävs, att det redan av den aktuella lagbestämmelsen kan utläsas efter vilka huvudsakliga grunder ifrågavarande avdrag avses bli bestämda. Med hänsyn härtill förordar Lagrådet att paragrafen kompletteras med ett andra stycke av förslagsvis följande lydelse.

"Löneavdraget per dag får uppgå till högst 25 procent av daglönen."

15?)

Om Lagrådets förslag under föregående paragraf följs bör i första stycket den ändringen vidtas, att vad där sägs om 14 5 skall gälla samma paragrafs första stycke.

165

I paragrafen föreskrivs att disciplinpåföljd får meddelas en arbetstagare bara om han inom två år från förseelsen skriftligen fått ta del av vad som anförs mot honom.

I specialmotiveringen anges att av paragrafen framgår att myndigheten skall delge arbetstagaren underrättelsen enligt delgivningslagens bestämmelser. Den föreslagna lagtexten kan dock inte anses innehålla ett sådant krav. Om avsikten är att delgivning skall ske bör det tydligt framgå av lagtexten, t.ex. genom att "fått ta del av" utbyts mot "erhållit del av".

• Sida 185
•  Original

Bilaga 8

175

I första stycket anges att hinder föreligger mot disciplinära förfaranden när "en åtgärd har genomförts för att väcka åtal" mot arbetstagaren. Enligt specialmotiveringen motsvarar detta stycke i sak 14 kap. 3 & gällande lag. I denna paragraf sägs att samma hinder inträder när "åtgärd vidtagits för att anställa åtal" mot arbetstagare. Av sistnämnda formulering liksom av vad som anförts i den allmänna motiveringen kan den slutsatsen dras, att vad som åsyftas ha skett för att hindret skall föreligga är att en anmälan angående misstanke om brott har gjorts av arbetsgivaren eller att denne i vart fall fått vetskap om att en förundersökning mot arbetstagaren för ifrågavarande förfarande har inletts av annan orsak. Den föreslagna formuleringen kan eventuellt leda till den felaktiga slutsatsen att hindret inträder i ett tidigare skede, t.ex. så snart en intern utredning påbörjats i anledning av en misstanke om en lagöverträdelse.

Av den allmänna motiveringen framgår att den i andra stycket angivna möjligheten, att inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande sedan "förseelsen" prövats i straffrättslig ordning, inte avses omfatta fall då bevisningen varit för svag för en fällande dom. Denna avsikt framgår inte av den föreslagna lagtexten.

På grulld av det anförda föreslår Lagrådet att förevarande paragraf ges följande lydelse:

"När en åtgärd har vidtagits för att åtal skall väckas mot en arbetstagare, får arbetsgivaren inte inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande i anledning av vad som föranlett åtgärden.

Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett discplinärt förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av annan orsak än bristande bevisning, inte ansetts utgöra något brott."

185

l paragrafens första stycke anges att disciplinpåföljd inte får meddelas en arbetstagare eller fastställas av en domstol efter det att anställningen upphört eller uppsägning har ägt rum. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 14 kap. 4 5 i den nu gällande lagen. I specialmotiveringen anförs att någon ändring i sak inte är avsedd. Lydelsen har emellertid såtillvida ändrats att orden "fastställas av en domstol" tillagts. Enligt vad som upplysts vid föredragningen av remissen har syftet med tillägget varit att klargöra vad som sker om en ålagd disciplinpåföljd överklagas och målet inte hinner avgöras innan arbetstagaren slutar sin anställning. [ en dom av Arbetsdomstolen den 7 april 1993 har emellertid slagits fast att frågan om disciplinpåföljd är förfallen om en anställning upphör innan ett mål om disciplinpåföljd avgörs, och att myndighetens beslut om sådan påföljd då skall undanröjas. Hänvis- ningen i paragrafens första stycke till fastställande av domstol bör följaktligen utgå. I andra stycket bör en formell justering göras. Lagrådet föreslår att 18 & får följande lydelse:

• Sida 186
•  Original

Bilaga 8

"Disciplinpåföljd får inte meddelas efter det att arbetstagarens anställning har upphört eller uppsägning har ägt rum.

Vad som sägs i första stycket gäller inte om arbetstagaren övergår från en myndighet till en annan inom domstols-, åklagar— respektive polisväsendet. "

225

Denna paragraf innehåller en särskild tidsfrist för det fall att någon av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern yrkar att en arbetstagare skall avskedas.

Paragrafen har därmed ett sådant samband med de föreslagna bestämmelserna i 8—12 55 att den lämpligen bör placeras efter dessa och under den gemensamma rubriken "Vissa föreskrifter om upphörande av anställningar".

30å

Paragrafen innehåller bestämmelser om periodiska hälsoundersök- ningar.

Enligt första stycket är det grundläggande kravet att det är fråga om en arbetstagare som har arbetsuppgifter där brister i hans hälsotillstånd medför risk för människors liv, personliga säkerhet eller hälsa eller för betydande skador på miljö eller egendom. - Vilka arbetstagare eller grupper därav det därvid kan vara fråga om skall enligt andra stycket första meningen anges i kollektivavtal eller i föreskrifter som regeringen meddelar. — Skyldigheten för arbetstagaren att regelbundet genomgå hälsoundersökningar inträder enligt vad som i första stycket vidare sägs "efter uppmaning av arbetsgivaren".

I remissen ges inte någon upplysning om hur sistnämnda uttryck skall tolkas. Skall arbetsgivarens "uppmaning" bara gälla den närmare tidpunkt då var och en som omfattas av en sådan avtalsbestämmelse eller föreskrift som avses i andra stycket första meningen första gången skall genomgå en hälsoundersökning eller avses arbetsgivaren fritt kunna välja när en "uppmaning" skall ske med den följden att vederbörande arbetstagare först därefter blir skyldig att genomgå regelbundna hälsoundersökningar? Enligt Lagrådets mening ger den föreslagna avfattningen av paragrafen närmast stöd för den senare tolkningen. Eftersom det här är fråga om ett undantag från en grundlagsskyddad rättighet måste regleringen på denna punkt göras helt otvetydig. Lagrådet förutsätter därför att frågan om vad som avses med arbetsgivarens uppmaning klargörs under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Andra stycket är i sin föreslagna avfattning tämligen svårläst. Stycket kan lämpligen i stället ges följande lydelse:

• Sida 187
•  Original

Bilaga 8

"Första stycket gäller bara för arbetstagare som enligt kollektivavtal eller föreskrifter av regeringen är skyldiga att genomgå hälsoundersökningama. Kollektivavtalet får tillämpas också på arbetstagare som inte är medlemmar i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, om de sysselsätts i sådant arbete som avses med avtalet. Föreskrifterna får bara avse arbetstagare hos myndigheter under regeringen. "

Av remissen framgår att det finns särskilda bestämmelser om hälsoundersökningar i andra lagar t.ex. i luftfartslagen (1957z297), körkortslagen (l977:477) och fartygssäkerhetslagen ( 1988:49). Enligt specialmotiveringen har dessa specialbestämmelser i vanlig ordning företräde framför den här föreslagna lagregeln men har det inte ansetts nödvändigt att ge uttryck för den principen i lagtexten.

Lagrådet delar inte sistnämnda uppfattning utan förordar att i paragrafen införs ett tredje stycke med följande lydelse:

"Om det i en annan lag eller i en förordning, som har meddelats med stöd av lag, finns föreskrifter som avviker från första eller andra stycket gäller de föreskrifterna."

35-41 åå

Dessa bestämmelser har i förslaget samlats under rubriken "Rättegång" skriven med fetstil. Därutöver flnns i anslutning till bestämmelserna tre underrubriker som skrivits med kursiverad stil. Dessa rubriker är "Handläggningen av mål " (före 35 &) "Verkställighet av beslut" (före 36 5) och "Tidsfrister för att väcka talan" (före 39 å).

Lagrådet noterar att föreskrifterna i 36 och 37 åå är tillämpliga inte bara i rättegång utan även när någon rättegång inte har inletts. De bör därför inte tas med under rubriken "Rättegång" utan placeras före förslagets 35 å som 35 och 36 55 och föregås av rubriken "Verkställighet av beslut" skriven med fetstil. Därefter bör under rubriken "Rättegång" som 37-41 55 tas upp förslagets 35 och 38-41 55. Några underrubriker i anslutning till nu berörda bestäm- melser torde inte behövas. Lagrådet förordar att lagförslaget ändras i enlighet med det sagda.

Enligt 39 & förslaget skall en arbetstagare, om han vill söka ändring i ett beslut om disciplinansvar, väcka talan inom tre veckor från den dag då han flck del av beslutet. Paragrafen, som enligt motiven delvis motsvaras av 16 kap. 2 & gällande lag, bör kompletteras så att den avser även talan om ändring i sådana beslut som anges i 33 & nya LOA. Lagrådet förordar - under förutsättning att 13 å i förslaget på grund av vad som förordats under 22 5 blir 14 å - att 39 & ges följande lydelse:

"Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut enligt

• Sida 188
•  Original

Bilaga 8

14 eller 33 &, skall han väcka talan inom tre veckor från den dag han flck del av beslutet."

I 40 å i det remitterade förslaget föreskrivs att talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern om ändring av ett beslut om avskedande enligt lagen ( l982:80) om anställningsskydd skall väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades. Denna paragraf, som enligt motiven närmast motsvaras av 16 kap. 3 & gällande lag, bör kompletteras så att den omfattar även talan om ändring av beslut om disciplinansvar enligt 13 å i remissen, enligt Lagrådets förslag 14 &. Lagrådet förordar att 40 & ges följande lydelse:

"Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern onl ändring av ett beslut om disciplinansvar enligt 14 & eller om avskedande enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades."

42ä

I paragrafens andra stycke anges att föreskrifterna om förhandlingsskyldighet i 11-14 äg" lagen om medbestämmande i arbetslivet inte skall tillämpas, när det gäller beslut om åtalsanmälan enligt 21 &" eller om fråntagande av arbetsuppgifter enligt 31 å. Föreskriften i detta stycke motsvaras enligt remissen i sak närmast av 2 kap. 5 5 andra stycket gällande lag. Den bör kompletteras så att den avser även beslut om disciplinansvar enligt 14 & (Lagrådets numrering).

I övrigt bör 42 & jämkas redaktionellt på några punkter. Lagrådet förordar att paragrafen ges följande lydelse:

"Föreskrifterna i 2, 21 och 22 55 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas i anställningsförhållanden som avses i denna lag.

Föreskrifterna i 1 1-14 åå lagen om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas när det gäller beslut om disciplinansvar enligt 14 &, åtalsanmälan enligt 22 5 eller skiljande från arbetsuppgifter enligt 31 5."

Förslag till lag om fullmaktsanställning

lå

I paragrafens första stycke anges att lagen innehåller föreskrifter för sådana arbetstagare hos myndigheter under regeringen som är anställda med fullmakt. 1 andra stycket flnns en bestämmelse om förhållandet mellan förevarande lag och nya LOA. Bestämmelsen har följande lydelse. "Om någon föreskrift i denna lag avviker från lagen (1993:000) om offentlig anställning, skall den föreskriften gälla."

• Sida 189
•  Original

Bilaga 8

I remissen anförs i anslutning till 1 %$ bl.a. att föreskrifterna i nya LOA självfallet gäller även för dem som är anställda med fullmakt och att det i förevarande lag finns kompletterande föreskrifter för sådana arbetstagare hos regeringen som är anställda med fullmakt. Vidare framgår enligt remissen av l å andra stycket att förevarande lag är en speciallag i förhållande till nya LOA. Detta" innebär. sägs det att reglerna i lagen skall tillämpas i stället för reglerna i nya LOA, om samma sak regleras i båda lagarna. '

Enligt Lagrådets mening framgår den avsedda innebörden av 1 & tydligare om ordet "om" i andra stycket byts ut mot "i den män" och om orden "avviker från" byts ut mot "strider mot." Därigenom klargörs bl.a. att 15 & förevarande lag inte gäller framför 34 & nya LOA utan endast kompletterar den bestämmelsen.-

I enlighet med det anförda förordar Lagrådet att l å andra stycket ges följande lydelse:

"I den mån någon föreskrift i denna lag avviker från lagen (19931000) om offentlig anställning, skall den föreskriften gälla."

45

Paragrafen anges motsvara 7 kap. l & gällande lag. I förslaget har emellertid, utan att detta kommenterats i remissen, tagits in en hänvisning även till föreskrifterna i regeringsformen.

Det har vid föredragningen inför Lagrådet upplysts att tillägget ' gjorts med tanke främst på bestämmelserna i 11 kap. 5 & RF.

Eftersom lagförslaget omfattar även andra än ordinarie domare samt då en hänvisning görs till nämnda grundlagsbestämmelse i 7 & andra stycket bör det i förhållande till 7 kap. l & gällande lag här gjorda tillägget utgå.

6?)

Paragrafens första stycke anges motsvara 7 kap. 4 & gällande lag men har getts en något annan lydelse. I sistnämnda paragraf föreskrivs att en arbetstagare får under vissa närmare angivna omständigheter entledigas innan han har uppnått den ålder som avses i 3 %$ ' (pensionsåldern). Förevarande paragraf har formulerats så att en arbetstagare under angivna omständigheter är skyldig att avgå från anställningen före pensionsåldern. Den nya lydelsen har som förebild den i 5 & som behandlar avgångsskyldighet på grund av ålder. Utformningen av 5 & bygger på att det i där omnämnda fall är arbets- tagaren som begär att få avgå från anställningen. I de fall som avses i 6 & ankommer det däremot på arbetsgivaren att ta initiativ till anställ- ningens upphörande. Enligt Lagrådets mening avspeglar den i 7 kap. 4 & gällande lag använda lydelsen bättre bestämmelsens innebörd än den i 6 & föreslagna lydelsen och bör därför bibehållas. En viss formell ändring bör vidare göras i första stycket punkt ]. Lagrådet förordar att 6 % ges följande lydelse:

• Sida 190
•  Original

Bilaga 8

"En arbetstagare får entledigas innan han har uppnått den ålder som avses i 5 5

1. om han på grund av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan är för framtiden oförmögen att fullgöra sina arbetsuppgifter tillfredsställande, eller

2. om han på grund av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd inte har tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid och det är dels sannolikt att han inte kan återinträda i arbetet inom ytterligare ett år, dels ovisst hur arbetsförrnågan därefter kommer att utveckla sig. Första stycket gäller inte om arbetstagaren kan förflyttas enligt 8 5".

Om Lagrådets förslag till lydelse av paragrafen godtas bör även rubriken före den ändras. Förslagsvis kan den få följande lydelse: "Anställningens upphörande på grund av sjukdom".

16-21 55

Dessa bestämmelser har i förslaget samlats under rubriken "Rättegång m.m." skriven med fetstil. Före vissa av bestämmelserna finns dessutom underrubriker som skrivits med kursiverad text. Sålunda föregås 16 5 av rubriken "Handläggningen av mål", 18 5 av rubriken "Verkställighet av beslut" och 20 5 av rubriken "Tidsfrister för att väcka talan".

Lagrådet konstaterar här att föreskrifterna i 18 5 första stycket och 19 5 första och andra styckena är tillämpliga inte bara i rättegång utan även när någon rättegång inte har inletts. Föreskrifterna bör därför inte föras in under rubriken Rättegång m.m. utan placeras i en särskild paragraf före förslagets 16 5. Den nya- paragrafen bör ges beteck— ningen 16 å och föregås av rubriken "Verkställighet av beslut" skriven med fetstil. Därefter bör förslagets återstående bestämmelser i det nu berörda avsnittet redovisas under rubriken "Rättegång" även den skriven med fetstil.

Som 17 & bör därvid tas upp förslagets 16 å, som 18 & förslagets 18 å andra stycket och 19 & tredje stycket, som 19 & förslagets 17 å och som 20 och 21 åå förslagets 20 resp. 21 &. Några underrubriker till de nu berörda bestämmelserna torde inte behövas. Lagrådet för- ordar att lagförslaget ändras i enlighet med det sagda.

Beträffande de föreslagna & och & förordar Lagrådet också vissa redaktionella ändringar.

Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att 16-21 %& ges följande lydelse:

"Verkställighet av beslut 16 5

Ett beslut om skiljande från anställningen på grund av ålder eller sjukdom enligt 5 eller 6 & eller om förflyttning enligt 8 5 får inte

• Sida 191
•  Original

Bilaga 8

verkställas. förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.

Ett beslut om avstängning gäller omedelbart. Ett beslut om läkarundersökning enligt 11 5 får inte läggas till grund för en avstängning enligt 10 5 4, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.

Rättegång 17 &

Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt lagen (1974z37l) om rättegången i arbetstvister.

Föreskrifter om handläggningen av mål om avskedande, avstängning eller läkarundersökning av justitieråd eller regeringsråd finns i regeringsformen.

185

I en tvist om tillämpningen av 5 5 får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att anställningen skall upphöra när arbetstagaren har uppnått den ålder då han enligt nämnda paragraf är skyldig att avgå.

I en tvist om ett avstängningsbeslut får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.

195

När Högsta domstolen i enlighet med regeringsformen eller någon annan lag prövar frågor om skiljande från anställningen, avstängning eller läkarundersökning, skall handläggningen ske på det sätt som föreskrivs för tvistemål. Vid omröstning skall föreskrifterna i 29 kap. rättegångsbalken tillämpas.

205

Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om skiljande från anställningen på grund av ålder eller sjukdom enligt 5 eller 6 &, förflyttning enligt 8 5 eller läkarundersökning enligt 11 5, skall han väcka talan inom tre veckor från den dag han fick del av beslutet.

21.5

Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern om ändring av ett beslut om avskedande eller om avstängning enligt 10 5 1 eller 2 skall väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades."

• Sida 192
•  Original

Bilaga 8

Förslag till lag om ändring i,]agen (l974:371) om rättegången i arbetstvister '

Förslaget föranleder ingen erinran.

Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

Förslaget innebär att till en ny 7 a & förs över föreskrifterna i 7 kap. 8 & gällande lag om förflyttningsskyldighet för anställda hos säkerhetspolisen. Förslaget behöver emellertid kompletteras med vissa bestämmelser om verkställighet av beslut om förflyttning och om rättegången vid tvist om sådan skyldighet. Sålunda behöver införas en regel om att ett beslut om förflyttning inte får verkställas förrän beslutet har vunnit laga kraft. Vidare bör föreskrivas att mål om tillämpningen av bestämmelserna i 7 a 5 skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Slutligen bör tid för väckande av talan regleras. Den erforderliga regleringen kan enklast ske genom att till 7 a & fogas ett nytt tredje stycke av följande lydelse:

"1 mål eller ärenden om förflyttning tillämpas 35 5 första stycket, 37 och 39 55 lagen (1993:000) om offentlig anställning."

I detta förslag har Lagrådet utgått från den numrering av paragraferna i nya LOA som Lagrådet förordat.

• Sida 193
•  Original

Översikt över hur reglerna i nuvarande LOA föreslås bli behandlade

Nuvarande LOA

lkap. 15 25 35 4å Så Gå

2kap. 15 25 35

45 55

65

3 kap.

4kap. lå Zå

35

Ny reglering eller annan åtgärd

1 och 2 åå nya LOA 3 å första stycket nya LOA 3 å andra stycket nya LOA 3 å första stycket nya LOA 2 å "

3 å "

slopas

l:a meningen slopas,

2:a meningen till 6 å nya LOA slopas ' 42 å nya LOA och 12 å fullmaktsanställningslagen 42 å nya LOA

23-29 åå nya LOA

slopas 5-6 åå nya LOA sista stycket slopas

4 å nya LOA sista stycket slopas

slopas

3 å fullmaktsanställningslagen sista stycket slopas

• Sida 194
•  Original

Bilaga 9

Nuvarande LOA

75 85

Skap. 15 25

6kap. 15

25 35

7 kap. 1 5 2 å första stycket andra stycket tredje stycket 35:

45

55 65

7 & lagen 8 5

9 5 10 å 11 å 12 å 13 å första stycket andra stycket tredje stycket

Ny reglering eller annan åtgärd

slopas

14 å fullmaktsanställningslagen 10 å arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262)

7 å nya LOA sista meningen slopas

slopas

4 å fullmaktsanställningslagen slopas 32 å nya LOA

9å "

5 å fullmaktsanställningslagen

6å"

slopas 6 å fullmaktsanställningslagen

31 å nya LOA och 9 å fullmaktsanställnings-

8 å fullmaktsanställningslagen, 7 a å polislagen

(1984:387) 33 å nya LOA

8å " lOå" 11 å " 11 å " slopas

• Sida 195
•  Original

Bilaga 9

Nuvarande LOA

8 kap. 1 å första stycket andra stycket 2 5 3 5

9 kap. 1 å första stycket andra stycket tredje stycket 2 och 3 åå

10kap. 15 25 35 45

11 kap. 14 55 5 å första stycket andra stycket

12kap. 15 25

l3kap. 15 25 35 45 55

14kap. 15 25 35 45 55 65 75 85 95 105 115

Ny reglering eller annan åtgärd

slopas 32 å nya LOA 12 å nya LOA slopas

slopas 32 å nya LOA slopas slopas

14 å nya LOA 15 å " 16 & 'I 21 5 ||

slopas slopas 13 å nya LOA

22 å nya LOA slopas

10 å fullmaktsanställningslagen

10 och 11 åå " slopas

17 å nya LOA slopas 18 å nya LOA 19 å " 17 å " slopas

12 å andra stycket fullmaktsanställningslagen slopas 18 å andra stycket fullmaktsanställningslagen slopas slopas

• Sida 196
•  Original

Nuvarande LOA

15kap. 1?) 25 3 5 4 å första stycket

andra och tredje styckena

5?! 6?) 75 8.53

16 kap. 1 5

25 35

4 5 5 5 första stycket andra stycket 6 5 7 5

17 kap. 1 5

Ny reglering eller annan åtgärd - PTOP- 1993/94165

Bilaga 9

ev. i en förordning

ev. i en förordning .

34 å nya LOA och 15 å fullmaktsanställnings- lagen

slopas 19 å fullmaktsanställningslagen slopas 19 å fullmaktsanställningsförordningen ev. i en förordning

37 å nya LOA och 17 å fullmaktsanställningslagen 39 å nya LOA och 20 å fullmaktsanställnings- lagen

40 å " och 21 å "

slopas

41 å nya LOA

slopas slopas

20 å nya LOA och 13 å fullmaktsanställningslagen

35 å nya LOA och 16 å fullmaktsanställningslagen

18 å fullmaktsanställningslagen 36 och 38 åå nya LOA och 18 å fullmaktsanställningslagen

• Sida 197
•  Original

Nuvarande LOA" Ny reglering eller annan'åtgärd Prop. 1993/94265

-- . .. Bilaga 9 Overgangsbestammelser

• Sida 198
•  Original

Närmaste motsvarighet i nuvarande LOA till . 113101)- 1993/94:65 bestämmelserna i nya LOA laga 10

Förslaget till ny LOA Nuvarande LOA 1 å 111 LOA 2 å 112 och 115 LOA 3 å 1:2,113. 114 och 116 LOA 4 å 4:3 LOA 5 å 412 LOA 6 å 2:3 och 4:2 LOA 7 5 6:1 LOA 8 å 7:11 LOA 9 5 712 LOA 10 å 7:12 LOA 11 å 7:13 LOA 12 å 812 LOA 13 å 1115 LOA 14 å 1011 LOA 15 å 1012 LOA 16 å 1013 LOA 17 å 1411 och 1425 LOA 18 å första stycket 1413 18 å andra stycket är nytt 19 å först stycket 1414 19 å andra stycket är nytt 20 å 1617 LOA 21 å 1014 LOA 22 å 1221 LOA 23 å 3:1 LOA 24 å 3:2 LOA 25 å 3z3 LOA 26 å 314 LOA 27 å 315 LOA 28 å 316 LOA 29 å 316 LOA 30 å ny 31 å 717 LOA 32 å 712, 811 och 9:1 LOA 33 å 7:9 och 7:10 LOA 34 å 1514 LOA 35 å 1711 LOA 36 å 1713 LOA 37 å 1611 LOA 38 å 1713 LOA 39 å 1612 LOA 40 å 1613 LOA 41 å 1615 LOA 42 å 215 och 216 LOA

• Sida 199
•  Original

Övergångsbestämmelser

ONLIIJÄUÅNr-l

punkt 8 " punkt 6 " punkt 7 "

• Sida 200
•  Original