AD 1994 nr 82

En säljares underlåtenhet att lämna skriftliga dagrapporter har ansetts utgöra saklig grund för uppsägning. - Sedan tingsrätt förordnat interimistiskt om upphörande av en anställning, har arbetsdomstolen efter överklagande upphävt beslutet. Yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen har sedermera avslagits. Arbetsdomstolen har ansett att ett anställningsförhållande förelåg även under mellantiden från tingsrättens förordnande till dess tingsrättens beslut upphävdes.

Parter:

R.R.; Engstrand Aktiebolag, Gunnar

Nr 82

R.R. i Åby

mot

G.E. Aktiebolag i Stockholm.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd 3:7, deldom den 1 juni 1993, DT 594

Tingsrättens dom, se bilaga.

R.R. har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall förklara uppsägningen av R.R. ogiltig samt förplikta G.E. AB (GEAB) att till R.R. utge allmänt skadestånd med 15 000 kr för att uppsägningen inte varit sakligt grundad, med 25 000 kr för att GEAB vid två tillfällen under uppsägningstiden avstängt R.R. från arbetet utan giltig grund, med 5 000 kr för att GEAB inte iakttagit omplaceringsskyldigheten, med 5 000 kr för att GEAB under uppsägningstiden underlåtit att betala R.R. avtalad fast månatlig ersättning för bensin och för kontor och garage i R.R:s bostad och med 15 000 kr för att GEAB under uppsägningstiden underlåtit att teckna försäkring för R.R. motsvarande SPP:s premienivå. Vidare har R.R. yrkat att arbetsdomstolen fastställer att GEAB är skyldigt att betala lön och andra anställningsförmåner till honom enligt anställningsavtalet från den 17 december 1992 till den 2 februari 1993.

R.R. har vidare yrkat att arbetsdomstolen skall befria R.R. från skyldigheten att ersätta GEAB för bolagets rättegångskostnader i tingsrätten.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att GEAB är tappande part har R.R. yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i tingsrätten med 98 900 kr. Eftersom R.R. i vart fall haft skälig anledning att få tvisten prövad har R.R. yrkat att vardera parten under alla förhållanden skall bära sin rättegångskostnad.

GEAB har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall befria GEAB från att utge allmänt skadestånd till R.R. med 10 000 kr samt förplikta R.R. att till GEAB utge ersättning för bolagets rättegångskostnader i tingsrätten med det i tingsrätten yrkade beloppet. Vidare har GEAB yrkat att arbetsdomstolen i övrigt skall fastställa tingsrättens dom.

Part har bestritt motparts ändringsyrkanden.

GEAB har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen

GEAB har i tingsrätten åberopat följande omständigheter som skäl för att saklig grund för uppsägningen av R.R. förelegat. 1) R.R. har ej iakttagit den rapportskyldighet som ålegat honom. 2) R.R. har utfört undermåliga arbetsprestationer med påföljd att han varit olönsam. 3) GEAB har tappat förtroendet för R.R. på grund av att han vägrat följa företagsledningens direktiv beträffande rapportskyldigheten och på grund av hans dåliga försäljningsresultat. 4) R.R. har under uppsägningstiden uppträtt illojalt mot bolaget. 5) R.R. har genom att efter uppsägningen framföra uppenbart grundlösa krav mot GEAB skapat en spänning mellan parterna som utesluter möjligheten till fortsatt samarbete. 6) Det har saknats befattningar att omplacera R.R. till. I vart fall är det oskäligt att kräva en sådan placering.

I arbetsdomstolen har GEAB frånfallit påståendet under punkt 2 att R.R. varit olönsam, påståendet under punkt 3 att GEAB har tappat förtroende för R.R. på grund av hans dåliga försäljningsresultat och påståendet under punkt 4 att R.R. under uppsägningstiden uppträtt illojalt mot GEAB.

Domskäl

I arbetsdomstolen har hållits förnyade förhör under sanningsförsäkran med R.R., G.E. och G.B. samt förnyade vittnesförhör med B.B., A.S. och L.L..

Rapportskyldigheten

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens dom. R.R. har i arbetsdomstolen ändrat sin inställning på så sätt att han anser att han inte heller under hösten 1990 har haft någon skyldighet att rapportera skriftligen.

R.R. har i övrigt gjort följande tillägg och förtydliganden: I hans anställningsavtal angavs inte att han skulle vara skyldig att rapportera skriftligen. Arbetsgivaren har inte under anställningstiden sagt till honom att han skall lämna skriftliga rapporter. Han har heller inte gjort detta. Däremot har han dagligen lämnat muntliga rapporter till GEAB, framför allt till G.B., via telefon eller vid besök på huvudkontoret i Stockholm. Den rapportering som R.R. gjorde i anslutning till säljmötet i december 1990 är enbart en kundförteckning för tiden september - december 1990. Den ingick i planeringen inför att R.R. skulle börja arbeta med grossister. Alla stora affärer som R.R. gjorde skedde i samråd med G.E. eller oftast med G.B.. Offerter som lämnades skrevs ut på huvudkontoret i Stockholm och beställningar gjordes även via huvudkontoret. G.E. eller G.B. har aldrig nämnt för R.R. att han skulle inkomma med dagrapporter eller med någon annan skriftlig rapportering. Han har inte fått några instruktioner. Första gången han hörde talas om dagrapporter var vid ett säljmöte den 17 januari 1992. G.B. informerade vid mötet om att systemet med dagrapporter inte fungerade tillfredsställande. R.R. visste inte vad dagrapporter var för något och trodde endast att G.B:s påpekande gällde de säljare som arbetade med detaljister och inte honom som arbetade med grossister. Nästa gång som R.R. hörde talas om dagrapporter var vid säljmötet den 24 april 1992. I protokollet från mötet angavs att dagrapporterna skulle vara skriftliga. Även då trodde han att kritiken riktade sig mot de andra säljarna, framför allt A.S. och L.L..

GEAB har i arbetsdomstolen gjort följande tillägg och förtydliganden: Samtliga fyra säljare i bolaget hade samma anställningsvillkor och samma arbetsuppgifter. R.R. hade ingen särskild inriktning på sitt arbete. Alla säljarna hade en blandning av detaljister och grossister som kunder. Samtliga säljare hade en skyldighet att rapportera skriftligen till GEAB. Genom rapporterna kunde bolagets ledning, som fanns i Stockholm, fortlöpande följa hur säljarna bedrev sitt arbete inom distrikten ute i landet, hur sambandet mellan företagsbesök och tecknade order utvecklades och vilka företag som inte hade besökts samt på grundval härav styra den fortsatta bearbetningen av marknaden. Säljarna informerades om sin skyldighet att lämna skriftliga rapporter vid anställningsintervjuerna, även R.R.. G.E. och G.B. har vid upprepade tillfällen uppmanat och krävt att R.R. skulle komma in med skriftliga rapporter. De har påpekat att muntliga rapporter inte är till fyllest. R.R. har bl.a. förklarat att han lovar att skriva rapporterna, att rapporterna snart är färdiga eller att han skall posta dem i morgon. Under år 1991 gjorde GEAB stora ansträngningar för att få in rapporter från säljarna och från januari 1992 skärpte GEAB tonen ytterligare mot R.R.. Bolaget hade inte kontroll över hans säljverksamhet. Vid säljmötet i april 1992 informerades samtliga säljare om att den som inte skickar in dagrapporter kunde komma att sägas upp. Inte ens efter det att R.R. underrättades om uppsägning den 1 juni 1992 har han lämnat in skriftliga rapporter. Då säljarna anställts i bolaget har de fått sig tilldelade ett antal formulär för dagrapporter. Formulären är enkla att fylla i.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Enligt R.R:s anställningsavtal skulle han fortlöpande hålla företaget informerat om marknaden med regelbundna besöksrapporter. Av avtalet framgår inte närmare hur detta skulle ske men lydelsen talar närmast för att rapporterna skulle vara skriftliga. En sådan ordning framstår också som den naturliga och följer även av att bolaget tillhandahöll säljarna formulär för rapporteringen. G.E. och G.B. har uppgett att R.R. vid ett flertal tillfällen blev informerad och uppmanad av dem att inkomma med skriftliga rapporter och att R.R. aldrig ifrågasatte att han skulle inge skriftliga rapporter utan att han lovade att göra det. Att R.R. hade en skyldighet att rapportera skriftligt styrks också av protokollen från säljmötena i januari och i april 1992 där det framgår att arbetsgivarna påpekat för säljarna att de skulle inge skriftliga rapporter. G.B. och G.E. har även uppgett att R.R. blev förargad vid säljmötet i april 1992 när G.B. hotade med att säljarna kunde bli uppsagda om inte skriftliga dagrapporter inlämnades. Enligt G.B. berodde det på att R.R. kände sig träffad av påpekandet. G.E. och G.B. har också uppgett att R.R. vid telefonsamtal strax efter mötet lovade att inkomma med rapporterna.

Arbetsdomstolen finner liksom tingsrätten att R.R. under hela anställningstiden har haft en skyldighet att inge skriftliga dagrapporter.

Enligt arbetsdomstolens mening får R.R:s underlåtenhet att lämna skriftliga dagrapporter anses ha medfört en avsevärd olägenhet för bolaget såväl med avseende på möjligheterna att följa marknadens utveckling som vad gäller kontrollen över R.R:s arbete. Arbetsdomstolen ansluter sig till tingsrättens bedömning att R.R:s underlåtenhet att lämna skriftliga dagrapporter utgjort saklig grund för uppsägning av honom. Tingsrättens dom i denna del skall därför fastställas.

Avstängningen

R.R. har yrkat allmänt skadestånd av GEAB därför att GEAB vid två tillfällen, den 17 juni 1992 och den 19 oktober 1992, avstängt R.R. från arbetet utan att giltig grund förelåg.

GEAB har invänt att R.R. avstängdes från arbetet först den 19 oktober 1992 och att det förelåg särskilda skäl för åtgärden därför att R.R. inte utförde något arbete åt GEAB.

Utöver vad som antecknats i tingsrättens dom har R.R. uppgett bl.a. följande: R.R. trodde att han var tjänstgöringsbefriad från den 17 juni 1992 till den 6 augusti 1992. Han uppfattade innebörden av faxmeddelandet från GEAB den 17 juni 1992 på det sättet att återtagandet endast gällde bensinkortet och telefonen. Han bibringades också den uppfattningen genom att han inte kallades till säljmötet i augusti 1992 och genom att GEAB inte informerade honom om att huvudkontoret var stängt för semester under juli månad. Kunder ringde till R.R. och undrade varför de inte fick leverans av varor. Han kontaktade G.B. som uppgav att R.R. skulle hänvisa kunderna till huvudkontoret. I övrigt arbetade han med att ta fram kundunderlag. Den 7 augusti 1992 erhöll L.O.H. ett faxmeddelande där A.E. uppgav att R.R. inte var avstängd. R.R. begärde då arbetsinstruktioner från GEAB och bad att få prisuppgifter och provmaterial. Men GEAB brydde sig inte om detta. Han begärde förskott på lönen därför att han inte hade råd att köpa bensin och mat. GEAB uppgav att det saknades anledning att betala ut förskott. På grund härav kunde han inte resa ut till kunder utan skötte kundkontakterna per telefon. I övrigt kunde han inte utföra något ordinarie arbete. Efter det att R.R. blev sjukskriven den 4 september 1992 spärrade GEAB bensinkortet och kontorstelefonen i hemmet. Om arbetsdomstolen skulle komma fram till att R.R. endast blivit avstängd vid det senare tillfället, godtar han tingsrättens bedömning av skadeståndets storlek.

GEAB har utöver vad som antecknats i tingsrättens dom angett bl.a. följande: GEAB återkallade avstängningen genom faxmeddelandet till R.R. den 17 juni 1992. R.R. har inte haft några kontakter med GEAB under tiden juni -augusti 1992. Det har inte ens kommit några muntliga rapporter från R.R.. När han blev sjukskriven spärrade GEAB bensinkortet och telefonen. Det var arbetsredskap som inte behövdes när R.R. var sjukskriven. R.R. behövde inga instruktioner för att utföra arbetet eftersom det var samma arbetsuppgifter han skulle sköta som tidigare. R.R. avstängdes den 19 oktober 1992 därför att inga rapporter eller andra signaler kom från honom som tydde på att han utförde något arbete. GEAB beslöt att avstänga honom för att minimera kostnaderna. Det gick inte heller att kommunicera direkt med honom utan alla kontakter skedde via hans ombud.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Arbetsdomstolen finner i likhet med tingsrätten att beslutet om avstängning av R.R. i samband med uppsägningen återkallades genom faxmeddelandet den 17 juni 1992 och att han således inte blev avstängd vid det tillfället.

Det är ostridigt i målet att GEAB avstängde R.R. från arbetet den 19 oktober 1992.

Vid tvist om uppsägnings giltighet får enligt 34 § andra stycket andra punkten anställningsskyddslagen arbetsgivaren avstänga den uppsagda arbetstagaren från arbete på grund av omständighet som föranlett uppsägningen endast om särskilda skäl föreligger.

Fråga är om särskilda skäl förelegat för GEAB att avstänga R.R. den 19 oktober 1992. GEAB har anfört att R.R. vägrat att utföra arbete. Arbetsdomstolen finner i likhet med tingsrätten inte utrett hur mycket arbete R.R. utfört åt GEAB före beslutet om avstängning den 19 oktober 1992 och innan han blev sjukskriven. Det föreligger därför inte säker grund för att anta att R.R. avhållit sig från arbete på sätt som bolaget påstått. Under sådana omständigheter kan inte antas att särskilda skäl förelegat för GEAB att avstänga R.R.. R.R. är därför berättigad till allmänt skadestånd. Arbetsdomstolen ansluter sig till den bedömning angående skadeståndets storlek som tingsrätten gjort.

Övriga yrkanden om allmänt skadestånd

Beträffande frågorna om allmänt skadestånd för att GEAB inte iakttagit omplaceringsskyldigheten, underlåtit att under uppsägningstiden betala fast månatlig ersättning för kontor och garage i hans bostad och bensin samt för att GEAB underlåtit att under uppsägningstiden teckna försäkring motsvarande SPP:s premienivå anser arbetsdomstolen att anledning saknas att frångå tingsrättens bedömning. Tingsrättens dom i denna del skall därför fastställas.

Fråga om rätten till lön och andra anställningsförmåner under tiden den 17 december 1992 - den 2 februari 1993.

R.R. har som grund för fastställelsetalan åberopat att arbetsdomstolens beslut den 2 februari 1993 att upphäva tingsrättens interimistiska förordnande från den 17 december 1992 om anställningens upphörande skall ha verkan från tingsrättens beslut. Det innebär enligt R.R. att det har förelegat ett anställningsförhållande mellan honom och GEAB mellan tiden den 17 december 1992 och den 2 februari 1993. Han är berättigad till lön och andra anställningsförmåner under denna period.

GEAB har invänt att inget anställningsförhållande har förelegat mellan parterna under denna tid. Arbetsdomstolens beslut den 2 februari 1993 har ingen retroaktiv verkan.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Enligt 34 § andra stycket första meningen anställningsskyddslagen upphör inte anställningen till följd av uppsägningen förrän en uppkommen tvist om uppsägningens giltighet är slutligt avgjord. Domstolen kan dock enligt 34 § tredje stycket samma lag för tiden intill det slutliga avgörandet besluta att anställningen skall upphöra vid uppsägningstidens utgång eller vid senare tidpunkt som domstolen bestämmer. Enligt 34 § andra stycket sista meningen har arbetstagaren rätt till lön och andra förmåner enligt 12 -14 §§ så länge anställningen består.

Eftersom arbetsdomstolen upphävde tingsrättens beslut att anställningen skulle upphöra och beslutet därmed inte gäller, uppstår inte frågan om retroaktivitet på det sätt GEAB har gjort gällande. R.R:s anställningsförhållande bestod i enlighet med huvudregeln i 34 § andra stycket anställningsskyddslagen intill dess tingsrätten i domen den 1 juni 1993 på nytt förordnade interimistiskt om anställningens upphörande. R.R. har därför rätt till lön och andra anställningsförmåner under den yrkade tiden. R.R:s överklagande i denna del skall därför bifallas.

Rättegångskostnader

Skäl finns inte att förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Med hänsyn till utgången i målet finner arbetsdomstolen att R.R. bör åläggas skyldighet att utge ersättning för ett belopp utgörande tre fjärdedelar av GEAB:s rättegångskostnader i tingsrätten och i hovrätten.

GEAB har i arbetsdomstolen yrkat ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten med i tingsrätten yrkat belopp dvs. 227 800 kr, varav 150 000 kr i ombudsarvode och 75 000 kr för G.E:s och G.B:s arbete. Tingsrätten fann att skäligt arvode till ombudet utgjorde 100 000 kr och till ställföreträdarna 40 000 kr. Arbetsdomstolen finner inte anledning att frångå tingsrättens bedömning.

R.R. har i arbetsdomstolen yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i tingsrätten med 98 900 kr motsvarande den ersättning L.O.H. i tingsrätten yrkat ersättning för enligt rättshjälpslagen. R.R. disponerar emellertid inte över denna fråga utan det är L.O.H. som kan klaga på tingsrättens beslut. Denne har också, i särskild ordning, fört sådan talan.

L.O.H. har i arbetsdomstolen yrkat ersättning enligt rättshjälpslagen för 65 timmars arbete med 59 150 kr. Han får anses skäligen tillgodosedd med 40 000 kr i ersättning för arbete.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut såvitt avser punkterna 1 och 2.

2. Med ändring av punkten 3 i tingsrättens domslut fastställer arbetsdomstolen att G.E. AB är skyldigt att betala lön och andra anställningsförmåner till R.R. enligt anställningsavtalet från den 17 december 1992 till den 2 februari 1993.

3. Med ändring av punkten 5 i tingsrättens domslut skall R.R. ersätta G.E. AB för dess rättegångskostnader i tingsrätten med etthundrafemtusen (105 000) kr, varav 75 000 kr i ombudsarvode jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från den 1 juni 1993 till dess betalning sker.

4. R.R. skall ersätta G.E. AB för dess rättegångskostnader i arbetsdomstolen med trettiotusen (30 000) kr för ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

5. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till L.O.H. för det biträde han lämnat R.R. i arbetsdomstolen med fyrtiofyratusenniohundratio (44 910) kr, varav 40 000 kr för arbete, 4 110 kr för tidsspillan och 800 kr för utlägg. I det sammanlagda beloppet ingår mervärdeskatt med 8 982 kr.

Dom 1994-06-08, målnummer B-99-1993

Ledamöter: Hans Stark, Ulf E. Nilsson och Bo Hjern. Enhälligt.

Sekreterare: Gunilla Svahn Lindström

Tingsrättens dom (ledamöter: Anders Kinberg, Ulrika Tengelin och Håkan Larson)

BAKGRUND

G.E. Aktiebolag (GEAB) är ett import- och grossistföretag inom branschen smörjoljor och industriförnödenheter. Därutöver driver företaget en agenturverksamhet. Företaget har åtta anställda varav fyra är säljare.

Den 3 september 1990 anställdes R.R. av GEAB som säljare av bolagets industriförnödenhetssortiment. Enligt anställningsavtalet hade R.R. rätt till grundlön, provision och viss kostnadsersättning och skulle GEAB svara för försäkringar motsvarande SPPs premienivå. Den 17 juni 1992 uppsades R.R. av personliga skäl från anställningen med sex månaders uppsägningstid. Han har från i vart fall den 19 oktober 1992 varit avstängd från arbete.

Sedan R.R. väckt talan om ogiltigförklaring av uppsägningen förordnade tingsrätten interimistiskt den 4 december att hans anställning skulle upphöra vid uppsägningstidens utgång den 17 december 1992. Arbetsdomstolen upphävde genom beslut den 2 februari 1993 tingsrättens beslut.

YRKANDEN M M

R.R. har yrkat att tingsrätten måtte ogiltigförklara uppsägningen enär den inte är sakligt grundad samt förplikta GEAB att till honom utge allmänt skadestånd med 15 000 kr för att uppsägningen inte var sakligt grundad, med 25 000 kr för att R.R. vid två tillfällen under uppsägningstiden, det första den 17 juni 1992, avstängt honom från arbete utan att giltig grund härför förelåg, med 5 000 kr för att GEAB ej iakttagit omplaceringsskyldigheten, 5 000 kr för att GEAB underlåtit att under uppsägningstiden betala fast månatlig ersättning för kontor och garage i hans bostad och bensin och med 15 000 kr för att GEAB underlåtit att under uppsägningstiden teckna försäkring motsvarande SPPs premienivå.

R.R. har vidare yrkat fastställande av att GEAB är omedelbart skyldigt att betala lön och andra anställningsförmåner till honom enligt anställningsavtalet från den 17 december 1992 till den 2 februari 1993.

GEAB har bestritt samtliga yrkanden och inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig.

Som grund för bestridandet har GEAB anfört följande. Saklig grund för uppsägning har av skäl som nedan anges förelegat. Ett eventuellt skadestånd för brott mot omplaceringsskyldigheten konsumeras av ett skadestånd för bristande saklig grund. R.R. avstängdes från arbetet först den 19 oktober 1992. Det förelåg särskilda skäl för åtgärden. R.R. har under uppsägningstiden uppburit lön och andra anställningsförmåner på sedvanligt sätt och det har berott på R.R. själv att försäkring ej tecknats. Dessutom saknas det lagligt stöd för att GEAB skulle bli skadeståndsskyldig härför.

Vad gäller fastställelseyrkandet har GEAB hävdat att under den aktuella perioden rådde ej något anställningsförhållande mellan bolaget och R.R.. Skulle uppsägningen visa sig vara ogiltig har GEAB vitsordat att R.R. är berättigad att erhålla ekonomiskt skadestånd motsvarande uteblivna löneförmåner under den perioden.

GEAB har yrkat att tingsrätten i samband med meddelande av dom interimistiskt förordnar om anställningens upphörande.

R.R. har bestritt GEAB:s interimistiska yrkande.

GEAB har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

DOMSKÄL

På R.R:s begäran har han själv hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med säljarna B.B., A.S., och L.L. samt med revisorerna I.L. och C.A..

På GEAB:s begäran har förhör under sanningsförsäkran skett med G.E. och G.B. samt vittnesförhör med revisorn G.H. och B.B.. Vidare har skriftlig bevisning åberopats.

Tingsrätten prövar först frågan om saklig grund för uppsägningen förelegat. Som skäl för att sådan grund förelåg har GEAB åberopat följande: (1) R.R. har gjort sig skyldig till order- eller arbetsvägran genom att ej iaktta den rapportskyldighet som ålåg honom. (2) R.R. har utfört undermåliga arbetsprestationer till följd att han under anställningstiden ej genererat intäkter som täckt GEABs kostnader för honom. (3) GEAB har till följd av R.R:s vägran att efterkomma företagsledningens direktiv och instruktioner jämte hans dåliga försäljningsresultat tappat förtroendet för honom. (4) R.R. har under uppsägningstiden uppträtt illojalt mot GEAB. (5) R.R. har genom att efter uppsägningen framföra uppenbart grundlösa krav mot GEAB skapat en spänning mellan parterna som utesluter möjligheten till fortsatt samarbete. (6) Det har saknats befattningar att omplacera R.R. till. I vart fall är det oskäligt att kräva en sådan omplacering. - R.R. har bestritt bolagets påståenden.

(1) Rapportskyldigheten

I R.R:s anställningsavtal anges att han skall fortlöpande hålla företaget informerat om marknaden med regelbundna besöksrapporter. Det är ostridigt att R.R. efter december 1990 ej lämnat några skriftliga besöksrapporter. GEAB har hävdat att R.R. under hela sin anställningstid varit skyldig att avge skriftliga rapporter. R.R. har invänt att han i december 1990 av GEABs företrädare G.E. och G.B. befriats från skriftlig rapporteringsskyldighet eller i vart fall att han från denna tidpunkt och fram till att han omkring den 1 juni 1992 underrättades om den kommande uppsägningen var omedveten om att rapportskyldigheten var fortsatt skriftlig. Han har vidare gjort gällande att han i dagliga telefonsamtal med företagsledningen lämnat muntliga rapporter, vilka varit tillfyllest. GEAB har genmält att telefonkontakterna inte varit dagliga men framförallt att sådana muntliga rapporter inte varit tillfyllest.

GEAB har i denna del vidare huvudsakligen anfört följande. Samtliga säljare skall inlämna skriftliga dagrapporter till bolaget om vilka företag som besökts och hur ofta detta skett. Sammanställningar av rapporterna skapar en omedelbar bild för företagsledningen av hur säljaren arbetar och vilka företag som besöks och visar även vilka företag som inte besöks och bearbetas. Rapporterna ger en korrelation mellan antal besök och träffade order. Rapporterna är vidare ett viktigt styrmedel för företagsledningen när det gäller att ge tips och direktiv om vilka kunder som ska bearbetas för att erhålla ett så bra säljresultat som möjligt. I avsaknaden av rapporter kan bolagsledningen inte bedöma utveckling och resultat på ett fullständigt sätt. Sedan R.R. slutat att ge in skriftliga rapporter tog under år 1991 G.B. och G.E. upp denna sak med honom vid enskilda samtal, varvid R.R. förklarat att han skulle skicka in rapporterna. Någon bättring skedde ej varför man vid möten med samtliga säljare ånyo tog upp frågan. Ett sådant säljmöte hölls den 24 april 1992. Då förklarades att den som inte kom in med skriftliga dagrapporter skulle bli uppsagd. R.R. blev då mycket upprörd och reagerade starkt mot detta. Vid senare telefonsamtal med G.B. förklarade R.R. ånyo att han skulle komma in med rapporterna.

R.R. har vidare anfört väsentligen följande. Det var i samband med att han i december 1990 diskuterade med G.E. och G.B. om att han skulle arbeta mot grossister och större kunder som han avlyftes skyldigheten att avge skriftliga rapporter. Rapportering skedde genom dagliga telefonsamtal under tiden därefter fram till den 30 juni 1992. Vidare hade företagsledningen fullständig kontroll över hans verksamhet eftersom det var ledningen och inte R.R. som beslutade om offerttagningar. Företagsledningen hade kännedom om vilka kunder som han bearbetade. Ingen från företagsledningen krävde efter december 1990 att han skulle inkomma med skriftliga dagrapporter. Vad som avhandlades härom vid säljmötet den 24 april 1992 avsåg de andra säljarna och det var på deras vägnar han blev så upprörd.

I protokollet från säljmötet den 24 april 1992 anges följande:

Dagrapporter kommer trots upprepade påminnelser inte in regelbundet. Eftersom den mjuka linjen uppenbarligen inte är tillräcklig måste vi tyvärr driva en hårdare linje. Den som inte skickar in dagrapporter för den senaste månaden kommer därför att bli uppsagd. Vi förutsätter att samtliga kommer att se till att rapporterna fungerar.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Det har från början ålegat R.R. att, i likhet med vad som gällt för de andra säljarna, lämna skriftliga rapporter. Genom förhören under sanningsförsäkran med G.B. och G.E., som vinner stöd av säljmötesprotokollet av den 24 april 1992 och vad i anslutning därtill säljarna B.B., L.L. och A.S. omvittnat, finner tingsrätten klarlagt att denna skyldighet åvilat R.R. under hela hans anställningstid och att han i vart fall efter den 24 april 1992 inte kan ha missuppfattat sin skyldighet.

De av GEAB utfärdande direktiv angående dess säljares rapportskyldighet är ett angivande av riktlinjer för arbetets bedrivande och utgör ett utflöde av den centrala arbetsgivarfunktionen beträffande rätten att leda och fördela arbetet.

Det har i R.R:s arbetsskyldighet ingått att lämna dagrapporter. Det finns inte anledning att ifrågasätta GEABs uppgifter om behovet av de skriftliga rapporterna för styrningen och ledningen av verksamheten. R.R:s underlåtenhet att lämna dagrapporter är att bedöma som medvetna upprepade fall av arbets- eller ordervägran, vilka pågått under lång tid och inte haft karaktären av engångsföreteelser. GEAB hade gjort klart för honom att ett fortsatt sådant beteende skulle leda till uppsägning av anställningen. Trots det och fortsatta varningar, bla genom underrättelsen om uppsägning den 1 juni 1992, vidtog R.R. inte någon rättelse. Hans underlåtenhet har varit sådant men för GEAB att bolaget i och för sig haft tillräckliga skäl för att säga upp R.R..

Beträffande omplaceringsskyldigheten hänvisas till vad senare kommer att anföras.

(2) Olönsamheten

GEAB gör i denna del gällande att R.R. under hela sin anställningstid fram till och med juni 1992 åsamkat bolaget en förlust på 447 813 kr. GEAB har därvid beräknat sina kostnader för R.R. till 587 813 kr i form av lön, arbetsgivaravgifter och kostnadsersättningar för milersättning, bensin, kontor och garage, telefon och rikskuponger. Härtill skall enligt bolaget läggas den del av administrationskostnaderna som belöper sig på R.R. eller 258 835 kr. De intäkter som R.R. dragit in till bolaget har GEAB angivet som ett täckningsbidrag beräknat på varans försäljningspris minus varukostnaden inkluderande varans inköpspris, transportkostnader, lagerhyra och lagerhantering. Så beräknade blir intäkterna enligt GEAB 398 900 kr.

R.R. har bestritt att han varit olönsam för GEAB. Han har därvid gjort gällande att GEABs kostnader varit lägre och dess intäkter högre än vad bolaget uppgett. Dessutom har han förklarat att bolaget aldrig upplyst honom om att han skulle ha varit olönsam. Tvärtom hade bolaget när han anställdes givit honom tre år att arbeta upp sitt distrikt från noll och under ett och ett halvt år inte givit honom någon budget.

Parternas olika inställningar beträffande kostnaderna för lön och kostnadsersättningar hänför sig till olika uppfattningar om villkoren för lön och kostnadsersättningar i anställningsavtalet. R.R. menar att grundlönen på nu 12 900 kr i månaden skall utgå ograverad medan GEAB hävdar att från detta belopp skall avräknas vissa kostnadsersättningar. Underlaget för beräkningarna synes vara detsamma.

När det sedan gäller intäktssidan har R.R. bestritt att täckningsbidraget är riktigt beräknat och därvid anfört följande. R.R. har dragit in order till GEAB som inte räknats med i täckningsbidraget. Så förhåller det sig med AB Elmo enligt faktura av 1991-01-07 på 719 kr och med Volvo Penta AB enligt fakturor 1992-06-29, 1992-07-30 och 1992-11-29 på tillhopa 6 248 kr. Administrationskostnaderna är delvis dubbelräknade genom att dessa ligger i den varukostnad som ingår i täckningsbidraget. Vidare skall den totala administrationskostnaden för försäljningsverksamheten minskas, eftersom en del av denna måste hänföra sig till den av GEAB bedrivna agenturverksamheten. Administrationskostnaden avseende R.R. skall även sättas ned av den anledningen att han bedrev sin verksamhet från bostaden. Slutligen har han bidragit till bolagets lönsamhet genom att lyckas teckna ett mycket fördelaktigt transportavtal med postverket som minskat GEABs transportkostnader.

GEAB, som bestritt alla R.R:s invändningar utom det att man av misstag ej tillgodoräknat Volvoorderna, grundar sin talan på en av bolaget gjord utredning baserad på bolagets bokföring och granskad av G.H. och bolagets valde revisor C.A..

Tingsrätten gör följande bedömning.

R.R. har uppgett att han aldrig blivit varnad för att han inte skulle vara lönsam. GEAB har å sin sida vidgått att bolaget inte påtalat för R.R. detta förhållande. Det har således inte framkommit att GEAB före uppsägningen skulle ha vidtagit några som helst åtgärder för att förbättra situationen. Oavsett om R.R. varit lönsam eller inte för GEAB finner tingsrätten därför att frågan om hans olönsamhet inte kan leda till att saklig grund för uppsägningen förelegat.

(3) Bristande förtroende

GEAB har i denna del gjort gällande att bolaget tappat förtroendet för R.R. på grund av att denne vägrat följa företagsledningens direktiv beträffande rapportskyldigheten och hans dåliga försäljningsresultat.

Enligt tingsrättens mening kan dessa omständigheter komma att prövas i (6) omplaceringsfrågan.

(4) Illojalitet

GEAB har gjort gällande att R.R. till företrädare för AB Primus, som var en kund hos bolaget, uppgett att han var uppsagd, att GEAB var konkursmässigt och att han själv skulle ta över verksamheten.

R.R. har bestritt GEABs påstående.

Tingsrätten finner inte visat att R.R. förfarit illojalt.

(5) Spänningen mellan parterna

Utöver vad som behandlas i denna dom för R.R. talan mot GEAB om utfående av lön innefattande provisioner, kostnadsersättningar, semesterersättningar på tillhopa 1,5 miljoner kr samt utfående av förskott. GEAB gör gällande att R.R. genom att framställa uppenbart grundlösa krav skapat sådana motsättningar att det utesluter möjligheten för en fortsatt anställning hos GEAB.

I den mån nämnda omständigheter åberopas till stöd för något mer än vad som anges under (3), anser tingsrätten inte att de kan utgöra saklig grund för uppsägning.

(6) Omplaceringsskyldigheten

Visserligen har GEAB inte företagit någon särskild omplaceringsutredning men det är ostridigt att det inte funnits någon ledig befattning hos GEAB. R.R. har endast pekat på att han borde ha kunnat omplaceras till arbete inom den av bolaget bedrivna agenturverksamheten.

En arbetsgivare har endast skyldighet att söka omplacera en arbetstagare till lediga befattningar inom företaget.

GEAB är ett litet företag med åtta anställda, varav fyra är säljare inom grossistverksamheten. Eftersom det inte råder någon oklarhet om att det inte fanns några lediga befattningar inom GEAB att omplacera R.R. till, finner tingsrätten att GEAB fullgjort sin omplaceringsskyldighet.

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att saklig grund för uppsägningen av R.R. förelegat. Hans yrkande om ogiltigförklaring skall ogillas. Därmed skall GEABs interimistiska yrkande om anställningens upphörande bifallas.

Tingsrätten övergår härefter till att pröva yrkandena om allmänt skadestånd.

Med hänvisning till utgången enligt ovan skall yrkandena om skadestånd för att saklig grund ej förelegat och för att omplaceringsskyldigheten inte iakttagits ogillas.

Beträffande R.R:s yrkande om allmänt skadestånd för att han varit avstängd från arbete beaktas följande.

Samtidigt som R.R. sades upp meddelade GEAB honom att han var avstängd från arbete. Den 17 juni 1992 skickade GEAB ett fax till R.R. genom hans ombud. Faxet hade följande lydelse.

Under uppsägningstiden är R.R. tjänstgöringsbefriad. Som konsekvens av detta kan vi dra in telefon och bensinkort.

För att inte låsa positionerna återtar vi detta och ger ett nytt besked när vår advokat återkommit.

Av förhören med R.R. och G.B. under sanningsförsäkran framgår att G.B. vid telefonsamtal med R.R. sagt till denne att arbeta som vanligt under uppsägningstiden; ett samtal som G.B. förlagt till tiden för uppsägningen. R.R. har vidare själv uppgett att han utfört visst arbete för GEAB under sommaren år 1992.

Tingsrätten anser visat att det beslut om avstängning som fattades i samband med uppsägningen hunnits återkallas av GEAB och R.R. nåtts av underrättelse härom innan beslutet skulle ha trätt ikraft. R.R. har således inte blivit avstängd vid detta tillfälle. GEAB har hävdat att under uppsägningstiden utförde R.R. inte något arbete åt bolaget. R.R. har å sin sida gjort gällande att han uppfattat sig som tjänstgöringsbefriad, att han före augusti 1992 haft vissa kundkontakter vilka dock begränsats av att GEAB inte givit honom nödvändiga upplysningar och medel för arbetets bedrivande, och att han för tiden därefter inte utfört något arbete åt bolaget. Det är ostridigt att R.R. sjukskrevs i september 1992, helt till den 14 oktober och halvt till den 10 november.

GEAB har åberopat fax till R.R:s ombud, det första daterat den 7 augusti 1992 av innehåll att R.R. skulle arbeta som vanligt under hela uppsägningstiden.

GEAB har som särskilda skäl för beslutet att avstänga R.R. från arbete från den 19 oktober 1992 åberopat att han vägrat utföra arbete och att bolaget inte kunde hantera situationen och att det behövde lugn och ro.

Tingsrätten finner inte utrett i vilken utsträckning R.R. före det andra beslutet om avstängning inte utfört arbete åt bolaget och i vad mån han varit skyldig att utföra sådant arbete. Med hänsyn härtill och de skäl GEAB i övrigt anfört anser tingsrätten ej att särskilda skäl för avstängningen den 19 oktober 1992 förelegat. R.R. är därför berättigad till allmänt skadestånd för brott mot 34 § andra stycket andra meningen anställningsskyddslagen.

Vad gäller R.R:s skadeståndsyrkande för att GEAB under uppsägningstiden inte utbetalat ersättningar till honom för kontor och garage i hans bostad och bensin beaktar tingsrätten följande.

I R.R:s anställningsavtal anges beträffande hans löneförhållanden följande.

Lön: grundlön kr 12.500:-/månad

provision 20 % av uppnått täckningsbidrag inom distriktet ekl. ovannämnda undantag

grundlönen reduceras med redovisade kostnader för telefon och bilkostnader. Bensinersättning: kr 2.500:-/månad

Det är ostridigt att grundlönen höjts till 12 900 kr och bensinersättningen till 3 500 kr i månaden. Det är vidare ostridigt att GEAB under R.R:s anställningstid tillämpat villkoren om ersättningar för kontor och garage och bensin på följande sätt. Om R.R. fakturerade bolaget med 2 000 kr för kontor och garage reducerade bolaget den grundlön som utbetalades till honom med motsvarande belopp samtidigt som bolaget till honom betalade ut det fakturerade beloppet. GEAB hade ett bensinkort hos Statoil, vilket disponerades av R.R.. Av de kostnader som påfördes kontot för bensin svarade GEAB för upp till 3 500 kr. Vad därutöver påfördes kontot fick R.R. ersätta GEAB.

R.R. har ej bestritt GEABs påstående om att bolaget för såvitt avser anställningstiden efter uppsägningen fortsatt att tillämpa lönevillkoren på samma sätt som tidigare och att han erhållit lön och andra anställningsförmåner i enlighet härmed.

R.R. för i annat mål talan om att anställningsvillkoren skall tolkas så att grundlönen ej skall reduceras för kostnaderna för kontor och garage och att bensinersättningen är en fast ersättning på 3 500 kr. GEAB har bestritt att villkoren skall uppfattas på detta sätt.

Tingsrätten finner inte visat att GEAB under uppsägningstiden inte låtit R.R. få behålla sina anställningsförmåner i form av ersättning för kontor och garage och bensin. Något brott mot 12 § och 34 § andra stycket tredje meningen anställningsskyddslagen föreligger således inte.

Vad sedan gäller R.R:s yrkande om allmänt skadestånd för att GEAB inte tecknat någon försäkring beaktar tingsrätten följande.

Det har ålegat GEAB redan enligt anställningsavtalet att svara för försäkringar motsvarande SPPs nivå. Det är ostridigt att GEAB inte innan R.R. blev uppsagd tecknat någon försäkring. GEAB, som gjort gällande att försäkring numera tecknats, har skyllt sitt dröjsmål på R.R:s eget agerande. Bortsett från hur det förhåller sig härmed finner tingsrätten att GEABs underlåtenhet inte har ett sådant samband med uppsägningen av R.R. att brott härigenom skulle föreligga mot bestämmelsen i 12 § och 34 § andra stycket tredje meningen anställningsskyddslagen.

Tingsrätten övergår till att pröva R.R:s fastställelsetalan avseende rätten till lön och andra anställningsförmåner under tiden den 17 december 1992 - den 2 februari 1993.

Tingsrättens beslut den 4 december 1992 om att för tiden intill dess dom eller slutligt beslut förelåg skulle R.R:s anställning upphöra vid uppsägningstidens utgång den 17 december 1992 och arbetsdomstolens beslut den 2 februari 1993 om att häva förordnandet bygger på en tillämpning av 34 § tredje stycket anställningsskyddslagen. Enligt praxis tillmäts interimistiska beslut av detta slag ej någon retroaktiv verkan, se AD 1983 nr 29. Följden av domstolarnas beslut är därför att anställningsförhållandet med R.R. upphörde i och med utgången av den 17 december 1992 för att återuppstå den 3 februari 1993. Vid sådant förhållande kan R.R. inte rikta några berättigade krav på lön och andra anställningsförmåner avseende mellantiden. Hans fastställelseyrkande skall därför ogillas.

Rättegångskostnader m m.

Eftersom vad GEAB tappat i huvudsaken är av allenast ringa betydelse är R.R. enligt huvudregeln skyldig att ersätta GEABs rättegångskostnader. R.R. har invänt att han haft skälig anledning att få tvisten prövad varför rättegångskostnaderna skall kvittas enligt 5 kap 2 § första stycket lagen om rättegång i arbetstvister. I förevarande mål har bevis- och rättsfrågorna ej varit sådana att skäl föreligger att frångå huvudregeln.

GEAB har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader med 227 800 kr, varav 150 000 kr i ombudsarvode för 100 till 150 timmars arbete och 75 000 kr för ställföreträdarnas arbete i över 100 timmar. R.R. har överlämnat prövningen av skäligheten i yrkade belopp till tingsrätten. Tvisten har i allt väsentligt varit en ordinär uppsägningstvist. Tingsrätten finner att skäligt arvode till ombudet utgör 100 000 kr och skälig ersättning för ställföreträdarnas arbete är 40 000 kr.

L.O.H. har yrkat ersättning enligt rättshjälpslagen för 97 timmars arbete med 86 330 kr. Med hänsyn till målens art och omfattning och hur L.O.H. utfört sitt uppdrag anser tingsrätten att 53 400 kr utgör skälig ersättning för arbete.

GEAB har yrkat att L.O.H. åläggs att solidariskt med R.R. betala bolagets rättegångskostnader på grund av culpös processföring. R.R. har på motsvarande skäl å sin sida yrkat att A.E. åläggs att svara för R.R:s rättshjälpskostnader. Tingsrätten anser ej att något av ombuden förfarit på påstått sätt.

DOMSLUT

1. Yrkandet om ogiltigförklaring av uppsägningen ogillas.

2. G.E. Aktiebolag skall genast till R.R. utge allmänt skadestånd med tiotusen (10 000) kr för brott mot 34 § andra stycket andra meningen lagen (1976:580) om anställningsskydd. Yrkandena om allmänt skadestånd i övrigt ogillas.

3. Yrkandet om fastställande av att R.R. har rätt till lön och andra anställningsförmåner under tiden 1992-12-17--1993-02-02 ogillas.

4. Tingsrätten förordnar med omedelbar verkan att R.R:s anställning hos G.E. Aktiebolag skall upphöra vid utgången av dagen för denna dom.

5. R.R. skall till G.E. Aktiebolag genast utge ersättning för rättegångskostnader med etthundrafyrtiotusen (140 000) kr, varav 100 000 kr i ombudsarvode, jämte ränta på hela beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

6. Tingsrätten fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till L.O.H. med sextiofemtusensexhundrasjuttio (65 670) kr, varav 53 400 kr för arbete, 9 600 kr för tidsspillan och 2 670 kr för utlägg. Av beloppet utgör 13 134 kr mervärdeskatt.

7. Yrkandena om förpliktande för ombuden att betala motparts rättegångskostnad respektive rättshjälpskostnad ogillas.