AD 1995 nr 132

Parter:

Svenska Lantarbetareförbundet; G.M., med firma Gudmundsätragård

Nr 132

Svenska Lantarbetareförbundet

mot

M.G. med firma Gudmundsätragård i Sälen.

Bakgrund

M.G. är genom hängavtal med Svenska Lantarbetareförbundet (förbundet eller SLF) bunden av det vid varje tidpunkt mellan förbundet och Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet (SLA) gällande Ramavtalet samt mellan samma parter överenskomna specialbestämmelser för jordbruket.

R.B., som är född 1972 och medlem i förbundet, fick genom ett beslut den 9 december 1992 av arbetsmarknadsmyndighet en ungdomspraktikplats som skulle vara förlagd till Warleda gård i Rimbo. Genom ett beslut den 28 mars 1993 återkallades anvisningen till ungdomspraktikplatsen. Tvist har uppkommit mellan förbundet och M.G. med anledning av vad som förevarit. Förbundet har gjort gällande bl.a. att det i realiteten inte varit fråga om en ungdomspraktikplats utan att R.B. innehaft en anställning hos M.G. och att det kollektivavtal som hon ingått är tillämpligt på denna anställning. M.G. har gjort invändningar mot bl.a. dessa påståenden.

Bestämmelser om ungdomspraktikanter fanns vid den i målet aktuella tiden i lagen (1992:322) om ungdomspraktikanter och i förordningen (1992:330) om ungdomspraktikanter.

I lagen om ungdomspraktikanter föreskrivs följande.

Ungdomar som av länsarbetsnämnden anvisats praktikplats skall inte anses som arbetstagare när de fullgör ungdomspraktik.

Förordningen om ungdomspraktikanter innehåller bl.a. följande bestämmelser.

- - - - -

1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om arbetsmarknadsutbildning för ungdomar som huvudsakligen ges på en utbildningsplats (praktikplats) som en enskild eller en offentlig arbetsgivare upplåtit hos sig efter överenskommelse med länsarbetsnämnden.

- - - - - -

2 § Länsarbetsnämnden skall söka träffa överenskommelse med arbetsgivare om att dessa skall ta emot ungdomar på praktikplatser. Nämnden skall träffa en sådan överenskommelse endast om

- - - - -

2. arbetsgivaren bedöms kunna fullfölja den individuella utvecklingsplanen enligt 10 § och

- - - - -

10 § Innan länsarbetsnämnden anvisar en praktikplats skall nämnden ha upprättat en individuell utvecklingsplan. Planen skall säkerställa att den unge ges behövlig inskolning, handledning och praktisk yrkesutbildning. Den skall upprättas i samråd med den unge och med den arbetsgivare hos vilken praktiken skall fullgöras.

- - - - -

14 § Den som anvisats praktikplats skall efter länsarbetsnämndens anvisningar delta i

1. kurs om hur arbetsmarknaden fungerar och om hur man söker arbete,

2. arbetsförberedande åtgärder i form av vägledning, och

3. annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd som bedöms vara lämplig.

- - - - -

15 § Länsarbetsnämnden skall återkalla anvisningen till en praktikplats, om

- - - - -

2. den unge utför förvärvsarbete som inte är enbart tillfälligt eller av obetydlig omfattning,

- - - - -

4. arbetsgivaren eller den unge inte följer den utvecklingsplan som har upprättats enligt 10 §,

- - - - -

6. den unge av en arbetsgivare tar emot avlöning, arvode, traktamente eller annan ersättning som brukar utgå i en anställning för samma tid som avses med arbetsmarknadsutbildningen,

- - - - -

Ett beslut om återkallelse gäller omedelbart.

- - - - -

Det inledningsvis nämnda ramavtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 1. AVTALETS GILTIGHETS- OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Mom. 1

Detta kollektiva avtal äger giltighet och tillämpning inom nedan angivna verksamhetsområden på anställningsavtal ingångna mellan arbetsgivare anslutna till Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet och hos dem anställda arbetare.

Jo.Arbete inom jordbruk

M.Arbete vid maskinstation för dess verksamhet som i huvudsak ett serviceföretag för jordbruket och jordbruket närstående näringsgrenar.

Fj.Arbete inom fjäderfäskötsel.

P.Arbete inom pälsdjursskötsel.

T.Arbete vid tjurstation.

D.Arbete vid djursjukhus, djurklinik, veterinärmottagning m.m.

Mom. 2 Vid skogsarbete

- - - - -

§ 7. ARBETSTID

- - - - - -

Mom. 2 Ordinarie arbetstid

Mom. 2.1. Allmänna bestämmelser

Arbetstiden uttages och förlägges enligt arbetsgivarens bestämmande med iakttagande av nedan angivna regler. Innan arbetstiden sålunda fastställs skall samråd äga rum med berörda arbetare.

Mom. 2.2. Normal arbetstidsförläggning

Den ordinarie arbetstiden utgör, raster oräknade, 40 timmar per vecka och förläggs till vardagar, måndag-fredag, med 8 timmar per dag mellan klockan 7 och 17.

Mom. 2.3. Annan arbetstidsförläggning

Mom. 2.3.1.

Där arbetsförhållandena så föranleder - t ex vid djurskötsel - utgör den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, 160 timmar per fyraveckorsperiod. Den får förläggas till såväl vardagar som sön- och helgdagar och som regel mellan klockan 6 och 17.30. Förberedelse- och avslutningsarbeten får dock utföras under högst en halv timme före klockan 6 respektive efter klockan 17.30.

- - - - - -

I avtalets § 7 mom. 4 finns bestämmelser om fridagar. En arbetstagare, vars ordinarie arbetstid är förlagd till såväl vardagar som sön- och helgdagar är berättigad till ett visst antal fridagar. En arbetstagare med 8 timmars dagarbetstid är berättigad till 104 fridagar per år, varav 8 per fyraveckorsperiod. Fridagarna skall förläggas så att varannan sön- och helgdag jämte lördag i anslutning till ledig söndag blir fri. Återstående fridagar förläggs enligt av arbetsgivaren uppgjort fridagsschema.

I avtalets § 7 mom. 6 finns regler om övertidsarbete. Övertidsarbete ersätts med ordinarie timlön samt särskilt övertidstillägg på vardagar, måndag-fredag, enligt en kolumn 1 samt på lördagar, sön- och helgdagar, jul-, nyårs-, påsk-, pingst- och midsommaraftnar samt 1 maj enligt en kolumn 2. Tabeller över tilläggen vid övertidsarbete återfinns i respektive specialbestämmelsers lönetabeller.

Enligt avtalets § 13 mom. 8 utgör semesterlönen 14 % av arbetarens förfallna lön i anställningen under intjänandeåret.

Specialbestämmelserna för arbete inom jordbruk innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 1. GILTIGHETS- OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Mom. 1

Dessa specialbestämmelser äger giltighet och tillämpning inom verksamhetsområde "Jo. Arbete inom jordbruk" enligt de regler som anges i ramavtalet mellan SLA och SLF.

- - - - - -

§ 2. LÖNER OCH LÖNETILLÄGG

Mom. 1.

Minimilön för fullt arbetsför arbetare anges i efterföljande tabell.

Mom. 3. Särskilda lönetillägg

- - - - -

Mom. 3.2. För ordinarie arbetstid på lördagar samt sön- och helgdagar.

För den ordinarie arbetstid, som i enlighet med bestämmelserna i ramavtalet, § 7 mom. 2.3.1. infaller på lördagar samt på sön- och helgdagar eller enligt samma mom. förlägges före kl 6 respektive efter kl 17.30, utgår ett tillägg per timme med

kr 26:50 utom för sådan ordinarie arbetstid som infaller på nyårsdagen, långfredagen, påskdagen, annandag påsk, pingstdagen, annandag pingst, midsommardagen, juldagen och annandag jul då i stället övertidstillägg enligt kolumn 2 utgår.

Likaledes utgår övertidstillägg enligt kolumn 2 för arbete som utföres på första maj, jul-, nyårs-, påsk-, pingst- och midsommarafton även i de fall arbetet utföres på ordinarie arbetstid.

- - - - -

Mom. 4. Särskilda lönebestämmelser

- - - - -

Mom. 4.3. Arbetare i stuteri

Detta avtal äger giltighet även för arbetare i stuteri, som drivs i samband med jordbruk, dock icke sådan personal som sysselsätts med träning av tävlingshästar eller personal i stuteri, där verksamheten kräver tränarlicens. Med stuteri avses hästuppfödning i större skala.

Den nämnda lönetabellen föreskriver bl.a. att timlönen för en arbetare som inte är yrkesarbetare men som fyllt 19 år och har ett års yrkeserfarenhet uppgår till 56 kr 90 öre. För samma kategori utgår övertidstillägg enligt kolumn 1 med 28 kr 45 öre och enligt kolumn 2, dvs. för övertidsarbete på bl.a. lördagar och söndagar, med 48 kr 35 öre.

Som inledningsvis nämnts fick R.B. genom ett beslut den 9 december 1992 en ungdomspraktikplats på sex månader, en plats som han tillträdde påföljande dag. Praktikplatsen var förlagd till Warleda gård i Rimbo och R.B. sysselsattes där med främst skötsel av ridhästar. I mars 1993 kontaktade R.B. förbundets avdelning och arbetsförmedlingen angående arbetsförhållandena på gården. R.B. uppgav att han ensam ansvarade för skötseln av femton ridhästar samt att det inte fanns någon handledare eller arbetsgivare tillgänglig på arbetsplatsen. Med anledning härav uppmanade förbundet R.B. att omedelbart lämna arbetsplatsen och tillställde därefter arbetsgivaren ett kravbrev på utebliven lön då det enligt förbundets uppfattning inte förelåg en ungdomspraktikplats utan en tillsvidareanställning. Den 28 mars 1993 återkallade arbetsförmedlingen den anvisade praktikplatsen.

Med anledning av vad som förevarit har tvist uppkommit mellan parterna. Tvisten har varit föremål för såväl lokal som central förhandling utan att parterna kunnat komma överens.

Yrkanden m.m.

Förbundet har väckt talan mot M.G..

1. Förbundet har därvid gjort gällande i första hand följande. R.B. har innehaft en tillsvidareanställning hos M.G. från den 10 december 1992 till den 30 mars 1993. Kollektivavtalet är tillämpligt på denna anställning. M.G. är därför skyldig att betala honom kollektivavtalsenlig lön och semesterersättning under denna tid. Genom att inte utge lön och semesterersättning har M.G. brutit mot kollektivavtalet. Brott mot kollektivavtalet föreligger även vad gäller R.B:s arbetstider, då denne inte erhållit några lediga dagar.

Förbundet har i anslutning till dessa påståenden yrkat att arbetsdomstolen förpliktar M.G. att

till R.B. utge

1. lön för december 1992 med 12 335 kr,

2. lön för januari 1993 med 18 366 kr,

3. lön för februari 1993 med 15 840 kr,

4. lön för mars 1993 med 16 750 kr,

5. semesterersättning för december med 1 727 kr, för januari med 2 571 kr, för februari med 2 218 kr och för mars med 2 345 kr samt

6. allmänt skadestånd med 25 000 kr

till förbundet utge allmänt skadestånd med 100 000 kr.

2. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att det förelegat ett anställningsförhållande men att kollektivavtalet inte är tillämpligt på detta har förbundet yrkat att M.G. skall förpliktas att till R.B. utge lön i enlighet med vad som yrkats ovan i punkterna 1-4 jämte semesterersättning med 13 procent på yrkade belopp dvs. för december med 1 604 kr, för januari med 2 388 kr, för februari med 2 059 kr och för mars med 2 177 kr.

3. För det fall domstolen anser att det varit fråga om en ungdomspraktikplats och inte en anställning har förbundet gjort gällande att M.G. utfäst sig att betala lön samt semesterersättning i enlighet med framställda krav och att M.G. på grund därav skall förpliktas att till R.B. utge lön och semesterersättning i enlighet med vad som sägs ovan under yrkandet 1, punkterna 1-5.

4. I sista hand har förbundet gjort gällande att det i vart fall inte förelegat någon ungdomspraktikplats under helgerna samt de två sista dagarna i mars månad 1993. I anslutning till detta påstående har förbundet yrkat att M.G. skall förpliktas att utge lön för sex helgdagar i december med 5 052 kr, 11 helgdagar i januari med 9 262 kr, 8 helgdagar i februari med 6 736 kr, 8 helgdagar i mars med 6 736 kr samt lön för den 29 och 30 mars 1993 med 910 kr samt semesterersättning på angivna belopp med 3 730 kr beräknad enligt semesterlagens bestämmelser.

På samtliga belopp har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker, vad gäller lön och semesterersättning från den 31 mars 1993 och vad gäller de allmänna skadestånden från dagen för delgivning av stämningen, den 5 september 1994.

M.G. har bestritt samtliga yrkanden och därvid gjort gällande följande. R.B. har innehaft en ungdomspraktikplats och något avtalsförhållande har därmed inte förelegat mellan dem. Om ett avtalsförhållande förelegat är detta att betrakta som ett uppdragsavtal. Vidare är det inte hon utan Västerdalarnas Travstall AB som är att betrakta som uppdragsgivare eller arbetsgivare för det fall att ett avtalsförhållande anses ha förelegat. Kollektivavtalet är inte tillämpligt på den verksamhet som bedrevs vid Warleda gård. Hon har inte utfäst sig att betala lön.

M.G. har vidare gjort gällande att hon har kvittningsgilla motfordringar och yrkat att dessa skall gå i avräkning mot de belopp som R.B. kan ha rätt till. Motfordringarna avser obetald bostadshyra om 16 000 kr, oredovisade intäkter om 8 000 kr samt ersättning för 10 ton hö, värt 20 000 kr, som R.B. inte redovisat för.

Förbundet har bestritt att några motfordringar skulle föreligga.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna huvudsakligen anfört följande.

Förbundet

Genom arbetsförmedlingens beslut den 9 december 1992 erhöll R.B. en ungdomspraktikplats hos M.G. att påbörjas den 10 december 1992. Ungdomspraktikplatsen var tänkt att ha en varaktighet om sex månader och under denna tid skulle utbildningsbidrag utgå. Arbetsförmedlingen återkallade anvisningen till praktikplatsen den 28 mars 1993. Enligt förbundets uppfattning har R.B. varit anställd hos M.G. för att ta hand om hästar varför förbundet har begärt lön under den tid som R.B. befann sig på den av arbetsgivaren förhyrda gården.

R.B. är född den 18 januari 1972 och var vid den aktuella tidpunkten således 20 år gammal. R.B. hade av en bekant fått veta att M.G. eventuellt skulle anställa en person som skulle ta hand om hennes hästar. Efter det att R.B. varit i telefonkontakt med M.G. åkte han till Sälen tillsammans med sin dåvarande sambo H.H. för ett sammanträffande med M.G.. M.G. berättade att hon hade för avsikt att hyra stallet på Warleda gård i Rimbo för ett antal av sina hästar och att hon skulle kontakta arbetsförmedlingen för att höra om R.B. kunde få en ungdomspraktikplats. Hon uppgav också för R.B. och dennes sambo att det fanns tillgång till bostad på gården. Någon hyra för bostaden var det inte tal om. R.B. började att arbeta vid Warleda gård, troligen den 3 december 1992, och den 9 december 1992 meddelade arbetsförmedlingen beslutet om ungdomspraktikplats. Arbetsuppgifterna bestod i att sköta 15 hästar, att hyra ut hästar samt att hålla vissa ridlektioner. Förutom R.B. fanns det inledningvis även två kvinnor som arbetade på gården. En av dem åkte därifrån efter några dagar och den andra var kvar en till två veckor för att sätta in R.B. i arbetet. När de två kvinnorna lämnat arbetsplatsen var R.B. ensam kvar och han fick ensam ta hand om samtliga arbetsuppgifter. När R.B. första gången talade med M.G. hade det inte varit tal om att han skulle arbeta ensam och hon hade talat om för honom att det fanns ytterligare personal som skulle hjälpa till på gården. R.B. tog kontakt med M.G. och frågade om det inte skulle komma någon ytterligare person varvid hon uppgav att hon annonserat efter arbetskraft och att det förhoppningsvis skulle anställas en person. Vid ett senare samtal frågade hon honom om han inte kunde klara sig fram till påsklovet eller sportlovet då det skulle komma en ridlärare som skulle hålla ett ridläger. Det kom dock aldrig någon ridlärare eller annan personal under hela den tid som R.B. arbetade på Warleda gård och något ridläger har inte heller anordnats.

R.B. hade ett eget telefonabonnemang som han använde sig av för att ringa till M.G. för att ställa frågor angående skötseln av hästarna och när folk ringde på annonser angående ridlektioner. R.B. framförde till M.G. att hon borde betala kostnaderna för telefonen men det ville hon inte göra. Efter en tid begärde hon hyra för bostaden med 2 500 kronor i månaden, vilket R.B. inte ville godta eftersom det inte hade avtalats att han skulle erlägga någon hyra. M.G:s son R.G. besökte gården några gånger för att hämta intäkterna från uthyrningsverksamheten. I mars 1993 tog R.B. kontakt med förbundets avdelning och arbetsförmedlingen angående sina arbetsförhållanden och han upplystes då om att en ungdomspraktikplats inte skulle fungera på det sätt som han beskrivit. Förbundet skickade den 25 mars 1993 ett krav på lön m.m. till M.G.. R.B. lämnade inte omedelbart arbetsplatsen utan kontaktade först M.G. och talade om för henne att han hade för avsikt att sluta. När M.G. fick reda på detta sade hon till R.B. att hon skulle betala hela hans innestående lön om han stannade kvar och skötte hästarna ytterligare ett par dagar. R.B. gjorde detta men han fick inte några pengar. Hon talade även om att hon skulle annonsera efter någon annan som skulle sköta hästarna. Den 28 mars 1993 återkallade arbetsförmedlingen anvisningen och R.B. erhöll en ny praktikplats på annat håll.

Det framgår av arbetsförmedlingens beslut om praktikplats att det var M.G. med firma Gudmundsätra gård som ansvarade för praktikplatsen och att det var hon som skulle fungera som handledare och kontaktperson. Under den i målet aktuella perioden gällde lagen (1992:322) om ungdomspraktikanter samt förordningen (1992:330) om ungdomspraktikanter. Av förordningen framgår att länsarbetsnämnden skall upprätta en individuell utvecklingsplan innan nämnden anvisar en praktikplats. Planen skall säkerställa att den unge ges behövlig inskolning, handledning och praktisk yrkesutbildning. Anvisningen till praktikplats skall återkallas om t.ex. den unge utför förvärvsarbete som inte är enbart tillfälligt eller av obetydlig omfattning eller om arbetsgivaren eller den unge inte följer den utvecklingsplan som har upprättats. Lagen om ungdomspraktikanter stadgar endast att ungdomar som anvisats praktikplats inte skall anses som arbetstagare när de fullgör ungdomspraktik. I arbetsmarknadsutskottets betänkande (1991/92:AU11 s. 60) uttalade utskottet att syftet med ungdomspraktiken inte var att fylla ett produktionsbehov hos arbetsgivaren. Därför ställdes krav på arbetsgivaren att ge den unge inskolning, handledning och den utbildning som kunde behövas. Utskottet uttalade även att man naturligtvis inte helt kunde bortse från risken att någon arbetsgivare kunde se åtgärden som en möjlighet att få gratis arbetskraft. Det var därför angeläget att arbetsförmedlingen på olika sätt var uppmärksam på eventuellt missbruk. Skulle det vara så att en anvisning i praktiken avvek från de förutsättningar som gällde skulle anvisningen hävas.

Frågan i målet gäller om en person kan anses fullgöra en ungdomspraktikutbildning om de förutsättningar som krävs för en sådan anvisning aldrig funnits eller om de bortfallit efter en tid. Förbundets ståndpunkt i målet är att de förutsättningar som skall gälla för en ungdomspraktikplats aldrig har funnits eller i vart fall endast förelåg under några dagar vilket innebär att R.B. aldrig eller i vart fall endast under ett par dagar har innehaft en ungdomspraktikplats. Under sådana förhållanden har R.B. varit arbetstagare och i den egenskapen är han berättigad till lön.

Det hängavtal som M.G. tecknat och som hänvisar till ramavtalet mellan Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet och Svenska Lantarbetareförbundet har tecknats på grund av verksamhet som M.G. bedriver vid Gudmundsätra gård och som faller inom detta kollektivavtals giltighetsområde. Enligt förbundets uppfattning är kollektivavtalet även tillämpligt på den verksamhet, hästskötsel, som bedrevs vid Warleda gård. Således har R.B. utfört arbete inom kollektivavtalets tillämpningsområde.

När det gäller förstahandsyrkandet så utgår förbundet från att en anställning förelegat och att kollektivavtalet är tillämpligt. Löneanspråken är därför beräknade utifrån detta avtal. Förbundet har även yrkat allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott. M.G. har brutit mot kollektivavtalet genom att inte utbetala lön och semesterersättning i enlighet med kollektivavtalet. Hon har även brutit mot kollektivavtalets § 7 mom. 4.2 genom att inte följa avtalets bestämmelser i vad avser arbetstider då R.B. inte har erhållit några fridagar. Av avtalets § 7 mom. 4.2 framgår att lägsta antalet fridagar skall vara 8 dagar per fyraveckorsperiod. Vidare framgår av § 7 mom 2.2 att den ordinarie arbetstiden utgör 40 timmar per vecka, måndag till fredag. Timlönen är enligt avtalet i R.B:s fall 56 kr 90 öre och vid övertidsarbete på lördagar och söndagar skall ersättning utgå med 48 kr 35 öre per timme i enlighet med § 7 moment 6.2 i kollektivavtalet och specialbestämmelserna.

För det fall att en anställning anses ha förelegat men kollektivavtalet inte anses tillämpligt yrkas att skälig lön samt semesterersättning skall utgå enligt framställda yrkanden varvid ledning kan sökas i närmast tillämpliga kollektivavtal. Fråga kan uppkomma om det i målet aktuella kollektivavtalet är det närmast tillämpliga då det även finns ett avtal tecknat mellan Svenska Lantarbetareförbundet och Handelns och Tjänsteföretagens Arbetsgivarorganisation Centrala Gruppen, HAO CG, avseende stallpersonal, ridinstruktörer, m.m. Jämför man de båda avtalen finner man att timlönen enligt HAO-avtalet var 80 öre lägre vid den aktuella tidpunkten men samtidigt gav HAO-avtalet en betydligt högre övertidsersättningen, bl.a. 100 procents tillägg för arbete under helger. Förbundet har vid sin beräkning utgått från det i målet åberopade kollektivavtalet eftersom beloppen skulle bli högre om man utgick från HAO-avtalet.

I tredje hand görs gällande att M.G. i slutet av mars 1993 utfäst sig att betala framställda krav i enlighet med det kravbrev som hon erhöll från förbundets avdelning.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att det förelegat en ungdomspraktikplats gör förbundet gällande att praktikplatsen avsåg en verksamhet på heltid som enligt praxis är 40 timmar per vecka, vilket även framgår av åberopade kollektivavtal. R.B. har arbetat 7 dagar per vecka och 8 timmar per dag. Han har därför åtminstone på helgerna varit att anse som arbetstagare. Förbundet yrkar därför i sista hand att M.G. skall förpliktas utge lön och övertidsersättning för arbete under veckoslut och helger samt lön för arbete den 29 och 30 mars 1993 jämte semesterersättning på de yrkade beloppen. De i denna del yrkade beloppen är desamma oavsett om kollektivavtalet är tillämpligt eller inte.

Arbetsförmedlingens beslut styrker att M.G. med firma Gudmundsätra gård varit arbetsgivare och den som R.B. haft att uppfatta som arbetsgivare. Kravbrevet som förbundet tillställde M.G. den 25 mars 1993 visar vilka belopp som M.G. utfäst sig att betala. Av ett förhandlingsprotokoll från central förhandling daterat den 10 maj 1994 och justerat av M.G:s ombud framgår att krav framställdes mot M.G. med Gudmundsätra gård utan att det gjordes någon invändning om att förbundet skulle ha vänt sig mot fel part.

M.G.

R.B. har som framgår av arbetsförmedlingens beslut innehaft en ungdomspraktikplats hos M.G.. Det har alltså inte förelegat något anställningsförhållande mellan M.G. och R.B.. R.B. har även uppburit utbildningsbidrag från försäkringskassan under den i målet aktuella tiden. R.B. verkade på Warleda gård i Rimbo och inte på Gudmundsätra gård. På Warleda gård bedrevs verksamhet med ridhästar för uthyrning per timme. M.G. hade talat med gårdens ägare L.N. som lovat att ställa upp som handledare för R.B..

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att det förelegat ett avtalsförhållande mellan M.G. och R.B. om utförande av arbete måste detta rimligen karaktäriseras som ett uppdragsförhållande. Om det varit så att R.B. självständigt skött ett antal hästar på Warleda gård utanför närmare tillsyn och kontroll och utan att något avtal träffats om fast vederlag eller dylikt är detta omständigheter som talar för att det skall anses föreligga ett uppdragsförhållande. Vidare är det så, för det fall man skulle anse att det föreligger ett uppdrags- eller anställningsförhållande, att det inte är M.G. som skall betraktas som uppdragsgivare eller arbetsgivare utan Västerdalarnas Travstall AB. M.G. företrädde detta bolag som ägde hästarna och hyrde lokalerna på Warleda gård. Västerdalarnas Travstall AB är inte bundet av något kollektivavtal. För det fall M.G. skall anses vara arbetsgivare görs det gällande att det aktuella kollektivavtalet inte omfattar den verksamhet som bedrevs på Warleda gård. Verksamhet med ridhästar för uthyrning per timme kan inte anses vara en sådan verksamhet som faller inom begreppet jordbruk. Det bestrids att det skulle föreligga någon utfästelse från M.G:s sida att betala lön till R.B..

R.B:s arbetstid kan rimligen inte ha omfattat mer än 4 timmar per dag. Han har arbetat sammanlagt 106 dagar vilket totalt blir 424 timmar. Om man skulle tillämpa kollektivavtalets bestämmelser skulle det utgå en timlön på 56 kr 90 öre vilket blir en totallön på 24 126 kr jämte semesterersättning med 3 378 kr. Av § 7 mom. 2.3.1. i ramavtalet och mom. 3.2. i specialbestämmelserna framgår det att vid skötsel av djur får den ordinarie arbetstiden även förläggas till lördagar samt sön- och helgdagar och för sådan tid utgår det ett tillägg med 26 kr 50 öre per timme. R.B:s ersättning för helgtillägg skulle i sådant fall uppgå till totalt 3 180 kr (120 helgtimmar à 26 kr 50 öre). Total lönefordran för R.B. vid en tillämpning av kollektivavtalets bestämmelser uppgår då till 30 684 kr (24 126 kr + 3 378 kr + 3 180 kr).

För det fall R.B. skulle anses berättigad till ersättning åberopas kvittningsgilla motfordringar som M.G. har mot R.B.. För det första skall avräkning göras avseende obetald bostadshyra. R.B. hade tillgång till bostad på Warleda gård och det var Västerdalarnas Travstall AB som förhyrde bostaden av L.N. för en månadshyra om 4 000 kr. M.G. gör gällande att samma hyresbelopp skall erläggas av R.B. för en period om fyra månader vilket gör 16 000 kr. För det andra har R.B. inte redovisat intäkterna från uthyrningsverksamheten avseende hästarna. Korttidsuthyrningen gick till på det viset att hästarna hyrdes ut per timme för ridning på ridvägar som finns på Warleda gård. Ett rimligt antagande är att uthyrning skett med i vart fall 5 timmar per vecka. Med ett uthyrningspris på 100 kr per timme blir intäkten 500 kr per vecka eller 2 000 kr per månad. Troliga totalintäkter under den tid som R.B. ansvarat för hästarna kan därför lågt räknat antas vara 8 000 kr. Intäkterna har beräknats mycket lågt och torde knappt förslå till de kostnader som är förenade med hästverksamhet. För det tredje har R.B. inte redovisat för ett parti hö på 10 ton som saknades när han lämnat stallet. Värdet på höpartiet kan beräknas till 20 000 kr. För det fall R.B. skulle anses vara berättigad till ersättning föreligger det således kvittningsgilla motfordringar som överstiger det totala krav som R.B. gör gällande i målet.

Förbundet

Det bestrids att M.G. har motfordringar mot R.B., att det slutits ett avtal mellan M.G. och R.B. om att hyra skulle utgå för bostaden, att R.B. inte skulle ha redovisat samtliga till stallet influtna intäkter samt att R.B. skulle ha tagit hand om eller förskingrat 10 ton hö. Vidare bestrids beräkningen av de kvittningsgilla motfordringarna.

Domskäl

Bakgrunden till och huvuddragen i tvisten

R.B., som är född 1972, sysselsattes efter kontakter med M.G. och arbetsförmedlingen med hästskötsel vid Warleda gård från början av december 1992 till och med den 30 mars 1993. Den 9 december 1992 anvisades R.B. genom beslut av länsarbetsnämnd denna syssla som en ungdomspraktikplats. Den 28 mars 1993 återkallades anvisningen.

Förbundet har gjort gällande att det i realiteten inte varit fråga om en ungdomspraktikplats utan att R.B. skall anses ha innehaft en anställning hos M.G. och att han är berättigad till bl.a. lön och andra förmåner enligt det kollektivavtal jämte specialbestämmelser som hon enligt ett hängavtal med förbundet är bunden av. Förbundet har också gjort gällande att R.B. arbetat åtta timmar varje dag, alltså även lördagar och söndagar samt helgdagar. Förbundets i första hand framställda yrkanden om lön och semesterersättning enligt kollektivavtalet samt skadestånd för kollektivavtalsbrott grundas på dessa påståenden. För det fall att ett anställningsförhållande finnes föreligga men kollektivavtalet inte anses tillämpligt har förbundet i andra hand yrkat lön med samma belopp som skulle utgå enligt kollektivavtalet samt semesterersättning enligt lag. För det fall att R.B. skulle anses ha innehaft en ungdomspraktikplats har förbundet yrkat lön och semesterersättning med vissa belopp som M.G. enligt förbundets mening utfäst sig att utge. I sista hand har förbundet gjort gällande att det i vart fall inte varit fråga om någon ungdomspraktikplats under veckoslut och helger eller under de två sista dagarna i mars 1993 och yrkat lön för det arbete som då utförts samt semesterersättning enligt lag.

M.G. har bestritt kraven och därvid i första hand gjort gällande att R.B. innehaft en ungdomspraktikplats och inte varit anställd. För det fall ett avtalsförhållande anses föreligga har hon gjort gällande att det är ett uppdragsavtal samt att inte hon utan ett bolag, Västerdalarnas Travstall AB, är att betrakta som uppdrags- eller arbetsgivare. Hennes inställning är också att R.B. inte rimligen kan ha arbetat mer än fyra timmar per dag. Vidare har hon gjort gällande att kollektivavtalet i fråga inte är tillämpligt på den verksamhet som bedrevs vid Warleda gård. Hon har också bestritt att hon utfäst sig att betala lön. Slutligen har hon, för det fall att R.B. anses berättigad till ersättning, gjort gällande att hon har kvittningsgilla motfordringar mot honom.

Utredningen i målet

R.B. och M.G. har på begäran av respektive part hörts under sanningsförsäkran. På begäran av förbundet har vittnesförhör hållits med H.H., som vid de i målet aktuella tiden sammanbodde med R.B., och med L.N., som är ägare till Warleda gård. På begäran av förbundet har vidare förbundets ordförande L.H. samt Erling Skoglösa från Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet hörts upplysningsvis om ifrågavarande kollektivavtals tillämpningsområde. Viss skriftlig bevisning har också åberopats.

Ungdomspraktikplats eller anställning?

Vad arbetsdomstolen först har att ta ställning till är förbundets påstående att R.B. i realiteten inte alls innehaft en ungdomspraktikplats utan en anställning. Domstolen bortser därvid tills vidare från frågan om R.B. kan anses ha innehaft en ungdomspraktikplats men vid sidan därav utfört arbete i vad som kan betraktas som en anställning.

I målet är ostridigt att det föreligger ett av länsarbetsnämnd den 9 december 1992 meddelat beslut om att anvisa R.B. en ungdomspraktikplats förlagd till Warleda gård samt att denna anvisning återkallades genom ett beslut den 28 mars 1993. Som inledningsvis angetts föreskrivs det i lagen om ungdomspraktikanter att ungdomar som av länsarbetsnämnden anvisats praktikplats inte skall anses som arbetstagare när de fullgör ungdomspraktik.

Förbundet har trots den nämnda lagregeln gjort gällande att R.B. innehaft en anställning, dvs. varit arbetstagare, under den nämnda tiden. Denna inställning grundas på att förutsättningarna för en ungdomspraktikplats enligt förbundets uppfattning aldrig förelegat eller i vart fall bortfallit efter en kortare tid. Förbundet har särskilt framhållit att en sådan individuell utvecklingsplan som länsarbetsnämnden skall upprätta skall säkerställa att den unge ges behövlig inskolning, handledning och praktisk yrkesutbildning. Enligt förbundets mening fick inte R.B. detta; han lämnades efter några dagar att ensam och utan handledare sköta femton hästar.

Mot bakgrund av bestämmelsen i lagen om ungdomspraktikplatser framstår det enligt arbetsdomstolens mening som klart att utrymmet för att betrakta en person som anvisats en ungdomspraktikplats som arbetstagare när denne fullgör ungdomspraktik måste vara mycket begränsat. Detta gäller även om de i förordningen i samma ämne angivna förutsättningarna för ungdomspraktik inte i alla delar uppfylls t.ex. genom att arbetsgivaren eller den unge inte följer en upprättad utvecklingsplan. Sådant kan visserligen leda till att anvisningen återkallas men innan återkallelsen skett är den unge att betrakta som ungdomspraktikant, eftersom återkallelsen inte rimligen kan ges retroaktiv verkan.

Det anförda bör dock inte förstås så att det i alla sammanhang skulle vara helt uteslutet att betrakta en person som anvisats en ungdomsplats som arbetstagare. Man kan tänka sig t.ex. fall där en arbetsgivare och en arbetstagare lämnar oriktiga uppgifter till en länsarbetsnämnd i syfte att erhålla ekonomiska fördelar och att kringgå ett kollektivavtals regler och att länsarbetsnämnden meddelar ett beslut som vilar på oriktiga grunder. I ett sådant fall synes det inte vara uteslutet att en kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisation med framgång kan göra gällande att arbetsgivaren brutit mot kollektivavtalet genom att inte tillämpa detta.

Någon situation av nyss nämnt slag föreligger dock inte i detta mål. Utredningen ger inte vid handen att M.G. eller R.B. skulle ha lämnat några oriktiga uppgifter till länsarbetsnämnden. I detta sammanhang bör framhållas att det framgår av M.G:s och R.B:s uppgifter att avsikten från början inte var att R.B. skulle lämnas att ensam svara för skötseln av de omkring femton hästarna vid Warleda gård. Det enda som man med utgångspunkt från bestämmelserna om ungdomspraktik har anledning att ställa sig tveksam till när man ser till arrangemanget sådant det var tänkt när anvisningen skedde är om handledarfrågan fått en lämplig utformning. M.G. skulle ju inte uppehålla sig vid Warleda gård och L.N. - som av M.G. tillfrågades om han ville vara handledare och då svarade att han bara kunde övervaka att hästarna kom ut och att de reds - kan knappast betraktas som en handledare i hästskötsel. Tydligen gjorde dock länsarbetsnämnden bedömningen att förutsättningarna för en anvisning var uppfyllda vid den tidpunkten.

En annan sak är att förhållandena sedan länsarbetsnämnden väl beslutat om anvisningen kom att utvecklas på ett sätt som varken länsarbetsnämnden, R.B. eller M.G. kan ha tänkt sig. R.B. kom i praktiken redan en kort tid efter länsarbetsnämndens beslut om anvisningen att helt ensam svara för skötseln av de omkring femton hästarna vid Warleda gård.

Förbundet har pekat på att det enligt förordningen i fråga skall finnas en individuell utvecklingsplan och att denna plan skall säkerställa att den unge ges behövlig inskolning, handledning och praktisk yrkesutbildning. I målet har dock inte någon sådan för R.B. upprättad plan företetts och några upplysningar om innehållet i någon sådan plan har inte heller lämnats. Det är inte ens klart om någon plan har upprättats. Arbetsdomstolen har därmed inte något underlag för att bedöma om och i vad mån avvikelser skett från en för R.B. upprättad utvecklingsplan.

Från allmänna utgångspunkter är det i och för sig lätt att instämma i att R.B:s förhållanden vid Warleda gård inte är förenliga med de syften som ligger bakom ungdomspraktikantinstitutet. Genom att han lämnades ensam i arbetet måste inslagen av handledning och utbildning ha blivit mycket begränsade. Och arbetet att ensam svara för skötseln av omkring femton hästar under veckans alla dagar kan knappast förenas med de krav på deltagande i kurser och vägledning som länsarbetsnämnden kan ställa enligt förordningen i fråga. Såvitt framkommit ställdes det dock inte några sådana krav på R.B. under den aktuella tiden. Rent faktiskt framstår det som om R.B. kommit att utgöra gratis arbetskraft.

Av arbetsmarknadsutskottets betänkande 1991/92:AU 11 s. 60 framgår förutom att meningen med ungdomspraktiken givetvis inte är att tillhandahålla gratis arbetskraft till arbetsgivare även vad som bör ske om anvisningen i praktiken avviker från de förutsättningar som gäller. I ett sådant fall skall anvisningen hävas, om rättelse inte sker.

Det kan möjligen sägas att förhållandena i R.B:s fall var sådana att ett beslut om återkallelse av anvisningen i och för sig hade varit motiverat i ett tidigt skede. Återkallelsen av anvisningen skedde dock inte förrän den 28 mars 1993. Möjligen berodde detta på att länsarbetsnämnden inte tidigare genom R.B. eller M.G. eller genom egen tillsyn fick kännedom om förhållandena.

Vid en samlad bedömning kommer arbetsdomstolen med hänsyn till regelsystemets utformning till slutsatsen att det trots de ovan angivna omständigheterna inte är möjligt för arbetsdomstolen att underkänna den av länsarbetsnämnden beslutade ungdomspraktiken och i stället betrakta R.B. som arbetstagare under den tid som anvisningen bestod. Detta betyder att förbundets i första och andra hand framställda yrkanden inte kan vinna bifall.

Har M.G. utfäst sig att betala vissa belopp?

Förbundet har i tredje hand gjort gällande att M.G. skulle ha utfäst sig att till R.B. betala vissa belopp, lön och semesterersättning, som förbundets avdelning framställt krav på för hans räkning. Det skulle hon ha gjort för att förmå honom att stanna kvar och sköta hästarna ytterligare några dagar sedan han talat om för henne att han hade för avsikt att sluta.

Utredningen i denna del består av R.B:s och M.G:s under sanningsförsäkran lämnade uppgifter. R.B. har uppgett att M.G. vid ett telefonsamtal uppgett att hon skulle betala honom i enlighet med det krav hon fått från förbundet om han stannade kvar vid Warleda gård till dess samtliga hästar hämtats därifrån. M.G. har däremot uppgett att hon inte lämnat någon sådan utfästelse. Några omständigheter som gör att man bör fästa tilltro till den enes uppgifter framför den andres har inte framkommit. Arbetsdomstolen finner det inte styrkt att M.G. lämnat någon sådan utfästelse som förbundet påstått. Därför kan inte heller förbundets i tredje hand framställda yrkande vinna bifall.

Har R.B. utfört arbete utöver vad som ingår i ungdomspraktiken?

Enligt anvisningen till ungdomspraktiken omfattade denna "heltid", varmed vanligen förstås en arbetstid om ca 40 timmar per vecka. Förbundets yrkanden grundas på att R.B. arbetat betydligt mer, åtta timmar under var och en av veckans sju dagar. Denna uppgift, som vinner stöd av vad R.B. och L.N. uppgett, har M.G. inte ifrågasatt även om hon uppgivit att arbetsinsatsen kunde ha begränsats.

R.B. har alltså faktiskt under mer än tre månader arbetat åtta timmar varje dag, dvs. även under veckoslut och helger. Han har därmed arbetat i en utsträckning som avsevärt överstiger vad som vanligen avses med heltidsarbete och inte är förenlig med de regler som finns om arbetstagares arbetstid. Arbete kan visserligen ingå i ungdomspraktiken (AU 1991/92:11 s. 59). Men enligt arbetsdomstolens mening kan allt detta arbete inte anses utfört inom ramen för ungdomspraktiken.

Har R.B. varit anställd av M.G. för arbete vid sidan av ungdomspraktiken?

Mot förbundets påstående att R.B. varit anställd av M.G. har hon utöver vad som tidigare berörts gjort gällande att ett eventuellt avtalsförhållande är att betrakta som ett uppdragsavtal samt att inte hon utan ett aktiebolag, Västerdalarnas Travstall AB, som hon företräder och som ägde hästarna i fråga varit uppdrags- eller arbetsgivare.

Vad först gäller frågan om vilken roll Västerdalarnas Travstall AB haft i sammanhanget kan till en början konstateras att detta bolag såvitt framgår av utredningen inte alls nämnts av M.G. vid kontakterna med R.B. och arbetsförmedlingen i samband med att R.B. bereddes sysselsättning vid Warleda gård. Bolaget nämns inte heller i länsarbetsnämndens beslut om att anvisa ungdomspraktikplatsen.

Arbetsdomstolen har i flera fall (se bl.a. AD 1976 nr 128) gjort uttalanden av innebörd att det i princip åligger den som i egenskap av ställföreträdare för ett bolag anställer personal att upplysa motparten om att anställningen kommer till stånd i ett bolag. Görs inte det blir ställföreträdaren personligen bunden av avtalet, såvida inte omständigheterna är sådana att motparten insett eller skäligen bort inse att bolaget var arbetsgivare. Dessa ställningstaganden från domstolens sida bygger på generella avtalsrättsliga principer som inte enbart är tillämpliga i anställningsförhållanden. Den slutsats som måste dras av detta är att M.G. personligen måste anses bunden av sådana avtalsförpliktelser som kan ha uppkommit i förhållande till R.B.. Den omständigheten att bolaget ägt hästarna förändrar inte den slutsatsen.

Frågan om det förelegat ett anställningsförhållande skall avgöras på grundval av en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Av intresse är också att ett anställningsförhållande kan uppkomma inte bara genom ett uttryckligt anställningsavtal ingås utan också genom att parterna utan ett sådant uttryckligt avtal faktiskt handlar på ett sådant sätt att förhållandet mellan dem måste betraktas som ett anställningsförhållande (AD 1992 nr 47).

Av utredningen i målet framgår att R.B. tämligen omgående kom att lämnas att ensam sköta omkring femton hästar. Det innebar, eftersom han inte rimligen kunde lämna hästarna utan skötsel, att han hade att arbeta långt utöver vad som kan anses förenligt med en ungdomspraktikplats. Detta måste M.G. ha insett. Hon gjorde också försök att skaffa ytterligare personal men detta misslyckades. Vad som inträffat kan beskrivas så att M.G. överlät på R.B. att utföra arbete som var tänkt att utföras av annan personal och att R.B. faktiskt accepterade detta. Ett avtalsförhållande med innebörd att R.B. skulle utföra arbete åt M.G. får därmed anses ha uppkommit.

Till stöd för sitt påstående att det, om ett avtalsförhållande skulle anses föreligga, är fråga om ett uppdragsavtal, har M.G. åberopat dels att R.B. skött hästarna självständigt och utan närmare tillsyn och kontroll dels att något avtal om vederlag inte träffats. Vad hon åberopat om tillsyn m.m. utesluter emellertid inte att det uppkomna förhållandet betraktas som ett anställningsförhållande. Även om någon direkt tillsyn och kontroll inte utövades av M.G. själv utövades viss sådan av L.N.. Det framgår också att hon och R.B. hade telefonkontakter angående arbetet. Att M.G. och R.B. mellan sig inte överenskommit något om lön utesluter inte heller att det är fråga om ett anställningsavtal. Lönen kan ju vara bestämd genom ett kollektivavtal (AD 1981 nr 71) eller om tillämpligt sådant inte finnes bestämmas till skäligt belopp (AD 1983 nr 130).

Vid en samlad bedömning av omständigheterna kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att R.B. varit anställd av M.B. för att utföra arbete vid sidan av ungdomspraktiken.

Vilken ersättning är R.B. berättigad till?

Mellan parterna i målet är också tvistigt om det kollektivavtal med specialbestämmelser som förbundet lagt till grund för anspråken och som M.G. i och för sig är bunden av är tillämpligt också på den verksamhet som bedrevs vid Warleda gård. Arbetsdomstolen anser det emellertid inte påkallat att gå in på den tvistefrågan. Arbetsdomstolen anser nämligen att de i denna del yrkade lönebeloppen måste anses som skäliga och den yrkade semesterersättningen är beräknad efter semesterlagens bestämmelser.

När domstolen finner att de yrkade lönebeloppen får anses skäliga beaktas följande. Den anvisade ungdomspraktikplatsen har avsett heltidsarbete dvs. 40 timmar per vecka och i avsaknad av besked om annat borde denna tid ha förlagts till vardagar, måndag-fredag. I vart fall torde det inte ha varit möjligt att kräva av R.B. att han inom ramen för ungdomspraktiken skulle arbeta under veckoslut och helger och det är därför arbetet under dessa som bör ersättas. Den yrkade ersättningen, lön och övertidsersättning, för arbete under sådan tid uppgår till 105 kr 25 öre per timme, vilket inte kan betecknas som en särskilt hög ersättning om man beaktar att arbete utförts samtliga dagar under jul- och nyårshelgerna samt alla veckoslut under en period på drygt tre månader. För de sista två dagarna har endast grundtimlön yrkats. M.G. har inte heller visat att det andra kollektivavtal som det skulle kunna vara aktuellt att söka ledning i vid ersättningarnas bestämmande skulle leda till lägre belopp. Semesterersättningen har som nämnts beräknats enligt semesterlagens bestämmelser.

Arbetsdomstolens slutsats blir att R.B. måste anses berättigad till ersättning i enlighet med förbundets i fjärde hand framställda yrkande.

Har M.G. avräkningsbara motfordringar?

M.G. har gjort gällande att hon har kvittningsgilla motfordringar mot R.B. avseende ogulden hyra, oredovisade intäkter samt ett parti hö som skulle ha saknats. Förbundet har tidigare gjort invändning om att prövningen av dessa motfordringar skulle fördröja prövningen av R.B:s anspråk men den invändningen har senare frånfallits och någon annan invändning har inte gjorts emot att arbetsdomstolen tar upp dessa till prövning.

Såvitt gäller hyran framgår redan av M.G:s egna uppgifter att någon överenskommelse om att hyra skulle utgå inte har träffats mellan henne och R.B.. Det skulle möjligen med visst fog kunna hävdas att en skälig hyra ändå bör utgå. Men de särskilda omständigheterna måste beaktas och särskilt då att bostaden uppläts åt en person som anvisats en ungdomspraktikplats på en gård långt från den tidigare hemorten. Dessutom förhöll det sig enligt M.G. så att det var Västerdalarnas Travstall AB som hyrde byggnader på Warleda gård. Det skulle med andra ord inte vara hon utan bolaget som upplät bostaden till R.B. och därmed kunna bli berättigat till hyra.

R.B. har bestritt att det förekommit några oredovisade intäkter av verksamheten. M.G. har inte förebringat någon bevisning som styrker hennes påståenden i denna del.

R.B. har också bestritt att ett parti hö skulle ha saknats när han lämnade stallet. M.G. har inte heller i denna del förebringat någon bevisning. L.N. har uppgett att det fanns ett parti hö kvar när R.B. lämnade gården och att han sedan tog av detta och gav till de hästar som då fortfarande fanns kvar.

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att M.G. inte förmått visa att hon har de påstådda motfordringarna mot R.B..

Rättegångskostnader

De bedömningar arbetsdomstolen gjort i det föregående innebär att parterna vunnit ömsom. Vad M.G. tappat kan inte sägas vara av allenast ringa betydelse. Hon bör tillerkännas en till två tredjedelar jämkad ersättning för sina rättegångskostnader.

M.G:s yrkanden innefattar bl.a. ombudsarvode för överläggningar med förbundet vid lokala och centrala förhandlingar. Detta ersätts enligt 5 kap. 3 § lagen om rättegången i arbetstvister inte som rättegångskostnad. Det har uppgetts att 5 000 kr av det yrkade arvodet avser detta.