AD 1996 nr 79

Parter:

Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet; Karlskoga kommun

Nr 79

Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet

mot

Karlskoga kommun.

BAKGRUND

Mellan Karlskoga kommun och Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet, SKTF, gäller kollektivavtal.

Å.L., som är medlem i SKTF, och N.L. är anställda av Karlskoga kommun. Under tiden den 1 april 1992 till den 31 december 1994 - då de innehade tjänster som först distriktschefer och sedan avdelningschefer - hade N.L. högre lön än Å.L..

Tvisten i målet rör frågan om Å.L. under den angivna tiden var utsatt för otillåten könsdiskriminering enligt 18 § jämställdhetslagen (lönediskriminering) genom att kommunen gav henne lägre lön än N.L..

LAG OCH EG-RÄTT

Jämställdhetslagen

18 §

Otillåten könsdiskriminering skall anses föreligga, när en arbetsgivare tillämpar lägre lön eller annars sämre anställningsvillkor för en arbetstagare än dem som arbetsgivaren tillämpar för arbetstagare av motsatt kön, när de utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt.

Detta gäller dock inte, om arbetsgivaren kan visa att de olika anställningsvillkoren beror på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller att de i varje fall inte vare sig direkt eller indirekt har samband med arbetstagarnas könstillhörighet.

23 §

Ett avtal är ogiltigt i den mån det föreskriver eller medger sådan könsdiskriminering som är otillåten enligt 16 - 20 §§.

Romfördraget

Artikel 119 första stycket

Varje medlemsstat skall under den första etappen säkerställa och i fortsättningen upprätthålla principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete.

EG-direktivet av den 10 februari 1975 om tillämpning av principen om lika lön för kvinnor och män

Artikel 1 första stycket

Principen om lika lön för kvinnor och män som skisserats i artikel 119 i fördraget, härefter kallad "likalönsprincipen", innebär att för lika arbete eller för arbete som tillerkänns lika värde all diskriminering på grund av kön skall avskaffas vid alla former och villkor för ersättningen.

TVISTEN

Förbundet anser att det arbete Å.L. och N.L. utfört under tiden den 1 april 1992 - den 31 december 1994 är att betrakta som lika eller likvärdigt. Under den tiden hade Å.L. lägre lön än N.L. och förbundet gör gällande att Å.L. varit utsatt för lönediskriminering.

Kommunens inställning är att arbetena inte varit att betrakta som lika eller likvärdiga.

Förbundet har yrkat att Karlskoga kommun skall förpliktas att till Å.L. utge 1. ekonomiskt skadestånd

med 3 398 kr per månad för tiden den 1 april till den 30 juni 1992, jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 30 juni 1992 till dess betalning sker,

med 1 500 kr per månad för tiden den 1 juli 1992 till den 31 december 1993 jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 31 december 1993 till dess betalning sker och

med 1 000 kr per månad för tiden den 1 januari till den 31 december 1994, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den sista i varje månad till dess betalning sker samt

2. allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 25 november 1994, till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt yrkandena. De yrkade ekonomiska skadestånden och ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig. För det fall att förbundet vinner bifall till sin talan beträffande samtliga tidsperioder i målet har det yrkade allmänna skadeståndet vitsordats som skäligt. Om arbetsdomstolen lämnar bifall till förbundets talan avseende endast någon eller några av de i målet aktuella tidsperioderna har kommunen överlämnat prövningen av det allmänna skadeståndets storlek till domstolen.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS SAKFRAMSTÄLLNINGAR

Förbundet

Jämförelsepersonerna

Å.L. är född år 1943 och har vid socialhögskolan i Umeå genomgått utbildning till socionom. I den treåriga högskoleutbildningen ingår bl.a. social metodik motsvarande ett betyg. Hon tog examen år 1966 och innehade under den första hälften av året en befattning som barnavårdsman vid barnavårdsnämnden i Uppsala. I juni 1966 anställdes hon av Karlskoga kommun som socialassistent/barnavårdsman. Hon har därefter haft flera olika befattningar inom kommunen. Som chef för dagbarnvårdarna inom kommunen ledde hon en verksamhet med mer än 100 anställda. Hon har även vikarierat som avdelningschef inom sociala centralnämndens serviceavdelning, vilket innebar ansvar för barntillsyn och äldreomsorg. Vidare har hon arbetat som projektledare inom projektet "äldreomsorg i utveckling". År 1980 blev hon avdelningschef inom äldreomsorgen och i januari 1985 erhöll hon befattningen som distriktschef för det västra distriktet. Den 1 juli 1992 erhöll hon befattningen som avdelningschef för äldre- och handikappomsorgen.

N.L. är född år 1949 och har även han genomgått utbildning till socionom vid socialhögskolan i Umeå. Därutöver har han två betyg i social metodik. Han har efter avslutade studier innehaft olika befattningar inom kriminalvårdsverket, bl.a. har han vikarierat på olika myndighetschefstjänster och arbetat med projektet "barn i häkte". Även han blev distriktschef den 1 januari 1985 och den 1 juli 1992 erhöll han befattningen som avdelningschef för avdelningen barnomsorg och grundskola. Hans arbetsuppgifter som avdelningschef förändrades den 1 juli 1994 genom att grundskolans högstadium togs bort från hans ansvarsområde.

Förbundet anser att Å.L:s arbete som distriktschef under tiden den 1 april till den 30 juni 1992 och som avdelningschef under tiden den 1 juli 1992 till den 31 december 1994 var lika eller likvärdigt med N.L:s arbete.

Organisationen inom kommunen

Från och med år 1985 till mitten av 1992 var socialförvaltningen inom kommunen indelad i tre geografiska distrikt. För varje distrikt ansvarade en distriktschef. Å.L. var distriktschef för det västra distriktet, N.L. för det södra och H.A. för det östra. L.P. var personalchef och närmaste chef för distriktscheferna. Den geografiska indelningen innebar att var och en av distriktscheferna hade ansvar för alla delar av socialförvaltningens verksamhetsområden, alltså äldre- och handikappomsorg, barnomsorg samt individ- och familjeomsorg. På grund av hur olika typer av bebyggelse var spridd inom kommunen kom distriktscheferna dock att få något olika inriktningar på sina verksamheter. Å.L:s distrikt hade tyngdpunkten på äldreomsorg och N.L:s på barnomsorg och familje- och individomsorg.

Från den 1 januari 1992 ändrades kommunens nämndorganisation. De sociala distriktsnämnderna avskaffades och skolstyrelsen ombildades till en barn- och utbildningsnämnd. Ansvaret för barnomsorgen fördes över från socialnämnden till barn- och utbildningsnämnden.

Organisationen för de förvaltningar som stod under nämnderna anpassades från den 1 juli 1992 till den nya nämndorganisationen. Socialförvaltningens geografiskt indelade distriktsorganisation övergick till en funktionsorganisation med - förutom två stabsavdelningar - en avdelning för äldre- och handikappomsorg och en avdelning för individ- och familjeomsorg. L.P. blev förvaltningschef vid socialförvaltningen och närmaste chef för Å.L., som erhöll befattningen som avdelningschef för äldre- och handikappomsorgen, och H.A., som erhöll befattningen som avdelningschef för individ- och familjeomsorgen.

Barnomsorgen flyttades från socialförvaltningen och integrerades med den tidigare skolförvaltningen i en ny barn- och ungdomsförvaltning. Denna indelades från den 1 juli 1992 i två avdelningar, nämligen en för barnomsorg och grundskola och en för frivilliga skolformer inklusive gymnasieskolan. Förändringen av barnomsorgens plats i organisationen kom dock att påskyndas. Redan från den 1 april 1992 skildes ledningsansvaret för barnomsorgen från socialförvaltningen. N.L. utsågs att interimistiskt inför barn- och utbildningsnämnden ansvara för den samlade barnomsorgen. Samtidigt tillträdde U.A. en befattning som skolchef. Från den 1 juli 1992 blev U.A. förvaltningschef vid barn- och utbildningsförvaltningen, N.L. avdelningschef för barnomsorg och grundskola och B.J. avdelningschef för gymnasieskola och frivilliga skolformer.

Den 1 juli 1994 flyttades ansvaret för grundskolans högstadium från avdelningen för barnomsorg och grundskola.

Indelning i perioder

För att få struktur på frågeställningarna i målet har förbundet valt att göra en indelning i olika tidsperioder. Period 1 omfattar tiden den 1 april - den 30 juni 1992, dvs. de tre månader då arbetet med omorganisationen inleddes. Period 2 omfattar tiden den 1 juli 1992 - den 31 december 1993, då Å.L. och N.L. arbetade som avdelningschefer. Period 3 omfattar tiden den 1 januari - den 30 juni 1994, då de båda var avdelningschefer. Period 4 omfattar tiden den 1 juli - den 31 december 1994.

Kraven i arbetena under period 1

Den 1 april 1992 lämnade N.L. arbetet som distriktschef för det södra distriktet och fick interimistiskt ansvaret för den samlade barnomsorgen. Från den 15 mars 1992 hade han inte beslutanderätt i myndighetsfrågor inom det södra distriktet.

Samtidigt övertog Å.L. från N.L. ansvaret för det södra distriktet. Å.L. ansvarade då alltså för bl.a. myndighetsutövningen inom både det västra och det södra distriktet. Barnomsorgen inom de båda distrikten sköttes dock av N.L.. Å.L. ansvarade även för förändringarna inom äldre- och handikappomsorgen vid övergången från distriktsorganisationen till funktionsorganisationen. Därutöver hade hon ansvaret för genomförandet i kommunen av den s.k. ÄDEL-reformen. ÄDEL-reformen som trädde i kraft den 1 januari 1992 innebar att kommunerna fick ett samlat ansvar för långvarig service, vård och omsorg till äldre och handikappade. Till den nya organisation som byggdes upp inom kommunen överfördes från landstinget 70 - 80 sjuksköterskor, undersköterskor och arbetsterapeuter. Genomförandet av ÄDEL-reformen innebar oerhörda problem inom kommunen. Kraven i Å.L:s arbete var på grund av införandet av ÄDEL-reformen minst lika stora som de krav som ställdes på N.L. i samband med integreringen av skolan och barnomsorgen. Det fanns ett sparbeting även inom Å.L:s ansvarsområde. Å.L. arbetade redan under period 1 med de stora besparingar som - på grund av ett ökat behov av omsorg - skulle bli nödvändiga inom äldre- och handikappomsorgen.

N.L. och Å.L. var under period 1 placerade på samma arbetsplatser som tidigare. Det medförde att personalen i vissa fall vände sig till sina respektive tidigare chefer med frågor. Det är ostridigt i målet att både N.L. och Å.L. under den här tiden hade ett delansvar för sina överlämnade ansvarsområden.

Kommunen gör gällande att kraven i N.L:s arbete under period 1 varit större än kraven i Å.L:s arbete på grund av dels den s.k. "kulturkrocken" - sammanslagningen av organisationerna för grundskola och barnomsorg som medförde stora problem därför att dessa organisationer haft helt skilda "kulturer" - dels att han hade att genomföra ett sparbeting på 30 miljoner kr. Kraven i Å.L. arbete var under perioden minst lika stora. Den s.k. ÄDEL-reformen som hon ansvarade för, innebar att även hon hade att sammansmälta två "kulturer", nämligen "kulturen" inom sjukvården och "kulturen" inom kommunens omsorger. Vidare gör förbundet gällande att det även inom Å.L:s avdelning under denna tid funnits sparbeting som var minst lika stort som N.L:s.

Kraven i arbetena under period 2-4

Den 1 juli 1992 - då period 2 börjar - trädde den nya funktionsindelade förvaltningsorganisationen i kraft och Å.L. och N.L. tillträdde befattningar som avdelningschefer. Från den 1 januari 1994 - då period 3 börjar - tillfördes Å.L. ansvaret för kommunens skyldigheter enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), ansvaret för riksfärdtjänst samt genom ändringar i hälso- och sjukvårdslagen utökat ansvar för bl.a. rehabilitering. Den 1 juli 1994 - då period 4 börjar - inskränktes N.L:s ansvarsområde som avdelningschef genom att ansvaret för grundskolans högstadium fördes från avdelningen. Budgeten för avdelningen för barnomsorg och grundskola minskade därigenom med 40 miljoner kr. Samtidigt ändrades organisationen inom avdelningen för barnomsorg och grundskola så att N.L. kom att få direkt arbetsledningsansvar för 25 personer.

För tiden efter den 1 juli 1992 gör kommunen gällande att N.L:s krav i arbetet varit större genom att hans avdelning hade en större budgetomslutning och ett större antal anställda än Å.L:s avdelning. Förbundet å sin sida gör gällande att den skillnad i budget och antal anställda som fanns inte är så stor att kraven i Å.L:s arbete kan anses ha varit mindre än kraven i N.L:s arbete.

Vid bedömningen av hur stora skillnaderna i budgetomslutning skall vara för att det skall ge utslag på lönen kan man få vägledning av arbetsvärderingssystemet "Befattningsvärdering tjänstemän - BVT". Systemet används främst inom den privata sektorn och hade t.o.m. år 1992 tillämpats vid lönesättning av ca 60 000 befattningar i Sverige. Det är ett faktorvärderingssystem enligt vilket olika faktorer, bl.a. budgetomslutning, anges tillhöra viss nivå. I systemet ingår tabeller som anger vilken nivå olika budgetomslutningar medför. Det är fråga om mycket grova indelningar. De skillnader som finns mellan Å.L. och N.L. skulle enligt det här systemet inte ge något löneutslag.

Budgetomslutningen var i kr vid Å.L:s och N.L:s avdelningar under aktuell tid följande.

År 1992 År 1993 År 1994

Å.L. 197 157 000 204 762 000 219 833 000

N.L. 260 481 000 266 445 000 261 704 000

Skillnad 63 324 000 61 683 000 41 871 000

Den 1 juli 1994 flyttades grundskolans högstadium från N.L:s avdelning vilket innebar att budgetomslutningen skall minskas med 40 miljoner kr.

Antal anställda vid Å.L:s och N.L:s avdelningar var under aktuell tid följande.

År 1992 År 1993 År 1994 1994-07-01

Å.L.

årsarbetare 558 512 531

antal anställda 758 706 738

N.L.

årsarbetare 795 798 731 543

antal anställda 939 915 852 646

Antal utbetalda löner till anställda inom Å.L:s avdelning (här benämnd SOC) och N.L:s avdelning (här benämnd BUN) var under år 1993 följande:

SOC skillnad BUN

Januari 958 145 1103

Februari 968 165 1103

Mars 934 192 1126

April 929 205 1134

Maj 930 206 1136

Juni 942 169 1111

Juli 1060 +17 1043

Augusti 1130 +133 997

September 1086 +58 1028

Oktober 928 95 1023

November 899 111 1010

December 880 135 1015

Plustecken anger att Å.L. haft ett större antal anställda än N.L.

Om arbetsdomstolen skulle finna att skillnaderna i budgetomslutning, antal anställda eller verkningarna av "kulturkrockarna" medför att kraven i N.L:s arbete anses större än kraven i Å.L:s arbete, gör förbundet i andra hand gällande att det finns andra faktorer i Å.L:s arbete som medför att kraven i hennes arbete ändå kan anses som minst lika stora som de i N.L:s arbete, nämligen följande. Å.L. hade fler anställda under sommarmånaderna och den verksamhet hon ansvarade för bedrevs året runt och dygnet runt. Vidare hade hon direkt arbetsledningsansvar för 25 personer medan N.L. fram till den 1 juli 1994 hade sådant ansvar för 7 - 9 personer. För underställd personal hade Å.L. att upprätta ansvars- och befogenhetsbeskrivningar samt individuella utvecklingsplaner. Myndighetsutövningen inom Å.L:s avdelning var mer krävande dels genom att den var mer omfattande, dels genom att besluten hade en annan karaktär än inom N.L:s område. Från den 1 januari 1994 utökades Å.L:s ansvarsområde. Genom införandet av LSS utökades antalet hjälptimmar för de funktionshandikappade och dessa fick även rätt att själva anställa en personlig assistent. Det senare innebar problem för kommunen eftersom de anställda inom kommunen som tidigare varit personliga assistenter blev övertaliga. Från detta datum överfördes också riksfärdtjänsten från staten till kommunerna och ansvaret för den verksamheten lades på Å.L.. Genom förändringar i hälso- och sjukvårdslagen vid samma tidpunkt fick kommunen - och Å.L:s avdelning - ett utökat rehabiliteringsansvar.

Förbundet gör vidare gällande att kommunens åberopande av budgetomslutning och antal anställda som grund för löneskillnaden inte är trovärdigt mot bakgrund av övrig lönesättning inom kommunen. Under tiden som distriktschefer hade Å.L., N.L. och H.A. samma lön trots olika budgetomslutning och olika antal anställda. Å.L. ansvarade för en budget på 95 miljoner kr och 426 anställda. N.L. ansvarade för en budget på 109 miljoner kr och 500 anställda. H.A. ansvarade för en budget på 68 miljoner kr och 276 anställda. De hade alla en månadslön på 22 803 kr. B.J. har som avdelningschef vid de frivilliga skolformerna haft en budgetomslutning på 67 miljoner kr och en månadslön om 27 000 kr. Trots mindre budget och färre anställda har B.J. haft högre lön än Å.L..

Det finns ytterligare exempel på att ansvaret för budget och anställda enligt kommunens policy inte utgjort grund för dess lönesättning. Kommunens årsredovisning för år 1994 och organisationsplan av den 1 juni 1994 anger följande

Anställda Budget i kr Lön i kr

Förvaltningschef 923 396 284 000 34 500

Socialchef 570 372 972 000 33 200

Stadsbyggnadschef 34 49 317 000 33 900

Kulturchef 47 29 357 000 27 000

Miljö- och

Hälsoskyddschef 10 4 010 000 26 100

Räddningstjänstchef 66+45 28 923 000 26 900

Ekonomiföreståndare 9 3 655 000 13 200

Ekonomiföreståndare 5 2 287 000 14 600

Kommunen gör gällande att "kulturkrocken" mellan barnomsorgen och skolverksamheten även under period 2 medfört att kraven i N.L:s arbete varit större än i Å.L:s arbete. Enligt förbundets uppfattning har den "kulturkrock" som uppstod vid införandet av ÄDEL-reformen även under period 2 påverkat kraven i Å.L:s arbete så att hennes arbete såvitt avser kraven på grund av "kulturkrock" varit lika stora som kraven i N.L:s arbete.

Arbetsvärdering

Förbundet har låtit utföra en arbetsvärdering av N.L:s arbete som avdelningschef inom barn- och ungdomsförvaltningen i jämförelse med Å.L:s arbete som avdelningschef inom äldre- och handikappomsorgen. Arbetsvärderingen har utförts av utredaren A.H. enligt metoden Likvärdigt arbete. I arbetsdomstolens dom 1996 nr 41 konstaterade domstolen att den åberopade arbetsvärderingen, som även den var utförd enligt systemet Likvärdigt arbete, när det gäller valet av kriterier i huvudsak följde de riktlinjer som dragits upp i förarbetena till jämställdhetslagen.

Den arbetsvärdering av N.L:s arbete i jämförelse med Å.L:s arbete som A.H. utfört avser tiden den 1 juli 1992 - den 30 juni 1994, dvs. perioderna 2 och 3. Enligt arbetsvärderingen har kraven i Å.L. och N.L:s arbete bedömts lika beträffande fem faktorer, lika eller likvärdiga beträffande sex faktorer, nära likvärdiga beträffande två faktorer - plus för Å.L. avseende en faktor och plus för N.L. avseende en faktor - samt större för Å.L. beträffande en faktor, nämligen ansvaret för människor. Sammantaget bedömer A.H. i arbetsvärderingen att kraven i Å.L:s arbete varit minst lika/likvärdiga med kraven i N.L:s arbete.

För period 1 har inte gjorts någon systematisk arbetsvärdering. Kommunen har gjort gällande att Å.L:s och N.L:s arbeten inte varit att betrakta som likvärdiga under den perioden med hänsyn till det sparbeting N.L. ansvarat för och att hans arbete med integreringen av barnomsorgen med skolan försvårats av den s.k. kulturkrocken. I propositionen 1993/94:147 (s. 51 - 55) anges faktorer som man skall ta hänsyn till vid lönesättning. Dessa faktorer är kunskap och erfarenhet, arbetsinsats, ansvar och arbetsmiljö. Sparbeting och "kulturkrock" som kommunen åberopat som skäl för löneskillnaden mellan Å.L. och N.L. under period 1 omnämns inte propositionen. Inte heller beträffande period 4 har det gjorts någon arbetsvärdering. För period 4 gör kommunen inte gällande annat än att Å.L:s arbete i förhållande till i N.L:s arbete är att betrakta som lika/likvärdigt med undantag för budgetomslutning och antalet anställda. Under period 4 är skillnaden i budgetomslutning endast 2 miljoner kr till N.L:s fördel. Antalet anställda var endast ett tiotal fler och antal årsarbeten var nästan 100 personer färre för N.L. än för Å.L..

Å.L:s och N.L:s löner

Under år 1991 var både Å.L. och N.L. distriktschefer och hade båda lönen 22 803 kr i månaden. Under vintern 1992 fick N.L. löfte om att han i sin kommande befattning som avdelningschef skulle få en lön om 26 893 kr i månaden. Kommunens personalchef L.N. bekräftade i ett brev den 27 augusti 1992 att denna lön skulle utgå från den 1 april 1992. Vid lönerevision i december 1992 korrigerades N.L:s lön till att från den 1 april 1992 vara 27 000 kr. Under period 1, den 1 april - den 30 juni 1992, var Å.L:s lön 23 602 kr i månaden och skillnaden i lön var alltså 3 398 kr i månaden.

När Å.L. i juni 1992 anmälde intresse för befattningen som avdelningschef inom äldre- och handikappomsorgen angav hon att kommunen vid lönesättningen borde utgå från löneläget för övriga avdelningschefer. Hon kände då till löneläget för N.L.. När Å.L. tillträdde befattningen som avdelningschef den 1 juli 1992 hade man inte träffat någon överenskommelse om hennes lön. Det innebar att hon tills vidare behöll den lön hon haft som distriktschef. Vid löneförhandlingar i november 1992 erbjöd kommunen Å.L. för tiden från den 1 juli 1992 25 500 kr i månaden. Förbundet tvingades acceptera den erbjudna lönen för att det över huvud taget skulle bli någon lönesättning. I samband med att förbundet i januari 1993 justerade protokollet från förhandlingen om Å.L:s lön uttalade förbundets företrädare att man ansåg att Å.L. var utsatt för lönediskriminering och att man avsåg att begära tvisteförhandling i frågan. Den retroaktiva löneförhöjningen för Å.L. utbetalades först i januari 1993. Under period 2, den 1 juli 1992 - den 31 december 1993, var N.L. lön 27 000 kr och Å.L. lön 25 500 kr. Löneskillnaden var under den perioden alltså 1 500 kr i månaden.

Genom lokal uppgörelse år 1994 fick Å.L. en löneförhöjning till 26 200 kr och N.L. till 27 200 kr. Dessa löner bestod under hela år 1994. Under period 3, den 1 januari - den 30 juni 1994, och period 4, den 1 juli - den 31 december 1994, var löneskillnaden alltså 1 000 kr i månaden.

Sammanfattning av grunden

Förbundet gör sammanfattningsvis gällande att kommunen brutit mot 18 § jämställdhetslagen och därigenom ådragit sig skyldighet att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd till Å.L. enligt 26 § samma lag. Förbundet åberopar även artikel 119 i Romfördraget och EU-direktivet från den 10 februari 1975 om tillämpning av principen om lika lön för kvinnor och män.

Kommunen

Parterna i målet är ense om att i målet aktuell tid lämpligen bör delas upp i perioder och att den uppdelning i perioder som förbundet gjort skall tjäna som utgångspunkt för prövningen i målet. Parterna är också ense om vilka tvistefrågorna är för de olika perioderna.

Organisationen inom kommunen

I samband med att kommunen genomförde förändringar i den politiska nämndorganisationen ändrades även förvaltningsorganisationen. Kommunen övergick från en distriktsorganisation till en funktionsorganisation. Före omorganisationen var socialförvaltningen indelad i tre geografiska distrikt. N.L. och Å.L. var chef för var sitt distrikt och båda ansvarade för respektive distrikts äldreomsorg, barnomsorg samt individ- och familjeomsorg. De tre distriktscheferna kom alla att på olika sätt beröras av omorganisationen. Både N.L. och Å.L. kom att arbeta med att förbereda den beslutade omorganisationen som skulle träda i kraft den 1 juli 1992. Vid omorganisationen flyttades ansvaret för barnomsorgen från socialförvaltningen till skolförvaltningen, som därefter benämndes barn- och utbildningsförvaltningen. Under första kvartalet 1992 arbetade N.L. tillsammans med den tidigare skolchefen U.A. med att planera omorganisationen av skolan och barnomsorgen. N.L. fick under våren 1992 ett interimistiskt uppdrag att ansvara för den samlade barnomsorgen i avvaktan på det slutgiltiga genomförandet. U.A. förordnades den 21 april 1992 till förvaltningschef av barn- och ungdomsnämnden. Under perioden fick N.L. och U.A. i uppdrag att genomföra ett sparbeting uppgående till 31 miljoner kr. Sparbetinget avsåg hela barn- och utbildningsnämndens verksamhetsområde. Både N.L. och Å.L. arbetade hårt för att den rådande distriktsorganisationen skulle fungera, samtidigt som man arbetade med planering och genomförande av den nya verksamheterna. Det medförde att N.L. fortsatte att arbeta med en del av sina tidigare arbetsuppgifter som distriktschef.

N.L:s löneutveckling

I samband med att N.L. vid omorganisationen erhöll nya arbetsuppgifter ställde han krav på högre lön än han tidigare haft. Den lön han fick och som gällde under period 1, den 1 april - den 30 juni 1992, bestämdes utifrån dels det stora sparbetinget, dels att arbetet med sammanslagningen av barnomsorgen och skolverksamheten på grund av den s.k. kulturkrocken ansågs vara svårt, tidskrävande och tyngande. N.L. erhöll tjänsten som avdelningschef vid barn- och ungdomsnämnden den 1 juli 1992. Hans månadslön bestämdes då till 27 000 kr inklusive övertidsersättning. För period 2, den 1 juli 1992 - den 31 december 1993, har N.L. lön bestämts med utgångspunkt från antalet underställda årsarbetare och den budget han ansvarat för. Vissa problem med den s.k. kulturkrocken kvarstod under period 2 vilket också påverkade N.L:s lön. Parterna är överens om att N.L. under period 2 ansvarat för en större budget än Å.L.. Parterna är också ense om att N.L. under period 2 ansvarade för ett större antal årsarbetare än Å.L.. Under semestermånaderna har dock Å.L. haft något fler anställda på grund av att semestervikarier anlitats. Antalet semestervikarier varierade dock från månad till månad och från år till år. Man kan också notera att när semestervikarier arbetar är flertalet av de ordinarie arbetstagarna inte i tjänst.

Även för period 3, den 1 januari - den 30 juni 1994, har N.L:s lön bestämts av de krav som ställts i hans arbete med hänsyn till den budget och det antal anställda han ansvarat för. Under perioden fick Å.L. mer omfattande arbetsuppgifter och även högre lön. Löneskillnaden mellan N.L. och Å.L. minskade under period 3.

Den budgetomslutning som N.L. ansvarade för minskade med 40 miljoner kr när ansvaret för grundskolans högstadium den 1 juli 1994 flyttades från N.L:s avdelning. Under period 4, den 1 juli - den 31 december 1994, ansvarade dock N.L. för ett större antal anställda än Å.L.. Under period 4 var lönerna oförändrade.

N.L. har under i målet aktuell tid inte haft någon individuell löneutveckling. Vid de revisionsförhandlingar som ägt rum har han endast erhållit generella påslag. Å.L. har däremot haft en löneutveckling beroende på förändringarna i ansvar för bl.a. budget och personal. Förbundet har gjort gällande att den verksamhet som Å.L. ansvarat för bedrivits dygnet runt. Kommunen hävdar dock att detta inte innebär att Å.L. själv är engagerad dygnet runt. Utanför Å.L:s ordinarie arbetstid är bl.a. en medicinskt ansvarig sjuksköterska i tjänst och det är den sjuksköterskan som i olika krissituationer skall kontaktas.

Å.L:s löneutveckling

Å.L. var tidigare distriktschef för det västra distriktet och hon erbjöds i samband med omorganisationen en tjänst som avdelningschef för äldre- och handikappomsorgen. Formellt tillträdde hon tjänsten som avdelningschef den 1 juli 1992. Diskussionerna om Å.L:s lön som avdelningschef inleddes under sommaren 1992. Kommunens förhandlingschef B.W. och Å.L. hade då omfattande diskussioner om hennes lön. Å.L. krävde lika lön som N.L.. Kommunen var inte villig att bifalla Å.L:s lönekrav och hon kontaktade sin fackliga organisation. Efter flera fruktlösa informella diskussioner genomfördes den 11 november 1992 en formell förhandling mellan kommunen och förbundet angående lönesättningen. Av protokollet från förhandlingen framgår att förbundet tills vidare accepterar den av kommunen erbjudna lönen om 25 500 kr per månad inklusive övertidsersättning. Å.L. undertecknade anställningsavtalet först i början av mars 1993 och gjorde då en anteckning om att hon var missnöjd med lönen. Därefter genomfördes lokal tvisteförhandling den 22 november 1993 och central tvisteförhandling den 20 september 1994, som båda avslutades i oenighet.

Kommunen vitsordar att Å.L. och N.L. haft den löneutveckling som förbundet redovisat. Det bör dock nämnas att från den 1 januari 1995 har Å.L. högre lön än N.L..

Arbetsvärderingen

En värdering av Å.L:s och N.L:s arbeten som avdelningschef har på uppdrag av förbundet gjorts av A.H.. Kommunen har inte genomfört någon arbetsvärdering. Det bör noteras att A.H:s arbetsvärdering är utförd på uppdrag av den ena parten i målet.

Den arbetsvärdering, som A.H. utfört enligt systemet Likvärdigt arbete, innehåller delvis en beskrivning av de kriterier som beskrivs i propositionen "Delad makt och delat ansvar". Det är svårt eller omöjligt att göra en arbetsvärdering objektiv. Värderingsinstrumentet kan lätt bli subjektivt i sig självt. En sådan beskrivning kan därför inte ensamt utgöra grund för bedömningen av likvärdigheten i arbetet. Kommunen vitsordar dock riktigheten i de slutsatser vartill A.H. kommer vid arbetsvärderingen, utom såvitt avser vissa av faktorerna under rubriken ansvar. Kommunen kan inte vitsorda att kraven vad gäller materiella resurser, dvs. för budget, och för arbetsledning varit lika/likvärdiga i Å.L. och N.L:s arbeten. Inte heller kan kommunen vitsorda att kraven i arbetet varit större för Å.L. än för N.L. med hänsyn till ansvaret för människor. Å.L:s ansvar för människor har betydligt överdrivits och dramatiserats. Kommunen vitsordar dock A.H:s bedömning under rubrikerna kunskap och förmåga, ansträngning samt arbetsmiljö.

Sammanfattning av grunden

Kommunen bestrider käromålet på den grunden att de arbeten som N.L. och Å.L. utfört under den i målet aktuella tiden inte varit att betrakta som lika eller likvärdiga. Kommunen har alltså inte gjort sig skyldig till brott mot 18 § jämställdhetslagen.

DOMSKÄL

Något om den rättsliga bakgrunden

I 18 § jämställdhetslagen finns regler om otillåten könsdiskriminering. I det första stycket föreskrivs att otillåten könsdiskriminering skall anses föreligga, när en arbetsgivare tillämpar lägre lön eller annars sämre anställningsvillkor för en arbetstagare än dem som arbetsgivaren tillämpar för arbetstagare av motsatt kön, när de utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt. Denna föreskrift är en s.k. presumtionsregel. Man har alltså att utgå från att en otillåten könsdiskriminering föreligger om de angivna förutsättningarna är uppfyllda i ett enskilt fall. Det behöver inte visas att olikheterna i anställningsvillkoren har samband med arbetstagarnas könstillhörighet. Men den som påstår att det finns förutsättningar för presumtionens inträdande, t.ex. att två arbeten är likvärdiga, har bevisbördan för detta. Presumtionen kan brytas. Enligt andra stycket föreligger inte en otillåten könsdiskriminering, om arbetsgivaren kan visa att de olika anställningsvillkoren beror på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller att de i varje fall inte vare sig direkt eller indirekt har samband med arbetstagarnas könstillhörighet.

Den nu gällande jämställdhetslagen är resultatet av en anpassning till EG-rätten, dvs. såvitt gäller nu aktuella bestämmelser i lagen artikel 119 i Romfördraget och rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975, det s.k. likalönedirektivet. Sverige är som medlem i EU bundet av de sistnämnda bestämmelserna. EG-domstolen har uttalat att likalöneprincipen i Romfördraget kan åberopas av enskilda inför nationella domstolar (den andra Defrenne-domen, mål nr 43/75, 1976, ECR s. 455) samt att artikel 119 i Romfördraget omfattar både lika arbete och arbete av lika värde, trots att artikeln endast innehåller uttrycket "lika arbete" (Jenkinsdomen, mål 96/80, 1981, ECR s. 911). Svenska domstolar har att följa bestämmelserna i artikel 119 och likalönedirektivet liksom EG-domstolens praxis på området.

Bakgrunden till tvisten

Till tvistens bakgrund hör bl.a. en omorganisation som skett inom kommunen.

Från och med år 1985 till mitten av 1992 var socialförvaltningen inom kommunen indelad i tre geografiska distrikt. För varje distrikt ansvarade en distriktschef. Å.L. var distriktschef för det västra distriktet och N.L. för det södra distriktet.

Från den 1 januari 1992 ändrades kommunens nämndorganisation. De sociala distriktsnämnderna avskaffades och skolstyrelsen ombildades till en barn- och utbildningsnämnd. Ansvaret för barnomsorgen fördes över från socialnämnden till barn- och utbildningsnämnden.

Organisationen för de förvaltningar som stod under nämnderna anpassades från den 1 juli 1992 till den nya nämndorganisationen. Socialförvaltningens geografiskt indelade distriktsorganisation ändrades till en funktionsorganisation med - förutom två stabsavdelningar - en avdelning för äldre- och handikappomsorg och en avdelning för individ- och familjeomsorg. Å.L. erhöll befattningen som avdelningschef för äldre- och handikappomsorgen.

Barnomsorgen flyttades från socialförvaltningen och integrerades med den tidigare skolförvaltningen i en ny barn- och ungdomsförvaltning. Denna indelades från den 1 juli 1992 i två avdelningar, nämligen en för barnomsorg och grundskola och en för frivilliga skolformer inklusive gymnasieskolan. Redan från den 1 april 1992 skildes ledningsansvaret för barnomsorgen från socialförvaltningen och N.L. utsågs att interimistiskt inför barn- och utbildningsnämnden ansvara för den samlade barnomsorgen. N.L. fick tillsammans med U.A. uppdraget att utarbeta förslag till hur sammanslagningen av barnomsorgen och skolverksamheten skulle genomföras. I april tillträdde U.A. befattningen som förvaltningschef vid barn- och utbildningsförvaltningen och från den 1 juli 1992 innehade N.L. tjänsten som avdelningschef för barnomsorg och grundskola. Den 1 juli 1994 flyttades ansvaret för grundskolans högstadium från avdelningen för barnomsorg och grundskola.

Huvuddragen i tvisten

Å.L. och N.L. innehade under tiden den 1 april 1992 - den 31 december 1994 befattningar som först distriktschefer och sedan avdelningschefer. Under den tiden hade N.L. högre lön än Å.L..

Förbundet har gjort gällande att Å.L. och N.L. under aktuell tid utfört arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt och att kommunen gjort sig skyldig till otillåten könsdiskriminering, som medför skyldighet att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd till Å.L..

Kommunen har invänt att Å.L. och N.L. inte utfört arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt och att könsdiskriminering därför inte förekommit. Någon annan invändning har kommunen inte gjort.

Domstolen har alltså endast att pröva frågan om Å.L. och N.L:s arbeten under aktuell tid varit att anse som lika eller likvärdiga. Förbundet har bevisbördan för påståendet att arbetena varit lika eller likvärdiga.

Parterna är ense om att arbetsdomstolens prövning skall avse förhållandena under fyra olika perioder, nämligen period 1 den 1 april - den 30 juni 1992, period 2 den 1 juli 1992 - den 31 december 1993, period 3 den 1 januari - den 30 juni 1994 och period 4 den 1 juli - den 31 december 1994.

På förbundets begäran har Å.L. hörts under sanningsförsäkran och avdelningsordföranden I.E. hörts upplysningsvis samt vittnesförhör hållits med N.L., socialchefen L.P., förvaltningschefen U.A., utredaren A.H. och ombudsmannen J.B.. På kommunens begäran har förhandlingschefen B.W. hörts upplysningsvis och vittnesförhör hållits med sekreteraren vid Svenska Kommunförbundet M.N.. I målet har förebragts viss skriftlig bevisning, bl.a. en på förbundets uppdrag av A.H. enligt metoden Likvärdigt arbete utförd systematisk arbetsvärdering avseende perioderna 2 och 3.

Period 1

Under period 1 var månadslönen för Å.L. 23 602 kr och för N.L. 27 000 kr. Löneskillnaden var alltså 3 398 kr.

Kommunen har gjort gällande att kraven i N.L:s arbete varit större än kraven i Å.L:s under denna period av två skäl. Dels hade han att genomföra ett sparbeting på 31 miljoner kr. Dels uppstod det stora svårigheter vid sammanförandet av barnomsorgen och skolan bl.a. därför att dessa verksamheter företedde stora skillnader i olika avseenden.

Förbundet har gjort gällande att kraven i Å.L:s arbete under perioden varit minst lika stora som kraven i N.L:s arbete. Enligt förbundet innebar ÄDEL-reformen att även Å.L. utförde ett krävande arbete med integrering av olika verksamheter, nämligen sjukvård med omsorg. Vidare gör förbundet gällande att Å.L. under perioden ansvarat för sparbeting av minst samma storlek som N.L:s.

Arbetsinnehållet

Av utredningen framgår följande om N.L:s arbete under period 1.

Den omorganisation som genomfördes inom kommunen den 1 juli 1992 innebar bl.a. att ansvaret för barnomsorgen och grundskolan fördes samman i en avdelning för vilken N.L. blev chef. Avdelningen ingick i barn- och ungdomsförvaltningen vilken var underställd utbildningsnämnden. Den 1 april 1992 lämnade N.L. befattningen som distriktschef för att tillsammans med U.A. förbereda omorganisationen inom barnomsorgen och skolan. N.L. ansvarade under perioden för kommunens hela barnomsorg, som organisatoriskt förts bort från distrikten, och U.A. ansvarade för skolan. De båda arbetade tillsammans med att bygga upp en ny gemensam organisation för barnomsorgen och skolan. Arbetet var komplicerat. Barnomsorgen och skolan var stora enheter med stora inbördes skillnader i olika avseenden. De anställda inom barnomsorgen, som ofta var yngre, var vana att i en omsorgsverksamhet arbeta tillsammans med andra vuxna i barngrupperna. Lärarna, som generellt sett var äldre, hade ensamma arbetat i och ansvarat för elevgrupperna. Inom skolan var verksamheten regelstyrd i en helt annan utsträckning än inom barnomsorgen. Skapandet av en gemensam organisation för skolan och barnomsorgen innebar bl.a. att de olika personalkategorierna skulle få gemensamma chefer. T.ex. kunde någon som kom från barnomsorgen bli rektor och därmed chef över lärare. Sådant skapade motsättningar mellan personalgrupperna. Omorganisationen innebar också att barnomsorgen flyttade in i tidigare skollokaler vilket också medförde spänningar mellan personalkategorierna. N.L. och U.A. hade till uppgift att utarbeta förslag till besparingar på 31 miljoner kr. Konsekvensen därav blev omfattande besparingar inom alla områden. På förslag av N.L. och U.A. beslutades om bl.a. uppsägning av 60 - 70 personer inom barnomsorgen, nedläggning av en skola samt minskning av antalet skolkuratorer och skolsköterskor. Trots att han lämnat befattningen som distriktschef för det södra distriktet utförde han vissa av sina tidigare arbetsuppgifter.

Av utredningen framgår följande om Å.L:s arbetsuppgifter under period 1. Å.L. fortsatte efter den 1 april 1992 arbetet som distriktschef för kommunens västra distrikt. Hon övertog också ansvaret, och därigenom bl.a. beslutanderätten i myndighetsfrågor, för det distrikt som N.L:s dittills varit chef för. Å.L. hade dock inte ansvaret för barnomsorgen. Den planerade omorganisationen innebar att Å.L., som senare blev chef för avdelningen för äldre- och handikappomsorg, fick planera organisationsförändringen inom sin avdelning. Bl.a. hade hon att planera besparingar som skulle bli nödvändiga inom den nya avdelningen. Å.L. ansvarade inom kommunen också för införandet av ÄDEL-reformen som trätt i kraft den 1 januari 1992. Reformen innebar att kommunerna, genom övertagande av viss verksamhet från landstingen, fick ett samlat ansvar för service, vård och omsorg till äldre och handikappade. Kommunen tillfördes därigenom 70 - 80 sjuksköterskor, undersköterskor och arbetsterapeuter. I Å.L:s arbete ingick att hantera de problem som uppstod när den nya vårdpersonalen med erfarenheter från sjukvården skulle integreras i kommunens omsorgsverksamhet. Trots att verksamheten inom äldre- och handikappomsorgen växte till följd av ÄDEL-reformen och en ökning av antalet äldre, tillfördes inte motsvarande ekonomiska resurser. Detta medförde att stora besparingar behövde genomföras.

Betydelsen av sparbeting

I den proposition som föregick den senaste ändringen av jämställdhetslagen (prop. 1993/94:147) finns vissa anvisningar om hur man avgör om arbeten skall betraktas som likvärdiga. I propositionen uttalas att ett arbetes värde eller dess svårighetsgrad skall mätas i de krav som arbetet ställer på den person som skall utföra det. Vidare fastslås att det på svensk arbetsmarknad råder stor enighet om vilka generella kriterier som är relevanta för värdering och lönesättning av arbeten. Dessa anges vara kunskap och förmåga, arbetsinsats, ansvar samt arbetsförhållanden. Därefter ges (s. 52 ff.), till ledning för rättstillämpningen, en tämligen utförlig beskrivning av dessa kriterier. Beträffande kriteriet ansvar anges att en typ av ansvar relaterar till det ekonomiska ansvaret: att ha hand om pengar eller att ansvara för beslut med ekonomiska konsekvenser, budget, investering etc.

Enligt arbetsdomstolens mening står det klart att ansvaret för genomförande av besparingar i en verksamhet bör beaktas vid värderingen av arbeten.

Kommunen har alltså anfört att N.L:s arbete var mer krävande på grund av att han haft att genomföra stora besparingar. Som framgått i det föregående innebar detta att han tillsammans med U.A. lade fram förslag som ledde till bl.a. uppsägningar av 60 - 70 anställda inom barnomsorgen, nedläggning av en skola och minskning av antalet skolkuratorer och skolsköterskor.

Förbundet har gjort gällande att Å.L. under period 1 haft att utarbeta sparbeting som varit minst lika stort som N.L:s. Förbundet har åberopat en promemoria som socialchefen L.P. upprättat inför en föredragning för kommunstyrelsens arbetsutskott den 8 maj 1992. Av promemorian framgår att verksamheten inom äldre- och handikappomsorgen skulle komma att växa utan att den tillfördes några resurser och att det i praktiken innebar att stora besparingar skulle genomföras. L.P. och Å.L. har även inför arbetsdomstolen berättat om de sparkrav inom äldre- och handikappomsorgen som av Å.L. skulle utarbetas under period 1.

Utredningen visar alltså att även Å.L. haft att utarbeta stora besparingar. Av de beskrivningar av arbetsuppgifterna som lämnats i detta sammanhang kan arbetsdomstolen dock inte finna annat än att N.L:s arbetsuppgifter i detta avseende framstår som mer krävande än Å.L:s.

Betydelsen av svårigheter vid omorganisationen

Kommunen har även gjort gällande att kraven varit större i N.L:s arbete med hänsyn till de svårigheter som sammanslagning av barnomsorgen och skolan innebar. Som nämnts i det föregående berodde dessa svårigheter på olikheter i dessa verksamheter, skilda traditioner i vissa avseenden samt att två skilda personalkategorier skulle sammanföras.

Kraven i N.L:s arbete under period 1 har belysts bl.a. genom förhöret med U.A.. Av hennes utsaga framgår bl.a. att hon och N.L. tillsammans arbetade mycket hårt och intensivt under denna period, att detta var en av de mest ansträngande perioder hon upplevt samt att de motsättningar som uppkom mellan de olika personalkategorierna var svårbemästrade för dem som ansvarade för genomförandet av sammanslagningen. N.L. har uppgett att det var en oerhört arbetskrävande period för alla som deltog i omorganisationen.

Förbundet har invänt att genomförandet av ÄDEL-reformen, som Å.L. inom kommunen ansvarat för, inneburit lika stora svårigheter som sammanslagningen av barnomsorgen och skolan.

ÄDEL-reformen trädde i kraft den 1 januari 1992. Från den dagen övertog således kommunerna visst vårdansvar och viss personal från landstingen. Planeringen och förberedelserna för övertagandet måste ha gjorts redan tidigare. Den 1 april 1992, då period 1 inleds, var således ÄDEL- reformen redan genomförd och den för kommunen nya verksamheten i drift. Även efter den 1 april 1992 kvarstod dock vissa problem som uppstått med anledning av ÄDEL-reformen.

Enligt arbetsdomstolens mening måste kommunen anses ha fog för sitt påstående att N.L:s arbete varit särskilt krävande, och mer krävande än Å.L:s, mot bakgrund av framför allt de motsättningar mellan olika personalkategorier som uppkom vid sammanslagningen av skolan och barnomsorgen.

Övrigt

Förbundet har åberopat att Å.L. under period 1 ansvarade för myndighetsutövning inom såväl det västra distriktet som det distriktet som N.L. tidigare varit chef för. Å.L. har inför arbetsdomstolen berättat att hon själv inte fattat alla myndighetsbeslut inom distrikten, utan att hennes uppgift varit dels att se till att de anställda inom distrikten hade förutsättningar för att klara av beslutsfattandet, dels att lämna skriftliga förslag till svar på överklaganden.

Arbetsdomstolen anser att det ansvar för myndighetsutövning som Å.L. haft under period 1 inte på något mer påtagligt sätt kan ha påverkat kraven i hennes arbete, eftersom det var fråga endast om en viss utökning av arbetsuppgifter som hon redan tidigare haft att utföra inom ett distrikt.

Slutsatser beträffande period 1

Arbetsdomstolen har alltså funnit utredningen visa att N.L:s arbete måste anses ha varit mer krävande än Å.L:s med hänsyn till de besparingar han haft att göra samt de svårigheter som sammanslagningen av skolan och barnomsorgen medförde samt att vad förbundet i övrigt anfört inte kan anses medföra att hennes arbete ändå skall anses lika krävande som hans. Såvitt gäller period 1 var N.L:s arbete mer krävande än Å.L:s. Förbundet har alltså inte förmått visa att deras arbeten var likvärdiga under denna period.

Period 2 och 3

Under period 2 och 3 arbetade både Å.L. och N.L. som avdelningschefer. Månadslönen var under period 2 för Å.L. 25 500 kr och för N.L. 27 000 kr. Löneskillnaden var alltså 1 500 kr. Under period 3 var månadslönen för Å.L. 26 200 kr och för N.L. 27 200 kr. Löneskillnaden var alltså 1 000 kr.

Förbundet har låtit utredaren A.H. utföra en arbetsvärdering enligt systemet Likvärdigt arbete. Arbetsvärderingen avser perioderna 2 och 3.

Parterna i målet är ense om att Å.L:s och N.L:s arbeten under dessa perioder i de allra flesta avseendena är att anse som likvärdiga. Kommunen har endast framhållit ett fåtal omständigheter som enligt kommunens mening gör att N.L:s arbete måste anses som mer krävande. Kommunen har anfört att de svårigheter som var följden av sammanslagningen av skolan och barnomsorgen kvarstod under period 2. Och såvitt gäller både period 2 och 3 har kommunen åberopat de skillnader som förelåg i fråga om budgetomslutning och antal anställda inom respektive avdelning. Arbetsdomstolen finner mot denna bakgrund inte anledning att uppehålla sig vid den åberopade arbetsvärderingen utan går in på en bedömning av de omständigheter som kommunen åberopat i detta sammanhang. Det finns också andra skäl för att inte fästa någon avgörande vikt vid den utförda arbetsvärderingen. Ett skäl är att arbetsbeskrivningarna inte tillkommit på ett likartat sätt. Beskrivningen av Å.L:s arbete har tillkommit efter intervju med henne. N.L. har däremot inte intervjuats på det sättet utan lämnat skriftliga svar på det frågeformulär som hör till det använda arbetsvärderingssystemet. Detta har medfört att arbetsvärderingen inte kommit att beröra de arbetsuppgifter som varit mest relevanta för bedömningen av skillnaden i svårighet mellan Å.L:s och N.L:s arbeten.

Betydelsen av budget och antal anställda

I målet är ostridigt att N.L. som avdelningschef år 1992 ansvarat för 939 anställda som utfört 795 årsarbeten och en budget på ca 260 miljoner kr, samt att Å.L. ansvarat för 758 anställda som utfört 558 årsarbeten och en budget på ca 197 miljoner kr. För år 1993 är ostridigt att N.L. ansvarat för en budget på ca 266 miljoner kr och 915 anställda som utfört 798 årsarbeten samt att Å.L. ansvarat för en budget på ca 205 miljoner kr och 706 anställda som utfört 512 årsarbeten. För år 1994 slutligen är ostridigt att N.L., fram till den 1 juli då period 3 upphörde, ansvarat för en budget på ca 262 miljoner kr och 852 anställda som utfört 731 årsarbeten samt att Å.L. ansvarat för en budget på ca 220 miljoner kr och 738 anställda som utfört 531 årsarbeten.

A.H. - som i sin arbetsvärderingen kommit fram till att kraven i arbetena vad gäller information och materiella resurser, som inkluderar ansvar för budget, var lika/likvärdiga i Å.L:s och N.L:s arbeten - har uppgett bl.a. följande. I arbetsvärderingssystemet Likvärdigt arbete beaktar man inte den exakta storleken av budget utan budgetar bedöms som stora eller omfattande. Såväl Å.L:s som N.L:s budgetansvar är omfattande. Arbetsvärderingssystemet Befattningsvärdering tjänstemän, BVT, är ett faktorvärderingssystem, där olika faktorer, bl.a. budget, placeras in på en viss nivå efter tabeller. Dessa tabeller för budgetomslutning revideras årligen. Intervallerna är vida. Omfånget hos budgeten har inte lika stor betydelse vid arbetsvärderingen som inriktningen av den verksamhet som arbetstagaren ansvarar för. När det gäller antalet anställda som en arbetstagare ansvarar för inplaceras en arbetstagare enligt BVT i olika nivåer beroende på antalet direkt underställda. - Vid arbetsvärdering är det viktigare att studera de uppgifter som arbetstagaren i praktiken utför än att notera det antal anställda han ansvarar för. Antalet årsarbeten påverkar budgeten och att det kan resultera i ett "dubbeltänkande" om man vid arbetsvärdering tar hänsyn till både storleken av budgeten och antalet årsarbeten.

I målet har inte presenterats någon närmare utredning om vad som inryms i respektive budget och inte heller om vad antalet anställda i praktiken inneburit för kraven i Å.L:s och N.L:s arbeten. Enligt arbetsdomstolens mening kan man inte av enbart de begränsade skillnader i budgetomslutning och antal anställda som föreligger i detta fall dra slutsatsen att det ena arbetet skulle vara mer krävande än det andra.

Betydelsen av svårigheter vid omorganisationen

Kommunen har alltså gjort gällande att kraven i N.L:s arbete under period 2 varit större än kraven i Å.L:s arbete på grund av att svårigheterna med sammanslagningen av skolan och barnomsorgen kvarstod under denna period. Förbundet har gjort gällande att problemen från ÄDEL-reformen på motsvarande sätt kvarstått under period 2.

Genom förhören med N.L. och U.A. har framkommit att sammanslagningen av skolan och barnomsorgen orsakade svårigheter även under period 2. Det framgår också av utredningen att det var under denna period som många av de under period 1 planerade åtgärderna faktiskt genomfördes, som t.ex. uppsägningarna av personal. Det framstår också som att de svårigheter med bl.a. motsättningar mellan olika personalkategorier som sammanslagningen av skolan och barnomsorgen vållade och som beskrivits i det föregående kulminerade under denna period. Enligt N.L. var det "ett svårt jobb" att vid genomförandet försvara de tidigare fattade besluten.

Förbundet har såvitt gäller motsvarande problem inom äldre- och handikappomsorgen inte gjort gällande annat än att de svårigheter som funnits under period 1 till viss del kvarstått under period 2.

Arbetsdomstolen finner - liksom beträffande period 1 - att utredningen visar att N.L:s arbete under period 2 måste anses mer krävande än Å.L:s med hänsyn till de svårigheter som sammanslagningen av skolan och barnomsorgen medförde.

Övrigt

För det fall att arbetsdomstolen skulle finna att skillnaderna i budgetomslutning och antal anställda eller problemen vid omorganisationen medför att kraven i N.L:s arbete anses större än kraven i Å.L:s arbete, har förbundet gjort gällande att det finns andra faktorer i Å.L:s arbete som medför att kraven i hennes arbete under period 2 och 3 ändå kan anses som minst lika stora som de i N.L:s arbete, nämligen följande. Å.L. hade fler anställda under sommarmånaderna och den verksamhet hon ansvarade för bedrevs året runt och dygnet runt. Vidare hade hon direkt arbetsledningsansvar för 25 personer medan N.L. fram till den 1 juli 1994 hade sådant ansvar för 7 - 9 personer. Myndighetsutövningen inom Å.L:s avdelning var mer krävande dels genom att den varit mer omfattande, dels genom att besluten haft en annan karaktär än inom N.L:s avdelning. Fr.o.m. den 1 januari 1994, då period 3 börjar, utökades Å.L:s ansvarsområde. Genom införandet av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) utökades antalet hjälptimmar för de funktionshandikappade och dessa fick även rätt att själva anställa en personlig assistent. Från samma datum överfördes också riksfärdtjänsten från staten till kommunerna och ansvaret lades på Å.L. för den verksamheten. Genom förändringar i hälso- och sjukvårdslagen vid samma tidpunkt fick kommunen - och Å.L:s avdelning - ett utökat rehabiliteringsansvar.

Enligt arbetsdomstolens mening kan vissa av de av förbundet åberopade omständigheterna - nämligen ökat antal anställda under sommarmånaderna, verksamhet dygnet runt och året runt, direkt arbetsledningsansvar för 25 i stället för 7 - 9 personer samt i viss mån mer krävande myndighetsutövning - i förevarande fall inte tillmätas sådan vikt att de på något avgörande sätt påverkar bedömningen av om Å.L:s och N.L:s arbeten under perioderna 2 och 3 skall betraktas som likvärdiga.

Från den 1 januari 1994, då period 3 inleddes, ökade dock kraven i Å.L:s arbete på ett påtagligt sätt. Främst berodde detta på arbetsuppgifter som tillkom för hennes del genom LSS och överföringen till kommunerna av riksfärdtjänsten. Enligt arbetsdomstolens mening blev Å.L:s arbete som avdelningschef för äldre- och handikappomsorgen därigenom i vart fall likvärdigt med N.L:s arbete som avdelningschef för barnomsorg och grundskola.

Slutsatser beträffande period 2 och 3

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen dels att skillnaderna i budgetomslutning och antal anställda inte är så stora att man utifrån endast dessa faktorer skall kunna konstatera att arbetena inte var att betrakta som likvärdiga under period 2 och 3, dels att N.L:s arbete får anses ha varit mer krävande än Å.L:s även under period 2 samt att kraven i Å.L:s arbete, genom bl.a. införandet av LSS, från den 1 januari 1994 ökat så att hennes arbete under period 3 blivit att betrakta som likvärdigt med N.L:s arbete.

Period 4

Under period 4 var Å.L:s och N.L:s löner desamma som under period 3. Löneskillnaden var alltså 1 000 kr.

Såvitt gäller denna period har kommunen som enda skäl för att N.L:s arbete var mer krävande än Å.L:s åberopat skillnaderna i budgetomslutning och antalet anställda.

Under period 4 fortsatte Å.L. och N.L. arbetena som avdelningschefer för äldre- och handikappomsorgen respektive barnomsorg och grundskola. Vissa förändringar skedde dock. Från den 1 juli 1994, då period 4 inleddes, fördes ansvaret för grundskolans högstadium från avdelningen för barnomsorg och grundskola vilket medförde att avdelningens budget minskade med 40 miljoner kr. Vid samma tidpunkt ändrades organisationen inom avdelningen för barnomsorg och grundskola så att det antal personer som N.L. hade direkt arbetsledningsansvar för ökade från 7 - 9 personer till 25 personer. Å.L:s arbete förändrades inte från den 1 juli 1994.

Dessa förändringar är inte sådana att de föranleder någon annan bedömning än den arbetsdomstolen gjort beträffande period 3, nämligen att Å.L:s och N.L:s arbeten måste betraktas som likvärdiga.

Slutsatser beträffande period 4

Arbetsdomstolen finner alltså att utredningen får anses ge vid handen att Å.L:s och N.L:s arbeten är att anse som likvärdiga även under period 4.

Sammanfattning

Vad arbetsdomstolen har att pröva är endast om Å.L:s och N.L:s arbeten var lika eller likvärdiga under de olika perioderna. Enligt arbetsdomstolens mening kan det inte anses visat att Å.L:s arbete var likvärdigt med N.L:s arbete under perioderna 1 och 2. Däremot får det anses visat att deras arbeten var likvärdiga under perioderna 3 och 4. Tydligen har även kommunen ansett att kraven i Å.L:s arbete med tiden ökat i förhållande till N.L:s, eftersom Å.L:s lön höjts och alltmer kommit att närma sig N.L:s för att från 1995, dvs. efter den i målet aktuella tiden, vara högre än dennes.

Kommunen har som nämnts inte gjort någon annan invändning mot påståendet om könsdiskriminering än att arbetena inte var lika eller likvärdiga. Mot bakgrund av den bedömning arbetsdomstolen gjort i den delen står det därmed klart att kommunen genom att ge Å.L. lägre lön än N.L. under perioderna 3 och 4 gjort sig skyldig till otillåten könsdiskriminering.

Skadestånd och rättegångskostnader

Till följd av den bedömning som arbetsdomstolen gjort är kommunen enligt 26 § jämställdhetslagen skyldig att betala skadestånd till Å.L. för den förlust som uppkommit och för den kränkning som diskrimineringen inneburit. Vad som yrkats som ekonomiskt skadestånd har vitsordats som skäligt. Vid fastställandet av det allmänna skadeståndets storlek beaktar arbetsdomstolen särskilt att Å.L:s arbete ändå av kommunen under den tid som är aktuell i målet uppvärderats och att hennes lön höjts i förhållande till N.L:s. Det inträffade kan, då det betraktas i efterhand, beskrivas så att kommunen endast missbedömt vid vilken tidpunkt Å.L:s arbete kommit att bli likvärdigt med N.L:s. Arbetsdomstolen finner att det allmänna skadeståndet bör bestämmas till 20 000 kr.

Målets utgång innebär att parterna är ömsom vinnande och förlorande. Vardera parten bör därför bära sin rättegångskostnad.

DOMSLUT

1. Karlskoga kommun skall till Å.L. utge

a) allmänt skadestånd med tjugotusen (20 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 november 1994 till dess betalning sker samt

b) ekonomiskt skadestånd med ettusen (1 000) kr per månad för tiden den 1 januari - den 31 december 1994 jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den sista i varje månad till dess betalning sker.

2. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Dom 1996-06-26, målnummer A-246-1994

Ledamöter: Hans Tocklin, Jan Bergman (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson, Lars Ahlvarsson, Thomas Freden (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Solveig Paulsson. Enhälligt.

Sekreterare: Anna Nordin