AD 1995 nr 7

Parter:

Svenska Kyrkans Personalförbund; Stockholms Domkapitel

Nr 7

Svenska Kyrkans Personalförbund

mot

Stockholms Domkapitel i Stockholm.

BAKGRUND

S.E.W. är född 1932. Efter att ha utbildat sig till och verkat som skådespelare började han 1967 att läsa teologi vid universitetet i Lund och avlade en teologie kandidatexamen 1972. I december samma år vigdes han till präst i svenska kyrkan för tjänstgöring i Stockholms stift. Han verkade därefter som präst inom stiftet och den 1 augusti 1986 fick han tjänst som kyrkoadjunkt i Essinge församling. Då kyrkans organisation genomgick förändringar innebärande bl.a. att kyrkoadjunkttjänsterna omvandlades till komministertjänster kom S.E.W. att från den 1 juli 1989 inneha en tjänst som komminister i Essinge församling.

I slutet av 1989 träffade S.E.W. K.R., född 1925, och mellan dem utvecklades ett vänskapsförhållande som varade fram till november 1992.

Under våren 1993 uppkom inom Stockholms domkapitel fråga om avstängning av S.E.W. från dennes arbete. Anledningen till ärendets uppkomst var att S.E.W. blivit polisanmäld för bl.a. misshandel av K.R..

Den 17 juni 1993 beslutade domkapitlet med stöd av 35 kap. 26 § kyrkolagen (1992:300) att med omedelbar verkan och i första hand fram till domkapitlets sammanträde den 11 augusti 1993 avstänga S.E.W. från tjänsten som komminister i Essinge pastorat. S.E.W. skulle vidare under avstängningen vidkännas helt avdrag på lönen. Avstängning med helt löneavdrag förlängdes därefter vid två tillfällen. Vid det sista tillfället, domkapitlets sammanträde den 8 september 1993, förklarades också S.E.W., med stöd av 4 § andra stycket kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop, vara obehörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst under den tid han var avstängd från sin anställning som präst.

Den 30 december 1993 dömdes S.E.W. av Stockholms tingsrätt för att vid fem tillfällen ha misshandlat K.R.. Påföljden bestämdes till villkorlig dom. I sin dom fann tingsrätten utrett att S.E.W. hade dels den 18 oktober 1991 tilldelat K.R. ett slag i pannan som medfört sveda och bulnad, dels den 10 december 1991 tilldelat henne ett slag i ansiktet med öppen hand som medfört sveda och värk, dels den 16 mars 1992 tilldelat henne ett knytnävsslag på kinden och knuffat henne mot en verandastolpe som vad gäller slaget hade medfört smärta, svullnad och ett märke på kinden och vad gäller knuffen enbart smärta, dels den 12 juni 1992 tilldelat henne ett kraftigt slag i pannan som medfört smärta, svullnad och illamående samt dels den 8 november 1992 tilldelat henne flera slag i ansiktet och huvudet som medfört smärta, flera blåmärken, bulnader och småsår samt ömhet. Tingsrätten fann att misshandeln den 16 mars och 8 november 1992 inte var att bedöma som ringa brott medan övrig misshandel bedömdes som ringa. Tingsrätten ogillade i domen ett åtal mot S.E.W. rörande ocker mot K.R. bestående i att han under 1990 vid tre tillfällen begagnat sig av K.R:s beroendeställning till honom för att tillskansa sig räntefria lån om sammanlagt 42 000 kr som löpt på obestämd tid. Då S.E.W. medgett att utge det fordrade beloppet ålades han ändå i domen betalningsskyldighet.

Sedan domen vunnit laga kraft meddelade domkapitlet den 21 januari 1994 ett nytt beslut om avstängning med helt löneavdrag. S.E.W. förklarades även fortsättningsvis under avstängningen vara obehörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst.

Domkapitlet har därefter den 23 februari 1994 beslutat att med stöd av 35 kap. 20 § kyrkolagen avskeda S.E.W. från hans anställning som komminister i Essinge pastorat.

SKPF har därefter väckt talan mot Stockholms domkapitel med yrkande om bl.a. ogiltigförklaring av avskedandet.

Arbetsdomstolen har den 22 april 1994 avslagit ett av SKPF framställt yrkande om interimistiskt förordnande att avstängningen av S.E.W. skulle upphöra.

I målet är upplyst att S.E.W. av försäkringskassan i maj 1994 beviljats förtidspension retroaktivt från december månad 1993.

YRKANDEN

SKPF har som talan slutligt bestämts yrkat att arbetsdomstolen skall förklara domkapitlets avskedande av S.E.W. ogiltigt.

Domkapitlet har bestritt SKPF:s yrkande.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

SKPF

Under senare delen av 1980-talet kom S.E.W. i kontakt med K.R., som besökte hans gudstjänster i Essinge församling. Hon begärde vid ett av dessa tillfällen ett själavårdssamtal med S.E.W.. Det blev ett par, tre sådana samtal och deras relation övergick så småningom i en mycket djup vänskap. Relationen som sådan var således inte själavårdande och ingick inte heller i S.E.W:s tjänst. De umgicks ganska mycket med varandra fram till november 1992 och hade många gemensamma intressen som konst, litteratur och promenader i naturen. S.E.W. sågs tämligen regelbundet i hennes hem och där bjöds det både mat och dryck. Vid flera sådana tillfällen åtog sig K.R. att renskriva S.E.W:s predikningar. Under den här perioden gjorde S.E.W. och K.R. tillsammans ett antal semesterresor runt om i landet, då man besökte släktingar, vänner och bekanta både till S.E.W. och K.R..

Åklagaren har i sin stämningsansökan mot S.E.W. påstått att S.E.W. skulle ha misshandlat K.R. vid åtminstone fem olika tillfällen; det senaste tillfället den 8 november 1992, bara två dagar innan S.E.W. fyllde 60 år. S.E.W. har erkänt misshandel av K.R. endast den 8 november 1992.

Vad gäller händelsen den 8 november 1992 så kan följande anföras. K.R. hade tidigare varit gift i ungefär 25 år men äktenskapet upplöstes någon gång 1989/90. I den fördjupade vänskapsrelation som hade uppkommit mellan S.E.W. och K.R., utvecklades hos K.R. en slags lojalitetskonflikt. Det var nämligen så att det efter det långa äktenskapet fortfarande fanns mycket starka band mellan henne och hennes förre man. Omedvetet fördes aggressioner över från K.R. mot S.E.W. och S.E.W. uppfattade detta som att K.R. var arrogant och känslokall. Den stress S.E.W. kände bl.a. inför den kommande 60-årsdagen, som han upplevde som en stor social händelse, den ambivalenta relationen till K.R. och det pressande arbete som han haft i församlingen under den hösten, ledde till att han fick ett aggressivt utbrott och misshandlade K.R. den 8 november 1992. S.E.W. hade under en tid anat att det mellan K.R. och hennes förre man fanns kontakter, men det var först på kvällen den 8 november 1992 som han fick klart för sig att K.R. bakom ryggen på honom haft täta kontakter med den förre mannen och fått dennes stöd. K.R. hade också för sin förre man berättat om sina kontakter med S.E.W. och vad som förevarit dem emellan.

Trots misshandeln deltog K.R. i S.E.W:s 60-årsdag den 10 november 1992 och ingen av de omkring 70 personer som var närvarande kunde uppfatta tecken på misshandel eller på att relationen mellan K.R. och S.E.W. skulle vara förändrad.

Efter misshandeln begärde K.R. ett samtal med biskopen i Stockholms stift och fick ett sådant den 20 november 1992. Detta samtal varade endast några minuter. Därefter dröjde det ända till den 13 januari 1993 innan misshandeln anmäldes till domkapitlet. Anmälan gjordes av K.R:s förre man som fått fullmakt av K.R.. Samma dag höll domkapitlet ett sammanträde där det beslutades att överlämna anmälan till åklagare.

Stockholms tingsrätt dömde den 30 december 1993 S.E.W. för fem fall av misshandel av K.R. och påföljden bestämdes till villkorlig dom. Domen har vunnit laga kraft. Tingsrätten har i sin dom konstaterat att tre av misshandelsgärningarna är att anse som ringa medan två inte ansetts ringa. Dessa två senare misshandelsfall var dock inte av en så allvarlig karaktär att de entydigt talade för att påföljden skulle bestämmas till fängelse. Vid sitt ställningstagande vad beträffar påföljden har tingsrätten tagit hänsyn till att S.E.W. under ganska avsevärd tid, från juli månad 1993, varit avstängd från sin tjänst och också till ett läkarintyg som inlämnats vid huvudförhandlingen. S.E.W. hade sedan september 1993 också varit obehörig att utöva det kyrkliga ämbetet. Dessa avstängningar innebar att S.E.W. inte hade någon lön. Han var dock under denna tid mestadels sjukskriven och uppbar då sjukpenning.

Tingsrätten ogillade det åtal för ocker som åklagaren riktat mot S.E.W. och konstaterade att det inte fanns något sådant beroendeförhållande mellan S.E.W. och K.R. som åklagaren påstått. Tingsrätten fann dock på civilrättsliga grunder och i enlighet med S.E.W:s medgivande att denne var återbetalningsskyldig för de lånade pengarna.

SKPF hävdar sammanfattningsvis följande. S.E.W. har utan anmärkningar verkat 20 år inom stiftet. Några anmälningar i övrigt finns inte mot S.E.W., inte heller har några disciplinära åtgärder vidtagits mot honom. I detta fall har S.E.W. blivit dömd för misshandel av en mycket nära vän. S.E.W. och K.R:s förhållande kan närmast betraktas som en familjerelation. Misshandeln har inte orsakat K.R. några bestående skador. Våldet kan därför inte sägas ha varit av särskilt allvarlig art. Misshandeln har dessutom skett utom tjänsten. SKPF menar att det som inträffat inte är så allvarligt att avsked eller ens uppsägning borde komma ifråga. Det finns ingen anledning att tro att S.E.W., trots det inträffade, inte skulle ha möjligheter att sköta sitt arbete fortsättningsvis på samma sätt han gjort tidigare.

Domkapitlet

Domkapitlet är en statlig, regional myndighet under regeringen och kapitlet består av sex ledamöter, varav tre lekmän, med biskopen som ordförande. Med hänsyn till domkapitlets uppgifter har det ansetts som viktigt att upprätthålla en balans mellan präster och lekmän. Domkapitlets uppgifter kan i stort sägas avse svenska kyrkans lära och det kyrkliga ämbetet som präst. Domkapitlet jämte biskopen skall se till att svenska kyrkans ordning i fråga om lära, gudstjänst m.m. iakttas i stiftets församlingar och ha tillsyn över hur de som innehar det kyrkliga ämbetet som präst förvaltar detta och efterlever de löften som de har avgivit vid sin vigning till präst. Domkapitlet har vidare det huvudsakliga arbetsgivaransvaret i förhållande till prästerna i stiftet. På domkapitlet faller sålunda frågor som rör behörighet till det kyrkliga ämbetet som präst och rätten att utöva detta samt behörighet för olika typer av prästanställningar.

Prästen ansvarar inför biskop och domkapitel för sin ämbetsförvaltning och skall vara lojal mot sin närmaste förman. Att vara präst är en livshållning grundlagd i en kallelse. I den nuvarande vigningsordningen uttrycks detta bl.a. med följande ord. "En präst skall i sitt ämbete leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen." Ämbetsuppdraget gäller prästens hela liv, både inom och utom tjänsten, sådant det konkretiseras i olika arbetsuppgifter, tjänster och befattningar och formaliseras i befattningsbeskrivningar och arbetsinstruktioner. Det finns fem grundläggande uppgifter som ger prästens gärning dess speciella identitet, nämligen hans uppgifter som förkunnare, liturg, kateket, själavårdare och ledare. Den själavårdande omsorgen bör prägla prästens hela gärning. Genom att i mötet med andra på en gång vara ämbetsbärare och medmänniska skall prästen skapa det förtroende som banar vägen för den enskilde att söka upp honom eller henne för själavård. Själavårdens viktigaste redskap är samtalet, bikten och bönen. Dessa redskap skall brukas under stort ansvar. Prästen har enligt gällande lag ovillkorlig tystnadsplikt för vad som yttras vid bikt eller själavårdande samtal.

I sina prästvigningslöften har S.E.W., liksom alla präster vid den tidpunkten, svarat ja på frågan "viljen I desslikes så ställa edert leverne att det varder till föredöme för var man och ingen till anstöt". Enligt gällande ordning uttrycks detta på följande sätt, "vill Ni leva bland människor att Ni blir vittnen om Guds kärlek om försoningens hemlighet".

Kyrkans uppgift är att förkunna evangelium såväl i ord som i handling. Detta prästlöfte fokuserar livshållningens innebörd. Prästen skall leva så att kyrkans trovärdighet inte ifrågasätts. Kyrkans förväntan på alla präster är att orden, handlingarna och livshållningen skall tala samma språk. Man kan säga att en prästs privatliv endast i begränsad mening är ett privatliv. Det får inte kompromettera kyrkans anseende och trovärdighet. Det gäller i förhållande till såväl skrivna som oskrivna lagar. En prästs privatliv och tjänst hör alltså samman. Prästen skall möta människor på ett sätt som väcker förtroende såväl för honom eller henne som för kyrkan.

S.E.W. prästvigdes för tjänst inom Stockholms stift den 10 december 1972. Efter tjänstgöring som pastoratsadjunkt förordnades han som kyrkoadjunkt i Hägerstens pastorat 1974 och innehade därefter olika prästerliga förordnanden för att fr.o.m. den 1 augusti 1986 förordnas som kyrkoadjunkt i Essinge pastorat. Denna tjänst har omvandlats den 1 juli 1989 till en komministertjänst och den innehar S.E.W. fortfarande. Enligt domkapitlet har S.E.W. aldrig egentligen tjänstgjort fullt ut och det har varit svårt att aldrig kunna räkna med honom. Kyrkoherden i Essinge församling har fått del av upprörda församlingsbors känslor och funderingar över S.E.W:s handlande mot K.R.. Detta har berört människor djupt och det har varit svårt att reparera de skador som S.E.W. åstadkommit i församlingen. S.E.W. skulle under inga förhållanden kunna gå tillbaka till sin tjänst.

I september 1989 deltog K.R. i en av Essinge församling anordnad lyrikcirkel där hon för första gången kom i kontakt med S.E.W.. Hon deltog senare samma år i domsöndagens högmässa i församlingen som leddes av S.E.W.. K.R. fick i gudstjänsten en djup religiös upplevelse. Hon kände att S.E.W. överförde upplevelser till henne. K.R. hade därefter samtal med S.E.W. på pastorsexpeditionen då hon bl.a. blev utfrågad om familj, ekonomi och arbete. S.E.W. hade därefter flera själavårdande samtal med K.R. och K.R. uppfattade att hon och S.E.W. stod varandra andligen nära.

Det torde vara ostridigt att S.E.W:s och K.R:s relation när de först träffades hade en klart själavårdande karaktär. Relationen övergick därefter till vänskap och enligt kapitlets mening till ett starkt beroendeförhållande som fick negativa konsekvenser.

S.E.W. besökte ofta K.R. och åt middag hos henne. Besöken skedde alltid hos K.R., inte i S.E.W:s hem. K.R. fick förtroende för S.E.W. i hans egenskap av präst och något ifrågasättande förekom inte, då prästämbetet för henne innebar en moralisk kvalitetsgaranti. K.R. började skriva maskin åt S.E.W. och hon skrev ut hans predikningar. K.R. kom att känna en stor respekt för S.E.W., som hon uppfattade som sträng och fordrande. Hon blev en arbetskraft för S.E.W. som utnyttjade hennes stämningsläge och hon vek undan för hans starka vilja.

S.E.W. började våren 1990 låna pengar av K.R., det ena beloppet efter det andra, räntefritt utan att några handlingar skrevs ut. K.R. förstår efteråt inte hur hon kunde göra på detta sätt eftersom hon aldrig tidigare lånat ut pengar till någon person, hur väl hon än känt personen i fråga. K.R. var helt enkelt rädd för S.E.W., som kunde bli väldigt arg, och hon vågade inte ställa någon fråga om återbetalning. Hon kände sig tvingad att gå med på lånen och kände det som om ett mycket starkt beroendeförhållande i dess negativa bemärkelse hade uppkommit i hennes kontakt med S.E.W..

Hösten 1991 började relationen försämras och efter ett besök på Dramaten tilldelade S.E.W. K.R. plötsligt och utan synbar anledning ett slag mot huvudet. Relationen fortsatte dock men vid flera tillfällen förekom misshandel, vilket framgår av K.R:s berättelse i tingsrättens dom. S.E.W. blev plötsligt aggressiv utan att K.R. kunde förstå anledningen och han började uppträda mer diktatoriskt. S.E.W. lovade samtidigt att misshandeln inte skulle upprepas. Den 8 november 1992 inträffade dock en allvarlig incident. S.E.W. kom till K.R:s bostad och i ett skede när hon befann sig i bostadens sovrum kom han fram till henne och började, utan att säga ett ord, slå henne. De slag han utdelade var knytnävsslag som träffade henne i huvudet och i ansiktet. K.R. uppsökte efter misshandeln läkare och i målet finns fotografier av henne efter misshandeln den 8 november 1992.

Misshandeln anmäldes till domkapitlet genom K.R:s förre man. Anmälan inkom till domkapitlet den 13 januari 1993. Anledningen till att anmälan dröjde ända fram till detta datum var att K.R. först inte ville uppge S.E.W:s namn. Kapitlet beslöt samma dag att överlämna anmälan till åklagare.

Under våren 1993 framkom uppgifter om att S.E.W. var föremål för polisutredning, förutom för misshandeln, för bl.a. grovt bedrägeri och grovt ocker.

Den 17 juni 1993 avstängde domkapitlet S.E.W. med helt löneavdrag. Avstängningen förlängdes därefter. Vid sitt sammanträde den 8 september, då domkapitlet tagit del av åklagarens beslut om åtal, beslutade domkapitlet att ytterligare förlänga avstängningen med helt löneavdrag fram till den tidpunkt då domen i brottmålet vunnit laga kraft. Domkapitlet förklarade vidare S.E.W. obehörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst under den tid han var avstängd från sin anställning som präst.

S.E.W. dömdes av tingsrätten den 30 december 1993 för misshandel av K.R. vid fem tillfällen och den 21 januari 1994 förklarade kapitlet S.E.W. ånyo avstängd med löneavdrag samt även obehörig att utöva det prästerliga ämbetet.

Domkapitlet har därefter i sitt beslut den 23 februari 1994 funnit S.E.W. uppenbarligen olämplig att inneha prästtjänst och därför, med stöd av 35 kap. 20 § kyrkolagen, avskedat honom från hans anställning som komminister i Essinge pastorat. Därutöver har domkapitlet vid sin prövning beaktat S.E.W:s agerande och förhållningssätt mot K.R., då han begagnat sig av K.R:s beroendeställning till honom för att tillskansa sig räntefria lån.

Sammanfattningsvis hävdar domkapitlet att en präst som gör sig skyldig till misshandel inte uppfyller de krav som måste ställas på innehavaren av en prästtjänst. Användandet av fysiskt våld är inte försvarligt annat än i rena nödvärnssituationer och ett sådant fall är det här inte fråga om. S.E.W. har dömts för misshandel i fem fall varav två inte bedömts som ringa. Domkapitlet menar att S.E.W:s handlande i så hög grad strider mot de värderingar och normer som kyrkan står för att han uppenbarligen är olämplig att inneha en anställning som präst och detta oavsett om misshandeln skett inom eller utom tjänsten eller om det förelegat ett vänskapsförhållande mellan gärningsman och offer. Domkapitlet har även, som ovan nämnts, vid sin prövning satt tilltro till K.R:s utsaga och beaktat att S.E.W. utverkat räntefria lån av K.R. som var i beroendeställning till honom. S.E.W. har därvid agerat på ett för en präst helt oacceptabelt sätt. S.E.W. kan inte med bibehållet förtroende, vilket är en förutsättning för det kyrkliga ämbetet som präst, verka som präst inom Stockholms stift.

DOMSKÄL

Stockholms domkapitel beslutade den 23 februari 1994 att avskeda S.E.W. från hans anställning som komminister i Essinge pastorat. Tvisten i målet rör frågan om avskedandet skall ogiltigförklaras.

Beslutet om avskedande fattades med stöd av 35 kap. 20 § kyrkolagen. Enligt den bestämmelsen får en präst avskedas om han begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning.

S.E.W. hade, när beslutet om avskedande fattades, dömts av Stockholms tingsrätt till villkorlig dom för misshandel av K.R. i fem fall. Tingsrätten ogillade däremot ett åtal för ocker som enligt åklagaren bestod i att S.E.W. vid tre tillfällen begagnat sig av K.R:s beroendeställning för att tillskansa sig räntefria lån på sammanlagt 42 000 kr som löpt på obestämd tid. Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

I tingsrätten förnekade S.E.W. vad som lades honom till last. I detta mål har han dock medgett att han misshandlat K.R. vid ett tillfälle men alltjämt förnekat övriga gärningar. SKPF:s förstahandsståndpunkt synes vara att endast den erkända gärningen skall läggas till grund för bedömningen av avskedandet. Domkapitlet vill å sin sida beakta inte enbart de fem misshandelsfallen utan även vad åklagaren lade S.E.W. till last som ocker, trots att åtalet i den delen ogillades av tingsrätten.

Vid arbetsdomstolens bedömning av avskedandefrågan är den meddelade tingsrättsdomen visserligen inte bindande för arbetsdomstolen. Brottmålsdomen skall dock enligt fast praxis tillmätas en betydande bevisverkan i arbetsdomstolens mål. Den utredning som i denna del förebringats i arbetsdomstolen - förhör under sanningsförsäkran med S.E.W., vittnesförhör med K.R. samt viss skriftlig bevisning - är i huvudsak densamma som i tingsrättens brottmål och den ger inte anledning till några andra bedömningar än de tingsrätten gjort.

Av det anförda följer att vad arbetsdomstolen har att lägga till grund för bedömningen av avskedandet är de fem misshandelsfall som S.E.W. dömts för. Frågan är om dessa brott visar att S.E.W. uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning, vilket är förutsättningen för ett avskedande enligt 35 kap. 20 § kyrkolagen.

35 kap. 20 § kyrkolagen överensstämmer till sin lydelse med 11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA). Som arbetsdomstolen uttalat i domen AD 1994 nr 52 har domstolen också att vid sin prövning utgå från de förarbeten och den praxis som utvecklats kring denna bestämmelse i LOA om avskedande av den som är offentliganställd och som har begått brott.

Arbetsdomstolen har i domen AD 1981 nr 168, som gällde brott begångna av polisman redogjort för bakgrunden till 11 kap. 1 § LOA och utvecklat vad som är syftet med och den principiella innebörden i denna bestämmelse. I 1981 års dom uttalade domstolen sammanfattningsvis bl.a. att det är syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet som ligger till grund för avskedandeinstitutet i LOA. Arbetsdomstolen har efter domen 1981 i flera avgöranden rörande polismän funnit det oförenligt med de krav som måste ställas på polismän, att polismän som utom tjänsten gjort sig skyldiga till brott får fortsätta sina anställningar om inte mycket speciella omständigheter talar för det. Enligt lagförarbetena (prop 1975:78 s 168) skall avskedande dock endast komma i fråga i sådana fall där det med hänsyn såväl till brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst.

Enligt domstolens mening står det klart att en präst måste åtnjuta allmänt förtroende för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Höga krav måste ställas på en prästs redbarhet och oförvitlighet. Normalt kan en präst som gör sig skyldig till ett sådant brott mot person som misshandel inte anses uppfylla de krav som måste kunna ställas på en innehavare av en prästtjänst och detta oavsett om misshandeln sker i eller utom tjänsten. Endast i mycket speciella undantagsfall torde bedömningen kunna bli den motsatta (se AD 1994 nr 52).

Användande av fysiskt våld mot medmänniskor är sällan försvarligt annat än i nödvärnssituationer. I målet har inte ens påståtts att S.E.W. skulle ha handlat i nödvärn då han misshandlade K.R..

Den brottslighet som S.E.W. gjort sig skyldig till utgörs av upprepade fall av misshandel med bl.a. knytnävsslag mot K.R:s ansikte. Gärningarna har begåtts mot en person som ursprungligen sökt upp S.E.W. i dennes själavårdande verksamhet och de har såvitt framkommit varit helt oprovocerade. Två av misshandelsbrotten, bl.a. det som S.E.W. erkänt, har av tingsrätten bedömts som misshandel enligt normalgraden, dvs. brott för vilket straffet är fängelse i högst två år. Tingsrätten har dock i detta fall låtit påföljden stanna vid villkorlig dom.

Kyrkoherden i Essinge församling D.K.H. har hörts som vittne och har då uppgett bl.a. att församlingsbor visat upprörda känslor över vad som inträffat och att S.E.W:s förtroende hos personalen, i kyrkorådet, i kyrkofullmäktige och i församlingen i stort är förverkat.

Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning att den brottslighet S.E.W. gjort sig skyldig till visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning som präst. Det förhållandet att S.E.W. vid den erkända misshandeln agerat i en för honom allmänt pressande situation och det förhållandet att han skött sin tjänst i över 20 år utan anmärkning är inte några sådana omständigheter som påverkar arbetsdomstolens slutsats. SKPF:s talan skall därför avslås.

Med hänsyn till utgången i målet skall SKPF utge ersättning för domkapitlets rättegångskostnader.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Kyrkans Personalförbunds talan.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Svenska Kyrkans Personalförbund att ersätta Stockholms domkapitels rättegångskostnader med tjugofemtusen (25 000) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1995-01-18, målnummer A-77-1994

Ledamöter: Hans Tocklin, Marianne Eliason, Sven Hugo Ryman (f.d. utbildningschefen vid statens personalutbildningsnämnd; tillfällig ersättare), Mats Holmgren, Lennart Grudevall, Inge Janerus och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Jakob Hedenmo