AD 1995 nr 8

Parter:

G-M.J.; G.W.; E.P.; D.O.; H-J.K.; L.L.; M-B.W.; I.R.; K.G.; B.G.; X.X.; Minolta Business Equipment Sweden Aktiebolag

Nr 8

G-M.J. i Järfälla, G.W. i Lidingö, E.P. i Bromma, D.O. i Linköping, H-J.K. i Järfälla, L.L. i Haninge, M-B.W. i Stockholm, I.R. i Ekerö, K.G. i Solna, B.G. och X.X., båda i Löddeköpinge

mot

Minolta Business Equipment Sweden Aktiebolag i Solna.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 6 december 1993, nr DT 1236

Tingsrättens dom, se bilaga.

G-M.J. och medparter har yrkat att arbetsdomstolen bifaller deras vid tingsrätten förda talan. De har emellertid gjort följande justeringar till yrkandena: Den månadslön varpå B.G. grundat sitt förstandsyrkande skall rätteligen vara 25 052 kr. För det fall förstahandsyrkandet inte skulle bifallas för någon av klagandeparterna har de yrkat ekonomiskt skadestånd med det månadsbelopp som angivits efter respektive befattningshavare i nedan upprättade förteckning. Grunderna för beräkning av dessa yrkanden har angetts vara i enlighet med de för förstahandsyrkandena och i den rangordning som följer av förteckningen.

G-M.J. U.E.: 15 000 kr

G.W. 1. S.Å.: 17 825 kr

2. M.E.: 17 410 kr

3. G.R.: 15 000 kr

4. J.L.: 15 000 kr

5. Å.T.: 15 000 kr

6. K.W.: 15 000 kr

7. S-E.J.: 13 065 kr

8. N-Å.E.: 13 055 kr

E.P. 1. A.S.: 15 525 kr

2. K.W.: 15 000 kr

3. S-E.J.: 13 065 kr

4. N-Å.E.: 13 055 kr

D.O. 1. S.S.: 29 376 kr

2. H.W.: 29 376 kr

3. K.R.: 29 376 kr

4. B.T.: 29 065 kr

5. J.S.: 22 170 kr

6. H.S.: 20 090 kr

H-J.K. K.S.: 19 360 kr

L.L. 1. S.S.: 29 364 kr

2. H.W.: 29 364 kr

3. K.R.: 29 364 kr

4. B.T.: 29 065 kr

5. J.S.: 22 170 kr

6. H.S.: 20 090 kr

7. B.F.: 17 380 kr

8. J.L.: 15 000 kr

9. Å.T.: 15 000 kr

10. K.W.: 15 000 kr

11. S-E.J.: 13 065 kr

M-B.W. 1. K.W.: 14 235 kr

2. S-E.J.: 13 065 kr

I.R. 1. K.W.: 11 025 kr

2. S-E.J.: 11 025 kr

3. U.B.: 11 025 kr

B.G. 1. L.B.: 18 000 kr

2. A.B.: 18 000 kr

K.G. S-E.J.: 11 000 kr

Ränteyrkandena beträffande de ekonomiska skadestånden har justerats på så sätt att ränta har yrkats enligt 6 § räntelagen på ett månadsbelopp motsvarande det ekonomiska skadeståndet dividerat med det antal månader som det belöper på från den 26 i varje månad till dess betalning sker.

Minolta har bestritt ändring och har vidare med anledning av de justeringar som gjorts beträffande de ekonomiska skadestånden anfört att ränteyrkandena vitsordas samt i övrigt angett följande inställning: G-M.J. kunde ha placerats på U.E:s tjänst med en månadslön om 15 000 kr varför ett belopp om 117 142 kr vitsordas, G.W. kunde troligen ha placerats på K.W:s tjänst med en månadslön om 15 000 kr varför ett belopp om 93 540 kr vitsordas, E.P. kunde ha placerats på N-Å.E:s tjänst med en månadslön om 15 000 kr varför ett belopp om 143 700 kr vitsordas, D.O. kunde ha placerats på en säljartjänst med en månadslön om 18 000 kr, inklusive provision, varför ett belopp om 220 244 kr vitsordas, H-J.K. kunde ha placerats på K.S:s tjänst med en månadslön om 18 000 kr varför ett belopp om 57 409 kr vitsordas, L.L. kunde ha placerats på en säljartjänst med en månadslön om 18 000 kr, inklusive provision, varför ett belopp om 219 816 kr vitsordas, M-B.W. kunde ha placerats på S-E.J:s tjänst med en bibehållen månadslön om 14 235 kr varför yrkat belopp vitsordas, I.R. kunde ha placerats på U.B:s tjänst med bibehållen månadslön om 11 025 kr men eftersom denna tjänst avvecklades den 30 juni 1993 och då övriga tjänster hon kunnat göra anspråk skulle ha bemannats med G.W. och M-B.W. vitsordas ett belopp om 136 147 kr, B.G. kunde ha placerats på A.B:s tjänst med en månadslön om 18 000 kr varför yrkat belopp vitsordas.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. G-M.J. m.fl. har, för det fall de skulle förlora målet i huvudsaken, yrkat att arbetsdomstolen förordnar att rättegångskostnaderna vid tingsrätten och i arbetsdomstolen skall kvittas med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Parterna har till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom, dock med följande förtydliganden, tillägg och ändringar.

G-M.J. m.fl.

Minolta fick under förhandlingarna med Alcatel all den information som Minolta kunde behöva. Uppgifter lämnades bl.a. om att endast en handfull personer skulle arbeta i Alcatels kommande verksamhet och att ca 50 personer förväntades bli uppsagda. När Alcatels dåvarande VD G.B. ifrågasatte lagligheten av att handplocka 80 personer med de bästa kvalifikationerna uppgav S.H. och advokaten Y.Y. att det var i sin ordning och hänvisade till arbetsdomstolens dom 1986 nr 144. G.B., som tog del av domen, ansåg att det var Minolta som fick ta ansvaret för sitt agerande och att hans ansvar var att avveckla Alcatels verksamhet. Sedan avtal angående företagsöverlåtelsen slutits mellan Alcatel och Minolta den 4 december 1991 sände SIF- och SALF-klubbarna vid Alcatel gemensamt ett brev den 10 december 1991 till Minolta. Brevet (återgivet i tingsrättens dom) föranledde ingen åtgärd från Minolta. De erbjudanden om anställningar som Minolta skickade ut den 4 december var endast bindande för bolaget fram till den 13 december då acceptfristen gick ut. Minolta har inte förmått visa att accepterna lämnats senast den 13 december. Minolta har visserligen varit oförhindrat att acceptera försent inkomna accepter men mot bakgrund av fackklubbarnas brev utgör detta ytterligare ett led i Minoltas otillbörliga förfarande. Sedan Alcatel avyttrat även övriga verksamhetsgrenar och övertalig personal sagts upp återstod endast 6 anställda i Alcatel vid årsskiftet 1991/92. Grunden för förstahandsyrkandena beträffande de ekonomiska skadestånden är att de anställningar som erbjöds var på oförändrade villkor varför även G-M.J. m.fl. borde ha erbjudits anställning på oförändrade villkor.

Minolta

S.H. var VD i Alcatel under några år till dess han slutade den 31 januari 1990. Alcatels organisation var vid denna tidpunkt inte i alla delar densamma som i slutet av år 1991. Under mellantiden hade Alcatel nämligen avvecklat sin dataverksamhet, vilken berörde 50 anställda, en skrivmaskinsagentur samt enheten för mobiltelefoni. Bolaget hade under samma tid förvärvat en snabbtelefoniverksamhet som omfattade ca 30 anställda samt byggt upp en ny enhet för telekommunikation och växlar, vilken omfattade ca 5 anställda.

Alcatel uppvisade under de närmaste åren före 1990 omfattande förluster. Koncernledningen i Paris hade därför bestämt att bolaget skulle inrikta sin verksamhet enbart på telekommunikation och växlar samt att övriga delar skulle säljas ut. Eftersom Alcatel i stor omfattning sålde Minoltas produkter var det naturligt för Alcatel att vända sig till Minolta för att försöka sälja verksamheten. Alcatel förklarade sig inte längre vilja efterleva det distributörsavtal parterna träffat i april 1991. För att kunna fortsätta försäljning av Minoltas produkter i Sverige hade Minolta i detta skede tre alternativ att välja på, nämligen att finna en ny distributör, att starta en egen verksamhet eller att ta över Alcatels verksamhet.

Förhandlingar påbörjades under hösten 1991 och i vart fall i oktober 1991 måste det ha stått klart för Alcatel att Minolta som ett villkor för att ta över rörelsen hos Alcatel krävde att få handplocka 80 personer. Bemanningen i Minolta var föremål för flera diskussioner mellan parterna men till slut accepterade Alcatel Minoltas krav. Minoltas krav framställdes efter beräkningar av hur många anställda verksamheten kunde bära. Det var ett absolut krav från Minoltas Europa- ledning att inte fler än 80 personer anställdes.

Den 7 november 1991 registrerades Minolta Business Equipment Sweden AB vid Patent- och registreringsverket. Under de fortsatta förhandlingarna tog S.H., som troligen i början av november, blivit tillfrågad att driva Minoltas verksamhet i Sverige kontakt med ett fåtal nyckelpersoner i Alcatel vilka arbetade med Minoltaprodukter. Dessa var E-O.M., som var säljchef, T.J., som var servicechef, F.B., som var produktchef, C.A., som var chef för återförsäljarna, L.T., som var ekonomichef och B.M., som var chef för verksamheten i Malmö. Dessa personer fick i uppdrag att välja ut en lämplig besättning för sina avdelningar och sedan återkomma till S.H. med besked om hur de tänkte sig att bygga upp organisationen. Ännu hade dock inte något avtal träffats med Alcatel utan åtgärderna var endast av förberedande karaktär. Minolta kände till att Alcatel samtidigt med förhandlingarna med Minolta förde förhandlingar med andra bolag angående överlåtelse av Alcatels övriga rörelsegrenar. Minolta hade dock inte närmare klart för sig vilken omfattning dessa förhandlingar hade eller vilken betydelse de skulle ha för övertaligheten i Alcatel. Minolta fick inte klart besked om omfattningen av den personal som skulle gå till de olika rörelsegrenarna och inte heller hur många som skulle stanna kvar i Alcatel.

Sedan avtal träffats den 4 december 1991 sände Minolta samma dag ut 80 anställningserbjudanden. Minolta visste inte vilka som skulle acceptera, eftersom personalen kunde vilja stanna kvar i Alcatel eller följa med någon av de övriga verksamheter som Alcatel sålde ut. Så var fallet med en person som Minolta erbjöd anställning. Denne följde med den del av verksamheten som såldes till AB Post Performance. De 79 personer som accepterade hade svarat till den 13 december, i vart fall före den 19 december. De som accepterade blev aldrig uppsagda av Alcatel. Minolta tillträdde den 30 december 1991. Dessförinnan hade samtliga klagandeparter utom I.R. anmält företrädesrätt till återanställning.

Företrädesrätt till återanställning enligt 25 § anställningsskyddslagen gäller endast i mån av lediga befattningar. Eftersom de 79 personer som anställdes tackade ja innan någon hade blivit uppsagd fanns det inga lediga befattningar i Minolta när klagandena sades upp. Eftersom 25 § anställningsskyddslagen inte är tillämplig har Minolta inte ådragit sig någon skadeståndsskyldighet. Klagandenas talan skall därför lämnas utan bifall.

Inte heller utgör Minoltas förfarande i affären ett otillbörligt kringgående av 25 § anställningsskyddslagen. Det hade i vart fall sedan mitten av oktober 1991 stått klart att Minolta endast skulle ta med 80 personer från Alcatels personal. Minolta fick inte någon reaktion som tydde på att denna uppläggning inte godtogs. Egentligen var det Alcatels Europa-ledning i Paris som dirigerade hur avvecklingen skulle ske och Alcatels rekonstruktion genomfördes utan påverkan från Minolta. Alcatel hade ingen rapportskyldighet gentemot Minolta och lämnade inte heller några kontinuerliga rapporter. Alcatel bestämde utan inblandning från Minolta vilka som skulle sägas upp och när det skulle ske.

Fackklubbarnas brev till Minolta föranledde ingen åtgärd dels eftersom Minolta ansåg sig bunden av de erbjudanden som sänts ut, dels eftersom det var oklart mot vem kritik riktades.

E.P. var ansvarig för lagret fram till år 1988. I stället för att använda ett befintligt datasystem för lagerhållningen utvecklade han ett manuellt kartotek. Detta ansåg Alcatel inte vara tillfredsställande. Vidare slarvade han vid ett tillfälle bort handlingarna efter en inventering. Han blev därför omplacerad till vaktmästeriet. På grund härav och då han under ca tre år inte arbetat vid lagret kunde han inte komma i fråga för lagerchefstjänsten. Den administrativa tjänsten vid lagret innebar nästan uteslutande terminalarbete vid en dator. Eftersom E.P. inte arbetat med datorer i större utsträckning kunde han inte heller komma i fråga för den tjänsten.

Domskäl

Bakgrunden

Den 4 december 1991 träffade Alcatel och Minolta avtal om överlåtelse av viss av Alcatel dittills bedriven verksamhet. Enligt Minolta riktades samma dag eller dagen därpå anställningserbjudanden till 80 personer av Alcatels anställda. Erbjudandena skulle accepteras senast den 13 december. Den 19 december sade Alcatel upp ett 50-tal anställda på grund av arbetsbrist, däribland klagandena i målet. Den 30 december tillträdde Minolta den förvärvade verksamheten. Alcatel förde, parallellt med förhandlingarna med Minolta, förhandlingar med AB Post Performance och Ring Sinus AB angående försäljning av andra rörelsegrenar. Förhandlingarna ledde till ytterligare avyttring av Alcatels verksamhet till dessa bolag.

Klagandena i målet har i första hand gjort gällande att de blivit uppsagda och anmält anspråk på företrädesrätt till återanställning innan Minolta anställde de 80 handplockade personerna. Eftersom Minolta inte i varje enskilt fall kan visa när anställningserbjudandet lämnades och när accepten kom Minolta tillhanda har bolaget i strid med 25 § anställningsskyddslagen anställt personal utan iakttagande av turordningsreglerna för återanställning. I andra hand har de gjort gällande att Minolta gjort sig skyldigt till ett sådant otillbörligt kringgående av 25 § anställningsskyddslagen som får anses strida mot god sed på arbetsmarknaden och som är att jämställa med ett direkt brott mot lagen. Minolta skall på grund av sitt handlande förpliktas utge allmänt skadestånd till dem samt beträffande alla utom X.X. även ekonomiskt skadestånd.

Minolta har gjort gällande att nyanställningarna skett före uppsägningarna och att förfarandet inte kan anses otillbörligt varför det inte föreligger någon grund för skadeståndsskyldighet.

Frågan om 25 § anställningsskyddslagen är direkt tillämplig

Det är ostridigt i målet att klagandena blev uppsagda av Alcatel den 19 december 1991. Frågan är om nyanställningarna i Minolta redan hade skett vid den tidpunkten.

Av den skriftliga bevisning som Minolta åberopat framgår att Minoltas anställningserbjudanden är daterade den 4 december 1991. Erbjudandena accepterades av berörda arbetstagare genom namnunderskrifter nederst på den blankett som användes för erbjudandena. Endast två av påskrifterna är daterade och har datumen den 10 respektive 12 december 1991. Av övrig utredning - främst då förhören med S.H. och L.T. - framgår att anställningserbjudandena sändes ut samma dag eller dagen efter det att Minolta träffat avtal med Alcatel, dvs. den 4 eller 5 december. Accepterna sändes antingen i ett bifogat svarskuvert, som var adresserat till S.H., eller lämnades på arbetsplatsen till L.T.. De svar som sändes till S.H. lämnades av denne fortlöpande till L.T., som förvarade dem i ett kassaskåp. Enligt S.H. erhölls alla accepter i god tid före den 13 december då han stämde av situationen med L.T.. Denne, som vitsordat att en genomgång av accepterna gjordes den 13 december, har uppgett sig inte veta om alla svar erhölls till den dagen men har vidare sagt att han tror att det var på det viset. Enligt L.T. bör det i vart fall den 17 december ha stått klart vilka personer som accepterat anställningserbjudandena eftersom ledningsgruppen i Minolta den dagen hade en budgetgenomgång för det kommande året och det därför bör ha varit klart vilka personalkostnaderna skulle bli. Av vittnesförhöret med Alcatels dåvarande VD, G.B., har framkommit att Alcatel bestämt sig för att inte säga upp någon ur personalen förrän bolaget lyckats avveckla de verksamhetsgrenar som det inte längre skulle driva samt Alcatels nya organisation förhandlats fram. Anledningen härtill var att Alcatel dessförinnan inte säkert kunde veta vare sig hur stor den övertaliga personalen skulle bli eller vilka personer den skulle bestå av. Det var ur Alcatels synvinkel angeläget att Minolta satte en kort acceptfrist för dem som erbjöds anställningar och det bestämdes att fristen skulle bli en vecka och en helg. För att G.B. skulle få reda på vilka som accepterat ombads de anställda i Alcatel att meddela när de accepterat och han försökte även skaffa sig information härom från Minolta.

Såsom tingsrätten anfört har Minolta bevisbördan för sitt påstående om att accepterna gjorts innan klagandena sades upp. Såsom tingsrätten anfört måste frågan om nyanställning i Minolta ha varit en mycket viktig fråga för de tillfrågade. Den acceptfrist de erhållit har varit tillräckligt lång för att var och en skulle kunna svara i tid. Arbetsdomstolen kommer främst genom den muntliga bevisningen, som inte på något sätt vederlagts av klagandena, till samma uppfattning som tingsrätten, dvs. att Minoltas nyanställningar skett innan Alcatel genomförde uppsägningarna.

Klagandenas talan kan därför inte bifallas på förstahandsgrunden.

Frågan om Minolta på ett otillbörligt sätt har kringgått företrädesreglerna i 25 § anställningsskyddslagen

Beträffande de förhandlingar som fördes mellan Alcatel och Minolta och vad som därefter inträffade har av utredningen i målet - främst då förhören med G.B. och S.H. - framkommit följande.

G.B. anställdes som VD i Alcatel med uppdrag från huvudkontoret i Paris att bl.a. förändra bolaget mot en telekommunikationsinriktad försäljningsverksamhet. Vissa förändringar gjordes redan under 1990. På försommaren 1991 uttalades klart från huvudkontoret att all verksamhet utöver den telekommunikationsinriktade skulle avyttras. Eftersom Alcatel i de delar som skulle avyttras till stor del arbetade med Minoltas produkter ansåg Alcatel det naturligt att ta kontakt med Minolta för att höra om detta företag var intresserat av att ta över verksamheten. Att Alcatel skulle tillfråga Minolta bestämdes vid ett möte vid Alcatels huvudkontor i Paris den 19 juni 1991 i vilket G.B. deltog. Redan då hade Alcatel klart för sig att högst ett tiotal personer kunde få behålla sina anställningar i Alcatel efter avyttringarna. G.B. fick vid mötet i Paris i uppdrag att beskriva Alcatels verksamhet i form av angivande av omsättning, kunder, personalstyrka och eventuella framtidsutsikter. Dessa uppgifter lämnades i en sammanställning till Alcatels huvudkontor för att användas vid deras kontakt med Minoltas Europa-ledning. Under sommaren inleddes dessa förhandlingar och i mitten på augusti informerades de fackliga representanterna vid Alcatel om bolagets intentioner angående avvecklingen. Fackklubbarna underrättades om att endast en handfull av personalen skulle bli kvar inom Alcatel och att bolagets målsättning var att avvecklingen skulle vara klar före årsskiftet.

Den 20 augusti hölls ett möte i Hannover mellan Alcatel och Minolta. Detta var ett inledande möte där Alcatel informerade Minolta om sin verksamhet. G.B. hade till detta möte delat in Alcatels dåvarande verksamhet i olika grenar och angett hur många personer som sysselsattes inom varje gren. Alcatels krav vid detta tillfälle var att Minolta för de verksamhetsgrenar som eventuellt skulle övertas även skulle överta den personal om 114 personer som sysselsattes inom dessa grenar.

S.H. kontaktades i augusti av Minoltas Europa-ledning. Han informerades om de påbörjade förhandlingarna med Alcatel samt tillfrågades om han var intresserad att ta över ledningen för det dotterbolag som Minoltas Europa-kontor hade för avsikt att bilda i Sverige. Han accepterade erbjudandet någon gång i september 1991.

Nästa möte mellan Alcatel och Minolta ägde rum den 9-11 oktober i Hamburg. G.B. har uppgett att han i vart fall då upplyste Minolta om att endast en handfull personer skulle bli kvar inom Alcatel efter avvecklingarna. Vid mötet deltog bl.a. chefer för Alcatels huvudkontor och för Minoltas Europa-ledning samt S.H., L.T. och G.B.. Vid mötet diskuterades bl.a. det underlag som skickats över i juni och som innehöll de närmare upplysningar om Alcatel som G.B. hade sammanställt. Minolta uppgav vid mötet att bolaget maximalt kunde ta över 80 personer av Alcatels anställda samt att det var ett krav från Minolta att denna personal skulle få väljas fritt av Minolta. Alcatel vidhöll emellertid sin ståndpunkt eftersom G.B. insåg att Alcatel ej skulle ha behov av de personer som inte kunde följa med verksamheten. G.B. har vidare uppgett att det inte var någon hemlighet för Minolta att övertalig personal skulle bli uppsagd.

Efter mötet i Hamburg kontaktade S.H. ledande personer inom Alcatel i avsikt att bilda en ledningsgrupp för Minolta. Personerna tillfrågades samtidigt om de var villiga att ta anställning i det bolag som eventuellt skulle bildas, vilket de accepterade. Var och en fick i uppdrag att lämna förslag på hur en organisation skulle se ut inom den del de var ansvariga för.

G.B. har uppgett att fackklubbarna den 11 november begärde att det skulle upprättas en turordningslista samt att han då uppgav att en sådan inte kunde upprättas förrän fråga uppkommit om att säga upp personal eller arbetsbrist kunnat konstateras. Ingen av dessa förutsättningar förelåg enligt G.B:s uppfattning vid den tidpunkten. Fackklubbarna krävde vidare att anställningar i Minolta skulle ske enligt "turordning". G.B. som inte kände till vilka personer Minolta skulle rikta sina erbjudanden till eller hur urvalet skulle ske vidarebefordrade denna uppfattning till Minolta. Minolta svarade att företaget förbehöll sig rätten att anställa de personer som passade in i dess organisation. Denna fråga diskuterades vid ett flertal av de möten som hölls mellan Alcatel och Minolta och G.B. frågade bl.a. om lagligheten av att handplocka 80 personer. Enligt G.B. förklarade advokat Y.Y., med hänvisning till arbetsdomstolens dom 1986 nr 144, att det var lagenligt. Vid ett möte hos Y.Y. någon gång kring 18-20 november, när S.H., Y.Y., G.B. och Alcatels affärsjurist var närvarande, diskuterades domen. G.B. har närmare härom berättat att likheter och skillnader mellan den nu föreliggande situationen och motsvarande i AD- domen diskuterades men att det för hans vidkommande inte fanns anledning att jämföra den försäljning han försökte genomföra med ett domstolsutslag beträffande en annan försäljning. G.B. har även uppgett att han lät sig nöjas med Minoltas tolkning av domen.

Från den 12 november till och med den 27 november hölls sammanlagt sex förhandlingar mellan Alcatel och Minolta. Under tiden förde G.B., enligt egen utsago, öppna förhandlingar med de fackliga representanterna. Han informerade dem om tillvägagångssättet för avvecklingen, tidplanen för denna och att det endast skulle bli en handfull personer kvar i Alcatel. Alcatel inbjöd Minolta, Ring Sinus och AB Post Performance att för personal och fackliga representanter beskriva vilken typ av verksamhet som skulle tas över, hur den skulle bedrivas och vilken organisation som varje bolag hade tänkt sig. Minolta beskrev vid detta möte att bemanningen skulle bli 80 personer och förevisade även en organisationsskiss. Minolta angav inte närmare vilka personer som skulle erbjudas anställning. Fackklubbarna begärde i samband härmed att respektive bolag skulle ta fram en arbetsbeskrivning för varje arbetsfunktion. Bolagen tillhandahöll de begärda arbetsbeskrivningarna och vid fortsatta förhandlingar mellan Alcatel och de fackliga representanterna framhöll de sistnämnda att de inte trodde att Minolta kunde bedriva verksamheten med endast 80 anställda. Innan kontraktet med Minolta undertecknades kom propåer från de fackliga representanterna om att personalen borde sägas upp. G.B. upplyste dem då ånyo om tillvägagångssättet för affärerna samt att förutsättningar för att säga upp personalen enligt hans uppfattning fortfarande inte förelåg.

För att Alcatel skulle kunna fullfölja sina intentioner att avyttra verksamheten och för att få fackklubbarna att acceptera planerna förekom en hel del diskussioner. Eftersom Minolta hade förklarat att bolaget inte tänkte teckna kollektivavtal fanns det beträffande anställningsvillkoren många frågor från fackklubbarna. S.H. svarade på de flesta av frågorna och svaren gick ut på att anställningsvillkoren i stort skulle förbli oförändrade.

Alcatel och Minolta avtalade att så snart överlåtelseavtalet var klart Minolta skulle erbjuda 80 personer i Alcatel anställning i Minolta. På sätt tidigare angetts kom parterna överens om att de som erhöll erbjudanden skulle få en vecka och en helg på sig för att överväga dessa. G.B. har uppgett att han härvid var angelägen om att så snart som möjligt få reda på vilka som accepterat och han krävde av de anställda att de skulle meddela honom härom och han framställde även sådana krav mot Minolta. Personalavdelningen vid Alcatel fick under hand veta vilka som accepterat Minoltas erbjudanden. G.B. upplyste inte Minolta om när eventuella uppsägningar skulle ske på annat sätt än att han sa att de inte kunde ske förrän en ny organisation hade förhandlats fram för Alcatel och eventuell övertalighet konstaterats samt att detta tidigast skulle kunna ske när avtalen med Minolta, AB Post Performance och Ring Sinus AB var klara. Förhandlingarna med AB Post Performance och Ring Sinus AB drevs parallellt med förhandlingarna med Minolta och avslutades beträffande AB Post Performance den 5 december. Anledningen till att avtalet inte var klart förrän dess var att leverantören för denna verksamhet skulle ges tillfälle att kontrollera det nystartade bolagets finansieringsförmåga. Förhandlingarna med Ring Sinus AB beträffande den kvarvarande delen av Alcatel inleddes den 9 december och var klara den 19-20 december. Anledningen till att förhandlingarna med Ring Sinus AB inte påbörjats tidigare var att det pågick en ägarstruktursförändring i det norska bolag som tillverkade utrustningen i denna verksamhet. Det var därför inte säkert om Ring Sinus AB hade tillstånd att bedriva verksamheten i Sverige. Enligt G.B. och P.Q. gjordes uppsägningarna i Alcatel ett eller högst två dygn efter det att Alcatel konstaterat övertaligheten i organisationen. Enligt G.B. var det då uteslutande Alcatel som bestämde när och vilka som skulle sägas upp.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Reglerna om företrädesrätt till återanställning finns i 25-27 §§anställningsskyddslagen. Vad som i övrigt skall gälla mellan arbetstagare och arbetsgivare i samband med överlåtelser av företag eller del därav får lösas genom förhandlingar mellan säljaren, köparen och berörda arbetstagare och deras organisationer. I 11 § medbestämmandelagen finns bestämmelser om arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet med berörda arbetstagarorganisationer innan han beslutar om viktigare förändringar av sin verksamhet. Härigenom säkerställs de fackliga organisationernas möjlighet att inför en planerad överlåtelse ställa krav på säljaren, såsom t.ex. att fordra att samtliga anställda i företaget sägs upp före överlåtelsen.

Såsom arbetsdomstolen framhöll i domarna 1986 nr 50 och 144 skulle det vara stötande och från rättslig synpunkt oriktigt att låta ett kringgående av lag passera. Domstolen underströk dock i dessa avgöranden att det med hänsyn till de rättsliga följderna av ett konstaterande av att ett kringgående av lag ägt rum måste krävas inte bara att de åtgärder som påstås utgöra ett kringgående blir styrkta, utan dessutom att ett syfte med åtgärderna måste antas ha varit att undgå tillämpning av de aktuella lagreglerna. Därutöver måste som domstolen också uttalade krävas att handlandet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet framstår som otillbörligt. Det anfördes vidare att det förhållandet att en part utnyttjar en i lagen angiven begränsning av motpartens rätt inte i och för sig innebär att han gör sig skyldig till ett otillbörligt kringgående av lagen.

På sätt tingsrätten konstaterat hade personalsammansättningen i Minolta blivit en annan om Minolta vid anställningarna tillämpat anställningsskyddslagens regler om återanställning. Av utredningen i målet framgår att de personer som erbjöds anställning i Minolta valdes ut efter en bedömning av deras kvalifikationer och förutsättningar att fungera i det nya bolaget. Anställningstiden i Alcatel synes inte ha tillmätts någon särskild betydelse.

Ledningarna för Minolta och Alcatel har väl känt till innehållet i arbetsdomstolens dom 1986 nr 144. G-M.J. m.fl. har hävdat att Minolta på ett otillbörligt sätt planerat sitt handlande vid förvärvet utifrån utgången i det målet. Utredningen i målet har inte givit stöd för att de båda bolagen samverkat för att bereda Minolta möjlighet att erhålla den bemanning som Minolta önskade. Tvärtom visar utredningen att G.B. ifrågasatt om det var lagenligt att handplocka personal på sätt Minolta önskade. G.B. har uppgett att anledningen till att Alcatel valde att inte säga upp personalen, förrän utfallen av samtliga förhandlingar var givna var den att bolaget dessförinnan inte exakt visste hur många som skulle bli övertaliga och vilka dessa skulle bli. Enligt arbetsdomstolens mening föreligger inte anledning att ifrågasätta denna uppgift. Vidare har framkommit, främst genom G.B:s uppgifter, att förhandlingarna med Ring Sinus AB drog ut på tiden och att de inte avslutades förrän den 19-20 december. Alcatels syfte med att vänta med uppsägningarna till den 19 december 1991 har således varit ett annat än att bereda Minolta tillfälle att undandra sig tillämpning av 25 § anställningsskyddslagen. Utredningen får dock anses visa att Minolta känt till att Alcatel inte tänkt säga upp sin personal förrän Alcatel i vart fall erhållit vetskap om vilka som accepterat erbjudanden om anställning i Minolta. Emellertid kunde inte heller Minolta veta hur många och vilka som slutligen skulle bli uppsagda av Alcatel.

Arbetsdomstolen drar följande slutsatser av det anförda. Av utredningen får anses framgå att Alcatel företog uppsägningarna vid den tidpunkt som blev fallet av hänsyn till egna intressen. Det har sålunda inte framkommit att uppsägningarna senarelades av Alcatel för att bereda Minolta möjlighet att dessförinnan nyanställa personal. I stället får situationen uppfattas på det sättet att händelseförloppet utvecklades - utan att det styrdes av Minolta - på ett sådant sätt som gagnade Minoltas intresse av att kunna själv välja den personal om företaget ville ta över. Minolta gavs härigenom möjlighet att handplocka personal utan att turordningsreglerna för återanställning i 25 § anställningsskyddslagen behövde iakttagas. Ett sådant utnyttjande av en begränsning i en lagregels tillämplighet kan inte anses utgöra ett otillbörligt kringgående av lagen. Vid denna bedömning saknas det anledning att pröva vare sig om E.P. hade tillräckliga kvalifikationer för de befattningar han gjort anspråk på eller giltigheten av I.R:s anmälan om företrädesrätt till återanställning.

Tingsrättens domslut skall sålunda fastställas i huvudsaken.

Arbetsdomstolen finner ej skäl att förordna att vardera partssidan skall bära sina rättegångskostnader. G-M.J. m.fl. skall därför ersätta Minolta dess rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen.