AD 1996 nr 60

Parter:

Toyota Autoimport Aktiebolag; H., S.

Nr 60

Toyota Autoimport Aktiebolag i Sundbyberg

mot

S.H. i Sollentuna.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 22 september 1995, nr DT 826

Tingsrättens dom, se bilaga.

Toyota Autoimport AB (Toyota) har överklagat tingsrättens dom och yrkat att arbetsdomstolen ogillar S.H:s talan samt befriar bolaget från att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd. Vidare har bolaget yrkat att det befrias från att utge ersättning för S.H:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten samt att S.H. förpliktas ersätta bolagets rättegångskostnader vid tingsrätten och i arbetsdomstolen. Bolaget har också, för det fall bolaget tappar målet, gjort gällande att bolaget haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol och att vardera parten därför bör bära sin rättegångskostnad.

S.H. har bestritt ändring.

Målet har företagits till avgörande utan huvudförhandling.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens dom med följande tillägg och förtydliganden.

Toyota

Med verkan fr. o. m. den 1 juli 1984 infördes i anställningsskyddslagen begränsningar rörande lokala kollektivavtal om s.k. äldreavgångar. Bakgrunden var det växande problemet med s.k. 58,3-åringar, varigenom äldre arbetstagare sades upp vid driftsinskränkningar med frångående av anställningsskyddslagens turordningsregler och hänvisades till sin försörjning genom arbetslöshetsersättning och förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl. För att förbättra kontrollen över utvecklingen och motverka missbruk av då gällande regler ändrades bestämmelserna till nuvarande regler.

Huvudsyftet med regeln från lagstiftarens sida var sålunda att åstadkomma en minskning av för staten kostsamma uppsägningar av äldre arbetstagare och inte att skapa nya formaliaregler.

Av ordalydelsen i 2 § fjärde stycket anställningsskyddslagen i dess lydelse vid uppsägningstillfället framgår inte vid vilken tidpunkt ett centralt godkännande till uppsägningen skall lämnas. Av lagen framgår inte heller i vilken form ett sådant medgivande skall lämnas. Lagens förarbeten ger inte någon vägledning. Av detta följer att lagstiftaren måste ha avsett att ett medgivande från central arbetstagarorganisation kan lämnas efter det att uppsägning skett. Lagtekniskt skulle det annars ha varit lätt att precisera tidpunkten till t. ex. "tilltänkt uppsägning" eller "före uppsägningen". Det förtjänar även att understrykas att konstruktionen att arbetsgivaren skall beakta arbetstagarens ålder vid uppsägningstidens slut är ett avsteg från den annars tillämpliga regeln i anställningsskyddslagen om att man skall beakta omständigheterna vid uppsägningstillfället.

I det aktuella fallet har emellertid Toyota erhållit medgivande till uppsägningen av Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) centralt tre veckor efter det att uppsägning skett. Det kan även noteras att S.H. blev 57 och ett halvt år först fyra och en halv månad efter godkännandet.

Tingsrätten har funnit att uppsägningen skett utan saklig grund, varför bolaget ådragit sig skyldighet att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd.

I det aktuella målet har SIF lämnat medgivande först efter det att uppsägning skett men innan uppsägningstiden löpt ut. Hade godkännandet lämnats före uppsägningen skulle anställningen ändå ha upphört den 28 februari 1995. Ekonomisk skada kan enbart uppstå för tid efter anställningens upphörande. För S.H. saknar det betydelse om godkännandet lämnats före eller efter det att uppsägningen skett. Eftersom det vid uppsägningstidens slut fanns ett medgivande från SIF har S.H. inte lidit någon ekonomisk skada. Ekonomisk skada uppstår enbart om ett godkännande inte föreligger senast vid uppsägningstidens utgång. Den 28 februari 1995 fanns ett godkännande och anställningsskyddslagens bestämmelser var därmed uppfyllda. Då något brott mot anställningsskyddslagen således inte föreligger kan S.H. inte erhålla något ekonomiskt skadestånd.

Skulle domstolen finna att ett "centralt" godkännande som lämnats efter uppsägningen inte medför att uppsägningen blir sakligt grundad från uppsägningstillfället måste saklig grund för uppsägning i vart fall föreligga fr. o. m. det tillfälle godkännandet lämnats. Hade det föresvävat arbetsgivaren att man brutit mot anställningsskyddslagens bestämmelser hade man mycket väl kunnat återta uppsägningen och därefter lämnat S.H. en förnyad uppsägning. Följden hade blivit att S.H. erhållit ca en månads längre anställningstid vid Toyota. Under inga förhållanden skall därför ett ekonomiskt skadestånd uppgå till högre belopp än en månadslön.

Tingsrätten har funnit att det uteblivna godkännandet måste ses som en brist som inte kan åtgärdas i efterhand. Av allmänt vedertagna principer inom civilrätten följer dock att en rättshandling kan bli giltig genom att ett godkännande lämnas i efterhand. Även SIF intar denna ståndpunkt genom att man godkänt uppsägningen av S.H. i efterhand. Tingsrättens påstående att det inte går att bortse från att ett godkännande som lämnats i efterhand kan ha tillkommit under inflytande av att uppsägningen redan var ett faktum, är felaktigt. SIF, som är en av de största fackliga organisationerna, skulle givetvis inte låta sig påverkas och styras av en arbetsgivares handlande.

S.H.

S.H. anställdes som sekreterare hos Toyota den 6 februari 1989. Under sommaren 1994 inledde bolaget förhandlingar med SIF rörande uppsägningar på grund av driftsinskränkning hos bolaget. Dessa förhandlingar ledde fram till att en överenskommelse om avvikelse från bestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen träffades den 31 augusti 1994. Bolaget, som är delägare i Motorbranschens Arbetsgivareförbund, var och är fortfarande bundet av kollektivavtal som träffats mellan detta förbund, å ena sidan, och SIF och två andra arbetstagarorganisationer å andra sidan. Bolaget och den lokala fackliga organisationen ägde således rätt att enligt då gällande trygghetsavtal träffa överenskommelse innebärande avvikelse från 22 § anställningsskyddslagen.

S.H. var emellertid 57 och ett halvt år den 13 februari 1995. Hennes anställning i bolaget upphörde först den 28 februari 1995.

Av 2 § femte stycket anställningsskyddslagen framgår att ett lokalt kollektivavtal innehållande regler som avviker från 22 § anställningsskyddslagen får tillämpas i fråga om uppsägning av arbetstagare som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och ett halvt år bara om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens medgivande till varje enskild uppsägning.

Sådant medgivande saknades vid tidpunkten för uppsägningen av S.H.. Hon underrättade i skrivelse daterad den 10 september 1994 bolaget om allmänt och ekonomiskt skadeståndsanspråk för brott mot 22 § anställningsskyddslagen. Till saken hör att S.H. hade längre anställningstid än ett flertal arbetstagare hos bolaget. Först den 26 september 1994 lämnade den centrala arbetstagarorganisationen sitt medgivande till uppsägningen.

S.H. gör gällande att uppsägningen skett i strid med 22 § anställningsskyddslagen då den centrala arbetstagarorganisationens medgivande enligt 2 § femte stycket anställningsskyddslagen lämnats först efter det att uppsägning skett.

Anställningsskyddslagen är en social skyddslagstiftning och bestämmelserna bör tillämpas restriktivt. Genom den lagändring som genomfördes år 1984 har lagstiftaren velat begränsa den lokala fackliga organisationens möjligheter att träffa giltiga avtalsturlistor vad avser äldre arbetstagare. Ett godkännande av varje enskild uppsägning krävs innan uppsägningen får vidtagas. Denna brist kan inte botas i efterhand. Vid den tidpunkt då uppsägningen verkställs i strid med lagens regler uppstår den enskilde arbetstagarens rätt till skadeståndsanspråk. Denna rättighet förfogar endast individen över.

Domskäl

S.H. har varit anställd hos bolaget. Den 1 september 1994 sades hon upp på grund av arbetsbrist. Om turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen tillämpats skulle S.H. inte ha sagts upp. Uppsägningen företogs emellertid sedan en överenskommelse med stöd av ett kollektivavtal träffats mellan bolaget och en lokal facklig organisation om avvikelse från anställningsskyddslagens turordningsregler. Anställningen upphörde till följd av uppsägningen den 28 februari 1995. Vid den tidpunkten var S.H. mer än 57 och ett halvt år gammal. Den 26 september 1994, dvs. efter uppsägningen, lämnade den centrala arbetstagarorganisationen ett godkännande till uppsägningen.

Enligt 2 § anställningsskyddslagen får avvikelser från bl.a. 22 § göras genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation. Det var med stöd av ett sådant avtal den lokala arbetstagarorganisationen ingick en överenskommelse om avvikelser från 22 § i lagen. I 2 § femte stycket föreskrivs emellertid följande.

När efter bemyndigande av en central arbetstagarorganisation ett lokalt kollektivavtal har träffats om avvikelser från 22 § får avtalet tillämpas i fråga om arbetstagare som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och ett halvt år bara om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens medgivande till varje enskild uppsägning.

Den fråga som aktualiseras i detta mål är om arbetsgivaren, som S.H. gör gällande, bryter mot lagen om ett sådant medgivande inte föreligger vid tidpunkten för uppsägningen utan lämnas först därefter. Från bolagets sida har hävdats att så inte är fallet; enligt bolagets uppfattning framgår det inte av lagen eller dess förarbeten vid vilken tidpunkt medgivandet måste föreligga.

Även om lagtexten inte kan anses helt klargörande ger dess innehåll en viss ledning. Enligt lagtexten får ett lokalt kollektivavtal om avvikelse från lagen bara tillämpas om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens medgivande till uppsägningen. Med att avtalet tillämpas måste enligt arbetsdomstolens mening förstås att uppsägningen vidtas. Detta tyder på att det är förhållandena vid uppsägningstillfället som är avgörande för bedömningen av om uppsägningen kan anses tillåten. I specialmotiveringen till bestämmelsen (prop. 1983/84:162 s. 16) uttalas också att "(e)n arbetsgivare som säger upp äldre arbetstagare utan det föreskrivna medgivandet gör sig skyldig till brott mot lagen ...". Detta uttalande kan knappast förstås på annat sätt än att man skall se till förhållandena vid uppsägningstillfället och att ett brott mot lagen föreligger om medgivandet inte föreligger vid det tillfället, och det även om ett medgivande måhända lämnas senare.

Det kan tilläggas att endast en ordning som innebär att medgivandet skall föreligga vid uppsägningstillfället ger klarhet och reda. En annan ordning skulle skapa oklarhet och ge anledning till svårlösta problem. Om det inte krävs att medgivandet föreligger vid uppsägningstillfället uppkommer frågan om hur sent medgivandet kan inhämtas. Skulle det vara möjligt att se uppsägningen som lagenlig om medgivandet t.ex. inhämtas först sedan arbetstagaren väckt talan med anledning av uppsägningen?

Med anledning av vad bolaget anfört i övrigt finns det anledning att framhålla följande. Ratihabering inom civilrätten i allmänhet innebär att den berörde själv eller ställföreträdare eller ombud för denne i efterhand godkänner en rättshandling. En facklig organisation kan inte i ett fall som det förevarande jämställas med en ställföreträdare eller ett ombud som äger rätt att i efterhand godkänna en rättshandling som rör den enskilde arbetstagarens rättsställning. Vad bolaget anfört i denna del kan alltså inte påverka bedömningen i detta mål.

I likhet med tingsrätten finner arbetsdomstolen alltså att uppsägningen inte var sakligt grundad och att bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet mot S.H..

Bolaget har mot skadeståndsanspråken också invänt att man kunde ha tagit tillbaka den gjorda uppsägningen och sagt upp på nytt när medgivandet lämnats. Den möjligheten fanns måhända men bolaget har faktiskt inte utnyttjat den, varför detta inte påverkar skadeståndsbedömningen.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att tingsrättens dom i huvudsaken skall fastställas.

Bolaget får anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen. Vardera parten bör därför bära sin rättegångskostnad i båda instanserna. Tingsrättens förordnande om skyldighet för bolaget att utge ersättning för S.H:s rättshjälpskostnader skall därför upphävas.

Domskäl

Enligt 22 § LAS skall arbetsgivare vid uppsägning på grund av arbetsbrist iaktta vissa turordningsregler. Av 2 § andra stycket LAS framgår att det är möjligt att träffa avtal om avvikelse från dessa bestämmelser. Det kan ske genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation. År 1984 infördes en begränsning i möjligheten att träffa sådana lokala kollektivavtal. Det gjordes ett tillägg i 2 § för att komma till rätta med problemet att äldre arbetstagare sades upp med frångående av turordningsreglerna och hänvisades att försörja sig på arbetslöshetsersättning och förtidspension av arbetsmarknadsskäl. Detta tillägg, som numera finns i paragrafens femte stycke, innebär att om ett avtal om avvikelse från 22 § LAS träffats lokalt genom bemyndigande av en central organisation får avtalet tillämpas i fråga om uppsägning av arbetstagare som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och ett halvt år bara om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens medgivande till varje enskild uppsägning. Det är innebörden av detta tillägg som är föremål för tvist mellan parterna i detta mål.

Alla de faktiska omständigheterna i målet är ostridiga mellan parterna. Tvisten rör endast frågan om det är förenligt med bestämmelserna om saklig grund för uppsägning att ett medgivande från den centrala arbetstagarorganisationen enligt 2 § femte stycket LAS lämnas efter det att uppsägning skett.

Tingsrätten gör följande bedömning.

LAS har i stor utsträckning karaktären av en social skyddslagstiftning. Utgångspunkten måste därför vara att bestämmelserna skall tillämpas restriktivt. En arbetsgivare får inte vidta en uppsägningsåtgärd innan det klart kan konstateras att saklig grund för uppsägning föreligger.

I förarbetena till den ovan nämnda lagändringen år 1984 (prop 1983/84:162 s 14) påpekas att den lokala fackliga organisationen i en uppsägningssituation kan se sig stå i valet mellan att godta att äldre arbetstagare lämnar sina anställningar, med goda om än inte säkra utsikter att få sin försörjning tryggad fram till pensionsåldern, och att känna sig medansvarig för att yngre arbetstagare riskerar att bli uppsagda. Lagstiftaren har genom att stärka det fackliga inflytandet över äldreavgångarna velat undvika att trycket på de äldre arbetstagarna och den lokala fackliga organisationen i en uppsägningssituation blir för starkt.

Det är mot bakgrund av vad som nu anförts inte acceptabelt att uppsägning sker innan godkännande lämnats. Det uteblivna godkännandet måste ses som en brist som inte kan åtgärdas i efterhand.

Eftersom uppsägning skett utan att saklig grund förelegat har bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet mot S.H.. Det är riktigt att bolaget kunnat säga upp S.H. då godkännande lämnats. Det går emellertid inte att bortse från att ett godkännande som lämnats i efterhand kan ha tillkommit under inflytande av att uppsägningen redan är ett faktum. Tingsrätten delar därför inte bolagets uppfattning att det ekonomiska skadeståndet skall begränsas till att kompensera skada för tiden fram till det att godkännande förelåg. Yrkandet om ekonomiskt skadestånd skall därför bifallas fullt ut. Förbehåll skall också göras i domslutet i enlighet med S.H:s yrkande.

Bolaget har förlorat målet och skall ersätta staten och S.H. för uppkomna rättshjälpskostnader.