NJA 2007 s. 482

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Dag Engström) anförde i beslut den 22 september 2003 i frågan om laga domstol:

BIG har under hänvisning till bl.a. rättsfallet NJA 1994 s. 81 samt Luganokonventionen art. 8 p. 2 och Bryssel I-förordningen art. 9 hävdat att Umeå tingsrätt är laga domstol, eftersom Luganokonventionen får anses ge uttryck för vad som numera är internationellt vedertaget på domsrättsområdet samt det av angivna artiklar följer att försäkringstagaren med flera får väcka talan där försäkringstagaren har sitt hemvist, vilket för BIG:s del är i Umeå.

IOMA har på sin sida framhållit att IOMA har sitt säte i och bedriver sin verksamhet från Isle of Man, som är en egen stat som inte tillträtt vare sig Luganokonventionen eller Bryssel I-förordningen, samt att ingendera av dessa i förevarande mål därför kan tillämpas i förhållande till IOMA. IOMA har vidare anfört att det inte heller finns någon regel i RB enligt vilken BIG kan ta forum mot IOMA i Sverige.

Tingsrätten konstaterar att IOMA har sitt säte i Isle of Man, som inte omfattas av vare sig Luganokonventionen eller Bryssel I-förordningen, varför frågan om huruvida svensk domsrätt föreligger inte kan avgöras genom en direkt tillämpning av bestämmelserna i någon av dessa. HD har emellertid i det inledningsvis angivna rättsfallet uttalat att Luganokonventionen får anses ge uttryck för vad som numera är internationellt vedertagna principer i fråga om kompetenskonflikter mellan domstolar i olika länder. På grund härav, med beaktande av att båda parter är rättssubjekt med hemvist i europeiska stater samt då inga vägande skäl talar däremot, finner tingsrätten att de domsrättsprinciper för försäkringstvister som Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen ger uttryck för bör tillämpas i målet. Av Bryssel I-förordningen art. 9 p. 1 b) följer att talan mot en försäkringsgivare kan väckas vid domstolen i den ort där käranden har hemvist om talan väcks av försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare. BIG, som har sitt hemvist i Umeå kommun, har inte gjort gällande att bolaget väckt talan i egenskap av försäkringstagare, försäkrad eller förmånstagare men att de försäkrade bolagen överlåtit sina rättigheter till BIG. Såsom grunden för käromålet i detta hänseende sålunda angetts anser tingsrätten, utan att ta ställning till den påstådda överlåtelsen som sådan, att BIG i domsrättsfrågan bör behandlas på samma sätt som om BIG varit försäkringstagare eller försäkrad. Det anförda innebär att käromålet kan tas upp till prövning av svensk domstol.

RB innehåller ingen bestämmelse enligt vilken förevarande talan skulle kunna väckas vid just Umeå tingsrätt. Svensk lag innehåller inte heller någon bestämmelse enligt vilken talan skulle kunna väckas vid annan svensk underrätt. Vid sådant förhållande får, mot bakgrund av innehållet i nyss nämnd artikel i Bryssel I-förordningen, Umeå tingsrätt anses vara laga domstol.

Tingsrätten, som också ogillade andra av IOMA åberopade grunder för avvisningsyrkandet, lämnade detta utan bifall.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Kjell Persson, hovrättsrådet Kristina Johnsson, referent, och adjungerade ledamoten rådmannen Hans Sundberg) anförde i beslut den 30 december 2005, såvitt gällde frågan om domsrätten:

Bakgrund och parternas talan vid tingsrätten m.m.

Av vid tingsrätten och i hovrätten ingivna handlingar framgår följande.

BIG, Bättre Inköp i Grupp Aktiebolag (nedan BIG) har bedrivit verksamhet som gemensamt marknadsförings- och inköpsbolag för en grupp företag inom elektronik- och vitvarubranschen, den s.k. BIG-kedjan. BIG har inte bedrivit någon återförsäljarverksamhet mot konsumenter. I samband med BIG-kedjans tioårsjubileum genomfördes i slutet av 1991 och början av 1992 en särskild jubileumskampanj. Kampanjen innebar att butikerna inom BIG-kedjan lämnade erbjudanden om köp av vissa utvalda varor, varvid kunderna gavs möjlighet att genom ett särskilt ansökningsförfarande få tillbaka det belopp som de handlat för efter tio år. Inför kampanjen förekom kontakter mellan ett svenskt försäkringsmäklarföretag, LE G. Försäkringskonsult AB, och en brittisk mäklare. Genom den brittiske mäklaren kom BIG, via det svenska försäkringsmäklarföretaget, i kontakt med Isle of Man Assurance Limited (nedan IOMA).

BIG yrkade i ansökan om stämning, som inkom till Umeå tingsrätt den 18 november 2002, att IOMA skulle förpliktas att till BIG utge ett belopp om 48 295 732 kr jämte viss ränta.

I stämningsansökningen anförde BIG bl.a. följande. I november 1991 träffades med IOMA ett försäkringsavtal som BIG har övertagit i anslutning till att bolaget utställde betalningsförbindelser i form av certifikat till kunderna. Avtalet har bekräftats genom mäklarna och innebär att BIG skall erhålla försäkringsersättning motsvarande de anspråk som innehavare av certifikat framställt mot bolaget, om certifikatsinnehavarna uppfyller de villkor som uppställts vid utgivandet av certifikaten. BIG har erhållit anspråk med belopp motsvarande yrkat belopp. - I anslutning till att kampanjen genomfördes hade den brittiska försäkringsmäklaren bekräftat det avtal om försäkring som tecknats genom översändandet av en handling benämnd cover note. En preliminärt beräknad premie inbetalades i förskott av BIG via mäklarna. De försäkrade hade varit de företag som genomförde säljkampanjen, då dessa inledningsvis skulle ta på sig ansvaret mot sina respektive certifikatinnehavare. IOMA hade dock redan inledningsvis klargjort att bolaget inte ville försäkra säljbolagen individuellt, varför företagen inom BIG-kedjan valde att låta BIG överta såväl ansvaret för certifikatåtagandena som rätten till försäkringsersättning. Försäkringen överläts formlöst till BIG av säljföretagen i samband med att BIG ställde ut de certifikat som ligger till grund för det av BIG framställda kravet. Vid tecknandet av försäkringen var avsikten att IOMA skulle utfärda en ”insurance policy”, ett försäkringsbrev som återgav de fullständiga villkoren för försäkringen. Detta har dock aldrig skett från IOMA:s sida. - Jämlikt art. 8.2 i Luganokonventionen och art. 9 i Bryssel I-förordningen äger försäkringstagaren m.fl. väcka talan vid domstol där försäkringstagaren har sitt hemvist. Isle of Man har dock inte tillträtt Luganokonventionen och är inte bundet av Bryssel I-förordningen. HD (rättsfallet NJA 1994 s. 81) och Arbetsdomstolen (rättsfallet AD 1995 nr 120) har dock uttalat att Luganokonventionen får anses ge uttryck för vad som numera är internationellt vedertaget på domsrättsområdet. Följden av rättsfallet NJA 1994 s. 81 är att svensk domstols behörighet kan utsträckas till att omfatta aktuell tvist även om den gäller en försäkring meddelad av ett försäkringsbolag med hemvist i en icke konventionsansluten stat. Detta särskilt med hänsyn till Isle of Mans nära samhörighet med Storbritannien. I BIG:s fall är Umeå tingsrätt laga domstol jämlikt 10 kap. 1 § RB.

IOMA yrkade i sitt svaromål att BIG:s talan skulle avvisas under åberopande av att Umeå tingsrätt inte var laga domstol, - - -.

I en senare inlaga till tingsrätten anförde BIG bl.a. följande. Avtal kom till stånd genom att de försäkrade bolagen accepterade ett avtal med det innehåll som anges i en till tingsrätten ingiven handling. Accepten skedde genom att en minimi-/depositionspremie erlades. De ursprungliga avtalsparterna var å ena sidan IOMA och å andra sidan ett antal bolag. De försäkrade bolagen har därefter överlåtit sina rättigheter till BIG i anslutning till BIG:s utfärdande av certifikat. Avtalsinnehållet har inte dokumenterats skriftligen på annat sätt än vad som framgår av en handling som rubriceras ”Summary of Cover” och som är en ”cover note”.

- - -.

Den 5 maj 2003 trädde BIG i likvidation efter beslut av bolagsstämman.

- - -.

Yrkanden i hovrätten

- - -.

IOMA har i hovrätten till stöd för överklagandet anfört bl.a. att talan mot IOMA inte har väckts av ”försäkringstagare, den försäkrade eller förmånstagare” (jfr forumbestämmelsen i art. 9.1 b i Bryssel I-förordningen). BIG har yrkat att hovrätten avvisar denna av IOMA i hovrätten framförda omständighet. BIG har därvid anfört att frågan om i vilken roll BIG har väckt talan inte har behandlats vid tingsrätten och att IOMA:s i hovrätten framförda invändning skall avvisas såsom en ny icke tidigare åberopad grund.

Vad parterna anfört i hovrätten

IOMA har som grund för sitt överklagande anfört att svensk domsrätt saknas i målet, att Umeå tingsrätt inte är laga domstol - - -.

BIG har som grund för bestridandet anfört att svensk domsrätt föreligger, att Umeå tingsrätt är behörig - - -.

I hovrätten har en tämligen omfattande skriftväxling ägt rum mellan parterna och de har gett in en mängd utlåtanden m.m.

Hovrätten prövar först frågan om svensk domsrätt föreligger i målet. Hovrätten redogör därför i det följande för vad parterna anfört i hovrätten i denna del men även vad de anfört beträffande frågan om laga domstol, eftersom det som parterna anfört angående denna fråga även har betydelse för bedömningen av huruvida svensk domsrätt föreligger i målet.

De av parterna åberopade rättsutlåtandena av professor Michael Bogdan och universitetsadjunkten Magnus Ödman bifogas hovrättens beslut som bilagorna B-D (här uteslutna; red:s anm.).

IOMA

Svensk domsrätt

Målet rör en tvist mellan IOMA, ett utländskt försäkringsbolag med säte på Isle of Man, och BIG, ett svenskt företag med säte i Umeå. Det är ostridigt att Isle of Man är en egen stat med egen jurisdiktion som inte har tillträtt Luganokonventionen och som inte är bundet av Bryssel I- förordningen.

BIG påstår sig ha fått rätten till försäkring överlåten på sig från de ursprungliga försäkringstagarna. BIG:s påstående att försäkringens rättigheter och skyldigheter har övergått på BIG bestrids. Det bestrids dels att någon sådan överlåtelse har gjorts, dels att en sådan lagligen kan genomföras utan samtycke från IOMA. Samtycke har inte lämnats av IOMA, som inte ens har blivit informerat om den påstådda överlåtelsen.

BIG menar, och tingsrätten har funnit, att ett uttalande av HD i rättsfallet NJA 1994 s. 81 kan läggas till grund för att tillämpa art. 9.1 b i Bryssel I-förordningen, trots att varken Luganokonventionen eller Bryssel I-förordningen gäller i förhållande till Isle of Man. Enligt nämnda artikel kan talan mot en försäkringsgivare som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat vid domstolen där käranden har hemvist om talan väcks av försäkringstagare, den försäkrade eller en förmånstagare. IOMA har inte hemvist i en medlemsstat och det är inte heller försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare som har väckt talan mot IOMA.

Rättsfallet NJA 1994 s. 81 rörde frågan vem av två svenska rättssubjekt med hemvist i Sverige som hade bättre rätt till ett i utlandet sökt patent. Efter att först ha hänvisat till art. 2 och art. 16.4 i Luganokonventionen uttalade HD ”Luganokonventionen får anses ge uttryck för vad som numera är internationellt vedertaget i fråga om kompetenskonflikter mellan domstolar i olika länder. Svensk domstols behörighet bör därför kunna utsträckas till att omfatta en tvist av här aktuellt slag även om den gäller en patentansökan i en icke konventionsansluten stat.”

Art. 2 i Luganokonventionen är dess huvudregel och anger att talan skall väckas i den stat där svaranden har sitt hemvist. Art. 16.4 anger att talan i vissa patentmål, dock inte om saken rör bättre rätt, skall väckas i den konventionsstat där registrering eller deposition har ägt rum. Art. 4 i Bryssel I-förordningen anger att om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag. Frågan blir därför om svensk lag numera, på grund av nämnda uttalande från HD, innebär att ett företag med domicil i Sverige som påstår sig ha övertagit rättigheterna enligt en försäkring från de försäkrade, vid sitt hemvistforum kan stämma en utländsk försäkringsgivare (det må vara en europeisk, nord- eller sydamerikansk, asiatisk eller afrikansk) alldeles oavsett om dennes hemvistland har tillträtt Luganokonventionen eller Bryssel I-förordningen. IOMA bestrider att så är fallet.

Om Bryssel I-förordningen numera kan tillämpas såsom autonom svensk rätt på domsrättsområdet är den, till skillnad mot vad som var fallet i rättsfallet NJA 1994 s. 81, inte tillämplig i förevarande fall. Luganokonventionen medförde under de omständigheter som förelåg i rättsfallet NJA 1994 s. 81 behörighet för svensk domstol enligt art. 2 eftersom svaranden var bosatt i Sverige. I förevarande fall har svaranden säte på Isle of Man och av art. 9 framgår uttryckligen att den endast gäller då svaranden har hemvist i en medlemsstat.

Om art. 9.1 b i Bryssel I-förordningen skulle tillämpas som autonom svensk domsrättsregel oavsett var svaranden är bosatt innebär detta att svenska domstolar skulle ha givits universell behörighet i försäkringsmål där försäkringsgivaren är svarande. Med den syn på art. 9 i Bryssel I-förordningen som BIG har beträffande behörigheten - att svensk domstols behörighet gäller även när käranden påstår sig ha övertagit försäkringsavtalet från den försäkrade, försäkringstagaren eller förmånstagaren - kommer den att bli i det närmaste obegränsad och riskera att svenska rättssubjekt utnyttjas som s.k. processtorpeder.

Avgörande för frågan om Bryssel I-förordningen kan tillämpas då båda parter har hemvist i Europa bör vara att båda parter har hemvist i en konventionsstat. Något annat har HD inte godtagit. Som framgår av Michael Bogdans rättsutlåtande skulle det rimma illa med det förutsebarhetskrav som upptas i ingressen att skilja mellan olika länder utanför medlemsstaternas krets beroende på vilket avstånd de befinner sig eller hur pass mycket dess rättsordning skiljer sig från Sveriges.

Av HD:s uttalande i rättsfallet NJA 1994 s. 81 framgår att en förutsättning för att Luganokonventionen skall tillämpas är att det rör sig om en kompetenskonflikt. I förevarande fall föreligger inte någon reell konflikt eftersom saken kan prövas av domstolarna på Isle of Man. Om svensk domstol skulle finna sig behörig att pröva frågan genom att sträcka ut svensk domsrätt medverkar den i stället till att tillskapa en kompetenskonflikt med de risker för motstridiga domslut och erkännande- och exekutionsproblem en sådan alltid medför.

Det är självklart att HD:s uttalande i rättsfallet NJA 1994 s. 81 inte innebär att Luganokonventionen och numera Bryssel I-förordningen med automatik kan läggas till grund för att sträcka ut svensk domsrätt i alla de frågor som omfattas av dem alldeles oavsett var parterna har sitt hemvist. Som Michael Bogdan pekar på i sitt rättsutlåtande måste man för varje domsrättsregel noga undersöka om det finns skäl att tillämpa den i situationer som inte omfattas av ordalydelsen. Efter att ha analyserat de grundläggande syftena bakom Bryssel I-förordningen och de avgränsningssvårigheter som uppstår om art. 9.1 b skulle tillämpas i fall som det förevarande, drar Michael Bogdan slutsatsen att svensk domstol inte är behörig att döma i den mot IOMA väckta talan med stöd av detta stadgande.

Laga domstol

Umeå tingsrätt är inte laga domstol. I rättsfallet NJA 1994 s. 81 tog HD Luganokonventionens regler till utgångspunkt för att utsträcka svensk domsrätt. Däremot lades bestämmelserna i nämnda konvention inte till grund för att tillskapa lokalt forum. I stället gjordes en analogi till 65 § patentlagen i den lokala forumfrågan. Rättsfallet NJA 1994 s. 81 ger därför inte stöd för att Umeå tingsrätt är behörigt forum med stöd av art. 9.1 b Bryssel I-förordningen. De förutsättningar som krävs för att tillskapa forum med stöd av en analog eller extensiv tillämpning av lagfästa forumregler är inte uppfyllda.

En genomgång av de rättsfall där RB:s forumregler eller särskilda forumregler tillämpats analogt eller extensivt - rättsfallen NJA 1980 s. 188, NJA 1985 s. 832, NJA 1989 s. 143 och RH 125:84 - visar att en gemensam nämnare för dessa och det avgörande argumentet för att en bestämmelse om lokalt forum har tillämpats trots att situationen egentligen inte omfattats av lagrummets ordalydelse, är att det funnits risk för s.k. déni de justice, dvs. att en part riskerar att inte få sin sak prövad. Risk för déni de justice innebär att det föreligger en s.k. negativ kompetenskonflikt. En negativ kompetenskonflikt föreligger när inget lands domstolar finner sig behöriga att pröva saken. En kompetenskonflikt kan också vara positiv, dvs. när flera länders domstolar anser sig behöriga att pröva en sak. Kompetenskonflikter anses i görligaste mån böra undvikas. En positiv kompetenskonflikt medför risk för motstridiga domslut och problem hänförliga till erkännande och verkställighet av domar. En negativ kompetenskonflikt medför risk för déni de justice.

En förutsättning för att ta forum med stöd av analogier till eller extensiva tolkningar av lagfästa forumregler är att det föreligger risk för en negativ kompetenskonflikt. I förevarande fall föreligger inte någon negativ kompetenskonflikt eftersom saken kan prövas av domstolarna på Isle of Man.

Det går inte att generellt tillämpa alla Bryssel I-förordningens regler, särskilt inte art. 9.1 b. Michael Bogdan har i sitt utlåtande pekat på det orimliga i att utvidga tillämpningsområdet för förordningen utanför medlemsstaternas krets och den inre marknaden och att en sådan tilllämpning vore att göra våld på det grundläggande kravet på förutsebarhet som Bryssel I-förordningens regler måste uppfylla. Hans slutsats är att nämnda artikel inte kan användas för att ta forum i Umeå med avseende på den av BIG mot IOMA väckta talan. Den gräns som tingsrätten tycks ha dragit, att det går bra att tillämpa Bryssel I-förordningen när båda parter har hemvist i Europa, framstår i ljuset av det sagda som högst godtycklig och saknar stöd.

Det finns även andra starka skäl för att anse svensk domsrätt utesluten och att inte godta Umeå tingsrätt som laga forum. Förutom att IOMA inte har hemvist i en medlemsstat, är det heller inte försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare som är kärande i förevarande mål. Kärande är ett bolag som påstår sig ha övertagit rätten till försäkringsersättning. EG-domstolen har i domen i målet C-89/91 slagit fast att den rätt för konsumenter att väcka talan vid sitt hemvistforum som finns enligt art. 13 i 1968 års Brysselkonvention inte kan utsträckas till att tillkomma annan än den konsument som är part i det aktuella köpeavtalet. Således ansågs den som hade övertagit konsumentens rättigheter inte ha rätt att väcka talan vid sitt hemvistforum enligt art. 13.

Det finns inte utrymme för en analogisk tillämpning av art. 9.1 b i Bryssel I-förordningen. Bestämmelsen har i praxis tillämpats restriktivt (se EG-domstolens dom i mål C-89/91), varvid det har ansetts att den som har övertagit rättigheterna enligt ett avtal inte har rätt att väcka talan vid sitt hemvistforum. Syftet med den aktuella bestämmelsen är att skapa ett skydd för försäkringstagaren. I nu aktuella fall föreligger inte de förhållandena som bestämmelsen genom sitt ändamål skall skydda och därför saknas stöd för en analogi. Det bestrids att BIG skulle vara i behov av eller ha rätt till något särskilt skydd.

BIG

Svensk domsrätt

Det vitsordas att Isle of Man är en egen stat med egen jurisdiktion som inte har tillträtt Luganokonventionen och att Isle of Man inte är bundet av Bryssel I-förordningen. Det vitsordas vidare att försäkringsgivaren inte har hemvist i en medlemsstat, något som emellertid är irrelevant.

BIG hävdar att den aktuella försäkringens rättigheter och skyldigheter har övergått på BIG. Det är således inte ostridigt att ”försäkringstagaren, den försäkrade eller förmånstagaren” inte har väckt talan.

HD har uttalat att de regler som kommer till uttryck i Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen ger uttryck för vad som är internationellt vedertaget på domsrättsområdet. Slutsatsen som BIG dragit, vilket tingsrätten instämt i, är att den svenska interna rätten har samma innehåll som Luganokonventionen respektive Bryssel I-förordningen, dvs. de regler som anges i dessa gäller även i de fall där det inte föreligger en konvention med motpartens hemland.

Uttalandet av HD i rättsfallet NJA 1994 s. 81 kan läggas till grund för att tillämpa art. 9.1 b Bryssel I-förordningen, trots att varken Luganokonventionen eller Bryssel I-förordningen gäller i förhållande till Isle of Man. BIG:s uppfattning är att svensk lag innebär, på grund av uttalandet av HD, att ett företag med domicil i Sverige som påstår sig ha övertagit rättigheterna enligt en försäkring från de försäkrade, vid sitt hemvistforum kan stämma en utländsk försäkringsgivare alldeles oavsett om dennes hemvistland har tillträtt Luganokonventionen eller Bryssel I- förordningen.

Som framgår av art. 2 i Luganokonventionen är huvudregeln att hemvistet är avgörande för var talan skall väckas. IOMA önskar dock bortse från att HD:s allmänna uttalande har längre räckvidd än att bara motivera att svensk domstol är behörig i det särskilt prövade fallet.

IOMA:s påstående, att om art. 9.1 b i Bryssel I-förordningen tillämpas som autonom svensk domsrättsregel oavsett var svaranden är bosatt skulle det innebära att svenska domstolar givits universell behörighet i försäkringsmål där försäkringsgivaren är svarande, är inte korrekt. Till skillnad från huvudregeln, dvs. att svarandens förhållanden avgör, är det avgörande för svensk domstols behörighet förhållandena på kärandesidan. Någon universell behörighet för tvister där försäkringsgivaren är svarande uppkommer således inte. BIG bestrider att den tolkning av HD:s uttalande som BIG förordar innebär att det öppnas möjlighet för s.k. processtorpeder. I det aktuella fallet finns det en anknytning till landet som omfattar betydligt fler omständigheter än att enbart bosättning och säte i Sverige föreligger. Varken rättsfallet NJA 1994 s. 81 eller aktuellt fall innebär hinder mot att, om sådant förekommer, motverka utnyttjandet av processtorpeder. Det faktum att det i förevarande fall rör sig om två europeiska stater gör att möjligheten att förutse regelns tilllämpning kan anses vara högre för part från t.ex. Isle of Man. Isle of Mans rättsordning är nära ansluten till den brittiska, vilket gör att förekomsten av regeln är känd och dess tillämpning inte kan anses oförutsebar.

Kompetenskonflikter kommer alltid att potentiellt föreligga när det finns möjlighet att pröva en sak i flera länder. Det innebär att den ofta riskerar att uppstå när två parter från olika länder tvistar. Det anförda argumentet om att inte tillskapa kompetenskonflikt torde innebära att Sverige mycket ofta skall acceptera utländsk domstols företräde. Det torde t.ex. gälla om svaranden kan visa att en utländsk domstol är beredd att pröva målet och det inte finns någon uttrycklig rättsregel som ger den svenska domstolen behörighet. I ett antal fall finns det inte någon uttrycklig regel, eller i vart fall finns det utrymme för tveksamhet, vilket innebär att den framställda tankegången - om den har bärkraft - utgör kraftig inskränkning i svenska domstolars behörighet. Det är inte fråga om att nu ”tillskapa” en kompetenskonflikt, eftersom HD genom sitt uttalande klargjort svensk rätts ståndpunkt.

IOMA har anfört att HD:s uttalande i rättsfallet NJA 1994 s. 81 inte innebär att Luganokonventionen och numera Bryssel I-förordningen, med automatik kan läggas till grund för att sträcka ut svensk domsrätt i alla de frågor som omfattas av dem alldeles oavsett var parterna har sitt hemvist. IOMA har hänvisat till vissa uttalanden i ett rättsutlåtande av Michael Bogdan. BIG å sin sida hänvisar i denna del till utlåtandena av doktoranden Magnus Ödman. Det kan dock noteras att Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen inte sträcker ut ”svensk domsrätt i alla de frågor som omfattas av dem oavsett var parterna har sin hemvist”. En förutsättning för att de skall kunna tillämpas är att det finns en relevant länk till Sverige. Michael Bogdan och Magnus Ödman synes dock eniga om att reglerna inte kan inverka inskränkande på den kompetens svensk domstol har enligt intern rätt.

Laga domstol

BIG instämmer inte i vad IOMA påstått om att de viktiga rättsfall där RB:s eller särskilda forumregler tillämpats analogt eller extensivt skulle utvisa att en gemensam nämnare för dessa är att det funnits risk för s.k. déni de justice. Frågan om déni de justice torde vara ett folkrättsligt spörsmål innebärande att en person inte får sin rätt prövad trots att denne folkrättsligt sett borde få detta. Sannolikt finns det fall av negativ kompetenskonflikt utan att déni de justice föreligger. Det kan konstateras att rättsfallen NJA 1980 s. 188 och RH 125:84 avsett tolkning av prorogationsklausuler och därmed egentligen inte vilken behörighet som svensk intern rätt ger. Rättsfallet 1989 s. 143 synes ha innebörden att om behörighet föreligger för en viss talegrund, kan behörighet analogivis ges för en närliggande talegrund. Det sist omnämnda fallet har inte överhuvudtaget berört förhållanden som ger möjlighet att anta att HD:s utvidgning har grundat sig på negativ kompetenskonflikt.

Det vitsordas att déni de justice inte föreligger i detta fall.

Behörighetsfrågan - i brist på konvention - avser vilka interna regler Sverige som en stat har i fråga om behörighet att pröva tvister. Part som träffar avtal med svenskt rättssubjekt måste därför alltid räkna med möjligheten att svensk domstol pga. interna regler eller konvention anser sig behörig att pröva en tvist mellan parterna. Förutsebarheten som omtalas i ingressen har varit motivet för att skapa Bryssel I-förordningen och dess kollisionsregler. Bryssel I-förordningen är ett väl spritt och prövat regelverk som ökar förutsebarheten av hur domstolarna kommer att bedöma kollisionsfrågor. Det område som inte omfattas av nämnda förordningar eller Luganokonventionen hamnar dock under den interna rätten, som inte alltid är uttryckt i lagstiftning eller har kommit till prövning i praxis. Genom det uttalande som HD gjort, har dock klarhet skapats. Sverige tillämpar reglerna i konventionen respektive förordningen mot såväl deltagande länder som övriga. Därmed har HD:s ställningstagande gjort den svenska interna rätten avsevärt mycket mer förutsebar än tidigare.

EG-domstolens avgörande i målet C-89/91 saknar relevans. EG-domstolen har endast konstaterat att ett företag inte kan åberopa de särskilda regler som finns avseende mål där konsument är part. Den regel i Bryssel I-förordningen som BIG anser är analogivis tillämplig omfattar såväl privatpersoner/konsumenter som, oberoende av storlek, företag. Det finns således inte något skäl att anta att ett partsbyte i avtalet skulle innebära ett upphörande av rätten att åberopa bestämmelsen. Regeln i Bryssel I-förordningen/Luganokonventionen har inte begränsats till viss typ av person, varför den kan utnyttjas av såväl företag som privatperson. Bakgrunden till regeln synes vara såväl skyddsaspekter som att skadefall oftast inträffar i försäkringstagarens/den försäkrades/ förmånstagarens hemvistland. BIG:s uppfattning är att bolaget är försäkringstagare och/eller försäkrad. Detta då avtalet i sin helhet övertagits, dvs. BIG har övertagit säljföretagens roll i avtalet.

Aktuell regel i Bryssel I-förordningen åberopas i sig analogivis och behöver inte bli föremål för en strikt tillämpning enligt dess ordalydelse i Bryssel I-förordningen om så skall ske vid en direkt tillämpning av regeln. Samtliga företag som omfattas av namnuppgiften i covernoten är svenska, varför deras respektive hemvistforum hade varit i Sverige.

Hovrättens skäl

BIG har väckt talan mot IOMA vid Umeå tingsrätt. Tvisten är av privaträttslig natur och eftersom IOMA har säte på Isle of Man har tvisten därtill internationell karaktär. IOMA har gjort gällande att svensk domstol inte är behörig att uppta målet till prövning, dvs. att svensk domsrätt saknas.

Svensk domstols behörighet i mål med internationell anknytning kan grundas antingen på internationella regler om domsrätt eller på inhemska domsrättsregler. Från domsrättsregler skall skiljas forumregler, dvs. bestämmelser som avgränsar de olika svenska domstolarnas inbördes territoriella behörighet i förhållande till varandra.

Vad gäller internationella regler är Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen av intresse i förevarande mål.

Konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, Brysselkonventionen, slöts i Bryssel år 1968 mellan medlemmarna i dåvarande Europeiska Ekonomiska Gemenskapen. Genom Luxemburgprotokollet från år 1971 anförtroddes tolkningen av konventionen åt EG-domstolen. Då även EFTA-staterna hade intresse av att bli delaktiga i konventionen skapades en parallell konvention som slöts år 1988 i Lugano, Luganokonventionen. Innehållsmässigt är konventionerna i princip identiska. Den 1 mars 2002 ersattes Brysselkonventionen av EG- förordningen nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, Bryssel I-förordningen. Brysselkonventionen äger dock fortfarande viss giltighet gentemot Danmark.

Luganokonventionen gäller som svensk lag sedan den 1 januari 1993. För Sveriges del har medlemskapet i Europeiska unionen (EU) även inneburit att Bryssel I-förordningen, som trädde i kraft den 1 mars 2002, skall tillämpas som svensk lag med de inskränkningar i tillämpningsområdet som föreskrivs i förordningens artiklar.

Luganokonventionen är ur svensk domstols synvinkel tillämplig när svaranden har hemvist i en stat som är ansluten till konventionen men som inte är medlem i EU. Bryssel I-förordningen är tillämplig när svaranden har hemvist i en stat som är medlem i EU, med undantag för Danmark.

Isle of Man är en ö belägen i Irländska sjön mellan Irland och Storbritannien. Isle of Man är underställd den brittiska kronan men är inte en del av Storbritannien. Isle of Man är inte anslutet till Luganokonventionen.

Storbritannien är medlem i EU. Då Isle of Man har viss anknytning till Storbritannien finns anledning att beröra frågan om Isle of Mans bundenhet av Bryssel I-förordningen. Bryssel I-förordningens territoriella tillämpningsområde är begränsat på samma sätt som EG- fördragets, vars art. 299 innehåller regler i ämnet. I art. 299.6 c EG anges att fördraget skall tillämpas beträffande Kanalöarna och Isle of Man endast i den utsträckning det är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av den ordning för dessa öar som anges i det fördrag om anslutning av nya medlemsstater till Europeiska ekonomiska gemenskapen och till Europeiska atomenergigemenskapen som undertecknats den 22 januari 1972. I anslutningsfördragets protokoll nr 3, som utgör en integrerad del av akten enligt art. 158, finns bestämmelser om Kanalöarna och Isle of Man. Dessa bestämmelser avser emellertid endast tullar, kvantitativa restriktioner och importåtgärder samt vissa därmed sammanhängande frågor.

Av det anförda följer att varken Luganokonventionen eller Bryssel I- förordningen är direkt tillämplig vad avser Isle of Man.

Vad gäller svenska domsrättsregler inom förmögenhetsrätten finns lagfästa domsrättsregler endast för vissa specialområden. Någon lagfäst domsrättsregel för tvist av nu aktuellt slag finns inte.

När en lagfäst domsrättsregel saknas kan vägledning sökas genom en s.k. analogisk tillämpning av de svenska forumreglerna.

De allmänna forumreglerna inom svensk processrätt finns i 10 kap. RB. I detta kapitel är 1, 3, 4, 5 och 6 §§ av intresse. I 1 § första stycket föreskrivs att laga forum är svarandens hemvist. I förevarande fall har dock svaranden hemvist på Isle of Man. Det har inte gjorts gällande att IOMA har egendom i Sverige, varför 3 § inte är tillämplig. Det framgår inte var det av BIG påstådda försäkringsavtalet har ingåtts, varför 4 § såvitt kan bedömas inte heller är tillämplig. IOMA har inget fast driftställe i Sverige och har inte heller varaktigt uppehållit sig här i landet, varför 5 och 6 §§ inte är aktuella.

Av föregående stycke framgår att ingen av de angivna forumbestämmelserna i 10 kap. RB kan tillämpas analogt som domsrättsregel i förevarande fall.

Enligt huvudregeln i art. 2.1 i Bryssel I-förordningen skall, om inte annat föreskrivs i förordningen, talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap. I art. 4.1 anges att om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag, om inte annat följer av art. 22 och 23, vilka nu inte är av intresse. Enligt art. 9.1 kan talan mot en försäkringsgivare som har hemvist i en medlemsstat väckas vid a) domstolarna i den medlemsstat där han har hemvist, eller b) i en annan medlemsstat, vid domstolen i den ort där käranden har hemvist om talan väcks av försäkringstagare, den försäkrade eller en förmånstagare, eller c) om han är en samförsäkrare, vid den domstol i en medlemsstat där talan har väckts mot huvudförsäkringsgivaren. Luganokonventionen innehåller motsvarande regler som art. 9.1 a och c. När det gäller art. 9.1 b i förordningen anges i den motsvarande bestämmelsen i Luganokonventionen (art. 8) att talan mot en försäkringsgivare som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i annan konventionsstat, vid domstol i den ort där försäkringstagaren har hemvist.

BIG har gjort gällande att art. 9.1 b Bryssel I-förordningen skall tilllämpas i detta mål.

Frågan om svensk domstols behörighet i tvist med internationell anknytning har prövats av HD i bl.a. rättsfallet NJA 1994 s. 81 och av Arbetsdomstolen i rättsfallet AD 1995 nr 120.

Den fråga som HD hade att ta ställning till var om sammanläggning jämlikt 14 kap. 7 a § RB av två mål kunde ske. Det ena målet gällde en tvist mellan en förutvarande arbetsgivare och en arbetstagare om bättre rätt till utländska patentansökningar. Parallellt med denna rättegång pågick en rättegång vid annan svensk domstol rörande en tvist mellan samma parter om bättre rätt till patentansökt uppfinning enligt svensk patentansökan. Patentansökningarna avsåg samma uppfinning. En förutsättning för att målen kunde förenas i en rättegång vid en av domstolarna var att den tingsrätt där målen skulle förenas var behörig och att samma rättegångsform var tillämplig för respektive tvist. Det var inte upplyst i målet i eller för vilka främmande länder patent sökts för uppfinningen. HD konstaterade att svensk domstols behörighet i mål om rätten till en i utlandet gjord ansökan om patent inte är generellt reglerad i svensk internationell processrättslig lagstiftning. HD anförde att det av Luganokonventionen framgår att talan rörande tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare angående bättre rätt till en i en konventionsstat patentsökt uppfinning skall väckas vid domstol i den stat där svaranden har hemvist. HD uttalade därvid att ”Luganokonventionen får anses ge uttryck för vad som numera är internationellt vedertagna principer i fråga om kompetenskonflikter mellan domstolar i olika länder. Svensk domstols behörighet bör kunna utsträckas till att omfatta en tvist av här aktuellt slag även om den gäller en patentansökan i en icke konventionsansluten stat”. Svensk domstol ansågs således behörig att pröva tvisten såvitt avsåg även de utländska patentansökningarna.

I målet vid Arbetsdomstolen förde ett svenskt fackförbund skadeståndstalan mot ett danskt flygbolag. Det danska bolaget invände att svensk domstol saknade domsrätt i tvisten. Arbetsdomstolen fann med hänvisning till en regel i Luganokonventionen rörande tvister avseende anställningsavtal att svensk domsrätt förelåg. Av rättsfallet framgår att Sverige, när talan väcktes, var bundet av Luganokonventionen men inte av Brysselkonventionen. Danmark var bundet av Brysselkonventionen men inte av Luganokonventionen. Arbetsdomstolen fastslog att målet rörde en arbetstvist i den mening som avsågs i art. 5.1 i Luganokonventionen och uttalade, med hänvisning till rättsfallet NJA 1994 s. 81, att Luganokonventionen gav uttryck för vad som numera är internationellt vedertaget på domsrättsområdet. Det förelåg enligt Arbetsdomstolen därför starka skäl för att anta att svenska regler om domsrätt numera innehåller en motsvarande bestämmelse, i vart fall när svaranden har hemvist i Danmark.

I rättsfallet NJA 1994 s. 81 var parternas anknytning till Sverige starkare än vad som är fallet i det nu aktuella målet. I det rättsfallet var både käranden och svaranden svenska rättssubjekt. Svaranden hade således hemvist alternativt säte i Sverige och såvitt kan utläsas gjordes ingen invändning från svarandens sida om att svensk domsrätt saknades beträffande det mål som rörde bättre rätt till de utländska patentansökningarna. I förevarande mål är det frågan om tvist mellan ett svenskt bolag och ett bolag med säte på Isle of Man. Vid tiden för talans väckande i rättsfallet AD 1995 nr 120 var Danmark bundet av Brysselkonventionen medan Sverige å sin sida inte var bundet av Brysselkonventionen men väl av Luganokonventionen. Båda länderna var således bundna av materiellt väsentligen likalydande bestämmelser. Isle of Man är inte anslutet till Luganokonventionen eller bundet av Bryssel I-förordningen.

Vad HD uttalat i NJA 1994 s. 81 och Arbetsdomstolen uttalat i AD 1995 nr 120 kan enligt hovrättens mening inte utan vidare tas till intäkt för att Luganokonventionens respektive Bryssel I-förordningens domsrättsregler alltid kan tillämpas analogt när det inte finns någon lagfäst domsrättsregel eller när förutsättningarna för en analogisk tillämpning av svenska forumregler saknas.

I Bryssel I-förordningen anges att behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist samt att det alltid måste kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning.

Förutsebarhet är av stor betydelse för parts möjligheter att bedöma konsekvenserna av en internationell affärsförbindelse. Huvudregeln i såväl RB som i Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen är att talan skall väckas där svaranden har sitt hemvist. Denna regel överensstämmer väl med kravet på förutsebarhet. Den torde även vara internationellt vedertagen. Som Michael Bogdan angivit i sitt utlåtande var Sverige vid tiden för den, i det nu aktuella målet, omtvistade överenskommelsen inte anslutet till vare sig Brysselkonventionen eller Luganokonventionen. Ingen av parterna kan således vid den tiden haft skäl att utgå från att svensk domstol, vid en eventuell tvist mellan dem, med hänvisning till någon av dessa konventioner skulle vara behörig att pröva en av BIG mot IOMA väckt talan.

I målet är ostridigt mellan parterna att risk för déni de justice inte föreligger i förevarande fall.

Det kan vidare konstateras att en analogisk tillämpning av Bryssel I- förordningens art. 9.1 b inte medför att reglerna om erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden i förordningen därigenom också är tillämpliga.

Hovrätten finner vid en samlad bedömning att det saknas förutsättningar för tillämpning av Luganokonventionens och Bryssel I-förordningens regler analogt i förevarande mål. Inte vare sig vad BIG anfört om att bolaget trätt i försäkringstagarnas ställe eller det förhållandet att Isle of Man är beläget i Europa förändrar denna bedömning.

Sammanfattningsvis är varken Luganokonventionen eller Bryssel I- förordningen direkt tillämplig i förhållande till Isle of Man. Någon svensk lagfäst domsrättsregel finns inte för tvist av det aktuella slaget och någon svensk forumregel som skulle kunna tillämpas analogt finns inte heller. Enligt hovrättens mening saknas förutsättningar för en analogisk tillämpning av Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen. Svensk domstol saknar därmed domsrätt för prövning av den mellan BIG och IOMA aktuella tvisten. Tingsrättens beslut skall således undanröjas och den av BIG vid tingsrätten väckta talan avvisas.

- - -.

Domslut

Hovrättens avgörande

- - -.