AD 1995 nr 121

Parter:

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet; Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund; Pripps Bryggerier, Aktiebolaget

Nr 121

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet

mot

Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och Aktiebolaget Pripps Bryggerier i Bromma.

Mellan Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund (LAF) och Svenska Livsmedelsarbetareförbundet (Livs) gäller kollektivavtal. AB Pripps Bryggerier är medlem i LAF.

Bolaget framställer öl och läskedrycker vid anläggningar i Stockholm och Göteborg. Produkterna distribueras därifrån bl.a. till bolagets omkring 20 depåer ute i landet för vidaredistribution lokalt. En av depåerna finns i Mora. Bolaget har ca 3 000 anställda, varav omkring 20 arbetar vid depån i Mora.

M.H., medlem i Livs, anställdes år 1975 hos bolaget som utkörare vid depån i Mora. Han avskedades den 19 januari 1995. Som skäl för avskedandet angav bolaget att han den 14 december 1994 olovligen hade tillgripit minst fyra kartonger starköl ur lagret vid depån.

Avskedandet har lett till tvist mellan parterna. Sedan denna inte kunnat lösas vid lokala och centrala tvisteförhandlingar har Livs väckt talan vid arbetsdomstolen mot LAF och bolaget.

Livs har - som dess talan slutligt bestämts - yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara avskedandet av M.H. samt förplikta bolaget att till honom betala dels lön med 5 931 kr för januari, med 15 033 kr per månad för februari - juli och med 11 862 kr för augusti 1995, dels allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen med 75 000 kr. På lönebeloppen har yrkats ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen på varje månadsbelopp fr.o.m. den första i den påföljande månaden och på det allmänna skadeståndet ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen fr.o.m. dagen för delgivning av stämningsansökningen, allt tills betalning sker.

LAF och bolaget har bestritt yrkandena. För det fall att avskedandet skulle befinnas ogrundat har de vitsordat skäligheten i och för sig av löne- och ränteyrkandena men hemställt att yrkat allmänt skadestånd måtte jämkas, i första hand till noll.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Skiss över bolagets lager vid depån i Mora, se Domsbilaga 1 (uteslutes här). (Skissen upprättad efter förlaga som ingetts vid huvudförhandlingen. När i det följande talas om "passagen mellan tomgodsutrymmet och lagret" avses passagen genom Grind nr 1 och Grind nr 2).

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Livs

M.H. har under huvuddelen av sina 20 anställningsår som utkörare vid depån i Mora kört ut öl och läskedrycker till kunder som livsmedelsaffärer, bensinstationer, restauranger och systembolaget i Mora. Han har i sitt arbete haft hand om bolagets pengar under redovisningsansvar och han har alltid skött sitt arbete prickfritt.

Onsdagen den 14 december 1994 körde M.H. två turer före lunch. Efter den andra turen återkom han till depån någon gång mellan kl. 12.30 och 12.45. Vid depån hålls lunchrast mellan kl. 12.00 och 13.00. Han backade upp sin täckta lastbil, en Coca-Colabil, mot en av car-portarna vid utlastningen och tömde därefter lastbilen på tomglas som han ställde i utrymmet för tomgods. Han använde därvid en gaffeltruck som man kör stående på trucken. Han var inte någon gång inne i lagret utan arbetade enbart i tomgodsutrymmet. Sedan han hade lastat ur tomglasen körde han lastbilen till kontoret, parkerade där och redovisade förmiddagens körningar inne på kontoret. Det visade sig att han inte behövde göra någon ytterligare körning den dagen. Han körde då först lastbilen till depåns smedja, där han bytte glödlampa i en av bilens strålkastare. Därefter ställde han in lastbilen i depåns garage, beläget ca 150 meter från kontoret. I garaget hade han sin egen bil, som han ställt där för att torka en vattenskada i kupen. Efter att ha arbetat en stund med sin bil körde han hem. Det hade då gått ungefär en timma sedan han anlände till depån.

Omkring kl. 15.30 blev M.H. uppringd i sitt hem av depåchefen R.U., som bad honom komma till depån. De träffades där någon timma senare, varvid även en företrädare för Livs-klubben var närvarande. M.H. fick veta att han anklagades för att under lunchrasten samma dag ha varit inne i depåns lager och tillgripit några kartonger starköl av märket Tuborg Guld. Tillgreppet skulle ha skett i samband med att han ställde in tomglas i utrymmet för tomgods. M.H. blev upprörd och tillbakavisade anklagelsen. Han hade vid tillfället över huvud taget inte varit inne i själva lagret. När han nekade till anklagelsen blev R.U. arg och hotade med polisanmälan och rättegång.

Torsdagen den 15, fredagen den 16 och måndagen den 19 december arbetade M.H. som vanligt. Onsdagens händelser togs inte upp med honom. När han slutade sitt arbete på måndagen blev han emellertid inkallad till R.U., som meddelade att han skulle bli avskedad med en veckas lön. Livsklubben varslades och efter varselöverläggningar avskedades M.H. den 19 december 1995.

Bolaget hade den 16 december gjort polisanmälan om det påstådda tillgreppet av starköl. Förundersökning hade inletts och polisförhör hade hållits med bl.a. VVS-teknikern M.N., som påståtts under ett tillfälligt arbete vid depån ha sett M.H. utföra tillgreppet. Polisutredningen pågick alltjämt vid avskedandet. Samma dag som den lokala tvisteförhandlingen hölls, den 31 januari 1995, beslöt åklagaren emellertid att lägga ned förundersökningen med motiveringen att brott inte kunde styrkas.

Bolaget har trots åklagarens nedläggningsbeslut vidhållit avskedandet och hävdat att M.H. den 14 december i depåns lager tillgripit minst fyra kartonger med Tuborg Guld. Bolaget har alltså, till skillnad från åklagaren, trott mera på den tillfällige besökaren M.N. än på en trotjänare med 20 års prickfri anställning. Bolagets bedömning är felaktig. M.H. har inte gjort sig skyldig till det påstådda tillgreppet och bolaget har följaktligen inte haft skäl för att avskeda honom. Avskedandet skall därför ogiltigförklaras och bolaget bör förpliktas att till M.H. utge ett allmänt skadestånd för sitt brott mot anställningsskyddslagen.

LAF och bolaget

Vid depån i Mora lagras öl och läsk som skall distribueras inom regionen. I lagret finns bl.a. flera sorters starköl. Försäljningen av starköl, som svarar för en stor del av bolagets omsättning, kräver tillstånd av myndighet. Starköl är en mycket stöldbegärlig vara och bolaget har haft problem med oförklarat svinn, bl.a. i Mora. På grund därav har vissa särskilda åtgärder vidtagits vid depån. Bl.a. hålls själva lagerlokalen, där starkölet förvaras, låst under lunchrasten mellan kl. 12 och 13. Låsningen innebär att man inte utan nyckel kan komma in i lagerlokalen annat än via kontoret. Utkörare som kommer till depån när lagret är låst kan komma in i utrymmet för tomgods och utlastning genom en dörr som de har nyckel till. Grind nr 1 och grind nr 2 är emellertid låsta - eller i vart fall en av dem - så att man från tomgodsutrymmet inte kan komma in i lagret. Utkörarna får inte själva ta ut varor ur lagret, utan arbetet därmed sköts av lagerpersonalen.

Onsdagen den 14 december 1994 utförde M.N. och ytterligare en tekniker från ett VVS-företag i Malung arbeten i Mora-depåns lokaler. När lagerchefen Ö.O. kl. 12.30-12.40 hade återkommit till depån efter sin lunch ute i Mora och satt i konferensrummet invid kontoret kom M.N. dit. Han hade arbetat inne i det s.k. returrummet i tomgodsutrymmet och skulle fortsätta med arbete vid hyllan inne i lagret. Han bad därför att Ö.O. skulle öppna passagen mellan tomgodsutrymmet och lagret. Ö.O. svarade att han egentligen inte ville göra det och förklarade även varför passagen hölls låst, men följde sedan med M.N. och öppnade den enda av grindarna som vid tillfället var stängd och låst, grind nr 2. Ö.O. återvände sedan till konferensrummet.

Medan M.N. alltjämt befann sig i returrummet såg han hur en man i bolagets utkörarklädsel - en man som han senare har identifierat som M.H. - kom med lastbil till utlastningen och lastade ur tomglas som han ställde i tomgodsutrymmet. Han använde därvid en truck av en typ som föraren står på. Efter urlastningen svängde M.H. in med trucken genom grindarna till lagret. M.N. gick efter för att börja sitt arbete vid hyllan inne i lagret. När han kom dit såg han hur M.H. lastade ölkartonger på truckgafflarna. M.H. fick syn på M.N. och hajade till, men fortsatte med att köra trucken med ölkartongerna tillbaka mot utlastningen. M.N. gick efter och såg då att ölkartongerna stod inne i lastbilens skåpflak. Strax därefter stängdes car-porten och lastbilen kördes iväg.

När Ö.O. vid lunchrastens slut återvände till lagret träffade han M.N., som berättade att en man hade varit inne i lagret och tagit "dricka". Ö.O. reagerade först inte särskilt på detta. Efter en stund sökte han dock upp M.N. och frågade, vad som hade tagits och var. M.N. visade då på kartongerna med starköl av märket Tuborg Guld. Vidare beskrev han utseendet på den person som hade varit inne i lagret, men Ö.O. kunde inte på grund därav identifiera denne. När han kom in på sin expedition fick han emellertid se M.H:s Coca-Colabil utanför kontoret och förstod då, att den man som M.N. beskrivit var M.H.. Ö.O. gjorde därefter en inventering och fann att det fattades sju kartonger Tuborg Guld i lagret. En av dessa kunde han omgående lokalisera men övriga sex saknades; de saknades alltjämt vid den ordinarie inventering som sedermera gjordes i slutet av december.

Ö.O. avvaktade efter sin inventering att depåchefen R.U. skulle återkomma till depån. När det skedde, kl. 14.15-14.30, rapporterade Ö.O. vad som hade hänt. R.U. talade med M.N., som berättade att han hade sett en man i bolagets utköraruniform hämta starköl inne i lagret.

På grund av M.N:s uppgifter och med sin kännedom om depåns lastbilar och om var de befann sig kunde även R.U. konstatera att det var M.H. som hade iakttagits i lagret. Efter att ha samrått med bolagets personalchef kallade R.U. därför Livs-klubbens ordförande och M.H. till ett möte på kontoret samma dag. Vid detta möte konfronterades M.H. med M.N:s och Ö.O:s uppgifter. M.H. bekräftade att han hade varit vid depån vid ifrågavarande tid men nekade till att ha varit inne i lagret och tagit något. Ett par dagar senare, fredagen den 16 december 1994, polisanmälde R.U. det inträffade. Därefter underrättades M.H. och varslades Livs om att bolaget avsåg att avskeda honom. Efter varselöverläggningar verkställdes avskedandet den 19 januari 1995.

Förundersökningen mot M.H. lades visserligen ned med motiveringen att brott inte kunde styrkas. M.N. har emellertid känt igen och pekat ut M.H. som den person som han iakttog inne i lagret. Hans uppgifter har framstått som så trovärdiga att bolaget funnit det klarlagt att M.H. vid tillfället tillgripit starköl i lagret.

Enligt bolagets mening måste det anses helt osannolikt att M.N., som inte kände någon enda person vid depån i Mora, sanningslöst skulle beskylla M.H. för stöld. Förklaringen skulle i så fall vara att M.N. själv tillgripit ölkartongerna. Det finns emellertid inget som talar för det. För det första är det obegripligt att M.N. skulle ha tagit en sådan risk och därefter uppmärksammat Ö.O. på att starköl hade försvunnit. Vidare skall nämnas att en kartong med Tuborg Guld väger ca 12 kg och att M.N. över huvud taget inte kan ha haft tid att skaffa undan ett antal sådana kartonger. Den bil som han och hans arbetskamrat använde stod parkerad fullt synlig utanför kontoret.

På grund av att M.N. inte med full säkerhet vågat säga att det var mer än fyra kartonger som tillgreps har bolaget begränsat sig till att påstå att M.H. tillgripit det antalet kartonger. Fyra kartonger med Tuborg Guld har i systembutik ett försäljningsvärde om ca 1 500 kr. Det kan med hänsyn till omständigheterna inte råda tvekan om att M.H:s tillgreppsbrott utgjort laga skäl för avskedandet.

Om domstolen trots allt skulle finna att bolaget inte visat sig ha haft grund för avskedandet måste hänsyn tas till att situationen varit mycket svårbedömd. Bolaget måste därför kunna helt befrias från skyldighet att utge allmänt skadestånd. I vart fall måste ett allmänt skadestånd sättas lägre än som yrkats.

Livs

Det framstår inte som mera sannolikt att M.H. utfört det påstådda tillgreppet än att det finns andra förklaringar. Av vad arbetsgivarparterna själva har uppgett följer att M.H. skulle ha tagit en enorm risk genom att köra in med trucken i lagret och lasta öl. Att passagen mellan tomgodsutrymmet och lagret inte var stängd utgjorde ju ett säkert tecken på att det fanns personal i lagret. Under alla förhållanden kunde Ö.O. eller någon annan ha kommit när som helst. Det är otroligt att M.H. sålunda skulle ha riskerat sin anställning, i synnerhet som det inte har framkommit något som kan tyda på att han haft något särskilt motiv för detta. Han och hans sambo dricker inte starköl hemma. I deras bostad finns två obrutna kartonger starköl som M.H. fått som julgåvor av depåledningen. Han har självfallet aldrig sålt starköl privat. Hans och sambons ekonomi var ordnad och problemfri.

Det finns inslag i M.N:s och Ö.O:s berättelser och agerande som ger upphov till frågetecken. Det är svårt att tro att M.H. kallblodigt skulle ha fortsatt ett tillgrepp, om han såsom M.N. berättat hade upptäckt att han var iakttagen och därvid hajat till. Lika svårt är att tro att M.H. i så fall lugnt skulle ha redovisat på kontoret och bytt glödlampa i strålkastaren innan han ställde in lastbilen i garaget, arbetade en stund med sin egen bil och slutligen lämnade depån först omkring en timme efter det påstådda tillgreppet. - M.N. har vid huvudförhandlingen sagt sig inte kunna minnas hur ölkartongerna stod sedan de enligt honom placerats i lastbilen, men han har sagt sig vara säker på att han såg dem där. Enligt vad han uppgav vid polisförhör hade han emellertid sett att kartongerna i lastbilen stod på en annan truck än den som de körts ut ur lagret på. Han måste därvid ha syftat på den eltruck som står inne i en utkörarbils skåpflak, ansluten till ett laddningsaggregat. Som Livs visat med ett fotografi står den trucken dock så, att man från den utsiktspunkt som M.N. uppgett sig ha haft inte kan se vare sig sex eller fyra ölkartonger som står på truckgafflarna.

Eftersom bolaget ansett sig ha problem med svinn av starköl är det vidare svårt att förstå att Ö.O. inte genast ingrep, när han såg M.H:s lastbil stå utanför kontoret och enligt egen uppgift förstod att det var M.H. som M.N. uppgett sig ha sett. Det hade inte minst legat i M.H:s intresse att Ö.O. då hade begärt att få se vad som fanns i lastbilen. Som det nu blivit kan bolaget visserligen inte styrka sin anklagelse mot M.H.; ett skäl till att förundersökningen lades ned var för övrigt att polisanmälan hade skett så sent att husrannsakan underläts. Med ett omedelbart ingripande från Ö.O:s sida hade M.H. emellertid definitivt kunnat rentvås från varje misstanke.

I M.H:s intresse måste Livs också peka på följande. Depåområdet är varken inhägnat eller bevakat. Utanför dörren till returrummet, vars dörr har ett vanligt patentlås, står alltid en sopcontainer. Det har ingalunda varit omöjligt för den som så önskat att gömma undan några kartonger starköl för avhämtning vid en senare tidpunkt.

Inventeringarna vid depån är inte särskilt tillförlitliga. Dessutom händer det ofta att lagerpersonalen gör fel vid orderplockningen, t.ex. så att en utkörare får med sig betydligt mer av en vara än som beställts. Ö.O. har bekräftat att utköraren i ett sådant fall utan risk skulle kunna lägga beslag på överskottet.

Domskäl

M.H. blev den 19 januari 1995 av bolaget avskedad från sin anställning som utkörare vid bolagets depå i Mora. Tvisten i målet gäller huruvida bolaget haft laga skäl för denna åtgärd. Som grund för avskedandet har åberopats att M.H. onsdagen den 14 december 1994 i depåns lager olovligen tillgripit minst fyra kartonger starköl av märket Tuborg Guld med ett värde av sammanlagt omkring 1 500 kr. Livs och M.H. har bestritt att han gjort sig skyldig till det påstådda tillgreppet.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på Livs begäran M.H. hörts under sanningsförsäkran samt på arbetsgivarparternas begäran vittnesförhör ägt rum med M.N., Ö.O. och R.U..

Bevisskyldigheten för det påstådda tillgreppet vilar på arbetsgivarparterna. Beviskravet kan därvid inte sättas lägre än i ett motsvarande brottmål.

M.H. har beträffande händelserna den 14 december 1994 berättat i överensstämmelse med vad Livs har anfört i sin sakframställning. Han har sålunda bl.a. förklarat att han i samband med urlastningen av tomglas över huvud taget inte var inne i lagret. Han har tillagt att han under uppehållet för urlastningen inte såg någon annan person i lokalerna.

M.N. har uppgett bl.a. följande: Han var relativt nyanställd vid VVS- företaget och hade av sin arbetskamrat fått lära sig vikten av att vid arbete hos andra aldrig röra saker som inte hörde till arbetet eller uppehålla sig på platser där han inte hade att göra. Före den 14 december 1994 hade han varit vid bolagets depå i Mora endast en gång, då de räknade på arbetet. Han kände inte någon av de anställda vid depån, själv bor han i Vansbro. - Han och hans arbetskamrat slutade den 14 december sin lunchrast kl. 12.30. Han fick då söka upp Ö.O. för att be denne öppna passagen mellan tomgodsutrymmet och lagret, så att han kunde komma till arbetsplatsen i returrummet. I samband med att Ö.O. låste upp och öppnade grinden fick M.N. av honom veta att grinden egentligen skulle vara låst för att hindra folk att springa in och ut i lagret där det fanns starköl. M.N. kom därför att känna ett visst ansvar för vad som hände på platsen. - Medan han höll på att avsluta sitt arbete inne i returrummet hörde han den ena car-porten öppnas. Han "tittade fram" och såg att en man i bolagets utköraruniform hade kommit med en lastbil. Mannen började lasta ur tomglas med hjälp av en truck som man står på under körning. - Precis när M.N. skulle gå till hyllan inne i lagret för att arbeta där körde mannen med trucken genom passagen mellan tomgodsutrymmet och lagret in i lagret, så att M.N. kom gående efter. När han kom fram till hyllan såg han mannen stå och lasta ölkartonger på trucken, kanske sex men i alla fall minst fyra kartonger. Mannen fick syn på M.N. och hajade till. M.N. såg honom rakt i ansiktet. Mannen körde sedan trucken med ölkartongerna tillbaka mot platsen där lastbilen stod. M.N. gjorde sig ärende till returrummet, där han fortfarande hade en del verktyg, och såg då ölkartongerna inne i lastbilens skåpflak. Han tyckte att de verkade vara en märkvärdigt liten last för en utkörare. Strax därefter kördes bilen iväg. - Efter en stund kom Ö.O. in på lagret tillsammans med en "kollega". Eftersom M.N. bett att få passagen mellan tomgodsutrymmet och lagret öppnad tyckte han att det var hans skyldighet att berätta vad som hänt. Han var också lite rädd för att "åka dit", ifall det som hänt var något skumt och han inte hade sagt något. M.N. väntade tills han kunde tala med Ö.O. ensam. Han frågade då denne, om bolaget hade körningar med bara fyra eller sex "plattor" öl och berättade att han sett en utkörare hämta detta. - En stund senare kom Ö.O. tillbaka och bad honom peka ut var ölkartongerna hade tagits. Senare på eftermiddagen fick han berätta om sina iakttagelser för R.U.. - Vid den centrala tvisteförhandlingen kände M.N. igen den man som han hade iakttagit. Det var M.H..

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

Av M.H:s egna uppgifter framgår att han ifrågavarande dag och vid den aktuella tiden mellan kl. 12.30 och 13.00 med sin lastbil varit vid tomgodsutrymmet och lastat ur tomglas. Genom utredningen har uteslutits att någon annan utkörare än M.H. skulle ha vid samma tid befunnit sig vid tomgodsutrymmet med sin lastbil. M.H. har bestritt att han vid tillfället över huvud taget varit inne i lagret. Det saknas därför utrymme för antagande att M.N. skulle ha missförstått de iakttagelser som han uppgett sig ha gjort när det gäller M.H:s handlande inne i lagret. M.N:s uppgifter visar i stället, om uppgifterna är sanna, entydigt att M.H. vid det aktuella tillfället på sätt arbetsgivarparterna påstått tillgripit minst fyra ölkartonger ur lagret.

Den enda tänkbara förklaringen till att M.N:s uppgifter skulle vara oriktiga är att han - ensam eller tillsammans med annan - ljugit ihop sin berättelse till den del den gällt vad M.H. haft för sig inne i lagret. Utredningen i målet ger inte minsta anledning till antagande att M.N. skulle ha gjort eller medverkat till något sådant enbart för att skada M.H.. Orsaken måste i så fall i stället vara att M.N. velat dölja egen eller annans stöld av ifrågavarande ölkartonger genom att söka kasta skulden på M.H.. Som arbetsgivarparterna har framhållit framstår en sådan förklaring emellertid som så utomordentligt långsökt och osannolik att den kan lämnas ur räkningen. Den skulle innebära bl.a. att M.N. - i stället för att dölja en stöld - helt opåkallat skulle ha fäst lagerchefen Ö.O:s uppmärksamhet på denna, med uppenbar risk för att bli beslagen med lögn och själv utsättas för misstankar. Det skall slutligen understrykas att det i målet inte heller har framkommit något som gett grund för misstanke att M.N. skulle ha tillgripit eller medverkat till ett tillgrepp av ölkartongerna.

Med hänsyn till det anförda finner arbetsdomstolen det genom M.N:s vittnesmål och övrig utredning ställt utom rimligt tvivel, att M.H. gjort sig skyldig till det påstådda, olovliga tillgreppet av fyra kartonger med starköl av märket Tuborg Guld.

Arbetsdomstolen har i flera tidigare avgöranden haft att ta ställning till frågan om bl.a. avskedande av arbetstagare som har gjort sig skyldiga till tillgreppsbrott (se t.ex. AD 1989 nr 25 och 1990 nr 91). Som domstolen därvid framhållit utgör tillgreppsbrott som riktas mot arbetsgivaren eller begås på arbetsplatsen allvarliga förseelser varigenom den anställde på ett väsentligt sätt åsidosätter sina åligganden (jfr prop. 1981/82:71 s. 72). Rättspraxis innehåller åtskilliga exempel på att ett sådant handlande har bedömts vara så grovt, att arbetsgivaren ansetts berättigad att omedelbart upplösa anställningsförhållandet genom avskedande. Frågan om det i det enskilda fallet finns fog för att skilja arbetstagaren från anställningen genom avskedande beror dock av en samlad bedömning av såväl förhållandena kring själva förseelsen som omständigheterna i övrigt.

Det tillgrepp som M.H. har gjort sig skyldig till har riktat sig direkt mot bolaget/arbetsgivaren, begåtts på arbetsplatsen och avsett starköl till ett inte obetydligt värde, enligt obestridd uppgift ca 1 500 kr. Med hänsyn till M.H:s ålder, arbetslivserfarenhet och arbetsuppgifter hos bolaget framstår hans handlande som helt oförsvarligt. Det har varit ägnat att omintetgöra det förtroende som bolaget rimligen måste kunna hysa för sina anställda, och då inte minst för sin utkörarpersonal. Det har inte framkommit att det skulle föreligga någon för M.H. förmildrande personlig omständighet. Med hänsyn till det anförda måste bolaget - trots M.H:s förhållandevis långa och såvitt visats tidigare prickfria anställningstid - anses ha varit berättigat att med omedelbar verkan skilja honom från anställningen genom avskedande.

Livs talan skall följaktligen avslås.

Med hänsyn till utgången i målet skall Livs förpliktas att ersätta arbetsgivarparterna deras rättegångskostnader.