AD 1995 nr 135

Parter:

Svensk Ekonomibyrå Aktiebolag; E.L.

Nr 135

Svensk Ekonomibyrå Aktiebolag i Stockholm

mot

L.E. i Årsta.

ÖVERKLAGAT BESLUT

Stockholm tingsrätts, avdelning 3, beslut den 17 maj 1995 i mål T 3-2055-94

Tingsrättens beslut, se bilaga.

Svensk Ekonomibyrå AB har överklagat tingsrättens beslut och yrkat att arbetsdomstolen med ändring av beslutet avvisar L.E:s talan.

L.E. har bestritt bifall till bolagets ändringsyrkande.

Bolaget har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen och L.E:s ombud har begärt ersättning enligt rättshjälpslagen för sitt biträde åt henne.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Bolaget

L.E:s anställningsförhållande har varit sådant att en skiljeklausul kunnat komma till användning. Hon har arbetat som telefonförsäljare men har även varit arbetsledare för en grupp telefonförsäljare. Hennes arbetsuppgifter var således av relativt kvalificerat slag med inslag av förtroendekaraktär. L.E:s anställning har vidare haft en s.k. individualiserad karaktär. Lönevillkoren i anställningsavtalet var unika för henne. Hon har haft det i särklass bästa ersättningssystemet av samtliga försäljare och genom detta haft möjlighet att tjäna mycket pengar på kort tid. Tingsrättens resonemang att bolaget borde ha tagit upp frågan om skiljeklausulens innebörd framstår som något opåkallat. Klausulen har haft en framträdande plats i anställningsavtalet, som inte innehåller särskilt många klausuler.

I den av tingsrätten omnämnda domen från arbetsdomstolen, AD 1994 nr 120, var förhållandena så pass särpräglade att avgörandet inte kan anses ha förändrat arbetsdomstolens principiella syn på skiljeklausuler i enskilda anställningsavtal (jfr AD 1995 nr 35), nämligen att skiljeklausuler inte utgör något problem i anställningsavtal för det fall anställningsförhållandet är av mer individualiserad karaktär och avser relativt kvalificerade arbetsuppgifter med inslag av förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren.

L.E.

L.E. var först anställd hos Svensk Ekonomibyrå Kommanditbolag. I samband med att det bolaget omvandlades till ett aktiebolag överfördes L.E:s anställning till Svensk Ekonomibyrå Aktiebolag. I det första anställningsavtalet fanns inte någon skiljeklausul inskriven. Anledningen till att ett nytt avtal skrevs var i huvudsak att ett annat ersättningssystem infördes. Skiljeklausulen kom aldrig att diskuteras med parterna. L.E. hävdar att hon egentligen inte var medveten om klausulen och i synnerhet inte medveten om dess betydelse. Det kan i och för sig sägas att L.E. hade skyldighet att läsa igenom avtalet. Emellertid måste här en avvägning ske mellan bolagets syfte med skiljeklausulen och L.E:s förmåga att förstå dess innebörd.

L.E. har haft en enkel syssla som kundbokare, först åt bolagets ekonomiska rådgivare. I december 1993 blev hon ansvarig för en grupp kundbokare för försäkringsrådgivning. Arbetet gick i huvudsak till på samma sätt som vid kundbokning för ekonomisk rådgivning. Efter en tid återgick L.E. emellertid till sin huvudsakliga sysselsättning, dvs. att försöka boka in privatpersoner för ekonomisk rådgivning hos bolaget. L.E. har inte varit chef för kundbokare. Hon har haft att i huvudsak följa samma instruktioner från arbetsledningen som övriga kundbokare. Arbetet har således varit okvalificerat och hon har haft en ytterst underordnad position i bolaget.

Det enda skälet för den nya anställningsavtalet uppgavs från bolagets sida vara det nya lönesystemet. Skiljeklausulen kom över huvud taget inte upp till diskussion. Naturligtvis hade L.E. då inte någon som helst möjlighet att hävda sig gentemot bolaget och på detta sätt förklara att skiljeklausul inte skulle införas. L.E. hade inte något val. L.E. förstod inte heller innebörden av klausulen. Trots att det har ålegat henne att läsa igenom avtalet måste det göras en avvägning mellan bolagets syfte med skiljeklausulen och L.E:s förmåga att förstå dess innebörd. L.E. var den absolut svagaste parten i förhållandet mellan henne och bolaget. Hon har inte heller de ekonomiska förutsättningarna för ett skiljeförfarande.

Arbetsdomstolens bedömning

Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens beslut vad gäller såväl skäl som slutsats.

Arbetsdomstolen fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till advokaten P.A. för det biträde han lämnat L.E. här med tretusenåttahundrasexton (3 816) kr, allt avseende arbete, varav 763 kr utgör mervärdesskatt.

Svensk Ekonomibyrå Aktiebolag skall ersätta kostnaden för L.E:s rättshjälp i arbetsdomstolen med tretusenåttahundrasexton (3 816) kr.

Beslut1995-10-27, målnummer B-87-1995

Ledamöter: Nina Pripp, Michael Koch, Karin Isacsson, Bengt Huldt, Lennart Aspegren, Thomas Freden (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Björn Rosengren. Enhälligt.

Sekreterare: Ewamaria Eriksson

Tingsrättens protokollsbeslut (ledamot: Daniel Kjellgren)

Mellan L.E. och Svensk Ekonomibyrå KB träffades den 15 juni 1993 ett anställningsavtal. Anställningen var en deltidsanställning med till kvällstid förlagd arbetstid och med provisionsbaserad lön. L.E:s arbetsuppgift var huvudsakligen att per telefon boka kunder för försäkringsrådgivning. Sedan verksamheten överförts till Svensk Ekonomibyrå AB (bolaget) ingicks ett den 10 december 1993 daterat anställningsavtal mellan L.E. och bolaget med anledning av införandet av ett nytt provisionsbaserat ersättningssystem. I det nya anställningsavtalet intogs en klausul enligt vilken tvister angående tolkning eller tillämpning av avtalet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän. Den 14 september 1994 sade bolaget upp L.E. från anställningen.

L.E. har i ansökan om stämning yrkat skadestånd av bolaget med 35 000 kr under åberopande av att hon sagts upp från anställningen utan saklig grund.

Bolaget har i skriftligt svaromål yrkat att käromålet skall avvisas med hänvisning till den i anställningsavtalet intagna skiljeklausulen.

L.E. har bestritt avvisningsyrkandet och har gjort gällande att skiljeklausulen jämlikt 36 § avtalslagen är oskälig och därför skall anses ogiltig. Till stöd härför har L.E. i huvudsak anfört att skiljeklausulen inte kom att diskuteras vid ingåendet av anställningsavtalet och att hon inte heller var medveten om klausulen och dess betydelse, att hon hade ett relativt okvalificerat arbete och en underordnad ställning i bolaget, att hon var den ekonomiskt svagare parten med en blygsam ersättning och att ett skiljedomsförfarande skulle bli allt för kostsamt.

Bolaget har i sin tur bestritt att skiljeklausulen är oskälig och anfört bland annat att klausulen haft en framträdande plats i anställningsavtalet, att L.E:s anställning innefattade arbetsledande moment med möjlighet att erhålla en mycket hög lön trots en tidsmässigt begränsad arbetsinsats och att anställningens karaktär innebar att det fanns beaktansvärda skäl för skiljeklausulen.

Efter genomgång av handlingarna meddelar tingsrätten följande

BESLUT

Frågan om 36 § avtalslagens tillämplighet på en skiljeklausul i ett enskilt anställningsavtal har varit föremål för ett flertal avgöranden i arbetsdomstolen. Därvid har framhållits att det inte enbart med hänvisning till parternas inbördes ekonomiska styrkeförhållanden kan komma i fråga att förklara tillämpningen av en skiljeklausul i en arbetstvist som oskälig enligt 36 § avtalslagen, utan att bedömningen måste ske med utgångspunkt från samtliga omständigheter. Avgörandena har i allmänhet gällt arbetstagare i en framskjuten position med relativt kvalificerade arbetsuppgifter och med inslag av företroendeställning i förhållande till arbetsgivaren. Skiljeklausulerna har i dessa fall inte ansetts som oskäliga eftersom det kunnat antagas att arbetstagarna haft en god förmåga att i flera avseenden ta tillvara sina intressen i förhållande till arbetsgivaren. I beslutet AD 1994 nr 120 fann emellertid arbetsdomstolen mot bakgrund av bland annat en arbetstagares besvärliga ekonomiska förhållanden och underlägsna ställning gentemot arbetsgivaren, att det vore oskäligt att tillämpa en skiljeklausul.

Vad avser L.E:s arbetsuppgifter sägs i anställningsavtalet inte mycket mer än att tjänsten innefattar telefonförsäljning till privatpersoner och att hon vid utövande av tjänsten skall iaktta de instruktioner och anvisningar, som bolagets ledning från tid till annan kan utfärda. Vad som anges i anställningsavtalet kan enligt tingsrättens mening inte anses utgöra någon sådan anställning som innefattar relativt kvalificerade arbetsuppgifter och kan inte heller anses ha medfört att L.E. intagit någon framskjuten position med inslag av förtroendeställning gentemot bolaget. Anställningsavtalet tyder snarare på att L.E. hade en underordnad ställning hos bolaget.

Emellertid har L.E. enligt egen uppgift antagit ett erbjudande i december 1993 som innebar ansvar för en grupp anställda, vilka vände sig till privatpersoner med erbjudande om kostnadsfri rådgivning med försäkringsrådgivare. Bolaget har härvid gjort gällande att L.E:s anställning innefattat arbetsledande moment och att hon i förhållande till övriga säljare erhållit det väsentligt fördelaktigaste ersättningssystemet, varför det förelåg beaktansvärda skäl att införa skiljeklausulen i anställningsavtalet.

Även om det L.E. antagna ansvaret i viss mån får anses ha medfört att hon innehaft en förtroendeställning gentemot bolaget, har inte annat framkommit än att hennes arbetsuppgifter likväl i allt väsentligt motsvarades av de försäljaruppgifter hon tidigare hade haft och att hennes inkomster alltjämt var beroende av försäljaruppdraget. Vad som framkommit i övrigt utvisar inte heller att L.E. hade någon sådan ställning att hon på grund därav hade en framskjuten position i bolaget. Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten, i likhet med vad som anförts vid bedömningen av det skriftliga anställningsavtalet, att L.E. under den med i målet avsedda tiden hade en underlägsen ställning hos bolaget. Något beaktansvärt skäl för skiljeklausulen med utgångspunkt från L.E:s ställning eller arbetsuppgifter har således inte kommit fram i målet. Enligt tingsrättens mening utgör inte heller vad som anförts om L.E:s möjligheter till provisionslön något beaktansvärt skäl för en skiljeklausul. Bolaget har inte i övrigt anfört någon omständighet som utgjort skäl för ett skiljeförfarande.

Vad sedan gäller frågan om skiljeklausulens införande i anställningsavtalet är det ostridigt att den inte kom att diskuteras mellan parterna vid undertecknandet av avtalet. Klausulen har dock en framträdande plats och det borde ha ålegat L.E. att förvissa sig om innehållet i hela avtalet. Parterna har emellertid framhållit att det nya anställningsavtalet tillkom på grund av att L.E. skulle erhålla lön enligt ett nytt provisionsbaserat ersättningssystem. Någon annan omständighet för avtalets tillkomst har inte gjorts gällande. Vid sådant förhållande framstår det som rimligt om bolaget vid ingåendet av avtalet hade tagit upp frågan om innebörden av ett så tyngande villkor som en skiljeklausul ändå innebär för en arbetstagare. Med hänsyn till detta och till L.E:s underordnade ställning gentemot bolaget finner tingsrätten en tillämpning av 36 § avtalslagen som ej utesluten.

Även om det inte visats att L.E:s ekonomiska situation är särskilt besvärlig, finner tingsrätten vid en samlad bedömning av de anförda omständigheterna att det vore oskäligt att i förevarande tvist tillämpa den i anställningsavtalet intagna skiljeklausulen. Klausulen skall därför nu lämnas utan avseende. Hinder föreligger således inte för tingsrätten att ta upp L.E:s talan till prövning i sak.

Bolagets avvisningsyrkande lämnas utan bifall.