lagen.nu

AD 1993 nr 30

En kvinnlig arbetstagare har sagt upp sin anställning vid ett bolag som är bundet av verkstadsavtalet. Innan uppsägningstiden ännu gått ut frånträdde hon anställningen. Från arbetstagarsidan görs gällande i första hand att uppsägningen är att jämställa med en uppsägning gjord av bolaget och i andra hand att kvinnan haft rätt att häva anställningsavtalet. I målet yrkas skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen eller dess grunder och mot verkstadsavtalet. - Fråga är i målet dels om kvinnans åtgärder varit orsakade av att kvinnan utsatts för sexuella trakasserier på arbetsplatsen och dels om vilka åtgärder bolaget vidtagit sedan bolaget fått uppgift om de påstådda trakasserierna. Arbetsdomstolen gör i domen principiella uttalanden om arbetsgivares utredningsskyldighet i sistnämnda hänseende.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

TVAB i Sundbyberg.

TVAB (bolaget) är ett mindre verkstadsföretag i Sundbyberg som bl.a. tillverkar delar till transformatorer, batteriladdare och parkeringsautomater. Verkställande direktör för och ägare till bolaget är S.J. Under den i målet aktuella tiden var bolaget genom s.k. hängavtal skyldigt att tillämpa verkstadsavtalet.

C.F. som är medlem i Svenska Metallindustriarbetareförbundet (förbundet) anställdes i bolaget i september 1985. Hon sade upp sig den 13 augusti 1991 och slutade - före uppsägningstidens utgång - sin anställning den 6 september samma år.

Förbundet har i målet gjort gällande att anledningen till att C.F. sade upp sig var att hon utsatts för sexuella trakasserier av S.J. och en anställd i bolaget, R.F. Vad som i fråga om den sistnämnde närmare lagts bolaget till last är att bolaget inte vidtagit några åtgärder sedan bolaget fått uppgifter som bekräftats av C.F. om att R.F. utsatt henne för sådana trakasserier.

Förbundet har i första hand påstått att uppsägningen skall jämställas med en uppsägning gjord av arbetsgivaren utan att det funnits saklig grund härför och yrkat att bolaget skall förpliktas att utge

1. till C.F.

a) allmänt skadestånd med 150 000 kr för brott mot lagen om anställningsskydd eller dess grunder, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från dagen för delgivning av stämning i målet,

b) allmänt skadestånd med 300000 kr för brott mot verkstadsavtalet, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från dagen för delgivning av stämning i målet,

c) ekonomiskt skadestånd med 7 704 kr för tiden Fr.o.m. den 7 t.o.m. den 30 september 1991, med 11042 kr per månad för tiden fr.o.m. den 1 oktober t.o.m. den 31 december 1991 jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppen från den sista i varje månad tills betalning sker, med 11042 kr per månad för tiden Fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 31 mars 1992 och med 11481 kr per månad för tiden fr.o.m. den 1 april t.o.m. den 31 augusti 1992 dock med avräkning med 19 790 kr för vad C.F. har uppburit i annan anställning, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 70 741 kr från den 31 augusti 1992 tills betalning sker,

2. till förbundet

allmänt skadestånd med 100 000 kr för brott mot verkstadsavtalet jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från dagen för delgivning av stämning i målet.

Förbundet har i andra hand påstått att C.F. i vart fall haft rätt att häva sitt anställningsavtal enligt 4 § lagen om anställningsskydd och på denna grund yrkat ekonomiskt skadestånd enligt punkten 1 c).

Stämningen i målet delgavs bolaget den 12 mars 1992.

Bolaget har bestritt bifall till yrkandena, men vitsordat yrkade belopp avseende ekonomiskt skadestånd samt ränteyrkandena såsom skäliga i och för sig. Bolaget har som skäligt allmänt skadestånd i och för sig vitsordat 15 000 kr till C.F. enligt punkt 1 a), 30 000 kr till C.F. enligt punkt 1 b) och 10 000 kr till förbundet (punkt 2).

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

C.F. var 20 år gammal när hon år 1985 började sin anställning hos bolaget. Dessförinnan hade hon gått ut tvåårigt gymnasium på distributions- och kontorslinjen och arbetat i omkring ett år i s.k. ungdomslag på ett daghem fyra timmar per dag. Detta var hennes enda arbetslivserfarenhet när hon började sin anställning hos bolaget. Arbetet där fick hon genom förmedling av en väninna till modern, M. R, som då var 53 år och arbetade hos bolaget.

Under de två första åren sysslade C.F. med monteringsarbeten och arbetade bl.a. tillsammans med M. R. Vid denna tid fanns det utöver dessa båda omkring 10-11 personer anställda hos bolaget, samtliga män och de flesta i 50-55 års åldern. Stämningen på arbetsplatsen var bra. Det förekom inga sexuella anspelningar eller liknande. I slutet av år 1987 fick C.F. börja arbeta vid maskinpressarna. Hennes instruktör hette A.A. Han ställde in maskinen för det arbete som skulle utföras. Innan produktionen av en serie fick sättas igång skulle först en provdetalj göras och denna skulle godkännas. För det mesta visade C.F. upp provdetaljen för godkännande av S.J. eller den dåvarande verkmästaren Å. D.

C.F. tyckte att arbetet gick bra och det förekom inga problem. När A.A. slutade sin anställning togs hans arbetsuppgifter som maskinställare över av en annan anställd, R.F., som lärdes upp av Å. D. Det blev så småningom så att R.F. ställde de maskiner som C.F. skulle arbeta med och det var också R.F. som så att säga gav C.F. de arbetsuppgifter hon skulle utföra. Denne kom att fungera som ett slags arbetsledare för C.F.

C.F. tyckte inte om R.F:s beteende på arbetsplatsen. Han var skrikig och klagade på C.F. när han arbetade med henne. Hon i sin tur klagade hos S.J. men denne försvarade bara R.F. med att han kom från ett annat land, att han hade hetsigt humör och att han var ny.

I slutet av år 1988 började R.F. att sexuellt trakassera C.F. Trakasserierna tog först verbala uttryck, men så småningom började han ta på henne, på brösten, om stjärten osv. C.F. protesterade kraftfullt, men R.F. brydde sig inte om hennes protester utan skrattade bara. Han utnyttjade situationer när C.F. satt ensam och arbetade. Arbetet vid maskinerna, som bullrar ganska mycket, innebär att man sitter och arbetar med hörselskydd och vänd med ansiktet mot maskinen. Därför varken hör eller ser den som arbetar, om det kommer någon bakifrån eller från sidan. Det var också så R.F. ofta kom när han tog C.F. på olika delar av kroppen.

Trots C.F:s protester fortsatte R.F. att trakassera henne. C.F. hade ingen att anförtro sig åt på arbetsplatsen. De andra manliga arbetskamraterna var så mycket äldre än hon och hon hade inget förtroende varken för dem eller M.R. C.F. kände att hon inte heller kunde vända sig till S.J. som över huvud taget inte hade tagit upp de klagomål mot R.F. som hon tidigare hade framfört.

C.F. hade inte heller någon större arbetslivserfarenhet och visste inte hur hon skulle tackla problemet. Hon fortsatte därför att protestera direkt mot R.F. personligen när han fortsatte trakassera henne. Trakasserierna förekom minst ett par gånger i veckan och C.F. mådde ganska dåligt av vad hon utsattes för.

Den 10 april 1990, som var tisdagen i påskveckan, arbetade C.F. över. Såvitt hon visste fanns det inte någon annan på arbetsplatsen än hon och S.J. Denne skulle dagen därpå åka på semester. När C.F. hade slutat sitt arbete gick hon vid 18-tiden för att byta ut sin smutsiga arbetsrock mot en ren. Rena arbetskläder förvarades i herrarnas omklädningsrum och hon gick därför in i detta rum. Intill omklädningsrummet ligger en dusch och bastu. När C.F. kommit in i omklädningsrummet och börjat leta efter sin nytvättade rock kom S.J. iklädd endast en handduk ut från duschen. Sammanträffandet slutade med att denne våldtog C.F.; mot hennes vilja och protester hade han fullbordat samlag med henne på golvet. C.F. blev chockad, men lyckades ta sig hem. Hon bodde ensam i egen lägenhet och talade inte med någon om vad som hänt; därtill var hon alltför chockad.

Dagen därpå arbetade hon och därefter for hon upp till sin bästa väninna, B.N. som bor i Kramfors. B.N. är en gammal skolkamrat till C.F. och de har känt varandra i omkring 15 år. Hos henne kunde C.F. prata ut och hon berättade också vad som hade hänt två dagar tidigare. B.N. sade till henne att genast på något sätt anmäla vad som hade hänt, men C.F. orkade inte ta itu med det.

Efter påskhelgen började C.F. arbeta igen. Hon mådde väldigt dåligt och kände sig osäker. R.F. fortsatte med sina trakasserier. Den 5 maj 1990, som var en lördag, arbetade hon åter över. Även S.J. och R.F. arbetade denna dag. På lunchen var S.J. ute och åt och C.F. gick själv för att äta i personalens lunchrum. Hon mötte där R.F. som kom emot henne. Han blottade sig helt för henne och ville att hon skulle onanera åt honom. Hon lyckade ta sig därifrån och ner till sin arbetsmaskin. R.F. följde dock efter och började där åter igen trakassera henne innan hon lyckade komma ifrån honom och lämna arbetsplatsen. När hon kom hem ringde hon B.N. och berättade vad som hade hänt.

Den 19 juni 1990 arbetade C.F. över inför kommande ledighet till midsommaren. Hon skulle påbörja en arbetsserie, men var tvungen att dessförinnan först få provdetaljen för arbetsstycket godkänt. Hon gick därför upp till S.J. som befann sig på kontoret. Denne slog igen dörren bakom henne och gick med provdetaljen in i ett bakomliggande rum, som normalt används av M. R. när hon arbetar med kontorsgöromål. Efter en stund ropade S.J. på C.F. och bad henne komma in. När C.F. kom in i rummet såg hon att S.J. tagit av sig kläderna. Han tog tag i henne bakifrån och tryckte ner henne mot ett skrivbord. C.F. blev oerhört rädd och försökte komma därifrån dock utan att lyckas. Även denna gång utsattes C.F. för en våldtäkt genom fullbordat samlag. Till slut lyckades hon dock slita sig loss och sprang därifrån och hem. Även efter detta tillfälle berättade hon för B.N. vad som hänt när hon var uppe hos väninnan och firade midsommar.

Under denna tid var C.F. oerhört knäckt av alla händelser på arbetsplatsen. Hon kände sig skuldbelastad, sov dåligt om nätterna och hade huvudvärk. Hon hade en mycket svår tid.

Efter sommarsemestern återkom dock C.F. till arbetet. Hon mådde fortfarande mycket dåligt och var rädd, men kunde inte ta sig ur det hela. Den 7 november 1990 arbetade C.F. över inför julhelgen och även denna gång var hon tvungen att gå till S.J. för att få en detalj godkänd. Det hade nu gott så lång tid sedan han senast förgrep sig mot henne, så hon utgick ifrån att inget skall hända henne. Hon var dock på sin vakt. När hon kom in på kontoret såg hon att S.J. satt med bar överkropp. Detta var i och för sig inget märkvärdigt. S.J. brukade arbeta i verkstaden och eftersom arbetet är tungt hände det att han hade överkroppen bar. C.F. reagerade därför inte inför detta. Hon gick sakta in i rummet för att visa upp detaljen. S.J. som visade sig bara ha en handduk om nederdelen av kroppen, högg då tag i henne och tryckte ner henne mot sitt underliv, varefter han tvingade henne till s.k. oralt sex. C.F. lyckades så småningom komma loss och tog sig hem.

Även den 14 november 1990 blev C.F. efter ordinarie arbetstids slut utsatt för ett liknande övergrepp. När hon behövde få en detalj godkänd bad hon R.F. att visa upp den för S.J. Men R.F. ville inte och C.F. blev därför tvungen att själv gå upp till S.J. på kontoret. Hon hann då inte mer än komma in genom dörren förrän hon blev fasthållen av S.J. och åter tvingad till oralt sex.

Att C.F. trots allt hon fått utstå, ändå stannade kvar på arbetsplatsen berodde på att hon var en ung flicka som inte förmådde att ta sig ur den situation hon hamnat i.

Efter den sistnämnda händelsen förekom det inget ytterligare övergrepp från S.J. sida R.F. däremot fortsatte att trakassera henne genom att ta på henne, klämma henne på brösten och föra in handen mellan hennes ben.

C.F. hade som sagt ingen på arbetsplatsen som hon kunde anförtro sig åt. I september 1990 kom hon emellertid att berätta för bolagets tidigare ägare E.A. att hon tänkte säga upp sig. E.A. hade år 1981 överlåtit TVAB till S.J. och en kollega till denne. Kollegan kom senare att lösas ut. Bolaget var E.A:s livsverk och det förekom att han ännu år 1990 kom och hjälpte S.J. på olika sätt i arbetet med bolaget. E.A. hade vid sina besök hos bolaget också kommit att hjälpa de anställda och ge dem råd om arbetet. För E.A. berättade C.F. att hon tänkte sluta och flytta till Kramfors. E.A. som tyckte att C.F. varit duktig i arbetet, frågade henne därför om anledningen till det. C.F. anförtrodde sig då åt honom och berättade att R.F. sexuellt trakasserat henne. Däremot berättade hon inte något om vad hon upplevt med S.J. E.A. for därefter på semester och kom tillbaka först i november, då han åter kom att prata med C.F. Hon berättade därvid på nytt om R.F:s trakasserier och om händelsen den 5 maj. E.A. sade då till henne att de måste gå till S.J. och tala om vad som hänt. C.F. blev därvid panikslagen och sade "Absolut inte, han är mycket värre", varefter hon berättade för E.A. om vad S.J. utsatt henne för i april och juni 1990. E.A. uppmanade henne då att omedelbart gå till facket, men C.F. tog inte någon sådan kontakt.

Den 25 april 1991 arbetade C.F. som vanligt vid en maskinpress. Då kom R.F. bakifrån, tog henne på brösten med den ena handen och mellan benen med den andra samtidigt som han tryckte sig emot henne och gjorde samlagsliknande rörelser. Händelsen bevittnades av E.A.

Den 7 juni 1991 blev C.F. påkörd av en pallvagn som S.J. förde. Det lämnas därhän om fråga var om en olyckshändelse eller inte. C.F. blev i alla fall så skadad att hon blev sjukskriven och E.A. körde henne hem till bostaden. Under bilfärden berättade C.F. om de två tillfällen i november, då hon utsatts för S.J:s övergrepp. E.A. bestämde sig därvid för att inte vidare komma och arbeta i bolaget. Han rådde bestämt C.F. att gå till facket och anmäla det hela. E.A. ringde i början av augusti upp M. R och berättade vad han fått höra och bad henne framföra vad han sagt till S.J. Dagen därpå berättade M. R om samtalet för S.J. som kallade C.F. till kontoret. C.F. bekräftade vad R.F. utsatt henne för, men sade inget om vad S.J. gjort. I den delen sade hon endast till S.J. att han själv visste vad som hade hänt. S.J. hotade med advokat och åtal, om hon berättade. Han vidtog över huvud taget ingen åtgärd vad gällde R.F:s agerande.

Under sin semester 1991 hade C.F. kommit fram till att hon inte klarade av att gå kvar i anställningen hos bolaget. Trots att hon inte hade något annat arbete sade hon upp sig den 13 augusti. Hon hade en månads uppsägningstid men orkade inte vara kvar hela denna tid. Efter omkring tre veckor lämnade hon bolaget. I slutet av augusti ringde hon till facket och fick tid att komma i september. Hon träffade då I.D. som är ombudsman på avdelningen. Sedan I.D. rådfrågat förbundet och träffat och samtalat ordentligt med C.F. flera gånger och sett hur C.F. mådde begärde man från avdelningens sida förhandlingar med bolaget. Från fackets sida bistod man också C.F. när hon gjorde polisanmälan mot S.J. och R.F. I.D. ordnade även så att C.F. fick terapeutisk hjälp. Alltsedan oktober och alltjämt går C.F. hos D.B. som är familjeterapeut i en råd- och behandlingsgrupp i Järfälla som tar hand om kvinnor som utsatts för övergrepp.

D.B. har den 13 september 1992 utfärdat följande intyg ställt till förbundets ombud i målet E.B.h.

"Min kontakt med C.F. (personnummer - uteslutet här) aktualiserades via en ombudsman i Metall i oktober 1991.

Jag har sedan dess träffat C. regelbundet, totalt 13 ggr. Samtalen har haft karaktären av stödsamtal. Anledningen till kontakten var att C. blivit utsatt för sexuella trakasserier på sin arbetsplats. Dessa händelser har lett till att C. nu har ett starkt behov av bearbetning av det skedda och terapeutiskt stöd.

Jag finner ingen anledning att betvivla sanningshalten i C:s beskrivning av de sexuella trakasserierna och jag bedömer att hennes behov av stödkontakt kommer att kvarstå under närmaste framtiden."

C.F. har sedan hon lämnade bolaget haft endast korta vikariat; i övrigt har hon varit arbetslös och är fortfarande utan arbete.

Varken C.F:s beteende efter de händelser hon varit med om eller hennes arbetskamraters uppträdande är särskilt oförklarliga. Det är mycket vanligt att en kvinna som utsatts för sexuella övergrepp inte berättar om vad som skett. En vanlig orsak till detta är att hon inte tror att någon skall tro på henne. I stället möts kvinnan av motanklagelser. Arbetskamraterna väjer omedvetet för att observera vad som sker eller tar inte till sig det. Ingen tror heller på den utsatta kvinnan. Själv var C.F. blyg, den yngsta och senast anställda arbetstagaren utan närmare erfarenhet av arbetslivet. Som kvinna hade hon låg status på denna mansdominerade arbetsplats. Hon var ekonomiskt beroende av sin anställning och såväl R.F. som S.J. kunde som chef respektive arbetsledare med mycket små medel förstöra arbetslivet för henne. Det är därför fullt förståeligt att hon inte berättade för någon vad hon utsatts för. Under polisförhören blev hon själv anklagad och hon har mötts av arbetskamraternas förakt.

Normalt finns det inte några vittnen till övergrepp av de slag som nu är aktuella. Kvinnans och mannens ord står mot varandra och domstolarna är då hänvisade till att bedöma trovärdigheten i de utsagor som lämnas (jfr NJA 1991 s. 83). Det finns ingen anledning tro att C.F. ljuger. Hon har inte haft något skäl för att ljuga eller pådyvla S.J. eller R.F. de uppgivna händelserna. För C.F. har det inte funnits några lätta utvägar. Hon har blivit av med sitt arbete och utsatts för andras missaktning efter de övergrepp hon anmält. Hon har fått utstå polisförhör och förhör i tingsrätten. Hennes polisanmälan ledde till att R.F. åtalades och dömdes i tingsrätten. Domen har överklagats till hovrätten. Utöver förhören i arbetsdomstolen väntar henne nu förhör också i hovrätten.

Bolagets handlande står i uppenbar strid mot god sed på arbetsmarknaden. Detta gäller inte enbart de övergrepp som S.J. själv utsatt C.F. för utan även det förhållandet att bolaget en vecka innan C.F. sade upp sig fick kännedom om hennes anklagelser mot R.F. men ändå inte vidtog någon åtgärd med anledning härav. Bolaget sökte inte utröna vad som hade hänt och höll inte heller några enskilda samtal med vare sig C.F. R.F. eller övriga anställda.

Förbundet hävdar i första hand att det varit fråga om en s.k. provocerad uppsägning av bolaget eller en uppsägning som är att jämställa med en uppsägning gjord av bolaget och att C.F. på grund härav har rätt till såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd. Vidare skall allmänt skadestånd utgå till C.F. och till förbundet för bolagets brott mot verkstadsavtalet. Visserligen finns det inte i kollektivavtalet någon uttrycklig regel om de s.k. § 32-rättigheterna, men det anses ligga dolt i kollektivavtalen att en arbetsgivare inte får behandla sina arbetstagare kränkande eller diskriminerande eller på ett sätt som strider mot god sed på arbetsmarknaden. En sådan tolkning har godkänts av arbetsdomstolen i flera fall, t.ex. i domarna AD 1983 nr 46 och AD 1985 nr 112. Tilläggas kan att det också finns ett grundlagsfäst förbud mot könsdiskriminering.

Det är i målet fråga om mycket grova lag- och avtalsbrott som förtjänar mycket höga belopp i allmänt skadestånd.

Om arbetsdomstolen skulle finna att uppsägningen inte kan läggas arbetsgivaren till last hävdar förbundet att C.F. i vart fall haft rätt enligt 4 § lagen om anställningsskydd att häva sitt anställningsavtal och yrkar på denna grund endast ekonomiskt skadestånd till C.F.

TVAB

Det är riktigt att S.J. och en kompanjon övertog bolaget av E.A. och att S.J. sedan flera år är ensam ägare till bolaget.

År 1985 anställdes R.F. och ett par månader senare C.F. Hon placerades först för monteringsarbete, men eftersom det snart visade sig att hon inte passade för detta, fick hon redan efter 1-2 veckor gå över till arbete vid maskinpressarna. Detta arbete har hon hela tiden skött mönstergillt. C.F. hade tipsats om arbete hos bolaget av M. R. som också arbetar där. M. R. hade frågat S.J. om det fanns plats för en flicka som hon kände och som hade - som hon uttryckte det - "lite svårigheter". C.F. erhöll först en provanställning.

Åren förflöt. Det är riktigt att E.A. kom och hjälpte till på arbetsplatsen. Det kunde röra sig om några hundratal timmar varje år. Oftast var det E.A. själv som ringde och frågade om han kunde komma. Enligt bolagets uppfattning är personen E.A. en kärnfråga i den nu aktuella processen. I slutet av 1980-talet fick S.J. veta att E.A. använde sig av arbetsplatsen som en slags sambandscentral för sina kontakter med den från massmedierna kände s.k. bombmannen. E.A. har arrangerat en hel del för denne på fängelset och bistått denne med diverse skrivelser. Det kom också en hel del besök och mystiska telefonsamtal till E.A. när han var på arbetsplatsen. När S.J. fick reda på E.A:s förehavanden sade han till denne att sådan trafik inte fick förekomma på företaget. Så småningom fråntogs också E.A. nycklarna till bolagets lokaler och efter detta har "helvetet för bolaget börjat". Enligt S.J:s uppfattning bottnar de anklagelser som nu riktas mot bolaget och honom i hämnd från E.A:s sida för att denne utestängdes från bolaget.

Bolaget förnekar de påståenden om sexuella trakasserier som förbundet riktar mot S.J. och R.F. Vad C.F. lagt de båda männen till last utgör endast fantasier. Visserligen har R.F. dömts i tingsrätten för ofredande, men domen bygger på missuppfattningar och är överklagad. C.F. polisanmälan mot S.J. har inte lett till något åtal, eftersom brott inte kunde styrkas.

Bolaget har följande kommentarer till förbundets talan såvitt avser R.

F.

R.F. är en mycket fridsam, lugn person som arbetsgivaren har det största förtroende för. Han är utbildad civilekonom. Under alla år sedan R.F. anställdes betecknade dock E.A. honom som "den djävla utlänningen" eller "den djävla indianen". E.A. framförde i vart fall gentemot S.J. på det viset mycket klart sitt utlänningshat och hat mot invandrare. E.A. blev också vid ett tillfälle tillrättavisad av R.F. Och i vad som nu sagts ligger den troliga orsaken till varför E.A. dragit in även R.F. i sin hämnd mot bolaget. Bolaget finner det märkligt att C.F. inte vågat anförtro sig åt den övriga, manliga personalen och inte ens till M. R, som ändå var kvinna och som C.F. åkte tillsammans med mest varje dag till arbetet fram till dess hon fick en egen lägenhet. Däremot har C.F. i varje fall sedan hösten 1990 anförtrott sig åt E.A. som borde vara en helt främmande person för henne.

R.F. har inte fungerat som någon arbetsledare för C.F. även om det förekom att han instruerade henne i arbetet. Redan år 1989 kom C.F. till S.J. och sade att hon skulle säga upp sig. C.F. har ett häftigt humör och dagen innan hade hon svurit åt S.J. och trodde därför enligt vad hon sagt till M. R. att hon skulle få sparken. C.F. uppträdde enligt vad de övriga anställda uppgett mycket besynnerligt. Man hade uppfattningen att hon levde som i en skyddad verkstad och arbetskamraterna fick ständigt ta hand om henne och hennes vredesutbrott. C.F. har aldrig klagat hos S.J. på någonting över huvud taget.

C.F. satt aldrig och arbetade ensam i lokalerna. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet för personalen att arbeta ensam vid pressarna. Om det skulle ha förekommit några sexuella trakasserier från R.F:s sida skulle den övriga personalen ha sett något inte minst med hänsyn till den omfattning som trakasserierna påstås ha haft. Men ingen har vare sig sett eller hört något. År 1990 var antalet fast anställda 11 stycken, vartill kom tre extraanställda samt ytterligare personer som tjänstgjorde tillfälligt då och då. S.J. har inte på något sätt under hela den aktuella tiden fått något tips om att det skulle förekomma sexuella trakasserier på arbetsplatsen förrän E.A. ringde till M. R. och hon därefter tog upp saken med honom. S.J. har över huvud taget inte sett något. Företaget har mycket öppna lokaler, vilket gör att alla kan se vad alla gör. Kontoret ligger dock lite för sig och vidare finns det ett antal maskinpressar i en verkstadsdel som inte är på samma sätt öppen som de övriga lokalerna. Det är i denna del som incidenten den 25 april 1991 påstås ha inträffat. Man har dock insyn till denna plats från en intilliggande del av verkstadslokalerna genom en stor genomskinlig glasruta på över 1 x 1 meter. Om det är sant som E.A. påstår att han sett R.F. sexuellt trakassera C.F. den nyssnämnda dagen, borde han på något vis ha sett till att trakasserierna avbröts. Men något sådant gjorde han inte. Inte heller har han talat med S.J. om vad han påstår sig ha hört C.F. berätta.

Påståendena från förbundets sida om de fyra övergrepp mot C.F. som S.J. skulle ha gjort sig skyldiga till är fantastiska i sig. Från början gjorde C.F. gällande att den första våldtäkten skulle ha ägt rum den 11 april 1990, d.v.s. inte den 10 april som nu påstås. C.F. har uppgett att hon för år 1990 fört en dagbok. Denna bok har otroligt och lämpligt nog försvunnit. Uppgifterna i denna dagbok har enligt C.F. förts över till en annan dagbok och i den dagboken finns uppgift om den påstådda våldtäkten antecknad för den 11 april. När S.J. fick höra talas om den dagen tänkte han till och kom på att han då hade haft en av sina fåtal semesterdagar. Denna dag for han till Portugal, vilket han också kunde styrka genom inresestämpel i sitt pass och bokningsbesked från resebyrån. Ställd inför detta faktum ändrade C.F. då datumet till den 10 april, vilket skulle visa sig vara mer lämpligt. Av C.F:s arbetstidskorten framgår nämligen att hon arbetade över denna dag fram till kl. 18.50. Visserligen står det stämplat 17.50, men parterna är överens om att stämpelklockan då ännu inte hade ställts om till sommartid varför klockan visade fel på en timme. Samma eftermiddag hade S.J. ett samtal med en annan anställd hos bolaget, R. J. Denne skulle under S.J. frånvaro ansvara för den löpande verksamheten på företaget. R.J.Stämplade ut enligt arbetstidskortet kl. 17.30, d.v.s. 18.30, badade bastu och samtalade därefter under tämligen lång tid med S.J. inför dennes avresa. Efter samtalet skjutsade S.J. R.J. hem, eftersom dennes bil var trasig och stod på verkstaden. Det kan beträffande den påstådda händelsen denna dag, som var en tisdag, tilläggas att C.F. mycket väl känner till att byten av smutsiga arbetsrockar sker varje måndag. Det är M. R. som ombesörjer detta. C.F. har också lämnat märkliga uppgifter om att S.J. vid det aktuella tillfället först inte haft men senare haft kondom på sig. Hon har också sagt att det satt en planka för dörren i omklädningsrummet som gjorde att hon inte kunde ta sig ut, men hon har inte kunnat förklara när plankan sattes dit. Hon har också påstått att S.J. med våld tog av henne kläderna, men några sönderrivna kläder har hon inte fått.

C.F. arbetade inte över den 19 juni 1990. Hon stämplade ut kl. 16.00. Det fanns ingen tid att arbeta in, vilket förbundet påstår. Både midsommarafton och midsommardagen var lediga och några s.k. klämdagar att arbeta in fanns inte heller. Efter det att C.F. stämplade ut var några andra anställda kvar på arbetsplatsen, i vart fall R.F. Däremot var inte R. J. där under eftermiddagen något som C.F. påstått. C.F. har inte kunnat redogöra för hur möbleringen på kontoret såg ut, d.v.s. den plats där övergreppet skulle ha skett. C.F. är inte trovärdig när hon gör gällande att hon inte hann springa från kontoret när hon såg S.J. som är 60 år, naken komma emot henne för att förgripa sig mot henne.

Den 7 november 1990 stämplade C.F. ut kl. 16.11. En annan anställd, Y. N. stämplade ut senare. Det förekom inget övertid för C.F. Denna dag hade S.J. besök av sin bror från Kristinehamn, B. J. De var tillsammans hela dagen och for gemensamt från bolaget efter arbetsdagens slut. Den 14 november 1990 stämplade C.F. ut kl. 16.01. Tre andra anställda stämplade ut senare, nämligen R.F., M. R. och Y. N. M. R. sysslade med kontorsgöromål främst på eftermiddagarna innan arbetsdagen var slut. Det bär inte sannolikhetens prägel att C.F. efter de tre tidigare, påstådda övergreppen skulle ha gått in till S.J. denna dag och återigen bli utsatt för ett övergrepp. Det är riktigt som förbundet påstått att tid för inarbetning av tid för kompensationsledighet inte redovisas på de ordinarie arbetstidskorten. Bolaget har visserligen varit utsatt för ett inbrott, varvid bl.a. arbetstidskort från år 1989 samt januari och februari 1990 stals. Förbundet har dock fått del av samtliga stämpelkort som funnits för de i målet relevanta tidpunkterna.

Sammanfattningsvis hävdar bolaget att C.F. ljuger. S.J:s uppgifter är alltigenom sanna och trovärdiga. C.F. har varit helt i händerna på E.A. som använt henne som redskap för sitt hämndbegär gentemot bolaget och sitt förakt för invandrare.

Sedan bolaget fått kännedom om uppgifterna om att R.F. skulle ha sexuellt trakasserat C.F. har S.J. talat med henne och R.F. Denne förnekade vad som lagts honom till last. Redan en vecka efter bolagets samtal med C.F. sade hon upp sig. Bolaget kan inte klandras härför.

Under alla förhållanden måste ett eventuellt skadestånd dömas ut med försiktighet.

Domskäl

Tvisten i målet

Förbundet har gjort gällande att C.F. under sin anställning hos bolaget utsatts för dels sexuella trakasserier från slutet av år 1988 fram till år 1991 av en av bolagets anställda R.F. som påstås ha trakasserat henne såväl i ord som genom handling, dels påtvingade samlag den 10 april och den 19 juni 1990 och påtvingat s.k. oralt sex den 7 och 14 november 1990 av bolagets ägare och ställföreträdare S.J. Det är ostridigt att C.F. sade upp sin anställning den 13 augusti 1991 och att hon lämnade anställningen den 6 september, omkring en vecka innan uppsägningstiden ännu löpt ut.

Som skäl för att C.F. slutade sin anställning har förbundet åberopat dels de påstådda övergreppen från S.J:s sida, dels de trakasserier R.F. uppges ha utsatt henne för och det förhållandet att bolaget i början av augusti 1991 fick kännedom om dessa trakasserier utan att vidta några åtgärder med anledning härav. Förbundet har i första hand påstått att C.F. slutat anställningen efter uppsägning och att denna är att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida. I andra hand har förbundet gjort gällande att anställningen avslutats genom att C.F. hävt anställningsavtalet och att hon också haft rätt därtill. Förbundet har på närmare angivna grunder yrkat skadestånd till C.F. och förbundet.

Bolaget har bestritt att det förekommit några sexuella övergrepp eller trakasserier av sådant slag som förbundet påstår. Enligt dem kan bolaget i vart fall inte lastas för sitt handlande sedan bolaget fått uppgift om de uppgivna trakasserierna från R.F:s sida.

Något om utredningen i målet

Utredningen utgörs främst av de förhör under sanningsförsäkran som hållits med C.F. och S.J. på förbundets respektive bolagets begäran samt vittnesförhör med R.F., vilket påkallats av bolaget. På förbundets begäran har därutöver hållits dels vittnesförhör med E.A. bolagets tidigare ägare, B.N. enligt uppgift bästa väninna till C.F. och I.D. ombudsman vid förbundets avdelning 1 i Stockholm, dels förhör upplysningsvis med R.M.H. från förbundet. På bolagets begäran har vittnesförhör hållits även med E.B. J-E.B. Å.D. R.J. W.L. Y.N. och M.R. samtliga anställda eller före detta anställda hos bolaget, samt med B. J. bror till S.J. Parterna har också åberopat och förebringat viss skriftlig bevisning. På förbundets begäran har vidare hållits sakkunnigförhör med jämställdhetshandläggaren vid Stockholms universitet N.H. om kvinnors beteenden vid sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Bolaget har gjort gällande att ingen tilltro kan ställas till vittnet E.A:s utsaga, eftersom det enligt bolaget sannolikt är så att E.A. på grund av hämndbegär gentemot bolaget och R.F. förmått C.F. att tillvita S.J. och R.F. de påstådda händelserna. Bolaget har påstått att E.A. tog mycket illa vid sig när denne hösten 1990 fråntogs nycklarna till bolaget, som han själv en gång ägt och sett som sitt livsverk, med anledning av att bolaget ansåg att han utnyttjade bolagets lokaler som en slags sambandscentral för kontakter med den undre världen och den från massmedierna kände s.k. bombmannen. Vidare har man påstått att E.A. hyser agg mot invandrare och särskilt mot R.F. och som stöd härför uppgett bl.a. att denne vid ett tillfälle tillrättavisade E.A. på arbetsplatsen.

Frågan om E.A:s trovärdighet har bolaget även velat få belyst genom ett vittnesmål från S.J:s dotter M. med anledning av en händelse som påstås ha inträffat en gång i dotterns barndom. Arbetsdomstolen har dock inte tillåtit bolaget att åberopa denna bevisning.

Det finns utöver bolagets påståenden inget i målet som pekar på att E.A. skulle ha haft någon i negativ mening kontakt med den s.k. undre världen. Enligt vad E.A. själv uppgett kom han i kontakt med bombmannen i samband med att dennes försvarsadvokat hösten 1985 kom till Stockholm för att föra dennes talan i ett mål vid Svea hovrätt. Advokaten fick bo hemma hos E.A. och genom denna kontakt kom E.A. att bli engagerad för bombmannen. Engagemanget kom senare att resultera bl.a. i att E.A. blev bombmannens övervakare. E.A. har bekräftat S.J:s uppgifter att han i viss utsträckning fick telefonsamtal och besök som gällde bombmannen när han arbetade hos bolaget, men inte i den stora omfattning som S.J. gjort gällande. Arbetsdomstolen finner inte anledning ifrågasätta vad E.A. sålunda berättat.

Det är ostridigt att E.A. efter det att han år 1981 hade sålt bolaget till S.J. och en dåvarande kompanjon till denne kom att under skilda perioder arbeta i bolaget och vara till hjälp för S.J. i frågor som rörde bolagets verksamhet. Att E.A. skulle ha reagerat så starkt som bolaget påstår till följd av att han hösten 1990 fråntogs nycklarna till lokalerna motsägs enligt arbetsdomstolens mening av att E.A. ostridigt ännu i juni 1991 tidvis kom och arbetade för bolaget.

Vad S.J. under förhöret berättat om E.A:s kontakt med S.J:s dotter i hennes barndom finner arbetsdomstolen - oavsett vilken sanningshalt som ligger i de påståenden som framförts - sakna betydelse för bedömningen av den tilltro som kan sättas till E.A:s vittnesmål. Från S.J. sida har också uppgetts att han efter det att förbundet stämt in bolaget till arbetsdomstolen blivit uppringd på telefon och av en anonym röst fått anspelningar om att bolaget nu inte har långt kvar. Enligt S.J. är det sannolikt E.A. som ligger bakom telefonsamtalen, eftersom S.J. har hemligt telefonnummer och E.A. är den ende utomstående som känner till numret. S.J. har vidare uppgett att E.A. uttalat sig negativt om R.F. med hänsyftning till dennes invandrarbakgrund.

Något belägg för de misstankar som bolaget framfört i målet gentemot E.A:s hämndbegär har inte kommit fram. Enligt arbetsdomstolens mening ger inte de misstankar som bolaget redovisat grund för att ifrågasätta E.A:s vittnesmål. I fråga om betydelsen av det vittnesmål som E.A. lämnat återkommer arbetsdomstolen i det följande.

Allmänna utgångspunkter

Tvisten i målet har sin grund i påståenden om att det förekommit sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Förekomsten av sådana trakasserier har under senare år rönt alltmer ökad uppmärksamhet. I augusti 1982 föreslog Jämställdhetsombudsmannen (JämO) att det skulle införas särskilda regler i den dåvarande jämställdhetslagen till skydd mot trakasserier på arbetsplatsen och erhöll i anslutning härtill medel för att göra en åtgärdsinriktad studie av trakasserier på grund av kön på arbetsplatserna. Det projekt som följde fick namnet FRID-A (Kvinnofrid i arbetslivet). Resultatet av detta projekt finns redovisat i dels en rapport om trakasserier på grund av anmälan om könsdiskriminering, dels en rapport om sexuella trakasserier mot kvinnor i arbetslivet.

FRID-A-undersökningen genomfördes under ledning av N.H. som även härefter enligt vad hon själv uppgett genom bl.a. eget författarskap, utredningsarbete, kontakter med arbetsgivare och arbetstagare och rådgivning åt enskilda kommit att ägna sig ut frågor som rör sexuella trakasserier på arbetsplatser.

Av det material som N.H. redovisat och som i stor utsträckning hämtats från FRID-A-undersökningen framgår att sexuella trakasserier gentemot kvinnor på arbetsplatser inte är någon sällsynt förekommande företeelse. Med sexuella trakasserier avses här alla slags ageranden och attityder med sexuella anspelning vilka får kvinnan att känna sig kränkt, alltifrån exempelvis uttalanden om hennes utseende, stirranden, åtbörder i form av gester, tafsanden och andra medvetna kroppsberöringar till krav på sexuella tjänster förknippade mot hot om olägenheter eller löften om förmåner och t.o.m. påtvingade sexuella tjänster. Av de drygt 2000 kvinnor inom LO- och TCO-kollektivet som besvarade enkäten i FRID-A-undersökningen uppgav anmärkningsvärt många, 348 stycken, att de utsatts för sexuella trakasserier. För kvinnorna inom LO-förbunden uppgick andelen till mellan 13 och 39 procent. Av de kvinnor som uppgav att de utsatts för sexuella trakasserier angav omkring 71 procent att de utsatts för tafsanden och liknande, nästan en tredjedel att de fått förslag om eller krav på sexuella tjänster eller ett sexuellt förhållande och omkring 2 procent att de utsatts för våldtäkt eller försök till våldtäkt. Många av de 348 kvinnorna uppgav att de hade varit utsatta för flera olika former av trakasserier och nästan hälften uppgav att de trakasserats av någon i arbetsledande ställning.

FRID-A-undersökningen har fått kritik för att bygga på ett alltför begränsat statistiskt underlag. Utredningen torde dock ändå ge tillräckligt stöd för att generellt konstatera att sexuella trakasserier förekommer på arbetsplatser i en anmärkningsvärt hög omfattning. Mycket talar också för att det allmänt sett finns brister hos såväl arbetsgivare som arbetstagare när det gäller insikter om problemets innebörd och omfattning. Bl.a. mot bakgrund av resultatet av FRID-A-undersökningen har man i den nya jämställdhetslagen (1991:433), som trädde i kraft den 1 januari 1992, fört in särskilda bestämmelser som tar sikte på just sexuella trakasserier. Dels finns det i 22 § i lagen inskrivet ett uttryckligt förbud för arbetsgivaren att utsätta en arbetstagare för trakasserier på grund av att arbetstagaren har avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält arbetsgivaren för könsdiskriminering; med arbetsgivaren likställs härvid den som i arbetsgivarens ställe har rätt att besluta om arbetstagarens arbetsförhållanden. Dels har arbetsgivaren i 6 § i lagen ålagts en skyldighet att inom ramen för det aktiva jämställdhetsarbetet verka bl.a. för att inte någon arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. I fråga om de överväganden som närmare föregick regleringen hänvisas här till lagens förarbeten (prop. 1990/91:113, AU17, rskr. 288).

De trakasserier som förbundet uppger att C.F. utsatts för från R.F:s sida började i slutet av år 1988 och de övergrepp som S.J. påstås ha begått ägde rum under år 1990. C.F. sade upp sin anställning hos bolaget i augusti 1991 efter det att E.A. per telefon lämnat uppgifter till M. R. om att C.F. varit utsatt för trakasserier. Utredningen visar att det var först i september 1991, sedan C.F. lämnat sin anställning hos bolaget, som hon vände sig till sin fackliga organisation och därmed tog initiativ till att själv berätta för någon som hon inte personligen kände om de påstådda händelserna. Den tid som förflutit från det att R.F:s trakasserier uppges ha börjat och S.J:s övergrepp påstås ha ägt rum fram till dess C.F. tog eget initiativ kan synas lång. Att kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier dröjer med att berätta om sina upplevelser stämmer emellertid överens med de erfarenheter från arbetslivet som N.H. redovisat under förhöret i arbetsdomstolen. Enligt henne drar sig kvinnor i allmänhet för att berätta om vad de utsatts för; framför allt gäller detta grövre handlingar. Det är enligt N.H. även vanligt att kvinnorna går kvar i sin anställning trots vad de utsatts för. Som skäl härför har hon pekat bl.a. på den ekonomiska betydelse anställningen har. Kvinnorna tiger av rädsla för att gå ut i arbetslöshet, de söker undvika mannen och hoppas att trakasserierna skall upphöra om de "låtsas som om det regnar". Enligt N.H. visar en amerikansk undersökning bland kvinnliga bilarbetare att kvinnor som har låg status i hierarkin på arbetsplatsen i högre grad svarar med passivitet än kvinnor högre upp. Undersökningen visar också att ju ensammare kvinnan är på sin arbetsplats desto mer passiv och maktlös känner hon sig.

Den bild som utredningen i målet ger av C.F. och hennes situation på arbetsplatsen överensstämmer i flera avseenden med den beskrivning som N.H. lämnat i fråga om de kvinnor som mer än andra tycks vara utsatta för risken att bli föremål för sexuella trakasserier. Sålunda har C.F. som ung kvinna arbetat i en starkt mansdominerad verkstadsindustri. Med undantag för den allra första delen av anställningstiden var M. R. och hon de enda kvinnorna och hon var också den yngsta arbetstagaren med begränsad arbetslivserfarenhet. Vad som nu har sagts kan dock självklart inte läggas till grund för några slutsatser i frågan huruvida C.F. också utsatts för de enskilda sexuella trakasserier som förbundet har gjort gällande. Hur förbundets talan skall bedömas måste givetvis prövas mot den bevisning som förebringas i målet. Bevisbördan för att det har förekommit sexuella övergrepp och trakasserier i övrigt av sådant slag vilar på förbundet.

De utsagor som C.F. å ena sidan, och S.J och R.F. å andra sidan, lämnat står mot varandra. I allt väsentligt grundar sig utredningen i målet ytterst på vad C.F. själv uppgett. Det finns anledning att här särskilt framhålla att det för ett bifall till käromålet inte är tillräckligt att C.F:s uppgifter allmänt sett framstår som tillförlitliga eller mer tillförlitliga än de utpekade männens. Såvitt avser de påtalade händelserna har med undantag för ett tillfälle inte förebringats bevisning från någon som uppges direkt ha sett vad som skett. Detta är i och för sig inget ovanligt med hänsyn till att handlingar av det aktuella slaget vanligtvis sker i det fördolda. Vad som nu sagts innebär dock inte att det kan bli tal om att efterge det beviskrav som måste gälla. Och detta krav måste ställas högt.

Arbetsdomstolen övergår nu närmast till den del av målet som rör R.F:s påstådda handlingar och övergår därefter till den del som hänför sig till S.J:s uppgivna agerande.

De påstådda trakasserierna från R.F:s sida

Förbundet har i denna del påstått att R.F. sexuellt trakasserat C.F. sedan år 1988 och att trakasserierna pågått ännu år 1991. Förbundet har härvid särskilt påtalat två händelser; den ena uppges ha inträffat den 5 maj 1990 och den andra den 21 april 1991.

C.F:s och R.F:s berättelser

C.F. har uppgett bl.a. följande.

Hon började sin anställning hos bolaget den 2 september 1985 och arbetade först med monteringsarbeten men kom senare att gå över till arbete vid maskinpressarna, att stansa hål m.m. De var då tre stycken anställda som arbetade vid dessa pressar. Arbetet var rörligt; man gick runt och arbetade vid de olika maskinerna. Ibland kunde man sitta ensam vid en maskin utan att någon av de övriga satt vid de intilliggande. Arbetet vid pressarna krävde att maskinen ställdes in inför de uppgifter som skulle utföras. Det krävdes också att en första provdetalj togs fram och godkändes innan arbetet fick påbörjas och den aktuella serien tillverkas. I början var det verkmästaren Å. D. som skulle lämna godkännandet eller, om han inte var där, S.J. som senare även blev den som hon fick vända sig till. År 1989 kom R.F. att överta uppgiften att ställa in maskinpressarna och det var också han som visade henne vilka arbeten hon skulle utföra och vad hon skulle göra. C.F. uppfattade det så att R.F. blev stöddig när han hade fått den nya arbetsuppgiften att ställa maskinerna. Han skrek också ofta till henne när hon kom för att visa upp arbetet eller fråga om något som hörde till det. Hon pratade några gånger med S.J. om detta, men fick inget gensvar.

I slutet av år 1988 började R.F. sexuellt trakassera henne. Mest var det frågan om muntliga trakasserier. Han kom med könsord, pratade om porrfilmer och frågade om hon tittade på sådana, hur många pojkar hon var ute med på helgerna osv. C.F. blev irriterad och frågade "vad fan han menade" med det, men han svarade ingenting utan skrattade bara på ett hånfullt sätt. Trakasserierna fortsatte och blev värre och värre. När hon satt ensam vid maskinen hände det att han kom bakifrån och till en början tog henne utanpå tröjan på brösten och även mellan benen. Eftersom han kom bakifrån och hon var koncentrerad vid sitt arbete och hade hörselskydd på sig mot de bullriga maskinerna märkte hon inte när han kom. Varje gång han kom reste hon på sig och frågade vad fan han höll på med. Hon skrek och var arg och sade till honom att låta bli. Det hände då att han blev mycket aggressiv. Det hände också att han sade att hon var sinnessjuk och skulle in på Beckomberga. Hans trakasserier förekom någon gång varje vecka och pågick ännu år 1991. Varje gång sade hon till och det fick den effekten att hon kunde få vara i fred någon dag, men sedan kom han tillbaka. Hon hoppades för sig själv att trakasserierna skulle sluta. Hon talade med sin bästa väninna B.N. om vad hon var utsatt för, men hade ingen på arbetsplatsen som hon kunde anförtro sig till. Hon hade inget förtroende för M. R, eftersom denna alltid tog S.J:s parti och C.F. trodde att M. R skulle göra det också om hon berättade om vad R.F. gjorde.

Beträffande de Särskilt påtalade händelserna den 5 maj 1990 och den 21 april 1991 har C.F. uppgett bl.a. följande.

Lördagen den 5 maj 1990 arbetade hon över på S.J:s begäran. Förutom hon själv var S.J, R.F. och en bror till S.J. Å. J. på arbetet. På lunchen for S.J. och Å. J. iväg och C.F. och R.F. var ensamma kvar. När C.F. kom upp i lunchrummet upptäckte hon att denne stod där. Han var vänd mot en dörr och hon tänkte inte mycket på saken. Så vände sig R.F. om och C.F. såg då att han hade dragit ner dragkedjan på den overall han bar, dragit ner kalsongerna och blottade sin penis. C.F. tänkte gå därifrån, men R.F. tog tag i henne bakifrån i midjan och ville att hon skulle onanera åt honom. Hon lyckades slita sig därifrån, sprang nerför trapporna och satte sig vid en av maskinpressarna och började arbeta. R.F. kom efter. Han tog av sig overallen så att den åkte ner på golvet vid hans fötter, drog ner kalsongerna, tog hennes högra hand i ett stadigt grepp och ville åter att hon skulle onanera åt honom. Hon kom åt hans penis, men lyckades slita sig och sprang därifrån.

Den 25 april 1991 satt hon under arbetstid och arbetade vid pressarna. Hon tyckte belysningen var dålig när hon skulle kontrollmäta ett arbete och reste sig därför upp och gick en bit från maskinen. När hon stod och mätte kom R.F. bakifrån, tog ena handen innanför tröjan på hennes bröst och klämde på dem. Den andra handen förde han ner innanför hennes byxlinning samtidigt som han tryckte sig hårt mot henne såväl upptill som nertill och gjorde samlagsrörelser. Denna händelse var speciell jämförd med de andra tillfällen, såväl före som efter detta tillfälle, då han trakasserade henne. Vid detta tillfälle stod de så tätt att hon kände hans penis genom kläderna.

R.F. har förnekat att han trakasserat C.F. Han har uppgett bl.a följande.

Han började arbeta hos bolaget några månader innan C.F. anställdes. Efter en tid började han arbeta som uppsättare av maskinerna och han fick då mer kontakt med C.F. Hon hade en otrolig snabbhet i monotona arbeten, men när hon skulle utföra arbeten som krävde noggrannhet kunde hon bli osäker. Många gånger visade hon irritation och ilska utan anledning och deras relationer blev ganska svåra. Det var ibland omöjligt att prata med henne. Besvären var så stora att han vid två tillfällen övervägde att sluta sin anställning. För att söka överbrygga motsättningarna mellan dem bjöd han i början av december 1990 C.F. på lunch i Jakobsberg, där han bodde, och därefter gick de hem till honom. De satt och pratade vänskapligt fram till 23-tiden om arbetet och han hade förhoppningen att förhållandena på arbetsplatsen skulle förbättras. C.F. var hemma hos honom även efter semestern 1991. Hon ville då tala med honom om vilka reaktionerna var på arbetsplatsen sedan det blivit känt att E.A. hade ringt till M. R. och berättat att S.J. skulle ha våldtagit C.F. flera gånger. Det var först i januari 1992 som R.F. fick höra att C.F. anklagade honom för sexuella trakasserier. Anklagelserna är påhittade. Han misstänker någon slag intrig och att det är E.A. som ligger bakom. Det är också konstigt, om C.F. skulle ha arbetat ensam vid en maskinpress den 5 maj 1990. Detta fick man av säkerhetsskäl inte göra, eftersom arbetet var ganska farligt. Han minns inget från den 25 april 1991. - Alla på arbetsplatsen tyckte att C.F. var speciell. Hon var den enda flickan där och hon utförde ett hårt arbete. De anställda såg henne som modig och alla klappade och kramade om henne. Han har tillsammans med några andra arbetskamrater varit hemma hos henne när hon hade inflyttningskalas i sin nya lägenhet. Han tror att festen ägde rum i början av år 1990, men han minns inte med bestämdhet.

Utredningen i övrigt och arbetsdomstolens överväganden

Såväl B.N. och E.A. har uppgett att C.F. för dem berättat om att hon utsatts för sexuella trakasserier från R.F:s sida och särskilt om de uppgivna händelserna i maj 1990 och april 1991.

B.N. har berättat att C.F. och hon är bästa väninnor sedan de båda gick i högstadiet i samma skola. I slutet av år 1983 flyttade B.N. till Kramfors och hon och C.F. kom att fortsätta upprätthålla kontakten per telefon och genom att åka och hälsa på varandra. Enligt B.N. berättade C.F. tidigt om R.F:s trakasserier och anförtrodde sig fortlöpande åt henne om vad som hände. C.F. berättade att R.F. - trots att hon försökte mota bort honom och sade att hon inte ville vare med - varje vecka tafsade på henne och sade att han ville knulla med henne. B.N. har i övrigt berättat i huvudsak vad C.F. uppgett under sitt förhör om händelsen i början av maj 1990 uppe i matsalen och om händelsen i april 1991 vid maskinpressen.

Enligt vad E.A. uppgett fick han först i september 1990, när han var på besök på arbetsplatsen, höra av C.F. att R.F. varit närgången mot henne. Hon nämnde då inte närmare vad som hänt och tiden medgav inte heller att han pratade närmare med henne. Sedan han återkommit från semestern tog han i slutet av november samma år upp ämnet. Hon var ovillig att prata men berättade om en händelse i maj 1990. E.A:s återgivande av de uppgifter C.F. då lämnade överensstämmer i huvuddrag med dem hon lämnat vid huvudförhandlingen. Enligt E.A. blev han vid det sistnämnda tillfället mycket upprörd över vad han fick höra och ville att C.F. skulle informera S.J. men detta motsatte hon sig bestämt under hänvisning till att denne "var mycket värre".

Även I.D. har lämnat vittnesmål till stöd för förbundets talan. Enligt I.D. kontaktade C.F. förbundets avdelning i september 1991. C.F. var då samlad och berättade bl.a. om de i målet aktuella händelserna.

Från bolagets sida har man ifrågasatt de uppgifter C.F. lämnat under förhöret bl.a. på den grunden att hon enligt bolaget skall ha varit hemma hos R.F. vid två tillfällen och även bjudit hem honom till sig - ett handlande som man menar är oförenligt med vad en kvinna skulle ha gjort som utsatts för sexuella trakasserier av mannen i fråga.

C.F. har under förhöret förnekat att hon någonsin varit i R.F:s lägenhet, men vitsordat att R.F. varit hemma på inflyttningskalas i hennes lägenhet i slutet av år 1989 när hon bjöd in också andra arbetskamrater. Visserligen har E. B. i sitt vittnesmål uppgett att han i början av augusti 1991 såg C.F. och R.F. tillsammans komma från det hus i Jakobsberg i vilket R.F. bodde. Enligt E. B. kände han igen C.F. eftersom han tidigare sett henne på pendeltåget då hon suttit och pratat med R.F. Arbetsdomstolen anser dock att det inte kan uteslutas att E. B. som uppenbarligen såg R.F. med sällskap endast under en kort stund, kan ha misstagit sig. Oavsett hur det förhåller sig härmed anser arbetsdomstolen att det får anses ha begränsad betydelse om C.F. då setts tillsammans med R.F. I frågan huruvida C.F. vid detta eller något annat tillfälle varit hemma hos R.F. står uppgift mot uppgift, där den ena uppgiften inte kan ges företräde framför den andra. Någon säker slutsats kan därför inte dras i denna fråga.

Bolaget har i övrigt till stöd för sitt bestridande av förbundets talan i denna del åberopat, förutom vad S.J. uppgett, vittnesutsagor av J.-E.B. Å.D. W.L. Y.N. och M. R. som samtliga arbetade hos bolaget under den aktuella tiden. Samtliga vittnen har uppgett att de då över huvud taget inte sett några sexuella trakasserier förekomma på arbetsplatsen. Enligt S.J. har inte heller han sett eller hört något förrän i augusti 1991, då M. R. uppgav för honom att E.A. ringt och berättat vad förbundet nu lagt till grund för sin talan.

Enligt vad S.J. uppgett var det inte bara han, C.F. R.F. och hans bror Å. J. som arbetade över den 5 maj 1990. Även R. J. som också var anställd hos bolaget, arbetade över den dagen. R. J. har i sitt vittnesmål uppgett att han arbetade över många lördagar, men att han inte minns något från den 5 maj. Enligt S.J. var C.F. R.F. och R. J. kvar på arbetet när han och Å. J. lämnade bolaget vid lunchtiden och de tre stod och arbetade tillsammans när de två återkom för att arbeta. S.J. har uppgett också att E.A. denna dag kom vid 14-tiden till bolaget med en flaska vin och en sak som skulle lagas och att denne gick kl. 15.15.

E. A har förklarat sig inte ha något minne av detta. Däremot har E.A. uppgett följande. Han arbetade hos bolaget den 25 och 26 april 1991. Den 25 april arbetade han vid excenterpressarna, som ligger i en annan avdelning av lokalerna än den där maskinpressarna fanns. Vid ett tillfälle skulle han gå och hämta ett verktyg i verktygsförrådet och passerade då utanför den del av lokalerna där C.F. då arbetade. Han fick därvid se C.F. och R.F. stå i gången mellan maskinpressarna. R.F. höll fast C.F. Han hade vänster hand om hennes bröst och "juckade" samtidigt som han arbetade hårt med högerhanden. E.A. stannade kvar någon halv minut, men vågade inte gå fram eftersom han var rädd för att i så fall bli anfallen av R.F. Han visste sedan tidigare att R.F. kunde kasta saker omkring sig. E.A. drog sig baklänges därifrån. Han såg inte till S.J. vid detta tillfälle och nämnde inte heller senare något om vad han sett för denne. När E.A. efter fem minuter åter hörde maskinpressarna slå gick han in till C.F. och berättade vad han sett. C.F. svarade då "Tror Du mig nu?".

Den händelse som E.A. redovisat från den 25 april 1991 har gett intryck av att bygga på egna iakttagelser. Från arbetsgivarsidan har visserligen framhållits som svårförståeligt att inte E.A. informerade S.J. om vad han sett denna dag eller vad han tidigare hört C.F. berätta i fråga om R.F:s trakasserier. Arbetsdomstolen finner emellertid inte anledning betvivla C.F:s och E.A:s samstämmiga uppgifter att C.F. såväl i november 1990 som senare sagt till E.A. att hon inte ville att denne skulle berätta för S.J. om de trakasserier hon utsatts för. Mot denna bakgrund ter sig E.A:s tystnad förklarlig.

Sammantaget finner arbetsdomstolen genom C.F:s och E.A:s uppgifter visat att R.F. trakasserat C.F. på det sätt som hon uppgett. Vad gäller de övriga tillfällen som R.F:s påstås ha trakasserat C.F. finns förutom dennes och C.F:s uppgifter endast indirekt bevisning i form av vittnesmål från dem som hört talas om trakasserierna. Det förhållandet att de personer som hörts på bolagets begäran förklarat att de varken sett eller hört talas om några sexuella trakasserier på arbetsplatsen finner domstolen inte ha någon avgörande betydelse. Sexuella trakasserier sker normalt i det fördolda. Härtill kommer, som också N.H. redogjort för, att det är en vanlig reaktion på en arbetsplats, att arbetskamraterna medvetet eller omedvetet inte noterar eller inte vill bli uppmärksammade på vad som sker i sådana sammanhang.

M. R. har berättat att E.A. i början av augusti 1991 ringde till henne och berättade att C.F. för honom talat om att hon vid skilda tidpunkter varit utsatt för sexuella trakasserier från R.F:s och S.J:s sida. Enligt vad såväl S.J. som M. R. uppgett bekräftade C.F. vid det sammanträffande på kontoret som de båda hade med henne dagen därpå att uppgifterna såvitt avsåg R.F. var riktiga, medan hon förnekade att S.J. förgripit sig mot henne. Vid detta tillfälle hade C.F. såvitt utredningen visar ännu inte bestämt sig för att säga upp sig och inte heller hade hon vänt sig till sin fackliga organisation eller till polisen med anmälan om sexuella trakasserier. Å. D. har berättat om ett telefonsamtal som han hade med C.F. någon månad efter det att hon hade slutat sin anställning. Enligt honom sade C.F. att hon tyckte att han borde veta varför hon slutat och berättade att R.F. och S.J. "varit fräcka" mot henne; det hade "varit frågan om sex", men C.F. hade inte blivit tvingad till något; det hade inte varit frågan om några fullbordade samlag.

C.F:s uppgifter att hon under flera års tid trakasserats sexuellt av R.F. först i ord och senare i handling vinner stöd i B.N:s vittnesmål om de uppgifter härom som hon fortlöpande fick av C.F. C.F. har hållit fast sina uppgifter att hon vid flera tillfällen utsatts för trakasserier från R.F:s sida vid det samtal hon hade bl.a. med M. R. på bolagets kontor i augusti och senare vid sina kontakter med I.D. Arbetsdomstolen finner inte anledning ifrågasätta C.F:s uppgifter att trakasserierna pågått under flera år och att de pågick ännu under år 1991. Såvitt avser den särskilda händelsen den 5 maj 1990 finner arbetsdomstolen inte nödvändigt att närmare pröva detaljerna i vad som påstås ha hänt. Utredningen i målet får nämligen under alla förhållanden anses visat att C.F. på sin arbetsplats utsatts för sådana otillbörliga uttalanden och närmanden av R.F. som C.F. inte behövt tåla. Arbetsdomstolen återkommer i det följande till vilken betydelse dessa trakasserier haft för C.F:s beslut att lämna sin anställning och bolagets ansvar härför.

Arbetsdomstolen övergår nu till att pröva de övergrepp som S.J. uppges ha gjort sig skyldig till.

De påstådda övergreppen från S.J:s sida

Förbundet har, som redan sagts, i denna del lagt bolaget till last att S.J. dels vid två tillfällen, den 10 april och den 19 juni 1990, tvingat C.F. till samlag, dels vid två tillfällen i november 1990 tvingat henne till s.k. oralt sex.

C.F. har under förhöret även i denna del i allt väsentligt, men mer detaljerat, berättat i överensstämmelse med vad förbundet lagt till grund för sin talan i målet. S.J. har förnekat vad C.F. lagt honom till last och i sin utsaga anslutit sig till vad bolaget anfört till stöd för sin talan. Även i denna del står alltså uppgift mot uppgift från de berörda personerna.

Arbetsdomstolen tar i det följande upp de påstådda övergreppen i den tidsföljd de uppges ha ägt rum.

Den 10 april 1990

Förbundet har påstått att S.J. denna dag efter den ordinarie arbetstidens slut tvingat C.F. till samlag i herrarnas omklädningsrum.

Såväl B.N. som E.A. liksom I.D. har i sina vittnesmål uppgett att C.F. berättat för dem att hon blivit våldtagen i omklädningsrummet av S.J. Enligt B.N. fick hon höra detta under skärtorsdagen 1990, när C.F. kom upp till henne på besök. C.F. sade då att händelsen inträffat kort före påsk. Enligt E.A. fick han höra om övergreppet vid det nyssnämnda samtal som han hade med C.F. i slutet av november 1990.

E. A har närmare uppgett bl.a. följande. I september 1990 berättade C.F. för honom att hon avsåg att sluta sin anställning hos bolaget. Eftersom han ansåg att hon var en duktig arbetstagare blev han förvånad och frågade henne om orsaken. Hon berättade då att hon utsatts för sexuella närmanden från R.F. sida, men gick inte närmare in på vad det varit frågan om. E.A. skulle själv resa på semester och de kom inte att tala närmare om vad som hänt. När E.A. återkom i slutet av november 1990 frågade han C.F. vad som hade hänt. Hon berättade då om den händelse som hade inträffat i maj 1990, då hon utsatts för sexuella trakasserier från R.F:s sida. E.A. reagerade starkt på hennes berättelse och sade att de skulle gå in till S.J. och berätta. "Nej, nej", svarade då C.F. "Han är mycket värre". E.A. hade vid detta tillfälle ont om tid och C.F. ville inte berätta något mera. E.A. fick dock hennes telefonnummer och samma kväll ringde han upp henne. Hon berättade då att hon utsatts för en våldtäkt av S.J. på golvet i omklädningsrummet kvällen innan denne for till Portugal på semester. Något datum uppgav hon dock inte. Hon berättade närmare om vad som hade hänt, grät och var rädd.

B.N:s och E.A:s vittnesutsagor om vad C.F. närmare uppgett om händelsen i omklädningsrummet överensstämmer med den berättelse C.F. själv lämnat vid huvudförhandlingen.

Bolaget har bl.a. pekat på att C.F. från början uppgav att övergreppet skulle ha skett på kvällen den 11 april - något som för övrigt också hävdades i förbundets stämningsansökan - och till stöd härför hänvisat till anteckningar för den 11 april som C.F. fört in i en almanacka från år 1990. Enligt bolaget ändrade C.F. sina uppgifter först efter det att hon ställdes inför massiv bevisning som styrkte att S.J. då var i Portugal på semester, något som är ostridigt i målet. Vidare har S.J. uppgett att han efter ordinarie arbetstids slut den 10 april, som var dagen innan han for till Portugal, satt och samtalade bl.a. med R. J. om arbetet hos bolaget under hans frånvaro. Enligt vad S.J. uppgett och R. J. bekräftat i sitt vittnesmål var R. J. den som svarade för verksamheten i bolaget under S.J:s semester. S.J. har uppgett också att han efter samtalets slut skjutsade hem R. J. eftersom dennes bil var på reparation.

Det är ostridigt i målet att förbundet vid den centrala förhandling som hölls den 10 december 1991 påstod att C.F. utsatts för sexuella trakasserier av S.J bl.a. den 11 april 1990. R.M.H. som deltog i förhandlingen på förbundets sida, har uppgett att man från förbundets sida också hade uppfattat C.F:s uppgifter så, men att C.F. så snart hon fått se uppgifterna i protokollet från förhandlingen tog kontakt med R.M.H. och uppgav att dagen för övergreppet rätteligen var den 10 april. Enligt R.M.H. ändrade därför förbundet genom ett tillägg till protokollet dagen för övergreppet till den 10 april. Att förbundet även i sin stämningsansökan angett den 11 april har förklarats med att detta varit ett misstag. Bolaget har bekräftat att ett tillägg gjordes till protokollet av det innehåll som R.M.H. uppgett.

Det är också ostridigt att det hos bolaget under den aktuella tiden förekom två slags arbetstidskort för de anställda. Den ena typen användes för registrering av arbetad tid under ordinarie arbetstid och övertid och den andra typen användes för registrering av inarbetad tid för kompensationsledighet. Enligt vad S.J. uppgett hade bolaget den 2 februari 1991 inbrott, varvid åtskilliga handlingar rörande bolaget försvann. Bl.a. stals arbetstidskort för år 1989 och för januari och februari 1990 jämte S.J:s dagbok för år 1990 i vilken fanns anteckningar till stöd för hans minne. De för målet relevanta korten har dock enligt S.J överlämnats till förbundet. De stämpelkort för ordinarie arbetstid och övertid och som upptar arbetad tid den 10 april har såvitt gäller C.F. R.F. och R. J. företetts i målet. På korten har för C.F. registrerats utstämpling kl. 17.50, för R.F. kl. 16.56 och för R. J. kl. 17.39. Parterna är ense om att stämpelklockan denna dag ännu inte hade ställts om till sommartid, varför tiden är registrerad med en tid som ligger en timme tidigare än den verkliga. C.F. har under förhöret uppgett att hon inte stämplade ut när hon lämnade arbetsplatsen efter S.J:s övergrepp.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Förbundet har gjort gällande att S.J. utsatt C.F. för ett sexuellt övergrepp den 10 april 1990 efter arbetstidens slut. Domstolen har därför att inrikta sin prövning på vad som skett den kvällen. Det kan givetvis inte i och för sig uteslutas att den som blivit utsatt för ett övergrepp av så allvarlig art som förbundet i denna del gjort gällande och som först närmare ett och ett halvt år efter det att händelsen inträffade berättat om händelsen för sin fackliga organisation av misstag kan ha uppgett eller uppfattats ha uppgett ett datum som är felaktigt och att felaktigt datum av misstag kommit att tas in i stämningsansökan. I detta fall tillkommer dock att det datum, den 11 april, som ursprungligen angetts som den dag då övergreppet skulle ha ägt rum enligt en i målet företedd kopia finns antecknad i det som C.F. uppgett vara hennes "andra" almanacka. I fråga om denna anteckning har C.F. uppgett att hon fört över den från sin "originalalmanacka", som förkommit i samband med en flyttning. C.F. har inte lämnat någon närmare uppgift om när anteckningarna i de båda almanackorna gjorts eller förklaring till att hon under viss tid parallellt fört anteckningar i två almanackor. Visserligen har C.F. som stöd för att ett övergrepp skulle ha skett den 10 april uppgett att det ägde rum kvällen innan S.J. for till Portugal och att hon arbetade över denna kväll på S.J:s begäran för att få ett arbete klart som skulle levereras på förmiddagen samma dag denne for på semester. Häremot står emellertid S.J:s uppgifter att han denna kväll var tillsammans med R. J. Denne har förklarat att han inte säkert minns om det var kvällen den 10 april eller två-tre dagar dessförinnan som han samtalade med S.J. om arbetsuppgifterna under dennes semester. Men har han också förklarat, han anser det mest sannolikt att mötet ägde rum den 10 april, eftersom det måste ha varit en fördel för honom att få information från S.J. så nära inpå dennes avresa som möjligt. Han har också uppgett att samtalet med S.J. varade "någon dryg timme". Sett till de företedda stämpelkorten svarar denna uppgift väl mot den utstämplingstid som finns registrerad på R. J. arbetstidskort denna dag.

Utredningen såvitt gäller det påstådda övergreppet den 10 april innehåller sålunda oklara moment. Bolagets uppgifter vinner visst stöd i R. J. vittnesmål. Det förhållandet att R. J. förklarat sig inte kunna minnas om han kvällen den 10 april blev skjutsad hem av S.J. kan mot bakgrund av den förhållandevis långa tid som förflutit sedan dess inte anses förringa vad S.J. i övrigt uppgett. Och även om S.J. skulle ha stannat kvar på arbetsplatsen den 10 april efter samtalet med R. J. och själv ha stämplat ut arbetstiden på C.F:s arbetstidskort, talar den på hennes kort registrerade tiden, kl. 17.50 (d.v.s. rätteligen 18.50), jämförd med den som noterats på R. J. kort, kl. 17.39 (d.v.s. rätteligen 18.39), mot att S.J. under denna mellantid skulle ha hunnit både duscha och våldta C.F. Även de anteckningar som C.F. har gjort i sin almanacka bidrar till oklarheten. B.N. har i sitt vittnesmål inte uttalat sig om just vilken dag övergreppet skulle ha skett och E.A. som uppgett att C.F. talat om dagen innan S.J. for på semester, hänför sig till vad han säger sig ha hört C.F. berätta sju månader efter det att övergreppet skall ha ägt rum. Beaktas måste också de tidigare redovisade utsagorna av M. R. och Å. D. om vad C.F. uppgett vid samtalet på bolagets kontor i augusti respektive telefonsamtalet i september 1991, nämligen att C.F. förnekat att S.J. skulle ha förgripit sig mot henne respektive att hon utsatts för något påtvingat samlag. Visserligen står häremot att C.F. förnekat att hon vid besöket på kontoret uttalat sig så som M. R. uppgett. Enligt C.F. besvarade hon S.J:s fråga om det var riktigt att han utsatt henne för övergrepp så att han själv kände till vad som hänt. Även om C.F. vid sammankomsten på kontoret eller vid det senare telefonsamtalet med Å. D. kan ha haft skäl för att inte vilja utåt bekräfta vad som hänt, kommer arbetsdomstolen till den slutsatsen att förbundet inte genom den förebragta utredningen visat att S.J. gjort sig skyldig till det påstådda övergreppet den 10 april.

Den 19 juni 1990

Förbundet har påstått att S.J. denna dag efter ordinarie arbetstids slut på bolagets kontor åter tvingat C.F. till samlag.

C.F. har i denna del uppgett att hon denna dag, som var en tisdag, arbetade in ledighet till midsommaren. Efter den ordinarie arbetstidens slut stämplade hon ut på sitt ordinarie arbetstidskort och stämplade in på det särskilda kort som används vid inarbetning för kompensationsledighet. Även R. J. var där ett tag på kvällen och skar plåt. C.F. har vidare närmare redogjort för den våldtäkt som hon enligt förbundet utsatts för på kontoret. Efter våldtäkten lämnade hon arbetsplatsen, stämplade ut och for hem. Hon mådde mycket dåligt vid hemkomsten och ringde inte till någon samma kväll för att berätta vad som hänt. Onsdagen den 20 juni gick hon till arbetet och dagen därefter for hon till B.N. i Kramfors, för vilken hon på lördagen berättade om vad som inträffat.

S. J, som förnekat även detta övergrepp, har uppgett bl.a. följande. Det var ingen som arbetade in tid för kompensationsledighet denna kväll och någon "klämdag" att arbeta in till midsommar förekom inte. För övrigt förekom inarbetning av arbetstid endast om samtliga anställda ställde upp. Av stämpelkorten framgår att R. J var på arbetet endast mellan kl. 7.027.22. Denne hade slutat sin anställning hos bolaget vid denna tid och var denna morgon bara tillfälligt uppe hos bolaget och lämnade tillbaka sin nycklar. C.F. stämplade enligt arbetstidskortet ut vid den ordinarie arbetstidens slut kl. 16.00 och R.F. kl. 17.21.

B.N. har i sitt vittnesmål berättat att C.F. kom till henne någon dag före midsommarafton 1990. Enligt B.N. berättade C.F. att hon återigen hade blivit våldtagen av S.J. denna gång på kontoret. Händelsen hade troligen inträffat kort tid före midsommar. C.F. var vid detta tillfälle mycket ledsen och hade svårt att berätta vad som hade hänt.

Även E.A. har uppgett att han hört C.F. berätta om detta övergrepp och därvid berättat bl.a. följande. Efter det att han i slutet av november 1990 talat med C.F. om händelsen i omklädningsrummet i april samma år hade han ett telefonsamtal med henne i januari 1991. C.F. berättade då om "en ruskig grej" som hade inträffat på S.J:s kontor. När hon kommit dit för att få en detalj godkänd hade S.J. på sätt som E.A. närmare berättat om "varit på henne igen".

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Visserligen kan C.F:s påstående att hon var kvar på arbetet denna dag för att arbeta in ledighet till midsommar anses vinna visst stöd i B.N:s uppgifter att C.F. kom till henne någon dag före midsommarafton, d.v.s. närmast torde vara fråga om torsdagen före midsommarafton, en dag som inte utgjorde någon helgdag och som C.F. därför kan ha haft skäl att arbeta in ledighet inför. Av de företedda arbetstidskorten framgår att C.F:s uppgifter att hon var ensam på arbetet denna kväll så till vida är missvisande att R.F. i vart fall var kvar nästan en och en halv timme efter den ordinarie arbetstidens slut. Mot C.F:s uppgifter att hon ensam stannade kvar för att arbeta in kommande ledighet står vad såväl S.J. som C.F:s arbetskamrater uppgett i sina vittnesmål, nämligen att de anställda av säkerhetsskäl inte fick arbeta ensamma vid maskinpressarna. Även om det funnits regler med detta innehåll kan det dock givetvis förekomma brott mot reglerna. Uppgifterna som sådana om förbud mot ensamarbete försvagar dock C.F:s uppgifter om att hon var den enda arbetstagaren på plats när hon gick till kontoret, där S.J. befann sig, för att få en detalj godkänd för fortsatt arbete. Till detta kommer S.J:s uppgifter att de anställda fick arbeta in tid för kompensationsledighet endast om alla ställde upp. C.F. har påstått att R. J. fanns en stund i lokalerna denna kväll. Denne har i sitt vittnesmål uppgett att han den aktuella dagen redan hade slutat sin anställning hos bolaget och att han inte har något minne av om han var hos bolaget samma kväll. Om S.J:s uppgifter är riktiga att R. J. lämnade nycklarna till bolaget på morgonen samma dag - en uppgift som det inte finns anledning att ifrågasätta mot bakgrund av att denne enligt det förebragta arbetstidskortet var registrerad för en närvaro endast 20 minuter tidigt samma morgon - talar detta ytterligare emot att R. J. var där på kvällen.

Vid en samlad bedömning av vad som nu antecknats och utredningen i övrigt finner arbetsdomstolen att förbundet inte heller såvitt avser detta tillfälle visat att C.F. utsatts för ett sexuellt övergrepp.

Den 7 och 14 november 1990

Vad avser förbundets talan såvitt den grundar sig på övergrepp från S.J:s sida återstår att pröva de båda övergrepp som uppges ha ägt rum på kvällen den 7 respektive den 14 november 1990. Enligt förbundet tvingade S.J. dessa kvällar C.F. till s.k. oralt sex.

C.F. har även i fråga om dessa båda dagar uppgett att hon arbetade kvar på arbetsplatsen efter arbetstidens slut för att arbeta in kommande ledighet, dessa gånger inför jul och nyår. Beträffande de påstådda övergreppen har hon lämnat en berättelse i överensstämmelse med vad förbundet lagt till grund för sin talan, dock med närmare detaljer kring övergreppen som sådana. Bl.a. har hon uppgett följande.

Den 7 november hade M. R. semester och samma dag var C.F. - som hon minns det - på en hälsokontroll. Hon är därför "tvärsäker" på att det ena övergreppet skedde denna dag. Hon arbetade då ensam efter den ordinarie arbetstidens slut och blev åter tvungen att uppsöka S.J. på kontoret för att få en detalj godkänd. Efter övergreppet lämnade hon arbetsplatsen utan att stämpla ut. En i allt väsentligt likadan händelse inträffade den 14 november. Innan hon gick upp till S.J. på kontoret hade hon dock bett R.F. som också arbetade denna kväll, att gå upp med detaljen, men denne hade inte velat hjälpa henne med detta. R.F. var ännu kvar på arbetet när hon kom tillbaka från kontoret. Denne hade då gått in i omklädningsrummet.

B.N. har i sitt vittnesmål övergripande återgett det huvudsakliga innehållet i C.F:s berättelse och tillagt att hon hört om de båda händelserna såväl vid telefonsamtal från C.F. i början respektive mitten av november som under jul- och nyårshelgen, då C.F. var hemma hos B.N. på besök. Enligt B.N. var C.F. vid detta besök mycket nedstämd och de två pratade mycket om vad som hänt.

E. A har berättat att han först i juni 1991 fick höra talas om de båda händelserna i november 1990. C.F. hade i juni 1991 blivit skadad i arbetet och han körde därför hem henne i sin bil. Han hade tidigare sökt få henne att berätta vad som hänt henne och tog nu åter upp denna fråga. E.A:s uppgifter om vad han då fick höra överensstämmer i sina huvuddrag med dem C.F. lämnat under förhöret i domstolen.

S. J. har förnekat även dessa påstådda övergrepp. Han har berättat bl.a. följande.

Den 7 november var endast Y. N. kvar efter den ordinarie arbetstidens slut. Han stämplade enligt arbetstidskortet ut kl. 16.15. Dessförinnan hade C.F. stämplat ut kl. 16.11. Denna dag var S.J:s bror, B. J. på besök hos bolaget. Denne var hela dagen på arbetsplatsen och när arbetet var slut för dagen lämnade S.J. och brodern tillsammans bolagets lokaler för att i var sin bil åka hem till S.J:s bostad i Upplands Väsby. Den 14 november stämplade C.F. ut kl. 16.01 och R.F. kl. 17.43. M. R. kl. 17.06 och Y. N. kl. 16.16. Han minns inget närmare från denna kväll.

B. J. har i sitt vittnesmål bekräftat de uppgifter S.J. lämnat om hans närvaro på arbetsplatsen den 7 november och om den gemensamma avfärden från arbetet på kvällen. B. J. har berättat bl.a. följande. Han bor i Kristinehamn och utför legoarbeten för bolaget. Av detta skäl är han uppe på besök hos bolaget fyra-fem gånger per år, då han levererar färdiga produkter, men det förekommer också att han passar på att då själv utföra en del arbeten i bolagets lokaler. Denna höst var han uppe hos bolaget även i oktober och december. Enligt körjournalen var han hos bolaget den 7 och 8 november. Han kom omkring kvart över åtta på morgonen och S.J. och han träffades då och då under dagen. Vid 16-tiden var han klar och var då inne hos sin bror och vid 17-tiden for de samtidigt i var sin bil ifrån bolagets lokaler, eftersom han i vanlig ordning skulle övernatta hemma hos S.J. i Upplands Väsby. På vägen dit körde han fel, men var ändå framme i Upplands Väsby omkring kl. 17.55.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Även om det finns ett visst utrymme för att B. J - som förbundet också framhållit - kan ha sammanblandat besöket den 7 och 8 november hos bolaget med något av de två övriga nämnda resorna till Stockholm hösten 1990 anser arbetsdomstolen att vittnesmålet ger skäl att starkt ifrågasätta C.F:s uppgifter om att hon den 7 november utsatts för ett sexuellt övergrepp av S.J. Såvitt gäller såväl denna händelse som det påstådda övergreppet den 14 november har C.F. och S.J. lämnat oförenliga berättelser. Mot de andrahandsuppgifter som B.N. och E.A. lämnat står M.R:s och Å.D:s tidigare redovisade vittnesmål. Med beaktande av den förebragta utredningen kommer arbetsdomstolen sammanfattningsvis fram till den slutsatsen att förbundet inte heller såvitt avser dessa uppgivna tillfällen visat att S.J. gjort sig skyldig till sexuella övergrepp gentemot C.F.

Förbundets skadeståndsyrkanden

Av vad som nyss sagts följer att förbundets skadeståndsyrkanden såvitt de grundar sig på att S.J. skulle ha förgripit sig mot C.F. inte kan bifallas. Arbetsdomstolen går nu över till att pröva förbundets skadeståndsyrkanden såvitt de grundar sig på R.F:s trakasserier och bolagets åtgärder i anslutning till att C.F:s uppgifter härom blev kända och hennes efterföljande beslut att sluta sin anställning.

Enligt förbundet har bolaget agerat i uppenbar strid mot god sed på arbetsmarknaden genom att inte vidta några åtgärder sedan bolaget genom S.J. den 7 augusti 1991 fick kännedom om E.A:s telefonsamtal till M. R. i vilket denne bl.a. berättade om att C.F. utsatts för sexuella trakasserier av R.F. Förbundet har i första hand gjort gällande att det är fråga om en s.k. provocerad uppsägning eller en uppsägning som kan läggas bolaget till last och yrkat allmänt och ekonomiskt skadestånd till C.F. för brott mot anställningsskyddslagen eller grunderna för denna. Vidare har förbundet yrkat allmänt skadestånd till henne och för egen del för brott mot verkstadsavtalet. Förbundet har i andra hand hävdat att C.F. på grund av bolagets bristande agerande haft rätt att häva anställningsavtalet och på denna grund yrkat ekonomiskt skadestånd till henne.

Bolaget har bestritt skadeståndsskyldighet. Bolagets inställning får förstås så att bolaget inte kan läggas till last att C.F. slutade sin anställning, eftersom bolaget hade ett samtal med henne så snart uppgifterna om R.F:s trakasserier blivit kända och hon sade upp sig redan en vecka därefter. Bolaget har även uppgett att S.J. tog upp påståendena om trakasserier med R.F. men att denne förnekade att uppgifterna var sanna.

Arbetsdomstolen vill inledningsvis framhålla att en grundläggande utgångspunkt för domstolens prövning är att sexuella trakasserier på arbetsplatser inte kan accepteras. Som redan nämnts har också lagstiftaren i den nya jämställdhetslagen särskilt uppmärksammat problemen kring sexuella trakasserier och ålagt arbetsgivarna en skyldighet att förebygga och motverka sådana ageranden. Att en arbetstagare inte skall behöva tåla närmanden i form av ovälkomna och omotiverade beröringar med sexuell anstrykning eller otillbörliga åtgärder och yttranden av sådan natur har också före den nya lagens ikraftträdande uttalats av arbetsdomstolen (AD 1987 nr 98 och 1991 nr 65). Självklart gäller detta i än högre grad trakasserier av allvarligare slag.

Förbundet har i första hand påstått att C.F:s uppsägning skall jämställas med en uppsägning gjord av bolaget. Domstolen har i sin praxis med stöd av uttalanden i förarbetena till den äldre anställningsskyddslagen (prop. 1973:129 s. 129), som i dessa delar alltjämt har giltighet, i flera fall ansett sig kunna konstatera att en uppsägning från arbetstagares sida kan jämställas med en uppsägning från arbetsgivarens sida och även att en arbetstagares frånträdande av en anställning kan jämställas med ett avskedande. För att arbetsgivaren i dessa fall skall kunna åläggas skadeståndsskyldighet har krävts att arbetstagarens åtgärd skall ha föranletts av arbetsgivaren och att arbetsgivaren därvid handlat på ett sätt som inte överensstämmer med god sed på arbetsmarknaden eller som annars måste anses otillbörligt. Det har däremot inte krävts att arbetsgivaren direkt syftat till att förmå arbetstagaren att lämna sin anställning. Det har för att arbetstagarens åtgärd skall jämställas med en arbetsgivarens åtgärd ansetts tillräckligt att arbetsgivaren insett att han genom sitt handlande framkallat en svår situation för arbetstagaren och därmed en risk för att arbetstagaren skall finna för gott att lämna sin anställning (se t.ex. AD 1991 nr 65).

Utredningen i målet visar att S.J. den 7 augusti 1991 genom M. R. fick underrättelse om innehållet i E.A:s telefonsamtal till henne kvällen innan och att C.F. den 7 augusti vid ett möte på bolagets kontor inför S.J. och M. R. bekräftade att hon utsatts för sexuella trakasserier av R.F. Så mycket får anses stå klart att det vid detta tillfälle talades i vart fall om händelserna i maj 1990 och april 1991.

S. J. har uppgett att han efter mötet på kontoret den 7 augusti tog kontakt med R.F. men att denne förnekade att han sexuellt trakasserat C.F. S.J. har inte angett när denna kontakt togs och R.F. har för sin del förnekat att han över huvud taget känt till något om de anklagelser som riktades mot honom innan han fick vetskap om den polisanmälan som C.F. gjorde i januari 1992. Enligt M. R. hörde hon aldrig talas om att S.J. hade talat med R.F. och C.F. har uppgett att bolaget efter mötet på kontoret inte tog någon som helst kontakt med henne med anledning av de trakasserier hon berättat om.

Även om det finns anledning att ta R.F:s uppgifter med viss försiktighet finns det i vart fall inget i målet som stöder S.J:s uppgifter att han gjorde någon förfrågan hos R.F. innan C.F. lämnade sin anställning. Bolaget har därmed inte styrkt sitt påstående i denna del. Med beaktande härav, C.F:s egna uppgifter och utredningen i övrigt anser arbetsdomstolen sig också kunna dra den slutsatsen att när C.F. sade upp sig den 13 augusti hade bolaget inte vidtagit någon annan åtgärd med anledning av E.A:s telefonsamtal än att kalla C.F. till kontoret för sammanträffandet med S.J. och M. R.

Arbetsdomstolen har redan tidigare uttalat (se AD 1987 nr 98) att en arbetsgivare som får en anmälan från en arbetstagare om sexuella trakasserier normalt måste ta en sådan anmälan på stort allvar. Vikten härav är inte mindre i de fall arbetsgivaren på annat sätt får kännedom om att sexuella trakasserier förekommit och uppgifterna bekräftas av den ifrågavarande arbetstagaren. Som arbetsdomstolen redan inledningsvis nämnt är det ett stort problem för kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier på sina arbetsplatser att de inte blir trodda, om de berättar om sina upplevelser. Detta förhållande leder till att kvinnorna dröjer med att berätta om vad som hänt eller t.o.m. avstår från att säga något. Detta i sin tur innebär inte bara ett psykiskt tryck på kvinnan och att trakasserierna kan fortsätta. Dröjsmålet leder också till svårigheter att i efterhand få utrett vad som verkligen hänt. Av flera skäl är det därför angeläget att en arbetsgivare som får uppgift om att en anställd utsatts för sexuella trakasserier utan dröjsmål initierar ett samtal med denna och vid samtalet söker ta reda på de närmare omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna för att därefter gå vidare med de åtgärder som kan anses befogade. Endast om det objektivt sett är helt uppenbart att det inte förekommit några sexuella trakasserier kan arbetsgivaren anses befriad från skyldigheten att vidta några åtgärder. Genom ett aktivt och snabbt agerande från arbetsgivarens sida ges även en signal om att sexuella trakasserier inte accepteras på arbetsplatsen och att den som utsätts för sådana kan påräkna sin arbetsgivares stöd. Denna signal har särskild vikt i de fall uppgifterna om trakasserierna är kända på arbetsplatsen, eftersom ett uteblivet agerande från arbetsgivarens sida kan tolkas så att arbetsgivaren misstror arbetstagaren eller i vart fall inte tar avstånd från vad som uppges ha inträffat.

Vad gäller det närmare innehållet i arbetsgivarens åtgärder kan följande tjäna som vägledning. Det är angeläget att arbetsgivaren seriöst lyssnar på kvinnans berättelse och hur hon själv ser på sin situation. Med ledning av vad som kommer fram vid samtalet och med beaktande av de önskemål kvinnan kan ha om ärendets fortsatta hantering bör arbetsgivaren överväga vilka åtgärder som därefter kan bli aktuella. Normalt torde det ligga närmast till hands att arbetsgivaren tar kontakt med den utpekade mannen för att höra dennes uppfattning, men om kvinnan motsätter sig detta kan detta vara skäl för att arbetsgivaren i vart fall tills vidare avstår därifrån. I arbetsgivarens uppgifter kan givetvis ingå flera andra moment. Självklart måste arbetsgivarens agerande ske med den diskretion som situationen kräver. I arbetsgivarens uppgifter kan inte anses ingå att också ta ställning till vem av de båda parterna som talar sanning, i de fall kvinnan och mannen lämnar oförenliga uppgifter och förhållandena även i övrigt är oklara. Här bör de inblandade kunna hänvisas till de utredningsmöjligheter som kan erhållas genom samhällets försorg eller erbjudas av de fackliga organisationerna. Arbetsgivarens fortsatta insatser i detta avseende blir främst att följa utvecklingen och, om så är befogat, också medverka i det utredningsarbete som kan följa. Behovet av stöd- och hjälpinsatser bör också uppmärksammas, liksom vad som kan göras på arbetsplatsen under den tid utredning pågår. Väsentligt är att arbetsgivaren fortlöpande håller kvinnan och i förekommande fall mannen informerade om vilka åtgärder arbetsgivaren har för avsikt att vidta och om de ställningstaganden denne gör. I detta ingår att naturligtvis också att lämna besked, om arbetsgivaren inte avser att vidta några ytterligare åtgärder.

Såvitt utredningen i målet visat har bolaget inte tagit initiativ till något samtal i egentlig mening med C.F. Utredningen ger närmast intryck av att sammankomsten den 7 augusti på bolagets kontor hade formen av ett ensidigt förhör från bolagets sida. Det förhållandet att bolaget genom E.A:s telefonsamtal först fick höra att även S.J. skulle ha trakasserat C.F. kan inte förringa det ansvar bolaget hade att söka närmare klarhet i vilka omständigheter som låg till grund för de uppgifter om trakasserier som hänförde sig till R.F. Arbetsdomstolen beaktar härvid att såväl S.J. som M. R. samstämmigt uppgett att de uppfattade C.F. så att hon vid sammanträffandet på kontoret tog avstånd från att S.J. skulle ha utsatt henne för några övergrepp.

Vad som kommit fram tyder vidare på att C.F. vid mötet på kontoret den 7 augusti oväntat konfronterades med att bolaget nu hade fått uppgifter om trakasserier, som hon inte haft vilja, mod eller kraft att själv berätta om för sin arbetsgivare. Detta måste också bolaget ha insett. Det måste också ha stått klart för bolaget att C.F. efter mötet på kontoret måste ha befunnit sig i en mycket utsatt situation efter det att innehållet i E.A:s telefonsamtal blivit känt på arbetsplatsen. M. R. har omvittnat att hon var med när de anställda samma dag vid ett allmänt möte i lunchrummet diskuterade vad E.A. berättat och även pratade om huruvida någon av dem gjort några iakttagelser. Det kan inte råda någon tvekan om att det bl.a. med hänsyn till arbetsplatsens storlek, den påtagligt manliga dominansen där och C.F. ställning bland arbetskamraterna efter besöket på kontoret var angeläget att bolaget snabbt tog itu med det uppkomna problemet. Det har inte ens påståtts från bolagets sida att man varit förhindrad att omedelbart gripa sig an denna fråga.

Såvitt utredningen visar lämnade C.F. kontoret utan att veta vad arbetsgivaren härnäst tänkte göra. Annat har inte kommit fram än att hon ännu den 13 augusti, då hon sade upp sig, svävade i okunnighet härom. Tilläggas kan att C.F. enligt vad hon själv oemotsagd uppgett, ännu tre veckor efter sin uppsägning inte hade hört något från bolaget i denna sak. Bolagets underlåtenhet att hålla C.F. informerad kan inte gärna tolkas på annat sätt än att bolaget redan efter sammanträdet på kontoret tog sin hand från det uppkomna problemet.

Enligt arbetsdomstolens mening måste det för bolaget ha stått klart att C.F:s uppsägning närmast var förorsakad av vad som hände på bolagets kontor den 7 augusti och bolagets brist på agerande därefter. Trots detta tog bolaget inte ens vid uppsägningstillfället upp någon diskussion med C.F. om de påstådda trakasserierna och om vad bolaget kunde göra. Några ansträngningar för att på detta sätt söka förmå C.F. att ändå stanna kvar i sin anställning gjordes inte såvitt utredningen visar.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen därför till den slutsatsen att C.F:s uppsägning varit föranledd av R.F:s sexuella trakasserier och bolagets handlande sedan bolaget fått kännedom härom. Bolagets underlåtenhet att på ett tillfredsställande sätt närmare utreda omständigheterna kring de påstådda trakasserierna står i strid mot god sed på arbetsmarknaden. Det måste ha framstått som klart för bolaget att man genom sin passivitet framkallade en svår situation för C.F. och därmed en risk för att hon skulle säga upp sig. Genom att bolaget inte ens den 13 augusti, då C.F. sade upp sig, sökte lägga till rätta sina brister måste hennes uppsägning jämställas med att bolaget skilt henne från anställningen. Det har inte ens påståtts att det funnits någon giltig grund enligt anställningsskyddslagen för en sådan åtgärd.

Bolaget har genom vad som nu sagts ådragit sig skyldighet att utge ekonomiskt och allmänt skadestånd till C.F. Bolaget har vitsordat yrkade belopp såvitt avser det ekonomiska skadeståndet. Med beaktande av omständigheterna i målet finner arbetsdomstolen att det allmänna skadeståndet till C.F. bör bestämmas till 40 000 kr.

Det är ostridigt i målet att verkstadsavtalet inte innehåller något uttryckligt förbud för arbetsgivare att behandla sina anställda kränkande eller diskriminerande eller på ett sätt som strider mot god sed på arbetsmarknaden. Arbetsdomstolen finner inte anledning att närmare gå in på frågan om och i vilken utsträckning ett kollektivavtal i avsaknad av särskild reglering i ämnet i detta hänseende kan grunda skadeståndsansvar för brott mot avtalet. Vad som kan läggas arbetsgivaren till last är under alla förhållanden inte av den beskaffenheten att skadestånd för brott mot verkstadsavtalet kan komma i fråga. Förbundets yrkande om allmänt skadestånd till C.F. och för egen del för brott mot avtalet skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Förbundet har vunnit i frågan om ekonomiskt och allmänt skadestånd till C.F. till den del käromålet grundas på bolagets underlåtenhet att handla sedan bolaget fick kännedom om de anklagelser C.F. riktade mot R.F. Bolaget har för sin del vunnit framgång med sin talan såvitt avser förbundets yrkanden om allmänt skadestånd dels till C.F. för de påstådda övergreppen av S.J. dels till henne och förbundet för brott mot verkstadsavtalet.

Med tillämpning av bestämmelserna i 18 kap. 4 § rättegångsbalken finner arbetsdomstolen skäligt förordna att förbundet skall av bolaget erhålla ersättning med ett till hälften jämkat belopp.

Domslut

1. Arbetsdomstolen bifaller på det sättet yrkandet under punkt 1 a) att TVAB förpliktas att för brott mot lagen om anställningsskydd utge allmänt skadestånd till C.F. med fyrtiotusen (40000) kr, jämte ränta enligt 6§ räntelagen på beloppet från den 12 mars 1992.

2. Arbetsdomstolen förpliktar vidare bolaget att till C.F. utge ekonomiskt skadestånd med sammanlagt etthundraelvatusenfemhundrasjuttioen (111 571) kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 7 704 kr från den 30 september 1991, på 11 042 kr per månad från den sista i varje månad fr.o.m. oktober t.o.m. december 1991 samt på 70 741 kr från den 31 augusti 1992 tills betalning sker.

3. Arbetsdomstolen avslår Svenska Metallindustriarbetareförbundets yrkande om allmänt skadestånd till C.F. och till förbundet för brott mot verkstadsavtalet.

Bolaget skall ersätta förbundet för rättegångskostnader med trettioåttatusenfyrahundratrettiofyra (38 434) kr, varav 33 825 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker. I det sammanlagda beloppet ingår mervärdeskatt med 7212 kr.

Dom 1993-02-24, målnummer A-60-1992

Ledamöter: Nina Pripp, Nils Rekke (hovrättsassessorn i justitiedepartementet; tillfällig ersättare; skiljaktig), Palle Landin, Torkel Unge (skiljaktig), Ola Bengtson (skiljaktig), Alf Karlsson och Stig Ahlin.

Sekreterare: Anna Ekström.

Ledamoten Nils Rekkes skiljaktiga mening

När det gäller övergreppen från R.F. finner jag genom C.F:s och E.A:s uppgifter styrkt att han den 25 april 1991 antastat C.F. I fråga om vad som i övrigt förekommit från R.F:s och från S.J:s sida anser jag att utredningen är så motsägelsefull och oklar att det inte går att dra några säkra slutsatser vare sig i den ena eller andra riktningen. Det innebär att jag anser att förbundet inte har kunnat styrka vad man lagt S.J. och - bortsett från tillfället den 25 april 1991- R.F. till last.

Jag delar i och för sig uppfattningen att en arbetsgivare normalt måste ta en arbetstagares anmälan om sexuella trakasserier på stort allvar och att arbetsgivaren har ett ansvar för att saken blir utredd. Bolagets förpliktelser måste emellertid också bedömas med hänsyn till vad som är utrett i fråga om omfattningen av övergreppen och till att samtidigt mycket allvarliga anklagelser riktats mot arbetsgivaren personligen. Mot bakgrund av vad som nu har sagts anser jag inte att den omständigheten att bolaget under den vecka som passerade mellan C.F:s anmälan om att hon utsatts för övergrepp och uppsägningstillfället underlät att göra några ytterligare efterforskningar är så klandervärd att detta utgör anledning att jämställa hennes uppsägning med att bolaget skilt henne från anställningen. Inte heller utgör passiviteten ett sådant avtalsbrott från arbetsgivarens sida att C.F. haft rätt att frånträda avtalet enligt 4 § tredje stycket anställningsskyddslagen.

Förbundets talan skall följaktligen ogillas.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten i fråga om skadestånd och rättegångskostnader.

Ledamöterna Torkel Unges och Ola Bengtsons skiljaktiga mening

Vi ansluter oss till vad N.R. anför i första stycket av sin skiljaktiga mening samt delar uppfattningen att det inte föreligger anledning att jämställa C.F:s uppsägning med att arbetsgivaren skilt henne från anställningen.

Såvitt avser frågan huruvida C.F. haft rätt att häva anställningsavtalet gör vi följande bedömning.

Arbetsgivaren har efter samtalet mellan S.J, M. R. och C.F. på bolagets kontor den 7 augusti 1991 inte vidtagit några åtgärder för att närmare utreda hur det förhöll sig med de sexuella trakasserier C.F. påstått sig ha utsatts för från R.F:s sida. Efter det att C.F. den 13 augusti sagt upp sin anställning hade arbetsgivaren bort inse att uppsägningen hade sin grund i de påstådda missförhållandena och medverka till att söka klarlägga vad som faktiskt förevarit. Att uppgifter förekommit från C.F:s sida att jämväl S.J. skulle ha förgripit sig mot henne kan ha bidragit till dennes passivitet men kan inte - helst som S.J. påstått att hon förnekat detta inför honom och M. R. den 7 augusti - utgöra godtagbar anledning till S.J:s underlåtenhet i angivet hänseende.

Vi finner att arbetsgivaren därmed i väsentlig mån har åsidosatt sina åligganden gentemot C.F. som blivit berättigad att med omedelbar verkan frånträda anställningen och erhålla ekonomiskt skadestånd.

Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten i fråga om skadestånd och rättegångskostnader.

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1993-02-24
Målnummer
A-60-1992
Lagrum
4 § och 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
Litteratur
Sökord
Anställningsskydd
Anställningen och dess upphörande (4-6 §§)
God sed
Sexuella trakasserier
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (3)

AD 2005 nr 22: Arbetsgivaren har fått kännedom om att en arbetstagare anser sig av en arbetskamrat ha blivit utsatt för en våldtäkt på fritiden och för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Fråga om...
AD 2005 nr 63: En kvinnlig arbetstagare hos Försvarsmakten har lämnat en tidsbegränsad anställning som befäl i den svenska kosovobataljonen och gör gällande att detta skett på grund av att hon utsatts för sexuella...
AD 2009 nr 27: En butiksanställd av serbisk härkomst deltar i en personalfest och säger upp anställningen en kort tid därefter. Fråga om det vid personalfesten har förekommit något som innebär att arbetstagarens...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation