AD 1994 nr 162

Parter:

Lenngrens Bokbinderi Aktiebolag; A.G.C.

Nr 162

Lenngrens Bokbinderi Aktiebolag i Bromma

mot

G.C.A. i Spånga.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 9 maj 1994, nr DT 523

Tingsrättens dom, se bilaga.

Lenngrens Bokbinderi AB har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall ogilla G.C.A. talan samt befria bolaget från skyldigheten att ersätta G.C.A. rättshjälpskostnader vid tingsrätten och förplikta honom att ersätta bolagets rättegångskostnader där.

G.C.A. har bestritt ändring.

Bolaget har fordrat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Bolagets verkställande direktör S.K. och G.C.A. har på nytt hörts under sanningsförsäkran. Förnyat vittnesförhör har hållits med den facklige förtroendemannen Å.S..

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som i det hänseendet har antecknats i tingsrättens dom, dock med följande ändringar och tillägg.

Lenngrens Bokbinderi AB

Bolaget har omkring 15 anställda. S.K. förvärvade år 1985 alla aktier i bolaget. Han sköter dess rörelse tillsammans med sin hustru.

S.K:s första samtal med G.C.A. om lönesänkningen ägde rum måndagen den 9 augusti 1993. Redan då angav S.K. att den nya lönen skulle bli 11 500 kr i månaden. Någon annan siffra har aldrig varit på tal. G.C.A. förklarade att han inte accepterade en lönesänkning.

Sedan G.C.A. därefter varit ledig några dagar gick han åter i tjänst måndagen den 16 eller tisdagen den 17 augusti. S.K. tog då på nytt upp frågan om lönesänkningen. Eftersom G.C.A. alltjämt motsatte sig denna förklarade S.K. att bolaget kunde bli nödgat att säga upp G.C.A. på grund av arbetsbrist.

Tisdagen den 17 augusti lät S.K. sända ett brev hem till G.C.A.. Brevet innehöll bl.a. följande.

" - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Dom arbets uppgifter som du är årlagt att sköta nu i firman har i lön 11.500:-/månad fr o m 1 augusti 1993.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - "

Torsdagen den 19 augusti 1993 omkring kl. 8.30 kom G.C.A. in på S.K:s kontorsrum. De två var ensamma där. G.C.A. viftade med brevet från bolaget och frågade vad det var för något. S.K. svarade att brevet inte var annat än en bekräftelse på vad de två tidigare hade talat om. G.C.A. sade något om att S.K. inte tog pengar från honom utan från hans barn, varvid S.K. svarade att det inte var hans sak att tänka på G.C.A. barn. G.C.A. var arg men föreföll samtidigt bestämd och balanserad. Han såg S.K. rakt in i ögonen och sade mycket klart och tydligt: "Om du sänker min lön med en enda krona, så skall jag skjuta dig". Hans beteende var så kyligt aggressivt att S.K. blev rädd. Han tänkte först ringa till polisen och gick därför fram till telefonen. Han ville dock inte förstora upp saken utan frågade i stället G.C.A. om denne ville upprepa vad han hade sagt. När G.C.A. åter uttalade precis samma hot, sade S.K. till honom att han skulle packa ihop sina saker och att han hade tio minuter på sig att ge sig i väg.

G.C.A. lämnade då kontorsrummet och gick genom verkstaden mot omklädningsrummet. S.K. följde efter. Han kallade till sig den facklige förtroendemannen Å.S., som arbetade i verkstaden, och sade att G.C.A. hade hotat honom till livet. På S.K:s begäran följde Å.S. med till omklädningsrummet, där G.C.A. var i färd med att packa ihop sina saker. S.K. frågade honom, om han inför Å.S. kunde upprepa sitt hot att skjuta S.K.. G.C.A. vägrade och skällde i stället ut S.K.. Han sade att S.K. inte skulle trakassera honom och att han ville vara i fred. När även Å.S. frågade, om G.C.A. kunde upprepa vad han hade sagt inne på kontoret, viftade denne bara med bolagets brev och utbrast: "Han har sänkt min lön, han har sänkt min lön". Å.S. svarade att han fick lön efter sina arbetsuppgifter. G.C.A. muttrade då något ohörbart, varefter han lämnade bolagets lokaler.

S.K. var förvirrad och upprörd av att ha blivit hotad till livet. Trots att hotet skrämt honom var han osäker på om han handlat rätt. Han ringde därför till ombudsmannen J.N. vid Grafiska Fackförbundet och berättade att han hade blivit mordhotad. J.N. svarade att S.K. i så fall "hade gjort rätt", men att J.N. måste kontrollera saken. Vidare ringde S.K. till Grafiska Företagen, varvid han för en sekreterare berättade vad som hade hänt. Kort därefter blev han uppringd av bolagets ombud L.G., varvid även denne fick veta vad som hade hänt. Därefter ringde S.K. till fyra företagsledare och branschkollegor som han känner väl och betraktar som mer erfarna i personalfrågor. Också för dessa berättade han vad som hade hänt och frågade, om han hade handlat fel eller rätt. - En stund senare ringde J.N. till bolaget och talade med Å.S..

Någon timme efter dessa telefonsamtal, vid 12-tiden, kom bolagets tidigare ägare C.L. på besök. Eftersom det gick rykten i verkstaden om vad som hade inträffat, bad S.K. om C.L:s hjälp med ett informationsbrev till de anställda. S.K. var alltför upprörd för att själv kunna skriva. Informationsbrevet fick följande innehåll.

" - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

INFORMATION

I går inträffade en tråkig händelse på kontoret. Efter en lång periods efterkalkylering har jag noterat att G.C.A. inte presenterat vad man kan förvänta sig på den lönenivån. Vid ett personligt samtal med G.C.A. föreslog jag en omplacering med sänkt lön, för att anställningen skulle kunna fortsätta. Jag fick då till min bestörtning emotta ett direkt mordhot: 'Sänker du min lön så skjuter jag dig'. Jag bad då G.C.A. att omedelbart lämna lokalerna. Detta blev ett trist slut på en lång period, där jag hade hoppats att G.C.A. med lite god hjälp skulle lära sig sina arbetsuppgifter. Jag avvaktar tills vidare med polis anmälan för att inte försvåra i onödan i hans framtida arbetssökande. Hit kommer han inte tillbaka.

Bromma den 19/8 1993

K.S.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Förklaringen till att brevet inleds med orden "I går" är att avsikten från början var att brevet skulle sändas med post hem till de anställda. Det blev i stället så, att det redan den 19 augusti delades ut på arbetsplatsen och sattes upp på en anslagstavla där.

Tingsrätten har i sin dom underlåtit att ta hänsyn till och analysera alla de omständigheter som visar att S.K:s uppgifter om vad som förekom vid samtalet mellan honom och G.C.A. på morgonen den 19 augusti 1993 är korrekta. S.K. skulle självfallet inte - med risk för att tappa ansiktet - ha blandat in Å.S., J.N., personer hos Grafiska Företagen, fyra kollegor, C.L. och alla anställda, om han inte hade utsatts för ett mordhot. G.C.A. version av händelsen innebär att S.K. skulle ha fabricerat sin uppgift om att han hotats till livet på de 10-15 sekunder som förflöt från avslutningen av deras samtal till dess att S.K. nämnde hotet för Å.S.. Om S.K. velat bli av med G.C.A. - något som inte var fallet - hade han inte behövt ljuga ihop ett skäl. Han var nämligen, med rätt eller fel, av den uppfattningen att bolaget kunde säga upp G.C.A. på grund av arbetsbrist om denne inte ville gå med på en lönesänkning. Vidare visar G.C.A. handlande i omklädningsrummet att S.K:s uppgift om mordhotet är sann. Det är helt osannolikt att G.C.A. annars skulle ha underlåtit att protestera och ge sin version, när han inför Å.S. anklagades för att ha hotat att skjuta S.K..

Till det sagda kommer att G.C.A. i flera hänseenden har lämnat felaktiga eller efter hand ändrade uppgifter och följaktligen inte är trovärdig.

G.C.A. hot att mörda S.K. utgör otvivelaktigt laga grund för bolagets avskedande av honom. G.C.A. bör inte heller erhålla något allmänt skadestånd på grund av att avskedandet den 19 augusti skedde muntligen och utan en s.k. fullföljdshänvisning enligt 19 § andra stycket anställningsskyddslagen. Enligt 38 § samma lag kan skadestånd förklaras helt falla bort, om så är skäligt. Det skulle te sig stötande, om en arbetstagare som mordhotat företagets ägare och högste chef tillerkändes skadestånd för formella fel från arbetsgivarens sida. Det skriftliga besked om avskedande som bolaget den 25 augusti 1993 sände till G.C.A. uppfyller alla de krav som följer av 19 § anställningsskyddslagen. G.C.A. led inte någon rättsförlust på grund av bolagets formella fel, och han fick sin tidigare gällande lön för hela augusti månad 1993.

G.C.A.

Han hade sedan han anställdes hos bolaget år 1986 alltid ställt upp och arbetat till "mer än 100 %" för bolaget och S.K., bl.a. hade han ofta arbetat övertid på de mest obekväma tider. Hans lojalitet och skicklighet i arbetet hade medfört att han fått högre lön än de flesta andra anställda i verkstaden. Han upplevde situationen så att han fick problem i anställningen först sedan han, med hänvisning till att han och hans hustru hade barn, hade förklarat att han inte längre kunde ställa upp och arbeta över varje gång som S.K. begärde det. Detta ledde till att S.K. började gräla på honom och beskylla honom för att ha gjort olika fel, fel som han dock inte kunde rå för.

Första gången som S.K. förde en lönesänkning på tal var måndagen den 9 augusti 1993. Han påstod då att företaget gick dåligt och menade att G.C.A. hade för hög lön. Han ville sänka den med 1 000 kr i månaden. G.C.A. förklarade att han inte kunde gå med på detta och att han gjorde skäl för sin lön. S.K. sade då att G.C.A. skulle bli uppsagd med sex månaders uppsägningstid, om han inte accepterade. G.C.A. svarade att han i så fall ville ha ett skriftligt besked om bolagets avsikter, så att han sedan kunde ta reda på "saker och ting". Efter samtalet kontaktade han Grafiska Fackförbundet, trots att han inte var medlem i detta, för att orientera sig om de lagar som finns.

Torsdagen den 12 augusti kunde G.C.A. inte komma till arbetet, eftersom hans hustru skulle börja en ny anställning och han måste vara hemma och ta hand om barnen. När han på morgonen ringde till S.K. och meddelade detta slängde S.K. på luren. G.C.A. var sedan tvungen att vara borta från arbetet även fredagen den 13 och måndagen den 16 augusti, sistnämnda dag för att följa barnen till skolstarten. Tisdagen den 17 augusti arbetade han som vanligt. När han kom hem den dagen fann han i sin post det av bolaget redovisade brevet om en lönesänkning med ca 2 500 kr fr.o.m. den 1 augusti, dvs. med högre belopp än som tidigare diskuterats samt med verkan retroaktivt i stället för efter sex månaders uppsägningstid. G.C.A. blev självfallet upprörd över detta handlande.

Han är nästan säker på att det var redan följande dag, onsdagen den 18 augusti, som han kom att diskutera brevet och lönesänkningen med S.K.. När han vid 8.30-tiden hade slutfört ett arbete och gick in på kontoret för att lämna papperen om arbetet var S.K. där. G.C.A. tog då upp brevet ur sin ficka, gick fram till S.K. och bad i normal ton denne att förklara vad som menades med brevet, varvid han påpekade att detta inte stämde med vad de två hade talat om när han bett att få skriftligt besked om bolagets avsikter.

S.K. började då skratta och sade något i stil med "så är det, take it or leave it". G.C.A. blev upprörd och sade: "Du leker inte med mig. Om jag inte hade två barn skulle jag inte stå här och lyssna på dina dumheter". Han framhöll att brevet inte stämde med vad de hade talat om, att lönesänkningen var större och att S.K. tidigare hade sagt att sex månaders uppsägningstid skulle gälla. Han var upprörd och uppfattade situationen så, att S.K. ville "spela på" detta. När S.K. sade att G.C.A. skulle vänta och se, vänta tills han fick augustilönen, sade G.C.A.: "Om det fattas en enda krona i min lönekuvert, då kommer jag att betrakta dig som en tjuv". S.K. bad honom säga om det. Han sade då samma sak igen, varpå S.K. sade att G.C.A. hade tio minuter på sig att "packa sig ivägen". Påståendet att han sagt något om att skjuta S.K. är ett rent påhitt av denne.

G.C.A. lämnade kontoret och gick för att klä om i omklädningsrummet. På vägen passerade han stämpelklockan och stämplade ut. Han har ett minne av att S.K. i samband med utstämplingen var nära honom och sade att han borde tänka sig för. När han sedan stod halvklädd i omklädningsrummet kom S.K. och Å.S. in. Situationen var obehaglig. Båda skrek åt honom att han skulle säga vad han hade sagt inne på kontoret. Han blev rädd, eftersom han inte riktigt visste vad de ville, och bad bara att få vara i fred och klä om. Han fick hastigt på sig kläderna och lämnade därefter bolagets lokaler utan att få med sig alla saker.

Några dagar senare fick G.C.A. bolagets skriftliga besked om avskedandet. Han har varit arbetslös sedan han fick lämna bolaget. I augusti 1994 började han studera vid Komvux för att förbättra sina kunskaper i svenska och läsa några andra ämnen.

G.C.A. kan inte vitsorda att S.K. efter händelserna på kontoret och i omklädningsrummet vidtog de åtgärder som bolaget påstått. I vart fall finns det i målet inget som visar vad S.K. sade till de personer som han påstås ha talat med eller hur de uppfattade situationen.

För den händelse arbetsdomstolen skulle sätta tilltro till S.K:s uppgifter framför G.C.A. uppgifter om vad sades vid deras samtal inne på kontoret, hävdar G.C.A. att det med hänsyn till omständigheterna likväl inte förelegat laga grund för avskedandet. S.K:s påstående att han blivit rädd bär inte sannolikhetens prägel, eftersom han i stället för att t.ex. lämna kontoret eller tillkalla hjälp bad G.C.A. att upprepa hotet.

Domskäl

I målet är ostridigt att bolaget den 19 augusti 1993 avskedade G.C.A. från hans anställning hos bolaget. Till stöd för att avskedandet varit lagligen grundat har bolaget åberopat enbart att G.C.A. på morgonen nämnda dag hotat S.K. till livet genom att säga att han skulle skjuta S.K., om bolaget sänkte hans lön. G.C.A. har bestritt att han hotat S.K. till livet.

En utgångspunkt för prövningen är att det ankommer på arbetsgivaren att visa att det förelegat laga grund för ett avskedande. Detta innebär att arbetsgivaren, när det som i detta fall föreligger tvist om den faktiska omständighet som lagts till grund för avskedandet, har att fullt ut styrka denna. Den bevisskyldighet som sålunda åvilar arbetsgivaren medför att brister i bevisningen om vad som faktiskt inträffat - i detta fall om vad som sagts - går ut över arbetsgivaren.

Det påstådda hotet uttalades enligt bolaget vid ett samtal som ostridigt ägde rum mellan G.C.A. och S.K. i den senares kontorsrum. De båda var ensamma i rummet vid tillfället, och den direkta bevisningen om vad som sades består endast av vad de har uppgett, båda under sanningsförsäkran. Bolaget har till stöd för sitt påstående dessutom åberopat ett antal omständigheter som enligt bolagets mening indirekt visar att S.K:s uppgifter om vad som förekom vid samtalet är de korrekta.

S.K. och G.C.A. har beträffande samtalet i kontorsrummet berättat i överensstämmelse med vad som tidigare redovisats som bolagets respektive G.C.A. sakframställning. När det gäller det påstådda hotet står alltså den enes uppgifter mot den andres, och arbetsdomstolen har inte fått grund för att bedöma den ene som mindre trovärdig än den andre. Det förhåller sig visserligen så, att G.C.A. vid förhöret med honom i arbetsdomstolen till en början uppgav att det brev som bolaget sände till honom i mitten av augusti innehöll formuleringen att hans lön skulle "sänkas med 2 500 kr". När han vid förhöret förevisades bolagets kopia av brevet, som endast anger att lönen skulle vara "11.500:-/månad" påstod han till en början att det inte var samma brev som han fått. Sedan han kontrollerat saken fick han medge att det var samma brev och att hans uppgift om formuleringen var felaktig. Detta förhållande ger dock inte anledning att ifrågasätta G.C.A. allmänna trovärdighet. Det framstår som naturligt att hans minnesbild kan ha påverkats av att han för sin del fäst sig mera vid storleken av den lönesänkning som framgick av brevets innehåll än vid storleken av lönen efter sänkningen. Enligt vad som framkommit vid förhöret med Å.S. finns det skäl att anta att S.K. på liknande sätt missmint sig tidpunkten för ombudsmannen J.N:s telefonsamtal till Å.S. den 19 augusti, utan att detta förhållande kan anses ge anledning att ifrågasätta S.K:s allmänna trovärdighet.

Genom Å.S:s vittnesmål har inte visats något annat av intresse för bedömningen än att G.C.A. och S.K. vid tillfället var mycket upprörda, att S.K. sedan han och Å.S. kommit in i omklädningsrummet sagt att han hade blivit "hotad till livet" utan att närmare ange vari hotet bestått och att G.C.A. därvid över huvud taget inte yttrat sig om vad han hade sagt till S.K..

Frågan är då om Å.S:s vittnesmål i förening med de övriga omständigheter som bolaget har åberopat som bevis för påståendet, att G.C.A. hotat att skjuta S.K., ger sådant stöd för detta påstående att det kan anses styrkt.

Till en början måste då konstateras, att lika litet som det kan uteslutas att G.C.A. sanningslöst nekar till att ha uttalat ett sådant hot, lika litet kan det uteslutas att S.K. redan i samband med samtalet mellan dem inne på kontorsrummet valt att sanningslöst påstå att han hotats till livet. En förklaring till ett sådant agerande från S.K:s sida skulle mycket väl kunna vara exempelvis att han - sedan han sagt åt G.C.A. att packa ihop sina saker och ge sig iväg - snabbt insett att han överreagerat på ett annat yttrande från G.C.A. sida och sedan velat rättfärdiga ett sådant överilat handlande.

Av visst intresse är här S.K:s egna uppgifter om att han tänkte ringa polisen när G.C.A. första gången uttalade det påstådda hotet, men avstod från detta trots att det påstådda hotet upprepades. Mot den bakgrunden framstår det i vart fall inte som osannolikt att S.K. - i den upprörda situation som måste ha förelegat - kan ha missuppfattat G.C.A. ifrågavarande yttrande första gången det fälldes och trott att G.C.A. sagt något om att skjuta honom, samt att S.K. velat hålla fast vid detta även om han därefter fått höra att yttrandet gick ut på att G.C.A. skulle betrakta honom som en tjuv. Språksvårigheter kan ha haft betydelse i sammanhanget; varken G.C.A. eller S.K. har svenska som sitt modersmål. Det kan tilläggas att arbetsdomstolen vid huvudförhandlingen noterat att G.C.A. inte uttalat ordet "tjuv" med ett tje-ljud utan med samma ljud som en svensk använder vid uttal av ordet "mars" (månaden).

Domstolen tar med det sagda inte ställning till vad G.C.A. vid tillfället verkligen sagt, utan har enbart velat påvisa att den omständigheten att S.K. kort efter samtalet i kontorsrummet inför Å.S. sagt att han blivit hotad till livet inte utgör något tillförlitligt stöd för slutsatsen att ett sådant hot faktiskt framförts. - Detsamma gäller - på anförda skäl - beträffande den omständigheten att S.K. efter de ifrågavarande händelserna tagit kontakt med olika personer och ombesörjt ett informationsbrev till de anställda hos bolaget. När det gäller de åberopade telefonkontakterna tillkommer, att det utöver S.K:s egna uppgifter inte har förebragts någon utredning om innehållet i dessa kontakter.

Vad härefter angår G.C.A. sätt att uppträda vid S.K:s och Å.S:s kontakt med honom i omklädningsrummet har bolaget gjort gällande, att G.C.A. underlåtenhet att protestera mot anklagelsen om att han hotat S.K. till livet skulle utgöra ett indicium på att han verkligen framfört ett sådant hot. Uppenbarligen är det dock inte möjligt att dra någon hållbar slutsats i det hänseendet av G.C.A. reaktion inför den nämnda anklagelsen.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att S.K:s och G.C.A. i och för sig lika trovärdiga uppgifter om vad som förekom vid samtalet mellan dem på morgonen den 19 augusti 1993 står mot varandra. Övrig utredning och andra omständigheter stödjer inte S.K:s uppgifter med sådan tyngd, att bolagets påstående om att G.C.A. därvid skulle ha hotat att skjuta S.K. kan anses styrkt. Bolaget har följaktligen, såsom tingsrätten funnit, inte visat att den av bolaget åberopade grunden för avskedandet har förelegat.

Arbetsdomstolen ansluter sig till tingsrättens bedömning i skadeståndsfrågan.

Tingsrättens domslut under punkterna 1 och 2 skall alltså stå fast.

Rättegångskostnader

Som förlorande part skall bolaget ersätta G.C.A. rättshjälpskostnader vid tingsrätten. I ett samtidigt med denna dom meddelat beslut (mål nr B 83/94) har arbetsdomstolen avslagit advokaten L-G.B:s överklagande av det i tingsrättens domslut under punkt 3 upptagna beslutet om ersättning enligt rättshjälpslagen till L-G.B.. Detta innebär att också vad som förordnats under punkt 4 i tingsrättens domslut skall fastställas.

Bolaget skall vidare förpliktas att ersätta G.C.A. rättshjälpskostnader i arbetsdomstolen.