AD 1997 nr 147

Fråga om ett vaktbolag haft rätt att skilja en hallvakt på Arlanda flygplats från hennes anställning sedan vakten omkring tio minuter före tjänstgöringens slut underlåtit att bege sig på ett s.k. läkarutrop.

Parter:

Falck Security Aktiebolag (med tidigare firma Partena Security Aktiebolag); N.B.

Nr 147

Falck Security Aktiebolag (med tidigare firma Partena Security Aktiebolag)

mot

B.N. i Norrtälje.

ÖVERKLAGAD DOM

Norrtälje tingsrätts dom den 13 januari 1997 i mål T 200/96

Tingsrättens dom, se domsbilaga 1.

Bolaget har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, ogillar B.N:s talan vid tingsrätten, befriar bolaget från skyldigheten att ersätta B.N:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten och tillerkänner bolaget ersättning för dess rättegångskostnader där.

B.N. har bestritt ändring. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att bolaget ägt rätt att säga upp henne men inte att avskeda henne har hon yrkat ekonomiskt skadestånd med 56 068 kr, motsvarande fyra månaders uppsägningslön om vardera 14 017 kr.

Bolaget har som skäliga i och för sig vitsordat de belopp som B.N. under angivna förutsättningar yrkat i ekonomiskt skadestånd.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Det är ostridigt mellan parterna att uppgiften i tingsrättens dom på s. 2 tredje stycket om B.N:s genomsnittliga månadslön felaktigt angetts vara 14 070 kr; rätteligen var denna 14 017 kr.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak desamma som finns antecknat i tingsrättens dom med följande förtydliganden, tillägg och ändringar.

Bolaget

B.N:s arbetsuppgift vid ett läkarlarm har bestått i att omedelbart hämta sjukvårdsväskan i servicecentralen, skyndsamt bege sig med väskan till patienten och där se till att någon läkare fick tillgång till väskan. Denna arbetsuppgift är en av en hallvakts viktigaste och mest angelägna. Det saknar betydelse vilken utbildning B.N. erhållit för att hantera utrustningen i sjukvårdsväskan.

B.N. beordrades den 31 december 1995 kl 6.50 via radio av operatören S.J. vid bevakningscentralen (BVC) att rycka ut på larmet och bege sig till transit B-piren, där patienten befann sig. B.N. svarade, via radion, att hon var på väg till BVC och undrade om hennes avlösare hade kommit, eller underförstått om hon kunde avlösas. S.J. svarade att någon avlösning inte kunde ske och beordrade återigen B.N. att omedelbart åtgärda larmet. B.N. mumlade något ohörbart, varför S.J. förutsatte att hon begett sig för att utföra den order hon således fått två gånger. Ungefär två minuter senare kom B.N. in till BVC och lade ifrån sig utrustningen och gick därifrån. Hon uppehöll sig en mycket kort tid i BVC. S.J. var då upptagen med ett annat larm. När detta åtgärdats hade B.N. redan avvikit.

B.N. har gjort gällande att hon bytt arbetsuppgifter med M.T.. Bolaget anser att detta är en efterhandskonstruktion. Vid ett möte som B.N. hade med gruppledarna C.R. och M.J. på kvällen den 31 december, då man gick igenom det inträffade, sade hon inget om att hon skulle ha bytt med M.T.. Inte heller då hon diskuterade det inträffade och eventuella påföljder med J.L. den 9 januari sade hon något om att ett byte skulle ha skett. Det var först när hennes ombud skrev till bolaget en månad senare som B.N. påstod att hon bytt med M.T..

Till detta kommer att B.N:s påstådda agerande stred mot instruktionerna. Av dessa framgår att vaktavlösning skall dokumenteras. Dokumentationen sker i BVC. Självklart inträffar det att avlösning sker strax före eller efter avgångstiden; det har bolaget i och för sig inget att erinra emot. Det är i och för sig riktigt att inte alla byten av väktare sker inne i BVC. Hundförarna byter av varandra i de stallar där hundarna är uppställda. Hundförarna meddelar sedan BVC över radion att byte har skett. Under ett läkarutrop kan BVC beordra pågående väktare till platsen där patienten finns för att där genomföra avlösningen med den avgående väktaren. I övrigt skall dock avlösning ske inne på BVC eller med centralens samtycke. BVC måste i samtliga fall få meddelande om att avlösning skett, så att det står helt klart vilken väktare som är i tjänst. Byten får inte ske under det att ett larm pågår, om inte byte beordrats av BVC.

Vidare gäller att en väktare som har erhållit en order också ansvarar för att denna utförs. En väktare har inte rätt att i sin tur delegera order vidare. Även om B.N. skulle ha vidtalat M.T. att ta över larmet, har det ålegat henne att se till att denne uppfattat detta och begett sig på larmet. Inte heller detta har skett.

Den patient, vilken larmet avsåg, hade drabbats av en allergichock. Lyckligtvis medförde B.N:s ordervägran inte någon medicinsk komplikation.

Om bolaget på något sätt anses ha brutit mot anställningsskyddslagen måste B.N. under alla omständigheter anses ha varit medvållande till den uppkomna situationen. Ett eventuellt allmänt skadestånd skall därför jämkas, i första hand till noll, i andra hand till ett avsevärt lägre belopp än det tingsrätten dömt ut.

B.N.

Efter händelsen den 31 december 1995 hade B.N. flera samtal med företrädare för bolaget. Vid dessa samtal upplyste hon om att M.T. hade åtagit sig att vidta erforderliga åtgärder med anledning av läkarlarmet.

Den 17 januari 1996 mottog B.N. en skriftlig varning med anledning av händelsen den 31 december. Varningen var undertecknad av J.L. och daterad den 2 januari. Hon blev senare, genom en handling daterad den 25 januari, avskedad med anledning av samma händelse.

B.N. har varit arbetssökande sedan hon blev avskedad utan att erhålla någon ny anställning. Sedan en tid tillbaka driver hon ett eget företag, som dock ännu inte har gett några intäkter.

Domskäl

Tvisten och utredningen i målet

Det är ostridigt i målet att B.N. på morgonen den 31 december 1995, innan hennes arbetspass hade gått ut, blev tillsagd av operatören S.J. att bege sig iväg på ett s.k. läkarutrop, men att hon inte kom att utföra detta uppdrag. Vad tvisten gäller är om bolaget hade rätt att skilja B.N. från anställningen på grund av detta. B.N. har som förklaring till att hon underlät att gå på larmet uppgett att hon kom överens med M.T. om att han skulle avlösa henne i förtid och i stället för henne ta hand om larmet. Enligt B.N. är det vanligt att avlösning sker i förtid efter överenskommelse mellan väktarna och att avlösning kan ske även under pågående läkarutrop. Bolaget däremot hävdar att det hade krävts samtycke från BVC för avlösningen och att det endast i undantagsfall förekommer att BVC beslutar om avlösning under pågående läkarutrop. Enligt bolaget har B.N. i vart fall handlat felaktigt.

Vid huvudförhandlingen har B.N. hörts på nytt under sanningsförsäkran. På hennes begäran har vittnesförhören med R.L., E.B., C.K., B.G. och H.J. förebragts genom uppläsning av referaten i tingsrättens dom av förhören med dem där och vidare har S.S. hörts som nytt vittne. På bolagets begäran har vittnena J.L., S.J. och M.T., som hördes i tingsrätten på bolagets begäran, hörts på nytt. Dessutom har C.R., som i tingsrätten hördes på B.N:s begäran, hörts på nytt i arbetsdomstolen, här på bolagets begäran. Under förhöret med honom har på B.N:s begäran bandupptagningen från förhöret i tingsrättens med honom spelats upp. Parterna har också förebragt skriftlig bevisning.

En sammanställning av vad förhörspersonerna i huvudsak uppgett i arbetsdomstolen finns intagen som bilaga 2 till denna dom (utesluten här).

Hade bolaget rätt att skilja B.N. från hennes anställning?

Arbetsdomstolen tar först upp frågan vad som normalt gäller hos bolaget när en hallvakt avlöser en annan.

Bolaget har som skriftlig bevisning åberopat bl.a. en handling kallad positionsinstruktion och delar ur en bevakningshandbok. Av handboken framgår att avgående väktare inte får "lämna förrän avlösning skett och pågående tagit över" samt att "All avlösning skall dokumenteras.". Det har inte i målet förebragts någon skriftlig bevisning om hur en avlösning skall gå till. Av den övriga utredningen i målet framgår att avlösning normalt sker i BVC, men som också bolaget självt uppgett kan avlösning ske på annan plats. C.R. har under förhöret här som exempel på detta angett vaktavlösning hos hundförare eller bilburna väktare, där avlösning sker genom att väktaren rapporterar in per radio till BVC när avlösning ägt rum. Och enligt S.J. kan det förekomma att BVC skickar ut en väktare att avlösa en annan på plats där den avgående finns.

Från bolagets sida hävdas att avlösning får ske endast med samtycke från BVC. Någon bevisning som styrker att det krävts ett uttryckligt samtycke från arbetsledningen till en vaktavlösning har inte förebragts. Av de uppgifter som kommit fram genom förhören med B.N., S.J. och C.R. drar arbetsdomstolen slutsatsen att vaktavlösning såvitt gäller hallvakterna normalt sker inne på BVC utan att något uttryckligt samtycke ges till väktaren från arbetsledningen och att detta gäller också om avlösning sker i förtid och väktarna är överens om byte i förtid. Denna ordning hindrar givetvis inte att arbetsledningen i enskilda fall kan bestämma annat. Den förebragta utredningen visar inte att det utgjort något absolut krav att den pågående väktaren formellt anmäler sig för tjänstgöring hos operatören när avlösning sker inne i BVC eller att den avgående väktaren skall göra någon motsvarande formell anmälan. Om operatören på något annat sätt fått kännedom om att den pågående väktaren gått i tjänst, synes detta normalt ha varit tillräckligt för att en avlösning anses ha skett. Utredningen ger inte någon helt klar bild av vad som gäller vid avlösning i förtid, om det då finns ett läkarutrop som ännu inte har åtgärdats. Rutinerna synes här inte helt klara.

Från bolagets sida har gjorts gällande att B.N. gjort sig skyldig till ordervägran genom att inte bege sig på läkarutropet. B.N:s inställning är som sagts att hon träffat överenskommelse med M.T. om att han i förtid skulle avlösa henne och ta över ansvaret för läkarlarmet. Arbetsdomstolen går först in på frågan vad som förekom i samband med avlösningen.

Av utredningen framgår i denna del följande.

När B.N. vid 6.50-tiden var på väg till BVC för att sluta sin tjänstgöring erhöll hon av S.J. per radio ett läkarlarm. B.N:s uppgift under förhöret att hon då frågade S.J. om M.T. hade kommit har i arbetsdomstolen fått visst stöd i C.R:s vittnesutsaga. Av utredningen framgår att M.T. vid tiden för detta samtal var på väg till BVC för att börja sitt pass. Det är oklart vad som förekom i korridoren innan B.N. kom in till BVC. B.N. har uppgett att hon redan i korridoren samtalade med M.T. som åtog sig att ta över, medan denne förnekat att han tillfrågats om han var villig att ta över ansvaret för läkarlarmet.

Av utredningen framgår att B.N. och M.T. under tiden för B.N:s samtal med S.J. måste ha befunnit sig samtidigt i korridoren in till BVC. I frågan vad som förekom i korridoren står B.N:s ord mot M.T:s. B.N. har uppgett att hon vid ett samtal samma kväll med C.R. och en annan gruppledare uppgav för dem att hon hade kommit överens med M.T. om att han skulle avlösa henne i förtid och ta över läkarlarmet. Bolaget hävdar att B.N:s uppgift om att det förelegat en överenskommelse med M.T. är en efterhandskonstruktion. C.R. har under förhöret i arbetsdomstolen först bekräftat att B.N. vid samtalet med honom samma kväll uppgett att det funnits en överenskommelse, men har senare under förhöret förklarat att B.N. då inte sade något om detta. B.N. har uppgett att hon lämnade samma uppgift också till J.L. när hon i januari talade med honom om vad som hade hänt. Denne har dock i arbetsdomstolen uppgett att han inte minns om B.N. då nämnde något om att hon och M.T. bytt med varandra. Sammantaget kan konstateras att såväl C.R:s som J.L:s utsagor i dessa delar ger uttryck för osäkerhet. I frågan vad som förekommit i korridoren står som sagts B.N:s ord mot M.T:s. Arbetsdomstolen anser att det inte finns skäl att fästa större tilltro till den enes uppgifter framför den andres. Det går därför inte att bortse ifrån att det kan ha förhållit sig så som B.N. påstår eller att hon i vart fall uppfattade situationen i korridoren så att M.T. var villig att avlösa henne i förtid och därmed tog på sig ansvaret för läkarutropet. Det bör dock samtidigt tilläggas att utredningen inte ger stöd för att M.T. faktiskt lämnade något sådant åtagande. S.J:s och C.R:s uppgifter om hur M.T. reagerade inne i BVC när denne beordrades att bege sig iväg på läkarlarmet talar i stället för att han inte var införstådd med att detta larm var en uppgift för honom.

B.N. har uppgett att avlösningen skedde inne på BVC. Enligt henne var skälet till att avlösningen skedde där att hon inte hade fått radiokontakt med BVC efter det att hon i korridoren till centralen kommit överens med M.T. om att han skulle avlösa henne och ta över ansvaret för läkarlarmet. Arbetsdomstolen lämnar därhän om det förelåg något problem i radiokontakten mellan henne och BVC. Konstateras kan att B.N. inte gör gällande att avlösningen skedde i korridoren eller att hon där fick sanktion från BVC att lämna över uppdraget till M.T..

Av utredningen framgår att B.N. inne i BVC lämnade över kommunikationsradion och den övriga väktarutrustningen till M.T. innan hennes pass var över. Som redan framkommit förekom det hos bolaget att hallvakter avlöste varandra i förtid inne på BVC. Oavsett vilken överenskommelse som kan ha förelegat mellan M.T. och B.N. i korridoren måste han i vart fall med detta överlämnande ha insett att B.N. avsåg att inte längre vara i tjänst. Uppenbarligen framförde M.T. inte någon erinran emot att utrustningen överlämnades till honom. Att en avgående väktare lämnar över sin väktarutrustning till den som skall ta över måste anses utgöra en väsentlig del av en vaktavlösning. Så till vida synes därför de båda väktarna här ha agerat på ett sätt som normalt innebär att den pågående väktaren tar över efter den avgående väktaren.

Frågan är då om en avlösning också kan anses ha kommit till stånd vid detta tillfälle och om ansvaret för läkarutropet därmed kom att gå över på M.T..

Den åtgärd som krävs när ett läkarutrop sker är, enligt positionsinstruktionen för en hallvakt med B.N:s uppgifter, att väktaren vid meddelande från BVC eller via högtalarsystemet skall hämta akutväska m.m. samt bege sig till platsen där hjälpen behövs och där skall väktaren bistå läkare eller annan sjukvårdspersonal med hjälp. Det ligger i sakens natur att en uppgift av detta slag måste fullgöras med största skyndsamhet. Det kan därför ifrågasättas om det över huvud taget fanns utrymme för ett väktarbyte i just det nu aktuella fallet. Det förhållandet att B.N. inte omedelbart begav sig till patienten medförde otvivelaktigt inte endast en tidsutdräkt, utan också att hon underlät att följa S.J:s upprepade order att gå på larmet. För detta måste B.N. allvarligt kritiseras. Beaktas kan dock, även om det inte framstår som någon ursäkt, att B.N. var helt nära BVC när hon nåddes av larmet och att det inte kan uteslutas att hon då såg en möjlighet att göra att hastigt byte med avlösaren M.T..

Även om rutinerna för avlösning framstår som inte helt klara får det dock anses uppenbart att det måste krävas av en väktare som i förtid vill lämna över till sin avlösare att förvissa sig om att denne accepterar att ta över. Såvitt framgår av utredningen kom överlämnandet i BVC av väktarutrustningen att ske mycket hastigt. Trots att B.N. själv uppgett att hon reagerade på att M.T. inte genast gav sig iväg på läkarutropet, tog hon inte reda på av vilket skäl denne stannade kvar i centralen. Hon har inte ens påstått att hon där sökte förvissa sig om att M.T. verkligen tagit på sig ansvaret för läkarutropet och att han också begav sig iväg på utropet. Med särskilt beaktande av att ett läkarutrop innebär att det kan föreligga fara för en människas liv måste B.N:s agerande eller snarare brist på agerande även i denna situation också allvarligt kritiseras.

Enligt bolaget har B.N. ordervägrat. Även om utredningen visar att B.N. trots tillsägelser från BVC underlåtit att bege sig iväg på läkarlarmet ser inte arbetsdomstolen att det finns tillräckligt underlag för att dra slutsatsen att hon medvetet obstruerat mot arbetsledningen. Som redan sagts är det oklart vad som förekom i korridoren till BVC vid det aktuella tillfället. Vid den prövning som arbetsdomstolen nu har att göra finns det inte grund för att utgå ifrån annat än att B.N. kan ha uppfattat situationen så att M.T. redan i korridoren gav uttryck för att han var beredd att ta över läkarlarmet. Att B.N. utan att få klartecken från BVC tagit initiativ till en avlösning i förtid med den verkan att ansvaret även för läkarutropet skulle gå över till avlösaren ger uttryck för bristande omdöme. Det finns dock inte skäl att utgå ifrån att B.N. handlade med något ont uppsåt.

Sammanfattningsvis kan allvarlig kritik riktas mot B.N. för att hon inte fullföljde det uppdrag hon erhållit att bege sig på läkarlarmet och att hon inte heller kontrollerade att M.T. tog över hallvaktens ansvar för larmet. Till viss del måste dock bolaget ta på sig en del av kritiken på grund av att det funnits oklarheter i gällande regler och rutiner för avlösning mellan väktare i förtid. Vidare bör beaktas att varken S.J. eller C.R. uttryckligen framförde någon reaktion till B.N. när de såg henne komna in till BVC, trots att de då visste att hon hade beordrats att ge sig iväg på läkarlarmet. Uppenbarligen uppehöll sig B.N. endast helt kort i BVC och S.J. kom att mycket snabbt bli upptagen av ett annat larm, vilket får ses som en förklaring till att hon inte ingrep direkt. Det är oklart vem hos BVC som släppte in B.N. från slussen till centralen. Enligt vad C.R. uppgett såg han redan i en av monitorerna när B.N. blev insläppt. Han vidtog trots detta inte någon omedelbar åtgärd för att klargöra varför hon inte hade gått på larmet.

Vid prövningen av frågan om bolaget på grund av det inträffade hade rätt att skilja B.N. från anställningen bör också beaktas att B.N. vid avskedandet varit anställd hos bolaget under närmare tio års tid. Bolaget har inte gjort gällande någon annan kritik mot hennes sätt att sköta sin tjänst än den som nu prövats i målet.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner arbetsdomstolen - i likhet med tingsrätten - att vad som förekommit inte ens utgjort tillräckliga skäl för att bolaget att säga upp B.N.. Genom att avskeda henne har bolaget brutit mot anställningsskyddslagen och är därför skyldigt att betala skadestånd till B.N..

B.N:s skadeståndsyrkanden

B.N. har yrkat och i tingsrätten tillerkänts allmänt skadestånd med 70 000 kr. Arbetsdomstolen anser att B.N. måste anses i sådan utsträckning ha bidragit till den situation som uppkom och som ledde till avskedandet att det yrkade allmänna skadeståndet bör sättas ned. Domstolen finner skäligt bestämma skadeståndsbeloppet till 50 000 kr.

Vad så gäller det ekonomiska skadeståndet tvistar parterna om huruvida i denna skall ingå ersättning inte endast för den ordinarie månadslön som B.N. uppburit utan också ersättning för obekväm arbetstid. Arbetsdomstolen finner i denna del inte anledning till någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. Det innebär att det ekonomiska skadeståndet skall beräknas med utgångspunkt i den lön, inkl. ersättning för obekväm arbetstid, som utgick till B.N. när hon skildes från anställningen. Det yrkade beloppet är under dessa förutsättningar vitsordat.

Detta innebär att det allmänna och ekonomiska skadestånd som bolaget skall betala till B.N., med ändring av tingsrättens dom, skall bestämmas till 197 178 kr. På beloppet skall också utgå ränta beräknad på det sätt som B.N. yrkat.

Rättegångskostnader

Vad B.N. tappat i arbetsdomstolen får anses vara av endast ringa betydelse. Bolaget skall därför förpliktas ersätta B.N:s rättshjälpskostnader i såväl tingsrätten som arbetsdomstolen.

L-G.B. har yrkat ersättning enligt rättshjälpslagen med 38 152 kr för 38 timmars arbete och 1 820 kr för två timmars tidsspillan Han har uppgett att hans tidsspillan avser gångtid mellan kontoret och arbetsdomstolen fram och åter vid tre tillfällen; två av dessa till de båda förhandlingsdagarna i målet och det tredje tillfället för att vid domstolen hämta en kopia av ett band från upptagning av vittnesförhör under huvudförhandlingens första dag.

Arbetsdomstolen godtar yrkandet om ersättning för arbete och såvitt avser tidsspillan yrkandet om ersättning för inställelse vid två förhandlingsdagar med sammanlagt 80 minuter beräknad på en timersättning om 910 kr. Däremot anser arbetsdomstolen att kostnaden för hämtningen av en bandkopia skäligen bör bestämmas till 100 kr motsvarande vad som kan beräknas i kostnad för anlitande av ett bud för uppgiften.

Domslut

Domslut

1. Med ändring av punkten 1 i tingsrättens dom förpliktas Falck Security Aktiebolag att till B.N. betala sammanlagt etthundranittiosjutusenetthundrasjuttioåtta (197 178) kr, varav 50 000 kr i allmänt skadestånd och 147 178 kr i ekonomiskt skadestånd. Bolaget skall betala ränta enligt 6 § räntelagen på 108 000 kr från den 14 juni 1996, på 58 000 kr från den 2 oktober 1996 och på 31 178 kr från den 16 december 1996, allt tills full betalning sker.

Arbetsdomstolen fastställer i övrigt tingsrättens domslut i överklagade delar.

2. Arbetsdomstolen fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till L-G.B. för det biträde han i arbetsdomstolen lämnat B.N. med trettioniotusenfyrahundrasextiofem (39 465) kr, varav 38 152 kr för arbete och 1 313 kr för tidsspillan. I det sammanlagda beloppet ingår mervärdesskatt med 7 893 kr.

3. Falck Security Aktiebolag skall ersätta kostnaderna för B.N:s rättshjälp i arbetsdomstolen med trettioniotusenåttahundrasjuttiotre (39 873) kr.

Dom 1997-12-17, målnummer B-21-1997

Ledamöter: Nina Pripp, Brita Swan, Bo Jangenäs. Ulf E. Nilsson, Lennart Grudevall (f.d. direktören i Svenska Kommunförbundet; tillfällig ersättare), Gunnar Ericson, Sune Israelsson. Enhälligt.

Sekreterare: Anette Bergene

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: K-G Ekeberg, Lars Nordin och Catharina Eriksson)

BAKGRUND OCH YRKANDEN

B.N., som inte är fackligt ansluten, har på heltid varit anställd som väktare hos Partena Security Aktiebolag (Partena) sedan juni 1986. Från december 1987 har hon arbetat vid Arlanda flygplats, sedan augusti 1992 som skyddsvakt. Den 25 januari 1996 sade Partena skriftligen upp B.N:s anställning till upphörande dagen innan. Som skäl för avskedandet angavs att B.N. hade gjort sig skyldig till ordervägran den 31 december 1995 i samband med ett s.k. läkarutrop.

Den tjänst B.N. innehade när anställningen upphörde benämndes "hallvakt 532" och innebar att hon tjänstgjorde som skyddsvakt vid terminal 5. Bevakningsarbetet vid flygplatsen leds från en bevakningscentral (BVC), varifrån larm och order utgår till tjänstgörande väktare. BVC är belägen under jord ca 100 meter från ankomst- och avgångshallen i terminal 5. Det finns ingen läkare stationerad på flygplatsen. Vid behov av läkarhjälp görs utrop via flygplatsens högtalarsystem. I arbetsuppgifterna för hallvakt 532 ingår enligt en s.k. positionsinstruktion att vid sådana läkarutrop hämta sjukvårdsutrustning samt bistå läkare eller annan sjukvårdspersonal. Sjukvårdsutrustningen består av en akutväska, syrgasutrustning och en defibrillator. Utrustningen förvaras i en servicecentral som är belägen i terminalens tredje våningsplan i anslutning till avgångshallen.

Under år 1995 hade B.N. en genomsnittlig kontant bruttolön från Partena om 14 070 kr per månad inklusive tillägg för obekväm arbetstid. Hennes månadslön exklusive tillägg för obekväm arbetstid uppgick till 12 548 kr.

B.N. har efter ansökan om stämning på Partena, som hennes talan slutligen har bestämts, yrkat förpliktande för Partena att till henne betala dels 70 000 kr som allmänt skadestånd, dels 147 178 kr som ekonomiskt skadestånd jämte ränta på beloppen enligt vad som framgår av domslutets första punkt. Vidare har B.N. yrkat att tingsrätten skall förklara att hon har rätt att i ny rättegång föra talan om ersättning för mistad lön efter den 15 december 1996.

Partena har bestritt käromålet. Bolaget har vitsordat såsom i och för sig skäligt allmänt skadestånd 10 000 kr för det fall Partena befinns varken ha ägt rätt att avskeda eller säga upp B.N. och 5 000 kr vid det förhållandet att bolaget ägt rätt att säga upp B.N. men inte att avskeda henne samt såsom i och för sig skäligt ekonomiskt skadestånd 134 972 kr vi bedömningen att Partena varken ägt rätt att avskeda eller säga upp B.N. och 50 192 kr för det fall Partena skall anses ha ägt rätt att säga upp B.N. men inte att avskeda henne. Ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig. Partena har inte haft något att erinra mot att B.N. förklaras äga rätt att i en senare rättegång föra talan om mistad lön för tiden efter den 15 december 1996.

Partena har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

GRUNDER

Till grund för sin talan har B.N. anfört följande.

Avskedandet av henne har ägt rum under sådana omständigheter att inte ens saklig grund för uppsägning har förelegat. Partena är under sådana förhållanden skyldigt att betala såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd till henne. Hon har varit arbetslös sedan den 25 januari 1996 och var det alltjämt vid tiden för huvudförhandlingen. Det ekonomiska skadeståndet motsvarar utebliven lön under tiden till den 15 december 1996 beräknat på en genomsnittlig bruttolön om 14 500 kr per månad. Eftersom B.N. alltjämt är arbetslös skall hon förbehållas rätten att i ny rättegång föra talan om ersättning för mistad lön efter den 15 december 1996.

Till grund för sitt bestridande har Partena anfört följande.

Den 31 december 1995 gjorde sig B.N. skyldig till ordervägran i samband med ett läkarutrop. Härigenom har hon grovt åsidosatt sina åligganden mot Partena och detta utgör grund för att avskeda henne. B.N:s agerande i samband med läkarutropet utgör i vart fall saklig grund för att säga upp henne på grund av förhållanden hänförliga till henne personligen.

UTVECKLING AV TALAN

Parterna har i detta sammanhang anfört följande.

B.N.: Hon arbetade nattetid mellan kl. 19.00 och kl. 07.00 den 31 december 1995. Omkring kl. 06.50 befann hon sig ca 30 meter från BVC, dit hon var på väg för att avsluta arbetspasset, när hon mottog ett larm om läkarutrop över kommunikationsradion. Hon tillfrågade då radiooperatören, S.J., om den avlösande vakten, M.T., hade kommit och fick beskedet att så inte var fallet. Omedelbart därefter mötte hon emellertid M.T. i korridoren på väg in till BVC. Hon upplyste honom om läkarutropet och frågade honom om han var beredd att överta uppgiften, vilket hon fick uppfattningen att han skulle göra. De gjorde sällskap in till BVC där B.N. på sedvanligt sätt lämnade ifrån sig sin utrustning, bestående av nycklar, kommunikationsradio samt en kontrollbricka. Hon förvånades dock över att M.T. tog det så lugnt. Även S.J. observerade detta och sade åt honom att skynda sig i väg och strax efteråt gav han sig av. Då hade emellertid två andra väktare på eget initiativ hämtat sjukvårdsutrustningen till den nödställde, vilket BVC fick meddelande om. Den nödställde, som var en flygpassagerare, hade drabbats av en allergichock och kunde efter observation följa med på den flygning hon var inbokad på. Varken Luftfartsverket eller den nödställde har framfört klagomål på hur situationen hanterades från Partenas sida. Det är vanligt att väktare löser av varandra både före och efter arbetspassets slut beroende på om den avlösande väktaren har kommit eller inte. Detta är något som de ansvariga vid BVC är medvetna om och accepterar eftersom de endast är intresserade av att någon utför arbetsuppgifterna. Vanligen sker avlösningen inne på BVC men om en arbetsuppgift är under utförande kan avlösningen ske på annat ställe. B.N. har inte fått någon särskild utbildning i handhavandet av syrgasutrustningen eller defibrillatorn och kunde endast bistå med första hjälpen vid ett läkarutrop. Hon har varit och är alltjämt arbetslös, sedan hon avskedades från Partena. Under hela denna tid har hon varit anmäld som arbetssökande vid arbetsförmedlingen i Norrtälje samt arbetsförmedlingen för ekonomi och finans i Stockholm och har förgäves sökt ett flertal arbeten under denna tid.

Partena: Bolaget sköter bevakning och säkerhetskontroll vid Arlanda flygplats på uppdrag av Luftfartsverket. Arlanda flygplats är Sveriges största bevakningsobjekt och Partena har där ca 300 anställda. Skyddsvakterna vid flygplatsen har en utpräglad förtroendeställning. De har särskild s.k. positionsutbildning och har särskilda befogenheter. De är exempelvis berättigade att bära vapen. B.N. hade i sin anställning fått sjukvårdsutbildning, bl.a. utbildning i handhavandet av syrgasutrustningen samt defibrillatorn. Partena tar emot i genomsnitt ungefär två larm om läkarutrop per vecka. Vid sådana larm saknar de ansvariga vid BVC oftast kännedom om patientens tillstånd. Tidsåtgången för väktaren att ta sig till patienten och läkaren med utrustningen är av avgörande betydelse. Den vanligaste anledningen till ett larm är att någon har drabbats av en hjärtinfarkt. Hallvaktens kännedom om syrgasutrustningen och defibrillatorn är särskilt viktig eftersom den läkare som kommer till platsen många gånger inte vet hur dessa maskiner skall hanteras. Att uppträda på riktigt sätt vid ett läkarutrop hör därför till hallvaktens viktigaste och mest angelägna uppgifter. Vakten skall då omedelbart och skyndsamt bege sig till servicecentralen för att hämta sjukvårdsutrustningen. När B.N. beordrades att bege sig till transitpiren på grund av larmet om läkarutrop, svarade hon att hon var på väg till BVC. Efter ca två minuter anlände hon dit varvid S.J. beordrade M.T. att springa på larmet för att undvika ytterligare förseningar. De två väktare som på eget initiativ skyndade till den nödställde med sjukvårdsutrustningen saknade erforderlig utbildning. Av instruktionerna för hallvakten framgår att en avgående väktare inte får lämna passet förrän avlösning skett och pågående väktare tagit över samt att all avlösning skall dokumenteras. Det är viktigt att avlösningen sker på BVC. Även om B.N. skulle ha vidtalat M.T. att bege sig till den nödställde har det ålegat henne att tillse att så skedde. Utöver den tidsutdräkt som blev följden av att B.N. inte omedelbart skyndade till den nödställde kan det läggas B.N. till last att hon genom att bege sig till BVC avlägsnade sig från sjukvårdsutrustningen och den nödställde. Hon har härigenom åsidosatt sitt viktigaste åliggande och vägrat att utföra den arbetsuppgift för vilken hon var anställd. Hennes agerande har inneburit risk för att Partena skulle drabbas av skada genom skadeståndsskyldighet eller genom att Luftfartsverket inte förnyade kontraktet på grund av B.N:s försummelse. Påståendet från hennes sida om att hon bytt arbetsuppgifter med M.T. är en ren efterhandskonstruktion. När hon diskuterade händelsen med företrädare för Partena nämnde hon inte att det ankom på M.T. att utföra uppdraget. Det som skäligt vitsordade beloppet 134 972 kr avser ersättning för mistad lön under tiden den 25 januari 1996 - den 16 december 1996 beräknat på en månadslön om 12 548 kr. Ersättning för obekväm arbetstid skall inte ingå i ett ekonomiskt skadestånd dels eftersom sådan ersättning avser faktiskt utfört arbete och den ansträngning det innebär, dels eftersom B.N. inte var garanterad en sådan ersättning. Partena hade nämligen när som helst kunnat omplacera henne till en annan tjänst med andra arbetstider. Det vitsordade beloppet 50 192 kr avser ersättning under en uppsägningstid om fyra månader beräknat på en månadslön om 12 548 kr.

BEVISNINGEN

B.N. har som muntlig bevisning åberopat förhör med sig själv under sanningsförsäkran samt vittnesförhör med R.L., E.B., C.K., B.G., H.J. och C.R..

Partena har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med J.L., S.J. samt M.T..

B.N. har i förhöret under sanningsförsäkran bekräftat de uppgifter som redovisats sakframställningsvis med följande ändringar och tillägg. Vid avlösning lämnar den som skall gå av sitt pass över utrustningen till den som skall påbörja sitt pass och informerar om vad som har hänt under arbetspasset. Det är mer regel än undantag att byte sker 10 - 15 minuter före utsatt tid. När hon mottog läkarutropet den här morgonen tillfrågade hon S.J. över radion om M.T. hade kommit. Omedelbart efter denna radiokontakt fick hon syn på honom och frågade honom om han kunde åta sig läkarutropet, vilket han skulle göra. Detta meddelade hon BVC över radion men fick inte något svar. För att spara tid gjorde hon sällskap med M.T. in till BVC. De måste passera två dörrslussar för att komma in till dit men de gick i rask takt och det hela gick fort. När de kommit in lämnade hon över utrustningen till M.T., vilket arbetsledarna vid BVC, S.J. och C.R., såg. Hon minns inte om hon sade något särskilt till M.T.. Möjligen nämnde hon att det inte hade hänt något särskilt under natten. M.T. tog det ganska lugnt. S.J. sade åt honom att skynda sig men vidtalade inte B.N.. M.T. sprang i väg och själv gick hon hem. Hon har inte fått någon utbildning i användandet av vare sig syrgasutrustningen eller defibrillatorn. Den enda sjukvårdsutbildning hon har fått är en kurs i första hjälpen år 1986. I mars 1995 gick hon en kurs för flygplatskontrollanter men i den kursen ingick inte hjärt- och lungräddning, vilket dock anges i den beskrivning över kursinnehåll som finns fogad till utbildningsbeviset. När hon har diskuterat händelsen med företrädare för Partena har hon förklarat att M.T. tagit över arbetsuppgifterna. Hon har sökt ett flertal arbeten under den tid hon har varit arbetslös, främst arbeten där hon kan få användning för sin ekonomexamen men hon har även sökt arbeten hos olika bevakningsföretag.

Vittnena har uppgett i huvudsak följande.

R.L., som är anställd av Partena och arbetar vid Arlanda flygplats, samt E.B., C.K. och B.G., vilka tidigare varit anställda av Partena och arbetat på Arlanda, har samtliga berättat att avlösningen av hallvakter normalt sker i BVC, men att avlösning kan ske på annan plats om något uppdrag pågår. R.L. och E.B. har vidare uppgett att det är vanligt att den pågående hallvakten byter med den som skall gå av sitt pass strax före arbetstidens slut. E.B., C.K. och H.J., som även han tidigare varit anställd av Partena och arbetat på Arlanda flygplats, har förklarat att de är skyddsvaktsutbildade men att de inte fått någon utbildning i handhavandet av defibrillatorn. Däremot har B.G. omvittnat att han inom ramen för sin skyddsvaktsutbildning har fått undervisning i användning av bl.a. defibrillatorn.

C.R.: Han är anställd av Partena och arbetar på Arlanda flygplats. Den 31 december 1995 tjänstgjorde han som gruppledare, d.v.s. chef, för BVC och började sitt arbetspass kl. 06.30. S.J. anropade hallvakt 532 med anledning av ett läkarutrop och C.R. hörde att vakten uppgav att hon var på väg in till BVC. Efter en till två minuter kom B.N. och M.T. in till BVC. De hade sällskap av ytterligare en man. C.R. blev lindrigt uttryckt förvånad, eftersom han trodde att B.N. sprungit i väg till den nödställde. Han uppmanade M.T. att skynda i väg på larmet. Denne såg frågande ut men gav sig av på larmet. C.R. saknar kännedom om huruvida M.T. då hade avlöst B.N.. Det är inte ovanligt att avlösning av nattpasset sker före kl. 07.00, men då vet de ansvariga på BVC om detta. Om både den hallvakt som skall gå av sitt pass och den vakt som ska börja sitt finns på BVC vid ett läkarutrop är det naturligt att den som skall påbörja sitt pass skyndar i väg till den nödställde. Enligt hans uppfattning gjorde B.N. sig skyldig till ordervägran genom sitt handlande.

J.L., som är biträdande avdelningschef hos Partena vid Arlanda flygplats, har bekräftat det som anförts från bolagets sida beträffande en hallvakts arbetsuppgifter samt uppgett följande. Samtliga hallvakter skall ha utbildning på syrgasutrustningen och defibrillatorn. Det har emellertid blivit ett fel i B.N:s utbildningsbevis avseende den utbildning hon fick i mars 1995. Den innefattade inte hjärt- och lungräddning. När han talade med B.N. om händelsen den 31 december 1995 nämnde hon inte att hon hade bytt arbetsuppgifter med M.T. och lämnade inte heller efter vad han kan minnas, någon förklaring till det inträffade. Sådana händelser kan medföra att Partena inte får förnyat kontrakt med Luftfartsverket avseende bevakningen av Arlanda flygplats. B.N. begick alltså ett allvarligt fel. Han tillställde henne en skriftlig varning. Att han inte agerade kraftfullare berodde enbart av hans bristande erfarenhet när det gäller hanteringen av sådana problem. Personalärenden av det slaget sköts normalt av avdelningschefen.

S.J.: Hon har varit anställd vid Partena sedan juni 1985 och arbetar som operatör på BVC sedan tre år tillbaka. I den egenskapen tar hon emot larm och fördelar arbetsuppgifter bland väktarna. Den 31 december 1995 kl. 06.50 beordrade hon B.N. att skynda sig i väg på ett läkarutrop. B.N. svarade att hon var på väg in till BVC. Hon uppmanade B.N. att gå på larmet trots detta. B.N. sade då någonting ohörbart över radion. Hon fick uppfattningen att B.N. ändå gav sig i väg. Efter uppskattningsvis en till två minuter kom B.N. in till BVC. I samband med detta fick S.J. ett annat larm och sade därför inget till B.N.. När hon på nytt tittade upp var B.N. försvunnen och M.T. satt vid ett bord och läste instruktionerna. Utrustningen låg på bordet. Hon uppmanade M.T. att skynda sig i väg på larmet. Han såg oförstående ut. S.J., som hade mycket att göra, blev på nytt upptagen i radion och när hon tittade upp på nytt såg hon att M.T. ännu inte hade gått. Hon sade då till C.R. att denne fick se till så att M.T. kom iväg. B.N:s handlande föranledde en försening om ca fem minuter. Ett läkarutrop är ett av de viktigaste larmen. En hallvakt skall veta hur defibrillatorn fungerar. Enligt S.J:s uppfattning gjorde B.N. sig skyldig till ordervägran genom sitt agerande.

M.T.: Han har arbetat åt Partena sedan mars 1995. Den 31 december 1995 tjänstgjorde han dagtid och skulle lösa av B.N. kl. 07.00. Han hade bytt om och var på väg in till BVC när han hörde en kvinna tala i kommunikationsradion bakom honom. Han såg inte om det var B.N.. Kvinnan i fråga gick in i BVC efter honom. Han satte sig för att läsa i den informationspärm en väktare skall gå igenom före varje skift. B.N. såg han först inne på BVC, när hon lade utrustningen på bordet en halv till en minut efter att han själv kommit dit. Hon sade ingenting om något läkarutrop. "Varför har du inte sprungit än", skrek S.J. till honom. Han förstod inte vad hon menade. Hon förklarade ärendet för honom och han gav sig av. Han har fått utbildning i handhavandet av syrgasutrustningen och defibrillatorn.

DOMSKÄL

I målet är ostridigt att Partena den 25 januari 1996 avskedat B.N. från hennes anställning i bolaget. B.N. har gjort gällande att avskedandet av henne varit oberättigat och det inte heller förelegat saklig grund för uppsägning.

Enligt 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) får avskedande ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Av 7 § LAS framgår att en uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. En arbetsgivare som avskedar eller säger upp en anställd i strid mot bestämmelserna i LAS är skyldig att betala skadestånd till arbetstagaren för såväl den förlust som uppkommer, ekonomiskt skadestånd, som för den kränkning som lagbrottet innebär, allmänt skadestånd (38 § LAS).

Avskedande är vanligtvis en synnerligen ingripande åtgärd mot en anställd och bör endast komma i fråga vid sådana flagranta åsidosättanden, som inte rimligen kan tålas i något rättsförhållande. Endast misskötsamhet av allvarligt slag kan därför ge rätt till avskedande.

Det ankommer på arbetsgivaren att visa att det förelegat laga grund för avskedande. Detta innebär att arbetsgivaren, när parterna är oense om de faktiska omständigheter som anförts till stöd för avskedandet, har att fullt ut styrka dessa omständigheter (jfr AD 1994 nr 162). Också för bedömningen av om det förelegat saklig grund för uppsägning ligger bevisbördan på arbetsgivaren.

B.N. har som tjänstgörande hallvakt haft den mycket viktiga arbetsuppgiften att skynda till en nödlidande med sjukvårdsutrustning och efter förmåga assistera en tillskyndande läkare. Att denna arbetsuppgift sköts väl är naturligtvis av största vikt eftersom det kan gälla livet; och detta även om det i målet framkommit att B.N. och andra hallvakter inte till fullo fått föreskriven utbildning i handhavandet av utrustningen.

I prövningen av om B.N. har gjort sig skyldig till påstådd ordervägran måste självfallet ingå att bedöma hur hon rent faktiskt handlat när hon mottog larmet om läkarutropet den här morgonen. Men hennes agerande måste också ses i belysning av de instruktioner och den utbildning hon fått samt eventuella rutiner som tillämpas med arbetsgivarens uttryckliga eller tysta samtycke.

När det gäller det rent faktiska händelseförloppet går uppgifterna isär. Omständigheterna är inte sådana att den ena utsagan kan anses mer trovärdig än den andra. Utsagorna bör värderas med försiktighet eftersom alla inblandade - B.N., M.T., S.J. och C.R. - kan ha ett medvetet eller omedvetet intresse av att inte framstå som klandervärda i sitt eget handlande. Eventuella oklarheter beträffande händelseförloppet måste, som anförts, gå ut över Partena.

Av B.N:s och S.J:s berättelser framgår att B.N. mottagit larmet om läkarutrop och i samband därmed tillfrågat S.J. om den avlösande hallvakten, M.T., hade anlänt till BVC. Vidare framgår att B.N. omedelbart därefter försökt meddela S.J. något via radion. Detta meddelande har S.J. enligt egen uppgift inte uppfattat. Enligt B.N. gick hennes meddelande ut på att den nyss anlände M.T. skulle överta uppgiften att rycka ut på läkarlarmet. M.T. har förnekat att de kommit överens om detta. Det kan emellertid inte uteslutas att B.N. har uppfattat det som att M.T. åtagit sig uppgiften.

Även beträffande vad som hände inne på BVC går de fyra där närvarandes berättelser isär. De har också olika uppfattning om den tid det tog för B.N. att ta sig in till BVC sedan hon fått larmet. Utredningen ger inte underlag för någon säker uppskattning av tidsåtgången. Eftersom B.N. befann sig i BVC:s omedelbara närhet när larmet kom lär det dock knappast ha kunnat ta så lång tid som Partena påstått, nämligen uppemot två minuter. Varken S.J. eller C.R., som båda var att anse som arbetsledare i förhållande till B.N., har emellertid inne på BVC uppmanat B.N. att skynda till den nödställde. I stället är det nu M.T. som av arbetsledningen beordras att springa på larmet.

Det är i målet ostridigt och genom förhöret med B.N. och de av henne åberopade vittnena styrkt att avlösning vakter emellan kunde ske strax före arbetstidens utgång. Om B.N. blivit avlöst redan kl. 06.50 kan någon kritik inte riktas mot henne för detta. I ett sådant läge ligger det emellertid i sakens natur att den avgående vakten försäkrar sig om att den avlösande vakten uppfattat att han skall rycka ut på ett utfärdat larm om läkarutrop.

B.N. har enligt egen utsago uppfattat det som att M.T. var införstådd med att avlösa henne och rycka ut på läkarlarmet. Enligt hennes uppgift har hon, åtföljd av M.T., begivit sig in på BVC för att, som instruktionen krävde, verkställa avlösningen där. Likaledes enligt hennes egen utsaga hade hon dessförinnan per radio sökt varsko arbetsledningen på BVC om den tillämnade avlösningen. Dessa uppgifter är inte motbevisade utan vinner tvärtom visst stöd av händelseförloppet inne på BVC. Arbetsledningen har sålunda inte efterhört orsaken till varför hon kom in på BVC trots läkarutropet; i stället har man vänt sig enbart till M.T. och beordrat denne att bege sig i väg på larmet, vilket också skett efter viss tidsutdräkt.

Tingsrätten kan konstatera att larmet om läkarutropet har hanterats på ett mindre tillfredsställande sätt av samtliga inblandade. Det kan inte uteslutas att detta haft sin grund i de rutiner i samband med vaktavlösningarna som med arbetsledningens goda minne kommit att utvecklas vid sidan av de skriftliga instruktionerna. Så mycket står emellertid klart att vad som inträffat inte kan läggas B.N. till last som någon ordervägran.

B.N. hade vid tiden för uppsägningen varit anställd vid Partena under närmare tio års tid. Bolaget har inte gjort gällande någon annan anmärkning mot hennes sätt att sköta sin tjänst än den som prövas i målet. Vid dessa förhållanden finner tingsrätten att vad som har förekommit inte utgjort grund för att avskeda B.N. och ej heller saklig grund för att säga upp henne från anställningen.

Partena har sålunda genom avskedandet åsidosatt bestämmelserna i LAS och är därför skyldigt att utge skadestånd till B.N..

B.N. har yrkat ett allmänt skadestånd om 70 000 kr. Partena har utan grund ens för uppsägning avskedat B.N. efter en tioårig anställning och ställt henne utan arbete. Tingsrätten finner denna kränkning allvarlig och B.N. berättigad till yrkat belopp i denna del.

Genom avskedandet har B.N. vidare förorsakats en ekonomisk förlust som Partena skall ersätta. Ersättningen skall motsvara de löneförmåner som skulle ha utgått om B.N. varit kvar i den tjänst som hon innehaft i drygt tre år. Inget har framkommit som tyder på att hon i så fall inte skulle ha fortsatt sin nattjänstgöring och därmed ha uppburit ersättning för obekväm arbetstid. Det ekonomiska skadeståndet bör därför beräknas på det sätt som B.N. hävdat.

L-G.B. har yrkat att hans ersättning enligt rättshjälpslagen skall fastställas till 63 611 kr, motsvarande ersättning för ca 58 timmars arbete jämte ersättning för tidsspillan och utlägg. Mot bakgrund av uppdragets art och omfattning får L-G.B. anses skäligen gottgjort med en ersättning om 40 160 kr, motsvarande ca 40 timmars arbete, samt yrkad ersättning för tidsspillan och utlägg.

Som tappande part skall Partena ersätta kostnaderna för B.N:s rättshjälp.

DOMSLUT

1. Partena Security Aktiebolag skall till B.N. betala tvåhundrasjuttontusenetthundrasjuttioåtta (217 178) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 128 000 kr från den 14 juni 1996, på 58 000 kr från den 2 oktober 1996 samt på 31 178 kr från den 16 december 1996, allt tills full betalning sker.

2. B.N. förbehålls rätten att föra talan om mistad lön för tiden efter den 15 december 1996.

3. Tingsrätten fastställer L-G.B:s ersättning enligt rättshjälpslagen till fyrtiofemtusenfemhundratrettionio (45 539) kr, varav 40 160 kr för arbete, 4 550 kr för tidsspillan och 829 kr för utlägg.

4. Partena Security Aktiebolag skall ersätta kostnaderna för B.N:s rättshjälp med fyrtiosjutusentvåhundratretton (47 213) kr.