AD 1996 nr 126

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet; Byggentreprenörerna; Skanska Sydöst Aktiebolag

Nr 126

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Byggentreprenörerna och Skanska Sydöst Aktiebolag i Växjö.

Bakgrund

Mellan Svenska Byggnadsarbetareförbundet (SBAF) och Byggentreprenörerna (tidigare med namnet Byggförbundet) gäller sedan länge varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal. Byggnadsavtalets allmänna bestämmelser (BA) med de till avtalet fogade bilagorna utgör sådana avtal.

Skanska Sydöst Aktiebolag är ett dotterbolag inom den rikstäckande byggkoncernen Skanska Aktiebolag. Bolaget är genom medlemskap i Byggentreprenörerna bundet av BA jämte bilagor.

Mellan Blekinge Byggmästareförening och SBAF:s avdelning 3 träffades efter förhandlingar den 30 september och 4 oktober 1993 en ackordsöverenskommelse avseende ombyggnad av en Domusfastighet i kvarteret Hogland 21 i Karlskrona. Överenskommelsen har det innehåll som framgår av bilaga (utesluten här) till denna dom.

Under ombyggnaden anlitade bolaget som underentreprenörer bolagen Stabilator AB och Undertakman AB för att utföra vissa av arbetena. Med anledning av detta har tvist uppstått mellan parterna.

Yrkanden

SBAF har, under åberopande av att Skanska Sydöst AB begått kollektivavtalsbrott, yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till SBAF utge allmänt skadestånd om 30 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 juli 1995 tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandet och för egen del yrkat, i första hand att käromålet avvisas och i andra hand att det ogillas.

SBAF har bestritt avvisningsyrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

SBAF

Tvisten rör bolagets arbetsplats i kvarteret Hogland 21 i Karlskrona där bolaget under år 1993 utförde ombyggnadsarbeten av Domusvaruhuset till galleria med småbutiker. Arbetstagarna har uppburit lön enligt byggnadsavtalets bestämmelser om ackord (BA § 3) och enligt en den 4 oktober 1993 ingången ackordsöverenskommelse. Enligt § 3 c 1 i BA skall vid tillämpning av ackord för varje ackordstagare all tid på arbetsplatsen föras som ackordstid med vissa angivna undantag. Den i målet aktuella ackordsöverenskommelse träffades på det sätt som anges i § 3 c 2 i BA mellan Blekinge Byggmästareförening, såsom arbetsgivarpart, och SBAF:s avdelning 3, såsom arbetstagarpart, och har karaktären av kollektivavtal. I överenskommelsen är bolaget angivet som arbetsgivare.

I den förteckning som punkten 3 i ackordsöverenskommelsen hänvisar till anges under rubriken Undantagna arbeten ett antal arbetsuppgifter, såsom rivning av asbestmaterial, rivning och håltagning i betongkonstruktioner, m.m.

I punkten 5 i ackordsöverenskommelsen anges under rubriken Arbetets ersättning hur ackordsersättningen till arbetstagarna skall beräknas. I den delen råder inte tvist.

Av ackordsöverenskommelsen framgår således i punkterna 2 och 3 vilka arbetsuppgifter som skulle omfattas av ackordet. Parterna specificerade i bilagan till punkten 3 vilka arbetsuppgifter som skulle undantas från ackordet. För dessa särskilt angivna undantagna arbeten stod det arbetsgivaren fritt att anlita underentreprenörer eller, som saken ofta uttrycks, "sälja bort" arbete. Avtalets innebörd var att övriga, icke särskilt undantagna arbetsuppgifter ingick i ackordet och skulle utföras av arbetslaget.

Den krets arbetstagare som utgör arbetslaget kan inte bestämmas på individnivå. Arbetslaget i detta fall bestod av de hos bolaget anställda som anges i ackordsöverenskommelsens punkt 1, nämligen träarbetare, betongarbetare och murare. SBAF gör inte gällande att enskilda arbetstagare haft rätt till specifika arbetsuppgifter. Att enskilda arbetstagare är skyldiga att tåla ett arbetsgivarens beslut om förflyttning till annan arbetsplats, vilket bolaget hävdat, kan dock inte vitsordas som en generellt riktig beskrivning av rättsläget och är heller inte av betydelse i målet.

Ackordsöverenskommelsens innebörd var alltså att allt "förekommande byggnadsarbete som erfordras" i projektet omfattades av överenskommelsen, dvs. ackordslaget skulle utföra arbetet. Denna slutsats följer redan av avtalets avfattning. Det fanns inte någon anledning att ha en bestämmelse i avtalet om vilka arbeten som var undantagna från ackordsarbetet - punkten 3 - om arbetsgivaren hade rätt att ensidigt anlita underentreprenör i större omfattning än som följer av undantagsbestämmelsen.

Utöver vad som följer av överenskommelsens lydelse gäller att tolkningen av ackordsöverenskommelsen måste utgå från ackordslönesystemets natur. En överenskommelse om ackordslön innebär, generellt, att arbetstagarna för en viss mängd arbete skall erhålla en viss ersättning; för avtalad arbetsmängd finns ett avtalat pris. Lönen är således betingad av arbetsprestationen och i stället för arbetad tid är arbetsmängden den faktor som läggs till grund för uträkningen av lönen. Dessa grundläggande principer innebär en koppling mellan arbetet och priset som inte kan frångås. En ackordsöverenskommelse preciserar alltid dels priset, dels de arbetsuppgifter - dvs. den mängd arbete - som utgör underlag för överenskommelsen. Denna mängd arbete kan inte ändras ensidigt av ena parten - i så fall rycks grunden för överenskommelsen undan. Om det bortses från sambandet mellan pris och arbetsmängd föreligger inte längre ackordslön utan fast lön. - Även detta visar att ackordsöverenskommelsen reglerar vilka arbetsuppgifter som de anställda hade rätt att få utföra.

Ytterligare stöd för SBAF:s mening finns i arbetsdomstolens avgörande AD 1993 nr 173 (Skanska Entreprenad-målet). Arbetsdomstolen fann i det målet att en arbetsgivare enligt byggnadsavtalet var förhindrad att införa en s.k. närvaropremie utan den fackliga motpartens godkännande. Arbetsgivaren som ensidigt infört premien befanns ha handlat i strid med kollektivavtalet. På samma sätt som den ackordsöverenskommelse som då var aktuell kan sägas ha uttömmande angett de former av ersättning till arbetstagarna som var tillåtna, reglerar ackordsöverenskommelsen i det föreliggande målet uttömmande vilka arbeten som laget skall utföra respektive vilka arbetsgivaren förfogar över.

Bolaget anlitade under oktober månad 1993 bolagen Stabilator AB och Undertakman AB för att som underentreprenörer utföra vissa av de arbetsuppgifter som omfattades av ackordet och som således rätteligen skulle utföras av arbetslaget. Bolagets beslut innebar att bolaget bröt mot ackordsöverenskommelsen. De arbeten som Stabilator och Undertakman kom att utföra var sådana arbetsuppgifter som omfattades av punkten 2 i ackordsöverenskommelsen och således inte var undantagna enligt punkten 3. Bolaget hade inte rätt att ensidigt besluta om detta undantag från ackordsöverenskommelsen. Endast de kollektivavtalsslutande parterna, Byggmästareföreningen och lokalavdel-ningen, ägde rätt att förfoga över avtalet; exempelvis kunde dessa efter förhandlingar ingå ett nytt kollektivavtal som med ändring av det ursprungliga avtalet undantog de aktuella arbetsuppgifterna från ackordet. En annan sak är att det ofta är nödvändigt med ändringar i entreprenaderna under löpande byggprojekt. De förändringar som kan behövas i ackordsavtalen brukar då lösas under byggets gång, ibland i samband med avtalsenliga ackordsavstämningar, ibland i särskilda förhandlingar eller på annat sätt. Kontakter mellan de avtalsslutande parterna förmedlas i sådana fall ofta av lagbasen på den enskilda byggplatsen. Lagbasen har dock inte behörighet att träffa bindande överenskommelser. Så har inte heller skett i det nu aktuella fallet.

Genom bolagets agerande har arbetsmängden som utgör underlag för ackordsöverenskommelsen ändrats. Det har haft stor praktisk betydelse dels för planeringen av det löpande arbetet på bygget, vilken måst göras om, dels för ackordslagets förtjänst. Fråga är om 378,9 timmar som undandragits ackordslaget. Den faktiska inkomstminskningen för arbetslaget, jämfört med om arbetslaget hade fått utföra arbetet mot ackordslön, har för den sista avstämningsperioden beräknats uppgå till tolv kronor i timmen.

Grunden för förbundets talan är således följande. Ackordsöverenskommelsen utgör ett kollektivavtal. I avtalet anges bl.a. vilka arbetsuppgifter som arbetslaget hade företräde till och vilka arbetsuppgifter bolaget ensidigt kunde besluta att leja bort till utomstående underentreprenörer. Bolaget har anlitat underentreprenörerna för sådana arbetsuppgifter som ingår i ackordet och därmed skulle ha utförts av de anställda. Därmed är bolaget skyldigt att till SBAF utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott

Arbetsgivarparterna

Svarandeparterna kan i väsentliga delar vitsorda de faktiska omständigheter som SBAF beskrivit. - Bolaget byggde om ett tidigare Domusvaruhus till en galleria, ett köpcentrum med ett tjugotal småbutiker. Byggarbetena pågick från våren 1993 till slutet av november samma år. Gallerian invigdes officiellt den 25 november. Bolaget var huvudentreprenör och anlitade i sin tur ett antal underentreprenörer för utförandet av vissa arbetsuppgifter. En del av dessa avtal med underentreprenörer var kända redan på våren 1993, medan andra underentreprenörer upphandlades efter hand under byggets gång. Detta är vanligt i branschen. Skälet är att förutsättningarna för byggarbetena ofta ändras under pågående produktion. Det kan vara fråga om att vissa arbetsmoment måste utföras på ett annat sätt än man ursprungligen planerat eller att arbetsuppgifter på beställarens initiativ tillkommer eller faller ifrån.

För kvarteret Hogland uppgick den totala arbetsstyrkan, inklusive underentreprenörer, till mellan cirka 20 och 67 personer. De arbetstagare som var anställda hos bolaget - arbetslaget - var samtliga tillsvidareanställda.

Bolaget erhöll efter det att arbetena påbörjats ett flertal tilläggsbeställningar och förändrade ritningar som innebar ändringar av den ursprungliga entreprenaden. Denna kom på så sätt att utvidgas med cirka 50 procent genom tilläggsbeställningar under byggtiden. Bygget drevs vidare under avsevärd tidspress. Ett stort problem var också att affärsverksamheten i köpcentret pågick samtidigt med byggandet. Vissa arbetsmoment måste därför utföras på kvällar och helger.

Bolagets egna anställda - arbetslaget - ville inte arbeta övertid. Bolaget anlitade därför underentreprenörer för vissa arbetsuppgifter. Två av dessa underentreprenörer var Stabilator och Undertakman. Innan dessa anlitades samrådde företrädare för bolaget med lagbasen som gav beskedet att arbetslaget inte hade några invändningar mot att bolaget anlitade de två underentreprenörerna. - Det görs dock inte gällande att lagbasens besked utgör en överenskommelse om rätt för bolaget att frångå ackordsöverenskommelsen.

SBAF:s talan bestrids dels på processuella grunder, dels i sak.

Följande processuella invändningar framställs.

SBAF hemställde i mitten av oktober 1993 om tvisteförhandlingar. SBAF ansåg då och senare i såväl lokal som central förhandling, att tvisten var en tvist om förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen, och inte en fråga om kollektivavtalsbrott. Att SBAF då drev saken som en medbestämmandefråga framgår också av protokollet från den centrala förhandlingen vari anges följande

Plädering

- - - - -

B.G. [SBAF:s representant; arbetsdomstolens anm.] uppgav - - - När arbetsgivaren ville ändra på förutsättningarna för ackordsöverenskommelsen och undanta vissa arbeten som ingick i ackordsöverenskommelsen och i stället anlita underentreprenörer för dessa arbeten, skulle först en förhandling härom äga rum. Parter i denna förhandling skulle vara Byggmästareföreningen och Byggnadsarbetareförbundets avd 3, eftersom endast dessa parter förfogar över ackordsöverenskommelsen. Någon sådan förhandling har ej ägt rum och bolaget har därmed brutit mot ackordsöverenskommelsen och Byggnadsavtalet § 3.

- - - - -

Förhandlingsresultat

Byggnadsarbetareförbundet vidhåller att - - - Före bolagets beslut att anlita Stabilator och Undertakman skulle förhandling om ackordsöverenskommelsen med dess förutsättningar ha skett mellan Blekinge Byggmästareförening och avdelning 3. För avtalsbrottet yrkar Svenska Byggnadsarbetareförbundet för egen del allmänt skadestånd av bolaget, kronor 30.000:--.

- - - - -

Av protokollet framgår att SBAF begärt och genomfört tvisteförhandlingar hösten-vintern 1993-94 om ett påstått brott mot förhandlingsskyldigheten enligt 11 § medbestämmandelagen.

SBAF har i tidigare förhandlingar om undantag från ackordsunderlag intagit ståndpunkten att anlitande av underentreprenörer i grunden är en medbestämmandefråga. I två ärenden från år 1990 (ärendena 66/90 och 73/90) ansåg SBAF enligt protokoll från central tvisteförhandling bl.a. att bolaget innan underentreprenörer anlitades borde "ha förhandlat med MB-gruppen i frågan enligt 11 § MBL" samt angav SBAF att "Bolaget har alltså brutit mot MBL".

I arbetsdomstolen har nu SBAF gjort gällande att bolagets försummelse bestått i att inte inhämta "godkännande" från den fackliga motparten innan underentreprenörerna anlitades. Detta är en annan tvistefråga än den som avhandlades vid tvisteförhandlingarna och den har en annan rättslig innebörd än frågan om medbestämmandeförhandlingar. En förhandling enligt medbestämmandelagen fråntar inte arbetsgivaren dennes slutliga rätt att efter genomförda förhandlingar ensidigt fatta beslut. Arbetstagarpartens krav på godkännande, däremot, syftar till att uppnå en inskränkning i arbetsgivarens bestämmanderätt. Att kräva fackligt godkännande innan en underentreprenörer anlitades skulle vara liktydigt med att ge den fackliga sidan en vetorätt mot planerade beslut från arbetsgivaren.

Det som nu sagts innebär att förhandlingar inte förts om den fråga som nu är aktuell i arbetsdomstolen - dvs. huruvida "godkännande" är erforderligt. Kravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen på förhandling som processförutsättning är därmed inte uppfyllt. Rättsföljden av att förhandling inte hållits är att talan inte får tas upp till prövning. Arbetsdomstolen skall därför nu avvisa käromålet.

En annan effekt av att SBAF har ändrat sin talan i förhållande till vad tvisteförhandlingarna gällt är att rätten till skadestånd är preskriberad enligt § 10 i byggnadsavtalets förhandlingsordning om rättstvisters handläggning. Denna bestämmelse innebär att en part som vill att en rättstvist skall bli föremål för lokal förhandling har att göra förhandlingsframställning inom fyra månader från det att parten fått kännedom om den omständighet vartill yrkandet hänför sig och senast inom två år efter det att omständigheten har inträffat. Enligt förhandlingsordningen krävs både lokal och central förhandling innan talan väcks i arbetsdomstolen. Preskriptionstiden började i detta fall löpa i oktober 1993, då underentreprenörerna anlitades och SBAF vann kännedom om detta. Tiden har nu löpt ut utan att SBAF ännu begärt förhandling i den tvistefråga som förts till arbetsdomstolen, nämligen frågan om ett godkännande från den fackliga motparten är erforderligt. Detta innebär att käromålet skall ogillas på grund av preskription.

När det sedan gäller ackordsöverenskommelsens innebörd har arbetsgivarparterna följande uppfattning.

Det är riktigt att ackordsöverenskommelsen är av kollektivavtals karaktär. Ifråga om överenskommelsens innebörd skiljer sig dock parternas uppfattning åt.

Det är visserligen riktigt att de arbeten som Stabilator och Undertakman kom att utföra i och för sig var sådana arbetsuppgifter som från början omfattades av punkten 2 i ackordsöverenskommelsen. Arbetena var alltså inte undantagna enligt punkten 3, utan ingick - när överenskommelsen träffades - i ackordet. Detta innebär dock inte att arbetslaget, vid tidpunkten för anlitandet av underentreprenörerna, hade företräde eller ensamrätt till de arbetsuppgifterna. Ackordsöverenskommelsen reglerade nämligen endast storleken av den premie som skulle utgå till de anställda under projektets gång. Överenskommelsen angav således vad de anställda skulle få betalt för det arbete de kunde komma att utföra i kvarteret Hogland. Av ackordsöverenskommelsen går det däremot inte att utläsa någon garanti för att de anställda skulle få utföra de arbetsuppgifter som ingick i överenskommelsen. Denna har inga bestämmelser som hindrar arbetsgivaren att lägga ut arbeten som omfattades av ackordsöverenskommelsens punkt 2 på underentreprenörer. En arbetsgivare äger - som ett utflöde av rätten att leda och fördela arbetet - fritt förflytta tillsvidareanställda arbetstagare från en ackordsarbetsplats till annan arbetsplats med ackord eller tidlön inom det område inom vilket arbetstagaren är arbetsskyldig. Det finns således inget hinder eller förbud för arbetsgivaren att disponera arbetskraften efter behov och att fördela förekommande arbetsuppgifter bland de anställda eller att anlita underentreprenörer. En arbetsgivare kan exempelvis flytta en arbetstagare med ett högre betalt ackord till ett lägre betalt arbete. En sådan fråga har varit föremål för en förhandling år 1990 (ärende 173/89), då SBAF avskrev ett krav på ersättning som förbundet hade rest. Av detta följer att en ackordsöverenskommelse inte är att betrakta som en reglering av arbetsuppgifterna för de anställda utan endast utgör en prisuppgörelse.

Ackordsöverenskommelsen, liksom byggnadsavtalet, saknade dessutom bestämmelser om att bolaget skulle vara skyldigt att inleda fackliga förhandlingar, eller inhämta ett fackligt godkännande, innan en underentreprenör anlitades. En annan sak är att det är brukligt att samråd sker med lagbasar eller berörda arbetstagare. Att sådant samråd förekommer innebär dock inte att arbetsgivarsidan erkänner en rätt för den fackliga sidan att kräva förhandling eller att få lämna godkännande innan underentreprenörer anlitas.

Punkten 2 i ackordsöverenskommelsen är baserad på de ritningar och annat underlag för entreprenaden som var känt vid förhandlingstillfället. Eftersom entreprenader i praktiken alltid förändras under byggenas gång, ligger det i sakens natur att även ackordsöverenskommelserna ändras fortlöpande och ofta. På samma sätt är de mängder som anges i ackordsöverenskommelser av detta slag inte definitiva uppgifter om vilka arbeten som skall utföras, utan en utgångspunkt för beräkningen av ackordsvederlaget. När mängden ändras, ändras också ackordsvederlaget. Arbeten som tillkommer ingår inte automatiskt i de ackordsöverenskommelser som gäller, utan måste - om de alls skall omfattas av ackordet - förhandlingsvägen inlemmas i ackordsuppgörelserna. En sådan justering av en ackordsöverenskommelse görs i allmänhet vid sedvanligt avstämningstillfälle.

Punkten 3 i ackordsöverenskommelsen - Undantagna arbeten - skall ses mot bakgrund av att det tidigare var vanligt att byggnadsarbetare anställdes på objektsbasis. Så länge den anställningsformen tillämpades var det en trygghetsfråga för arbetstagarna att veta vilka arbeten som ingick i ackordet respektive låg utanför. Idag, när arbetstagarna är tillsvidareanställda, finns inte samma behov av trygghet. Numera finns bestämmelser som punkten 3 med i avtalen närmast som en service. För de aktuella arbetena gäller ombyggnadsavtalet, dvs. bilaga 4 till byggnadsavtalet (det s.k. R-avtalet), som i stora delar hänvisar till byggnadsavtalet, BA. Bl.a. anges i § 1 b 2 i BA att arbetsgivaren på lämpligt sätt bör "informera arbetstagare, som skall vara verksamma på kommande objekt, om arbetets omfattning, vilka arbeten som skall utföras av sido- och underentreprenörer, löneform, skyddsföreskrifter, arbetstid, raster samt i övrigt sådant som är viktigt att känna till om objektet". Det framgår också av en anmärkning till denna punkt att behovet av information får bedömas från fall till fall. Vad gäller ombyggnadsarbetena i kvarteret Hogland har sådan information lämnats i själva ackordsöverenskommelsen, vilket är en av flera möjligheter.

Av § 3 c 3.1. första stycket i BA, som R-avtalet hänvisar till, framgår att allt till yrket hörande arbete utgör ett ackord om inte arbetsgivare och arbetslag träffat annan överenskommelse. Enligt andra stycket skall arbetsgivaren i arbetsplatsinformationen enligt § 1 b 2 eller i ackordsunderlaget ange vilka arbeten som skall utföras av sido- och underentreprenörer och som på grund härav är undantagna från byggnadsarbetarnas ackord. Punkten 3 i ackordsöverenskommelsen utgör också en sådan information, dvs. en information om vilka arbeten som inte ingår i underlaget för beräkningen av ackordsvederlaget. Inte minst för de fackliga organisationerna har det ansetts vara en fördel att det i en överskådlig förteckning anges vilka arbeten som redan från början faller utanför ackordet.

Arbetsgivarparternas inställning i målet vinner också stöd i arbetsdomstolens avgörande AD 1982 nr 68 (det s.k. Bålsta-målet). I det målet förekom en ackordsöverenskommelse liknande den nu aktuella. Arbetsdomstolen uttalade i domen att den överenskommelsen utgjorde en överenskommelse om endast priset för arbetet, inte om vilka arbetsuppgifter som arbetstagarsidan hade rätt till. Detta uttalande är direkt tillämpligt på tvisten i det nu aktuella målet. I en cirkulärskrivelse den 28 juni 1982 informerade SBAF också sina avdelningar och handläggare av ackordsfrågor om denna innebörd av domen och redovisade vad förhandlingsavdelningen hade beslutat om för att avdelningarna i fortsättningen skulle vara garderade i liknande situationer.

Arbetstagarna i Bålsta-tvisten var objektsanställda och vid tiden för den tvisten gällde 1980 års riksavtal. I § 2 b i det avtalet föreskrevs det att arbetsgivaren i samband med nyanställningar skriftligen eller på annat lämpligt sätt skulle informera om dels omfattningen av det arbete som skulle utföras, dels vilka arbeten som skulle utföras av sido- och underentreprenörer och som på grund därav var undantagna från byggnadsarbetarnas ackord, dels den löneform som var avsedd att tillämpas. De nyss redovisade bestämmelserna i § 1 b 2 i BA skall ses mot denna bakgrund.

Under byggarbeten som pågår en tid, och där ackord tillämpas som löneform, görs alltid regelbundna ackordsavstämningar, då bl.a. "mängdrevideringar" och andra justeringar av ackordsunderlagen, som kan vara nödvändiga, sker. Bestämmelser om detta finns i BA (se § 3 d). I en sådan avstämning den 1 februari 1994 enades de lokala parterna om att, efter revidering av den mängd arbete som ingick i underlaget för ackordsöverenskommelsen, göra avdrag med bl.a. 378,9 timmar för de arbeten som utförts av Stabilator och Undertakman. SBAF:s medlemmar - arbetslaget - har inte gjort någon ekonomisk förlust på grund av att underentreprenörerna anlitades. Arbetstagarna har utfört det arbete som ingick i ackordet från början.

Justeringar av ackordsöverenskommelser till följd av anlitande av underentreprenörer sker genom att kollektivavtalsparterna Byggmästareföreningen och den fackliga lokalavdelningen enas om revidering av ackordspriset. Som regel sker detta vid avtalsenliga avstämningstillfällen. Att arbeten "sålts bort" har inträffat förr, även om det inte är så vanligt. Aldrig tidigare har det uppstått tvist om arbetsgivarens rätt att anlita underentreprenörer.

Sammanfattningsvis gör arbetsgivarparterna gällande följande. SBAF har ändrat sin talan i förhållande till vad som avhandlades under tvisteförhandlingarna. Därmed föreligger, sedan svarandeparterna gjort invändning om saken, rättegångshinder enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen. På denna grund skall talan avvisas. - SBAF har inte begärt tvisteförhandlingar inom den tid som föreskrivs i byggnadsavtalet. Rätten till talan är därmed såsom preskriberad förlorad. Talan skall på denna grund ogillas. - I vart fall reglerar ackordsöverenskommelsen och byggnadsavtalet endast den ersättning arbetstagarna hade rätt till, inte vilka arbetsuppgifter de hade rätt till. Käromålet skall därför - under alla omständigheter - lämnas utan bifall.

SBAF

Vad gäller arbetsgivarparternas båda processuella invändningar har SBAF följande inställning.

SBAF:s avdelning 3 gjorde i anledning av kollektivavtalsbrottet en förhandlingsframställning omkring den 20-25 oktober 1993 och en lokal tvisteförhandling ägde rum den 11 november 1993. I protokollet från den lokala tvisteförhandlingen finns antecknat bl.a. följande.

Ärende: Tvist om påstått brott mot BA § 3 vid försäljning av ackordsprissatta arbeten till UE [underentreprenörer; arbetsdomstolens anm]

- - - - -

Plädering

Arbetstagarparten framhöll att företaget brutit mot byggnadsavtalets bestämmelser § 3 genom att underlåta att förhandla vid försäljning av arbete som finns med i ackordsuppgörelsen. Avtalsbrottet gäller tre underentreprenörsföretag enligt nedan:

1. Stabilator som lyft ned balkar över fönster[,] gjort mindre rivningsarbete i fasaden samt gjort smärre bilningsarbeten.

2. Undertakman AB som rivit delar av undertak samt monterat vissa mellanväggar.

3. Budexpressen som gjort viss städning.

- - - - -

Yrkande:

Arbetstagarparten gör gällande att företaget brutit mot BA § 3 och förbehåller sig rätten till skadestånd - - -.

- - - - -

Av protokollet framgår alltså tydligt att SBAF som grund för sitt skadeståndsyrkande redan vid tidpunkten för den lokala förhandlingen hävdade att bolaget genom att anlita underentreprenörerna brutit mot ackordsöverenskommelsens bestämmelser som angav att de arbetsuppgifter som "sålts bort" till underentreprenörer ingick i ackordet.

Vid central tvisteförhandling, som hölls den 28 februari 1994 och där SBAF företräddes av ombudsmannen B.G., vidhöll SBAF sitt yrkande om allmänt skadestånd för brott mot ackordsöverenskommelsen. I protokollet från förhandlingen finns antecknat bl.a. följande.

Faktiska omständigheter

- - - - -

Tvist har uppkommit om bolaget har brutit mot Byggnadsavtalet § 3 och mot ackordsöverenskommelsen genom att anlita Stabilator och Undertakman som underentreprenörer för sådana arbeten som ingick i den träffade ackordsöverenskommelsen.

- - - - -

Plädering

- - - - -

B.G. framförde vidare att bolagets beslut att anlita Stabilator och Undertakman är inte någon medbestämmandefråga. De fackliga organisationerna har över huvud taget ej blandat in medbestämmandelagen i ärendet. Bolagets beslut att anlita Stabilator och Undertakman är ett brott mot Byggnadsavtalet § 3 och mot ackordsöverenskommelsen.

- - - - -

Av protokollen framgår att SBAF fört talan om samma tvistefråga i tvisteförhandlingarna och inför arbetsdomstolen. Saken rör kollektivavtalsbrott och SBAF har inte - vare sig vid tvisteförhandlingarna eller under något skede av processen i arbetsdomstolen - gjort gällande att fråga är om en tvist om medbestämmande eller att bolagets försummelse består i att bolaget inte inhämtat ett fackligt "godkännande" till anlitandet av underentreprenörerna. Därmed har SBAF inte försummat att iaktta kravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen på förhandling som förutsättning för prövning i arbetsdomstolen. - Eftersom lokal och central tvisteförhandling hållits inom de frister som gäller enligt byggnadsavtalet, har avtalets förhandlingsordning iakttagits. Preskription har därför inte inträtt och SBAF har inte förlorat rätten att föra talan.

Som också framgår av protokollen från förhandlingarna framförde bolaget som enda invändning mot SBAF:s yrkande, att bolaget innan underentreprenörerna anlitades hade ingått en överenskommelse med lagbasen som medgett att bolaget anlitade dem. Arbetsgivarparterna har nu frånfallit denna invändning. Detta visar att de invändningar som nu framställs i målet är efterhandskonstruktioner.

När det sedan gäller huvudfrågan i målet har arbetsgivarsidan gjort gällande att den har stöd för sin ståndpunkt i tvisten i arbetsdomstolens avgörande AD 1982 nr 68, det s.k. Bålsta-målet. De uttalanden som där fälls domskälsvis har dock inte betydelse för det föreliggande målet, eftersom Bålsta-målet handlar om en helt annan situation. I 1982 års mål hade arbetsgivaren gjort ett avbrott i en entreprenad och det var osäkert om arbetena någonsin skulle återupptas. De uttalanden som arbetsdomstolen då gjorde om en ackordsöverenskommelses innebörd har inte betydelse i detta fall, som ju avser anlitande av underentreprenörer och inte ett avbrutet projekt.

Arbetsgivarsidan har vidare åberopat uttalanden i ett par tvister från år 1990 mellan SBAF och dåvarande Byggförbundet (ärendena 66/90 och 73/90). Dessa tvister var delvis likartade med den föreliggande. Vad som antecknats i protokollen från tvisteförhandlingarna i de ärendena utgör dock en bekräftelse på att SBAF redan då hade samma ståndpunkt som i dag. Det kan nämnas att dessa ärenden inte drevs till arbetsdomstolen, eftersom konjunkturläget då var sådant att det rådde brist på kompetent yrkesfolk. Hänsynen till den tillsvidareanställda personalen hindrade inte att arbetsgivaren sålde bort arbeten till underentreprenörer.

Sammanfattningsvis gör SBAF gällande följande. Det är ostridigt att ackordsöverenskommelsen utgör ett kollektivavtal. I avtalet anges bl.a. vilka arbetsuppgifter som arbetslaget hade företräde till och vilka arbetsuppgifter som bolaget ensidigt kunde besluta om att leja bort till utomstående underentreprenörer. Bolaget har anlitat underentreprenörerna för sådana arbetsuppgifter som ingår i ackordet och därmed skulle ha utförts av de anställda. Därmed har bolaget begått kollektivavtalsbrott och är skyldigt att utge allmänt skadestånd för att kollektivavtalet inte respekterats. - SBAF har i rätt tid genomfört tvisteförhandlingar om kollektivavtalsbrottet. Talan skall därför inte avvisas på den grunden att förhandlingar inte har hållits eller ogillas på den grunden att avtalets förhandlingsordning inte har iakttagits.

Domskäl

Tvisten och dess bakgrund

Skanska Sydöst Aktiebolag (Skanska) utförde som huvudentreprenör under år 1993 ombyggnadsarbeten i kvarteret Hogland 21 i Karlskrona. Byggnadsarbetet utfördes dels av bolagets egen personal, dels av andra bolag som Skanska anlitade som underentreprenörer.

Skanska är gentemot SBAF:s avdelning 3 bundet av kollektivavtal i form av en ackordsöverenskommelse ingången vid förhandlingar den 30 september och den 4 oktober 1993. Överenskommelsen innehåller bl.a. bestämmelser om ackordets omfattning (punkt 2), om undantagna arbeten (punkt 3) och om arbetets ersättning (punkt 5). I oktober 1993 anlitade bolaget Stabilator AB och Undertakman AB att som underentreprenörer utföra vissa arbetsuppgifter inom byggprojektets ram.

Tvisten i målet gäller frågan om bolaget genom att anlita de två underentreprenörerna begått kollektivavtalsbrott. Arbetsgivarsidan har dock i målet framfört också processuella invändningar. Således har arbetsgivarparterna hävdat att föreskrivna tvisteförhandlingar inte hållits och att därför rättegångshinder enligt 4 kap. 7 § första stycket arbetstvistlagen föreligger samt att talan är preskriberad enligt byggnadsavtalets förhandlingsordning.

Vad som förelagts arbetsdomstolens för prövning är därmed följande tre frågor. (1) Har förhandlingsskyldigheten uppfyllts? - (2) Skall talan ogillas på grund av att preskription enligt byggnadsavtalets förhandlingsordning inträtt? - (3) Har bolaget brutit mot ackordsöverenskommelsen och därmed begått kollektivavtalsbrott?

Arbetsdomstolen prövar frågorna i den ordning som nu angetts.

Utredningen i målet har bestått av både muntlig och skriftlig bevisning. På SBAF:s begäran har upplysningsvis hörts ombudsmännen B.G. och L.J. samt förhandlingschefen L-E.F. På begäran av arbetsgivar-parterna har f.d. ombudsmannen vid dåvarande Byggförbundet B.C. och chefen för Blekinge Byggmästareförening L-O.F. hörts upplysningsvis.

Har förhandlingsskyldigheten uppfyllts?

Av 4 kap. 7 § första stycket arbetstvistlagen följer att den i målet aktuella talan inte får tas upp till prövning av arbetsdomstolen förrän förhandling har ägt rum i tvistefrågan. Enligt arbetsgivarparterna har de förhandlingar som hållits ej rört den tvistefråga som käromålet avser.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att SBAF begärt och genomfört tvisteförhandlingar om en fråga - nämligen frågan om brott mot 11 § medbestämmandelagen - och att SBAF inför arbetsdomstolen vill föra talan om en annan tvistefråga - nämligen frågan om bolaget borde ha inhämtat ett godkännande från den fackliga motparten innan arbetena lades ut på entreprenad till Stabilator och Undertakman.

SBAF har bestritt påståendet om att det rör sig om olika tvistefrågor. Förbundet har tillagt att tvisten varken under förhandlingarna eller i arbetsdomstolen rört fråga om förhandlingsskyldighet eller om godkännande av vidtagna åtgärder, utan att det hela tiden varit fråga om huruvida bolaget begått kollektivavtalsbrott.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Den tvistefråga som - enligt stämningsansökan och vad SBAF genomgående anfört i målet - förelagts domstolen för prövning är om bolaget är skyldigt betala allmänt skadestånd på den grund att bolaget enligt förbundet i strid mot ackordsöverenskommelsen anlitat de två underentreprenörsbolagen. Visserligen hade bolaget - med förbundets sätt att se saken - kunnat undgå att bryta mot avtalet, om bolaget tagit upp förhandlingar med den fackliga motparten och därvid fått till stånd en överenskommelse om eller godkännande av att de båda entreprenörsbolagen anlitades. Detta är emellertid, som också arbetsgivarparterna framhållit, en annan sak än en förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen; om parterna inte kommer överens vid en sådan förhandling får arbetsgivaren själv bestämma.

Frågan är då om de förhandlingar som föregått talans väckande avsett någon annan tvistefråga än den i målet. Utredningen i denna del består väsentligen av anteckningarna i protokollen från de lokala och centrala tvisteförhandlingarna och vad B.G. och B.C. uppgett. Förbundets förhandlingsframställan har inte företetts.

Vad som kommit fram genom förhören ger inte anledning antaga annat än att protokollen rätt återspeglar vad som avhandlades mellan förhandlingsparterna. B.C., som var ordförande och protokollförare vid den centrala förhandlingen, har uppgett att han uppfattade det så att det var avsaknaden av en föregående förhandling som utgjorde det påstådda avtalsbrottet; arbetstagarsidan ansåg att arbetsgivaren skulle ha förhandlat före beslutet att anlita underentreprenörerna. Visserligen framgår också av de partier ur förhandlingsprotokollet som arbetsgivarparterna åberopat att man från SBAF:s sida framhöll att en förhandling om ackordsöverenskommelsen skulle ha ägt rum och att man från förbundets sida gjorde gällande att bolaget brutit mot § 3 i BA genom att underlåta att förhandla vid försäljning av arbete som fanns med i ackordsuppgörelsen. Det framgår dock också av protokollet från den centrala förhandlingen att B.G. under pläderingen framförde att tvisten inte gällde någon medbestämmandefråga utan att det var bolagets beslut att anlita Stabilator och Undertakman som utgjorde ett kollektivavtalsbrott. Att tvisteförhandlingarna avsett denna fråga vinner stöd också av vad SBAF i övrigt åberopat ur protokollet från den förhandlingen och ärenderubriken till protokollet från den lokala förhandlingen.

Arbetsdomstolen har i flera avgöranden slagit fast att det inte bör ställas något strängt krav på parterna i fråga om att vid förhandling precisera tvistefrågan (se bl.a. AD 1992 nr 133 med där angivna avgöranden). Med hänvisning till den förebragta utredningen finner arbetsdomstolen visat att det krav på förhandling som ställts upp i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen är uppfyllt. Arbetsgivarparternas yrkande om avvisning skall därför avslås.

Har SBAF:s skadeståndsanspråk preskriberats?

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att SBAF:s talan preskriberats, eftersom någon förhandling över huvud taget inte förts i tvistefrågan och talan därför inte väckts i rätt tid.

Som nyss framgått delar arbetsdomstolen inte uppfattningen att erforderliga tvisteförhandlingar inte ägt rum. Eftersom arbetsgivarparterna under de omständigheterna inte påstått att förbundets talan väckts för sent, skall också arbetsgivarparternas preskriptionsinvändning avslås.

Har bolaget brutit mot ackordsöverenskommelsen?

Parterna i målet är överens om att de arbeten som Stabilator och Undertakman kom att utföra i och för sig var sådana arbetsuppgifter som när överenskommelsen träffades omfattades av punkten 2 i ackordsöverenskommelsen. Arbetsuppgifterna var alltså inte undantagna enligt avtalets punkt 3.

SBAF hävdar att ackordsöverenskommelsen reglerar inte endast vilken ersättning som skulle utgå för det arbete som anges i avtalet. Avtalet innebär enligt förbundet också en företrädesrätt för de anställda - arbetslaget - att få utföra de arbetsuppgifter som framgår av avtalet och som inte däri särskilt undantagits. Bolaget hade enligt förbundet inte rätt att lämna bort - "sälja bort" - de arbeten som omfattades av ackordet till de två underentreprenörerna. Genom att ändå anlita de båda underentreprenörerna har bolaget brutit mot ackordsöverenskommelsen och är därför skyldigt att till förbundet betala allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott.

Arbetsgivarparterna däremot hävdar att ackordsöverenskommelsen endast reglerar den ersättning som arbetstagarna hade rätt till för arbete enligt avtalet. Överenskommelsen innebär inte, enligt dem, någon garanti för att de anställda också skulle få utföra arbetet. Avtalet hindrade därför inte bolaget från att lägga ut arbeten som omfattades av punkten 2 på underentreprenörer.

SBAF utgår vid sin tolkning av ackordsöverenskommelsen från § 3 i BA. Arbetsgivarparterna gör gällande att det s.k. R-avtalet (Bilaga Bygg 4), är tillämpligt på projektet, eftersom fråga varit om ombyggnadsarbeten. R-avtalet hänvisar i stora delar till BA:s allmänna bestämmelser. Såvitt gäller tvistefrågan i målet synes bestämmelserna i de båda avtalen i sak ha samma innehåll. Något annat har inte heller gjorts gällande i målet. Både BA och R-avtalet innehåller i § 3 bestämmelser om ackord.

Enligt SBAF följer det av såväl den omtvistade ackordsöverenskommelsens lydelse som ackordslöneformens natur att överenskommelsen ger en anställd företrädesrätt till de arbetsuppgifter som ligger till grund för ackordet. Arbetsgivarparterna har bestritt detta.

Arbetsdomstolen konstaterar inledningsvis att inte någon av parterna hävdat att det förelegat en gemensam partsavsikt i den omtvistade frågan när ackordsöverenskommelsen slöts.

Uttrycket ackord är inte i sig entydigt. Den i målet aktuella ackordsöverenskommelsen innehåller inte heller någon uttrycklig definition av uttrycket. Ser man till regleringen i BA och R-avtalet återfinns bestämmelserna i § 3 om ackord under samlingsrubriken Lönebestämmelser. Att en ackordsöverenskommelse också tar sikte på den lön som skall uppbäras för ett visst arbete är parterna i målet också överens om. Varken av BA eller R-avtalet kan däremot utläsas att en ackordsöverenskommelse också är att förstå som en överenskommelse om rätt eller företrädesrätt till visst arbete.

SBAF har framhållit att det av ackordsöverenskommelsen framgår vilka arbetsuppgifter som omfattas av ackordet och vilka som är undantagna därifrån; för de sistnämnda uppgifterna stod det enligt förbundet arbetsgivaren fritt att anlita underentreprenörer. Övriga arbetsuppgifter skulle däremot enligt förbundet utföras av arbetslaget, varmed förbundet förstår de anställda hos bolaget som anges i avtalets punkt 1, dvs. träarbetare, betongarbetare och murare.

Enligt arbetsdomstolens mening kan emellertid inte av avtalets ordalydelse i sig utläsas varken att det stod arbetsgivaren fritt att anlita underentreprenörer för vissa uppgifter eller att arbetsgivaren för övriga uppgifter hade rätt att anlita endast den nyssnämnda gruppen anställda. Hur överenskommelsen är att uppfatta i dessa avseenden är ytterst beroende på hur uttrycket ackord skall tolkas; som redan sagts ger enbart ordalydelsen i avtalet inte någon klarhet på den punkten.

Arbetsdomstolen övergår därför till att pröva om det, som förbundet hävdar, följer av ackordslöneformens natur att överenskommelsen skall tolkas enligt förbundets mening. Förbundet har härvid anfört att en ackordslön är betingad av arbetsprestationen; en ackordsöverenskommelse preciserar alltid dels priset, dels de arbetsuppgifter - dvs. den mängd arbete - som utgör underlag för överenskommelsen och denna mängd kan inte ensidigt ändras av ena parten. Om man bortser från sambandet mellan pris och arbetsmängd föreligger därför enligt förbundet inte längre någon ackordslön utan en fast lön.

Av de uppgifter som kommit fram under förhören synes den aktuella typen av ackordsöverenskommelse vara vanligt förekommande i byggbranschen.

B.C. har under förhöret redogjort i stora drag för hur det normalt går till när en ackordsöverenskommelse träffas. B.C. har enligt egen uppgift arbetat hos Byggförbundet i 33 år och slutade där för ett år sedan. Under sin tid hos Byggförbundet handlade han centrala tvister, avtal, arbetsrättstvister och ackordstvister. Han har uppgett följande.

När en entreprenör skall utföra ett arbete på ackord krävs det ackordsförhandlingar. Dessa börjar med att man tar fram ett underlag för den tid som arbetet beräknas ta utifrån de förhållanden som då är kända. Man går därvid igenom de olika byggdelarna och bestämmer vilken tid de olika arbetsmomenten i varje byggdel erfarenhetsmässigt tar. Därefter bestäms vilken ackordsform som skall gälla och priset. Ersättning kan utgå t.ex. med en fast del och en premie. Med utgångspunkt i den underlagstid och den premie som parterna kommit överens om bestäms en ackordsriktpunkt. Denna riktpunkt talar om vad varje timme utfört arbete är värt utöver den fasta del av ackordet som kan gälla. Riktpunkten bestäms således efter de arbeten man känner till vid tiden för överenskommelsen och den premie som parterna kommer överens om. Under arbetets gång görs avstämningar då man tar reda på hur mycket arbete som har utförts. Mängden utfört arbete omvandlas till timmar och den summa man kommer fram till multipliceras med den timersättning som följer av ackordsriktpunkten. På detta sätt får man fram vilken ersättning - utöver eventuell fast del - som skall betalas ut. Det händer ofta att arbetsuppgifter som ersättningen baseras på utgår eller tillkommer. Om det är fråga om arbetsuppgifter inom ramen för ackordsöverenskommelsen, justeras detta oftast vid senare avstämningar. Är det däremot fråga om arbete utanför ackordet, måste förhandlingar tas upp om ersättning skall utgå även för detta enligt ackordet.

I allt väsentligt motsvarar denna beskrivning vad som kommit fram också under förhören med de övriga förhörspersoner som uttalat sig i saken. Av denna beskrivning kan inte utläsas att en ackordsöverenskommelse generellt reglerar också en rätt för de anställda att få utföra de arbetsuppgifter som överenskommelsen grundas på.

De som hörts i denna sistnämnda fråga har också framfört olika uppfattningar om vad som gäller. L.J. är den ende av de i målet hörda som deltog i förhandlingarna om den nu omtvistade ackordsöverenskommelsen. Han är lokalombudsman hos SBAF och började enligt uppgift att arbeta år 1982 vid förbundets avdelning i Blekinge, där han huvudsakligen varit mätningsman. Enligt honom har arbetsgivar- och arbetstagarparterna alltid i anslutning till ackordsöverenskommelsen förhandlat om vilka arbeten som skall läggas ut på entreprenad och punkten 3 i ackordsöverenskommelsen ger uttryck för vilka arbeten som av detta skäl undantogs från överenskommelsen. Han har tillagt att han aldrig varit med om att en arbetsgivare lagt ut arbeten på entreprenad utan att diskutera saken med arbetstagarsidan.

Sammantaget ger den förebragta utredningen inte stöd för att det har etablerats någon praxis inom branschen av innebörd att ackordslöneformen till sin natur ger de anställda rätt till det arbete på vilket överenskommelsen baseras.

Arbetsgivarparterna har till stöd för att en ackordsöverenskommelse reglerar endast priset för ett visst arbete åberopat arbetsdomstolens avgörande i AD 1982 nr 68, det s.k. Bålsta-målet. Omständigheterna i det fallet var följande. Ett byggbolag bedrev i Bålsta ett byggprojekt som omfattade ett antal hus. I november 1980 träffades en ackordsöverenskommelse för hela projektet. Efter hand visade det sig emellertid svårt att finna köpare till alla planerade hus. Efter lokal och central förhandling beslöt bolaget att färdigställa endast ett mindre antal än det ursprungligen planerade och att därefter tills vidare avbryta projektet. Ackordsöverenskommelsen sades inte upp i samband med att projektet avbröts. Arbetstagarparterna väckte talan och gjorde gällande att arbetsgivarparterna hade gjort sig skyldiga till kollektivavtalsbrott genom att avbryta byggprojektet och i samband därmed inte säga upp överenskommelsen. För avtalsbrottet yrkades allmänt skadestånd till arbetstagarförbundet. Arbetsgivarparterna bestred att byggbolaget brutit mot den träffade överenskommelsen.

Den i Bålsta-målet aktuella överenskommelsen hade följande lydelse.

Objektet omfattar 36 st 1-plans vinkelhus typ A, 19 st 2-planhus typ B, 9 st 2-planshus typ C samt 1 st kvartersgård. Varmbonat garage och förråd till samtliga.

För allt arbete vid uppförande av samtliga 65 hus enligt ritningar och beskrivningar betalas utöver avtalsenlig lönenivå en premie av 1 250 000:- kronor.

Lagtyp: Gemensamhetsackord, trä - och grovarbete. Löneform: Vanligt premieackord.

Arbetsdomstolen uttalade i domen bl.a. följande.

Ackordsöverenskommelsen reglerar enligt sin ordalydelse endast storleken av den premie som skall utgå till arbetsstyrkan utöver avtalsenlig lön. Intet har framkommit som visar att bolaget genom överenskommelsen åtagit sig att fullfölja byggplanerna. I den mån ett sådant åtagande gjorts torde det ha skett i de enskilda anställningsavtalen. Dessa har ostridigt upphört att gälla. Arbetstagarparternas talan grundas uteslutande på ackordsöverenskommelsen. Av det sagda följer att denna inte grundar någon skyldighet för bolaget gentemot arbetstagarparterna att fullfölja projektet. Deras talan skall därför avslås.

Från SBAF:s sida har man förklarat att domskälen inte har betydelse för det föreliggande målet, eftersom Bålsta-målet handlar om en helt annan situation, nämligen ett avbrutet projekt.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Av domen i Bålsta-målet torde den slutsatsen kunna dras att arbetsdomstolen inte ansåg att en ackordsöverenskommelse generellt skall uppfattas som en överenskommelse om rätt till arbete.

En prövning av en ackordsöverenskommelses innebörd måste således göras utifrån avtalet och omständigheterna i det enskilda fallet.

Vad gäller den nu i målet aktuella ackordsöverenskommelsen kan konstateras att denna inte har samma enkla uppbyggnad som den i Bålsta- målet. En skillnad är att överenskommelsen i det mål som nu är föremål för prövning innehåller bestämmelser om ackordets omfattning (punkt 2) och om undantagna arbeten (punkt 3). Det är också dessa båda punkter som SBAF åberopat till stöd för sitt påstående att parterna med överenskommelsen träffat avtal också om arbete som de anställda hade företrädesrätt till.

Förbundet gör inte gällande att någon individuell arbetstagare kan göra anspråk på visst arbete. Enligt förbundet är det de kategorier anställda som anges i punkten 1 i ackordsöverenskommelsen som har en företrädesrätt till arbetet.

Från arbetsgivarparternas sida hävdas däremot, som redan sagts, att ackordsöverenskommelsen endast avser den ersättning som skall utgå och inte vare sig någon rätt för de anställda att utföra arbetet eller något hinder för arbetsgivaren att anlita underentreprenörer. Undantagen i punkten 3 finns, enligt arbetsgivarparterna, med för att ange och informera om vilka vid avtalstillfället kända arbeten som inte ingår i den ersättning som anges i punkten 5.

Det står inte helt klart om SBAF hävdar att de anställdas företrädesrätt till arbetet omfattar endast de arbetstagare som var anställda hos bolaget när överenskommelsen träffades eller också senare anställda; det är inte heller helt klart om förbundet anser att bolaget enligt överenskommelsen skulle vara skyldigt att anställa folk tillhörande de i punkten 1 nämnda yrkeskategorierna, om den befintliga arbetsstyrkan hos bolaget inte skulle vara tillräckligt stor för att arbetena skulle kunna utföras av anställda hos bolaget. Denna fråga är emellertid inte uppe till prövning i målet. Vad som nu skall prövas är om bolaget på grund av ackordsöverenskommelsen var förhindrad att anlita de båda underentreprenörsbolagen för de i ackordsöverenskommelsen angivna arbetena.

En arbetsgivare anses ha en i princip fri rätt att besluta om anställningar och att leda och fördela arbetet inom sin verksamhet. Vad gäller arbetsgivarens rätt att anlita [under]entreprenörer finns det däremot en särskild reglering i 38 - 40 §§medbestämmandelagen som utgör en begränsning i arbetsgivarens handlingsfrihet. I korthet kan bestämmelserna sägas ge uttryck för att en arbetsgivare inte utan föregående förhandling med arbetstagarsidan får besluta att låta någon som entreprenör utföra visst arbete för hans räkning eller i hans verksamhet. Från förhandlingsskyldigheten finns vissa undantag. Arbetstagarparten har under närmare angivna förutsättningar en vetorätt mot anlitande av entreprenörer. Om arbetstagarsidan nyttjar sin vetorätt utan fog, inträder dock inte något förbud för arbetsgivaren att anlita entreprenören. Bestämmelserna är dispositiva, dvs. det är möjligt att träffa avtal om avvikelse från dem.

SBAF:s talan i målet måste förstås så att ackordsöverenskommelsen utgör en avvikelse från lagens reglering på det sättet att arbetsgivarsidan med ackordsöverenskommelsen förbundit sig att inte anlita entreprenörer över huvud taget för de arbetsuppgifter som anges i punkten 2 och som inte omfattas av punkten 3. Från arbetsgivarsidan har inte påståtts att punkten 3 i och för sig ger arbetsgivaren en rätt att anlita entreprenörer utan möjlighet för arbetstagarparten att lägga in veto däremot. Oavsett hur det förhåller sig med denna sak kan konstateras, som redan sagts, att ackordsöverenskommelsen enligt sin lydelse inte innehåller någon bestämmelse om en begränsning i möjligheten för arbetsgivaren att anlita underentreprenörer för uppgifter som ingår i projektet.

Det har inte påståtts från SBAF:s sida att arbetsgivarsidan vid förhandlingarna om ackordsöverenskommelsen uttryckligen åtog sig att inte anlita entreprenörer för arbetsuppgifter som inte omfattades av undantagspunkten 3. Med hänsyn till frågans vikt borde ett sådant åtagande ha kommit till klart uttryck i ackordsöverenskommelsen, om en sådan avsikt funnits. Även om det finns skäl som talar för att undantaget i punkten 3 tillkom, som L.J. uppgett, därför att man vid avtalsslutet var överens om att de i den punkten angivna arbetsuppgifterna skulle utföras av entreprenör, är det inte visat att man från arbetsgivarsidan var beredd att avstå från anlitandet av underentreprenörer för andra arbetsuppgifter som vid avtalsslutet varken var kända eller ingick i underlaget för den ersättning som reglerades i punkten 5. Av denna punkt framgår att överenskommelsen omfattade en total drifttid om 8 708 timmar. Enligt vad B.C. uppgett - och hans uppgifter har i denna del inte emotsagts - kom den totala drifttiden att slutligen uppgå till 11 805 timmar. Från den ursprungligen uppskattade tiden avgick enligt honom 1 591 timmar och resterande timmar tillkom. Att bolaget skulle ha förbundit sig att inte anlita entreprenörer ter sig mot bakgrund av dessa uppgifter främmande.

Arbetsdomstolens slutsats

Arbetsdomstolens slutsats blir därför att ackordsöverenskommelsen får förstås så att avtalsparterna med denna träffat avtal endast om den ersättning som de anställda hade rätt till, om de utförde de angivna arbetsuppgifterna. Bolaget bröt därför inte mot överenskommelsen genom att anlita de båda underentreprenörsbolagen. Huruvida bolaget bröt mot medbestämmandelagens bestämmelser om anlitande av entreprenörer eller något annat kollektivavtal än ackordsöverenskommelsen är inte föremål för prövning i detta mål.

SBAF:s talan skall därför avslås.

Rättegångskostnader

SBAF skall som förlorande part i sak ersätta arbetsgivarsidan för rättegångskostnader. Sammanlagt har gemensamt för Skanska och Byggentreprenörerna yrkats ersättning med 142 505 kr, varav 24 000 kr mervärdesskatt. Förbundet har överlämnat till arbetsdomstolen att pröva skäligheten i yrkad ersättning.

Enligt arbetsgivarparterna fördelar sig deras kostnadsyrkande med hälften på vardera parten. Enligt vad som upplysts är Skanska men inte Byggentreprenörerna, såvitt nu är i fråga, skattskyldigt för mervärdesskatt. Av yrkad ersättning för denna skatt får därför endast den hälft som belöper på Byggentreprenörerna anses vara en slutlig kostnad för arbetsgivarparterna och som sådan en ersättningsgill rättegångskostnad.

I ersättning för ombudsarvode har yrkats 80 000 kr och därtill 20 000 kr avseende mervärdesskatt på beloppet. Arbetsdomstolen finner yrkad ersättning för arvode, exkl. mervärdesskatt, skälig. SBAF skall därför i denna del förpliktas betala sammanlagt 90 000 kr, varav 10 000 kr i ersättning för mervärdesskatt.

Arbetsgivarparterna har vidare yrkats ersättning för kostnader med sammanlagt 42 505 kr. I detta belopp ingår bl.a. arvode om 8 000 kr samt 2 000 kr avseende mervärdesskatt därå till envar av B.C. och L-O.F. som varit närvarande vid sammanträdet för muntlig förberedelse i målet och som också hörts under huvudförhandlingen.

Arbetsdomstolen finner även fordrade belopp avseende kostnader skäliga. Dock skall även i denna del ersättning för mervärdesskatt utgå endast med hälften av yrkat belopp, dvs. 2 000 kr.