AD 1997 nr 29

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet; Sveriges Verkstadsförening; SAAB Automobile Aktiebolag

Nr 29

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Sveriges Verkstadsförening och SAAB Automobile Aktiebolag i Nyköping.

SAAB Automobile AB (bolaget eller SAAB) är genom medlemskap i Sveriges Verkstadsförening (VF) bundet av mellan VF och Svenska Metallindustriarbetareförbundet (Metall eller förbundet) gällande varandra avlösande kollektivavtal om bl.a. löner och allmänna anställningsvillkor.

De lokala arbetstagarparterna vid bolaget och bolaget undertecknade den 31 maj 1995 en handling med bl.a. följande innehåll.

- - - - -

Överenskommelse

Företaget har idag träffat överenskommelse med verkstadsklubben, SIF och Ledarna om följande:

1.

Avtalet med bevakningsentreprenören om utpassagekontroll tillåter vaktbolaget att kontrollera alla anställdas medhavda väskor och kassar samt företagets bilar och privata bilar. Denna kontroll får göras inom ramen för den lagstiftning som gäller för väktare.

- - - - -

S.H. är medlem i Metall. Han anställdes som lagerarbetare hos bolaget år 1989. Den 15 februari 1996 var S.H. på väg hem efter arbetstidens slut när han av en väktare vid utpasseringsgrinden anmodades att öppna sin väska. S.H. vägrade att efterkomma uppmaningen.

Med hänvisning till vad som inträffat den 15 februari underrättade bolaget den 19 februari 1996 S.H. om tilltänkt uppsägning. Bolaget meddelade samtidigt att S.H. inte var önskvärd vid arbetsplatsen från den dagen. Han blev därefter uppsagd på grund av personliga förhållanden med den 8 juni 1996 som sista anställningsdag.

Tvist har uppstått mellan parterna huruvida bolaget haft saklig grund för att säga upp S.H. och om det har förelegat skäl att stänga av honom från arbetsplatsen under uppsägningstiden.

Metall har vid arbetsdomstolen väckt talan mot arbetsgivarparterna och har därvid yrkat att domstolen skall förplikta bolaget att till S.H. utge

1. ekonomiskt skadestånd med 122 558 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 11 852 kr från den 30 juni 1996, på 16 386 kr från den sista i envar av månaderna juli-december 1996 och på 12 390 kr från den 31 januari 1997, allt till dess betalning sker, samt

2. allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för dom i målet till dess betalning sker.

Metall har vidare yrkat förbehåll om rätten att senare föra talan om ersättning för ekonomisk skada som kan uppkomma efter dagen för huvudförhandlingen (den 23 januari 1997).

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Det fordrade beloppet avseende ekonomisk skada jämte ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

Metall

S.H. anställdes våren 1989 som lagerarbetare hos bolaget. Torsdagen den 15 februari 1996 gick S.H. som vanligt hem omkring kl. 16.15. När han skulle passera ut blev han stoppad av en väktare vid utpasseringsgrinden. Väktaren uppmanade honom att öppna den väska han bar på och visa upp dess innehåll. S.H. motsatte sig detta och fortsatte efter ett replikskifte med väktaren ut genom grinden och gick mot busshållplatsen. Då kom även vaktchefen ut och följde efter S.H. och uppmanade denne att stanna och komma tillbaka för att visa innehållet i sin väska. Det blev ett replikskifte även mellan S.H. och vaktchefen. S.H. fortsatte därefter mot busshållplatsen. Han stannade emellertid inte vid den närmaste hållplatsen utan fortsatte till en hållplats ca 500 m längre bort. Där tog han bussen mot Nyköpings centrum.

Vaktchefen och lagerchefen följde efter bussen i lagerchefens personbil. De följde bussen till den hållplats där S.H. steg av. Där hindrade de S.H. från att gå hem, och de försökte förmå honom att öppna väskan. Under en tid av 10-15 minuter hindrade de S.H. från att fortsätta hem. S.H. vidhöll sin inställning att han inte var skyldig att öppna väskan och den förblev därför stängd varefter han fortsatte hemåt.

Måndagen den 19 februari underrättade bolaget S.H. om att man avsåg att säga upp honom på grund av personliga skäl. Samtidigt underrättades verkstadsklubben härom. Från och med den 19 februari avstängdes S.H. från vidare arbete hos bolaget. Avstängningen vidhölls under hela uppsägningstiden. Den 28 februari erhöll S.H. ett skriftligt uppsägningsbesked, vari angavs att uppsägningstiden, som började löpa från den 8 mars 1996, var tre månader.

Lokal tvisteförhandling hölls den 7 mars 1996 och central förhandling den 10 maj 1996. Enighet kunde inte nås vid dessa förhandlingar. Vid den centrala förhandlingen frånföll förbundet det lokalt framställda yrkandet om att uppsägningen skulle förklaras ogiltig. Sedan den 9 juni 1996 har S.H. varit arbetslös trots betydande ansträngningar att skaffa sig ett nytt arbete.

Förbundets inställning är i första hand att det inte har förelegat någon förpliktelse för S.H. att efter anmodan från väktaren öppna sin väska. För det fall att en sådan förpliktelse har förelegat utgör S.H:s vägran att öppna väskan ändå inte saklig grund för uppsägning.

Enligt förbundets uppfattning fanns det vid tillfället den 15 februari 1996 för arbetsgivaren endast två alternativ om man ville se innehållet i S.H:s väska. Antingen lämnade S.H. samtycke till en sådan åtgärd eller så tillkallades polis. En enskild arbetsgivare kan inte tvinga en brottsmisstänkt arbetstagare att öppna sin väska och visa upp innehållet i den. Detta gäller oavsett om arbetsgivaren åberopar sin arbetsledningsrätt eller ett träffat kollektivavtal. Enligt förbundets uppfattning ligger en sådan fråga dessutom utanför det kollektivavtalsbara området.

Det kan vidare ifrågasättas om det i den handling som arbetsgivarparterna åberopar till stöd för sin rätt att påkalla kontroller finns någon avtalsrättslig förpliktelse härom. Av ordalydelsen framgår endast att avtalet med bevakningsentreprenören om utpassagekontroll tillåter vaktbolaget att kontrollera alla anställdas medhavda väskor och kassar samt företagets bilar och privata bilar. Förbundet vill vidare sätta i fråga om handlingen utgör ett kollektivavtal eller om den endast ger uttryck för ett beslut som arbetsgivaren fattat med stöd av sin arbetsledningsrätt.

För det fall att handlingen är att anse som ett kollektivavtal är det förbundets uppfattning att avtalet inte reglerar den i målet föreliggande situationen utan endast kollektiva kontroller. Det reglerar således inte kontroller av enskilda brottsmisstänkta personer. För det fall att avtalet ändå skall anses reglera den uppkomna situationen gör förbundet gällande att avtalet i den delen inte är bindande eftersom en sådan avtalsreglering innebär en kränkning av den enskilde arbetstagarens personliga integritet. Utpasseringskontroller av nu aktuellt slag är enligt rättegångsbalken att anse som kroppsvisitation. Rättegångsbalken reglerar strikt och på ett uttömmande sätt när samhället får lov att ingripa med sådana åtgärder mot brottsmisstänkta personer samt vem som får lov att fatta beslut härom. Arbetsgivarparterna hävdar visserligen inte att bolaget mot S.H:s vilja haft rätt att bereda sig tillträde till dennes väska men skillnaden mellan en sådan rätt och den som arbetsgivarparterna hävdar är hårfin då hans vägran medfört att han blivit uppsagd. Förbundet förfogar inte över S.H:s integritet och kan därför inte med bindande verkan för honom teckna kollektivavtal med nu aktuellt innehåll.

Om S.H. på något sätt kan anses i förväg ha lämnat ett samtycke till kontroll av detta slag bör det beaktas att ett sådant samtycke - vare sig det skett individuellt eller i kollektiva former - alltid kan återkallas och att det kan ske t.ex. i det ögonblick uppmaningen att öppna väskan lämnas.

Metalls grund för talan är sammanfattningsvis följande. Bolaget har sagt upp S.H. från anställningen utan att saklig grund för uppsägningen förelegat. Dessförinnan gjordes ingen som helst omplaceringsutredning. Inte heller har något erbjudande om omplacering lämnats honom. Under tiden den 28 februari till och med den 10 maj 1996 har bolaget i strid mot 34 § anställningsskyddslagen avstängt S.H. från arbetet. För den skada denne härigenom åsamkats har bolaget ådragit sig skyldighet att utge såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd.

Förbundet vill också framhålla att det inte finns någon särskild lagstiftning som gäller för väktare. De formuleringar som bolaget använt i överenskommelsen och i informationshandlingen är därför direkt vilseledande eftersom man kan förledas att tro att en väktares befogenheter att utföra utpasseringskontroller av nu aktuellt slag kan härledas ur lag, vilket alltså inte är fallet.

Arbetsgivarparterna

S.H. arbetade vid SAAB:s centrallager i Nyköping. Detta lager innehåller ca 90 000 olika artiklar till ett sammanlagt värde av ca 500 miljoner kr. Många av artiklarna är små och kan lätt föras ut från arbetsplatsen utan att det märks.

Eftersom bolaget har drabbats av omfattande stölder träffade de lokala parterna som ett led i företagets säkerhetspolicy ett avtal om utpasseringskontroll. Samtliga anställda har muntligen och skriftligen informerats om avtalet. De har även undertecknat en handling i vilken de intygat att de erhållit sådan information. Avtalet kom till stånd efter initiativ från verkstadsklubben vid bolaget. Avsikten var att minska riskerna för stölder och att uppmärksamma personalen på att bolaget såg mycket allvarligt på de stölder som redan skett.

Utpasseringskontroller har därefter anordnats på sätt man avsåg i avtalet. Vid dessa kontroller har väktare anmodat arbetstagare som varit på väg ut att öppna sina väskor och visa innehållet. Även S.H. har fått, och efterkommit, sådana anmaningar.

Den 15 februari 1996 underrättades arbetsledningen om att en anställd observerat att S.H. tagit några vindrutetorkarblad och stoppat dessa i sin väska. Arbetsledningen underrättade vaktchefen om detta. Vaktchefen uppmanade väktaren vid utpasseringsgrinden att kontrollera S.H:s väska när denne passerade ut.

Avståndet mellan lagerlokalen och utpasseringsgrinden är ca 100 m. Väktaren tyckte sig uppfatta att S.H. tvekade och stannade upp en stund när han kom ut från lagerlokalen och såg väktaren utanför vaktlokalen. S.H. fortsatte dock mot grinden. Väktaren uppmanade honom då att öppna väskan. S.H. låtsades först inte höra uppmaningen, varvid väktaren upprepade den. S.H. vägrade då att följa uppmaningen och sade att han hade bråttom till bussen. Han trängde sig förbi väktaren och gick mot busshållplatsen. Vaktchefen gick då med väktaren efter S.H. och försökte på nytt förmå denne att öppna väskan. S.H. gick först mot närmaste busshållplats, ca 50 m från grinden, men fortsatte sedan mot nästa hållplats, ca 500 m längre bort. Vaktchefen och väktaren gick då tillbaka till vaktlokalen.

Under tiden hade lagerchefen uppmärksammat vad som inträffat. Tillsammans med vaktchefen åkte denne i sin bil efter den buss S.H. åkte med. De visste vid vilken hållplats han skulle gå av och fortsatte därför till den hållplatsen sedan de kört om bussen. När S.H. gick av bussen uppmanade de honom på nytt att öppna väskan. S.H. förklarade då att han hade bråttom hem och inte hade tid att stanna. De uppmanade därefter S.H. ytterligare några gånger att öppna väskan. S.H. ursäktade sig då med att han "inte hade gjort något"; några anklagelser hade dock inte riktats mot honom. De höll inte på något sätt kvar S.H..

Den 19 februari 1996 varslades S.H. om uppsägning på grund av personliga skäl. Det fanns, enligt bolagets uppfattning, ingen möjlighet att omplacera S.H., eftersom man genom en sådan åtgärd inte skulle kunna undvika risken för upprepning av det beteende som nu läggs S.H. till last. Alla arbetar under samma förutsättningar och det är nödvändigt att all personal underkastar sig säkerhetskontroller av det slag S.H. vägrat medverka i.

Avstängningen betingades av att S.H. vid mötet den 19 februari hade ändrat sin förklaring till varför han inte ville öppna väskan. Han gjorde då inte längre gällande att han hade haft bråttom hem utan förklarade att han kände sig särskilt utpekad, eftersom det bara var han som kontrollerades. Bolaget bedömde mot bakgrund härav S.H. som en säkerhetsrisk. Man fann det därför lämpligt att avstänga honom från arbetet.

Arbetsgivarparternas ståndpunkt är sammanfattningsvis följande. Mellan de lokala parterna har träffats ett kollektivavtal om utpasseringskontroller. Avtalet är bindande för S.H.. S.H. har informerats om avtalets existens och dess innehåll. Han har tidigare vid ett flertal tillfällen efter uppmaning öppnat sin väska. I fråga om tillfället den 15 februari 1996 har det inte framkommit någon anledning för S.H. att inte öppna väskan på väktarens uppmaning. Hans vägran att efterkomma uppmaningen att öppna väskan är med hänsyn till omständigheterna så allvarlig att saklig grund för uppsägning har förelegat.

Domskäl

Inledning

I Nyköping finns SAAB Automobile AB:s centrallager för distribution av reservdelar och tillbehör. I lagret förvaras ca 90 000 olika artiklar till ett sammanlagt värde av ca 500 miljoner kr.

S.H. anställdes år 1989 som lagerarbetare vid centrallagret i Nyköping. Den 15 februari 1996 var han på väg från arbetsplatsen när han av en väktare anmodades att öppna sin väska. S.H. vägrade att göra detta. Några dagar senare underrättades han om att bolaget övervägde att säga upp honom av personliga skäl. Han sades sedermera upp från anställningen med den 8 juni 1996 som sista anställningsdag. Han var även avstängd från arbetsplatsen från den 19 februari 1996.

De huvudsakliga tvistefrågorna i målet rör huruvida S.H:s vägran att öppna sin väska innebär att saklig grund för uppsägning föreligger och huruvida han blivit avstängd i strid med 34 § andra stycket anställningsskyddslagen.

På förbundets begäran har S.H. hörts under sanningsförsäkran. På arbetsgivarparternas begäran har väktaren M.R., vaktchefen L.R. och lagerchefen H.H. hörts som vittnen.

Företrädare för bolaget samt lokala fackliga företrädare för verkstadsklubben, SIF-klubben och Ledarna har undertecknat en handling daterad den 31 maj 1995. Handlingen är rubricerad som protokoll, men har som enda egentligt innehåll en text under rubriken "Överenskommelse". Texten anger inledningsvis att företaget samma dag har träffat överenskommelse med verkstadsklubben, SIF och Ledarna om vad som anges i ett antal olika punkter. Av intresse för prövningen i detta mål är vad som framgår av punkt 1. Där anges att avtalet med bevakningsentreprenören om utpassagekontroll tillåter vaktbolaget att kontrollera alla anställdas medhavda väskor och kassar samt såväl företagets som privata bilar. Vidare anges att denna kontroll får göras inom ramen för den lagstiftning som gäller för väktare.

Enligt arbetsgivarparternas uppfattning utgör överenskommelsen den 31 maj 1995 ett kollektivavtal som bl.a. medför en skyldighet för arbetstagarna att, på anmodan av personal från det bevakningsföretag bolaget anlitat, öppna medhavda väskor och visa innehållet. Arbetsgivarparterna anser att S.H:s vägran att efterkomma uppmaningen att visa väskans innehåll var ett brott mot detta kollektivavtal, och att det därmed förelåg saklig grund för uppsägning av honom. Enligt Metalls uppfattning förelåg inte saklig grund för uppsägning av S.H. eftersom det inte finns någon kollektivavtalsenlig skyldighet för arbetstagarna hos bolaget att underkasta sig kontroller av detta slag. För det fall att en sådan skyldighet skulle anses föreligga har Metall gjort gällande att S.H:s vägran att öppna väskan ändå inte utgör saklig grund för uppsägning av honom.

Arbetsdomstolen går först in på frågan huruvida det har förelegat någon kollektivavtalsenlig förpliktelse för S.H. att på väktarens uppmaning öppna sin medhavda väska.

Har det förelegat någon kollektivavtalsenlig förpliktelse att på väktares uppmaning öppna medhavd väska?

Som redan framgått har Metall ifrågasatt att det skulle föreligga någon kollektivavtalsenlig förpliktelse för S.H. att underkasta sig en kontroll av den medhavda väskans innehåll. Som arbetsdomstolen uppfattat förbundets talan grundar sig denna ståndpunkt i första hand på att frågan om kontroller av detta slag ligger utanför det område som det är möjligt att träffa kollektivavtal om med bindande verkan för arbetstagarorganisationens medlemmar. Förbundet har inte rest någon invändning om att den lokala verkstadsklubben i och för sig skulle sakna behörighet att ingå kollektivavtal.

Av 23 § medbestämmandelagen framgår att med kollektivavtal avses skriftligt avtal mellan arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation om anställningsvillkor för arbetstagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Enligt arbetsdomstolens mening rör innehållet i överenskommelsen otvivelaktigt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Då det inte förekommer anledning anta att verkstadsklubben saknat rätt att ingå kollektivavtal är de i medbestämmandelagen uppställda rekvisiten för sådana avtal uppfyllda. Överenskommelsen är därmed i och för sig att se som ett kollektivavtal.

Metall har emellertid anfört ytterligare omständigheter som enligt förbundets mening medför att det inte har förelegat någon kollektivavtalsenlig skyldighet att underkasta sig denna typ av kontroll.

Metall har i detta sammanhang särskilt pekat på att ordalydelsen av den aktuella texten endast ger uttryck för att ett avtal med en bevakningsentreprenör tillåter vaktbolaget att kontrollera väskor och bilar inom ramen för den lagstiftning som gäller för väktare. Enligt förbundets mening innebär denna text endast en information om innehållet i ett avtal med bevakningsföretaget. Arbetsgivarparternas ståndpunkt är att texten ger uttryck för att bolaget och de lokala fackliga organisationerna var överens om att utpasseringskontroller av detta slag skulle få vidtas. I målet har parterna inte närmare uppehållit sig vid innehållet i bolagets avtal med bevakningsentreprenören eller de diskussioner som föregick undertecknandet av överenskommelsen den 31 maj 1995. Utredningen i målet har alltså inte närmare belyst parternas avsikter med undertecknandet av överenskommelsen. Av utredningen har dock framgått att bolaget i en skriftlig information daterad den 21 augusti 1995, som S.H. ostridigt tagit del av, uppgett att bolaget träffat en överenskommelse med verkstadsklubben, SIF och Ledarna, vilken tillåter ett anlitat bevakningsföretag att kontrollera alla anställdas medhavda väskor och kassar samt såväl företagets som privata bilar. Vidare anges under rubriken "Vad händer vid regelbrott" att överträdelse av i informationen nämnda regler samt åtgärder och påföljder diskuteras/förhandlas med berörd facklig organisation. Av utredningen har också framgått att det vid bolaget under tiden maj 1995 - februari 1996 har förekommit ett antal utpasseringskontroller av det slag som nämns i överenskommelsen, och att S.H. underkastat sig sådana kontroller.

När det gäller den närmare innebörden av överenskommelsen får mot den angivna bakgrunden stor vikt fästas vid överenskommelsens ordalydelse. Arbetsdomstolen kan så till vida dela Metalls uppfattning att ordalydelsen i punkt 1 inte klart ger uttryck för att de lokala parterna har träffat en överenskommelse om utpasseringskontroller. Men texten i punkt 1 måste läsas tillsammans med de inledande orden efter rubriken "Överenskommelse", nämligen att bolaget träffat överenskommelse med de lokala fackliga organisationerna om bl.a. vad som återges i denna punkt. En sådan läsning ger enligt arbetsdomstolens mening stöd för att de lokala parterna faktiskt avsett att träffa en överenskommelse om att utpasseringskontroller skulle få vidtas. Arbetsdomstolen återkommer i det följande till betydelsen av detta förhållande för prövningen av frågan om saklig grund för uppsägningen av S.H..

Metall har också anfört att en eventuell avtalsreglering av utpasseringskontroller i vart fall endast avsett kollektiva sådana kontroller och inte en enstaka kontroll av t.ex. en person misstänkt för brott. Arbetsdomstolen har uppfattat förbundet så att med kollektiva kontroller avses en allmän kontroll av alla utpasserande under en viss tid, utan att särskild anledning till kontrollen föreligger. Metall har emellertid inte förebringat någon särskild utredning till stöd för att överenskommelsen skulle ha begränsats på detta sätt. Ordalydelsen av överenskommelsen ger inte något stöd för påståendet. Vad förbundet anfört om de begränsningar som ställts upp för samhällets rätt att tvångsvis genomföra undersökningar av olika slag mot personer som misstänks för brott återkommer domstolen till i det följande.

För det fall att en avtalsreglering rörande kontroll av enskilda arbetstagare skulle anses föreligga har Metall vidare gjort gällande att avtalet är ogiltigt i den delen eftersom en sådan avtalsreglering skulle innebära en kränkning av den enskilde arbetstagarens personliga integritet. I detta sammanhang har förbundet också anfört att en kontroll av väskor enligt rättegångsbalkens bestämmelser är att anse som kroppsvisitation och att det är uttömmande reglerat när och hur samhället får vidta sådana åtgärder mot personer som är misstänkta för brott. Eftersom en facklig organisation inte kan förfoga över enskilda arbetstagares personliga integritet kan organisationen enligt förbundets mening inte utan särskilt medgivande från den enskilde arbetstagaren med bindande verkan för denne träffa kollektivavtal om personligt riktade kontroller. Enligt förbundet har S.H. inte lämnat något sådant medgivande eller i vart fall återkallat detta senast i samband med att han uppmanades att öppna sin väska.

Enligt 26 § medbestämmandelagen binder kollektivavtal som slutits av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation inom sitt tillämpningsområde även medlem i organisationen. Reglerna i medbestämmandelagen ger emellertid inte någon heltäckande reglering av kollektivavtalet och dess rättsverkningar. Vissa frågeställningar har överlämnats till rättstillämpningen att lösa. Sådana frågor är exempelvis inskränkningar av föreningars behörighet och befogenhet att genom kollektivavtal binda sina medlemmar vid olika överenskommelser.

Metalls nu aktuella invändning kan också uttryckas så att verkstadsklubben har överskridit sin behörighet då man ingått avtal med bolaget om utpasseringskontroller. Förbundet har därvid inte gjort gällande att klubbens behörighet skulle vara inskränkt till följd av organisationens stadgar, av ett övergripande kollektivavtal, av lagstiftning eller av annan uttrycklig regel. Som arbetsdomstolen uppfattat förbundets talan grundas uppfattningen i stället på en sedan länge tillämpad praxis på arbetsmarknaden att fackliga organisationer inte utan särskilt bemyndigande anses vara behöriga att förfoga över vad som brukar anges som en medlems "enskilda rätt" (se AD 1984 nr 128 och där gjorda hänvisningar). Enligt allmänna föreningsrättsliga principer (SOU 1975:1 s. 314) gäller vidare att organisationen är skyldig att behandla alla medlemmar lika och att inte utan den enskilde medlemmens samtycke utsätta denne för diskriminering i kollektivavtal.

Den nu aktuella kollektivavtalsbestämmelsen gäller alla arbetstagare, oavsett fackföreningstillhörighet, och kan därför inte anses strida mot den sistnämnda föreningsrättsliga principen. Innan arbetsdomstolen övergår till frågan huruvida avtalet skall anses ogiltigt för att de berörda fackliga organisationerna skulle ha förfogat över arbetstagarnas enskilda rätt vill domstolen först uppehålla sig vid några tidigare avgöranden. Domstolen hade i dessa att pröva liknande frågor som den nu aktuella men med den skillnaden att arbetsgivaren då inte kunde grunda sin rätt på avtal utan åberopade sin rätt att leda och fördela arbetet.

I AD 1943 nr 77 hade arbetsgivaren, AB Bofors Nobelkrut, infört ett system för utpasseringskontroll, som även innefattade en skyldighet för arbetstagarna att underkasta sig kroppsvisitation, i syfte att förhindra utsmuggling från fabriken av krut, sprängämnen, sprit och verktyg. Domstolen godtog att arbetsgivaren hade rätt att vidta sådana kontroller med den begränsningen att de inte fick strida mot lag eller goda seder. Arbetsdomstolen fann dels att de anordnade utpasseringskontrollerna ur arbetstagarnas perspektiv framstod som en synnerligen allvarlig åtgärd, dels att kontrollförfarandet var betingat av synnerligen starka skäl såsom att det under dåvarande förhållanden (krigstid) var ett betydelsefullt intresse att förhindra utsmuggling av krut och sprängämnen, vilket inte tycktes kunna tillgodoses på annat sätt än genom anordnande av utpasseringskontroller. Arbetsdomstolen fann vidare att kontrollen var anpassad efter vad behovet krävde och därför inte kunde anses strida mot goda seder, samt att det var uppenbart att åtgärden inte stred mot lag.

I AD 1991 nr 45 hade hos ett företag som arbetade med montage av byggnadsställningar uppkommit misstankar om att någon eller några av ställningsmontörerna missbrukade cannabis. Inom företaget fattades därför beslut om en allmän urinprovstagning i syfte att utröna om misstanken var befogad och i förekommande fall att möjliggöra åtgärder. Två arbetstagare vägrade att medverka i provtagningen och gjorde gällande att åtgärden var att anse som ett obehörigt ingrepp i deras personliga integritet och att det inte förelåg någon skyldighet att underkasta sig sådana ingrepp. Tvisten gällde ytterst huruvida saklig grund för uppsägning förelåg. Arbetsdomstolen fann, bl.a. med hänvisning till ett tidigare avgörande, dels att företagets verksamhet var av sådan art att det var av yttersta vikt att ingen som deltog i arbetet missbrukade alkohol eller narkotika, dels att urinprovstagning var en adekvat metod för att spåra cannabis, dels att det visserligen förelåg en intressekonflikt mellan arbetsgivarens intresse av att värna om säkerheten på arbetsplatsen och den enskilde arbetstagarens intresse av skydd för sin personliga integritet men att arbetsgivarens intresse i det fallet fick väga tyngre och att det därför förelegat en skyldighet för arbetstagarna att underkasta sig provtagningen i den bemärkelsen att en vägran kunde innebära att arbetstagaren skildes från anställningen. Domstolen uttalade även att det allmänt sett inte torde finnas stöd i rättspraxis för att härleda en rätt för arbetsgivaren att vidta kontrollåtgärder av olika slag ur den allmänna rätten att leda och fördela arbetet. Arbetsdomstolen gjorde vidare följande uttalanden.

- - - - -

Enligt arbetsdomstolens mening står det utom tvivel att avtal kan träffas i en verksamhet som den här aktuella om skyldighet för arbetstagare att underkasta sig urinprovstagning i syfte att spåra narkotikamissbruk, när avtalet är avsett att tillgodose säkerheten i ett arbete som i likhet med detta på ett utpräglat sätt kräver gott omdöme, god reaktionsförmåga och skärpt uppmärksamhet. Ett sådant avtal torde visserligen inte kunna betraktas som bindande i den meningen att dess fullgörande skulle kunna utkrävas med rättsliga tvångsmedel, såsom vite eller allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott (jfr NJA 1975 s 16). Därav följer dock inte att en arbetstagares vägran att underkasta sig provtagning i enlighet med det avtalade åtagandet inte som rättslig verkan skulle kunna medföra förlust av anställningen.

- - - - -

Det bör tilläggas att arbetsdomstolen med detta ställningstagande inte har uttalat sig vare sig allmänt om vilken rätt som bör anses tillkomma en arbetsgivare att vidta kontrollåtgärder av skilda slag eller om hur en tvist om provtagning för att spåra narkotikamissbruk skulle böra bedömas under andra förhållanden än de som har förelegat i detta mål. Sådana mer vittsyftande bedömningar bör på det här aktuella området inte göras på grundval enbart av förhållandena i en enskild tvist. Det naturliga synes vara att ett ämne som detta regleras i kollektivavtal eller i förekommande fall genom lagstiftning.

- - - - -

Av de anförda rättsfallen kan enligt arbetsdomstolen den slutsatsen dras att en arbetsgivare inte har något allmänt stöd i rättspraxis för att vidta kontrollåtgärder av olika slag med stöd av den allmänna rätten att leda och fördela arbetet. En sådan rätt att vidta kontrollåtgärder kan dock tänkas föreligga med hänsyn tagen till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. Mera vittsyftande bedömningar på detta område har däremot setts som ett ämne för lagstiftning eller - vilket har särskilt intresse i detta mål - en reglering genom kollektivavtal. Det anförda innebär att en arbetsgivare i vissa situationer har en rätt att vidta kontrollåtgärder av olika slag redan med stöd av den allmänna rätten att leda och fördela arbetet. De bedömningar domstolen har att göra vid prövningen av en sådan fråga torde inte nämnvärt skilja sig från de bedömningar domstolen har att göra när arbetsgivarens åtgärder i stället grundar sig på innehållet i ett kollektivavtal. I båda fallen måste en avvägning göras av såväl arbetsgivarens som arbetstagarnas motstående intressen.

Mot bakgrund av att ett avtal av detta slag visserligen kan anses medföra en rättslig förpliktelse för arbetstagarna att underkasta sig kontroll, men inte att dess fullgörande kan utkrävas med tvångsmedel (jfr AD 1991 nr 45), kan enligt arbetsdomstolens mening det förhållandet att samhällets rätt att tvångsvis genomföra kroppsvisitation och andra undersökningar gentemot personer misstänkta för brott är utförligt och mycket restriktivt reglerat inte tillmätas någon direkt betydelse vid bedömningen av om kollektivavtalet är giltigt eller inte.

En rätt för en arbetsgivare att vidta utpasseringskontroller utgör otvivelaktigt ett intrång i de berörda arbetstagarnas personliga integritet vilket framstår som särskilt allvarligt när arbetstagaren vid en vägran att underkasta sig kontrollen riskerar att förlora sin anställning. I den i målet aktuella situationen uppstår därför en intressekonflikt mellan bolagets i och för sig berättigade intresse av att på detta sätt förhindra stölder och den enskilde arbetstagarens intresse av skydd för sin personliga integritet. Vid den avvägning som måste göras beaktar domstolen följande. Det synes vara ostridigt mellan parterna i målet att syftet med att anordna utpasseringskontrollerna vid bolaget har varit att förhindra fortsatta stölder. Enligt arbetsdomstolens uppfattning kan det inte ifrågasättas att utpasseringskontroller är en adekvat metod för att komma till rätta med problem med stölder på arbetsplatsen. Det är enligt domstolens mening inte heller lätt att se något annat sätt på vilket bolagets intresse skulle kunna tillgodoses. I sammanhanget är det också värt att notera att utpasseringskontrollen såvitt framkommit i målet, förutom kontroll av bilar, endast omfattar rätt till kontroll av innehållet i medhavda väskor och kassar. I målet har inte framkommit att kontrollerna medfört att andra än väktare och andra behöriga företrädare för bolaget kunnat ta del av innehållet i väskorna. Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att bolagets intresse av skydd mot fortsatta stölder i detta fall väger tyngre än arbetstagarnas intresse av skydd för sin personliga integritet. Det innebär enligt arbetsdomstolens mening att det i detta fall inte föreligger skäl att anse att den träffade överenskommelsen är ogiltig på den grunden att den kränker arbetstagarnas personliga integritet. Vilken betydelse en vägran att underkasta sig utpasseringskontroll enligt överenskommelsen kan få för arbetstagarens fortsatta anställning återkommer arbetsdomstolen till i det följande.

Föreligger saklig grund för uppsägning?

Arbetsdomstolen har i det redan anförda funnit att de lokala parterna den 31 maj 1995 träffade en i och för sig giltig överenskommelse om utpasseringskontroller. Det är ostridigt mellan parterna i målet att S.H. vid utpassering den 15 februari 1996 vägrade att efterkomma en väktares uppmaning att öppna sin medhavda väska och visa innehållet i den.

Det skall inledningsvis konstateras att arbetsgivarparterna uttryckligen som enda grund för uppsägningen av S.H. har åberopat att denne brutit mot överenskommelsen om utpasseringskontroller genom sin vägran att följa anmaningen att öppna sin väska. Domstolens prövning av frågan om saklig grund för uppsägningen av S.H. är därmed begränsad i enlighet med detta. Mot den bakgrunden är de ytterligare omständigheter - hänförliga till S.H:s person - som arbetsgivarparterna i det uttalade syftet att ifrågasätta dennes trovärdighet relativt utförligt redogjort för vid utvecklingen av talan inte av beskaffenhet att kunna påverka den bedömning domstolen i detta mål har att göra av frågan huruvida saklig grund förelegat för uppsägning av honom.

Av förhöret med L.R. har framgått - utan att han närmare har kunnat ange innehållet i avtalet - att bolagets avtal med vaktbolaget inte i detalj reglerar sättet för hur utpasseringskontrollerna skall ske. Enligt L.R. har det tidigare inte funnits något avtal mellan bolaget och bevakningsföretaget om utpasseringskontroller. Det avtal som nu finns tecknades i anslutning till att de lokala parterna den 31 maj 1995 ingick den i målet aktuella överenskommelsen. Han har vidare berättat att det vanligen är vaktbolaget som bestämmer hur och när utpasseringskontrollerna skall ske. Vanligtvis har detta skett i samråd med honom och han har då ofta uppehållit sig i närheten av platsen för kontrollerna. Det normala har därvid varit att man i förväg har bestämt att under en viss tidsperiod om 1-2 timmar kontrollera de som lämnade området. Ibland har alla som gick ut under den perioden kontrollerats och vid andra tillfällen endast vissa av dem.

Arbetsgivarparterna har inte gjort gällande att S.H. vid ytterligare tillfällen skulle ha vägrat att på anmaning öppna sin väska och visa innehållet i den för vederbörande väktare. Tvärtom har även den partssidan framhållit att S.H. vid tidigare kontrolltillfällen utan att protestera har följt väktarens anmaning. Det har inte heller gjorts gällande att det klargjorts för S.H. eller arbetstagarna i övrigt att en vägran att efterkomma en sådan anmaning skulle leda till att arbetstagaren i fråga sades upp från sin anställning. Av den skriftliga information bolaget lämnat till arbetstagarna om överenskommelsen framgår att påföljden vid brott mot överenskommelsen skulle "diskuteras/förhandlas med berörd facklig organisation". Det har inte påståtts i målet att bolaget och de berörda lokala fackliga organisationerna före den nu aktuella händelsen skulle ha enats om, eller ens diskuterat, att påföljden för en vägran av detta slag skulle vara att anställningen ovillkorligen skulle upphöra.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Med hänsyn till hur arbetsgivarparterna har valt att utforma sin talan finner arbetsdomstolen inte anledning att uppehålla sig vid de varierande anledningar S.H. uppgivit som skäl för sin vägran att efterkomma väktarens anmaning. Utgångspunkt för domstolens bedömning är att S.H. den 15 februari 1996 utan att någon godtagbar anledning visats föreligga vägrade att på anmaning öppna sin väska. Av det föregående har framgått att domstolen funnit att bolaget har haft en kollektivavtalsenlig rätt att anordna utpasseringskontroller. Det har också framgått att det av kollektivavtalet inte närmare kunnat utläsas hur sådana kontroller skulle ske eller vilka skyldigheter som därvid åvilade arbetstagarna. Vidare har framgått att det varken i avtalet eller i övrigt har klargjorts vilken påföljd en vägran att underkasta sig en sådan kontroll skulle medföra. Trots dessa oklarheter måste den träffade överenskommelsen enligt arbetsdomstolens mening anses innehålla en ordningsregel av innebörd att arbetstagarna var skyldiga att underkasta sig utpasseringskontroll.

Enligt fast praxis gäller att bedömningar av nu ifrågavarande slag inte så mycket bör inriktas på vad som förekommit i det särskilda fallet utan på de slutsatser om arbetstagarens lämplighet som kan dras av det inträffade. Denna praxis innebär att ett enstaka brott mot en bestämmelse av sådan ordningskaraktär som är aktuell i detta mål i regel inte anses utgöra saklig grund för uppsägning. Enligt arbetsdomstolens mening står det dock klart att en arbetstagare som vid upprepade tillfällen bryter mot en ordningsregel genom att vägra underkasta sig denna typ av kontroller trots att han uppmärksammats på sin skyldighet och hur allvarligt arbetsgivaren ser på en sådan vägran löper stor risk att förlora sin anställning. Det är heller inte uteslutet att omständigheterna kan vara sådana att det räcker med att arbetstagaren vid ett enda tillfälle underlåter att underkasta sig en sådan kontroll för att hans anställning skall vara i fara. Men det torde då krävas att det visats föreligga särskilda omständigheter som motiverar en sådan bedömning. Arbetsgivarparterna torde kunna uppfattas så att de gör gällande sådana särskilda omständigheter. Domstolen avser då arbetsgivarparternas uppgifter om dels att S.H:s arbetsledning den 15 februari 1996 misstänkte att denne tagit vindrutetorkare från bolaget, dels att han år 1995 hos en av bolagets återförsäljare i Nyköping under oklara förhållanden försökt byta två bakaxelfjädrar. Arbetsgivarparterna har dock uttryckligen förklarat att man inte åberopar det nu anförda till stöd för uppsägningen. Det har också framgått av utredningen att dessa omständigheter inte alls berördes i samband med att S.H. anmodades att öppna sin väska. Mot den bakgrunden finner arbetsdomstolen att det i detta mål inte har visats föreligga några sådana särskilt graverande omständigheter som här diskuterats.

Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att vad som lagts S.H. till last inte är tillräckligt för att utgöra saklig grund för uppsägning. Inte heller har skäl förelegat att stänga av honom från arbetet.

Skadestånd

Det nu anförda innebär att bolaget har ådragit sig skyldighet att utge skadestånd till S.H.. I fråga om ekonomiskt skadestånd föreligger med nu angiven utgång ingen tvist. Med hänsyn till att S.H. genom sitt beteende själv på ett påtagligt sätt får anses ha medverkat till den uppkomna situationen bör det allmänna skadeståndet sättas betydligt lägre än vad som yrkats. Arbetsdomstolen bestämmer det allmänna skadeståndet för uppsägningen och avstängningen till sammanlagt 30 000 kr.

Rättegångskostnader

Med nu angiven utgång skall arbetsgivarparterna ersätta Metall för rättegångskostnader. Metall har yrkat ersättning med 70 120 kr, varav 63 250 kr för ombudsarvode, 5 287 kr för ombudets tidsspillan och 1 583 kr för utlägg. Arbetsgivarparterna har vitsordat yrkad ersättning för utlägg men överlämnat till arbetsdomstolen att bedöma skäligheten av anspråket i övrigt.

Förevarande mål rör ytterst ett fåtal rättsliga frågor. De faktiska omständigheterna har parterna i allt väsentligt varit eniga om. Till följd härav har utredningen i målet inte varit särskilt omfattande. Arbetsdomstolen finner med hänsyn härtill skäligt att tillerkänna Metall en jämkad ersättning med 40 000 kr i ett för allt avseende ombudsarvode och tidsspillan.