AD 1996 nr 10

Parter:

Statstjänstemannaförbundet; Dramatiska Institutet

Nr 10

Statstjänstemannaförbundet

mot

Dramatiska Institutet i Stockholm.

V.P. är huvudlärare i scenografi vid Dramatiska Institutet (DI) sedan 1978. DI är en statlig högskola för utbildning i scenisk konst. V.P. är född år 1937 och medlem i Statstjänstemannaförbundet (förbundet).

I en skrivelse daterad den 21 februari 1995 blev V.P. uppsagd från sin tjänst vid DI på grund av förhållanden som hänförde sig till honom personligen. Förbundet gjorde i en skrivelse till DI den 15 mars gällande att uppsägningen stred mot kravet på saklig grund i 7 § anställningsskyddslagen och yrkade bl.a. att uppsägningen skulle ogiltigförklaras. Med anledning av tvistefrågan har central förhandling ägt rum mellan parterna utan att de kunnat enas.

DI har som grund för uppsägningen gjort gällande att V.P. gjort sig skyldig till sexuella trakasserier av verbal och fysisk karaktär mot kvinnor, vilka varit sökande eller presumtiva sökande till scenografutbildningen vid DI. V.P. har förnekat att det förekommit några som helst trakasserier från hans sida.

Arbetsdomstolen förordnade i interimistiskt beslut den 9 oktober 1995 att V.P:s anställning skulle upphöra att gälla från och med den 10 oktober 1995.

YRKANDEN

Statstjänstemannaförbundet har i arbetsdomstolen väckt talan mot DI och därvid, som talan slutligt bestämts, yrkat att domstolen skall ogiltigförklara uppsägningen av V.P. och förplikta DI att till honom utge dels allmänt skadestånd med 100 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 7 juni 1995) tills betalning sker, dels ekonomiskt skadestånd med 10 475 kr, motsvarande skillnaden mellan den lön han normalt skulle ha fått ut om han varit i tjänst och den sjukersättning som faktiskt utgått under hans sjukskrivningsperiod från och med november 1994 till och med april 1995, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, dvs. den 7 juni 1995, tills betalning sker. Förbundet har förbehållit sig rätten att för V.P:s räkning senare, eventuellt i en ny rättegång, yrka ytterligare ekonomiskt skadestånd.

DI har bestritt yrkandena. Yrkandet om ekonomiskt skadestånd och ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

Statstjänstemannaförbundet

V.P. har varit huvudlärare i scenografi vid DI sedan 1978. Han har varit mycket uppskattad och omtyckt och har byggt upp DI:s scenografutbildning. V.P. är en person som använder sig av mycket färgstarka och mustiga uttryck och ord såväl i allmänhet som i undervisningen. Han kan i sin undervisning tala om sexuella företeelser lika obehindrat som han kan tala om något annat ämne. Han använder sig även av könsord utan att lägga någon särskild innebörd däri. Anledningen till hans språkbruk är att det i utbildningen till scenograf är nödvändigt att tala om människokroppen och att beskriva mänskliga relationer. Den mänskliga gestalten har nämligen en central roll inom scenografin. Det handlar om masker och kostymer. Det är helt nödvändigt att ha stora kunskaper om den mänskliga kroppen för att förstå scenografi. DI:s miljö är också speciell och kan knappast behandlas som andra arbetsplatser. För en utomstående som inte är van vid den speciella miljön finns det säkert utrymme för att misstolka vad som sägs i samtal om scenografi.

Den 8 november 1994 kallades V.P. till ett möte med I.S. vid DI. Hon uppmanade honom att säga upp sig. Hon gav inte någon förklaring till sin uppmaning. Först vid ett möte i slutet av november 1994, då även en representant för förbundet var med, fick V.P. vetskap om att några kvinnor ansåg sig otillbörligt behandlade av honom och att deras berättelser fanns inspelade på band. Förbundet krävde att få veta namnen på kvinnorna så att V.P. skulle få en chans att bemöta påståendena, men DI vägrade att lämna ut namnen. Den 22 december 1994 fick V.P. ta del av en bandinspelning där en för honom okänd kvinna berättade på vilket sätt hon ansåg sig trakasserad av honom. I april 1995 fick V.P. uppgift om vilka kvinnorna var. Det var då dock fortfarande oklart vad anklagelserna rent faktiskt avsåg. DI har inte gjort några försök att rätta till detta förhållande trots V.P:s långa anställningstid. Han fick inte en chans att bemöta vad kvinnorna anklagat honom för.

Förbundet bestrider att V.P. gjort sig skyldig till sexuella trakasserier av dessa kvinnor. De anklagelser som framförts är helt grundlösa. V.P. har inte givit de sökande några förespeglingar om att han skulle hjälpa dem att bli antagna som elever vid DI. Han har inte heller på något sätt missbrukat sin position som huvudlärare i scenografi. De bilder han visat för elever och sökande är konstnärliga bilder med masker och kostymer och även av människokroppen, målad och omålad. Andra elever har inte misstolkat bilderna eller V.P:s sätt att tala.

Även om arbetsdomstolen skulle finna anklagelserna om sexuella trakasserier helt eller delvis styrkta bestrids att saklig grund för uppsägning föreligger.

Anklagelserna om sexuella trakasserier har inneburit en personlig katastrof för V.P.. En skrivelse som skickades från DI till andra teatrar och till dagstidningar har gjort att han inte kan få några andra arbeten. Han erhåller alltjämt läkarbehandling på grund av det han genomgått till följd av anklagelserna.

Dramatiska Institutet

DI är en konstnärlig högskola för utbildning inom teater, TV, film och radio. Det är den enda högskolan i sitt slag i Sverige. DI har ungefär 60 anställda, varav flertalet är lärare. Många av dessa är deltidsanställda. Undervisningen bedrivs dels som en treårig filmutbildning, dels som en treårig teaterutbildning. Vid sidan härav finns också en terminslång propedeutisk filmutbildning. Utbildningen är mycket exklusiv. Statens kostnader för utbildningsplatserna vid DI är högre än vid någon annan undervisningsinrättning i landet. Utbildningen är också väldigt eftersökt och bara några enstaka elever antas varje termin.

V.P. är anställd sedan 1978. Det vitsordas att han varit en mycket omtyckt och uppskattad lärare. DI:s ledning är även medveten om att han ibland använder ett mycket färgstarkt språk. I början av november 1994 kom det plötsligt till skolans kännedom att tre kvinnor upplevde sig ha blivit sexuellt trakasserade av V.P.. Kvinnorna hade ingen anknytning till varandra. Man bad dem, dvs. J.B., S.K. och L.E., att komma till skolan och berätta vad som förevarit. Därefter hölls två förhandlingar med V.P. och förbundet. Förhandlingarna syftade till att försöka reda ut vad som förevarit och att försöka träffa en uppgörelse. Därvid redogjordes något översiktligt för påståendena om sexuella trakasserier.

Ett varsel om uppsägning av V.P. på grund av personliga förhållanden lades den 1 december 1994. Saken uppmärksammades av massmedia och DI blev därefter kontaktat av ytterligare tre kvinnor, N.T. (ogift W), J.W. och M.B., som även de uppgav att de blivit trakasserade av V.P..

DI gör gällande att envar av de händelser som kvinnorna berättat om utgör saklig grund för uppsägning. V.P. har förespeglat kvinnorna att han skulle hjälpa dem inför en eventuell ansökan till DI. Vad gäller fallen J.B., S.K. och L.E. har det varit fråga om verbala sexuella trakasserier vid möten i avskildhet mellan var och en av dem och V.P.. Denne har därvid uttalat önskemål om att kvinnorna skulle exponera sig med nakenhet, sexuella berättelser och fantasier. Trakasserierna har också bestått i att V.P. i stor utsträckning för kvinnorna redovisat egna eller andras sexuella erfarenheter, vilket kvinnorna upplevt som kränkande. Beträffande N.T. och M.B. har det varit fråga om sexuella trakasserier av fysisk karaktär.

V.P. har genom sitt agerande allvarligt skadat det externa förtroendet för scenografutbildningen. - Den sammanfattning av ärendet som var avsedd för DI:s styrelse blev av någon för DI okänd person distribuerad till massmedia och andra teatrar. DI har polisanmält detta.

Yrkandet om ekonomiskt skadestånd avseende den period V.P. varit sjukskriven bestrids då enligt gällande anställningsavtal en anställd vid sjukskrivning endast är berättigad till sjukersättning. DI kan under alla förhållanden inte vitsorda att det föreligger ett sådant direkt samband mellan V.P:s sjukskrivning och uppsägningen att något skadestånd kan komma i fråga i detta fall.

DOMSKÄL

Tvisten i målet gäller huruvida DI:s uppsägning av V.P:s anställning är sakligt grundad eller inte. DI har gjort gällande att V.P. har utsatt fem unga kvinnor, som varit elever på DI eller sökande eller presumtiva sökande till DI, för sexuella trakasserier. Trakasserierna skall i fråga om tre av kvinnorna ha varit av verbal natur. Därutöver har DI gjort gällande att trakasserier i form av handgripliga närmanden förekommit mot de två andra kvinnorna. Förbundet har förnekat att V.P. skulle ha utsatt de fem kvinnorna för sexuella trakasserier.

Allmänt

Den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen har före 1991 års jämställdhetslag inte särskilt uppmärksammat sexuella trakasserier. I jämställdhetslagen infördes då en bestämmelse som uttryckligen förbjöd en arbetsgivare att utsätta en arbetstagare för trakasserier på grund av att arbetstagaren avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält arbetsgivaren för könsdiskriminering. I förarbetena till den lagen beskrevs sexuella trakasserier på följande sätt (prop 1990/91:113 s. 71).

Med sexuella trakasserier avses här sådant ofredande av sexuellt slag som är straffbelagt enligt 4 kap. 7 § eller 6 kap. 7 §brottsbalken. Vidare avses sådana beteenden i form av sexuella anspelningar och liknande som är ovälkomna och som utsätter en viss eller vissa personer för obehag av ett eller annat slag. Det kan också gälla ovälkomna insinuanta handlingar och omdömen av sexuell innebörd. Ett annat exempel kan vara att det på en starkt mansdominerad arbetsplats finns pornografiska eller andra kvinnoförnedrande bilder uppsatta i utrymmen som också utnyttjas av kvinnliga arbetstagare. Om bilderna utsätter de kvinnliga arbetstagarna för obehag eller är sexuellt utmanande kan det vara fråga om sexuella trakasserier i lagens mening.

Det bör framhållas att det förhållandet att den arbetsrättsliga lagstiftningen i övrigt inte innehåller några uttryckliga bestämmelser om sexuella trakasserier givetvis inte kan tas till intäkt för att beteenden av detta slag utanför jämställdhetslagens område skulle vara acceptabla. Av arbetsdomstolens praxis framgår t.ex. att anställningsskyddslagens regelverk i fråga om arbetstagares skiljande från anställningen kan tillämpas i sådana situationer (se bl.a. AD 1993 nr 30 och AD 1991 nr 65). Som redan framgått står ett skydd mot beteenden av sådant slag som kan falla under beteckningen sexuella trakasserier också att finna i brottsbalkens regler om bl.a. ofredande och sexuellt ofredande.

Av det anförda följer att det på det arbetsrättsliga området inte finns någon allmängiltig definition av vad som innefattas i begreppet sexuella trakasserier. För prövningen av tvisten i målet saknar detta förhållande emellertid betydelse. Här gäller prövningen om det har förelegat saklig grund för den vidtagna uppsägningen. Därvid skall arbetsdomstolen i vanlig ordning bedöma de omständigheter som åberopats till stöd för åtgärden. Det är då inte av avgörande betydelse vilken etikett som eventuellt kan åsättas förfarandet från arbetstagarens sida. Bedömningen bör i stället inriktas på de slutsatser om arbetstagarens lämplighet för anställningen som kan dras av det inträffade. I det sammanhanget kan dock vad som i förarbetena till 1991 års jämställdhetslag uttalades om begreppet sexuella trakasserier få betydelse för domstolens överväganden.

Utredningen i målet

På förbundets begäran har förhör hållits med V.P. under sanningsförsäkran samt med K.L. och C.J. som vittnen. På DI:s begäran har vittnesförhör hållits med J.B., S.K., L.E., N.T., M.B. och K.G..

I allt väsentligt består utredningen av de uppgifter som de fem av DI åberopade kvinnorna och V.P. har lämnat. En sammanfattande redogörelse för dessa uppgifter lämnas nedan.

J.B.: Hon hade gått en tvåårig scenografutbildning på gymnasiet innan hon våren 1994 sökte in på scenografilinjen på DI. Hon klarade det första provet för antagningen och gick vidare till andra omgången. Detta prov gick till så att DI till henne lämnade en pjäs, som hon skulle göra en analys av och tolka. Hon skulle även arbeta ut pjäsen scenografiskt. Pjäsen handlade om ett telefonsamtal mellan en man och en kvinna. Hon föreställde sig kvinnan i en kall rosa miljö, eventuellt rosa kakel i bakgrunden. Hon hade ritat flera skisser till pjäsen, bland annat en kvinna på en stol och en naken kvinna framför en spegel. Hennes tolkning gav till en del pjäsen en viss sexuell innebörd, eftersom den handlade om relationen mellan en man och en kvinna.

V.P. ringde till henne och talade om att hon inte hade blivit antagen till DI och att han kunde tala om skälet för det om hon kom till skolan och träffade honom. Hon åkte till skolan och V.P. berättade bland annat att det inte var hennes konstnärliga förmåga som gjorde att hon inte antagits vid DI utan att det rörde sig om den del som gällde regi- och manusbearbetning. V.P. talade väldigt snabbt, använde sig av kraftfulla uttryck och hon hade ibland svårt att förstå honom. Han beskrev hur viktigt det var att lära känna sig själv för att "känna in" rollerna i en pjäs. Han berättade om egna sexuella erfarenheter och berättade som ett exempel på hur viktigt det var att lära känna sig själv och varandra hur två kvinnliga elever en gång av honom uppmanats att känna på varandras nakna kroppar för att lära sig tolka en viss roll. När de till slut gjort det, tolkade de rollen mycket bättre. V.P. förklarade att hon borde fortsätta att arbeta med sin ide om pjäsens tolkning och att han kunde vara hennes handledare. Hon tackade ja till erbjudandet och gick hem och arbetade med pjäsen.

Någon vecka senare träffades de på V.P:s initiativ en söndag i maj på DI. Det var mycket varmt ute och DI verkade alldeles tomt. V.P. föreslog att de skulle sitta på takterrassen. Han började åter prata om att lära känna sig själv, att gå in i sig själv. Han visade konstbilder och bilder av nakna kvinnor i rivningshus. Han föreslog att de skulle gå in i duschrummet intill för att hon skulle "känna in rollen". Det var helkaklat och han föreslog att hon skulle ta av sig kläderna och "känna". V.P. ville hämta en videokamera men hon förklarade att hon inte ville bli filmad. Han visade även ett annat duschrum, hämtade en polaroidkamera och ville att hon ska ta av sig tröjan och känna kaklet mot huden. Han började även drapera henne med duschslangen. Hon tyckte att det hela var obehagligt, eftersom hon inte kände V.P. och de var ensamma i huset. Han föreslog att hon skulle ta av sig byxorna och stå i trosorna för att känna kaklet men hon gjorde inte det. Han föreslog även att hon skulle drapera sig med duschförhänget. Han påstod att det skulle vara bra för henne om hon tog av kläderna. De var tillsammans i fyra eller fem timmar. V.P. berättade om egna sexuella erfarenheter, bland annat om en herrmiddag där en kvinnlig bekant serverade. Det fanns ingen efterrätt utan kvinnan lade sig naken på bordet och lät männen "äta" henne med blicken. Både kvinnan och männen njöt av detta. V.P. talade också om sin charm och om att kvinnor drogs till honom. De gick till slut till hans rum där han förevisade henne nakenbilder, både en del konstnärliga, med målade kroppar, och en del föreställande älskande par. Även om det var konstnärliga bilder upplevde hon dem inte så i denna situation. När hon till slut gick därifrån kände hon sig helt skakig och obehaglig till mods. Hon talade om vad som hänt för sin mor som hjälpte henne att söka terapihjälp. Hela hösten 1994 gick hon i terapi på grund av händelsen. När V.P. senare kontaktade henne frågade hon honom varför han ställde upp som handledare åt henne. Han svarade att han gjorde det för hennes skull, för att han trodde att hon kunde utvecklas till att bli något. Han verkade ta illa upp av hennes fråga och blev kort i tonen. Han sa även att om hon inte ville fortsätta skulle de avbryta kontakten, vilket också skedde. Hon kan inte tänka sig att på nytt söka till DI så länge V.P. är där som lärare.

S.K.: Våren 1993 var hon assistent åt scenografen C.J. vid Malmö stadsteater. Tillsammans med henne besökte hon vid ett tillfälle DI. Hon blev då presenterad för V.P. som visade henne runt på DI och presenterade henne för en del elever. V.P. frågade henne om hon ville bli praktikant på DI. Hon blev mycket glad och tackade ja till det. Hon var intresserad av kroki och teckning och V.P. tyckte att hon skulle arbeta vidare med sin konstnärlighet och med sig själv. Han skulle hjälpa henne inför ansökan till DI.

Hon upplevde det som om alla samtal med V.P. ledde in på det sexuella. Han berättade om pjäser med sex och även om egna sexuella erfarenheter, bland annat om en fest där en kvinna lagt sig naken på ett bord inför ett antal män. Hon blev förvirrad av detta. V.P. förklarade att konst var sensuellt, inte sexuellt. Han visade henne bilder på nakna målade kroppar och älskande par. Han ville att hon skulle arbeta med sig själv under sommaren för att utveckla sin konstnärlighet. Han föreslog bland annat att hon skulle filma sig själv, utan att censurera något och han berättade om andra som gjorde det. De hade även många bra diskussioner men ibland förstod hon inte vad han menade och fick dåligt självförtroende eftersom hon tyckte att hon inte begrep vad scenografi var. Hon kände sig i beroendeställning till honom.

En helg före sommaren 1993 satt de ute på takterrassen till DI och talade om vad hon skulle kunna arbeta med. V.P. berättade då om flera erfarenheter han hade haft, bland annat en historia om två kvinnor i Paris som skulle utveckla sina roller och på förslag av honom hade älskat med varandra och sedan klarat uppgiften mycket bättre. V.P. pratade mycket om sex, nästan till 90 procent. Hon kände sig dock aldrig hotad av honom.

Under sommaren hörde hon inte av sig till V.P. utan arbetade med ett eget projekt som bestod i att hon målade sin pojkväns nakna kropp och sedan tog bilder av honom ute i skogen; han klättrade runt i träd m.m. Han skulle föreställa en slags målad urtidsmänniska. Dessa bilder visade hon för V.P. under hösten. Han tyckte att de var väldigt bra men att de borde göras om med henne själv naken. Han erbjöd sig att fotografera och föreslog att man sedan kunde projicera ihop bilderna. Det ville hon inte gå med på.

Hon hade en annan ide om en kropp i ett badkar och att hon skulle filma olika känslostämningar under vatten. V.P. förklarade först att DI skulle låna ut en videokamera till henne men tyckte sedan att hon själv skulle ligga i badkaret medan han filmade. Hon sa nej, hon ville ha en skådespelare till det. V.P. förklarade då att han inte fick låna ut DI:s videokamera till henne eftersom hon inte var elev. Senare lånade hon en annan videokamera och genomförde filmprojektet. Hon visade den för V.P. som var kritisk till att hon inte hade filmat skötet. Han tyckte att filmen skulle göras om och sa åter igen att han kunde filma henne i badkaret.

Det skulle kännas "jobbigt" att söka till DI eftersom hon inte vet om hon skulle klara av att ha en lärare som P.

L.E.: Hon är finsnickare och arbetar med design av möbler. Hon har ingen utbildning inom scenografi. Hon hade sökt till DI men inte blivit antagen i januari 1994. Hon talade med V.P. per telefon och han sa då att han mindes de teckningar hon skickat in och kunde berätta varför hon inte blivit antagen om hon kom på besök till DI. Eftersom hon har finska som första språk talade de omväxlande svenska och engelska med varandra. Hon åkte till DI och de diskuterade hennes skisser. V.P. visade henne en bok med nakna, målade människor, en slags konstbilder. Han visade också en film för henne. Den var resultatet av ett projekt som några av hans elever gjort. Filmen visade tygstycken som hängde från taket och några nakna människor som rörde sig mellan tygstyckena. Det hela framstod för henne som meningslöst. V.P. sa att det var en övning de hade gjort. Hon tyckte inte att det verkade passa henne, att det var alltför "fritt". Hon talade om att hon aldrig hade blivit filmad och när han frågade henne om han skulle filma henne sa hon nej.

Hennes skola i Finland hade en praktikperiod under hösten och V.P. föreslog att hon skulle göra sin praktik vid DI. Hon anlände i augusti 1994 men ingen kände till att hon skulle komma och det fanns inget program förberett för henne. V.P. erbjöd sig att vara hennes personlige handledare och skulle ge henne diverse uppgifter. Hon accepterade men studerade även vid universitetet under tiden. Hon träffade V.P. vid flera tillfällen och visade honom flera års skisser, föreställande olika ideer. Det var bland annat teckningar av modeller, även nakna. Han berättade en mängd historier, bland annat om en elev som filmat sig själv i badkaret och då använt sig av folie framför kameran för att få ett speciellt ljus, vilket hade givit mycket vackra bilder. Han föreslog att hon skulle måla av sig själv framför en spegel, men det ville hon inte. Han berättade också om en elev i Spanien som hade dansat naken på ett marmorgolv. Sista gången hon träffade V.P. ville denne filma henne men hon sa nej. Han bad henne då berätta om sina egna fantasier. Han tog henne upp till ett duschrum och en bastu och föreslog att de skulle filma där. Han hade en ide om att filma henne, med kläderna på, med duschstrålen mellan henne och kameran. Hon kunde inte se eller förstå det vackra i det. Han frågade henne också om hon ville ta av sig och bli filmad, men hon sa nej. Det hela var mycket obehagligt. Hon tyckte att det var hennes val om hon ville använda sin kropp eller inte. Hon tänkte att det kanske var en "fri" skola som använde nakna kroppar mycket och ville därför inte söka till den. Hon trodde inte att hon skulle passa där. - Någon tid senare, när hon inte längre träffade V.P., sökte en lärare vid DI upp henne och ville veta om något speciellt hänt under hennes praktiktid eftersom ett par andra flickor berättat om trakasserier från V.P:s sida.

M.B.: Hon gick ut maskörlinjen på DI 1992. Hon hade viss kontakt med V.P. men han var inte hennes huvudsaklige lärare. Den sista terminen åkte DI på en skolresa till Paris. En kväll ledsagade V.P. henne och K.L. runt i Paris. Han tog dem bland annat till horkvarteren och hon blev illa berörd. En annan kväll bjöd han på sitt hotellrum henne och K.L. på whisky. De talade mycket om kostym men V.P. blandade hela tiden in sexuella anekdoter i samtalet, bland annat en historia om en kvinna som ville älska med två män. Det var inte första gången hon tvingats lyssna på hans sexprat. M.B. tyckte att det var konstigt att som elev behöva lyssna på detta och kände sig förvirrad. Hon ville inte veta något om lärarnas privatliv. Eftersom V.P. var lärare tyckte hon emellertid att hon fick stå ut med hans berättelser. K.L. var stressad och skulle iväg så hon gick snart. M.B. blev ensam kvar med V.P. men ansåg inte att hon kunde avbryta honom. Hon tänkte låta honom tala färdigt innan hon gick. Hon hade inte druckit mer än två klunkar av whiskyn när hon blev väldigt yr i huvudet och matt i benen. Hon kände sig så kraftlös att hon var tvungen att sätta sig ner. Hon satte sig därför på sängkanten. Plötsligt kastade sig V.P. över henne så att hon ramlade baklänges på sängen med honom över sig. Han talade om bröst medan han klämde på hennes bröst. Hon kände sig äcklad och knuffade undan honom och lämnade rummet. Hon hade inte druckit alkohol under dagen och brukar heller inte dricka mycket. Anledningen till att hon blev matt var mer en allmän förvirring över samtalet och V.P:s sexuella berättelser, inte att hon var berusad.

Dagen efter kände hon sig besviken och hade tappat sin "auktoritetstro". När hon försökte berätta för K.L. om händelsen, ville Kristina inte lyssna eller prata om det som hänt. M.B. talade även om vad som hänt för vissa lärare. - Anledningen till att detta har kommit fram nu är att hon under hösten 1995 blev uppringd av en lärare på DI som påstod sig ha hört rykten om händelsen och ville få dessa bekräftade.

N.T.: Hon har studerat på DI. Första gången sökte hon 1980. Hon antogs till utbildningen 1986. Hon kom i kontakt med V.P. 1980 i samband med ansökan till DI. Han var huvudlärare och hon ville informera sig om utbildningen. Han erbjöd sig arbeta med henne före ansökan. De träffades på hans kontor. De satt i en soffa och tittade på en del diabilder från en workshop. Plötsligt kramade han om henne, drog upp hennes tröja över brösten och försökte kyssa henne. Hon blev så chockad av detta att hon började skratta. V.P. sa då att han dittills inte hade våldtagit någon. Hon insåg att hon inte skulle kunna genomgå utbildningen på DI. Efter händelsen gick hon hem och kräktes. Hon blev sängliggande en hel vecka. Hon kände sig sårad av det som hänt, men nämnde inget konkret om det till personer vid DI vilka hon hade viss kontakt med.

V.P.: Under de sjutton år han varit lärare vid DI har han uppträtt på samma sätt, talat på samma sätt och berättat om egna erfarenheter på samma sätt utan att någon tidigare har kommit med påståenden om trakasserier. Det är fråga om missförstånd som har utnyttjats av DI. När DI framförde de nu aktuella anklagelserna tog han det mycket hårt att anmälarna var anonyma. Eftersom han inte visste vilka de från början tre kvinnorna var kunde han heller inte veta vilka händelser de pratade om.

En scenograf är ett mellanting mellan regissör och skådespelare och är en mycket viktig del av spelet. Scenografi är inte kulisser utan det som skapar rum för spelet. Det är personen, "the living body", som skapar scenografin. Teaterkostym är inte design utan skådespelarens hud, och "hudkostymen" måste stämma överens med rollen. Övningarna inom scenografin utgår hela tiden från verkligheten och det måste vara elevernas egen verklighet. Eleverna måste lära sig att gå in i sig själva, föreställa sig rollen och hitta nyckeln till rollen inom sig. Eleverna ska lära sig att använda sig av sina egna erfarenheter i de olika scenerna. Den första övningen en elev får göra på scenografilinjen gäller den egna verkligheten, berätta egna minnen som visas för publiken. Det gäller att lära sig ett dramatiskt tänkande genom bilder. Det finns ingen teater som inte rör mänskliga relationer. I undervisningen talar han gärna om nakenhet, men nakenhet är inte detsamma som avkläddhet.

Antagningen till DI är uppdelad i tre steg. I steg 1 får de sökande skicka in bilder och skriva om sig själva. Han och en annan lärare samt en elev granskar sedan var och en för sig de inkomna ansökningarna. Om därvid en av dem anser att en sökande ska gå vidare vidtar steg 2. Då skickas en text hem till den sökande som får läsa och förbereda den, göra skisser m.m. Den som går vidare till steg 3 intervjuas. Många elever hade aldrig kommit in utan de samtal han haft med dem. Det han kommer ihåg om de aktuella flickorna är följande.

J.B. hade talang och gick vidare till steg 2. Den text J.B. tilldelades var pjäsen "Vox Humana", som handlar om en kvinna som tar avsked av sin älskare. Elevens uppgift är att tala om hur miljön ser ut, hur gammal kvinnan är, hur pjäsen slutar m.m. Antagningsnämnden var enig om att hon hade missförstått vad scenografi är. När han ringde henne och talade om att hon inte kommit in blev hon väldigt upprörd och ledsen. Hon frågade vad hon skulle göra för att gå vidare i antagningen. Han erbjöd sig att gå igenom läget med henne om hon kom till DI och tog med sig sina skisser. När hon kom hade de ett långt samtal om hennes skisser, av vilka flera var mycket erotiska. J.B. hade tänkt sig att kvinnan i pjäsen var prostituerad och hon ville gärna utveckla sin ide vidare. Han förklarade att han var villig att hjälpa henne. Hon lämnade därefter DI och fortsatte arbetet med skisserna.

J.B. återkom efter en tid med nya skisser som hade möbler eller statyer som liknade det manliga eller det kvinnliga könsorganet. Hon sa också att den rosa bakgrund hon tänkt sig liknade ett sköte. Han tyckte att hennes skisser och visioner var spännande, men han talade också om för henne att han tyckte det var en slagsida åt sex i hennes bilder. De talade vidare om en film som heter "Henry and June", som handlar om en märklig exhibitionist och där den i målet berörda scenen med en naken kvinna på bordet förekommer. Han visade skisser och fotografier bl.a. ur en konstbok med nakna kroppar i ruinmiljö för att visa hur man kan arbeta med kroppar.

Den våren var väldigt varm och de satt säkert uppe på terrassen. Det var J.B. som upptäckte duschrummet och sa att det var en sådan bakgrund hon tänkt sig i den pjäs de diskuterat. Hon tog duschslangen och virade den runt sig. Det är riktigt att han tog ett kort av henne med en polaroidkamera som fanns där. Han gav henne fotografiet och sade åt henne att arbeta utifrån det. De sammanträffade högst en timme. Efteråt ringde hon och tackade för samtalet eftersom det varit så fantastiskt.

Enligt hans mening var J.B. utvecklingsbar inom konsten och han ville gärna hjälpa henne. Hon var väldigt öppen och frispråkig under samtalen och berättade bland annat att hon gått i terapi.

S.K. besökte DI som assistent åt C.J., som arbetade vid Malmö stadsteater. Han fick direkt bra kontakt med henne och hon var, enligt C.J., mycket duktig. S.K:s stora dröm var att bli scenograf. När hon kom till DI som praktikant blev hon snabbt omtyckt av alla. Även han ansåg henne driftig och kunnig, men hon hade stora hämningar. Han visade henne flera filmer, bad henne läsa flera böcker och de hade flera samtal om scenografi. Vid ett samtal före semestern frågade S.K. om hon kunde arbeta med något under sommaren. Han sade åt henne att måla, gå in i sig själv och hitta berättelser inom sig.

Efter sommaren visade hon ett tiotal krokibilder på sin mamma. De var mycket vackert tecknade. Hon visade också fotografier på sin målade nakna pojkvän, en ide hon själv kommit på. Han hade bara sagt åt henne att låta sina bilder tala. Han tyckte att hon behövde arbeta vidare med bilderna. Hon måste ha missförstått honom om hon trott att hon skulle arbeta med egna sexuella erfarenheter. När hon inte kom in på DI blev hon mycket ledsen och bitter.

Filmen hon ville spela in var också hennes egen ide. Han talade bara om för henne att hon inte fick låna skolans videokamera om inte han var med. Hon gjorde sedan själv en film om en kvinna i ett badkar. Hans dotter hjälpte henne att klippa ihop den. Själv tyckte han inte om filmen.

L.E. hade sökt in till DI men inte blivit antagen. Hon ringde från Åbo och frågade varför hon inte kommit in och han försökte förklara det för henne. Det var dock svårt på grund av språkförbistringen. Han sade till henne att han skulle försöka förklara om hon kom till Stockholm någon gång. En dag kom hon till DI helt utan förvarning tillsammans med sin pojkvän. Då försökte han förklara för henne varför hon inte blivit antagen. Någon tid senare kom ett brev från en skola i Åbo, där hon var elev, med en förfrågan om hon kunde få en praktikplats vid DI. Från DI:s sida blev svaret att de inte hade några praktikplatser och han glömde sedan bort det hela. Under hösten ordnade DI en lägerskola. När han var på lägret ringde en lärare vid DI och berättade att det kommit en finsk flicka till institutet och att hon sade att hon skulle vara där på praktik. Han blev då arg och sa att det hela var ett missförstånd. I.S. på DI ville hjälpa L.E. och frågade om han inte kunde låta henne vara kvar där och hjälpa till. Det slutade med att hon fick vara kvar en tid.

L.E. gjorde en del skisser av nakna dansande människor. Han tyckte att de var dåliga och föreslog att hon skulle gå i en krokiklass. Hon sa att hon var blyg, och då talade han om för henne att den nakna kroppen var det centrala på teatern. Han höll då på med två projekt med sina elever; yttre och inre verklighet. Hon fick en chans att vara med i dem men det ledde ingenstans. Han fick inget riktigt grepp om henne och hon lämnade till slut DI. Hon talade mycket dålig svenska och de hade mycket svårt att förstå varandra.

M.B. hade han bra kontakt med. Hon hade förtroende för honom och han har hjälpt henne med problem vid flera tillfällen. Under Parisresan visade han en del av eleverna runt eftersom han varit där tidigare. Han minns bland annat att han tog M.B. och K.L. till Centre Pompidou och att de drack calvados efteråt. En kväll var det flera elever som var på hans hotellrum. De drack alla en massa whisky och blev berusade. Han minns också att M.B. lade sig på sängen och att han fick hjälpa henne upp därifrån. Han rörde henne inte och snubblade heller inte på henne eller något liknande. Dagen efter träffades de vid frukosten och han märkte inte något speciellt med henne eller med någon annan.

N.T. känner han inte igen. Han tycker dock att det är mycket underligt att någon dyker upp och anklagar honom för sexuella trakasserier som skulle ha ägt rum femton år tidigare.

Han känner sig fruktansvärt illa behandlad. Han har arbetat 27 år i Sverige. Det känns som om allt hans arbete nu är bortspolat. Folk undviker honom och han tar starka psykofarmaka för att han mår så dåligt. DI gav honom aldrig någon chans att försvara sig utan trodde direkt på vad kvinnorna sade.

Arbetsdomstolens bedömning

Det som främst har lagts V.P. till last, och det som var den egentliga anledningen till att DI inledde förfarandet att skilja honom från anställningen, är det beteende han uppvisat gentemot J.B., S.K. och L.E.. DI har gjort gällande att detta beteende är att anse som sexuella trakasserier av verbal natur. Därutöver har DI även åberopat två händelser där V.P. skall ha handgripligen utsatt N.T. respektive M.B. för närmanden på visst beskrivet sätt. Arbetsdomstolen behandlar först de två sistnämnda situationerna.

Den händelse N.T. har berättat om är enligt arbetsdomstolens mening i och för sig av sådan karaktär att den skulle kunna falla under begreppet sexuella trakasserier. V.P. har uppgett att han inte har något minne av en sådan händelse. Eftersom den ifrågavarande händelsen ligger så långt tillbaka i tiden finner arbetsdomstolen emellertid inte anledning att gå närmare in på frågan vad som kan anses utrett om det aktuella tillfället. Mot bakgrund av att övriga omständigheter som lagts V.P. till last hänför sig till åren 1992-1994 kan det inte vid prövningen av om den i mars 1995 vidtagna uppsägningen står i överensstämmelse med anställningsskyddslagens regler fästas något beaktansvärt avseende vid vad som eventuellt kan ha utspelat sig 1980. Vid detta förhållande finns heller inte anledning att gå in på någon bedömning av om en händelse av detta slag kan i sig anses medföra saklig grund för uppsägning.

När det gäller händelsen på V.P:s hotellrum i Paris har han och M.B., som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för deras berättelser, i väsentliga avseenden lämnat mot varandra stridande uppgifter. V.P. har uppgett att det var flera elever på hans rum, att de drack en hel del whisky och att M.B. hade lagt sig på hans säng. Han har vidare uppgett att han försökte hjälpa henne upp från sängen men att han inte rört henne på något annat sätt. Han har också uppgett att han inte heller märkte någon förändring i hennes beteende mot honom nästa morgon. M.B. har uppgett att det var hon och K.L. som av V.P. blev bjudna på lite whisky, att K.L. efter en stund lämnade rummet och att hon då blev ensam kvar med V.P. och satte sig på sängkanten eftersom hon kände sig matt. Hon har vidare uppgett att V.P. slängde sig över henne så att hon föll baklänges i sängen med honom över sig och att han klämde på hennes bröst. M.B. har också uppgett att hon nästa dag berättade vad som hänt bl.a. för K.L., som emellertid inte ville prata om det. K.L. har uppgett att hon inte minns att de varit på V.P:s hotellrum. Hon har också uppgett att M.B. inte för henne berättat om någon särskild händelse på dennes hotellrum.

Bevisprövningen i situationer av detta slag är oftast en vansklig uppgift. Det ligger i sakens natur att händelser av detta slag sällan utspelar sig inför utomstående vittnen. Den bevisning som finns att tillgå består därför ofta främst i de inblandades egna uppgifter. När, som i detta fall, ord står mot ord får olika kringuppgifter väsentligt intresse. M.B. har påstått att hon berättade för K.L. och andra att V.P. kastat sig över henne och klämt på hennes bröst. Som framgått vinner denna uppgift inte stöd av K.L:s vittnesmål. Någon annan bevisning i denna del har inte åberopats av DI. Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att det inte är visat i målet att V.P. vid det aktuella tillfället har betett sig på det sätt som DI påstått.

Arbetsdomstolen övergår nu till prövningen av om uppsägningen är sakligt grundad med hänsyn till vad som betecknats som verbala sexuella trakasserier.

Arbetsdomstolen har av utredningen i målet bibringats uppfattningen att DI är en utbildningsinrättning som avsevärt skiljer sig från andra typer av skolor. Särskild vikt fästs vid att det inom teatern handlar om mänskliga relationer och olika känslor som skall förmedlas till en publik. Alla i målet hörda personer synes vara överens om att den mänskliga kroppen, liksom egna erfarenheter av olika slag, måste användas vid arbetet med scenografi. Det har också framkommit att V.P. är en färgstark person som under hela sin långa anställning vid DI haft ett språkbruk som kan väcka åtminstone ett visst uppseende. I hans undervisning har det talats mycket om nakna kroppar. V.P. har visat bilder på nakna kroppar och det har talats om olika sexuella företeelser. Flera av dem som hörts i målet har uppgett att det viktiga med scenografi är att själv känna omgivningen och leva sig in i de känslor skådespelaren skall förmedla i sin roll. En bra scenograf måste, har det sagts, kunna känna den sinnesstämning som skall förmedlas. K.G. har som rektor för DI framhållit att institutet inte uppmuntrar lärarna att använda sig av egna sexuella erfarenheter i undervisningen. Han har också framhållit att det finns en rågång mellan en diskussion om en rolls sexuella karaktär och att gå in på t.ex. elevens eller lärarens egna sexuella erfarenheter, samt att det är viktigt med distans och att värna om elevernas integritet i dessa ömtåliga frågor.

Det som DI i huvudsak har lagt V.P. till last är att han i en utsträckning som inte motiverats av undervisningens krav har fört in sina samtal med de berörda kvinnorna på sexuella saker och att han försökt förmå dem att klä av sig och låta sig filmas eller fotograferas av honom. DI har i sammanhanget åberopat de situationer som J.B., S.K. och L.E. berättat om i sina vittnesmål.

Såvitt framkommit av utredningen i målet har kontakterna mellan V.P. och J.B. respektive S.K. främst bestått i diskussioner kring olika projekt som de två kvinnorna arbetade med. Det har också framgått att dessa projekt, som inte kan anses initierade av V.P., av de två kvinnorna själva uppfattats och bearbetats med utgångspunkt i att de hade framträdande inslag av sexuell eller erotisk natur. J.B. har uppgett att hon tolkade den henne tilldelade pjäsen så att den hade en viss sexuell innebörd och att hon föreställde sig att den skulle utspela sig i en kall miljö med kakel. Detta diskuterade hon med V.P.. Hon visade honom även skisser, varav i vart fall en föreställde en naken kvinna. S.K:s nakenbilder på hennes pojkvän i skogen var, liksom badkarsfilmen, resultatet av hennes egna ideer. Hon visade bilderna och diskuterade filmen med V.P. för att få hans åsikter. Det står för arbetsdomstolen klart att det i dessa sammanhang i och för sig kan ha varit motiverat att samtalen i relativt stor utsträckning kom in på frågor av sexuell eller erotisk karaktär.

Av såväl J.B:s, S.K:s som L.E:s berättelser framgår att dessa upplevde det som besvärande att V.P. vid sina kontakter med dem tog upp sexuella saker på ett sådant sätt och i en sådan utsträckning som han gjorde. Det finns all anledning att ta deras uppfattning härvidlag på stort allvar. Att ingen av dem, såvitt framkommit i målet, tog upp detta förhållande med V.P. finner arbetsdomstolen med hänsyn till omständigheterna förståeligt. Det kan däremot tyckas anmärkningsvärt att ingen av dem heller vid den aktuella tidpunkten uppmärksammade DI:s ledning på förhållandet. Någon anledning att sätta i fråga att de upplevde V.P:s beteende som besvärande föreligger dock inte. Även arbetsdomstolen har genom utredningen i målet bibringats uppfattningen att V.P., även med beaktande av de krav en utbildning av detta slag kan ställa, i en överdriven utsträckning har tagit upp frågor av sexuell eller erotisk natur vid sina kontakter med dessa kvinnor. Det bör i sammanhanget särskilt framhållas att det inte har varit fråga om diskussioner i ett klassrum, utan om enskilda samtal som även förekommit på helger när DI i övrigt i princip varit tomt. Det känsliga och olämpliga i detta borde ha stått klart för V.P.. Arbetsdomstolen återkommer i det följande till betydelsen av det nu anförda vid prövningen av om saklig grund för uppsägning av honom förelegat.

Det har också lagts V.P. till last att han skall ha försökt förmå de berörda kvinnorna att låta sig filmas av honom; när det gäller J.B. i varierande grad av klädsel och i fråga om S.K. i naket tillstånd i ett badkar. Det har även påståtts att han velat filma L.E. utan kläder. V.P. har vidgått att han tagit ett polaroidfoto av J.B. i duschrummet samt att han förklarat för S.K. att han inte kunde låna ut DI:s videokamera till henne utan att själv vara med. I övrigt har han inte närmare kommenterat påståendena i denna del.

Även om det av utredningen inte klart har framgått vad som faktiskt har förekommit i nu berörda sammanhang finner arbetsdomstolen att utredningen visat att de tre kvinnorna uppfattat V.P. så att han föreslagit dem att han skulle filma dem mer eller mindre avklädda i olika poser. Såvitt framkommit har detta i fråga om J.B. och S.K. skett i samband med diskussioner om deras projekt. Även med beaktande av detta förhållande konstaterar arbetsdomstolen att, i den mån V.P. har kommit med sådana förslag som nämnts, detta har varit ett beteende som måste anses vara olämpligt av en lärare eller handledare. Redan risken för att missförstånd skulle kunna uppstå bör avhålla en lärare eller handledare från att komma med sådana förslag. Alldeles särskilt gäller det om läraren eller handledaren befinner sig ensam med en elev eller sökande i en i övrigt tom skola. Av skäl som kommer att framgå nedan finner arbetsdomstolen inte erforderligt för bedömningen i detta mål att ta slutlig ställning till vilka förslag V.P. faktiskt har framfört.

Enligt arbetsdomstolens mening måste en lärare eller en handledare bl.a. på grund av den auktoritetsställning han har och den beroendeställning som eleven, eller den sökande till utbildningsinrättningen, kan befinna sig i vara mycket försiktig med vad han säger och gör samt vara noggrann med att hans agerande inte kan misstolkas. Det är också viktigt att elevens eller den sökandes personliga integritet inte blir kränkt. Det anförda gör sig naturligtvis gällande med än större styrka i situationer där läraren eller handledaren i förhållande till en sökande har påtagit sig att medverka till att den sökande blir antagen till en utbildning. Enligt arbetsdomstolens mening synes V.P. inte ha insett vilka krav som ställs i dessa hänseenden. Som redan framgått anser arbetsdomstolen att V.P. på ett sätt och i en utsträckning som inte motiveras av de krav utbildningen ställer har lett in sina samtal med de berörda kvinnorna på sexuella eller erotiska saker. Utredningen har också visat att i vart fall dessa kvinnor har uppfattat V.P. så att denne kommit med förslag som det är olämpligt att en lärare eller handledare ger en elev, särskilt i de situationer som varit aktuella i målet. Det är mot denna bakgrund arbetsdomstolen har att bedöma om saklig grund för uppsägning av V.P. har förelegat. Redan här kan dock sägas att vad som sålunda kan läggas V.P. till last med hänsyn till föreliggande omständigheter inte gärna kan betecknas som sexuella trakasserier (jfr. det ovan citerade utdraget ur jämställdhetslagens förarbeten).

Vid bedömningen av om saklig grund för uppsägning föreligger skall hänsyn tas till de särskilda omständigheterna i det individuella fallet. Uppsägning är det yttersta alternativet när andra möjligheter att råda bot på uppkomna svårigheter inte finns tillgängliga. Förolämpningar, trakasserier eller annat kränkande beteende kan i grövre fall, exempelvis vid upprepade kränkningar, utgöra saklig grund för uppsägning.

Arbetsdomstolen har i ett tidigare avgörande (se AD 1987 nr 98) uttalat följande:

Det bör emellertid ställas särskilda krav på en arbetsgivare att så långt möjligt motverka vissa former av trakasserier arbetstagare emellan. Hit hör de sexuella trakasserierna som, enligt vad forskning och debatt visat, särskilt av kvinnor ofta upplevs som så kränkande och svårhanterliga att de kan äventyra deras yrkesliv och försörjning. Närmanden i form av ovälkomna och omotiverade beröringar med sexuell anstrykning eller otillbörliga åtbörder och yttranden av sådan natur är något som inte skall behöva tålas på en arbetsplats.

Arbetsdomstolens uttalande i det angivna målet ger enligt domstolens mening uttryck för ett synsätt som är tillämpligt även i situationer av det slag som är föremål för prövningen i detta mål. Det kan alltså inte riktas någon kritik mot DI för att institutet tagit saken på stort allvar när i första hand J.B:s och S.K:s berättelser om V.P:s beteende blev kända för institutets ledning. Utredningen har emellertid enligt arbetsdomstolens mening visat att många vid DI redan tidigare varit medvetna om att V.P. använt sig av ett färgstarkt språk, uttalat diverse könsord och ofta talat om sexuella frågor i sin undervisning. Såvitt framkommit i målet har dock ingen påtalat för V.P. att det beteendet kunde vara olämpligt i undervisningen eller att han skulle vara försiktig med sitt sätt att uttrycka sig så att han inte blev missförstådd. Trots att vissa rykten uppenbarligen har cirkulerat på DI, bland annat om händelsen i Paris, har, såvitt framkommit i målet, ingen i skolledningen talat med V.P. om detta eller undersökt ryktenas sanningshalt eller vidtagit någon som helst åtgärd. Som framgått ovan bör det ställas särskilda krav på en arbetsgivare att så långt som möjligt motverka olika former av trakasserier och andra olämpliga uppträdanden på en arbetsplats. Även om saken kan vara svårhanterlig är en arbetsgivare skyldig att utreda och försöka rätta till sådana förhållanden. DI har reagerat på V.P:s uppträdande först när J.B. och S.K. påtalat att de ansåg sig otillbörligt behandlade av honom. Enligt arbetsdomstolens mening är det anmärkningsvärt att DI då enbart synes ha vidtagit åtgärder för att avsluta V.P:s anställning. Det har inte framkommit att något enda försök har gjorts för att försöka förmå honom att ändra sitt beteende i de avseenden som ansetts olämpliga. DI kan därmed inte anses ha levt upp till de krav som måste ställas på en arbetsgivare i situationer av detta slag. DI borde ha framfört till V.P. hur allvarligt institutet såg på den föreliggande situationen och krävt förändringar av hans beteende.

Enligt fast praxis i arbetsdomstolen krävs av en arbetsgivare som önskar vidta uppsägning av en arbetstagare på grund av misskötsamhet att arbetsgivaren först gör tillräckliga ansträngningar för att komma till rätta med de problem som föreligger. Som redan framgått, bl.a. genom de uppgifter K.G. lämnat, har DI sagt upp V.P. utan att på något annat sätt försöka komma till rätta med det problem som förelåg. Vid detta förhållande kan saklig grund för uppsägning av V.P. således inte ha förelegat. Till följd härav skall förbundets yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen bifallas.

Vid denna bedömning skall DI att förpliktas utge allmänt skadestånd till V.P.. Förbundet har till grund för att V.P. bör tillerkännas ett särskilt högt skadestånd åberopat att han drabbades av en kollaps i samband med uppsägningen, att han fortfarande medicinerar samt att det inträffade inneburit en katastrof för hela hans livssituation. I sammanhanget har förbundet anfört att DI:s interna utredning via telefax sänts ut till teatrar och massmedier och att ärendet därför kommit att bli mycket uppmärksammat. Det har emellertid inte framkommit att DI skulle vara ansvarigt för att så skett. Arbetsdomstolen bestämmer det allmänna skadeståndet till 50 000 kr.

Förbundet har även yrkat att DI skall förpliktas utge ersättning till V.P. i form av ekonomiskt skadestånd avseende skillnaden mellan den lön han varit berättigad till och den sjukersättning han har erhållit under sin sjukskrivningsperiod. Det har i målet inte visats att V.P:s sjukdom har föranletts av DI:s uppsägning. Yrkandet skall därför lämnas utan bifall.

Förbundet har vunnit målet i huvudsaken. DI skall därför förpliktas att ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Vad förbundet yrkat får anses skäligt.

DOMSLUT

1. Med upphävande av det den 9 oktober 1995 meddelade interimistiska beslutet ogiltigförklarar arbetsdomstolen Dramatiska Institutets uppsägning av V.P..

2. Dramatiska Institutet förpliktas att till V.P. utge allmänt skadestånd med femtiotusen (50 000) kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 7 juni 1995 tills betalning sker.

3. Statstjänstemannaförbundets yrkande om ekonomiskt skadestånd till V.P. avslås.

4. Dramatiska Institutet förpliktas att till Statstjänstemannaförbundet utge ersättning för dess rättegångskostnader med etthundrafyrtiosjutusensju (147 007) kr, varav 138 330 kr avser arvode och 8 677 kr utlägg, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker. Av det sammanlagda beloppet utgör 29 401 kr mervärdesskatt.

Dom 1996-01-31, målnummer A-109-1995

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Inga Åkerlund, Karin Isacsson, Ulf E. Nilsson, Lars Ahlvarsson, Gunnar A. Karlsson, Solveig Paulsson. Enhälligt.

Sekreterare: Cecilia Klerbro