AD 1994 nr 120

Parter:

D.D.; Småföretagarnas Arbetsgivarorganisation

Nr 120

D.D. i Borlänge

mot

Småföretagarnas Arbetsgivarorganisation.

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, avd. 3:3, beslut den 20 januari 1994 i mål T 3-1939-93

Bakgrunden till tvisten

D.D. började den 1 juni 1992 en heltidsanställning - inledningsvis som en provanställning - hos Småföretagarnas Arbetsgivarorganisation (SAO). I ett av organisationen upprättat anställningsavtal angavs de närmare villkoren för anställningen. Avtalet undertecknades den 2 juni samma år av en företrädare för SAO. Enligt D.D. svarade emellertid inte innehållet i avtalet mot vad han och organisationen kommit överens om. När han den 22 juni för sin del undertecknade detta bifogade han därför en handling med rubriken "Reservationer och tillägg betr anställningsavtal". Innehållet i det av organisationen upprättade avtalet och i den handling som D.D. upprättade framgår av bilaga 1 till detta beslut.

Parternas talan i tingsrätten

Sedan tvist uppkommit mellan D.D. och SAO om hans avlöningsförmåner ansökte han hos Kronofogdemyndigheten i Stockholm om betalningsföreläggande mot organisationen och yrkade att denna skulle förpliktas att till honom betala 186 625 kr jämte ränta avseende lön och milersättning. SAO bestred bifall till yrkandena och yrkade i första hand med hänvisning till den i anställningsavtalets § 11 intagna skiljeklausulen att D.D:s ansökan skulle avvisas. D.D. bestred invändningen om rättegångshinder och hävdade att skiljeklausulen var oskälig och därför skulle lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen. På hans begäran överlämnade kronofogdemyndigheten målet till Stockholms tingsrätt.

SAO förnekade att skiljeklausulen var oskälig och anförde i tingsrätten som stöd för sitt yrkande om avvisning i huvudsak följande. SAO är en ideell förening med en minimal stab i Bromma och ett antal ombud eller säljare som avlönas med provisionslön. Enligt vad D.D. uppgav i det intervjuformulär som han fyllde i innan anställningen påbörjades har han en civilekonomexamen. Han är således högutbildad och har haft förutsättningar att inse innebörden av skiljeklausulen. Han hade vidare haft avtalet för påseende under nästan en månads tid innan detta returnerades till SAO.

D.D. genmälde i huvudsak följande. Anställningsavtalet med skiljeklausul har träffats mellan en näringsidkare och en anställd. Skiljeklausuler i sådana avtalsförhållanden kan ofta väcka betänkligheter främst beroende på att kostnaderna för skiljemannaförfarandet kan utgöra en tung börda för den anställde som i regel är den ekonomiskt svagare parten; ersättningen till skiljemännen omfattas inte av rättshjälpssystemet. Med hänsyn till risken att åsamkas stora kostnader kan den anställde se sig mer eller mindre nödsakad att avstå från att göra sin rätt gällande. D.D. befann sig vid avtalsförhandlingarna i ett underläge i förhållande till SAO. Han var arbetslös och hade därför svårt att ifrågasätta de villkor organisationen presenterade. SAO informerade inte om innebörden av skiljeklausulen och han förstod inte heller innebörden av den. Om han känt till dess betydelse, hade han aldrig accepterat den som en del av avtalet. Det är vidare stötande att en organisation som SAO, som sysslar med arbetsrättsliga frågor, i ett fall som det aktuella åberopar en skiljeklausul.

Tingsrättens beslut

I slutligt beslut den 20 januari 1994, såvitt nu är av intresse, avvisade tingsrätten D.D:s talan och förpliktade honom att till SAO utge ersättning för rättegångskostnader, se bilaga 2 till detta beslut.

Parternas talan i arbetsdomstolen

D.D. har i arbetsdomstolen yrkat att domstolen ändrar tingsrättens beslut och förklarar att skiljeklausulen inte utgör något hinder att uppta målet till prövning. Vidare har han yrkat befrielse från skyldigheten att ersätta SAO:s rättegångskostnader i tingsrätten samt skyldighet för SAO att utge ersättning för hans rättegångskostnader i tingsrätten.

SAO har bestritt bifall till D.D:s ändringsyrkanden.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. D.D. har bestritt SAO:s yrkande.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört huvudsakligen detsamma som här har redovisats från handläggningen i tingsrätten med följande tillägg.

D.D.

D.D. träffade en representant för bolaget den 25 maj 1992 för en anställningsintervju. Bl.a. diskuterades då arbetsuppgifter och lön. SAO sökte ett ombud som självständigt kunde arbeta och upprätthålla ett filialkontor i Borlänge med Kopparbergs län som ansvarsområde. Anställningen var att betrakta som en pilotanställning i den meningen att SAO uppgav att organisationen inte tidigare haft något ombud med filialkontor ute på distrikt. I anställningen skulle ingå tre grundläggande uppgifter för D.D., nämligen att kontakta företag och erbjuda dem medlemskap i organisationen, att på begäran besöka företagen och ta emot deras eventuella behov av hjälp med olika företagsfrågor, eventuellt renodla problematiken och därefter vidarebefordra ärendet till SAO:s huvudkontor i Bromma samt att finnas tillgänglig på filialkontoret i Borlänge och möta medlemsföretagens och intresserade företags kontaktbehov. Från SAO:s sida angavs att man var mån om att D.D. erhöll en skälig lön och denna angavs till ca 20 000 kr per månad. Den lönekonstruktion som utformades vid sammanträffandet innebar att D.D. skulle erhålla en fast grundlön på 8 000 kr per månad och till detta en provisonsdel på 800 kr per värvad medlem, en skattefri kostnadsersättning på 200 kr per medlemsavtal samt bilersättning.

När SAO sedan skriftligen presenterade ett avtal visade det sig vara ett standardavtal för säljare som innehöll en rad felaktigheter, varför D.D. skickade tillbaka det för justeringar. D.D. erhöll den första anställningsveckan ett justerat avtal, men detta var inte fullständigt; man hade underlåtit att ta med överenskommelsen om den fasta grundlönen på 8 000 kr per månad. Under den första anställningsveckan diskuterade D.D. förtjänstmöjligheterna med bolagets representant, som poängterade att SAO hade en seriös inställning till skälig lön och sade att de skulle pröva sig fram. Dagarna fram till den 22 juni, då D.D. undertecknade anställningsavtalet, utgjorde en skälig tidsram för att man skulle få en översikt över hur många avtal som rimligen kunde tecknas under en månad. Under dessa första veckor av anställningstiden ägnade D.D. givetvis ingen tanke åt smådetaljer i avtalet; allt var koncentrerat på den nya arbetsroll som han befann sig i.

Anställningen skulle inledningsvis vara en provanställning. Denna kunde vid eventuell oenighet mellan parterna upphöra med mycket kort varsel. Det var viktigt att anställningsavtalet undertecknades av D.D. senast den 25 juni, eftersom löneavräkning enligt avtalet skulle ske per den 25:e och utbetalning av lönen den 27:e i varje månad. D.D. erhöll emellertid ingen lön den 27 juni och skulle enligt SAO inte få någon den 27 juli heller, eftersom organisationen då hade stängt för semester. Först sedan D.D. i början av juli skrivit under ett skuldebrev ställt till organisationen fick han ut några pengar. Det sätt på vilket SAO agerat styrker att organisationen räknat med att D.D. skulle komma i en betydande underlägsen ställning och ytterst inte få någon upprättelse för egen räkning.

Enligt 36 § avtalslagen skall vid bedömningen om ett avtalsvillkor skall jämkas eller lämnas utan avseende särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. D.D. var då avtalet ingicks arbetslös och utan någon som helst inkomst eller ersättning från arbetsmarknadens kassor eller institutioner. Han var således i yttersta behov av en anställning. Det avtal som presenterades för D.D. var ett enskilt anställningsavtal, som upprättats och formulerats av SAO och som innehöll en rad brister som organisationen lovade att justera efter hand, eftersom det inte förelåg någon färdig modell för anställningen.

D.D. har intagit en mycket underlägsen ställning i förhållande till SAO. Han har inte informerats om skiljeklausulens innebörd och han har inte heller förstått den. Hans arbetsuppgifter hos SAO har inte innefattat vad som kan betecknas som en förtroendeställning i förhållande till organisationen. Han har inte erhållit någon annan information om organisationen än sådan som återgetts i SAO:s reklam och informationsmaterial till företagen och andra intressenter. Några affärshemligheter har det alltså inte varit frågan om.

SAO har totalt missbrukat sin ställning. Det vore ytterst allvarligt och från rättssäkerhetssynpunkt stötande att inte få till stånd en offentlig domstolsprövning. Det torde inte ha varit lagstiftarens mening att med skiljeklausuler försätta såväl avtalslagen som anställningsskyddslagen ur spel.

Småföretagens Arbetsgivarorganisation (SAO)

Tingsrätten har gjort en riktig bedömning av sakfrågan, varför tingsrättens beslut skall fastställas.

D.D. har haft en omfattande utbildning angående de i målet aktuella frågorna och har haft förutsättningar att inse innebörden av skiljeklausulen. Han har inför anställningen hos SAO framhållit att han hade omfattande småföretagarerfarenhet, var gymnasieekonom samt hade högskoleexamina i företagsekonomi med tonvikten på bl.a. marknadsföring, ekonomistyrning, ADB-redovisning samt juridik i bl.a. arbetsrätt och civilrätt. Framhållas bör också att D.D. hade avtalet för påseende under nästan en månads tid innan det returnerades till organisationen. Organisationen har inte genomdrivit skiljeklausulen under några omständigheter som kan komma tillämpningen av skiljeklausulen att framstå som oskälig.

D.D.

Det förhållandet att D.D. studerat företagsekonomi ett antal år vari ingått arbetsrätt (5 poäng) innebär inte automatiskt att han därigenom också besitter praktisk kompetens. Anställningen hos SAO var den första för honom där det träffades ett skriftligt anställningsavtal.

Beslut

Skäl

Vad arbetsdomstolen nu har att pröva är om den skiljeklausul som intagits i avtalet den 2 och 22 juni 1992 mellan parterna kan anses oskälig mot D.D. och därför enligt 36 § avtalslagen skall lämnas utan avseende.

Arbetsdomstolen har i det principiellt utformade beslutet 1987 nr 165 prövat frågan huruvida en skiljeklausul i ett enskilt anställningsavtal utgjorde ett oskäligt avtalsvillkor och skulle lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen. Domstolen konstaterade att Högsta domstolen sedan år 1979 hade meddelat ett antal avgöranden angående tillämpningen av 36 § avtalslagen på skiljeklausuler bl.a. i avtal mellan näringsidkare och konsument. I dessa avgöranden fäste Högsta domstolen betydande vikt vid de principiella betänkligheter som skiljeklausuler i sådana partsförhållanden kan väcka beroende på att skiljemannaförfarandet kan medföra risk för part att få svara för så stora kostnader att den ekonomiskt svagare parten kan komma att se sig mer eller mindre nödsakad att avstå från att göra sin rätt gällande.

I 1987 års beslut fann arbetsdomstolen att den principiella synpunkten på skiljeklausuler som Högsta domstolen givit uttryck för borde beaktas även i fråga om arbetstvister. I anställningsförhållanden var nämligen arbetstagaren typiskt sett ekonomiskt svagare än sin motpart arbetsgivaren. Om arbetstagaren i en arbetstvist med sin arbetsgivare faktiskt inte skulle erhålla ekonomiskt stöd från en facklig organisation, skulle hans ställning alltså likna den som en konsument intar i tvist med näringsidkare. Arbetsdomstolen anförde dock vidare att det inte kunde komma i fråga att med hänvisning enbart till detta förhållande förklara tillämpningen av en skiljeklausul i en arbetstvist som oskälig enligt 36 § avtalslagen. Vid en sådan prövning måste enligt domstolens mening även andra omständigheter än parternas inbördes ekonomiska styrkeförhållande beaktas.

Det fall som domstolen hade att pröva i 1987 års beslut gällde frågan huruvida en försäljare som hade ansvar för försäljning och promotion hos ett distributionsföretag avskedats utan att det ens fanns saklig grund för uppsägning. I beslutet anfördes bl.a. att tvisten gällde ett anställningsförhållande av mer individualiserad karaktär, avseende relativt kvalificerade arbetsuppgifter med inslag av förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren. Under beaktande härav och under åberopande av vissa andra omständigheter fann domstolen att skiljeklausulen var bindande.

Arbetsdomstolen har i flera avgöranden i tiden efter 1987 års beslut tillämpat det nu beskrivna synsättet på skiljeklausuler i enskilda anställningsavtal. Tvisterna har i allmänhet gällt arbetstagare i en framskjuten position med kvalificerade arbetsuppgifter. Det kan antas att arbetstagarna har haft god förmåga ekonomiskt och i andra avseenden att ta till vara sina intressen i förhållande till arbetsgivaren. Utgången har blivit att en skiljeklausul inte har ansetts oskälig enligt 36 § avtalslagen utan tillerkänts verkan som rättegångshinder i arbetsdomstolen (AD 1988 nr 95, 96 och 181 samt 1991 nr 3).

Vad gäller omständigheterna i den föreliggande tvisten framgår av utredningen i målet följande.

D.D. anställdes hos SAO som "ombud". D.D. har närmare redogjort för de uppgifter som ingick i hans anställning - en redogörelse som organisationen inte framfört någon erinran emot och som arbetsdomstolen därför godtar. Av redogörelsen framgår att innehållet i och formerna för D.D:s arbete inte var helt klara när han anställdes. Hans primära uppgift var att skaffa medlemmar till organisationen. Redan av anställningsavtalet kan utläsas att han var underställd en säljledare. I en skrivelse daterad den 15 april 1993, som företetts i målet, förklarar organisationen uttryckligen för D.D. att han inte skulle ägna sig åt rådgivning i någon form och att han inte heller hade fullmakt att ta emot likvida medel från medlemmarna. Även om anställningen på sikt skulle kunna utvecklas till mer kvalificerade uppgifter med inslag av förtroendeställning framgår av D.D:s redogörelse och utredningen i övrigt att han under den i målet aktuella tiden kom att inta en underordnad ställning hos organisationen.

D.D. har uppgivit att han var arbetslös när han erhöll anställningen och att han då hade ett mycket stort behov av den. SAO har lämnat också dessa uppgifter utan erinran. Att D.D. har bedrivit akademisk studier och måste anses välutbildad förändrar mot denna bakgrund inte slutsatsen att D.D. intog en underlägsen ställning i förhållande till SAO redan när han undertecknade anställningsavtalet. Arbetsdomstolen beaktar härvid också att han då endast hade en provanställning hos organisationen.

Visserligen måste det åligga den som ingår ett anställningsavtal att förvissa sig om innehållet i avtalet. Som SAO framhållit hade D.D. anställningsavtalet hos sig en längre tid innan han undertecknade det och skiljeklausulen intog inte någon undanskymd plats i avtalet. Mot detta kan dock ställas att den som söker arbete hos en organisation av det slag som SAO tillhör - en förening vars uppgift bl.a. är att tillhandahålla medlemmarna information i arbetsrättsliga frågor - har skäl att förvänta sig klar och tydlig information om de anställningsvillkor som föreslås gälla och då framför allt om sådana villkor som får anses tyngande för arbetstagaren och dit hör utan tvekan skiljeklausuler. Enligt D.D. tog SAO inte upp klausulen till diskussion med honom innan man skickade över avtalet till honom för undertecknande och något annat har SAO inte heller påstått. Med hänsyn till att D.D. ansåg att avtalstexten innehöll felaktigheter i förhållande till vad parterna muntligen kommit överens om är det förståeligt att D.D., som han själv uppgett, koncentrerade sitt intresse till det översända avtalets reglering av löneförmånerna. För D.D. måste det ha framstått som pressande att inleda sin provanställning med oklarheter vad gäller lönen, en fråga som mot bakgrund av hans tidigare arbetslöshet måste ha framstått som i särklass viktigast. Att D.D. hade SAO:s avtalstext hos sig under 20 dagar innan han med vissa reservationer undertecknade avtalet kan därför inte utesluta möjligheten av en tillämpning av 36 § avtalslagen.

Enligt en uppgift som SAO lämnat i målet var det upprättade avtalet ett sedvanligt anställningsavtal enligt SAO:s standard, något som kan uppfattas så att man från organisationens sida inte närmare hade begrundat behovet av en skiljeklausul i just D.D:s fall innan avtalet sändes över till honom. SAO har inte i målet påstått att organisationen har något särskilt intresse av en snabbhet i förfarandet, något som anses utmärka ett skiljeförfarande. Det framgår inte heller om organisationen anser sig ha något särskilt skäl för att nu vilja undgå den offentlighet som följer med en process vid allmän domstol. Detta kan annars vara ett skäl för att välja ett skiljeförfarande. Mot bakgrund av de uppgifter som D.D. lämnat finns det inte något som talar för att han under den tid han arbetat hos SAO betrotts med uppgifter av förtrolig karaktär. Något beaktansvärt skäl för skiljeklausulen har således inte nu kommit fram i målet.

I ett skiljemannaförfarande löper den part som förlorar tvisten risk att få betala inte bara motpartens kostnader för förfarandet utan även ersättningen till skiljemännen. Visserligen kan en enskild part även i ett skiljeförfarande få egna kostnader ersatta genom allmän rättshjälp. Ersättningen till skiljemännen omfattas emellertid inte av denna hjälp. Det är alltså den posten som kan framstå som betungande, särskilt för den ekonomiskt svagare parten. Ett skiljeförfarande enligt lag innebär att tre skiljemän ingår i förfarandet, om inte parterna kommer överens om något annat. Normalt har parterna ett solidariskt ansvar för ersättningen för skiljemännens arbete och omkostnader. Om inte parterna avtalat om annat, prövar skiljemännen som regel om och i vad mån motparten skall gottgöra parten för dennes åligganden vad gäller ersättning till skiljemännen och övriga kostnader för förfarandet. Vanligen brukar skiljemännen fördela kostnadsansvaret parterna emellan med ledning av de regler om rättegångskostnad som gäller för rättegång i domstol. Det innebär att den förlorande normalt får stå för kostnaderna. Enligt vad som är känt för arbetsdomstolen förekommer det ibland i skiljeklausuler i anställningsavtal bestämmelser om att kostnaderna för skiljedom oavsett utgången skall betalas av arbetsgivaren, dvs. också i det fall denne vinner tvisten. Någon sådan bestämmelse finns emellertid inte i den nu aktuella skiljeklausulen.

Vad gäller D.D:s ekonomiska situation framgår av vad som redan redovisats att han före anställningen hos SAO var arbetslös, även om det är oklart under hur lång tid arbetslösheten varat. Enligt vad D.D. uppgett fick han under tiden den 8 juli - den 30 december 1992 till sitt lönekonto inbetalningar från SAO på sammanlagt drygt 37 000 kr sedan han den 8 juli 1992 undertecknat ett skuldebrev i vilket SAO åtog sig att som lån till honom utbetala 8 000 kr vid tre tillfällen med rätt till kvittning på intjänad lön. Det inbetalade beloppet understiger påtagligt vad D.D. enligt vad han själv uppgett förväntade sig i inkomsthänseende. D.D. är nu 50 år och lever enligt egen utsago för närvarande på bistånd från socialtjänsten. Hans ekonomiska förhållanden måste betecknas som besvärliga.

Med särskilt beaktande av D.D:s underlägsna ställning gentemot SAO och hans nuvarande ekonomiska situation finner arbetsdomstolen vid en samlad bedömning av de i målet redovisade omständigheterna att det vore oskäligt att tillämpa skiljeklausulen i den nu föreliggande tvisten (jfr prop. 1975/76:81 s. 165 och 173). Klausulen bör därför nu lämnas utan avseende. Något hinder för tingsrätten att ta upp målet till prövning föreligger därför inte. Tingsrättens beslut såvitt avser avvisning av D.D:s talan och skyldighet för honom att betala SAO:s rättegångskostnader skall därför undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten.

Av 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken, som gäller även för rättegång i arbetstvister, följer att frågan om rättegångskostnaden i arbetsdomstolen skall prövas av tingsrätten i samband med målet efter dess återupptagande.

Slut

Arbetsdomstolen bifaller så till vida D.D:s överklagande att domstolen undanröjer tingsrättens beslut i punkterna 1 och 2 och återförvisar målet till tingsrätten.

Arbetsdomstolen fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till H.U. för det biträde han lämnat D.D. här med tretusensexhundrafyrtio (3 640) kr, allt avseende arbete, varav 728 kr utgör mervärdesskatt.

Tingsrätten skall efter målets återupptagande pröva frågan om parts skyldighet att ersätta kostnad för rättegången i arbetsdomstolen.

Bilaga 1

ANSTÄLLNINGSAVTAL

Arbetsgivare Arbetstagare

SAO, Småföretagarnas D.D.

Arbetsgivarorganisation (personnummer, uteslutet här)

Box 11104 (adress, utesluten här)

161 11 BROMMA (tel.nr., uteslutet här)

tel. 08-704 01 80

§1 Befattning

Anställningen gäller som ombud.

§2 Arbetsskyldighet

Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Anställningen är underställd säljledare.

§3 Arbetsuppgifter

I arbetsuppgifterna ingår att bearbeta företag - i huvudsak via besök - men också via telefon för att värva dessa som medlemmar.

Resultat och uppföljning sker med säljledare.

Närmare beskrivning av arbetsuppgifterna framgår av ordningsregel enligt bilaga 1.

§4 Arbetsplats

Kopparbergs Län.

§5 Anställningsform

Provanställning sker fr o m den 1 juni 1992 i tre månader.

Anställningen kan avbrytas under följande förutsättningar:

- när som helst om ömsesidig överenskommelse träffas

- i förtid eller vid prövotidens utgång, om besked lämnas till motparten två veckor innan part vill att anställningen skall upphöra.

Om inget annat avtalats mellan parterna vid prövotidens utgång övergår anställning automatiskt till en tillsvidareanställning med i övrigt oförändrade villkor.

§6 Arbetstider

Arbetstiderna görs upp med säljledare.

§7 Lön

Framgår av provisionsregler enligt bilaga 2 pkt 6.1.

§8 Anställningens omfattning

Heltid 160 tim/månad.

§9 Sekretess-/konkurrensklausul

Arbetstagaren förbinder sig att ej, utan arbetsgivarens uttryckliga tillstånd, till någon utomstående yppa någon uppgift rörande arbetsgivarens affärshemligheter. Detta arbetstagarens åtagande gäller såväl under anställningen som ett år efter det att anställningsförhållandet avslutats.

Arbetstagaren förbinder sig att ej, vare sig ensam eller indirekt genom arbetstagarens helt eller till viss del kontrollerade association, bedriva med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet. Detta arbetstagarens åtagande gäller såväl under anställningen som ett år efter det att anställningsförhållandet avslutats.

§10 Övrigt

För anställningen gäller, utöver vad som stadgas i detta avtal, SAO:s allmänna villkors- och ordningsregler och provisionsregler, vilka framgår av bilaga 1 resp. 2, vilka arbetstagaren tagit del av och godkänt.

Arbetstagaren skall i den mån det är möjligt medverka vid marknads- och säljaktiviteter, träningar och eller andra samordningsgrupper enligt säljledarens instruktioner.

§11 Tvist

Tvist rörande detta avtal, dess tolkning eller tillämpning, skall hänskjutas till avgörande av skiljenämnd enligt lag om skiljemän.

Detta avtal har upprättats i två likalydande exemplar varav parterna tagit varsitt.

Bromma den 2/6-92 Borlänge den 22/6-92

Arbetsgivares underskrift Arbetstagares underskrift

P.B. D.D.

Bilaga: 1, 2 och reservations och tilläggsavtal betr. anställn. avtal

Bilaga 1

ALLMÄNNA VILLKORS- OCH ORDNINGSREGLER

FÖR ANSTÄLLDA I SAO

1. LÖN

Lön utbetalas enligt anställningsavtal alt. enligt bilaga och beräknas på antalet inbetalda nya medlemskap under en månadsperiod, se bilaga 2 pkt 6.1.

Lönebrytning sker den 25 varje månad och utbetalas den 27:e i månaden. Förskott/aconto kan ske efter överenskommelse. Dock endast om betalda medlemskap finns som underlag.

2. ARBETSTID

Ordinarie arbetstid är mån-fre 08:00 - 17:00 om inte annat finns avtalat i anställningsavtal. Under denna tid råder närvaro/arbetsplikt, såvida ej annat överenskommits med arbetsledningen/säljchefen.

Säljarbete på annan plats får ske efter överenskommelse med säljchefen.

Säljarbete utöver arbetstid är fritt.

Lunchrast är sammanlagt en timme om dagen och ska förläggas mellan 11:30 - 13:30. Arbetstagaren kan åläggas att utföra arbete på andra tider än de ovan angivna.

3. SJUKDOM

Sjukfrånvaro skall anmälas till kansliet direkt på morgonen, när kontoret öppnar.

4. TJÄNSTELEDIGHET

Ansökan om tjänsteledighet skall vara säljchefen tillhanda så långt före ledigheten som möjligt. Dock senast en vecka.

5. SEMESTER

Semester utgår enligt semesterlagen.

Semesterkvalificeringsåret löper fr o m 1 april till 31 mars påföljande år.

Varje anställd har rätt till 27 dagars ledighet, varav fyra veckors sammanhängande ledighet skall tas ut under sommaren.

PROVISIONSREGLER FÖR DISTRIKTSOMBUD I SAO

Fr o m 1992-01-01

Bilaga 2

6.1 PROVISIONSREGLER

Ombud skall genomföra minst 3 bokade besök per arbetsdag med ett snittutfall om minst 0,75 % per arbetsdag inom sitt arbetsområde.

Ombud erhåller provision per värvad medlem (betalda medlemskap) med 800 kr.

6.2 SÄLJUPPFÖLJNINGSARBETE

Ombud ska noggrant föra noteringar om säljarbetets utförande enligt säljchefens instruktioner.

Utskick av information sker centralt från SAO´s kansli samma dag som adressuppgifter inkommer. Ombud ska meddela om informationsmaterialet ska ha särskilt innehåll. Ombud kan begära stöd och hjälp med arrangemang av lokala aktiviteter.

6.3 OMFÖRHANDLING AV PROVISIONSREGLER

Provisionsreglerna löper med tre månaders intervall och omförhandlas då förutsättningarna för aktivt säljarbete markant ändras eller då ombud inte kan uppfylla arbetskravet enl. pkt 6:1. och 6:2.

Mao ska inte provision utgå, enligt ovan, när ombud inte behöver bearbeta kundprospektet aktivt för att värva medlemmar.

Provision skall dock ge en skälig ersättning i förhållande till arbetsinsats.

6.4 MILERSÄTTNING

Ombud erhåller milersättning för resor med egen bil i tjänsten, med 12 kr/mil. Kvalificerande för milersättnings utbetalande är att ombud för körjournal. Körjournal skall lämna till löneansvarig i samband med lönebrytning. För inbetalda värvade medlemskap erhåller ombud 200:-/medlem som särskild kostnadsersättning.

D.D. Borlänge 92-06-22

Distrikts Ombud SAO

(adress, utesluten här)

SAO, Småföretagarnas Arbetsgivar

organisation

Box 11 104

161 11 BROMMA

RESERVATIONER OCH TILLÄGG BETR ANSTÄLLNINGSAVTAL

Med hänvisning till de nyrekryterande företagens krav på omfattande och återkommande besöks och konsultationsengagemang ifrån mig, såsom SAO:s distriktsombud, föreslår jag en diskussion om skälig ersättning härför.

Grundlön

Som skälig ersättning föreslår jag en grundlön om 6.000,- vilket givetvis skall ses mot bakgrund till den kvalificerade representation företagen har som krav att erhålla från sitt distriktsombud.

1 års löneintervall

Provisionsreglerna accepteras förövrigt, med reservation för tre månaders intervall för vilket jag föreslår en diskussion om 1 års intervall enl. allm. praxis.

Lön 1:a arbetsmånaden

Föreslår en diskussion om att första månadens lön utbetalas i förskott. Som underlag härför beräknas tecknade avtal.

§ 5 Anställningsform

Reservation mot andra stycket andra mening: i förtid

Bilaga 2

Tingsrättens beslut (ledamot: Clas Ullrich)

SKÄL

D.D. har yrkat ersättning av SAO under åberopande av ett skriftligt anställningsavtal som undertecknades av parterna den 2 respektive den 22 juni 1992. Avtalet innehåller en skiljeklausul enligt vilken tvist rörande avtalet, dess tolkning eller tillämpning, skall hänskjutas till avgörande av skiljenämnd enligt lag om skiljemän. Anställningen avser enligt avtalet arbete som ombud för SAO och arbetsuppgifterna består i att bearbeta företag för att värva dessa som medlemmar. I målet är tvistigt om lönen skulle utgå enbart som provisionslön eller om viss del skulle utgöras av fast grundlön.

D.D. har anfört att skiljeklausulen är oskälig jämlikt 36 § avtalslagen. Frågan om tillämpning av nämnda bestämmelse på skiljeklausuler i anställningsavtal har vid flera tillfällen prövats av arbetsdomstolen. I AD 1987:165 anförs att det, när fråga är om anställningsförhållanden av en mer individualiserad karaktär, avseende relativt kvalificerade arbetsuppgifter, och med inslag av förtroendeställning i förhållandet till arbetsgivaren, skälen för skiljeförfarande i tvister kan vara beaktansvärda, varför frågan om tillämpningen av 36 § avtalslagen måste bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter, av vilka den med kostnadsfrågan sammanhängande rättssäkerhetsaspekten endast är en. Arbetsdomstolen konstaterade vidare i det då aktuella fallet att risken för att den anställde helt eller delvis slutligt skulle komma att få svara för kostnaden för skälig ersättning till skiljemännen inte föranledde att tillämpningen av skiljeklausulen var att bedöma som oskälig mot den anställde. Anställningsförhållandet mellan D.D. och SAO har också, såvitt framkommit i målet, varit av en mer individualiserad karaktär, avseende relativt kvalificerade arbetsuppgifter, och med inslag av förtroendeställning i förhållandet till SAO. Tingsrätten finner därför att de ovan redovisade av arbetsdomstolen anförda synpunkterna gör sig gällande också i det förevarande fallet. Tingsrätten finner vidare inte att vad som framkommit beträffande omständigheterna kring ingåendet av det aktuella anställningsavtalet eller vad som i övrigt anförts utgör skäl för att lämna klausulen utan avseende eller jämka densamma. D.D. är på grund av vad som nu anförts bunden av skiljeklausulen. Hans talan skall därför avvisas. Vid denna utgång skall D.D. ersätta SAO för dess rättegångskostnader. Tingsrätten finner inte att skäl föreligger för jämkning av den för D.D. fastställda grundavgiften.

SLUTLIGT BESLUT (att meddelas den 20 januari 1994)

1. D.D.s talan avvisas.

2. D.D. förpliktas att till Småföretagarnas Arbetsgivarorganisation utge ersättning för rättegångskostnader med tolvtusenfemhundra (12 500) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för beslutet till dess full betalning sker. Av beloppet utgör 2 500 kr mervärdeskatt.

3. Tingsrätten fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till H.U. med trettiotretusensexhundrasexton (33 616) kr, varav 17 290 kr avser arvode, 13 530 kr avser tidsspillan och 6 723 kr utgör mervärdeskatt.

4. D.D.s yrkande om jämkning av grundavgiften lämnas utan bifall.

Beslut 1994-10-12, målnummer B-23-1994

Ledamöter: Nina Pripp, Marie Hafström, Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson, Lars Ahlvarsson, Thore Ziethen och Solveig Paulsson. Enhälligt.