AD 1995 nr 88

Parter:

Sveriges Verkstadsförening; Svenska Metallindustriarbetareförbundet; Husqvarna Aktiebolag

Nr 88

Sveriges Verkstadsförening

mot

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

och

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Sveriges Verkstadsförening och Husqvarna Aktiebolag i Huskvarna.

Tvisten i målet gäller dels om en arbetsgivare haft rätt att begära s.k. förstadagsintyg av en arbetstagare som under åberopande av sjukdom varit frånvarande från arbetet vid två tillfällen, dels om arbetstagaren saknar rätt till sjuklön för dessa två tillfällen eftersom han inte styrkt sin frånvaro med begärt intyg.

1. BAKGRUND

Mellan Sveriges Verkstadsförening (VF) och Svenska Metallindustriarbetareförbundet (Metall) gäller som kollektivavtal det s.k. verkstadsavtalet. Husqvarna Aktiebolag (bolaget) är genom medlemskap i VF bundet av verkstadsavtalet. J.R., född 1969, är anställd i bolaget och medlem i Metall.

Verkstadsavtalet 1993-94 innehåller bland annat följande bestämmelser.

§ 11 Värnplikt och sjukdom

- - - - -

Mom 2 Rätt till sjuklön

Arbetare har rätt till sjuklön enligt vad som följer av detta avtal. I övrigt gäller lagen om sjuklön. Rätten till sjuklön är begränsad till de första 14 kalenderdagarna i en sjukperiod.

- - - - -

Mom 3 Anmälan och styrkande av sjukdom m m

Vid frånvaro på grund av sjukdom eller olycksfall skall arbetaren snarast möjligt anmäla sjukdomsfallet till arbetsgivaren. Arbetaren skall vidare meddela arbetsgivaren när han beräknar kunna återgå i arbete.

Arbetaren har ej rätt till sjuklön för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts till arbetsgivaren. Föreligger laga förfall som hinder för anmälan, skall anmälan ske så fort hindret upphört.

Arbetaren skall lämna arbetsgivaren en skriftlig försäkran om att han har varit sjuk och i vilken omfattning han ej kunnat arbeta på grund av sjukdomen. Arbetaren har ej rätt till sjuklön innan han lämnat denna försäkran.

Om arbetsgivaren eller försäkringskassan så begär skall arbetaren dessutom styrka sjukdomen med läkarintyg, vilket utvisar att arbetsoförmåga föreligger samt sjukperiodens längd för att arbetaren skall ha rätt till sjuklön. Arbetsgivare kan anvisa särskild läkare att utfärda sådant läkarintyg.

Kostnaderna för intyg som arbetsgivaren begärt betalas av arbetsgivaren. Har arbetsgivaren begärt intyg från viss läkare, är han inte skyldig att ersätta kostnaderna för intyg från annan läkare. Från och med den åttonde kalenderdagen skall arbetaren alltid styrka sjukdom med läkarintyg.

Rätt till sjuklön föreligger ej om arbetaren lämnar oriktig eller vilseledande uppgift om förhållande, som är av betydelse för rätten till sjuklön.

Den 22 maj 1992 förelade bolaget J.R. att sex månader framåt styrka sjukfrånvaro med läkarintyg avseende tid från första anmälda sjukdagen, s.k. förstadagsintyg. Genom en skrivelse daterad den 12 november 1993 begärde bolaget på nytt att J.R. skulle lämna förstadagsintyg, denna gång t.o.m. den 30 juni 1994. I skrivelsen sades också att han vid sjukdom skulle vända sig till Företagshälsovården.

Den 14-17 december 1993 och den 16-18 mars 1994 stannade J.R. hemma från arbetet under uppgift att han på grund av sjukdom var förhindrad att arbeta. Företagsläkaren V.L. utfärdade sjukintyg för den 14 december 1993, men inte för övriga frånvarodagar. Bolaget har under åberopande av att J.R. inte företett läkarintyg för de sistnämnda dagarna vägrat att för den tiden betala sjuklön till honom.

Parterna tvistar om huruvida bolaget över huvud taget haft rätt att av J.R. begära förstadagsintyg för dessa två tillfällen. De är oense också om huruvida verkstadsavtalet innebär att en arbetstagare som har förelagts att ge in ett förstadagsintyg är avskuren från rätten att få sjuklön, om han underlåter att styrka sin frånvaro med ett sådant intyg. Parterna är även oense om huruvida J.R. var sjuk under de båda frånvaroperioderna.

Tvisteförhandlingar har förts mellan parterna utan att de har kunnat enas.

2. YRKANDEN

VF har yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att J.R. inte enligt lag eller kollektivavtal är berättigad till sjuklön för tiden den 15-17 december 1993 (mål A 81/94).

Metall har yrkat att arbetsdomstolen skall ålägga bolaget att betala allmänt skadestånd för brott mot verkstadsavtalet till J.R. med 100 000 kr och till Metall med 75 000 kr samt sjuklön till J.R. enligt verkstadsavtalet för tiden den 16-18 mars 1994 med 1 230 kr, allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 13 juni 1994 tills betalning sker (mål A 130/94).

Parterna har bestritt de yrkanden som riktats mot dem. VF har vitsordat beräkningen av yrkad sjuklön och ränta. VF har yrkat att Metalls talan om skadestånd för kollektivavtalsbrott skall ogillas i första hand på grund av preskription. Metall har bestritt yrkandet.

Parterna har i båda målen yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

3. PARTERNAS TALAN

3.1 VF och bolaget

3.1.1 Verkstadsavtalets innebörd

Bestämmelserna i verkstadsavtalet om rätt till sjuklön infördes med 1988 års avtal. I § 11 mom. 2 angavs att arbetaren, om arbetsgivaren så begärde, skulle styrka sin sjukdom med läkarintyg eller annat av arbetsgivaren godkänt intyg för att ha rätt till sjuklön. Som förebild till denna regel tjänade industritjänstemannaavtalets motsvarande bestämmelser.

Med 1991 års verkstadsavtal fick regeln om arbetares skyldighet att ge in läkarintyg sin nuvarande utformning. Regeln återfinns nu i § 11 mom. 3 fjärde stycket och har alltjämt den innebörden att arbetsgivaren har en oinskränkt rätt att begära läkarintyg redan från arbetarens första sjukfrånvarodag.

År 1992 kom den s.k. sjuklönelagen i vilken föreskrivs att arbetsgivaren skall betala sjuklön till arbetstagaren för de första fjorton sjukdagarna. Inför utarbetandet av lagförslaget diskuterades hur arbetsgivaren skulle kunna kontrollera att en arbetstagare som anmälde sig sjuk verkligen var det. En fråga som särskilt diskuterades var frågan om arbetsgivaren skulle få möjlighet att begära läkarintyg tidigare än från sjunde frånvarodagen efter sjukanmälningsdagen, vilket var den praxis som dittills gällt hos försäkringskassorna. Diskussionen ledde fram till att föredragande departementschefen i avsnitt 4.6 i propositionen med förslag till sjuklönelag på följande sätt hänvisade till möjligheten att träffa kollektivavtal (prop. 1990/91:181). (s. 47 i propositionen)

- - - - -

Enligt bl.a. det centrala verkstadsavtalet gäller i fråga om den avtalsgrundade sjuklönerätten att arbetstagaren skall inge läkarintyg från en tidigare tidpunkt än vad som följer av mitt förslag till lagreglering. För den händelse parterna på arbetsmarknaden skulle anse att läkarintyg bör ges in tidigare än vad lagreglerna föreskriver bör parterna kunna bestämma härom genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan träffats eller godkänts på förbundsnivå.

- - - - - (s. 75 i propositionen)

- - - - -

Som framgår av 2 § andra stycket kan genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts på förbundsnivå införas bestämmelser om arbetstagarens skyldighet i fråga om läkarintyg som är mer omfattande än de krav som förevarande lag ställer på denne. På det sättet kan rätten till sjuklön göras beroende av att arbetstagaren styrker nedsättningen av arbetsförmågan genom intyg som avser en tidigare dag än sjunde kalenderdagen efter sjukanmälningsdagen. Genom kollektivavtal i angiven ordning får också bestämmas att intyget skall innehålla närmare uppgift om sjukdomen. Om så är fallet måste arbetstagaren ge in det intyg som innehåller berörd uppgift till arbetsgivaren. Jag får i övrigt hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnitt 4.6).

- - - - -

I propositionen talas om möjligheten att genom kollektivavtal göra rätten till sjuklön beroende av att läkarintyg ges in, dvs. fråga är inte om någon ordningsföreskrift utan läkarintyget är ett s.k. legalt bevismedel. Detta framgår också av avtalets lydelse. Den hänvisning som i det senast redovisade citatet görs till den allmänna motiveringen i propositionen, innebär att verkstadsavtalet i lagens förarbeten har betraktats som ett sådant avtal, varigenom rätten till sjuklön gjorts beroende av att begärt intyg ges in. Arbetsdomstolen har i tidigare rättsfall om sjuklön ålagt arbetsgivarsidan en viss förklaringsplikt, då denna sida föreslår en kollektivavtalsreglering som innebär inskränkningar i arbetstagarnas rätt till sjuklön enligt sjuklönelagen. I detta fall har förklaringsplikten ersatts med de nu citerade uttalandena i propositionen. Dessa måste förutsättas vara bekanta för avtalsparterna.

De nuvarande bestämmelserna i § 11 mom. 3 fjärde stycket i verkstadsavtalet har samma lydelse som motsvarande bestämmelser i 1988 års avtal; vad som tillkommit är endast att man i 1991 års avtal fört in att också försäkringskassan kan begära läkarintyg som styrker sjukdomen. Någon saklig förändring är inte avsedd. 1991 års avtal innehåller varken i texten eller på annat sätt någon inskränkning i arbetsgivarens rätt att begära läkarintyg efter en skönsmässig bedömning.

I Stål- och Metallförbundets kollektivavtal med Metall, liksom för övrigt i det s.k. SVEMEK-avtalet, finns bestämmelser som liknar § 11 mom. 3 fjärde stycket i nu gällande verkstadsavtal. I dessa avtal har dock tagits in särskilda anmärkningar som möjligen begränsar arbetsgivarens rätt att begära förstadagsintyg. Således finns till det förstnämnda avtalet intaget följande anmärkning.

Anmärkning:

Vid upprepade fall av korttidssjukdom och där missbruk kan befaras kan arbetsgivaren efter samråd med metallklubben av den enskilde arbetaren begära att han skall styrka sjukdomen från tidigare dag med läkarintyg eller annat av arbetsgivaren godkänt intyg. Sådan begäran skall lämnas i förväg. Kostnaden för anskaffandet av begärt intyg betalas av arbetsgivaren. Har arbetsgivaren begärt intyg från viss läkare är han inte skyldig att ersätta kostnaden för intyg från annan läkare.

Under 1988 års förhandlingar om verkstadsavtalet lämnade Metall på kvällen den 10 februari ett förslag till skrivning med samma innehåll som denna anmärkning. Förslaget hade rubriken Kommentar och skrivningen var identisk med den som fanns i SVEMEK-avtalet. Slutresultatet av förhandlingarna blev dock att den föreslagna texten inte flöt in i avtalet. Särskilt mot bakgrund av att kollektivavtal måste ges skriftlig form kan det därför konstateras att det inte i verkstadsavtalet finns någon begränsning i arbetsgivarens rätt att ensam avgöra när läkarintyg skall företes av arbetstagaren. Arbetsgivarens beslut härom kan inte överprövas. Detta hindrar emellertid inte att arbetsgivaren utnyttjar sin befogenhet med förnuft. Mellan avtalsparterna har förekommit diskussioner om i vilka fall en begäran om förstadagsintyg kan vara skälig och rimlig. VF har då förklarat som sin mening att generella krav på förstadagsintyg inte bör ställas utom vid frånvaro under semestertid.

Konsekvensen av att en arbetstagare inte ger in begärt intyg är att han mister sin rätt till sjuklön för frånvarotiden i fråga. När arbetsgivaren har begärt läkarintyg är detta nämligen ett legalt bevismedel, vilket innebär att arbetstagaren inte kan styrka sjukdom på något annat sätt än genom att ge in intyget. Att VF har haft denna uppfattning om verkstadsavtalets innebörd alltsedan regelns tillkomst, måste dessutom ha stått klart för Metall mot bakgrund av det tidigare redovisade uttalandet i propositionen med förslag till sjuklönelag. Avsikten med att låta läkarintyget fungera som legalt bevismedel var att undvika svårlösta tvister om enskilda arbetstagares eventuella arbetsoförmåga.

3.1.2 Sjuklön till J.R.?

Vid bolaget finns numera drygt 1 000 årsarbetare. År 1989 fanns ytterligare något hundratal. Mellan åren 1989 och 1994 minskade den årliga personalomsättningen från 32 procent till 8 procent. Den korta sjukfrånvaron minskade samtidigt från 10 till 3 procent och den långa från 11 till 7 procent. Antalet olycksfall i arbetet minskade per år från 48 till 10 och antalet arbetssjukdomar från 70 till 15. Dessa förbättringar har bolaget åstadkommit bland annat genom att införa en grupporganisation för de anställda, vilket innebär att den anställde ingår i en grupp där man bl.a. aktivt uppmärksammar den enskildes situation.

J.R. anställdes vid bolaget år 1989. Han arbetade ungefär en månad och blev sedan långvarigt sjuk, vilket ledde till att han var borta från arbetsplatsen under nästan två års tid. När han återvände påbörjades ett rehabiliteringsarbete inom ramen för grupporganisationen. Han fick börja med att arbeta två timmar per dag och gick sedan successivt upp till full arbetstid. Under någon månad fungerade J.R. någorlunda i sin arbetsgrupp, men började sedan i ökad utsträckning vara frånvarande från arbetet. Det ledde till att hans arbetsledare, L.S-E., efter samråd med Metallklubbens ordförande beslutade att begära förstadagsintyg av J.R. L.S-E. hade från början önskat sådant intyg under ett års tid, men inskränkte tiden efter klubbordförandens önskemål till sex månader. Under dessa månader blev det aldrig aktuellt med något förstadagsintyg från J.R. När tiden var till ända i december 1992 hade N.M. efterträtt L.S-E. som arbetsledare och J.R. var placerad i en annan arbetsgrupp. I den nya gruppen fann han sig inte så väl till rätta. Han placerades därför åter i N.M:s grupp och beslutet att begära förstadagsintyg från honom förnyades från november 1993.

Den 14 december 1993 sjukskrevs J.R. av bolagets företagsläkare V.L. Det läkarintyg som V.L. skrev avsåg endast en dag. J.R. besökte samma dag arbetsplatsen och talade med N.M., som särskilt påtalade för honom att intyget inte gällde för fler dagar än den innevarande. J.R. stannade ändå hemma från arbetet även den 15, 16 och 17 december 1993.

Den 16 mars 1994 begärde J.R. genom sin sambo att V.L. skulle sjukskriva honom. V.L. avböjde dock att utfärda något intyg. Trots detta uteblev J.R. från arbetet den 16, 17 och 18 mars 1994.

Eftersom J.R. har underlåtit att förete begärt läkarintyg för frånvaroperioderna den 15-17 december 1993 och den 16-18 mars 1994 har han inte rätt att få sjuklön för dagarna ifråga. VF vitsordar inte att J.R. över huvud taget var sjuk under de tidsperioder målet rör. Den medicinska utredning som Metall har presenterat är bristfällig och ger inte underlag för en sådan slutsats. Men även om J.R. då kan ha haft migrän, som Metall uppger, är han med det bevisläge som gäller inte befriad från att förete läkarintyg.

Metalls tolkning av verkstadsavtalet är orimlig. Den innebär nämligen att påståenden om sjukdom från en viss grupp arbetstagare alltid skulle vara oantastliga. Arbetsgivaren skulle med Metalls tolkning aldrig ha rätt att begära förstadagsintyg från en arbetstagare med återkommande sjukperioder. Även om Metalls avtalstolkning skulle vara tillämplig, hade J.R:s arbetsledare i vart fall tillräckligt fog för sina bedömningar att det fanns skäl att begära förstadagsintyg.

3.1.3 Yrkade skadestånd

Preskription

Besluten om att arbetsgivaren krävde förstadagsintyg av J.R. har bekräftats genom överenskommelse med verkstadsklubbens ordförande och har inte föranlett någon tvist. Detta styrks av att varken lokala eller centrala förhandlingar begärdes. Arbetsgivarparterna framförde sin preskriptionsinvändning första gången vid sammanträdet för muntlig förberedelse i målet. En materiell invändning kan framföras när som helst under rättegången (13 kap. 3 § sista stycket rättegångsbalken).

Under alla förhållanden har preskription inträtt till följd av utebliven begäran om förhandling. Först vid sammanträdet för muntlig förberedelse i målet insåg arbetsgivarparterna att Metall ville koppla skadeståndsyrkandena till beslutet om läkarintyg i sig oberoende av sjuklön.

Sammanfattningsvis hävdar således arbetsgivarparterna att yrkandet om skadestånd skall ogillas på grund av preskription.

Skadeståndets storlek

Om arbetsdomstolen ändå skulle komma fram till att VF skall betala skadestånd, bör skadestånden bestämmas till lägre belopp än vad Metall yrkat, dels därför att J.R. inte har utnyttjat den möjlighet som 20 § sjuklönelagen ger en arbetstagare att begära förskott från försäkringskassan motsvarande den summa tvisten rör, dels därför att Metalls klubbordförande godtog att J.R. ålades skyldighet att förete förstadagsintyg. Beaktas bör också att Metall aldrig påkallat förhandling i fråga om denna skyldighet.

3.2 Metall

3.2.1 Verkstadsavtalets innebörd

Metall vitsordar att regler om sjuklön inflöt i 1988 års verkstadsavtal på sätt VF beskrivit. Från och med då medgavs arbetsgivaren en viss rätt att begära s.k. förstadagsintyg från arbetstagaren. Redan i samband med förhandlingarna inför det avtalet diskuterade parterna när så skulle få ske och man enades om att det skulle komma ifråga endast vid misstanke om att arbetstagaren missbrukade rätten till sjuklön. Eftersom arbetsgivarens skyldighet att betala sjuklön då aldrig avsåg mer än de tio procent av arbetstagarens normala inkomst som inte täcktes av den allmänna försäkringen hade frågan emellertid begränsad betydelse.

Avtalsförhandlingarna inför 1991 års verkstadsavtal var såvitt gällde sjuklönebestämmelserna samordnade med de förhandlingar som VF samtidigt förde med Svenska Industritjänstemannaförbundet SIF, Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) och dåvarande Sveriges Arbetsledareförbund (SALF). Förhandlingarna ledde i dessa delar till skrivningar med lika lydelse. Metalls nuvarande avtalssekreterare G.L. var förhandlingsansvarig för Metalls räkning, men hade uppdragit åt förbundsombudsmannen B.E. att sköta de direkta förhandlingarna. SIF representerades av ombudsmannen S.G. I dessa förhandlingar var frågan om arbetsgivarens rätt att begära förstadagsintyg mer betydelsefull än den tidigare varit. En ingående diskussion fördes därom. I SIF-avtalet hade bestämmelserna om sjuklön funnits ända sedan 1940-talet och det fanns mellan SIF och VF en väl utvecklad praxis som innebar att en arbetsgivare hade rätt att begära förstadagsintyg endast vid misstänkt missbruk av rätten till sjuklön. Under förhandlingarna tog SIF upp frågan om tidigare praxis skulle gälla också i fortsättningen och detta bekräftade VF uttryckligen.

Efter det att 1991 års avtal slutits gick VF ut med nya direktiv till sina medlemsföretag. Dessa direktiv kunde läsas så att möjligheten att begära förstadagsintyg kunde användas i semestertider, vilket väckte ganska stor uppståndelse på SIF-sidan. S.G. tog den 16 juni 1992 kontakt med dåvarande förhandlingschefen hos VF H.H. och frågade om föreningen hade ändrat uppfattning. H.H. förnekade att så var fallet. Av de anteckningar som S.G. då förde framgår att det var VF:s uppfattning att förstadagsintyg skulle kunna begäras under semestertid endast om företagets normala sjukanmälningsrutiner inte upprätthölls med avseende på kontrollfunktionen och företaget dessutom svarade för kostnaderna för intyget. Av anteckningarna framgår vidare att en normal kontrollrutin enligt VF:s mening var att företaget vid misstanke om fusk begärde av försäkringskassan att den skulle kontrollera arbetstagaren och att företaget, om det fanns skälig misstanke om fusk, kunde kräva läkarintyg från tidigare dag än sjunde sjukdagen efter sjukanmälningsdagen.

Enligt vad som framgår av den nuvarande bestämmelsen i verkstadsavtalets 11 § mom. 3 fjärde stycket likställs arbetsgivaren med försäkringskassan. Det betyder att parterna avsett att arbetsgivaren skall tillämpa samma objektiva kriterier för beslut om förstadagsintyg som försäkringskassan och som kassan redan tidigare tillämpade i motsvarande situation. Verkstadsavtalet medger således inte arbetsgivaren någon generell rätt att begära förstadagsintyg. Det framgår av praxis i försäkringsärenden (se bl.a. FÖD 1984:4299 samt av Riksförsäkringsverkets allmänna råd 1988:13 och 1993:3) att den rätten finns endast då det föreligger misstanke om missbruk av rätten till sjuklön. Om en arbetstagares frånvaro kan förklaras med en sjukdom som han behandlats för och som normalt sett orsakar en hög frånvaro, finns det inte grund för att kräva förstadagsintyg. Detta gäller oavsett om sjukfrånvaron är omfattande. Vidare gäller enligt denna praxis att förelägganden om förstadagsintyg inte får omfatta längre tid än ett år.

Det är visserligen riktigt att det inte i kollektivavtalets text har tagits in någon formulering som tyder på att arbetsgivarens rätt att begära förstadagsintyg på något sätt skulle vara begränsad, men god sed i avtalsförhållanden kräver att de tillämpningsprinciper som diskuterades vid avtalsförhandlingen iakttas. Under avtalsförhandlingarna klargjorde VF inte för Metall den syn på tolkningen av avtalet som VF nu hävdar. Vad som diskuterades var endast att bestämmelsen skulle utnyttjas då det fanns misstanke om missbruk hos arbetstagaren, dvs. man skulle följa sjuklönelagens bestämmelser.

Metall godtar inte VF:s tolkning av uttalandena i propositionen med förslag till sjuklönelag. Oavsett hur dessa uttalanden tolkas, kan de inte innebära någon inskränkning av sjuklönelagens tvingande bestämmelser. Det följer av 8 kap. 3 § regeringsformen att sådana inskränkningar skall ges genom lag.

Den omtvistade bestämmelsen kan i vart fall inte tolkas som något annat än en ordningsföreskrift. Enbart den omständigheten att en arbetstagare underlåter att förete ett begärt läkarintyg innebär inte att han kan betas sin rätt till sjuklön. I 2 § första stycket i sjuklönelagen föreskrivs nämligen att ett avtal som innebär att en arbetstagarens rättigheter enligt lagen upphävs eller inskränks är ogiltigt i den delen. I samma paragrafs andra stycke sägs att avvikelser genom avtal dock får göras i vissa fall, bland annat från bestämmelserna i 8 § andra stycket, där det sägs att en arbetsgivare är skyldig att utge sjuklön för mistade förmåner under tid fr.o.m. sjunde kalenderdagen efter dagen för sjukanmälan endast om arbetstagaren styrker nedsättningen av arbetsförmåga under denna tid genom intyg av läkare eller tandläkare. Detta kan inte innebära att sjuklönelagen gjorts dispositiv vad gäller arbetstagarnas rätt till sjuklön. Dispositiviteten till följd av de nämnda reglerna omfattar inte mer än arbetsgivarens rätt att utkräva läkarintyg. Om den sjuke gjort vad som står i hans makt för att få fram ett läkarintyg, har han rätt till sjuklön (jfr notisfallen i FÖD 1982:595 och 1979:1059).

3.2.2 Beslutet om förstadagsintyg och frågan om J.R:s rätt till sjuklön

J.R. har lidit av migrän och spänningshuvudvärk sedan fyraårsåldern. När han gick i skolan fick han anpassad studiegång till följd av sina besvär. Senare befriades han från militärtjänstgöring av samma skäl. Numera har försäkringskassan beslutat om s.k. högriskskydd för honom. Det innebär att han har rätt att få högre sjuklön än han annars skulle fått och att denna skall utgå redan från första sjukdagen. Försäkringskassan grundade sitt beslut på att J.R. lider av migrän och spänningshuvudvärk och att denna sjukdom medför fler än tio sjukperioder under en tolvmånadersperiod.

En kort tid efter det att J.R. år 1988 hade börjat sin anställning vid bolaget blev han långvarigt sjuk på så sätt att hans immunförsvar sattes ned och han fick återkommande halsinfektioner. Efter ungefär två års sjukdom och behandling begärde han själv att få återgå i arbete, trots att hans läkare ansåg att miljön på arbetsplatsen var olämplig för honom. De första veckorna fick han arbeta i skyddad verkstad, men han ville tillbaka till sina kamrater och fick flytta över till dem. Det visade sig att han fungerade bra på arbetsplatsen, han trivdes och var omtyckt.

I början av 1992 fick den arbetsgrupp som han tillhörde en ny arbetsledare, L.S-E. Hon ansåg, trots att hon kände till J.R:s bakgrund, att han var borta från arbetet för ofta. Därför beslutade hon att han skulle vara skyldig att förete förstadagsintyg vid varje sjuktillfälle. Sedan dess har han så gott som oavbrutet haft den skyldigheten. Han har dessutom sedan år 1993 varit anvisad att vända sig till företagshälsovården.

Rutinerna vid arbetsplatsen är sådana att sjukdom skall anmälas på två sätt, nämligen dels vid 6-tiden på morgonen till bolagets telefonsvarare och dels vid 7-tiden till arbetsgruppen. Därutöver har J.R. alltså varit ålagd att ta kontakt med företagshälsovården, som öppnade först kl. 8. När J.R. hade migrän kunde han inte själv ringa några telefonsamtal. Så länge han bodde hemma hos sina föräldrar brukade hans mor göra de anmälningar som behövdes. När han flyttade ihop med sin flickvän, J.F., tog hon över ansvaret för att i sådana fall anmäla J.R:s sjukdom.

Hos företagshälsovården brukar alltid antingen läkaren V.L. eller en sköterska svara i telefon. Det har aldrig hänt att V.L. har besökt J.R. i samband med sjukdom. När J.R. har migrän får han fruktansvärda smärtor och tål varken ljus eller buller. Han har då ingen möjlighet att ta sig till läkare på annat sätt än i ambulans. I migränanfallets inledningsskede är han knappast kontaktbar. Då är han näst intill medvetslös och talar sluddrande.

Den 14 december 1993 vaknade J.R. med migrän. Han kunde inte röra på sig på annat sätt än genom att lyfta huvudet för att kräkas. J.F. ringde och anmälde sjukdomsfallet dels kl. 6 till bolagets telefonsvarare, dels kl. 7 till arbetskamraterna på banan. Strax därefter ringde J.R:s dåvarande arbetsledare N.M. tillbaka och påminde J.F. om att företagshälsovården också måste kontaktas. J.F. ringde dit en stund senare och fick då tala med V.L., som åtog sig att skriva ett läkarintyg. Vid det samtalet förekom ingen diskussion om hur länge sjukskrivningen skulle vara. V.L. skickade läkarintyget direkt till N.M. På grund av sin sjukdom blev J.R. borta från arbetet även den 15 - 17 december. Först när bolaget nekade att betala sjuklön till J.R. för de nyssnämnda tre dagarna fick J.R. kännedom om att V.L:s läkarintyg endast hade gällt för den 14 december.

Även den 16 mars 1994 vaknade J.R. med migrän av så svårt slag att han knappast kunde röra sig. J.F. anmälde till bolagets telefonsvarare och till banan att han var sjuk. När företagshälsovården hade öppnat för dagen ringde hon också dit och fick tala med V.L., som sade att han var tvungen att se J.R. om han skulle kunna skriva något intyg. J.F. förklarade för V.L. att det var omöjligt för J.R. att ta sig till företagshälsovården så länge migränanfallet pågick. V.L. vidhöll ändå att J.R. skulle inställa sig vid företagshälsovården om det skulle bli något intyg. Då avslutade J.F. samtalet och ringde i stället till en person på Migränförbundet, som uppmanade henne att stå på sig. När J.F. sedan åter ringde till V.L. yttrade denne ungefär "jag skiter fullständigt i att ta ansvar för J.R. och jag skiter i Migränförbundet". Sedan dess har J.F. och J.R. helt saknat förtroende för V.L.

Eftersom J.R. hade fått sin sjuklön indragen i december och man inte hade råd med avdrag på lönen ringde J.F. till neurologakuten vid lasarettet. Därifrån fick hon löfte om att J.R. skulle få komma dit kl. 17 samma dag om han då var tillräckligt frisk för det. Hon ringde också till försäkringskassan. Den person där som hade ansvaret för rehabilitering vid bolaget, S.D., sade att "det inte var kassans bord" men kom ändå oanmäld på besök till henne och J.R. omkring kl. 16.30 samma dag. Han konstaterade då att J.F. hade beskrivit J.R:s besvär utan överdrifter och att J.R. var "i ett bedrövligt skick". S.D. underrättade V.L. om sina iakttagelser.

Eftersom J.R. ända sedan barndomen har en väl dokumenterad sjukdom bestående av migrän och spänningshuvudvärk och han hade skött sina sjukanmälningar hade bolaget inte fog för misstanke om att han av någon annan anledning än denna sjukdom avhöll sig från arbete. Bolaget hade därför inte rätt att begära förstadagsintyg av honom. När bolaget ändå har gjort det har bolaget brutit mot kollektivavtalet. I vart fall har bolaget brutit mot avtalet genom att vidhålla föreläggandet under så lång tid.

Bolagets åtgärd att förelägga J.R. att förete förstadagsintyg har vidare - liksom åtgärden att trots kännedom om faktiska förhållanden inte betala sjuklön för tiden den 16 - 18 mars 1994 - stått i strid med god sed i avtalsförhållanden, vilket också grundar skadeståndsskyldighet. J.R:s integritet har kränkts av det tvång som föreläggandet att förete förstadagsintyg har inneburit. Bolaget har aldrig ertappat J.R. med fusk. Endast vid ett tillfälle, den 16 mars 1994, har han utsatts för kontroll. Vid det tillfället iakttogs det att han var mycket sjuk.

Kollektivavtalet innebär i vart fall att den arbetstagare som bevisligen är sjuk och som har gjort vad som rimligen kan begäras av honom för att prestera begärt förstadagsintyg är berättigad till sjuklön. Syftet med sjuklönelagen är att vid sjukdom tillförsäkra den anställde sjuklön under tid och med ersättning som stadgas i lagen. Sjuklönelagen är dispositiv endast i de delar som anges i dess 2 §. Där framgår att det inte finns något utrymme för arbetsgivaren att avtala bort arbetstagarens rätt till sjuklön. Om en arbetsgivare ålägger en anställd föreskrifter som denne på grund av sin sjukdom inte kan uppfylla, så ger det inte arbetsgivaren någon rätt att underlåta att betala sjuklön. J.R. har gjort vad han har kunnat för att följa föreläggandet. De åtgärder han faktiskt vidtagits får jämställas med att han lämnat läkarintyg.

Förelägganden att förete förstadagsintyg får inte utfärdas i syfte att lugna andra arbetstagare som upprörs över att någon är sjukledig ofta. Det är för övrigt inte heller bra, om arbetsgivaren försöker pressa en arbetstagare att gå till arbetet när denne är för sjuk för att arbeta.

3.2.3 Preskription?

Metall utvecklade redan i sin stämningsansökan sin talan på så sätt att förbundet klargjorde att skadestånd yrkades även på den grunden att bolagets beslut om förstadagsintyg hade inneburit ett brott mot verkstadsavtalet. Denna grund har VF och bolaget också bemött i sitt svaromål. Men de har inte förrän vid sammanträdet för muntlig förberedelse den 5 september 1994 framställt någon preskriptionsinvändning. En sådan invändning skall enligt arbetsdomstolens praxis framställas senast när en part för första gången för talan i målet. I detta fall har VF således framställt sin preskriptionsinvändning för sent. Den skall därför ogillas.

Preskriptionsinvändningen är även ur saklig synvinkel ogrundad. Föreläggande om förstadagsintyg är nämligen ett perdurerande kollektivavtalsbrott.

4. DOMSKÄL

4.1 Tvisten och arbetsgivarparternas preskriptionsinvändning

Tvisten i målen gäller om bolaget haft rätt enligt verkstadsavtalet att begära s.k. förstadagsintyg av J.R., dvs. ett läkarintyg som styrker dennes sjukdom redan fr.o.m. hans första anmälda frånvarodag från arbetet, för dels perioden den 14-17 december 1993, dels perioden den 16-18 mars 1994.

Innan arbetsdomstolen närmare går in på tvistefrågorna tar domstolen till prövning upp arbetsgivarparternas yrkande om att Metalls talan om skadestånd för brott mot verkstadsavtalet skall ogillas, eftersom förhandling inte ägt rum såvitt avser frågan om bolaget enligt verkstadsavtalet över huvud taget haft rätt att förelägga J.R. skyldighet att förete förstadagsintyg och att Metalls talan därför preskriberats. Metall har bestritt bifall till detta yrkande och som grund härför anfört att arbetsgivarparterna inte framfört sin preskriptionsinvändning första gången de förde talan i målet A 130/94.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

I sin ansökan om stämning yrkade Metall bl.a. allmänt skadestånd av bolaget för egen del och till J.R. för brott mot verkstadsavtalet bl.a. på den grunden att bolaget inte haft rätt enligt verkstadsavtalet att kräva förstadagsintyg av denne. Sedan arbetsgivarparterna kommit in med svaromål framförde de för första gången vid sammanträdet för muntlig förberedelse invändning om att förhandlingskravet inte var uppfyllt och att Metalls rätt att föra talan gått förlorad. Oaktat arbetsdomstolen prövar preskriptionsinvändningar som en materiell fråga är det en sedan länge etablerad praxis hos domstolen att en sådan invändning skall framföras första gången part för talan i målet för att yrkandet skall kunna vinna bifall. Arbetsgivarparterna har inte gjort det. Deras preskriptionsinvändning kan därför inte bifallas.

4.2 Allmänt om rätten till sjuklön

Gällande sjuklönelag, dvs. lagen (1991:1047) om sjuklön, trädde i kraft den 1 januari 1992. Dessförinnan utgjorde den allmänna försäkringens föreskrifter om rätt till sjukpenning grunden för en arbetstagares lagfästa rätt till motsvarande ersättning vid sjukdom. Därutöver kunde en arbetstagare ha rätt till sjuklön på grund av överenskommelse i kollektivavtal samt annan ersättning genom olika former av kollektiva trygghetsförsäkringar (se i fråga om verkstadsavtalet avsnitt 4.3 nedan).

Med sjuklönelagen fick arbetstagarna under särskilda förutsättningar en lagstadgad rätt att under de första fjorton dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla en viss del av sin lön och andra anställningsförmåner som de skulle haft om de fullgjort sina arbetsuppgifter. Arbetsgivarens skyldighet att betala sjuklön bestämdes efter den kompensationsgrad som då gällde inom sjukpenningförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (LAF) jämte den ytterligare kompensation som arbetsgivaren hade kunnat lämna utan att sjukpenningen minskade med hänsyn till samtidig lön eller AGS-ersättning och liknande avtalsförmåner.

För att få sjuklön enligt lagen måste arbetstagaren anmäla sjukdomsfallet hos arbetsgivaren (8 § första stycket). Arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön fr.o.m. den sjunde kalenderdagen efter dagen för sjukanmälan endast om arbetstagaren styrker nedsättningen av arbetsförmågan under denna tid genom - såvitt nu är av intresse - intyg av läkare (samma paragraf andra stycket). Under förutsättning att det finns särskilda skäl som talar för det skall försäkringskassan självmant eller på arbetsgivarens begäran ålägga arbetstagaren att styrka nedsättningen av arbetsförmågan genom intyg av läkare (10 § första stycket) antingen fr.o.m. en tidigare dag än den sjunde kalenderdagen efter sjukanmälningsdagen i en pågående sjukperiod (punkt 1 i nyssnämnda stycke) eller fr.o.m. den första dagen av varje kommande sjukperiod (punkt 2 i samma stycke). Finns det ett sådant beslut är arbetsgivaren inte skyldig att utge sjuklön, om arbetstagaren inte iakttar vad som har ålagts honom i beslutet (8 § tredje stycket).

En arbetstagare som är försäkrad enligt LAF har inte någon rätt till sjukpenning enligt 3 kap. i den lagen på grundval av anställningsförmåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod, under vilken den försäkrades arbetsgivare har att svara för sjuklön enligt sjuklönelagen (3 kap. 1 § LAF). Sjuklöneperioden omfattar i princip den första dag som arbetstagarens arbetsoförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande tretton kalenderdagarna i sjukperioden (7 § första stycket sjuklönelagen).

Av en i målen ingiven handling framgår att försäkringskassan dels den 25 februari 1994, dels den 4 januari 1995 beslutade om särskilt högriskskydd för J.R:s del. Sjuklönen uppgår i ett sådant fall till 90 procent av den lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren går miste om vid sjukfrånvaro. Det förstnämnda beslutet gällde under tiden den 1 januari - den 31 december 1994. Det närmare innehållet i det sistnämnda beslutet är inte känt för domstolen, men av utredningen framgår att beslutet grundades på att J.R. lider av migrän och spänningshuvudvärk och att denna sjukdom medför fler än tio sjukperioder under en tolvmånadersperiod.

4.3 Kollektivavtalsregleringen mellan VF och Metall

Genom 1988 års verkstadsavtal infördes i § 11 i avtalet bestämmelser om arbetares rätt till sjuklön. Bestämmelserna innebar att sjuklön betalades av arbetsgivaren under de första fjorton dagarna av varje sjukdomsfall (mom. 2 första stycket) med 10 procent av arbetarens medeltimförtjänst beräknad på visst sätt (mom. 5). I mom. 2 fjärde stycket föreskrevs följande.

Om arbetsgivaren så begär skall arbetaren styrka sjukdomen med läkarintyg eller annat av arbetsgivaren godkänt intyg. Kostnaderna för begärt intyg betalas av arbetsgivaren. Har arbetsgivaren begärt intyg från viss läkare, är han inte skyldig att ersätta kostnaden för intyg från annan läkare.

Vid 1991 års förhandlingar fick verkstadsavtalet i denna del den lydelse som framgår av § 11 mom. 3 fjärde stycket i 1993-94 års avtal och som är återgivet i inledningen till denna dom.

I frågan vad som förekom under dessa båda avtalsförhandlingar har på arbetsgivarparternas begäran hållits vittnesförhör med f.d. förhandlingschefen i VF H.H. och på Metalls begäran hållits förhör upplysningsvis med dess avtalssekreterare G.L. och dess ombudsman B.E. Vidare har på Metalls begäran SIF:s ombudsman S.G. hörts upplysningsvis om vad som förevar under förhandlingarna år 1991, som på arbetstagarsidan var samordnade med bl.a. SIF.

4.4 1988 års avtal

4.4.1 Avtalsförhandlingarna

Vad först gäller 1988 års förhandlingar har såväl H.H. som G.L. förklarat att frågan om arbetsgivarens rätt att begära förstadagsintyg diskuterades i endast ringa omfattning. H.H. har uppgett att man från VF:s sida var angelägen om att verkstadsavtalet inte skulle innehålla någon begränsning i fråga om arbetsgivarnas rätt att kräva förstadagsintyg, eftersom man ville undvika tvister om huruvida arbetsgivaren i ett enskilt fall hade haft rätt att kräva ett sådant intyg. Enligt H.H. förekom det i detta sammanhang inte någon diskussion om att formellt begränsa arbetsgivarens rätt att begära förstadagsintyg. H.H. har vidare uppgett att han vid flera tillfällen förklarade för Metall att VF inte hade någon anledning att sätta krav på förstadagsintyg i system som någon generell regel; det var framför allt de situationer som var aktuella där arbetsgivaren hade anledning misstänka att sjuklön kunde komma att utgå på ett inte helt korrekt sätt. Men enligt H.H. framhöll han också klart att det var otänkbart att VF skulle acceptera regler vom sjuklön, om man inte hade en kontrollmöjlighet där det var arbetsgivaren själv som hade att pröva om det fanns misstanke om missbruk. H.H. har tillagt att man i förhandlingarnas slutskede diskuterade någon slags gemensam avtalskommentar av liknande innehåll som fanns i en anmärkning intagen i stål- och metallavtalet och som innebar att förstadagsintyg skulle kunna krävas efter samråd med metallklubben vid upprepad korttidsfrånvaro och misstänkt missbruk. VF godtog emellertid enligt honom inte förslaget och någon kommentar med detta innehåll kom aldrig till stånd.

G.L. har under förhöret uppgett att han förde förhandlingar huvudsakligen med VF:s förhandlingschef Å.T., även om han till viss del förhandlade också med H.H. Han har vidare uppgett bl.a. följande. Å.T. förklarade att VF:s förslag till bestämmelser om läkarintyg inte skulle tolkas på annat sätt än motsvarande bestämmelse i tjänstemannaavtalet. VF gjorde också en skriftlig kommentar till sitt förslag. Den gick ut på att regeln endast skulle tillämpas om arbetsgivaren befarade missbruk av rätten till sjuklön eller det annars fanns anledning att kontrollera orsaken till frånvaron, t.ex. vid misstänkt alkoholmissbruk. Sedan VF bedyrat att bestämmelsen skulle tillämpas på detta sätt och mot bakgrund av frågans dåvarande begränsade betydelse bestämde sig Metall, enligt G.L., för att trots allt acceptera att arbetsgivaren fick rätt att begära läkarintyg.

En kort tid efter det att förhandlingarna avslutats medverkade G.L. i motsvarande avtalsförhandlingar med Stål- och Metallförbundet. Hörd om de förhandlingarna har G.L. förklarat att stål- och metallavtalets bestämmelser, som alltså kom att tillföras en särskild anmärkning i fråga om arbetsgivarens rätt att kräva förstadagsintyg, ofta blir mer mångordiga än bestämmelserna i verkstadsavtalet. Han har vidare sagt att han inte kan påminna sig att det förekom något förslag eller ens någon diskussion om att i verkstadsavtalet ta in en anmärkning liknande den som ingår i stål-och metallavtalet.

Den bild som B.E. förmedlat om vad som förekom under 1988 års förhandlingar skiljer sig något från vad de övriga berättat. Enligt B.E. fördes omfattande diskussioner om arbetsgivarens rätt att begära förstadagsintyg. Metall befarade nämligen att arbetsgivare skulle kunna använda en sådan rättighet för att "terrorisera" arbetstagare och motsatte sig därför att den infördes. Förhandlingarna höll enligt B.E. på att stranda av den orsaken, men kunde slutföras sedan H.H. och Å.T. gemensamt förklarat att avtalet inte skulle tillämpas på annat sätt än industritjänstemannaavtalet. Rörande det avtalet var praxis nämligen, fortfarande enligt B.E., sådan att förstadagsintyg aldrig krävdes, om det inte fanns en uppenbar misstanke om missbruk av sjuklönesystemet.

Industritjänstemannaavtalets lydelse vid tiden för de nu aktuella förhandlingarna har inte förebragts i målen. Enligt vad S.G. uppgett föreskrevs i detta avtal såvitt nu är av intresse att tjänstemannen, om arbetsgivaren så begärde, skulle styrka sjukdomen med intyg, utvisande att oförmåga förelåg samt sjukperiodens längd.

4.4.2 Arbetsdomstolens bedömning

Ser man enbart till ordalydelsen av 1988 års bestämmelser om rätt till sjuklön kan konstateras att denna inte innehöll någon begränsning i fråga om arbetsgivarens rätt att begära att arbetaren skulle styrka sin sjukdom med läkarintyg. Vad som kommit fram under förhören med H.H., G.L. och B.E. ger inte heller stöd för att VF under förhandlingarna med rättsligt bindande verkan åtog sig en sådan begränsning. Med avtalet påtog sig arbetsgivarsidan en skyldighet att betala en viss, mindre del av lönen till arbetare som var frånvarande på grund av sjukdom. Det kan inte anses anmärkningsvärt att VF mot detta åtagande ställde kravet att arbetsgivarsidan skulle ha möjlighet att i princip fritt kunna kräva ett förstadagsintyg, något som givetvis också skulle innebära att det administrativa arbetet avsevärt underlättades. Från Metalls sida var man medveten om att VF inte ville i avtalet begränsa sin rätt att kräva sådant läkarintyg. 1988 års avtal får därför anses ha den innebörden att arbetsgivaren ensidigt kunde bestämma att en arbetare skulle styrka sin sjukdom med läkarintyg från första dagen av sjukperioden.

Med det nu sagda är dock inte sagt att avtalet även innebar att en arbetare som inte presterade begärt läkarintyg av detta skäl inte hade rätt till någon sjuklön. Det finns dock inte anledning att utgå ifrån annat än att avtalsparterna under förhandlingarna utgick ifrån att rätten till sjuklön skulle vara beroende av att arbetstagaren styrkte sin sjukdom med ett sådant intyg.

4.5 1991 års avtal

4.5.1 Avtalsförhandlingarna

Vid 1991 års förhandlingar var förhållandena de att arbetsgivarens skyldighet att betala sjuklön inte längre skulle komma att vara grundad på åtagande i kollektivavtal utan följa direkt på grund av 1991 års sjuklönelag. Sjuklönen skulle bli betydligt högre än tidigare. I sjuklönelagen fanns också uttryckligen angivet att arbetstagaren för att ha rätt till sjuklön skulle styrka sin sjukdom med läkarintyg om försäkringskassan begärde det, liksom särskilda bestämmelser i fråga om försäkringskassas rätt att kräva läkarintyg för tid före den dag som följde direkt av lagen, dvs. för tid före den sjunde kalenderdagen efter sjukanmälningsdagen.

H.H. har om 1991 års förhandlingar förklarat att han inte kan erinra sig att frågan om förstadagsintyg då över huvud taget diskuterades. De stora frågorna var dels om arbetstagaren skulle vara skyldig att uppge vilken sjukdom som orsakade frånvaron, dels hanteringen av vissa former av tillägg i samband med arbetsberedskap. Enligt H.H:s uppfattning var frågan om förstadagsintyg inte längre kontroversiell och de ändringar som gjordes föranleddes av ambitionen att anpassa verkstadsavtalet till sjuklönelagen. Det förekom enligt honom inte något som kunde uppfattas så att arbetsgivarens befogenheter inskränktes jämfört med vad som gällde tidigare. Att orden "eller försäkringskassan" lades till i § 11 mom. 3 fjärde stycket hängde, enligt H.H., troligen ihop med "några regler som fanns i sjuklönelagen".

G.L. har förklarat att 1991 års förhandlingar i denna del för Metalls räkning huvudsakligen sköttes av B.E., men att han själv deltog i slutfasen och då konstaterade att de frågor som ägnats mest intresse rörde beräkningen i detalj av sjuklön i fall då olika former av lönetillägg var aktuella. Enligt G.L. pekade Metall på att det i sjuklönelagen fanns regler om att försäkringskassan kunde kräva förstadagsintyg, om arbetaren var sjuk ett stort antal gånger, men VF ansåg att det var krångligt och jobbigt att behöva ta en omväg över försäkringskassan och be den "ta tag i fallet". G.L. uppfattade det emellertid som ett plus att det nu blev skrivet i avtalet att det var antingen arbetsgivaren eller försäkringskassan som kunde besluta om förstadagsintyg. Det var alltså samma regler som skulle gälla. B.E. har förklarat att arbetstagarsidan fick direkta försäkringar från VF om att de ändringar som föreslogs motiverades endast av att avtalen skulle anpassas till sjuklönelagen och att det var samma praxis som förut som skulle gälla. Och enligt vad G.L. uppgett har praxis fungerat så som VF faktiskt sade vid 1988 års förhandlingar, nämligen att förstadagsintyg endast begärts när man befarat missbruk eller det i övrigt fanns anledning till det.

4.5.2 Arbetsdomstolens bedömning

Möjligheten att avvika från sjuklönelagen genom kollektivavtal

Inledningsvis kan konstateras att det inte kan råda någon tvekan om att bestämmelserna i 2 § andra stycket i sjuklönelagen ger kollektivavtalsparterna möjlighet att på central nivå träffa överenskommelse med innebörd att rätten till sjuklön görs beroende av att arbetstagaren styrker nedsättningen av arbetsförmågan genom förstadagsintyg (jfr prop. 1990/91:181 s. 75). Möjligheten till en sådan överenskommelse är inte enligt lagen begränsad på så sätt att förstadagsintyg kan krävas endast om det finns särskilda skäl för ett sådant krav. Vad avtalsparterna kan komma överens om är avvikelse från 8 § andra stycket i lagen och i det stycket finns föreskrifter om att arbetsgivaren är skyldig att utge sjuklön endast om arbetstagaren styrker nedsättningen av arbetsförmågan genom intyg av läkare för tid fr.o.m. den sjunde kalenderdagen efter dagen för sjukanmälan.

Vad frågan närmast gäller är därför hur avtalet skall förstås sett i belysning i första hand av vad parterna gemensamt kan ha avsett med bestämmelserna.

Gemensam partsvilja?

Av den förebragta utredningen framgår att frågan om arbetsgivarens rätt att kräva förstadagsintyg inte diskuterades närmare vid 1991 års förhandlingar. VF utgick ifrån att den gamla ordningen skulle bibehållas, dvs. enligt VF att någon inskränkning inte skulle gälla i fråga om arbetsgivarens befogenhet att kräva förstadagsintyg, medan Metall utgick ifrån att förstadagsintyg skulle krävas endast om det fanns anledning misstänka missbruk eller om det annars förelåg särskilda skäl. Någon gemensam partsavsikt kan alltså inte utläsas av de uppgifter som kommit fram under förhören i arbetsdomstolen.

Det får anses utrett att Metall godtog avtalstexten utan tillägg eller ändringar i nu aktuellt avseende, men också att Metall utgick ifrån att arbetsgivarsidan skulle komma att tillämpa bestämmelserna på det sätt som VF gett uttryck för redan vid 1988 års förhandlingar och som innebar att förstadagsintyg skulle krävas endast om det fanns misstanke om missbruk eller det i övrigt förelåg särskilda skäl. Detta torde också ha stått klart för VF. Båda avtalsparterna har dock också varit medvetna om att VF:s ståndpunkt inte kom till uttryck i avtalstexten. Utifrån sistnämnda förhållande kan utredningen därför inte anses ge stöd för att VF under 1991 års förhandlingar med rättsligt bindande verkan åtog sig någon begränsning i fråga om rätten att kräva förstadagsintyg.

Avtalets ordalydelse

Som redan sagts föreskriver sjuklönelagen krav på läkarintyg först fr.o.m. den sjunde kalenderdagen efter dagen för sjukanmälan (8 § andra stycket). Men även enligt sjuklönelagen kan en arbetstagare direkt på grund av lagen vara skyldig att styrka sin sjukdom med förstadagsintyg. För detta krävs att försäkringskassan har beslutat så och ett sådant beslut får kassan fatta endast om det finns särskilda skäl som talar för det (10 § första stycket).

Ser man till ordalydelsen i § 11 mom. 3 fjärde stycket i 1991 års avtal ger även detta avtal arbetsgivaren rätt att kräva förstadagsintyg. Så till vida företer avtalet samstämmighet med 1988 års avtal. 1991 års avtal innehåller emellertid också en utvidgning av regleringen i 1988 års avtal. Av samma stycke framgår uttryckligen att en arbetare måste styrka sin sjukdom med läkarintyg, vilket utvisar att arbetsoförmåga föreligger och sjukperiodens längd för att han skall ha rätt till sjuklön. Sett till avtalets ordalydelse görs således rätten till sjuklön beroende av att arbetaren företer begärt läkarintyg och arbetsgivaren har därvid rätt att begära förstadagsintyg.

Praxis

Fråga är då om avtalet ändå på grund av den praxis som förekommit har den innebörd som Metall påstår. Någon särskild utredning om vilken praxis som utvecklades fram till 1991 års förhandlingar har inte förebragts. Enbart G.L:s uppgifter att det praktiskt taget inte förekommit några egentliga tvister om förstadagsintyg ger inte utrymme för några slutsatser i denna fråga. Arbetsdomstolen anser sig inte heller kunna dra några säkra slutsatser i fråga om tolkningen av verkstadsavtalet mot bakgrund av den praxis som kan ha förekommit på tjänstemannaavtalets område eller resultatet av de överläggningar som hölls sommaren 1992 mellan VF och SIF efter det att VF i ett cirkulär till sina medlemmar uppgett att förstadagsintyg kunde komma i fråga under semestertid.

Arbetsdomstolens slutsatser

Det har inte visats att någon gemensam partsvilja förelåg vid avtalssluten år 1988 eller 1991. Det har inte heller visats att det etablerats någon klar och entydig praxis kring avtalens tillämpning som kan ge anledning till en annan tolkning av 1991 års avtal än den som följer av dess ordalydelse.

Arbetsdomstolen kommer därför fram till att bestämmelserna i § 11 mom. 3 fjärde stycket i 1991 års verkstadsavtal måste förstås så att arbetsgivaren i princip utan begränsning har rätt att begära förstadagsintyg och att arbetaren för att få sjuklön måste styrka sin sjukdom med det begärda intyget. Givetvis ger dock avtalet inte arbetsgivaren en total frihet att kräva förstadagsintyg av en arbetare. Självklart får denne inte utnyttja sin rätt på ett godtyckligt eller annars otillbörligt sätt, t.ex. i syfte enbart att utsätta arbetstagaren för obehag. Detta skulle strida mot god sed på arbetsmarknaden.

4.6 Bolagets tillämpning av 1991 års avtal

Enligt Metall har bolaget brutit mot avtalet genom att vidhålla föreläggandet om förstadagsintyg under lång tid.

Det torde stå helt klart att skyldigheten i sig för en arbetstagare att förete förstadagsintyg kan vara mycket betungande. Vad som kommit fram genom utredningen i målen ger dock inte belägg för att bolaget haft något otillbörligt syfte eller handlat i strid med avtalet när man i maj 1992 och december 1993 förelade J.R. att förete läkarintyg för kommande sjukperioder under cirka sex månader vardera framöver.

Tvisten i målen rör två frånvaroperioder, en i december 1993 och en i mars 1994. Enligt Metall har bolaget brutit mot kollektivavtalet genom att inte betala sjuklön för någon av dessa perioder. Enligt förbundet har bolagets åtgärd att trots kännedom om faktiska förhållanden inte betala sjuklön för perioden den 16-18 mars 1994 stått i strid med god sed i avtalsförhållanden.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Enligt sjuklönelagen är en arbetsgivare skyldig att betala sjuklön endast om arbetstagaren genom läkarintyg styrker nedsättningen av sin arbetsförmåga under sjuklöneperioden. Dessa föreskrifter sträcker sig längre än motsvarande bestämmelser i 3 kap. 7 § LAF om rätt till sjukpenning och Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1988:2) om kontroll i sjukpenningärenden m.m. Sjukpenning enligt LAF kan enligt 6 § i RFV:s föreskrifter betalas ut trots att ålagt läkarintyg inte har företetts, nämligen om den försäkrade ändå gör sannolikt att han lidit av sjukdom som berättigar till sjukpenning. Någon motsvarande möjlighet ges inte enligt sjuklönelagen att ersätta det läkarintyg som lagen föreskriver. 1991 års kollektivavtal innehåller inte heller något uttryckligt undantag från kravet på ett sådant intyg.

Kravet i 1991 års kollektivavtal om läkarintyg från första dagen arbetaren sjukanmält sig är enligt avtalets lydelse en förutsättning för att arbetaren skall kunna få sjuklön, dvs. ersättning från sin arbetsgivare. Några möjligheter finns inte för en arbetstagare som varit frånvarande på grund av sjukdom men inte företett läkarintyg för frånvarotiden att få ersättning från den allmänna sjukförsäkringen, vare sig i form av sjukpenning enligt 3 kap. LAF eller ersättning med stöd av 20 § sjuklönelagen, för den sjuklöneperiod som arbetsgivaren svarar för. För arbetstagaren kan följaktligen ett uteblivet läkarintyg avseende en sjuklöneperiod få mycket allvarliga ekonomiska effekter.

Den utredning som förebragts i målen visar otvetydigt att J.R. sedan barnaåren lider av svårartad migrän. Utredningen visar också att denna sjukdom har medfört att han haft hög frånvaro från sitt arbete. Det är ostridigt att J.R. var skyldig att vid sjukdom vända sig till företagshälsovården, där V.L. tjänstgjorde som företagsläkare. Denne har på arbetsgivarparternas begäran hörts som vittne i målen, men endast i delar som inte omfattats av tystnadsplikten. Några närmare uppgifter har därför inte kunnat erhållas av V.L. om J.R:s sjukdom och hur denna påverkat dennes möjligheter att arbeta och inte heller om J.R:s tillstånd under frånvaron i december 1993 eller mars 1994.

Så som arbetsdomstolen nyss uttalat måste kollektivavtalet förstås så att en arbetsgivare har rätt att i princip utan begränsning begära förstadagsintyg och att arbetaren för att få sjuklön måste styrka sin sjukdom med det begärda intyget. Den utredning som förebragts ger inte stöd för att bolaget handlat i strid med lag eller kollektivavtal när bolaget underlåtit att betala sjuklön för frånvaroperioden i december 1993.

Genom förhören med J.R. och dennes flickvän J.F., som hörts som vittne, samt utdrag ur journal från Jönköpings läns allmänna försäkringskassa med anteckningar för den 16 och 17 mars 1994 finner arbetsdomstolen ställt utom allt tvivel att J.R. på grund av migrän var oförmögen att arbeta under frånvaroperioden i mars 1994.

V.L. och J.F. har under förhören uppgett bl.a. att J.F. ringde V.L. den 16 mars, sannolikt vid två tillfällen, och bad honom att sjukskriva J.R. på grund av migrän, att det blev ett upprört samtal mellan dem samt att V.L. vägrade sjukskriva J.R. och sade att denne i så fall måste komma till läkarmottagningen. Visserligen har domstolen på grund av den tystnadsplikt som ålegat V.L. inte kunnat få närmare uppgifter från denne om varför han krävde ett besök på mottagningen. J.F. har under förhöret uppgett att hon beskrev J.R:s situation för V.L. och berättade att J.R. på grund av sin sjukdom inte kunde ta sig till läkarmottagningen. Enligt J.F. sade V.L. då att om J.R. hade de symptom som J.F. berättade om, skulle denne ta ambulans till sjukhusets akutmottagning.

Arbetsdomstolen finner inte anledning ifrågasätta riktigheten i J.F:s uppgift om att J.R. vid hennes telefonsamtal med V.L. på grund av sin migrän var ur stånd att bege sig till företagshälsovårdens läkarmottagning. Även om det uppenbarligen var fråga om ett upprört samtal mellan J.F. och V.L. framstår det som i hög grad anmärkningsvärt att V.L. inte förvissade sig om hur J.R. mådde och om han hade fog för att inte sjukskriva denne. Enligt arbetsdomstolens mening kan det inte antas vara förenligt med kollektivavtalet, att bolaget - som anvisat J.R. att vid sjukdom vända sig till företagshälsovården, dvs. till V.L. - skulle kunna befria sig från skyldigheten att betala sjuklön genom att hänvisa till att läkarintyg saknas från den anvisade läkaren när J.R. följt bolagets anvisning men inte erhållit något läkarintyg från denne fastän han var sjuk. Genom att med hänvisning till avtalet vägra betala sjuklön för J.R:s frånvaro i mars har bolaget därför brutit mot avtalet.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen därför fram till att bolaget enligt verkstadsavtalet är skyldigt att betala sjuklön till J.R. för tiden den 16-18 mars 1994 med yrkat belopp jämte ränta. Däremot är inte visat att denne har rätt enligt lag eller avtal till sjuklön för tiden den 15-17 december 1993. Metalls talan i den delen skall därför avslås. Genom att inte betala sjuklön för J.R:s frånvaro i mars 1994 har bolaget brutit mot kollektivavtalet och är för detta skyldigt att betala allmänt skadestånd. Arbetsdomstolen finner skäligt att skadestånd skall betalas till J.R. med 20 000 kr jämte ränta, medan med hänsyn till omständigheterna något allmänt skadestånd inte bör utgå till förbundet.

4.7 Rättegångskostnader

Parterna har i målen ömsom vunnit bifall till sina yrkanden. Vardera parten bör därför bära sin kostnad.

5. DOMSLUT

1. Med bifall till arbetsgivarparternas talan i mål A 81/94 fastställer arbetsdomstolen att J.R. inte enligt lag eller kollektivavtal är berättigad till sjuklön av Husqvarna Aktiebolag för tiden den 15-17 december 1993.

2. Arbetsdomstolen bifaller Svenska Metallindustriarbetareförbundets talan i mål A 130/94 så till vida att arbetsdomstolen förpliktar Husqvarna Aktiebolag att till J.R. betala dels sjuklön enligt verkstadsavtalet för tiden den 16-18 mars 1994 med ettusentvåhundratrettio (1 230) kr, dels allmänt skadestånd för brott mot verkstadsavtalet med tjugotusen (20 000) kr, jämte ränta på vardera beloppet enligt 6 § räntelagen från den 13 juni 1994 tills betalning sker.

3. Arbetsdomstolen avslår Svenska Metallindustriarbetareförbundets talan i övrigt i mål A 130/94.

4. Vardera parten skall stå sin rättegångskostnad i målen.

Dom 1995-06-21, målnummer A-81-1994, A-130-1994

Ledamöter: Nina Pripp, Ulla Erlandsson, Margit Strandberg, Björn Lindell, Christian Tyden, Thore Ziethen (skiljaktig) och Hans Karlsson (skiljaktig).

Sekreterare: Gertrud Forkman

Ledamöterna Thore Ziethens och Hans Karlssons skiljaktiga mening

Av utredningen i målet framgår att parterna i samband med 1988 års avtal diskuterade i vilka situationer som arbetsgivaren skulle få begära förstadagsintyg. G.L. och B.E. har uppgett att förbundets förhandlare fått uttryckliga försäkringar från VF om att avtalet skulle tolkas så att arbetsgivaren bara hade rätt att begära förstadagsintyg om man befarade att rätten till sjuklön missbrukades. Även H.H. har uppgett att han förklarat för förbundets förhandlare att syftet med regeln var att den skulle tillämpas när arbetsgivaren hade anledning att befara missbruk.

Vid 1991 års förhandlingar justerades bestämmelsen så att den uttryckligen hänvisade även till försäkringskassans rätt att begära förstadagsintyg. Av texten framgår inte att olika regler skulle gälla när det gäller försäkringskassans och arbetsgivarens möjlighet att kräva förstadagsintyg. Det måste tolkas så att parterna utgått från att förutsättningarna för att arbetsgivaren skulle få begära förstadagsintyg var desamma som för försäkringskassan.

Med hänvisning till ovanstående anser vi att avtalet ska tolkas så att det inte ger arbetsgivaren en vidare rätt att begära förstadagsintyg än vad försäkringskassan har. Bolaget har inte förmått visa att det fanns särskilda skäl att ålägga J.R. förstadagsintyg. Bolaget har därför brutit mot kollektivavtalet och ska åläggas att betala ett allmänt skadestånd till R och till förbundet.

Bestämmelsen i avtalet kan inte heller tolkas så att läkarintyg utgör det enda bevismedlet för en arbetstagare att styrka sjukdom. Vi anser det främmande att tolka en så socialt viktig bestämmelse så att arbetstagaren skulle gå miste om rätten till sjuklön av rent formella skäl, även om han på annat sätt kan visa att han varit sjuk. Parterna kan med andra ord inte ha ansett att den som faktiskt är sjuk på rent formell grund ändå inte ska vara berättigad till sjuklön.

I målet är också utrett att orsaken till att J.R. inte inkommit med läkarintyg är just hans sjukdom. I vart fall i en sådan situation är det inte rimligt att frånkänna honom rätten till sjuklön.

Med hänsyn till vad som blivit upplyst om J.R:s sjukdom och till den övriga bevisningen i målet, anser vi det styrkt att R varit sjuk aktuella dagar och därför är berättigad till sjuklön. VF:s fastställelsetalan ska därför avslås.

Överröstade i fråga om J.R:s rätt till sjuklön för tiden den 15-17 december 1993 är vi ense med majoriteten i fråga om dennes rätt till sjuklön för tiden den 16-18 mars 1994, om skyldigheten för bolaget att utge allmänt skadestånd och om rättegångskostnaderna i målen.