AD 1994 nr 94

Fråga huruvida en kommun haft saklig grund för att säga upp en arbetstagare som anställts med lönebidrag.

Parter:

G.I.; Skara kommun

Nr 94

I.G. i Skara

mot

Skara kommun.

ÖVERKLAGAD DOM

Lidköpings tingsrätts dom 1994-03-08, DT 90

Tingsrättens dom, se bilaga.

I.G. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom förklarar att Skara kommuns uppsägning av henne är ogiltig och att hon skall beredas tillfälle att återuppta i första hand sitt arbete som vårdbiträde och i andra hand sitt arbete som lokalvårdare. Vidare har I.G. yrkat allmänt skadestånd med 30 000 kr för det lidande hon åsamkats på grund av att uppsägningen inte varit sakligt grundad. I.G. har slutligen yrkat att, om arbetsdomstolen inte bifaller hennes vadetalan, arbetsdomstolen skall enligt 5 kap. 2 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad i arbetsdomstolen.

Skara kommun har bestritt ändring av tingsrättens dom. Kommunen har även yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har i beslut den 6 maj 1994 avslagit ett yrkande från kommunen om förordnande interimistiskt om att I.G:s anställning skall upphöra.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Därvid har I.G. på egen begäran hörts på nytt under sanningsförsäkran och förnyade vittnesförhör hållits på båda parters begäran med chefen för arbetsförmedlingen i Skara T.R. och på kommunens begäran med städinspektören S.C.. På föranstaltande av arbetsdomstolen har vidare hemvårdschefen B.D. och rektorn vid Skara skolscen A.J. hörts på nytt som vittnen. Vid huvudförhandlingen har också förebragts viss skriftlig bevisning.

Parterna har till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom.

Domskäl

Tvisten gäller om kommunen hade saklig grund för att den 11 december 1992 säga upp I.G. av personliga skäl.

Det är ostridigt i målet att I.G. är anställd hos kommunen på halvtid och med lönebidrag. Enligt vad T.R. uppgivit föregicks I.G:s anställning hos kommunen av beredskapsarbete under två på varandra följande sexmånadersperioder, varefter hon fr.o.m. den 1 juli 1979 erhöll anställning med lönebidrag motsvarande 50 procent av lönekostnaden. Enligt T.R. sjönk lönebidraget senare till följd av de då gällande bidragsbestämmelserna till 25 procent och denna nivå på bidraget gällde fortfarande när I.G. sades upp.

Villkoren för lönebidrag har ändrats under årens lopp. De nuvarande bestämmelserna finns i förordningen (1991:333) om lönebidrag. Enligt dessa bestämmelser - som gällde vid tiden för uppsägningen av I.G. och som alltjämt gäller - lämnas lönebidrag bl.a. för att bereda anställning åt arbetshandikappade för vilka andra åtgärder inte lämpligen kan vidtas för att underlätta en arbetsplacering (2 §). Med arbetshandikappade förstås i förordningen arbetssökande som på grund av fysiska, psykiska, förståndsmässiga eller socialmedicinska handikapp har nedsatt arbetsförmåga och som därför har eller kan förväntas få svårigheter att få eller behålla en anställning på den reguljära arbetsmarknaden (3 §). Bidragsnivån, som omprövas periodvis och högst motsvarar lönekostnaden, bestäms efter den arbetshandikappades arbetsförmåga och graden av funktionsnedsättning(12 §). Under anställningstiden kan olika åtgärder förbättra arbetstagarens arbetsförmåga så att en sänkning av bidraget bli motiverad, men det förekommer också att arbetsförmågan försämras genom en fortgående funktionsnedsättning och i sådana fall kan bidraget komma att höjas. Bidrag får lämnas för en tid av högst fyra år men tiden kan förlängas, dock bara om det är motiverat med hänsyn till den arbetshandikappades arbetsförmåga och möjligheter att övergå till en anställning utan lönebidrag. I sådant fall skall bidraget omprövas regelbundet med högst tre års mellanrum (14 §). Det är en uppgift för Länsarbetsnämnden att i samverkan med arbetsgivaren vidta åtgärder för att främja att den anställde så snart som möjligt övergår till en anställning utan bidrag (17 §).

Det är ostridigt att I.G. började sin anställning hos kommunen som vårdbiträde. Någon närmare utredning om vilka överväganden från kommunens och arbetsförmedlingens sida som föregick anställningen har inte förebragts i målet.

Av utredningen framgår att kommunen efter samråd med I.G:s fackliga organisation sommaren 1991 omplacerade henne till lokalvårdare. I.G. har under förhöret bekräftat att hon gick med på omplaceringen, men tillagt att hon helst hade velat fortsätta arbeta som vårdbiträde. Arbetsdomstolen drar av den sålunda förebragta utredningen den slutsatsen att I.G. var anställd som lokalvårdare när hon sades upp av kommunen.

I.G. tjänstgjorde som lokalvårdare fram till februari 1992, då hon först var tjänstledig för studier en period och därefter hade en kortare tids semester. Under sommaren blev hon inskriven på AMI, där hon var kvar till utgången av oktober 1992.

I.G. har i fråga om arbetet som lokalvårdare uppgett att hon anser att hon utförde arbetsuppgifterna bra. Någon annan uppfattning har inte heller direkt kommit fram under förhöret med A.J.. Denne, som ansett sig egentligen inte ha kompetens att uttala sig i saken och framhållit att han inte hade behörighet att utfärda de tjänstgöringsintyg som I.G. åberopat som skriftlig bevisning, har uppgivit bl.a. följande. Han hade inte några anmärkningar mot I.G:s städning för egen del, men anser att hon saknade engagemang i arbetet och levde ut sig själv som person. Han uppfattade henne som labil; hon klarade inte tillsägelser och mådde inte bra, vilket skapade osäkerhet i hennes arbete. Han var inte informerad om vad som hade föregått I.G:s placering på scenskolan och det hände ibland att han blev förvånad över hennes uppträdande. Vid ett tillfälle när hon städade och han kom förbi uttryckte han en undran om hon inte använde för mycket vatten. I.G. kom senare tårögd inrusande till honom och frågade med rädsla i rösten om hon nu skulle bli uppsagd. Det hände att han tillät I.G. att skicka sin man eller dotter att utföra hennes arbete när hon bad om det. Skara skolscen var inte villig att ta tillbaka I.G. efter det att hon hade lämnat arbetsplatsen för tjänstledighet och efterföljande inskrivning vid AMI, eftersom man hade fått en ersättare för henne under hennes frånvaro och ersättaren städade bättre. När frågan kom upp om att låta I.G. komma tillbaka hade Skara skolscen omvandlats till en stiftelse och tillhörde alltså inte längre kommunen. I de två intyg han utfärdat den 12 september och den 7 oktober 1992 om I.G:s tjänstgöring uttalade han sig positivt om hennes arbetsinsatser för att hjälpa henne till annat arbete.

S.C. har redovisat en annan uppfattning om I.G:s arbetsinsatser som lokalvårdare och uppgivit bl.a. följande. I.G. började arbetet genom att under två månaders tid gå tillsammans med en annan lokalvårdare för att lära sig uppgifterna. Den normala inskolningstiden är två dagar. I.G. hade börjat arbeta på scenskolan redan i augusti 1991 när S.C. i september samma år började sin tjänst som städinspektör. En storstädning av lokalerna hade skett inför terminsstarten i augusti. S.C. besökte scenskolan första gången i slutet av september/början av oktober och tyckte då att det var mycket smutsigt där. Hon diskuterade detta med I.G. och instruerade henne också om hur arbetet skulle utföras, men någon bättring hade inte skett när hon återkom på besök nästa gång. Man gjorde därför på nytt en storstädning inför julen, men snart var det likadant igen. Det förekom att I.G. inte arbetade på de tider som bestämts och att hon skickade sin make att arbeta i stället utan att S.C. tillåtit det.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Den som är anställd med lönebidrag omfattas fullt ut av den arbetsrättsliga lagstiftningen (jfr uttalanden i prop. 1984/85:45 s. 47). Den lönebidragsanställda har alltså samma trygghet i sin anställning som varje annan arbetstagare. Men det står också klart att den som är arbetsgivare till en lönebidragsanställd också har lagens stöd för att kunna säga upp arbetstagaren när det finns saklig grund för en sådan åtgärd. Något förstärkt anställningsskydd föreligger inte. Liksom i andra uppsägningstvister måste prövningen göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Och såvitt gäller en lönebidragsanställd får man vid prövningen givetvis beakta de särskilda förhållanden som gäller för anställningen.

Det råder inte någon oenighet om att I.G. har ett arbetshandikapp som är knutet till hennes person.

B.D. har under förhöret i arbetsdomstolen lämnat i huvudsak samma uppgifter om I.G:s tjänstgöring som vårdbiträde vilka kommunen enligt den överklagade domen redovisade sakframställningsvis vid tingsrättsförhandlingen. Vad B.D. uppgivit visar att I.G. under denna tjänstgöringstid haft svårigheter att samarbeta med arbetskamraterna och att det i viss utsträckning förekommit relationsproblem i förhållande till de personer som hon deltagit i omvårdnaden om. Vad gäller I.G:s insatser som lokalvårdare ger utredningen däremot en oklar bild. Visserligen har S.C. i sitt vittnesmål kritiserat I.G:s arbete på scenskolan, bl.a. att I.G. ibland lämnat sitt arbete och skickat någon anhörig i sitt ställe. Genom vad A.J. uppgivit får dock antas att så skett först sedan I.G. vänt sig till honom och fått tillåtelse härtill. Arbetsdomstolen ifrågasätter dock inte det berättigade i S.C:s kritik av I.G:s städinsatser.

Det framgår inte av utredningen vilken den utlösande faktorn var till kommunens uppsägning av I.G.. Det torde vara ostridigt att I.G. inte kunde återvända till Skara skolscen när hennes inskrivning hos AMI hade upphört hösten 1992. Kommunen har inte påstått att det då inte fanns några andra arbeten som lokalvårdare lediga hos kommunen.

T.R. har i fråga om arbetsmarknadsmyndigheternas insatser berättat följande. Arbetsförmedlingen har alltsedan år 1975 följt I.G. och hennes möjligheter på arbetsmarknaden. I.G. har haft det svårt att komma till och fungera på en arbetsplats. Arbetsförmedlingen har hållit kontakt med kommunen, framför allt genom att förmedlingen varit representerad i kommunens anpassningsgrupp men också genom kommunens personalchef N-E.J.. Hösten 1990 skrevs I.G. in på AMI för utredning sedan det visat sig att hon inte kunde vara kvar som vårdbiträde hos kommunen. Planerna på en utredning fick dock ändras, eftersom I.G. fick möjlighet och valde att i stället fullfölja den praktiska delen av sin undersköterskeutbildning; en utbildning som dock inte kom att godkännas. På våren 1992 aktualiserades åter frågan om en AMI-utredning och efter samråd med bl.a. I.G:s fackliga organisation beslutade arbetsförmedlingen att via AMI söka hitta områden där I.G. kunde fungera. Under inskrivningstiden arbetsprövades hon veckorna 26-33 som lokalvårdare och medhjälpare i kök och frukostmatsal på hotell Centrum i Lidköping och veckorna 34 och 35 på Blomsterboden i Lidköping, där hon fick hjälpa till med att binda blommor och kransar m.m. Därefter hade I.G. praktisk yrkesorientering inne hos AMI. Man kom efter utredningen där fram till den slutsatsen att I.G. av personlighetsmässiga, psykiska skäl hindrades att utnyttja de resurser hon hade och att dessa hinder var så stora att hon inte kunde anses stå till arbetsmarknadens förfogande. Kommunen övervägde att säga upp I.G. och hon själv ville helst gå över till en heltidsanställning som innebar kontakt med människor, även om hon var beredd att fortsätta arbeta som lokalvårdare. Från arbetsförmedlingens sida drog man dock mot bakgrund av egna erfarenheter och resultatet av AMI-utredningen den slutsatsen att arbetsmarknadsmyndigheterna inte längre kunde göra något för I.G. och man uppmanade henne därför att söka sjukbidrag hos försäkringskassan.

De uppgifter som T.R. lämnat bygger i stor utsträckning på information och material som han erhållit i andra hand. Innehållet i och resultatet av den utredning som företagits av AMI har i delar presenterats muntligen av T.R.. Någon skriftlig dokumentation från AMI-utredningen har inte förebragts i målet och inte heller har någon ansvarig för utredningen hörts. Det är oklart på vilket underlag institutet grundat sina slutsatser. Det framgår exempelvis inte vilken kunskap AMI haft om I.G:s arbete i kommunen. Såväl A.J. som S.C. har under förhören med dem uppgivit att de inte kontaktats av AMI. Mot den redogörelse som T.R. lämnat om I.G:s arbetsinsatser hos kommunen, hotell Centrum och Blomsterboden står de intyg som I.G. åberopat från personalchefen hos kommunen N-E.J. och hotellet och som ger uttryck för i vart fall ett visst positivt omdöme om hennes arbetsinsatser. Sammantaget anser sig arbetsdomstolen därför inte av T.R:s vittnesmål kunna dra några entydiga slutsatser i fråga om I.G:s förmåga att fortsätta arbeta som lokalvårdare i kommunen. Det kan i sammanhanget noteras som i viss mån motsägelsefullt att arbetsförmedlingen enligt T.R. ansett att arbetsmarknadsmyndigheterna resurser var uttömda, men att man ändå enligt honom är beredd att fortsätta utbetala lönebidrag med 25 procent till kommunen om uppsägningen av I.G. blir ogiltigförklarad.

Utredningen i målet ger inte besked om i vilken utsträckning kommunen, arbetsförmedlingen, I.G:s fackliga organisation och hon själv samrådde om eller träffade några överenskommelser om vilka stödinsatser som hon kunde behöva efter omplaceringen som lokalvårdare. Arbetsdomstolen noterar att enligt vad S.C. uppgett hade I.G. som halvtidsanställd eget ansvar för städningen av scenskolans lokaler, vilka enligt A.J. då omfattade en yta av ca 800 kvm. Det kan inte uteslutas att de brister som kom fram i I.G:s städarbete kunnat i vart fall delvis rättas till, om kraven på henne sänkts eller om hon fått ett mer påtagligt stöd i sitt arbete än det hon erhöll.

I.G. är på grund av ett arbetshandikapp som är knutet till hennes person anställd hos kommunen med lönebidrag och detta stöd är man från arbetsförmedlingen beredd att fortsätta utbetala. Avgörande för frågan om kommunen haft saklig grund för att säga upp henne måste därför vara om hon med beaktande av sitt handikapp och den ekonomiska kompensation som kommunen erhåller genom lönebidraget presterar ett påtagligt sämre resultat än kommunen haft anledning räkna med och som kommunen inte skäligen bör vara skyldig att godta eller om hon så misskött sitt arbete att kommunen saknar möjlighet att fortsätta driva ett meningsfullt arbete där hon är placerad. Den samlade utredning som förebragts i målet visar enligt arbetsdomstolens mening inte att förhållandena varit sådana. Kommunen har därför inte haft saklig grund för att säga upp I.G. från hennes anställning som lokalvårdare. Med ändring av tingsrättens dom i denna del skall uppsägningen av henne därför ogillas.

Eftersom I.G. vid uppsägningstillfället inte var anställd som vårdbiträde, kan hon inte göra anspråk på att få återuppta det arbetet och kan följaktligen inte få bifall till sitt - som det får förstås - fastställelseyrkande härom. Yrkandet i denna del skall därför i enlighet med tingsrättens dom ogillas. Arbetsdomstolen uppfattar det så att I.G. i andra hand begärt att det skall fastställas att hon skall få återuppta sitt arbete som lokalvårdare. Med arbetsdomstolens ställningstagande i frågan om giltigheten av uppsägningen finner domstolen att förutsättningar inte föreligger enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken för att ta upp detta fastställelseyrkande till prövning. Detta skall därför avvisas.

I.G. har yrkat allmänt skadestånd med 30 000 kr. Med den nyss angivna utgången i huvudfrågan är kommunen skadeståndsskyldig. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till yrkat belopp.

Kommunen skall även förpliktas ersätta kostnaderna för I.G:s rättshjälp vid tingsrätten och i arbetsdomstolen. I.G. har begärt ersättning för sin inställelse vid huvudförhandlingen. Med stöd av 43 kap. 14 § rättegångsbalken har efter huvudförhandlingen gjorts en kompletterande utredning i fråga om hennes ersättningsanspråk. Sammantaget har I.G. begärt ersättning med 1 100 kr, varav 988 kr för resekostnad och 112 kr för traktamente två dagar. Ersättning bör tillerkännas henne med fordrat belopp.

Vad A.N. fordrat i ersättning för arbete som biträde enligt rättshjälpslagen finner arbetsdomstolen skäligt och godtar också i övrigt den ersättning för utlägg som denne begärt.

Tingsrättens förordnande under punkten 3 i domslutet om sekretess bör bestå.

Domslut

Domslut

1. Med upphävande av punkten 1 i tingsrättens domslut förordnar arbetsdomstolen följande.

a. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar Skara kommuns uppsägning den 11 december 1992 av I.G..

b. Arbetsdomstolen avvisar I.G:s yrkande om förklaring att hon skall beredas tillfälle återuppta sitt arbete som lokalvårdare.

c. Arbetsdomstolen ogillar I.G:s yrkande om förklaring att hon skall beredas tillfälle att återuppta sitt arbete som vårdbiträde.

d. Arbetsdomstolen förpliktar Skara kommun att till I.G. betala allmänt skadestånd med trettiotusen (30 000) kr.

2. I.G. tillerkänns ersättning av allmänna medel enligt rättshjälpslagen för inställelse vid huvudförhandlingen i målet med ettusenetthundra (1 100) kr. Det antecknas att förskott på ersättningen utbetalats med 1 000 kr.

3. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt A.N. med tjugosextusenetthundratjugosju (26 127) kr, varav 15 470 kr för arbete, 7 380 kr för tidsspillan och 3 277 kr för utlägg. Av totalbeloppet utgör 5 225 kr mervärdeskatt.

4. Skara kommun skall ersätta kostnaderna för I.G:s rättshjälp i tingsrätten och vid arbetsdomstolen med sjuttioåttatusenfemhundra (78 500) kr.

5. Tingsrättens sekretessförordnande i domslutet punkten 3 skall bestå.

Dom 1994-06-29, målnummer B-51-1994

Ledamöter: Nina Pripp, Lars Johan Eklund, Bo Jangenäs, Ulf E. Nilsson, Björn Qvarnström, Leif Pettersson (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Anne-Christine Maderud

Tingsrättens dom (ledamöter: Fredrik Chambert, Staffan Jansler och Lotta Jonsson)

YRKANDEN M.M.

I.G. anställdes av Skara kommun (kommunen) 1979. Den 11 december 1992 sade kommunen upp hennes anställning och angav som grund för uppsägningen I.G:s personliga förhållanden.

I.G. har under åberopande av att saklig grund för uppsägning inte förelegat yrkat att tingsrätten skall förklara att kommunens uppsägning av henne är ogiltig och att hon skall beredas tillfälle att återuppta sitt arbete som vårdbiträde och i andra hand sitt arbete som lokalvårdare.

I.G. har vidare yrkat skadestånd med 30 000 kr för det lidande hon åsamkats på grund av att uppsägningen inte varit sakligt grundad.

Kommunen har bestritt I.G:s yrkanden varvid kommunen gjort gällande att saklig grund för uppsägning förelegat eftersom I.G:s personliga förhållanden vid tidpunkten för uppsägningen varit sådana att hon inte stått till arbetsmarknadens förfogande.

I.G. har utvecklat sin talan enligt följande.

Den 1 juli 1979 anställdes hon som vårdbiträde i öppen vård av kommunen. Tjänsten var en halvtids tillsvidareanställning och arbetet bestod i äldre- och handikappomsorg vid Viktoriagården. Tjänsten finansierades delvis genom lönebidrag. Under tiden från den 20 augusti 1979 till den 31 december 1982 var hon delvis tjänstledig för studier. För tiden därefter till den 31 maj 1985 var hon delvis tjänstledig under terminstid. Hon arbetade emellertid under denna period tio till femton timmar per vecka under terminstid samt heltid under sommaren 1983 och sommaren 1984. Hon trakasserades av en annan kvinna utanför sin arbetsplats. I.G. blev mycket påverkad av dessa händelser och mådde mycket dåligt. Detta var upprinnelsen till att hon började fungera dåligt på arbetet.

Eftersom hennes arbetskamrater uppgett för arbetsledningen att hon hade svårt att samarbeta samt hade personliga problem och dessutom inte höll avtalade tider och därför inte klarade av att sköta sitt arbete, ansåg man från kommunens sida att hon inte var lämplig för arbete inom vården. Kommunen beslutade därför i början av juni 1985 att hon i stället skulle handha tvätten på den arbetsplats där hon tidigare arbetat. Denna tjänst innehade hon fram till den 20 september 1987 varefter hon fram till den 15 maj 1988 åter var tjänstledig för studier.

När hon återgick i arbete den 18 maj 1988 omplacerades hon till Vallehemmet, som är ett ålderdomshem. På Vallehemmet arbetade hon fram till den 5 februari 1989 då hon, på grund av att övrig personal vägrade att arbeta tillsammans med henne, fick avbryta arbetet. I samband därmed bestämdes att kommunen skulle verka för att hon skulle skrivas in vid AMI. I avvaktan på att inskrivning skulle ske var hon tjänstledig med lön från den 6 februari 1989 till den 12 augusti 1990 då hon skrevs in på AMI.

I.G. hade tidigare börjat genomgå en undersköterskeutbildning. Eftersom hon fick möjlighet att under hösten 1990 fullgöra sin undersköterskepraktik, begärde hon tjänstledigt. Kommunen avslog emellertid denna begäran eftersom hon då skulle vara inskriven vid AMI. Trots detta påbörjade hon praktiken under hösten 1990, vilket fick till följd att hon av kommunen tilldelades en varning. Från den 12 november 1990 till den 1 juni 1991 var hon sjukskriven till följd av konflikten.

För tiden därefter fram till den 7 augusti 1991 arbetade hon som lokalvårdare, sedan kommunen i samråd med den fackliga parten beslutat pröva en omplacering från äldreomsorgen till fastighetskontoret som lokalvårdare. Hon arbetade till en början på biblioteket i Skara. Därefter fick hon under en månad provarbeta på Scenskolan i Skara varefter kommunen beslutade att hon skulle omplaceras till fastighetskontoret för att arbeta som lokalvårdare.

Denna anställning varade till den 16 februari 1992 varefter hon var tjänstledig för studier under en period och därefter hade en veckas semester i juni 1992. Under tiden från den 22 juni 1992 till den 30 oktober 1992 var hon inskriven på AMI. När hon hade avslutat AMI-kursen uppgav kommunen att hon inte längre fick lov att arbeta på Scenskolan i Skara. Under hennes tjänstledighet samt då hon var inskriven på AMI, hade hennes tjänst på Scenskolan övertagits av en vikarie.

Då hon krävde att få återgå till sitt arbete som lokalvårdare på Scenskolan, fick hon beskedet att detta inte var möjligt, eftersom hon inte klarade att sköta arbetet. Det var städningen som inte fungerade. Kommunen beslutade därför att hon för tiden därefter fram till den 31 december 1992 skulle vara tjänstledig med lön.

Den 11 december 1992 sade kommunen upp hennes anställning. Uppsägningen överlämnades personligen av N-E.J., personalchef i kommunen. Som skäl för uppsägningen angavs personliga förhållanden.

Under sin anställning i kommunen har hon således vid ett flertal tillfällen varit tvungen att byta arbetsuppgifter och tjänstgöringsställe eftersom hon inte accepterats av sina arbetskamrater. Skälet till att hon trakasserats av sina arbetskamrater är att finna i avundsjuka från deras sida. Då I.G. fick en fast lönebidragsanställning gick hon före flera av sina arbetskamrater som väntade på fast anställning. Dessa klagade till arbetsledningen, vilket fick till följd att hon blev förflyttad. På grund av detta har hon tagit ut tjänstledighet och semester ett flertal gånger. Uppsägningen har skett trots att N-E.J. så sent som i september 1991 i samband med omplaceringen uttalat att I.G:s provanställning som lokalvårdare fungerat bra och trots att rektorn för Scenskolan, A.J., i oktober 1992 uttalat sig i enbart positiva ordalag om hennes arbetsinsatser.

Kommunen har utvecklat grunderna för bestridandet enligt följande.

I.G. fick en anställning i kommunen med lönebidrag av sociala skäl. Genom att ge henne möjlighet att slutföra sin grundskoleutbildning samt få en yrkesutbildning skulle en lönebidragsanställning vara ett försök att få in henne på arbetsmarknaden.

Från första början uppstod problem med att hon inte passade tiden, att hon uteblev utan orsak samt med vilka arbetsuppgifter hon kunde klara av. Anställningstypen förutsätter att arbetsuppgifter skall kunna utföras i viss omfattning och att anpassning skall ske till den anställdes förutsättningar, med hänsyn till bidragsnivån.

I.G:s arbetskamrater under hennes tjänstgöringsperiod i vården, bl.a. hemvårdschefen B.D., beskrev I.G. och hennes sätt att arbeta enligt följande. Hon kunde inte ersätta personalen i någon del och var därför inte någon resurs. Det gick åt tid att konstruera arbetsuppgifter som kunde passa henne för att hon skulle göra något. Annan personal måste gå in och rätta till efter henne. De gamla var otrygga med henne och hon diskuterade sina egna problem med de gamla, vilket de inte orkade med. Hon brydde sig inte om anvisningar och tillrättavisningar. Hon kunde inte klara av relationen till annan personal och kunde inte ingå i ett arbetslag.

Sammanfattningsvis satte I.G. sina egna problem i förgrunden. Hon fick paranoida utbrott. Under sin tjänstgöring på Viktoriagården fick I.G. ett gott stöd av sina arbetskamrater. Bland annat följde de henne hem efter arbetstidens slut. Trots detta fungerade inte I.G. tillsammans med sina arbetskamrater. Hon sattes därför att arbeta i tvätten på Frejan, ett av servicehemmen. Inte heller detta fungerade. I.G. blandade ihop tvätten från de olika servicehemmen och kunde inte acceptera tillrättavisningar rörande detta.

Även på Vallehemmet, som av personalavdelningen använts för arbetsträning och arbetsprövning i samband med rehabilitering eller omplacering och där personalen visar stor förståelse och ställer upp för den enskilda personen, beskrev personalen den tid som I.G. var där som mycket krävande. I.G. accepterade inte de tider och rutiner som ställts upp. Hon krävde omedelbar uppmärksamhet för sina problem till men för övriga anställdas arbete. När hon 1989 efter en längre tids sjukskrivning skulle återgå i arbete ville arbetskamraterna inte arbeta med henne.

Sammantaget visade det sig att I.G. var olämplig att överhuvudtaget arbeta inom vården. Fortsatta försök inom äldreomsorgen avslutades därför. Den undersköterskeutbildning hon påbörjade kunde inte slutföras eftersom hennes praktik inte godkändes. Vårdskolan bedömde henne därmed som olämplig eftersom hon saknade förmåga att praktiskt arbeta i vården.

Sommaren 1991 inleddes det som från kommunens sida betraktades som det sista försöket. I.G. placerades på ett städarbete. De personer hon arbetade med under denna period, bl.a. städinspektören S.C. och rektorn för Scenskolan, A.J., beskrev henne på samma sätt som tidigare arbetsledare gjort. Det gick t.ex. inte att ge minsta lilla anvisning utan att det fick enorma proportioner. I.G. krävde att det alltid fanns tid för henne när hon ville. Hon sände dessutom sin man eller dotter till sitt arbete när hon själv inte kunde komma dit.

De intyg som A.J. utfärdat angående I.G:s förmåga till arbete har han inte varit behörig att utfärda. Dessutom överensstämmer inte innehållet i intygen med de uttalanden A.J. gjort angående I.G.. Det var tvärtom så att Scenskolans företrädare krävde att I.G. inte skulle återträda i tjänst där efter sin tjänstledighet. Om så skedde angav man att man tänkte köpa städtjänsterna på annat håll.

Under I.G:s anställningstid i kommunen har samma förfaringssätt använts varje gång problem uppstått i hennes anställningar. De första kontakterna togs av arbetsledningen. I nästa steg kontaktades personalavdelningen. Där har hennes ärende handlagts av personalkonsulenten i samråd med personalchefen, som även deltagit i ett antal träffar med och kring I.G.. Beslut om förflyttning inom verksamheten sker av ansvarig chef. Förflyttning till annan förvaltning beslutas av personalchefen. Omplacering sker således inte därför att personalen klagar på en medarbetare utan det måste finnas flera faktorer som inte går att rätta till på arbetsplatsen trots flera försök. Efter en samlad bedömning fattas beslut om omplacering till en annan arbetsplats.

I.G. har inte vid någon tidpunkt under sin anställning i kommunen utfört självständigt arbete. Hon har alltid gått vid sidan om annan personal. Hon har inte haft möjlighet att följa instruktioner och har inte kunnat samarbeta. Kvaliteten på det arbete hon har utfört har varit undermålig och kontakten med de gamla inom vården har inte fungerat på ett vettigt sätt. Att I.G. inte står till arbetsmarknadens förfogande betyder kort sagt att hon inte är kompetent nog.

Kommunens bedömning av I.G. verifierades så småningom av AMI.

Under anställningstiden vidtogs åtgärder efter erforderliga överläggningar och förhandlingar med SKAF:s ordförande. Samråd skedde även med SKAF:s ombudsman. Uppsägningen skedde enligt de regler som finns i kommunens avtal och lagen om anställningsskydd. Åtgärder som vidtagits har även skett efter samråd med arbetsförmedlingen i Skara. Av beskrivningen av de åtgärder kommunen vidtagit framgår att den som arbetsgivare gjort långt mer än vad som kan begäras för att få I.G. att fungera på en arbetsplats. Den helhetsbild som visas upp är att hon inte kan anses utföra något arbete av betydelse åt arbetsgivaren.

I.G. har genmält följande.

Anledningen till att hennes man gått in och arbetat i stället för henne var att A.J. uttryckt önskemål om att hon även skulle arbeta vissa söndagar. Då hon inte ansåg sig ha tid med helgarbete frågade hon A.J. om hennes make fick hjälpa henne dessa söndagar så att arbetet skulle gå fortare. A.J. hade inget emot detta arrangemang. Av intyg från A.J. framgår att han var nöjd med hennes arbete eftersom hon varit noggrann och samarbetsvillig. Av övriga åberopade intyg framgår att hon klarat att sköta sitt arbete inom hemtjänsten, att hennes arbete som städerska vid bl.a. Scenskolan fungerat bra, att hon är väl lämpad för arbete som städerska samt att hennes dotter varit anställd vid kommunen.

DOMSKÄL

Tingsrätten gör följande bedömning.

I.G. har hörts under sanningsförsäkran och i huvudsak berättat i enlighet med vad som framgår av sakframställningen.

Som skriftlig bevisning har I.G. bl.a. åberopat utdrag från journalanteckningar av den 16 augusti 1985 angående telefonsamtal med B.D., brev från kommunens personalchef N-E.J. av den 10 september 1992, intyg från rektorn för Skara Skolscen (tidigare Scenskolan), A.J., av den 7 oktober 1992 och den 12 september 1991, arbetsintyg från Centrumhotellet i Lidköping av den 15 oktober 1992 och intyg från landstingets gymnasieskola angående praktiktjänstgöring.

I de skriftliga handlingarna anges bl.a. att anställningen på Viktoriagården varit mera lyckad än tidigare placeringar, att provtjänstgöringen vid biblioteket och Scenskolan fungerat bra, att I.G. i sitt arbete på Scenskolan visat stor noggrannhet och mycket god samarbetsvilja samt att hon på Centrumhotellet varit hjälpsam och gjort sitt bästa.

Den skriftliga bevisningen motsäger således att saklig grund för uppsägning förelegat.

På såväl I.G:s som kommunens begäran har vittnesförhör ägt rum med hemvårdschefen B.D., städinspektören S.C. och med A.J..

Av vittnesförhöret med A.J. har framkommit att han uppfattat I.G. som en besvärlig arbetskraft. Det har framkommit såväl genom hans vittnesmål som genom S.C:s uppgifter att det vid några tillfällen förekommit känsloutbrott från I.G:s sida på arbetsplatsen. Vidare har såväl B.D. som S.C. och A.J. uttalat sig på ett negativt sätt om I.G:s arbetsinsatser och förmåga att utföra självständigt arbete. Dessutom har A.J. förklarat utfärdade intyg med att han endast velat hjälpa I.G. till en annan anställning.

Även om vittnesmålen förringar den positiva bild av I.G:s arbetsinsats som den skriftliga bevisningen ger, utgör de inte skäl för att anse att uppsägningen varit sakligt grundad.

Vittnesförhör har också på kommunens begäran hållits med chefen för arbetsförmedlingen i Skara, T.R. (se bilaga 1; uteslutes här). Vad han uppgett pekar emellertid entydigt i den riktningen att kommunen prövat och uttömt varje möjlighet till omplacering av I.G. och att vederbörlig hänsyn härvid tagits till hennes förutsättningar. T.R:s uppgifter när det gäller slutsatsen i den utvärdering som utförts av AMI är sådana att det genom dem måste anses styrkt att I.G. vid tidpunkten för uppsägningen på grund av sina personliga egenskaper varit olämplig för de uppgifter hon kunnat beredas inom kommunen. Det är således genom T.R:s uppgifter visat att Skara kommun har haft saklig grund för sin åtgärd att säga upp I.G..

I.G:s talan skall därför lämnas utan bifall.

DOMSLUT

1. Käromålet lämnas utan bifall.

2. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt A.N. till fyrtiofyratusensexhundrafemtio (44 650) kr, varav 43 680 kr för arbete, 820 kr för tidsspillan och 150 kr för utlägg. Av totalbeloppet utgör 8 930 kr mervärdeskatt.

3. Sekretessen enligt 7 kap. 10 § sekretesslagen (1980:100) för de uppgifter som lämnats av T.R., bilaga 1, vilka har förebringats vid förhandling inom stängda dörrar, skall bestå.