AD 1995 nr 74

Parter:

Tjänstemannaförbundet HTF; W.R., med firma WR Förlag

Nr 74

Tjänstemannaförbundet HTF

mot

W.R. med firma WR Förlag i Upplands Väsby

V.A. är medlem i Tjänstemannaförbundet HTF (fortsättningsvis benämnt HTF) och har varit anställd hos W.R. med enskild firma WR Förlag.

W.R. har tecknat kollektivavtal, hängavtal, med Handelstjänstemannaförbundet och därmed anslutit sig till vid varje tidpunkt gällande kollektivavtal och överenskommelser mellan Handelns och Tjänsteföretagens Arbetsgivarorganisation, Centrala Gruppen (HAO CG) och Handelstjänstemannaförbundet för tjänstemän.

HTF har, så som dess talan slutligt bestämts, yrkat att W.R. skall förpliktas att till V.A. utge

1) ekonomiskt skadestånd med 16 400 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen å de två delbeloppen 8 200 kr från och med den 31 juli 1992 respektive från och med den 31 augusti 1992, allt till dess betalning sker, samt

2) allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

W.R. har bestritt yrkandena.

Parterna har begärt ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

HTF

W.R. bedrev genom sitt förlag ett stort antal olika ungdomsprojekt och behövde till sin hjälp en sekreterare som skulle ansvara bland annat för försäljningen av en ungdomsbok, tillsammans med honom genomföra intervjuer, fotografera och utarbeta underlag till en bok om missbrukares situation i Upplands-Väsby. Sekreteraren skulle dessutom göra utskrifter och författa texter m.m.

V.A., som sedan tidigare kände W.R. genom dennes kontakter med hennes mor, blev uppmuntrad av honom att tacka ja till anställningen. Hon blev lovad resor och en eventuell framtid som journalist, fotograf etc. W.R. hade uppgivit att han själv var utbildad journalist, psykolog och fotograf. V.A., som tyckte att arbetet verkade mycket intressant och spännande, tackade ja till anställningserbjudandet och anställdes den 1 september 1991. Hon var då 18 år och detta var - förutom vissa feriearbeten - hennes första anställning.

W.R., som ville ha bidrag till anställningen, hade dessförinnan kontaktat G.C. på arbetsförmedlingen i Upplands-Väsby. Han hade nämnt för henne att han hade en person som aspirerade på anställningen. Innan det hela blev klart besökte han och V.A. G.C., varvid det bestämdes att han skulle få ekonomiskt bidrag till anställningen.

V.A:s arbetsplats var belägen i W.R:s lägenhet. Till en början fungerade detta någorlunda bra. Hon upplevde dock att W.R. "hängde över henne" och han fällde titt som tätt kommentarer av typen "knäpp upp en skjortknapp till". När hon inte ville krama om honom kunde han säga "Du är inte normal som inte vill ha kroppskontakt". Eftersom V.A. tyckte om sitt arbete med alla kreativa och spännande arbetsuppgifter, bestämde hon sig för att försöka låta bli att bry sig om W.R:s beteende. Detta fungerade hyfsat fram till en projektresa till Latinamerika i januari-februari 1992.

Resan, som ingick i projektet "Ungdomarna inför 2000-talet", skulle pågå i drygt en månad och flera länder i Latinamerika skulle besökas. V.A. såg resan som en oerhört stor upplevelse och hon bestämde sig för att tacka ja och följa med. Detta trots att hennes föräldrar hade avrått henne från att resa. V.A., som ju var myndig vid tidpunkten ifråga, tyckte att hon själv kunde fatta beslutet huruvida hon skulle följa med på resan eller inte.

Projektet skulle bli dyrbart och en förutsättning för dess genomförande var att resekostnaderna minimerades. Detta innebar, vilket dock V.A. förstod först när hon befann sig utomlands, att hon var tvungen att dela hotellrum med W.R. Efter flera protester från V.A:s sida delade de inledningsvis rum under två nätter. W.R. gjorde därvid ett första närmande till V.A. och sade att han tyckte att de borde ha litet mera kroppskontakt. Hon lyckades avstyra detta. Hon blev dock litet orolig och vägrade påföljande dag att dela rum. W.R. hotade då med att de i så fall fick ta in på "kackerlackshotell", dvs. hotell med mycket låg standard. Han tvingade henne att i otrolig hetta vandra runt med honom i Mexico City hela dagen i jakt på hotellrum som han kunde ha råd med. V.A. lyckades att under några nätter få eget rum.

Resan fortsatte med att hon insjuknade i en svårartad magsjukdom. V.A., som under sjukdomsförloppet var fullständigt utslagen, orkade inte protestera när W.R., erbjöd sig dela rum med henne för att, som han sade, kunna vaka över henne. Under sjukdomstiden, som varade i ungefär en vecka, var han inte på något sätt närgången mot henne utan lät henne vara ifred.

Resan fortskred och de anlände till Guatemala. W.R. hade där ordnat ett sjubäddsrum på ett hotell. V.A. tänkte att det kanske skulle gå bra att dela rum, eftersom han hade visat en annan sida under sjukdomstiden. När de kom in på hotellrummet valde hon den säng som var längst bort från honom för att markera avståndet mellan dem. Hon gjorde detta för att W.R. skulle "hålla sig på sin kant". De gick och lade sig. När V.A. somnat väcktes hon av att W.R. befann sig i hennes säng. Han försökte med våld tilltvinga sig samlag. Hon gjorde ordentligt motstånd och lyckades avstyra det hela. Stel av skräck visste hon inte vad hon skulle ta sig till. De befann sig i en liten by i Guatemala där hon inte kunde göra sig förstådd, eftersom ingen talade engelska. Hon stannade uppe hela natten och vågade inte somna om.

Under den fortsatta resan gjorde inte W.R. några flera försök att få kroppskontakt med V.A.. Han var mycket arg och upprörd och talade flera gånger om för henne att hon var onormal som inte ville ställa upp på kroppskontakt.

När V.A. skickade fax till Sverige var W.R. hela tiden närvarande och han talade om för henne vad som skulle skrivas. Förmodligen hade hon ändå inte i dessa fax nämnt något för sina föräldrar om vad som skett, eftersom hon inte ville oroa dem. De kunde ju ändå inte hjälpa henne eftersom hon befann sig så långt borta.

Sedan W.R. och V.A. återkommit från Latinamerika, kontaktades G.C. under våren 1992 av V.A:s mor. Modern tyckte att arbetsförmedlingen skulle göra någonting åt situationen på dotterns arbetsplats. G.C. tog i sin tur kontakt med V.A. och kallade henne till ett möte på arbetsförmedlingen. Vid mötet berättade V.A. för G.C. litet av vad som inträffat. G.C. tyckte att hon skulle sluta omedelbart. V.A. var dock angelägen att få slutföra den påbörjade boken och tyckte att hon nog kunde hantera den uppkomna situationen.

I maj sade W.R. att de måste åka någonstans för att slutföra författandet av den aktuella boken. Han tyckte att de skulle åka till en stuga. V.A. motsatte sig detta. W.R. tjatade och hotade henne med att hon i så fall inte skulle få vara delaktig i projektet. Hennes namn och texter skulle inte få finnas med i boken. Till slut lyckades han övertala henne att följa med. Den 19 maj 1992 begav de sig till en av W.R. hyrd stuga i Södertälje-trakten. Tanken var att de skulle vara där under tio dagar för att slutföra projektet "Boken om missbrukare". V.A. blev dock tvungen att lämna stugan redan efter första natten, eftersom W.R. ställde krav på att de skulle dela säng. Hon packade sina tillhörigheter för att bege sig därifrån. W.R. var oerhört upprörd och sade "Du har gått för långt", "Nu får Du sluta Ditt arbete" och "Du är helt hopplös". Hon hade dock bestämt sig och tog bussen därifrån. Därefter gick hon inte till arbetsplatsen på tre dagar. W.R. ringde hem till henne och bad om ursäkt för det inträffade och sade att de kunde slutföra arbetet med boken på kontoret i stället om det passade henne bättre. V.A. återgick till arbetet och fortsatte med boken.

Senare i maj var W.R. och V.A., tillsammans med ett antal andra personer som deltog i det aktuella projektet, på en utställning i Trollhättan. Resan hem var fastställd till en viss dag. W.R. föreslog dock att han och V.A. ensamma skulle stanna kvar. Hon förstod att detta skulle innebära krav på att de skulle dela hotellrum och ha kroppskontakt med varandra. V.A. sade att hon inte ställde upp på detta och att hon ville åka hem med de övriga i gruppen. W.R. blev väldigt upprörd över hennes beteende och sade att hennes ovilja att samarbeta innebar att hon kunde komma att få sparken. Hon valde dock ändå att åka hem.

I juni framförde W.R. återigen att han tyckte att V.A:s beteende var barnsligt och hopplöst och han ställde ett krav för att hon skulle få arbeta kvar projekttiden ut. Kravet var att hon skulle åka och tälta med honom tre veckor under sommaren för att han skulle lära känna henne. Därvid yttrade W.R. vid ett tillfälle: "Då skall jag kunna göra vad fan jag vill med Dig, ta nakenbilder och så. Om jag märker att Du inte vill samarbeta får jag lov att supa Dig full. Om Du ändå inte kan uppföra Dig som jag vill, då får Du sluta jobba för mig. Detta är Din sista chans Veronica och Du har fått många chanser."

Den 18 juni 1992 orkade V.A. inte längre med situationen. Hon lämnade arbetsplatsen för gott. Hon hade dessförinnan samrått med G.C. om vad hon skulle göra och flera gånger fått uppmaningar av henne att lämna arbetsplatsen. V.A. var dock hela tiden djupt engagerad i den bok som det aktuella projektet skulle utmynna i och hon ville i det längsta försöka slutföra det arbete hon påbörjat.

Efter det att V.A. lämnat sitt arbete på WR Förlag anmälde hon sig som arbetssökande på arbetsförmedlingen. W.R. fortsatte därefter - under en period på ungefär ett år från det att hon lämnat arbetsplatsen - att via telefon, vykort och brev försöka kontakta V.A., som dock inte ville ha något med honom att göra. Hon försökte glömma bort det inträffade och letade efter en ny anställning. Först när hon hittade en broschyr från Jämställdhetsombudsmannen, JämO, beträffande sexuella trakasserier började hon fundera över det inträffade. Hon tyckte att hon kunde identifiera sig själv med det som beskrevs i broschyren. Hon skrev ett brev till JämO och berättade vad hon varit med om samt undrade vad man kan göra för att stoppa sådana här arbetsgivare i syfte att undvika att andra råkade lika illa ut som hon själv hade gjort. V.A:s brev föranledde JämO att skriva till HTF med förfrågan huruvida man hade för avsikt att vidta åtgärder i ärendet. Med anledning därav påkallade HTF förhandling i ärendet och framförde skadeståndsanspråk. Vid förhandlingarna bestred W.R. att han skulle ha utsatt V.A. för trakasserier.

HTF gör i första hand gällande att de trakasserier som V.A. utsatts för och som föranlett henne att lämna anställningen är att jämställa med att hon utan saklig grund sagts upp från anställningen. V.A. har blivit kränkt och lidit ekonomisk skada på grund av detta och är berättigad till såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd. I andra hand hävdar HTF att V.A. ägt rätt att häva anställningen och med omedelbar verkan frånträda densamma på grund av det inträffade. Även i detta fall är hon berättigad till ekonomiskt skadestånd för den skada hon lidit. Dessutom gör HTF gällande att W.R., genom att vid flera tillfällen hota V.A. med avsked och att hennes arbetsuppgifter skulle förändras om hon inte tillmötesgick hans krav på sexuell samvaro, brutit mot 22 § jämställdhetslagen. I detta avseende är främst två händelser av betydelse, nämligen dels händelsen när W.R. och V.A. befann sig i den förhyrda stugan utanför Södertälje och han uttalade att hon skulle få sluta sitt arbete om hon inte ville dela säng med honom, dels händelsen när W.R. framförde kravet på att V.A. skulle ställa upp på tältsemester med honom och därvid uttalade att hon fick sluta att arbeta för honom om hon inte uppförde sig som han ville.

W.R.

W.R. har varit cirka åtta år i Sverige. Han arbetar med en mängd olika projekt och hans målgrupp är hela tiden ungdomar. W.R. bildade 1991 den enskilda firman WR Förlag, vilken firma var verksam september 1991 - september 1992. Han kände V.A. litet grann eftersom han hade ett årslångt förhållande med hennes mor fram till november 1991. Modern insisterade på att W.R. skulle anställa V.A.. Till slut föll W.R. till föga för moderns önskemål och anställde V.A., trots att han var osäker på om han egentligen hade behov av hennes arbetsinsats.

V.A. kom således att anställas i den enskilda firman från den 1 september 1991 och anställningen varade året ut. Veronicas arbetsuppgifter under denna period bestod huvudsakligen i att sälja en bok som heter "Vi bortskämda ungdjävlar". Syftet med bildandet av den enskilda firman var just att sälja denna bok. Det visade sig att V.A. kunde författa artiklar och var duktig på att skriva. Hon fick därför under hand även andra arbetsuppgifter än att enbart sälja den aktuella boken. Hennes arbetsplats var en lokal som gick under namnet "Susebo- gästernas" lokal.

V.A:s tidsbegränsade anställning upphörde vid årsskiftet 1991/92. Innan dess hade W.R. påbörjat ett nytt projekt som han kallade "Ungdomar inför 2000-talet". Som en start för det här projektet hade han planerat en resa till Latinamerika. Att resan skulle bli av stod klart för honom i december 1991. När V.A. fick höra talas om resan ville hon genast följa med på denna. Efter en del diskussioner accepterade W.R. detta under förutsättning att hennes föräldrar inte hade någonting emot det.

W.R. träffade vid två tillfällen V.A:s föräldrar för att höra deras åsikt. Han och V.A:s mor hade vid den här tiden inte den bästa relationen eftersom förhållandet mellan dem avbrutits strax dessförinnan. Modern var mest intresserad av att veta hur W.R. och dottern skulle bo under resan till Latinamerika. W.R. berättade att de, på grund av projektets snåla budget, vanligtvis skulle dela rum under resan. Så som W.R. uppfattade det hela hade dock inte V.A:s föräldrar några invändningar mot att hon följde med på resan.

V.A. följde således med på resan till Latinamerika. De avreste den 14 januari 1992 och resan varade till den 22 februari 1992. W.R. betalade omkostnaderna för resan och gav V.A. 3 500 kr som fickpengar under resan. Det var V.A. som bokade rum inför resan och hon var således fullt medveten om att hon skulle sammanbo med W.R. under huvudsakligen hela resan.

Först reste de till New York och bodde där i samma rum. Från New York reste de vidare till Mexico City där de stannade i åtta dagar och hela tiden bodde de i samma rum. Sedan kom de till Puerto Escondido där det rådde en otrolig hetta. V.A. sade att hon på grund av värmen helst skulle vilja ha ett eget rum. Budgeten belastades därför med kostnader för två rum under fyra dagar. Därefter reste de till Oaxaca och vistades där i åtta dagar. Där blev V.A. magsjuk, vilket berodde på att hon inte tagit en viss vaccination som hon borde tagit före resan. De mellanlandade därefter igen i Mexico City där de bodde tillsammans i ett rum. Därefter reste de till Guatemala, där de stannade i åtta dagar och delade rum. Två av dessa dagar tog de ledigt och reste till en badort, där de också delade rum. Under vistelsen i Guatemala var V.A. sjuk och hon fick uppsöka läkare. De fortsatte sedan till Nicaragua och vistades där i åtta-tio dygn och bodde i samma rum. Slutligen återkom de till Mexico City och delade där rum i fem dygn. Under de 39 dygn som resan varade delade W.R. och V.A. rum 35 nätter. W.R. har inte under dessa nätter eller under resan i övrigt gjort några som helst sexuella närmanden mot V.A.. Påståendena att så skulle skett är oriktiga.

När de kom hem till Sverige började V.A. genast att insistera på att återigen bli anställd. Efter en tids diskussion - i vilken också G.C. på arbetsförmedlingen deltog - ordnades en ny anställning från den 1 mars 1992. Det var en praktikantanställning. Lönekostnaderna delades mellan WR Förlag och arbetsförmedlingen. Tanken var att anställningen skulle bestå sex månader.

Under tiden de befunnit sig i Latinamerika hade förändringar skett så till vida att man nu inte längre hade tillgång till "Susebo-gästernas" lokal som arbetsplats. Detta innebar att V.A. egentligen inte hade någonstans att sitta och arbeta. Hon fick då ett erbjudande av B.P. på ABF i Upplands-Väsby att sitta i deras lokaler och arbeta. Hon ville dock hellre arbeta i W.R:s lägenhet.

Under den nya anställningsperioden skulle V.A. arbeta med organisation och författande inom ramen för de olika pågående projekten. "Ungdomar inför 2000-talet" var bara ett av de projekt som W.R. drev vid den här tiden. Andra projekt var "Missbrukarboken", "Parkgästerna" eller "Våra Parker" och "Susebo-gästerna".

Som ett led i framställningen av "Missbrukarboken" skulle W.R. och V.A. hyra en stuga utanför Södertälje för att där slutföra arbetet. W.R. hade det arbetssättet när han skulle avsluta ett större arbete att han, så att säga, drog sig undan för att i lugn och ro kunna samla tankarna. Stugan låg inte avsides utan i anslutning till en gård där det bodde en familj, dock med erforderlig avskildhet för att det skulle gå att arbeta ostört. V.A. sov i stugan en natt men reste nästa dag därifrån. Anledningen till detta var dock inte några trakasserier från W.R:s sida. Däremot blev det en diskussion mellan dem om V.A:s pojkvän. W.R. uttryckte därvid vissa synpunkter om pojkvännen och om V.A.. Detta ledde till att hon i ilska och vredesmod lämnade stugan dagen därpå. Sedermera visade det sig att V.A. i själva verket inte ville arbeta över huvud taget vid den tiden utan hade bestämt med pojkvännen att de skulle göra annat. W.R. stannade kvar i stugan ytterligare en natt och reste därefter hem. På måndagen därefter träffade han V.A., som då medgav att hon blivit uppretad och arg på grund av vad han sagt om pojkvännen. W.R. var fortfarande upprörd över hennes beteende och sade till henne att det måste bli bättre ordning på arbetet i fortsättningen.

Därefter reste W.R. och V.A. - tillsammans med elva s.k. "susebogäster" - till Trollhättan inom ramen för projektet "Ordet fritt". V.A. reste hem tillsammans med åtta andra deltagare en dag för tidigt. Det var flera än W.R. som stannade kvar i Trollhättan. Således var det inte alls så som HTF påstått att V.A. ensam skulle stanna kvar i Trollhättan med W.R. Det förekom inga som helst trakasserier i Trollhättan eller någon annanstans.

Inom ramen för projektet "Våra parker" skulle de deltagande ungdomarna ut och sova i Sveriges parker under sommaren för att dokumentera livet där. Detta innebar av naturliga skäl påfrestningar för deltagarna. De skulle komma i kontakt med samhällets absoluta olycksbarn. 50 olika parker skulle besökas. V.A. uttryckte önskemål om att få följa med på denna "fältresa". W.R. försökte få henne att förstå de svårigheter resan skulle innebära och att det skulle bli en allt annat än luxuös tillvaro. V.A. insisterade dock på att få följa med. W.R. lovade att undersöka om det fanns möjlighet för henne att delta i projektet under två-tre veckor. W.R. har aldrig haft någon önskan att få fotografera V.A. naken och har aldrig framfört några sådana krav eller liknande. Han har naturligtvis inte haft för avsikt att försätta henne i vanmakt för att därefter fotografera henne.

W.R. hade vid det här laget förstått att V.A. var trött på sitt arbete och att hon helt hade missförstått förutsättningarna för detta. De olika projekten krävde att man lade ned avsevärt med tid exempelvis i form av kvälls- och helgarbete i stor omfattning. W.R. insåg att V.A. inte hade förstått hur pass krävande arbetet egentligen var. Det blev, kan man säga, en tvist mellan dem med anledning av detta hennes missförstånd. Det hela kulminerade den 17 juni 1992 i samband med att man skulle ha ett viktigt möte med sponsorer för olika projekt. I mötet skulle delta representanter från Studieförbundet Vuxenskolan, ABF och LO. W.R. ville att V.A. skulle delta men hon vägrade, eftersom hon sade sig vara trött på att träffa "gamla gubbar". W.R. tyckte att han inte längre kunde lita på V.A:s vilja och förmåga att på ett riktigt sätt sköta sina arbetsuppgifter. V.A. hittade på fler och fler ursäkter för att slippa arbeta kvällar och helger. Vid en diskussion mellan dem klargjorde W.R. för V.A. att de nu stod inför nya och arbetskrävande uppgifter och att det var viktigt att hon med hela sitt hjärta tog del i detta om hon ville vara med. I annat fall fanns det ju möjlighet för henne att sluta. V.A. valde då att sluta. Efter några dagars frånvaro från arbetet förstod W.R. att hon inte ville arbeta längre. Han kontaktade G.C. på arbetsförmedlingen och förklarade att V.A. sedan några dagar uteblivit från arbetsplatsen. G.C. rådde då W.R. att denne skulle skriva att hon slutat på egen begäran.

V.A. har varit anställd hos W.R.dels 1991-09-01--1991-12-30, dels 1992-03-01--1992-06-18. Hon var inte anställd under resan till Latinamerika. När denna resa inleddes fanns det inte något bestämt om att V.A. återigen skulle bli anställd. Resan var inledning på ett nytt projekt och W.R. hade ingen möjlighet att förutse personalbehovet i framtiden. Han hade inte någon vetskap om huruvida - för det fall det skulle komma att föreligga behov av personal - just V.A. i så fall skulle komma att anställas. Dessutom var en eventuell anställning beroende av ekonomiskt stöd från arbetsförmedlingen och W.R. saknade kännedom om möjligheterna att få sådant.

HTF

Beträffande V.A:s anställning har HTF uppfattningen att denna pågått från den 1 september 1991 till den 18 juni 1992, dvs. även under januari och februari 1992. V.A. deltog då i en projektresa på uppdrag av W.R. och utförde under denna resa arbete för hans räkning. Hon uppbar viss lön från W.R. för detta arbete och han betalade också alla kostnader för resan. Det är i och för sig riktigt att det inte fanns något skriftligt anställningsavtal som omfattade denna period och att det inte utgick något ekonomiskt stöd från myndigheterna. Någon annan bedömning än att det måste vara fråga om ett anställningsförhållande kan dock knappast göras. Detta leder till att V.A. måste anses ha varit anställd hos W.R. utan avbrott från den 1 september 1991 till dess anställningen upphörde den 18 juni 1992.

Domskäl

HTF har gjort gällande att V.A. den 18 juni 1992 lämnade en anställning hos W.R. på grund av att hon av denne utsatts för sexuella närmanden. Enligt HTF skall V.A. anses ha skilts från anställningen på ett sätt som är att jämställa med en uppsägning utan saklig grund eller i vart fall varit berättigad att med omedelbar verkan frånträda anställningen. I anslutning till dessa påståenden har HTF framställt skadeståndsanspråk. Vidare har HTF gjort gällande att W.R. ådragit sig skadeståndsskyldighet för brott mot 22 § jämställdhetslagen genom att han utsatt V.A. för trakasserier på grund av att hon avvisat hans sexuella närmanden. W.R. har bestritt att han utsatt V.A. för några sexuella närmanden.

Parterna har också skilda uppfattningar om i vilken utsträckning V.A. varit anställd hos W.R. Ostridigt är att med arbetsförmedlingens medverkan ingicks dels ett anställningsavtal för tiden fr.o.m. den 1 september t.o.m. den 30 december 1991 dels ett nytt anställningsavtal för tiden fr.o.m. den 1 mars 1992 och sex månader framåt. Parterna har däremot skilda uppfattningar om huruvida hon också var anställd under januari och februari 1992, dvs. under den tid då W.R. och V.A. företog en resa till Latinamerika.

HTF har inte påstått att något uttryckligt anställningsavtal ingåtts för januari och februari 1992. HTF har dock hänvisat till att V.A. under denna tid, dvs. under resan till Latinamerika utförde arbete och fick lön samt alla reskostnader betalda. W.R. har medgett att han betalat reskostnaderna och även att han gett V.A. 3 500 kr som fickpengar under resan men bestritt att det förelåg ett anställningsförhållande under den aktuella perioden.

Arbetsdomstolen kan till en början konstatera att frågan om huruvida V.A. skulle vara anställd hos W.R. under resan till Latinamerika inte berörts dem emellan förrän denna tvist uppkommit. Frågan är då om omständigheterna är sådana att ett anställningsförhållande skall anses ha förelegat dem emellan. I det sammanhanget måste givetvis beaktas att V.A. tidigare ostridigt var anställd av W.R. Av den omständigheten kan man dock inte dra slutsatsen att V.A. även fortsättningsvis var anställd, eftersom den första anställningen ostridigt var tidsbegränsad och löpte ut i slutet av december 1991. Omständigheter som kan tala för att V.A. ändå skall anses som anställd är att hon medföljde på resan, under denna utförde visst arbete inom det s.k. projektet i fråga samt fick reskostnaderna betalda och även ett visst belopp att nyttja under resan. Enligt arbetsdomstolens mening måste emellertid även de särskilda omständigheter under vilka W.R:s verksamhet bedrevs beaktas. Det har upplysts bl.a. att det inom hans projekt var vanligt att ungdomar utan att vara anställda medföljde på olika resor på samma sätt som V.A. gjorde. Mot bakgrund härav anser arbetsdomstolen att man inte heller av de nyss nämnda omständigheterna kan dra slutsatsen att V.A. var anställd under resan till Latinamerika.

Arbetsdomstolen utgår med anledning av det nu anförda från att V.A. var anställd av W.R. under en första anställningsperiod fr.o.m. den 1 september t.o.m. den 30 december 1991 och under en andra anställningsperiod fr.o.m. den 1 mars 1992 t.o.m. den 18 juni 1992, då hon lämnade anställningen, men inte under januari och februari 1992 då resan till Latinamerika företogs.

Parterna har också skilda uppfattningar om vad som förevarit mellan W.R. och V.A.. Enligt HTF lämnade dock V.A. sin anställning på grund av att W.R.

dels under hösten 1991 vid flera tillfällen fällde kommentarer som "Knäpp upp en skjortknapp till" och "Du är inte normal som inte vill ha kroppskontakt",

dels under Latinamerikaresan tyckte att "de borde ha lite mer kroppskontakt" och befann sig i hennes säng och med våld försökte tilltvinga sig samlag,

dels under våren 1992 vid den förhyrda stugan utanför Södertälje ställde krav på att de skulle dela säng och, när hon lämnade stugan, yttrade "Du har gått för långt", "Nu får du sluta ditt arbete" och "Du är helt hopplös",

dels ock i juni 1992 krävde att hon skulle tälta med honom i tre veckor under sommaren och uttalade "Då skall jag kunna göra vad fan jag vill med Dig, ta nakenbilder och så. Om jag märker att Du inte vill samarbeta får jag lov att supa Dig full. Om Du ändå inte kan uppföra Dig som jag vill, då får Du sluta jobba för mig. Detta är Din sista chans Veronica och Du har fått många chanser."

De yttranden som W.R. enligt HTF skulle ha fällt vid de två sistnämnda tillfällena utgör enligt HTF hotelser som uttalats med anledning av att V.A. avvisat hans sexuella närmanden och därmed brott mot 22 § jämställdhetslagen.

Vad som faktiskt förevarit mellan W.R. och V.A. berörs direkt endast i de av respektive part åberopade förhören under sanningsförsäkran med dem och indirekt i det vittnesförhör som på begäran av HTF hållits med G.C.. Därutöver har åberopats en omfattande muntlig bevisning till belysande av W.R:s och V.A:s personligheter.

Innan arbetsdomstolen går in på vad utredningen i målet kan anses ge vid handen finns det dock anledning att gå in på frågan vilken betydelse som kan fästas vid de händelser - bl.a. ett våldtäktsförsök under resan till Latinamerika - som HTF påstår ha föranlett V.A. att lämna anställningen men som inträffade före den 1 mars 1992, dvs. innan hon tillträtt den anställning som hon sedan lämnade. Det kan ifrågasättas om någon vikt över huvud taget bör fästas vid dessa händelser vid bedömningen av frågan om V.A. kan anses ha lämnat anställningen på grund av W.R:s beteende. I vart fall måste man enligt arbetsdomstolens mening dra slutsatsen att V.A. inte kan ha sett särskilt allvarligt på dessa händelser, eftersom hon ändå tillträdde en ny anställning hos W.R. Detta gäller även om hennes bedömning påverkats av hennes intresse av att delta i färdigställandet av den bok som de höll på med. Däremot kan dessa tidigare händelser, om de ägt rum på det sätt som HTF påstått, givetvis ha haft betydelse för hur V.A. uppfattat W.R:s handlande vid senare tillfällen.

Utredningen om vad som förevarit består som nämnts av V.A:s och W.R:s utsagor. V.A:s uppgifter överensstämmer i allt väsentligt med HTF:s påståenden i målet. W.R. har däremot bestritt HTF:s påståenden.

Vittnet G.C. har uppgett sammanfattningsvis följande. Första gången hon fick höra att det var något som inte stämde på V.A:s arbetsplats var i början av maj 1992. Då vände sig V.A:s mor till henne och sade att dottern blev sexuellt trakasserad på arbetsplatsen. G.C. stämde möte med V.A. som berättade att hon i stort sett varit tvungen att fly från den stuga där de skulle slutföra ett projektarbete. G.C. vet inte vad som inträffade i stugan men fick av V.A:s berättelse intrycket att W.R. hade gjort sexuella närmanden mot V.A. och försökt ligga med henne. V.A. ville gärna avsluta det projekt hon höll på med och var rädd att inte få ut sina pengar. G.C. rådde V.A. att bryta anställningen.

G.C:s uppgifter, vilkas riktighet det inte finns någon anledning att ifrågasätta, ger visst stöd för HTF:s påståenden i målet. Det bör dock framhållas att G.C. blev kontaktad inte av V.A. själv utan av hennes mor och att detta skedde först i maj 1992, dvs. vid en tidpunkt då det ostridigt uppkommit motsättningar mellan W.R. och V.A.. Vid en samlad bedömning av utredningen i målet och med beaktande av det intryck de hörda respektive deras utsagor förmedlat kan arbetsdomstolen inte finna att det framkommit något som gör att den ena partens påståenden bör förtjäna större tilltro än den andres. Arbetsdomstolen finner att HTF inte kan anses ha styrkt sina påståenden om sexuella närmanden från W.R:s sida mot V.A.. HTF:s talan kan därför inte vinna bifall.

Med hänsyn till utgången i målet skall HTF utge ersättning för W.R:s rättshjälpskostnader.

U.H. har i egenskap av biträde enligt rättshjälpslagen åt W.R. yrkat ersättning med tillhopa 52 190 kr varav 50 490 kr för 54 timmars arbete. Med hänsyn till målets beskaffenhet och omfattning finner arbetsdomstolen att U.H. får anses skäligen tillgodosedd med ersättning motsvarande 40 timmars arbete.