AD 1994 nr 52

Fråga om det funnits skäl för att avskeda en präst som dömts för misshandel av en tonårig dotter.

Parter:

Uppsala domkapitel; D.O.

Nr 52

Uppsala domkapitel

mot

O.D. i Torsåker.

ÖVERKLAGAD DOM

Uppsala tingsrätts dom 1993-09-10, DT 829

Tingsrättens dom, se bilaga.

Uppsala domkapitel har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall lämna O.D:s vid tingsrätten förda talan om ogiltigförklaring av domkapitlets avskedande av honom utan bifall. Vidare har Uppsala domkapitel yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall befria domkapitlet från skyldigheten att betala O.D:s rättshjälpskostnader för målets handläggning vid tingsrätten och i stället förplikta O.D. att ersätta domkapitlet för dess rättegångskostnader vid tingsrätten.

O.D. har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har O.D. på nytt hörts under sanningsförsäkran. Vidare har på O.D:s begäran förnyade vittnesförhör med K.D. och G.W. ägt rum. Dessutom har på begäran av Uppsala domkapitel hållits nytt förhör med vittnet E.J.. Vittnesförhöret vid tingsrätten med E.F. har förebringats genom banduppspelning.

De hörda personerna har i huvudsak lämnat samma uppgifter som framgår av tingsrättens dom.

Domskäl

O.D. dömdes i juni 1992 av Sandvikens tingsrätt för att ha misshandlat sin dotter K.D., född 1976. Påföljden bestämdes till villkorlig dom. Domen fastställdes i december 1992 av Hovrätten för Nedre Norrland. I sin dom fann hovrätten utrett att O.D. hade dels vid ett tillfälle i juli 1991 tilldelat K.D. i vart fall ett slag i ansiktet så att hon fått en s.k. fläskläpp, dels vid ett tillfälle i januari 1992 tilldelat henne ett slag mot kroppen, knuffat omkull henne och sparkat henne på låret, dels vid minst tre tillfällen därutöver tilldelat henne slag mot kroppen eller ansiktet, i något fall också en spark samt vid ett par av tillfällena dragit henne i håret. Två nämndemän i hovrätten var skiljaktiga. De fann att misshandeln var att anse som ringa och ville bestämma påföljden till åttio dagsböter. Frågan i målet är om Uppsala domkapitel enligt 35 kap. 20 § kyrkolagen (1992:300) haft rätt att avskeda O.D. för de brott han begått.

Enligt det nämnda lagrummet får en präst i Svenska kyrkan avskedas, om han har begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Bestämmelsen överensstämmer till sin lydelse med 11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA), varifrån den - såvitt nu är i fråga - överförts först till den numera upphävda prästanställningslagen (1988:184) och därifrån till kyrkolagen. Av förarbetena till prästanställningslagen framgår också att bestämmelsen i lagtekniskt hänseende var anpassad efter regleringen i LOA som gäller för flertalet andra statligt reglerade tjänster än prästtjänster. Några särskilda uttalanden finns inte i förarbetena om bestämmelsens tillämpning i fråga om den som innehar en prästtjänst. Arbetsdomstolen har därför vid sin prövning att utgå från de förarbeten som finns och den praxis som utvecklats kring 11 kap. 1 § LOA om avskedande av den som är offentliganställd och som har begått brott.

Arbetsdomstolen har i domen AD 1981 nr 168 (jfr även AD 1987 nr 83 och 1988 nr 180) redogjort för bakgrunden till bestämmelsen och utvecklat vad som är syftet med och den principiella innebörden av den. I 1981 års dom uttalade arbetsdomstolen sammanfattningsvis bl.a. att det är syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet som ligger till grund för avskedandeinstitutet i LOA. Enligt lagförarbetena (prop.1975:78 s. 164) skulle i tillämpningen förutsättningarna för avskedande inte sättas lägre än vad som tidigare gällde för avsättning. Avskedande skulle, med en sammanfattande formulering i motivtexten, komma i fråga endast i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst.

Såsom tingsrätten framhållit måste en präst åtnjuta allmänt förtroende för att kunna fullgöra sina uppgifter inom ramen för anställningen. Det måste således ställas höga krav på en prästs redbarhet och oförvitlighet. O.D. har gjort sig skyldig till misshandel av dottern K.D.. Misshandeln har upprepats vid flera tillfällen. Enligt arbetsdomstolens mening måste det normalt sett vara en utgångspunkt för bedömningen att en präst som gör sig skyldig till flera uppsåtliga brott av sådant slag inte uppfyller de krav som måste kunna ställas på innehavaren av en prästtjänst. Vid prövningen av frågan om ett avskedande fått ske måste dock omständigheterna i det enskilda fallet beaktas, varvid en helhetsbedömning måste göras med hänsyn främst till de närmare förhållandena kring brotten och förutsättningarna för O.D. att fortsätta sin tjänstgöring som präst.

O.D. har förklarat de tillfällen då han utövat våld mot K.D. med att han tappat behärskningen i situationer då hon medvetet och provocerande utsatt både sig själv och syskonen för akuta faror. O.D. har vidare uppgett att det aldrig varit fråga om att han medvetet velat skada sin dotter. Relationen mellan honom och K.D. är i grund och botten mycket god, och de händelser som har inträffat i vissa särpräglade situationer har enligt O.D. haft sitt upphov i hans omsorg om K.D. och de andra barnen. Enligt O.D. är han mycket ångerfull över vad som har inträffat. Vidare har O.D. uppgett att han under åren 1990 och 1991 varit tyngd både av en onormalt stor arbetsbörda och slitningar i äktenskapet. Han och hustrun bor nu på skilda håll. Dottern K.D. bor dock kvar på gården tillsammans med O.D. och sin syster. Anledningen till att K.D. valt att stanna kvar på gården är enligt vad hon själv uppgett att hon tycker om sin pappa. Hon har vidare bekräftat O.D:s uppgift om att hon har uppträtt provocerande mot honom. K.D. har vidare uppgett att det numera inte förekommer några handgripliga tillrättavisningar av henne.

Av utredningen i målet framgår att Ovansjö församling har omkring 10 000 invånare, varav enligt O.D. ungefär en procent besöker kyrkan regelbundet och aktivt. Utredningen visar att O.D:s församlingsbor visat blandade reaktioner över vad som inträffat. Vissa av församlingsmedlemmarna har enligt uppgift uttryckt ett avståndstagande medan andra spontant har framfört sitt stöd för honom. Annat har inte kommit fram än att O.D. skött sin tjänst som komminister utan anmärkning, en tjänst som han innehaft sedan år 1980. Enda undantaget är enligt vad som framgår av utredningen att O.D. vid ett tillfälle har fått ett påpekande angående innehållet i en predikan. O.D. har uppgett att han efter avstängningen har sökt sju olika tjänster på annat håll för att om möjligt få till stånd en lösning av sin situation. Uppsala domkapitel har emellertid uttalat att han under nuvarande omständigheter inte bör komma i fråga för någon av tjänsterna. O.D. har också enligt egen uppgift framfört förfrågningar hos domkapitlet om alternativa arbetsuppgifter. Dessa förfrågningar har dock inte gett något resultat.

O.D. har i och för sig inte gjort gällande att någon skyldighet föreligger för Uppsala domkapitel att undersöka möjligheterna till omplacering av honom. Någon rättslig sådan skyldighet föreligger inte heller för domkapitlet. Arbetsdomstolen vill dock i anslutning till vad O.D. uppgett om domkapitlets inställning till hans sökande efter andra tjänster tillägga följande. När det i den aktuella lagtexten sägs att en arbetstagare under angivna förutsättningar får avskedas är detta att uppfatta som ett uttryck för att lagen inte ålägger arbetsgivaren en skyldighet att besluta om avskedande utan överlämnar denna fråga till arbetsgivarens prövning. Enligt förarbetena (prop. 1975:78 s. 164 f) bör arbetsgivaren därvid alltid pröva om det inte finns möjlighet att i stället för att avskeda arbetstagaren tilldela honom andra uppgifter. Däremot ankommer det inte på domstolen att göra en sådan skälighetsprövning. Det sagda utesluter dock inte att domstolen - såsom i detta fall - kan finna att arbetsgivarens passivitet och brist på engagemang för att finna en lösning genom en omplacering vara anmärkningsvärd. Vad arbetsdomstolen har att pröva är emellertid om arbetstagaren genom brott har visat att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning.

Som framgår av vad arbetsdomstolen redan uttalat hör utövande av brottsligt våld och innehav av prästtjänst inte ihop. Dock måste givetvis beaktas de närmare omständigheter som legat bakom de misshandelsbrott för vilka O.D. dömts. Enligt hovrättens dom i brottmålet - vilken arbetsdomstolen inte har anledning att ifrågasätta - visade utredningen inte annat än att O.D. använt våld mot K.D. endast i samband med att han känt sig tvungen att avstyra bråk mellan henne och syskonen eller, som han uppfattat det, i farliga och starkt provocerande situationer. O.D:s beteende är givetvis inte acceptabelt, men inte heller helt oförklarligt. Som också tingsrätten uttalat kan gärningarna inte anses så allvarliga; de har berott på att O.D. tappat behärskningen i särskilt utsatta situationer. Det kan i sammanhanget också noteras att K.D. trots de inträffade händelserna bor kvar hos sin fader sedan föräldrarna flyttat isär. Det må även beaktas dels att det veterligen inte framkommit några klagomål beträffande O.D:s sätt att fullgöra konfirmationsundervisningen eller andra tjänsteåligganden, dels att O.D. har endast ett par år kvar till sin pensionering. Även om det inte skulle vara problemfritt för O.D. att återinträda i tjänst som komminister i Ovansjö församling finner arbetsdomstolen att han alltjämt tycks åtnjuta förtroende bland en inte obetydlig del av sina församlingsmedlemmar. O.D. synes för övrigt inte heller vara främmande för att byta församling, om så skulle erfordras. Efter en samlad bedömning av brottens beskaffenhet, prästanställningens art och övriga omständigheter anser arbetsdomstolen därför i likhet med tingsrätten att O.D. inte uppenbarligen kan anses olämplig att inneha sin tjänst. Tingsrättens domslut skall därför fastställas såväl i huvudsaken som i fråga om rättegångskostnaderna.

Vid denna utgång skall Uppsala domkapitel ersätta även den i arbetsdomstolen uppkomna kostnaden för O.D:s rättshjälp såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för att tillvarata dennes rätt. Uppsala domkapitel har motsatt sig ersättningsskyldighet för den kostnad som avser vittnet G.W:s inställelse i arbetsdomstolen, eftersom det enligt domkapitlets mening varit tillräckligt att spela upp bandupptagningen från förhöret med honom i tingsrätten. Däremot har domkapitlet vitsordat skäligheten i den ersättning som L.H. begärt för sitt biträde åt O.D.. Arbetsdomstolen anser att det varit av betydelse för utredningen att höra G.W. på nytt. Domkapitlet bör därför förpliktas att ersätta hela kostnaden för O.D:s rättshjälp här.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut vid punkterna 1 och 3.

2. Arbetsdomstolen fastställer enligt rättshjälpslagen L.H:s ersättning för det biträde han lämnat O.D. i arbetsdomstolen till tjugoåttatusentjugotvå (28 022) kr 50 öre, varav 21 840 kr för arvode, 4 727 kr 50 öre för tidsspillan och 1 455 kr för utlägg. I ersättningen ingår mervärdeskatt med 5 588 kr 50 öre.

3. Uppsala domkapitel skall ersätta kostnaden för O.D:s rättshjälp i arbetsdomstolen med trettiofemtusenetthundra (35 100) kr 50 öre.

Dom 1993-03-30, målnummer B-153-1993

Ledamöter: Nina Pripp (skiljaktig), Kjerstin Nordborg (skiljaktig), Ingemar Källberg, Torkel Unge, Ola Bengtson (skiljaktig), Alf Karlsson och Lennart Andersson.

Sekreterare: Gunilla Åkerman

Ledamöterna Nina Pripps, Kjerstin Nordborgs och Ola Bengtsons skiljaktiga mening

Vi är i fråga om utgången i huvudsaken av skiljaktig mening och anser att domskälen efter det stycke som börjar med orden "Arbetsdomstolen har i" och slutar med orden "behålla sin tjänst" bör ha följande lydelse.

Så som tingsrätten framhållit måste en präst åtnjuta allmänt förtroende för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter inom ramen för anställningen. Det gäller inte endast i de dagliga rutiner som ingår i en prästtjänst utan framför allt i situationer när församlingsmedlemmar i svåra stunder söker stöd hos sin präst och själasörjare. Många av dessa situationer kan vara känsliga att hantera och de kan kräva mycket engagemang och förståelse av den person som skall fullgöra sina arbetsuppgifter i sådana sammanhang. För den enskilde är det därvid särskilt angeläget att kunna känna tillit till sin präst. Beaktas bör också det ansvar för det uppväxande släktet som följer med prästtjänsten och som särskilt framträder bl.a. i anslutning till konfirmationsundervisningen. Sammantaget måste det därför ställas höga krav på en prästs redbarhet och oförvitlighet (jfr AD 1976 nr 72).

Enligt arbetsdomstolens mening måste det normalt sett vara en utgångspunkt för bedömningen att en präst som gör sig skyldig till misshandel inte uppfyller de krav som måste kunna ställas på innehavaren av en prästtjänst. Användande av fysiskt våld mot medmänniskor är sällan försvarligt annat än i rena nödvärnssituationer. Några sådana har det inte varit fråga om i O.D:s fall. Av hovrättens dom i brottmålet framgår visserligen att utredningen inte visade annat än att O.D. använt våld mot K.D. endast i samband med att han känt sig tvungen att avstyra bråk mellan henne och syskonen eller, som han uppfattat det, i farliga och starkt provocerande situationer. Även med beaktande av att fråga varit om situationer av sådant slag anser arbetsdomstolen emellertid att O.D:s handlande inte kan accepteras. Fråga har varit om misshandel av en underårig person som både materiellt och emotionellt har befunnit sig i en beroendeställning. Genom det s.k. agaförbudet i 6 kap. 1 § föräldrabalken har samhället klart tagit avstånd från varje form av kroppslig bestraffning eller kränkande behandling av barn. Förbudet är inte i sig straffsanktionerat, men ger klart besked om att föräldrar inte har rätt att tillgripa våld i sin uppfostran av barnen. När fråga uppkommer om huruvida en förälder som slagit sitt barn gjort sig skyldig till misshandel har domstolarna därför att göra en förutsättningslös prövning.

Det torde förvisso inte vara obekant för någon att föräldrar utsätts för stora påfrestningar vid uppfostran av sina barn och inte minst tonåringar. Att våld därvid kan förekomma vid något enstaka tillfälle från en förälders sida får ses som uttryck för ett misslyckande i föräldrarollen. Så länge fråga är om endast en enstaka händelse av inte allvarligare slag torde man i allmänhet kunna bortse från kränkningen. I O.D:s fall är det emellertid fråga om ett upprepat beteende, där fråga varit bl.a. om slag mot K.D:s ansikte och vid ett tillfälle att han sparkat henne sedan han knuffat omkull henne. Det förtjänar här uppmärksammas att vad hovrättens majoritet vid sin prövning av brottmålet funnit O.D. skyldig till inte är något ringa brott, varpå kan följa endast böter, utan brott för vilket är föreskrivet fängelse i högst två år, låt vara att hovrätten med hänsyn till omständigheterna bestämt påföljden till villkorlig dom.

O.D. har dömts för misshandel. Enligt arbetsdomstolens mening står O.D:s handlande i så klar strid mot de värderingar och normer som kyrkan står för och det vittnesbörd han avlagt genom det fjärde prästlöftet att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning som präst. Det förhållandet att O.D. tidigare i det stora hela har skött sin tjänst utan anmärkning och att han i viss mån har befunnit sig i en pressad situation arbetsmässigt och i äktenskapet förändrar inte denna slutsats. Domkapitlets talan i huvudsaken bör därför bifallas.

Överröstade härutinnan är vi i fråga om rättegångskostnaderna ense med majoriteten.

Tingsrättens dom (ledamöter: Gunnar Gråberg, Bo G Nordström och Annika Folkeson)

BAKGRUND

O.D. prästvigdes år 1975. Han har sedan den 1 februari 1980 innehaft en tjänst som komminister i Ovansjö församling. Sandvikens tingsrätt dömde den 11 juni 1992 O.D. för misshandel av sin dotter K.D.. Sandvikens tingsrätt fann utrett att O.D. misshandlat dottern vid sammanlagt fem - tio tillfällen och då bl.a. slagit henne i ansiktet med öppen hand så att hon vid ett tillfälle fick en fläskläpp, sparkat henne samt slagit henne med en galge. Mot bakgrund av att Uppsala domkapitel till Sandvikens tingsrätt yttrat att en fällande dom sannolikt skulle leda till avskedande bestämdes påföljden till villkorlig dom. O.D. överklagade domen till Hovrätten för Nedre Norrland som den 22 december 1992 fastställde tingsrättens dom. Hovrätten fann utrett att O.D. misshandlat dottern genom att vid ett tillfälle tilldela henne i vart fall ett slag i ansiktet så att hon fått en fläskläpp, vid ett tillfälle tilldela henne slag mot kroppen, knuffa omkull henne och sparka henne på låret samt vid minst tre tillfällen därutöver tilldela henne slag mot kroppen eller ansiktet, i något fall också en spark samt vid ett par av tillfällena dra henne i håret. Hovrätten ansåg, med hänsyn till att det våld O.D. utövat inte orsakat dottern några bestående skador och inte varit av särskilt allvarlig art samt med beaktande av omständigheterna i övrigt vid gärningstillfällena, att villkorlig dom under alla förhållanden framstod som den riktiga påföljden.

Genom beslut av Uppsala domkapitel avstängdes O.D. den 24 juni 1992 från sitt arbete med s.k. B-avdrag från och med den dagen och längst till dess att frågan om avsked slutligt prövats. Uppsala domkapitel beslutade den 11 februari 1993 med stöd av 35 kap. 20 § kyrkolagen (1992:300) att avskeda O.D. från hans anställning som komminister i Ovansjö församling. Uppsala domkapitel angav som grund för beslutet att O.D. begått brottsliga gärningar varigenom han visat sig uppenbarligen olämplig att inneha prästerlig tjänst.

O.D. är inte fackligt ansluten. På arbetsplatsen gäller tillämpligt kollektivavtal för präster.

YRKANDE M.M.

O.D. har yrkat att tingsrätten skall förklara att Uppsala domkapitels avskedande av honom är ogiltigt. Han har tidigare framställt ett interimistiskt yrkande om att avstängningen av honom tills vidare inte skulle gälla. Tingsrätten fann i beslut den 25 maj 1993 inte skäl att bifalla yrkandet.

O.D. har som grund för sin talan anfört följande. Han har inte begått något brott utan hans handlande har enligt 24 kap. 5 § brottsbalken varit straffritt och i vart fall skall gärningarna bedömas som ringa misshandel. Om tingsrätten skulle anse att han har begått brott är han i vart fall inte uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning.

Uppsala domkapitel har bestritt yrkandet och som grund för sin inställning anfört följande. Enligt 35 kap. 20 § kyrkolagen får en präst avskedas om han begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. O.D. har enligt hovrättens dom dömts för misshandel. Brottets art är av sådan karaktär att det vore anstötligt att han får behålla sin tjänst med hänsyn till de krav som ställs på en präst.

DOMSKÄL

Tvisten i målet gäller huruvida omständigheterna har varit sådana att O.D. har kunnat avskedas med stöd av 35 kap. 20 § kyrkolagen från sin anställning som komminister i Ovansjö församling.

Enligt lagrummet får en präst avskedas om han har begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning.

Tingsrätten har först att pröva invändningen att O.D. inte har gjort sig skyldig till de brott som han dömts för av hovrätten. I enlighet med den praxis som utarbetats i Arbetsdomstolen bör därvid bedömningen i brottmålet tillmätas betydande bevisverkan i arbetstvisten. Det gäller särskilt i de fall där den allmänna domstolens bevisvärdering satts i fråga.

Hovrätten har i brottmålsdomen funnit utrett att O.D. misshandlat sin dotter K.D. genom att dels vid ett tillfälle i juli 1991 tilldela henne i vart fall ett slag i ansiktet så att hon fått en fläskläpp, dels vid ett tillfälle i januari 1992 tilldela henne ett slag mot kroppen, knuffa omkull henne och sparka henne på låret, dels vid minst tre tillfällen därutöver tilldela henne slag mot kroppen eller ansiktet, i något fall också en spark samt vid ett par av tillfällena dra henne i håret.

O.D. har som bevisning åberopat förhör med sig själv samt vittnesförhör med dottern. K.D. har därvid berättat i huvudsak i enlighet med vad hovrätten funnit utrett. Hon har dock förklarat att hon i juli 1991 hade en fläskläpp men att hon likaväl kunde ha fått den i samband med en ridolycka. Hon har vidare förklarat att O.D:s handlande vid varje tillfälle varit befogat eftersom hon under de aktuella månaderna var inne i en besvärlig period och ofta var i bråk med sina syskon. - O.D. har medgett att han utövat det våld mot dottern som han dömts för men gjort gällande att våldet varit nödvändigt och i allt fall att situationen i det enskilda fallen varit sådan att han svårligen kunnat besinna sig. - Genom O.D:s och K.D:s berättelser har det framkommit att det vid varje tillfälle som O.D. utövat våld varit vid bråk när man befunnit sig under riskfyllda förhållanden. Vid händelsen i juli 1991 reparerade O.D. en ladugårdsdörr och hade väggen uppallad med domkrafter och en kätting uppspänd för att dra väggen. När hans döttrar började bråka i ladugården blev han orolig och uppskärrad eftersom samtliga befann sig på en mycket farlig plats. Vid händelsen i januari 1992 hade K.D. kastat ett vedträ med en spik på sin syster och systern hade blivit skadad under ögat, under tiden var en vedklyv igång. Vid det tillfället sparkade han inte på K.D. men han puttade på henne med foten för att hon inte skulle ligga kvar på isen och bli kall.

Tingsrätten finner genom utredningen visat att O.D. utövat det våld mot sin dotter som han dömts för av hovrätten. Utredningen ger inte stöd för annat än att O.D. använt våld mot dottern endast i samband med att han känt sig tvungen att avstyra bråk mellan henne och syskonen, eller, som han uppfattat det, i farliga eller starkt provocerade situationer. Även mot bakgrund av detta kan hans handlande inte anses försvarligt. Han kan därför inte befrias från ansvar för att ha misshandlat sin dotter. Gärningarna är inte av allvarligare karaktär men kan ändock inte bedömas som ringa misshandel.

Tingsrätten övergår därefter till frågan om de brott som O.D. begått är sådana att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning som präst.

O.D. har i denna del som bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med f.d. kontraktsprosten G.W.. G.W. var under åren 1976 - 1992 kyrkoherde i en grannförsamling till Ovansjö församling och har efter sin pensionering tidvis vikarierat på O.D:s tjänst. Uppsala domkapitel har som bevisning åberopat vittnesförhör med kyrkoherden E.J. som under tio år arbetat i Ovansjö. Han är sedan den 1 januari 1989 kyrkoherde i Ovansjö församling och är O.D:s närmaste arbetsledare. Uppsala domkapitel har vidare åberopat vittnesförhör med rektorn vid Svenska Kyrkans Pastoralinstitut i Uppsala E.F..

O.D. har berättat att han under den tid som han tjänstgjort som präst inte fått någon anmärkning på sitt sätt att utöva tjänsten mer än att han fått ett påpekande om innehållet i en predikan. Han har inte märkt något av att församlingsmedlemmarna inte skulle vilja ha honom som präst mer än att han känner till att det var ett par som skulle vigas vilka bytte präst när de fick veta att det var han som skulle förrätta vigseln. Det har däremot funnits listor för att han skulle få återinträda i tjänst. Han har ett fåtal år kvar till pensioneringen och anser inte att det skulle vara något hinder för honom att arbeta de sista åren i Ovansjö församling. Under den tid som han har varit avstängd har han utfört prästsysslor vid fem - tio tillfällen. - Enligt G.W. är det inte något hinder för O.D. att arbeta i Ovansjö församling fram till sin pensionering. G.W. har under den tid han arbetat i Ovansjö församling, både före och efter det att O.D. avstängdes, enbart hört positiva omdömen om O.D.. Det har inte framförts någon kritik mot dennes sätt att utföra sitt arbete. - E.J. har berättat att det var många som reagerade när det blev känt att det var en präst i församlingen som dömts för misshandel. Det var bl.a. rektorer i Storvik som ringde och frågade om det var sant och sade att de i sådana fall inte ville ha den prästen på skolavslutningen. Det var även andra som undanbad sig O.D.. Församlingsmedlemmarna uppfattade situationen som stötande och jobbig. Vid tiden för att brottmålsdomen blev känd höll O.D. i en konfirmandundervisning men det var ingen i den gruppen som reagerade utan O.D. kunde utföra konfirmationen. Eftersom O.D. har kvar sitt prästämbete har han under den tid han varit avstängd kunnat utföra sådana sysslor. Det är dock inte många som har begärt att få O.D.. Han var dock inte heller tidigare så efterfrågad. Det skulle inte vara problemfritt för O.D. att återinträda i tjänst i Ovansjö församling.

E.F. har upplyst att Svenska kyrkans pastoralinstitut har hand om profileringen av blivande präster. Det sista året av prästutbildningen sker på institutet och utbildningen tar sikte på det personliga livet som präst. Enligt E.F. skulle en person som dömts för de brott som O.D. dömts för ha svårt att bli prästvigd. Eftersom det krävs mycket av en person för att ta kontakt med en präst är kraven på en präst av mycket stor betydelse. Detta är särskilt viktigt när det gäller brister i förtroendet mot människor. Om en präst som har gjort sig skyldig till brott skall få ha kvar sin tjänst är helt beroende av hur det uppfattas av medlemmarna i församlingen.

Det tillämpliga lagrummet i kyrkolagen motsvarar 11 kap. 1 § lagen om offentlig anställning. Enligt motiven till bestämmelsen i lagen om offentlig anställning är det syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet som ligger till grund för avskedandeinstitutet. Avskedande skall enligt motivuttalandena komma i fråga endast i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst.

Anställning som präst innebär att alldeles speciella krav kan ställas på innehavaren av ett sådant ämbete. Prästen skall vara oförvitlig och åtnjuta allmänhetens förtroende. En präst som dömts för brott har självfallet fått minskat förtroende i allmänhetens ögon och är i de flesta fall olämplig att inneha en sådan anställning. Vid avgörandet av ett avskedande skall dock hänsyn tas till brottets beskaffenhet och övriga omständigheter. O.D. har misshandlat sin dotter. Gärningarna är dock inte så allvarliga utan har berott på att han tappat behärskningen i särskilt utsatta situationer. Hans beteende i dessa situationer är således förklarligt och framstår som mänskligt. Det har inte tidigare framförts några klagomål på O.D:s sätt att utöva sin tjänst.

Vid en samlad bedömning av brottens beskaffenhet, prästanställningens art och övriga omständigheter finner tingsrätten att O.D. inte kan anses som uppenbart olämplig att inneha sin tjänst. Uppsala domkapitels beslut om avskedande av honom skall därför förklaras ogiltigt.

Med angiven utgång skall Uppsala domkapitel betala O.D:s rättshjälpskostnader.

DOMSLUT

1. Tingsrätten förklarar att Uppsala domkapitels beslut att avskeda O.D. är ogiltigt.

2. Tingsrätten fastställer enligt rättshjälpslagen ersättning till L.H. till fyrtioentusensexhundrasjutton (41 617) kr 50 öre, varav 33 670 kr avser arbete, 6 367 kr 50 öre tidsspillan och 1 580 kr utlägg.

3. Uppsala domkapitel skall betala O.D:s rättshjälpskostnader enligt den fördelning som bestäms av rättshjälpsmyndigheten.