lagen.nu

AD 1997 nr 148

Fråga om en kommunal förvaltningschef bl.a. på grund av sina arbetsuppgifter intagit en företagsledande eller därmed jämförlig ställning i den mening som avses i 1 § andra stycket 1 anställningsskyddslagen.

Parter:

L.H.; Ovanåkers kommun

Nr 148

H.L. i Åkersberga

mot

Ovanåkets kommun.

ÖVERKLAGAD DOM

Bollnäs tingsrätts mellandom 1997-05-05 i mål nr T 270/96

Tingsrättens mellandom, se bilaga.

H.L. har yrkat att arbetsdomstolen med upphävande av tingsrättens mellandom fastställer dels att lagen om anställningsskydd inte har varit tillämplig på hans anställning hos Ovanåkers kommun, dels att hans talan i målet inte är preskriberad.

Ovanåkers kommun har bestritt bifall till ändringsyrkandet.

Kommunen har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader. H.L. har för det fall han skulle förlora målet hemställt att arbetsdomstolen med stöd av 5 kap. 2 § första stycket lagen om rättegången i arbetstvister skall förordna att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har hållits förnyade förhör under sanningsförsäkran med H.L. och S.N.. Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Parterna har i arbetsdomstolen anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens dom. H.L. har i arbetsdomstolen till förtydligande av sin inställning förklarat att han medger att hans talan är preskriberad för den händelse att lagen om anställningsskydd skulle anses ha varit tillämplig på hans anställning hos Ovanåkers kommun.

Domskäl

Genom den överklagade mellandomen har prövats frågan om H.L:s talan mot kommunen är preskriberad enligt 42 § anställningsskyddslagen. Det som är avgörande för preskriptionsfrågan är huruvida H.L:s anställning har omfattats av anställningsskyddslagen. Parterna är nämligen ense om att preskription har inträtt enligt lagen, om H.L:s anställning inte undantas från lagens tillämpningsområde enligt bestämmelsen i 1 § andra stycket 1 avseende arbetstagare som får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning.

Det aktuella undantaget från lagens tillämpningsområde skall som tingsrätten uttalat tillämpas restriktivt. Det har inte varit lagstiftarens avsikt att begreppet skall omfatta andra än de som i verklig mening är företagsledare och som därmed har företagsledande funktioner och också förmåner och andra anställningsvillkor som normalt tillkommer företagare (prop. 1981/82:71 s 94). Även på det offentliga området skall reglerna ges en restriktiv tolkning. Med anledning av ett uttalande i 1973 års proposition med förslag till lag om anställningsskyddslag anförde inrikesutskottet att det knappast fanns anledning att generellt utesluta t.ex. rektorer och skolchefer från lagens tillämpning (InU1973:36 s.28). I den juridiska litteraturen har anförts att undantaget på det kommunala området gäller förvaltningschef eller motsvarande, undantagsvis i större kommuner även avdelningschefer (Lunning, Anställningsskydd, 1989, s.33).

Som framgår av lagtexten skall man vid prövningen av anställningens karaktär ta hänsyn till arbetstagarens arbetsuppgifter och anställningsvillkor. Anställningen faller alltså utanför lagens tillämpningsområde endast om den i båda dessa hänseenden har en sådan karaktär att det är fråga om en företagsledande eller därmed jämförlig ställning.

Arbetsdomstolen finner anledning att i detta fall inrikta sina överväganden på de arbetsuppgifter som H.L. haft. Bedömningen skall göras med utgångspunkt i hur förhållandena har gestaltats i praktiken (jfr domen 1982 nr 111). Därvid är givetvis den ifrågavarande organisationens storlek och struktur av stor betydelse.

Beträffande Ovanåkers kommun och dess organisation har i målet framkommit i huvudsak följande. Kommunen har omkring 13 000 innevånare. Det finns sammanlagt omkring 1 200 anställda inom kommunen. Inom kommunens centrala kansli arbetar omkring 80 personer. Kommunchefen är chef för kansliet. Centrala administrativa uppgifter fullgörs även av förvaltningscheferna för ekonomi- och personalkontoren. Kommunkansliet är indelat i 13 förvaltningskontor, vilka vart och ett leds av en förvaltningschef. Miljö- och hälsoskyddskontoret, som H.L. var chef för, hade endast fem eller sex personer anställda och utgjorde ett av de minsta förvaltningskontoren. Miljö- och hälsoskyddskontoret utövade inga ledningsfunktioner i förhållande till andra anställda inom kommunen. Vissa andra förvaltningskontor, exempelvis socialkontoret och skolkontoret, ansvarar för kommunal verksamhet med hundratals anställda.

Av det anförda framgår att Ovanåkers kommun är en förhållandevis liten kommun med en inte alltför omfattande kommunal organisation. Som tingsrätten har anfört kan det inte anses att de utpräglade arbetsgivarfunktionerna i kommunförvaltningen utövas av fler än ett fåtal personer.

I en skriftlig befattningsbeskrivning som har åberopats i målet anges visserligen att H.L. hade ledande funktioner och att hans arbete innefattade myndighetsutövning. Han hade enligt sina egna uppgifter inför arbetsdomstolen också ett budgetansvar. Det väsentliga för bedömningen är emellertid om han kan anses ha svarat för en mer betydande del av kommunens verksamhet. I den delen visar utredningen att H.L. har varit chef för en helt liten del av den kommunala förvaltningen i Ovanåkers kommun och att han har utövat chefskap över endast ett fåtal personer. Som tingsrätten har framhållit synes arbetsgivarfunktionerna i huvudsak ha utövats av andra. H.L. kan sammantaget inte anses ha svarat för någon mer betydande del av kommunens verksamhet. Han har på grund av det anförda inte haft sådana arbetsuppgifter att han får anses ha haft en företagsledande ställning.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen till samma slutsatser som tingsrätten, nämligen att H.L:s anställning hos Ovanåkers kommun har omfattats av anställningsskyddslagen och att hans talan därför är preskriberad. Tingsrättens domslut skall alltså fastställas.

Rättegångskostnader m.m.

Det bör ankomma på tingsrätten att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet att utge ersättning för rättegångs- eller rättshjälpskostnader i arbetsdomstolen.

U.W. har yrkat ersättning enligt rättshjälpslagen med sammanlagt 119 240 kr. Han har upplyst att 17 978 kr avser ersättning för arbete i arbetsdomstolen samt att återstoden yrkas som förskott på ersättningen för arbete vid tingsrätten. Enligt arbetsdomstolens mening saknas det anledning att i den nu aktuella situationen besluta om förskott på ersättningen i denna del. Begäran om förskott bör därför avslås.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. Med avslag av U.W:s begäran om förskott fastställer arbetsdomstolen ersättning enligt rättshjälpslagen för det biträde han i arbetsdomstolen lämnat H.L. med sjuttontusenniohundrasjuttioåtta (17 978) kr, varav

17 068 kr för arbete och 910 kr för tidspillan. I ersättningen ingår mervärdesskatt med 3 595 kr.

3. Det ankommer på tingsrätten att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad eller kostnad för allmän rättshjälp i arbetsdomstolen.

Dom 1997-12-17, målnummer B-99-1997

Ledamöter: Michaël Koch, Lars Dirke, Margit Strandberg, Henrik Sahlin, Gun Lombach, Jörgen Andersson och Magnus Neuberg. Enhälligt.

Sekreterare: Björn Malmqvist

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Jan-Erik Oja, Ola Hansson och Marianne Staaf)

YRKANDEN M.M.

Den 28 decemer 1988 träffade Ovanåkers kommun och H.L. anställningsavtal, enligt vilket H.L. anställdes som miljö- och hälsoskyddschef vid miljö- och hälsoskyddsnämnden i Ovanåkers kommun. Anställningsavtalet avsåg särskilt visstidsförordnande på heltid fr.o.m. den 1 januari 1989 t.o.m. den 31 december 1994. I anställningsavtalet hänvisades till "AB 89" och "PA-KL". Hänvisningarna synes avse av Svenska Kommunförbundet utgivna "Allmänna bestämmelser" innehållande anställningsvillkor för kommunanställda respektive pensionsbestämmelser för kommun- och landstingsanställda. Vid ingåendet av det aktuella anställningsavtalet upphörde den tillsvidareanställning som H.L. innehaft hos kommunen sedan den 1 december 1976. Sedan kommunen ifrågasatt H.L:s hantering av kontokort, som han tilldelats i tjänsten, begärde H.L. den 7 oktober 1993 entledigande från sin tjänst som miljöchef i Ovanåkers kommun fr.o.m. den 1 november 1993. Den 19 oktober 1993 beslutade kommunstyrelsens arbetsutskott att bifalla H.L:s begäran om entledigande.

Från H.L:s sida har påståtts att han våren 1995 underrättat kommunen att han avsåg att yrka ogiltigförklaring av sin uppsägning och även framställa krav på skadestånd. Kommunen har gjort gällande att H.L. inte förrän den 17 januari 1996 underrättat kommunen om att han ansåg uppsägningen ogiltig och att han hade krav på skadestånd.

H.L. har den 4 september 1996 väckt talan mot kommunen vid tingsrätten och yrkat att tingsrätten skall förklara att hans uppsägning är ogiltig, att kommunen skall utge ekonomiskt skadestånd för uteblivna löneförmåner för tiden 1 december 1993 - 31 december 1994, att kommunen skall utge ekonomiskt skadestånd för utebliven semesterersättning för samma tid, att kommunen skall utge allmänt skadestånd för den kränkning H.L. utsatts för genom brott mot semesterlagen samt att kommunen till H.L. skall utge ekonomiskt skadestånd för utebliven visstidspension enligt pensionsavtalet för arbetstagare hos kommuner och landsting fr.o.m. den 1 januari 1995, då visstidsanställningen enligt det aktuella anställningsavtalet rätteligen skulle ha upphört, fram till uppnådd pensionsålder den 3 december 2012, med eventuellt avdrag för förvärvsinkomst fram till denna tidpunkt.

Kommunen har bestritt bifall till H.L:s talan. Kommunen har härvid gjort gällande att H.L. i sin anställning hos kommunen omfattats av lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) och att han inte inom den tid som anges i 40 § LAS underrättat kommunen att han avser att yrka ogiltigförklaring av uppsägningen och att han inte heller inom den tid som anges i 41 § LAS underrättat kommunen att han vill kräva skadestånd eller framställa fordringsanspråk som grundar sig på bestämmelserna i LAS och att H.L:s talan därför är preskriberad jämlikt 42 § LAS.

H.L. har å sin sida gjort gällande att han i sin anställning inte omfattats av bestämmelserna i LAS och att hans talan inte är preskriberad.

På kommunens begäran har tingsrätten beslutat att i mellandom avgöra frågan huruvida H.L. förlorat sin talan mot kommunen på grund av preskriptionsbestämmelserna i LAS.

Kommunen har härvid yrkat att tingsrätten skall fastställa att H.L:s anställning omfattats av bestämmelserna i LAS och att hans talan är preskriberad jämlikt 42 § LAS, jämförd med 40 § och 41 § samma lag.

H.L. har å sin sida yrkat att tingsrätten skall fastställa att LAS inte varit tillämplig på hans anställning och att hans talan inte är preskriberad på grund av preskriptionsbestämmelserna i LAS.

DOMSKÄL

H.L. har till stöd för sitt påstående att LAS inte varit tillämplig på hans anställning anfört att han på grund av sin befattning som förvaltningschef varit undantagen från LAS och åberopat följande omständigheter, som han gjort gällande innebär att han med hänsyn till sina arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha haft företagsledande eller därmed jämförlig ställning, och att han därför varit undantagen från tillämpningsområdet för LAS jämlikt 1 § 2 st 1 p nämnda lag.

H.L:s tillsvidareanställning ersattes med en kontraktsanställning på viss tid som förvaltningschef på grund av att han ansågs ha en företagsledande eller därmed jämförlig ställning.

Av "personalinfo" daterat den 28 april 1989 framgår om kontraktsanställning att ett kontrakt kan löpa på högst sex år och innebär att anställningstryggheten är borta och för att "sälja" anställningstrygghet, övertidsrätt och färdtid brukar den kontraktsanställde begära en högre lön. Det anges vidare att kontrakten i första hand är avsedda för förvaltningschefer men även för andra nyckelpersoner. Om kommunen efter första kontraktsperioden inte vill förlänga kontraktet finns ett pensionsåtagande som en sorts skyddsnät för den kontraktsanställde om han inte får något annat arbete. Slutligen uttalas att varken kommunen eller de anställda mår bra om chefen sitter kvar för länge. Kontrakten har således en funktion vad gäller chefsavveckling på ett naturligt sätt.

Enligt sitt anställningsavtal hade H.L. en uppsägningstid om fyra månader, vilket avvek från den i 11 § LAS föreskrivna uppsägningstiden om fem månader för arbetstagare som fyllt 40 år, vilket skulle varit tillämpligt för hans del. Detta förhållande visar att det inte varit parternas avsikt att han skulle omfattas av bestämmelserna i LAS.

Kommunens ledningspolicy, daterad den 2 maj 1989, var tillämplig på H.L. som chef. I ledningspolicyn anges att "tillsammans utgör chefen och de politiska nämnderna och styrelserna den ledning, som tillsammans med all personal ska utveckla Ovanåker till en ännu bättre kommun att leva i". Vidare uttalas att "chefens roll som normsändare till sin personal kan aldrig nog understrykas. Chefen måste således föregå med gott exempel, visa tilltro och respekt för de anställdas kunskaper samt vara rättvis och ärlig i sin chefsroll". Om chefen som yrkesutövare uttalas att "den politiska ledningen anger mål och inriktning för verksamheten. Chefen har en viktig uppgift i att se till att enhetens verksamhet och resultat är i enlighet med de uppsatta målen, och - om så inte är fallet - se till att korrigeringar görs i tid". I fråga om lojalitet uttalas bl.a. att "en chef har så pass hög ställning i kommunen, att han eller hon med rätta uppfattas som en kommunens representant".

H.L. har varit en av 13 personer, huvudsakligen förvaltningscheferna och kommunalråden, som av kommunen tilldelats ett kontokort, vilket framgår av ett brev daterat den 18 mars 1996, vilket han erhållit från kommunen. Detta visar även att han innehaft en ledande ställning.

H.L:s arbetsuppgifter har varit sådana att han innehaft en företagsledande ställning. Detta framgår av hans befattningsbeskrivning. Däri anges under rubriken "Ansvar och arbetsuppgifter" följande. "Planering, ledning och samordning av miljö- och hälsoskyddsnämndens verksamhet. Sekreterarskap i miljö- och hälsoskyddsnämnden, arbetsutskottet och tillfälliga kommittéer och utredningar. Budgetarbete med budgetutfallsprognoser. Delegationsärenden. Informations-, inspektions- och granskningsverksamhet avseende bostadshygien, livsmedelshygien, allmän hygien, miljöskyddsärenden, naturrenhållning, epidemiärenden, kommunal tillsyn, djurskydd och djurhållning. Inspektioner föranledda av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, renhållningslagen och renhållningsordningen, bilskrotningslagen m.m. Utredningar. Granskning av byggnadslov och planärenden. Kommunalberedskapsanläggning. Ansvarig för framtagande och uppföljning av miljöskyddsplan. Ansvarig för ett eller flera fackområden".

Den aktuella befattningsbeskrivningen har fastställts av kommunen den 25 november 1983 och avser befattningen "hälsovårdschef" vid förvaltningen "Miljö- och hälsoskyddsenheten".

H.L. har tillagt att han som chef för miljö- och hälsoskyddskontoret utövade myndighetsfunktioner och hade egen budget och egen personal.

H.L. har som skriftlig bevisning åberopat de av honom citerade handlingarna.

Från kommunens sida har gjorts gällande att varken H.L:s lön, 22 100 kr i månaden, arbetsuppgifter eller arbetsförhållanden eller hans anställningsvilkor i övrigt varit sådana att han skall anses ha innehaft en sådan ledande ställning att LAS inte vore tillämplig.

Kommunen har anfört att Miljö- och hälsoskyddskontoret varit ett av de minsta kontoren i kommunalförvaltningen och att antalet anställda uppgick, inklusive chefen, till fem personer år 1990 och sex personer år 1991.

Kommunen har vidare som skäl för att LAS vore tillämplig på H.L:s anställning anfört i huvudsak följande.

Huruvida LAS skall tillämpas eller ej på en anställning är inte en fråga som arbetsgivaren och arbetstagaren kan träffa avtal om. LAS är således indispositiv i denna del. Tidsbegränsad anställning är en enligt 5 § LAS tillåten anställningsform och har inte inneburit att LAS inte skulle vara tillämplig i detta fall. H.L. har anställts jämlikt grunderna för LAS, vilket framgår av "Allmänna bestämmelser" med anställningsvillkor för kommunanställda, "AB 95", vilka grundar sig på kollektivavtal. Enligt "AB 95" kan visstidsförordnande meddelas på sätt som skett i H.L:s fall.

H.L. kan inte anses ha haft en företagsledande ställning då han inte tillsammans med kommunledningen fattat beslut av någon betydelse och inte utövat någon makt inom kommunen. Han har inte tillhört kommunledningen eller ingått i någon ledningsgrupp. Ingen av de omständigheter H.L. åberopat innebär att denne skulle ha varit undantagen från tillämpningsområdet för LAS.

Från kommunens sida har vidare gjorts gällande att yrkandet om ogiltigförklaring av uppsägningen är preskriberat enligt 40 § LAS, eftersom H.L. för sent underrättat kommunen att han avser yrka ogiltigförklaring av uppsägningen och därtill för sent väckt talan därom. Eftersom H.L:s anställning upphörde den 1 november 1993, utgick tidsfristen för underrättelse den 1 december 1993 och för väckande av talan den 15 december 1993. Yrkandena om skadestånd är preskriberade enligt 41 § LAS, då H.L. likaledes för sent underrättat kommunen om sina krav på skadestånd samt därtill väckt talan för sent. Tidsfristerna för underrättelse och väckande av talan, vad gäller skadestånd, utgick den 1 mars 1994 respektive den 1 juli 1994. H.L. har först den 17 januari 1996 underrättat kommunen om att han avser att yrka ogiltigförklaring av sin uppsägning samt att han har krav på skadestånd. H.L. har vidare först den 4 september 1996 väckt talan om ogiltigförklaring av uppsägningen och om skadestånd.

Kommunen har åberopat en av kommunens den 25 november 1983 fastställd kontorsbeskrivning avseende hälsovårdskontoret. Enligt denna är hälsovårdskontorets huvuduppgifter "övervakning av efterlevnaden av lagar och förordningar. Administration av hälsovårdsnämndens verksamheter, som granskning av planer och byggnadslov, tillsyns- och inspektionsverksamhet, provtagningar, remissvar och utredningar, kommunal tillsyn och handläggning av natur och miljövårdsfrågor. Information till allmänheten".

Under rubriken "Organisation och samband" anförs följande. "Hälsovårdskontoret är direkt underställt hälsovårdsnämnden (Adm underställt ks). Det informerar fortlöpande nämnden och dess ordförande samt berörda kontor om det väsentliga inom sitt verksamhetsområde. Det har motsvarande rätt att - inom befogenheterna - erhålla nödvändiga anvisningar och uppgifter".

Kommunen har även åberopat samma befattningsbeskrivning som H.L..

Från H.L:s sida har anförts att "AB 95" inte gällde när H.L. ingick det aktuella anställningsavtalet och att det inte kan vitsordas att det vid den tidpunkten i kollektivavtal fanns en bestämmelse av innebörd att arbetstagare anställdes jämlikt grunderna för LAS eller att provanställning var tillåten.

I målet har förhör under sanningsförsäkran ägt rum med H.L. och kommunchefen i Ovanåkes kommun, S.N..

H.L. har härvid i huvudsak uppgivit följande: Anledningen till att kommunen införde visstidsanställningar var dels att kommunen skulle kunna få mer kvalificerade chefer, dels att kommunen skulle få möjlighet att marknadsanpassa chefernas löner, dels ock att kommunen skulle kunna ge mindre bra chefer en sista chans. När H.L. träffade sitt nya anställningsavtal var det bara fem personer som hade sådant avtal i Ovanåkers kommun. Den nya anställningsformen innebar att han anställdes för en tid av sex år och kommunen hade att besluta om förlängning av anställningen vid anställningsperiodens utgång. Träffandet av anställningsavtalet innebar således att han inte hade någon anställningstrygghet. I sin anställning som miljö- och hälsoskyddschef hade han en stor delegation från miljö- och hälsoskyddsnämnden. Han utarbetade bl.a. förslag till beslut. I sin befattning svarade han inför miljö- och hälsoskyddsnämnden och kommunstyrelsen. Han var ansvarig för miljö- och naturvårdsfrågor och utövade tillsynsverksamhet. Han åtnjöt ett stort förtroende från kommunens sida och han förde t.ex. kommunens talan när fråga uppkom om utbyggnad av kraftverk i Ovanåkers kommun. Han hade högre ställning än vissa andra förvaltningschefer eftersom myndighetsutövning ingick i hans arbetsuppgifter.

S.N. har uppgivit i huvudsak följande: Kommunens ledning utövas enligt 6 kap kommunallagen av kommunledningen, dvs. av kommunstyrelsen, som i Ovanåkers kommun består av elva politiskt tillsatta ledamöter. De biträds i Ovanåkers kommun i första hand av kommunchefen, ekonomichefen och personalchefen, vilka är de enda tre tjänstemän i kommunen som kan anses inneha en företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Kommunchefen är chef för kommunens kansli och är ansvarig för samordning samt administration. Ekonomichefen är ansvarig för samordning av kommunens totala ekonomi. Personalchefen har ett övergripande personalansvar och är ansvarig för utarbetande av gemensam personalpolicy för hela kommunen. Samtliga nämnder är underordnade kommunstyrelsen. Förvaltningscheferna och deras kontor är i sin tur underordnade respektive nämnd. Förvaltningscheferna och deras underordnade personal anställs av respektive nämnd efter samråd med kommunstyrelsen. Vid fackliga förhandlingar företräds kommunen av kommunstyrelsens arbetsutskott, som utgör kommunens personalorgan, samt av personalchefen. Förvaltningscheferna lönesätter sin egen personal. H.L. har inte haft beslutsrätt av utpräglad arbetsgivarkaraktär, då kommunstyrelsen och dess arbetsutskott har fattat de företagsledande besluten. Förvaltningscheferna träffas i och för sig varje månad för meningsutbyte och diskussion. Vid dessa månadsmöten fattas emellertid inga beslut, utan besluten fattas av respektive nämnd eller av kommunstyrelsen.

I målet är upplyst att Ovanåkers kommun har cirka 13 000 invånare, vilket innebär att den är en förhållandevis liten kommun. Den administrativa personalen inom kommunförvaltningen uppgår till sammanlagt 70-80 personer.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Enligt 1 § LAS skall lagen tillämpas för arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Från lagens tillämpningsområde undantas, såvitt nu är av intresse, arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning.

I förarbetena till LAS anförs att lagen gäller för alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (prop 1981/82:71 sid. 112) och att uttrycket företagsledande eller därmed jämförlig ställning bör ges en restriktiv tillämpning (prop 1973:129 s. 194 och InU 1973:36 sid. 28). Det har i förarbetena även uttalats att det nu aktuella undantaget i LAS självfallet endast bör gälla dem som i verklig mening kan betraktas som företagsledare. Man bör härvid inte bara göra en bedömning av deras formella position utan även av andra omständigheter som är typiska för företagsledare i gängse mening, exempelvis de ekonomiska villkor under vilka de arbetar. En förutsättning för att en arbetstagare skall anses ha en företagsledande ställning har angivits vara att arbetstagaren inte bara har företagsledande funktioner utan också att arbetstagaren är tillförsäkrad löneförmåner och andra anställningsvillkor som normalt tillkommer en företagsledare (prop 1981/82:71 s. 94 och 112).

Arbetsdomstolen synes i sin praxis ha varit restriktiv när det gällt att anse arbetstagare undantagna från tillämpningsområdet för LAS. Man har således lagt stor vikt vid om arbetstagaren kunde anses ha svarat för en mer betydande del av företagets verksamhet och haft inflytande på de företagsledande besluten i stort (AD 1977 nr 233) och uttalat att frågan om en arbetstagare haft företagsledande ställning skall avgöras med utgångspunkt i hur hans inflytande i företaget varit i praktiken (AD 1982 nr 111, 1983 nr 182 och 1996 nr 37). En arbetstagare, som inte haft en utpräglad arbetsgivarfunktion och inte heller en särskild förtroendeställning och vars anställningsvillkor reglerades av ett anställningsbevis som hänvisade till ett kollektivavtal, har ansetts omfattad av LAS (AD 1995 nr 23). Vid bedömningen av om en arbetstagare intagit en företagsledande eller därmed jämförlig ställning har sålunda vikt även lagts vid anställningsvillkoren och om lönen väsentligen överstigit övriga anställdas har detta förhållande talat för att arbetstagaren innehaft en företagsledande ställning. På motsvarande sätt har man bedömt bl.a. arbetstagarens oreglerade arbetstid och avsaknaden av övertidsersättning. Hänsyn har även tagits till uppsägningstidens längd, varvid en kortare uppsägningstid talat emot att arbetstagaren skulle betraktas som företagsledare (AD 1989 nr 133 och 1991 nr 86).

I doktrinen har uttalats att det nu aktuella undantaget i LAS åsyftar personer med utpräglade arbetsgivaruppgifter (Schmidt, Löntagarrätt, rev uppl, 1988, sid. 105 och Lunning, Anställningsskydd, 1982, sid. 28). När det gäller det kommunala området har det gjorts gällande att undantaget skulle gälla förvaltningschef eller motsvarande, undantagsvis i större kommuner även avdelningschefer (Lunning, a a, sid. 42).

Såsom anförts i förarbetena bör man inte låta den formella tjänsteställningen vara avgörande för frågan om en arbetstagare omfattas av reglerna i LAS. Avgörande bör i stället vara om de kriterier för företagsledande eller därmed jämförlig ställning som framgår av lagförarbeten och rättspraxis i praktiken är uppfyllda i det enskilda fallet.

Till en början kan konstateras att Ovanåkers kommun är en förhållandevis liten kommun och att dess förvaltningsorganisation inte är speciellt omfattande. De utpräglade arbetsgivaruppgifterna i kommunförvaltningen kan därför endast utövas av ett fåtal personer. Man kan därför inte utgå från att en anställd som jämte flera andra benämnts "förvaltningschef", eller motsvarande, utan vidare skall anses ha innehaft en företagsledande eller därmed jämförlig ställning.

För bedömningen av att H.L. skall anses ha innehaft en företagsledande eller därmed jämförlig ställning talar emellertid hans tjänstebenämning och att han varit chef för en kommunal förvaltning, om än en liten sådan. Även anställningsformen, som förekommit endast för några få personer i kommunen, talar för detta. När det gäller anställningsvillkoren i övrigt har H.L. visserligen inte haft någon påfallande hög lön men man får utgå från att den varit högre än vad hans underställda haft. Han har vidare haft oreglerad arbetstid och saknat rätt till övertidsersättning, vilket även i viss mån kan anses tala för en företagsledande funktion. Det förhållandet att hans uppsägningstid varit kortare än vad som förutsatts i LAS bör i sammahanget anses sakna betydelse då detta varit till hans fördel och varit en från huvudregeln i LAS tillåten avvikelse. Även det förhållandet att H.L. tillsammans med ett dussintal andra personer av kommunen utrustats med kontokort saknar enligt tingsrättens bedömning betydelse i sammanhanget.

Även om, som redan berörts, H.L:s anställningsform kan anses tala för att han innehaft en företagsledande befattning utesluter emellertid inte anställningsformen att LAS skulle vara tillämplig, eftersom tidsbegränsad anställning är tillåten enligt 5 § LAS. I H.L:s anställningsavtal hänvisas dessutom som nämnts till "AB 89" och "PA-KL". Båda de nämnda regelverken synes grunda sig på kollektivavtal och i princip torde H.L. därför enligt avtalet ha omfattats av samma allmänna anställningsvillkor, inklusive bestämmelserna i LAS, som övriga kommunanställda, bortsett från de speciella villkor som gällt för honom med hänsyn till "kontraktsanställningen".

När det sedan gäller H.L:s arbetsuppgifter har han som nämnts varit chef för ett fåtal personer och synes ha deltagit i lönesättningen av dem. Han har vidare haft visst budgetansvar för sitt verksamhetsområde. Han har emellertid varit underställd en kommunal nämnd och i administrativt hänseende kommunstyrelsen och det har inte framkommit att han haft ett utpräglat arbetsgivaransvar, eftersom arbetsgivaruppgifterna i huvudsak synes ha utövats av andra.

H.L. har på delegation från den honom överordnade kommunala nämnden handlagt vissa myndighetsuppgifter och får i den egenskapen anses ha utövat viss makt. Det har i målet inte framkommit hur omfattande delegationen till H.L. varit men det får förutsättas att kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd förbehållit sig rätten att själv avgöra de viktigare besluten. Den befattningsbeskrivning som åberopats i målet ger enligt tingsrättens mening inte vid handen att H.L:s övriga uppgifter i form av sekreterarskap, informations- och inspektions- och granskningsverksamhet, utredningar m.m. varit av sådan betydelse att han därigenom kan anses ha innehaft en särskild förtroendeställning eller självständigt utövat makt i mer betydande omfattning. Innehållet i de övriga handlingar H.L. åberopat förändrar inte denna bedömning.

Vid en sammanvägd bedömning av omständigheterna finner tingsrätten, med hänsyn till att utrymmet för att göra undantag från tillämpningsområdet för LAS är begränsat, att det i målet inte framkommit att H.L. med hänsyn till sina arbetsuppgifter och anställningsvillkor haft en utpräglad arbetsgivarfunktion eller en särskild förtroendeställning i förhållande till kommunen och att han till följd härav inte bör anses ha innehaft en företagsledande eller därmed jämförlig ställning i den mening som avses i 1 § 2 st 1 p LAS.

Sammanfattningsvis finner därför tingsrätten att bestämmelserna i LAS skall tillämpas på H.L. i hans anställning hos kommunen.

På grund av det anförda bifaller tingsrätten kommunens yrkande om att tingsrätten skall fastställa att H.L:s anställning omfattas av bestämmelserna i LAS.

Även om parterna är oense om den tidpunkt vid vilken H.L. underrättade kommunen om att han avsåg att yrka ogiltigförklaring av sin uppsägning och att yrka skadestånd är det tydligt att sådan underrättelse mottagits av kommunen långt efter det att de i 40 § och 41 § LAS angivna tiderna utlöpt. På grund härav har H.L. förlorat sin talan såvitt avser ogiltigförklaring av uppsägningen och skadestånd eller annat fordringsanspråk som grundar sig på bestämmelse i LAS, dvs. avseende uteblivna löneförmåner och utebliven visstidspension enligt anställningsavtalet.

H.L. har angivit att hans i målet framställda yrkanden om ersättning för utebliven semesterersättning och allmänt skadestånd för den kränkning han utsatts för genom brott mot semesterlagen grundar sig på 32 § semesterlagen (1977:480). Ett bifall till H.L:s talan i denna del förutsätter emellertid att hans uppsägning förklaras ogiltig och att kommunen har att utge anställningsförmåner för den i målet aktuella tiden. Då H.L:s talan är preskriberad i fråga om ogiltigförklaring av uppsägningen och löneförmånerna måste han på grund härav anses ha förlorat sin talan även såvitt avser semesterförmånerna och skadestånd på grund av brott mot semesterlagen. Även i preskriptionsfrågan skall därför kommunens talan bifallas i dess helhet.

DOMSLUT

1. Tingsrätten fastställer att lagen (1982:80) om anställningsskydd gäller H.L:s anställning hos Ovanåkers kommun.

2. Tingsrätten fastställer att H.L. förlorat sin i målet förda talan mot kommunen jämlikt 40 §, 41 § och 42 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1997-12-17
Målnummer
B-99-1997
Lagrum
1 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
Litteratur
Sökord
Anställningsskydd
Företagsledare
Förvaltningschef
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation