AD 1997 nr 3

Parter:

Lännocks Glassförsäljning Aktiebolag; L.L.

Nr 3

Lännocks Glassförsäljning Aktiebolag i Mölnlycke

mot

L.L. i Strängnäs.

ÖVERKLAGAD DOM

Södertälje tingsrätts dom den 23 februari 1996, DT 89

Tingsrättens dom, se bilaga.

Lännocks Glassförsäljning AB (i det följande kallat bolaget eller Glassbilen) har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom lämnar L.L:s talan utan bifall samt bifaller bolagets genkäromål, dvs. förpliktar L.L. att till bolaget utge 863 927 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 7 april 1995. Vidare har bolaget yrkat att arbetsdomstolen befriar bolaget från skyldigheten att utge ersättning för L.L:s rättegångskostnader i tingsrätten samt förpliktar L.L. att ersätta bolaget för rättegångskostnader i tingsrätten med där fordrat belopp.

L.L. har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på bolagets begäran C-G.I. och L.K. på nytt hörts under sanningsförsäkran samt har förnyade vittnesförhör hållits med A.W., G.W., M.L., K.K., M.B. och P.S.. Den sistnämnde har hörts per telefon. Vidare har vittnesförhör hållits med Bo Melander. På L.L:s begäran har han själv hörts på nytt under sanningsförsäkran samt förnyade vittnesförhör hållits med R.W., L.H., N.G. och K-J.E.. Den sistnämnde har hörts per telefon.

Till utveckling av talan har parterna anfört följande.

Bolaget

Bolaget började sin verksamhet i januari 1993 sedan ett antal återförsäljare av glass i oktober 1992 bestämt sig för att bryta sig ur Hemglass-organisationen och bilda ett eget bolag. Anledningen till uppbrottet var missnöje med ett av Hemglass framlagt avtalsförslag. De aktuella återförsäljarna hade arbetat inom Hemglass under många år. De hade lokalkännedom och kände till distrikten. De hade de turlistor som anger vilka dagar och vilka tider som man åker runt i sitt distrikt. Dessa listor är en mycket viktig del i verksamheten. Återförsäljarna trodde sig med hjälp av turlistorna - vilka Hemglass saknade och som man trodde att det skulle ta ungefär ett halvår att upprätta på nytt - snabbt själva kunna ta över sina distrikt.

För den nya egna organisationen behövdes en glassleverantör som kunde leverera stora volymer glass. Vidare behövdes någon som kunde finansiera den kaptitalinvestering som krävdes för fryskarosserna, dvs. de frysskåp i bilarna där glassen förvaras och ifrån vilket försäljning sker. Återförsäljarna hade hyrt sina karosser av Hemglass och om detta samarbete upphörde var de tvungna att skaffa sig nya frysskåp på något sätt. Till detta behövde de en finansiär. Återförsäljarna kontaktade genom sin ekonomiska rådgivare advokaten Stellan Wallqvist alla stora glasstillverkare i Norden för att undersöka om någon var beredd att delta i projektet. Alla svarade nej med hänvisning till att det var en omöjlig uppgift med tanke på den korta tid som stod till buds. Ingman Foods Oy AB (nedan Foods), Finlands till storleken näst största glassproducent, blev också kontaktad. Det ledde till att det i november 1992 träffades avtal mellan Foods och återförsäljarna om att starta Glassbilen i januari 1993. Alla inblandade var medvetna om att det var en riskfylld verksamhet man gav sig in i.

Den nya organisationen såg ut enligt följande. Återförsäljarna bildade ett eget handelsbolag, Glassfolket i Sverige HB (i det följande Glassfolket). Foods bildade ett svenskt dotterbolag, Ingman Foods i Sverige AB (i fortsättningen benämnt Ingmans). Glassfolket och Ingmans tecknade hälften var av aktierna i Glassbilen. Aktiekapitalet uppgick till 1 miljon kr. Glassbilen köpte produkter från Ingmans - som fick leveranser från Foods - och sålde i sin tur dessa vidare till återförsäljarna. Glassbilen skulle täcka sina kostnader utan tillskott från Ingmans. Bolaget tecknade franchiseavtal med återförsäljarna som skulle sälja Foods glassprodukter med användning av bolagets varumärken, logotypes osv. Ingmans hyrde ut fryskarosser till återförsäljarna. Glassbilens styrelse bestod av representanter för de båda ägarna. Återförsäljaren Y.Y. representerade återförsäljarna och C-G.I., vd för Foods, representerade Ingman-koncernen. Ledamöter i styrelsen var också Stellan Wallqvist - tillika styrelseordförande - och bolagets verkställande direktör L.L.. Den sistnämnde var anställd i Glassbilen från och med den 1 januari 1993. Han fick i praktiken en mycket stark ställning.

Glassbilens introduktion på marknaden gick inte bra. Detta berodde på att Hemglass redan innan Glassbilen-organisationen kommit igång satte in annonser i lokalpressen i vilka man utlovade en present till den konsument som skickade in en läslig turlista. Detta fick till följd att Hemglass fick tillgång till alla Glassbilens turlistor. Hemglass hade anställt nya chaufförer som körde enligt Glassbilens återförsäljares turlistor, men 5-10 minuter tidigare. Detta gick givetvis ut över Glassbilens försäljning. Samtidigt inleddes en stor marknadsföringskampanj som gick ut på att Glassbilen var ett plagiat och att Hemglass var den "riktiga" glassbilen. Det faktum att det fanns två aktörer på marknaden innebar att återförsäljarna gick med förlust. Även Hemglass gick med förlust. Marknaden var för liten för att kunna bära två konkurrerande organisationer.

Under hösten 1993 fick vissa återförsäljare betalningsproblem enligt villkoren i franchiseavtalet. Detta medförde att bolaget i sin tur fick svårt att i tid erlägga betalning för den glass man köpte från Ingmans. Det var 7-8 återförsäljare som hade avsevärda ekonomiska problem, däribland K-J.E., Frysleveranser i Täby AB och R.R. AB. Enligt samarbetsavtalet mellan bolaget och återförsäljarna skulle återförsäljarna betala den glass som de köpte från bolaget mot faktura senast 20 dagar från fakturadatum. Kredit var inte avtalad. För att hjälpa de återförsäljare som hade svårigheter att betala - utan att för den skull samtidigt kräva en orimligt snabb återbetalning av befintliga skulder - medgav Glassbilen från slutet av december 1993 återförsäljarna en kredit. Glassbilen ville undvika att driva återförsäljarna i konkurs. Bestämda kreditgränser slogs fast och säkerheter krävdes in. Kreditsystemet innebar att summan av förfallna fakturor fick uppgå till ett visst limitvärde per bil som för år 1994 varierade över tiden på visst sätt. Kredit upp till denna limit krävde ingen annan säkerhet än företagsinteckning om 50 000 kr/bil. Denna säkerhet skulle uttas generellt av samtliga till bolaget bundna återförsäljare. Så länge återförsäljaren höll sig under denna limit fortgick leveranserna ostört. För det fall limiten överskreds skulle en särskild förhandling föras om speciella finansiella arrangemang och lönsamhetshöjande åtgärder.

Vid årsskiftet 1993/94 var Glassbilens förfallna skuld till Ingmans ca 15 miljoner kr. Detta motsvarades för bolagets del av osäkra fordringar mot återförsäljarna. I praktiken hade Ingman-koncernen därmed fått ett ekonomiskt engagemang i bolaget i strid med vad som avtalats. Ingmans klargjorde i februari 1994 att man inte var beredd att bevilja Glassbilen ytterligare krediter. Styrelsen konstaterade att något måste göras. I syfte att avlasta L.L. anställde bolaget i februari 1994 G.W. som marknadschef och R.H. som ekonomichef. R.H. anställdes till 50 % i Glassbilen och till 50 % i Ingmans. L.L. uppfattade anställningarna som att styrelsen inte hade fullt förtroende för hans sätt att sköta bolagets ekonomi. Styrelsen försökte få återförsäljarnas skulder under kontroll genom att inordna dem i ett system. Styrelsen instruerade L.L. att tillse att systemet tillämpades. Den dagliga övervakningen var sådant som föll under den löpande förvaltningen och således var verkställande direktörens ansvar.

Genom de nu beskrivna åtgärderna borde man ha fått kontroll över bolagets osäkra fordringar så att de i varje fall inte ökade. Glassleveranser skedde emellertid i strid med de införda reglerna. R.H. påtalade i ett tidigt skede av sin anställning för L.L. att det inte var hållbart att fortsätta med leveranser till återförsäljare som hade överskridit sina kreditgränser. L.L. klargjorde då för R.H. vem det var som var verkställande direktör för bolaget och vem det var som fattade beslut i dessa frågor. L.L. tillät således de återförsäljare som hade ekonomiska problem att fortsätta att köpa glass utan att betala för den. I varje fall brast han i sin uppgift att övervaka utvecklingen.

Styrelsen upptäckte att vissa återförsäljares skulder fortsatte att öka och att de överskred de införda kreditgränserna. Detta kunde inte accepteras. Krediterna från Glassbilen till de återförsäljare som låg över limit fick inte fortsätta utan att amortering skedde. Styrelsen beslutade den 16 februari 1994 att de återförsäljare som inte accepterade de lånevillkor som styrelsen tillstyrkte fortsättningsvis kunde få glassleveranser endast under förutsättning att man i förskott betalade in fakturabeloppet avseende leveransen plus tio procent. Tillägget på tio procent skulle täcka reklammaterial m.m. och dessutom medföra viss amortering. Det ålåg L.L. att verkställa styrelsens beslut och utfärda de närmare bestämmelserna för hur det skulle genomföras i praktiken. Beslutet innebar ett stopp för återförsäljarna att få leveranser utan att de samtidigt amorterade. Styrelsens instruktion var entydig och kunde inte missförstås. De enda åtgärder L.L. vidtog var dock att skicka ut två faxmeddelanden till återförsäljarna, dels ett av den 18 april - dvs. drygt två månader efter styrelsens beslut den 16 februari - dels ett av den 6 maj. Inget system med procenttillägg på fakturabeloppet kom därigenom att tillämpas gentemot de övertrasserande återförsäljarna. Det måste ha stått helt klart för L.L. att att det inte räckte med att skicka ut två faxmeddelanden och förvänta sig att återförsäljarna av sig själva skulle följa denna uppmaning när de tidigare hade brutit mot alla överenskommelser.

Till följd av skuldökningen blev det ekonomiska läget i Glassbilen så alarmerande att styrelsen diskuterade skyldigheten att upprätta kontrollbalansräkning för att undgå personligt betalningsansvar. Till undvikande av detta beslutades i mars-april 1994 om ett ägartillskott om sammanlagt 1 141 585 kr. Av detta stod Ingman-koncernen för 1 miljon kr och Glassfolket för 141 585 kr. Styrelsen följde därefter mycket noggrant återförsäljarnas tursnitt - dvs. den genomsnittliga försäljning per tur - för att kunna bedöma vilka framtidsutsikter verksamheten hade. Särskilt bekymmersamt var att tursnittet - trots att man var på väg in i högsäsong - alltjämt låg under det budgeterade. För att återförsäljarna skulle uppnå "break-even" krävdes ett årstursnitt på 5 400 kr/bil. Det genomsnittliga årstursnittet var dock uppe i endast 4 800 kr/bil. Kunde bolagets förlustbringande verksamhet inte vändas ålåg det styrelsen att avveckla verksamheten genom konkurs eller på annat sätt. En konkurs i Glassbilen hade inneburit att större delen av återförsäljarna hade kommit på obestånd och varit tvungna att lägga ned sin verksamhet.

Mot denna bakgrund inleddes våren 1994 sonderingar mellan C-G.I. och företrädare för Hemglass ägare om ett eventuellt samgående. När det blev fråga om regelrätta förhandlingar med Hemglass sköttes dessa av C-G.I. och S.W. Förhandlingarna skedde under största sekretess. Den 9 maj informerades övriga styrelsen inklusive L.L. om planerna på ett samgående. L.L. hade att rätta sig efter styrelsens instruktioner och hade ingen rätt att på egen hand agera i frågan. Det bör framhållas att L.L. den 11 maj frågade styrelseordföranden S.W. om han fick undersöka alternativ till ett samgående med Hemglass. S.W. sade då mycket bestämt ifrån att några sådana kontakter under inga förhållanden fick tas.

Eftersom frågan om en nedläggning av Glassbilen - via ett samgående med Hemglass - var en fråga av avgörande betydelse för Glassbilens återförsäljare beslöt man att förstärka styrelsen med ytterligare en återförsäljarrepresentant. Styrelsesuppleanten M.L. adjungerades som ledamot i styrelsen från den 11 maj 1994. Förhandlingsarbetet gick till stor del ut på att försöka uppnå att så många som möjligt av Glassbilens återförsäljare skulle få teckna avtal med Hemglass.

Den 24 maj offentliggjordes en dagen dessförinnan träffad preliminär överenskommelse mellan Glassbilen och Hemglass om ett samgående per den 31 augusti. Glassbilen skulle därmed få fortsätta verksamheten över sommaren. Huvuddelen av Glassbilens återförsäljare - nämligen de som med hänsyn till sin ekonomi hade realistiska möjligheter att fortsätta driva affärsverksamhet - skulle få bli återförsäljare i Hemglass. Glassbilens innestående rättigheter, såsom varumärken m.m., skulle övergå till Hemglass. En stor del av bolagets personal skulle få anställning hos Hemglass.

Den 25 maj - dagen efter offentliggörandet av den preliminära överenskommelsen med Hemglass och vid en tidpunkt då förhandlingarna mellan Glassbilen och Hemglass befann sig i ett känsligt skede - tog L.L. kontakt med konkurrerande leverantören Winners i Karlshamn och efterhörde möjligheterna till samarbete. Den 27 maj kontaktade han på motsvarande sätt konkurrenten Klingglass i Falköping. Han tog sedermera kontakt även med SIA-Glass och minst fyra andra glassleverantörer i Danmark, Finland och Norge. Dessa kontakter skedde i direkt strid med styrelseordföranden S.W:s uttryckliga förbud. Aktörerna på den nordiska glassmarknaden är inte flera än att de känner till varandra. Mot bakgrund av den tidigare offentliggjorda preliminära överenskommelsen om ett samgående mellan Glassbilen och Hemglass undrade naturligtvis Winners och Klingglass vad som var på gång. L.L:s samtal med dem kom snabbt till Hemglass kännedom. Hemglass ställde sig frågande till Glassbilens avsikter eftersom bolaget först skrev på en preliminär överenskommelse om ett samgående och nästa dag letade efter andra samarbetspartners. Det var över huvud taget en känslig sak att förmå Hemglass att ta tillbaka återförsäljare som bara 1 ½ år tidigare hade brutit sig ur Hemglass och startat eget. L.L:s agerande var förödande för de fortsatta förhandlingarna med Hemglass.

Hemglass kontaktade C-G.I. när de fick reda på de två telefonsamtalen från L.L.. C-G.I. - som varit ovetande om samtalen - kallade L.L. till ett enskilt möte inför styrelsemötet den 31 maj och gav denne en kraftig reprimand och varning och informerade om att posten som vice vd i Hemglass - som tidigare varit aktuell för L.L. - givetvis nu var helt utesluten mot bakgrund av det omdömeslösa handlandet. L.L. har hävdat att han vid det efterföljande styrelsemötet den 31 maj skulle fått styrelsens mandat att leta alternativ till ett samgående med Hemglass. Detta är inte riktigt. Följande hände vid styrelsemötet den 31 maj. L.L. frågade C-G.I. om man inte skulle pröva alternativ till ett samgående med Hemglass. C-G.I. sade ironiskt att det enda alternativ som han kunde tänka sig var att "någon gav honom en check på 100 miljoner kr". Yttrandet kunde inte tolkas på annat sätt än att något alternativ till ett samgående med Hemglass ej förelåg. Y.Y. skrev protokollet från styrelsesammanträdet och anledningen till att detta inte riktigt återspeglar vad som egentligen sades vid sammanträdet är att han inte är van att skriva protokoll. Styrelsesammanträdet avslutades den 1 juni kl. 03.30. Man hade fortlöpande möten under de närmaste dagarna därefter. Protokollet skrevs ut först en vecka-tio dagar efter det att mötet avslutats. Bolaget hävdar att L.L. inte kan åberopa protokollets formulering som stöd för sin ståndpunkt.

Samma dag som styrelsemötet avslutades, dvs. den 1 juni, hölls en återförsäljarkonferens där Glassbilens styrelse informerade om planerna på ett samgående med Hemglass. Styrelsen rekommenderade därvid återförsäljarna att godta samgåendet med Hemglass. Ingman-koncernen erbjöd sig att förvärva Glassfolkets aktier i Glassbilen för en krona. Styrelsen presenterade förslaget till ett samgående med Hemglass enligt följande. Huvuddelen av Glassbilens återförsäljare - i huvudsak de som var ekonomiskt sunda - skulle få teckna avtal med Hemglass. Ingman- koncernen erbjöd de enskilda återförsäljarna en kompensation med 60 000 kr i krediteringar per handelsbolagsandel på skulder på glassköp från Glassbilen. De återförsäljare som ej hade några skulder erbjöds detta belopp kontant. Erbjudandet från Ingman-koncernen innebar att återförsäljarna erbjöds sammanlagt 9,6 miljoner kr, antingen kontant eller i krediteringar. Gentemot de återförsäljare som hade betydande skulder till Glassbilen utfäste sig Ingman-koncernen att inte vidta rättsliga åtgärder för att driva in skulderna förutsatt att återförsäljarna följde vissa amorteringsplaner. Återförsäljarna skulle alltså få en rimlig möjlighet att amortera de skulder som fanns och tanken var att inte någon återförsäljare skulle behöva gå i konkurs om förslaget antogs. C-G.I. uppgav vid konferensen att det var hans förhoppning att Glassbilen skulle få fortsätta över sommaren till den 31 augusti i enlighet med den preliminära överenskommelse som hade träffats med Hemglass. Vid det här laget hade återförsäljarna insett att Glassbilen inte gick att driva vidare. Verksamheten gick inte ihop heller för återförsäljarna. Vid mötet fattades inte några beslut.

Sedan C-G.I. och S.W. lämnat lokalerna höll återförsäljarna i egenskap av delägare i Glassfolket ett enskilt möte. Man utsåg en mandatgrupp som fick förhandlingsuppdrag gentemot C-G.I. samt beslutade att anlita ett ombud som skulle företräda återförsäljarna i förhandlingarna. L.L. uppmanade återförsäljarna att betala in pengar på Glassfolkets konto för anlitandet av ombudet. På L.L:s uppmaning anlitades advokaten R.W..

Senare samma dag, dvs. fortfarande den 1 juni, hade Glassbilens styrelse ett möte med företrädare för Hemglass. Hemglass meddelade då att man inte stod fast vid den preliminära överenskommelsen om ett samgående per den 31 augusti. Man krävde nu att samgåendet skulle genomföras redan den 17 juni. Detta krav innebar naturligtvis en kalldusch för Glassbilen. Det innebar att Glassbilen inte skulle kunna sälja det glasslager som man hade byggt upp inför sommarsäsongen och att de återförsäljare som inte fick teckna avtal med Hemglass i realiteten skulle bli tvungna att lägga ned sin verksamhet tidigare än vad som var avsett. Anledningen till att Hemglass krävde ett tidigare samgående var uppenbarligen att man hade fått reda på L.L:s kontakter med konkurrerande leverantörer. Hemglass ville påskynda nedläggningen av bolagets verksamhet.

Vid styrelsemöte den 2 juni i Glassbilen konstaterade man att det inte fanns något alternativ till ett samgående med Hemglass. Man beslutade därför enhälligt att rekommendera återförsäljarna att acceptera Ingman- koncernens bud på aktierna i Glassbilen.

Det ålåg L.L. att lojalt verka för ett samgående med Hemglass och för att återförsäljarna skulle anta Ingman-koncernens bud. Parallellt pågick det förhandlingar mellan S.W. som representerade återförsäljarna och Hemglass om ett franchiseavtal och villkoren för detta franchiseavtal. L.L. hade fått uppgiften att i förhandlingar med verkställande direktören för Hemglass verka för att så många som möjligt av Glassbilens återförsäljare skulle få teckna avtal med Hemglass. Trots styrelsens klara ställningstagande för ett samgående med Hemglass och trots den kraftiga varning som L.L. erhållit av C-G.I. bara någon dag tidigare fortsatte L.L. att bakom styrelsens rygg ringa runt till olika glassleverantörer och finansiärer. Han gav också i lönndom marknadschefen G.W. uppdraget att kontakta alternativa leverantörer och försöka hitta någon som kunde vara intresserad av att leverera varor till en fortsatt verksamhet i Glassbilen utan Ingman-koncernen. Efter den 2 juni tillbringade L.L. mer tid på R.W:s kontor än på Glassbilen. Glassbilens personal fick ett direktnummer till R.W. där L.L. kunde nås.

L.L. tillät glassleveranser på kredit till de återförsäljare som låg över limit. Det spred sig snabbt bland återförsäljarna att man kunde köpa glass utan att betala omgående. Glassbilens personal ringde på L.L:s order runt till de återförsäljare som inte var övertrasserade och uppmanade dem att köpa på sig glass på kredit. L.L. motarbetade styrelsens beslut om ett samgående med Hemglass genom ett veckofax som skickades ut från Glassbilen.

Den 8 och 21 juni skulle det enligt kallelser hållas möten med bolagsmännen i Glassfolket, dvs. återförsäljarna. En försäljning av Glassfolkets aktier i Glassbilen till Ingman-koncernen förutsatte att beslut fattades vid möte till vilket kallelse gått ut minst 14 dagar dessförinnan, såvida inte samtliga bolagsmän var närvarande. Den 7 juni skickade C-G.I. ut ett anbud till samtliga återförsäljare med begäran om svar den 8 juni. Vid mötet mellan bolagsmännen i Glassfolket den 8 juni konstaterades att alla återförsäljare inte var närvarande själva eller genom behörig företrädare. Något bindande beslut om att sälja aktierna i Glassbilen kunde därför inte fattas. Vid mötet agerade L.L. och R.W. tillsammans för att förhala och om möjligt förhindra ett samgående med Hemglass. De uppmanade återförsäljarna att dels komma med obefogade skadeståndsanspråk riktade mot Glassbilen och dels att vid avtalstidens slut vägra återställa hyrda fryskarosser till Ingmans. En process om dessa frågor skulle enligt R.W. dra ut på tiden flera år. R.W. förde ordet och L.L. gjorde inlägg. På R.W:s förslag skickade återförsäljarna i syfte att vinna tid en oren accept till C-G.I..

C-G.I. uppfattade först svaret så att Glassfolket och återförsäljarna hade accepterat hans bud. Han ringde påföljande dag, den 9 juni, till L.L. och bad denne att skicka över aktierna. L.L. klargjorde att han inte kunde göra detta. R.W. meddelade i telefax till C-G.I. senare samma dag att någon överlåtelse inte hade kommit till stånd.

C-G.I. hade vid flera tillfällen utan resultat bett L.L. översända en förteckning över Glassbilens fordringar på återförsäljarna. Han fick en sådan den 9 juni från ekonomichefen R.H.. Limitlistan utvisade en kraftig skuldökning för de återförsäljare som redan kraftigt överskridit sin limit. C-G.I. förstod att något var allvarligt på tok i bolaget. Han insåg att L.L., vid en tidpunkt när Glassbilen var på obestånd, i direkt strid med styrelsens instruktioner fortsatte att sälja varor på kredit till återförsäljare som helt saknade betalningsförmåga. C-G.I. skickade den 13 juni koncernrevisorn O.W. till Sverige för att denne skulle gå igenom Glassbilens bokföring. Efter två dagar var genomgången klar och O.W. översände en rapport till C-G.I. av vilken bl.a. framgick att glass för 1 miljon kr levererats i strid med kreditbestämmelserna. C-G.I. insåg nu att L.L. måste stoppas för att man skulle undvika ytterligare skada.

C-G.I. kallade till styrelsemöte den 15 juni i Glassbilen. Y.Y. och M.L. fick inför styrelsemötet del av en PM upprättad av R.W.. Utan att de ens visste vilken fråga som var aktuell att ta upp på styrelsemötet fick de intrycket att man försökte övertyga dem om att de inte hade något mandat från återförsäljarna att medverka till ett avskedande av L.L.. När Y.Y. och M.L. ringde runt till mandatgruppens medlemmar upptäckte de att endast R.R. blivit vidtalad av R.W.. Vid styrelsemötet presenterade C-G.I. vad O.W. upptäckt vid sin genomgång av varuleveranserna från Glassbilen. Styrelsen beslutade enhälligt att avskeda L.L. på grund av att han i strid med givna instruktioner levererat glassprodukter till återförsäljarna utan iakttagande av fastställda regler för kreditgivningen och därvid orsakat bolaget ytterligare en osäker fordran om i vart fall 1 miljon kr. Vidare utsade styrelsen att den inte längre hade förtroende för L.L. på grund av hans agerande i strid med bolagets intressen. Styrelsen beslutade också att utse marknadschefen G.W. till t.f. verkställande direktör fr.o.m. den 16 juni 1994.

Efter den 15 juni upphörde skuldökningen i bolaget. Under perioden den 15 juni till den 11 juli, dvs. under den återstående period som Glassbilen kom att driva verksamhet, minskade de osäkra fordringarna mot de aktuella återförsäljarna med 1,1 miljon kr. Enligt en utredning av Glassbilens revisor A.W. uppgick de osäkra fordringarna för perioden 18 april - 15 juni 1994 hos vissa återförsäljare till 2,3 miljoner kr. Glassbilens osäkra fordringar uppgick vid årsskiftet 1994/95 till sammanlagt 15 miljoner kr av vilka 11,2 miljoner kr, eller 75 %, bestod av fordringar mot de återförsäljare som omfattas av A.W:s utredning. Ökningen av Glassbilens osäkra fordringar med 2,3 miljoner kr i förhållande till dessa återförsäljare under perioden 18 april - 15 juni måste anses betydande.

Den 21 juni hölls ett nytt möte med bolagsmännen i Glassfolket. Mötet leddes huvudsakligen av R.W.. L.L. var också närvarande. Ett avtalsutkast som C-G.I. levererat samma morgon genomgicks. Utkastet motsvarade i princip budet av den 1 juni. En majoritet om 3/4 av återförsäljarna röstade för att budet skulle antas. Efter omröstningen "gick luften ur" mötet. Återförsäljarna träffade därefter C-G.I. på Arlanda och skrev på avtalet. Samgåendet med Hemglass kom härigenom att genomföras den 12 juli 1994.

L.L:s planerade konkurrerande verksamhet Frusika när han alltjämt var verkställande direktör för Glassbilen. L.L. har medgett att han sedan den 12 juli 1994 har arbetat för Fröken Frusika, ett med Hemglass konkurrerande företag som bildades av återförsäljare som inte fick följa med till Hemglass. Vid den muntliga förberedelsen i tingsrätten uppgav L.L. på fråga därom att han saknade direkt inkomst från Fröken Frusika. Han verkade då inte känna till bolaget. Senare har han medgett att han varit drivande i Fröken Frusika där han skapat sortiment, handhaft marknadsföringen, haft logistikfunktioner, arbetat med beställningsrutiner m.m.. Huvuddelen av de återförsäljare som idag driver verksamhet tillsammans med L.L. omfattas av A.W:s utredning och har haft möjlighet att få köpa på sig glass under den tid som L.L. var verkställande direktör för Glassbilen. Fröken Frusika driver konkurrerande verksamhet under användande av Glassbilens namn och varumärke.

Bolaget hävdar att L.L. genom att i strid med styrelsens instruktioner medge leveranser till återförsäljare som inte kunde betala förorsakat Glassbilen ekonomisk skada. Bolagets osäkra fordringar har under mycket kort tid ökat med i vart fall 2,3 miljoner kr. Av detta belopp kan inte något förväntas inflyta då så gott som alla återförsäljare försatts i konkurs eller visat sig sakna betalningsförmåga. Samtliga återförsäljare har vägrat betala sina skulder. Vad gäller t.ex. K-J.E., R.R. AB, Glassbiten i Leksand, Frysleveranser i Täby AB och Värmlandsglass AB så är dessa företags skuldökningar under perioden den 18 april till den 15 juni en konstaterbar ekonomisk skada.

Det av bolaget yrkade skadeståndet har beräknats enligt följande. Den skada som Glassbilen yrkar ersättning för idag motsvarar den faktiska skuldökningen hos K-J.E. - 552 039 kr - och R.R. AB - 311 888 kr - under den angivna perioden den 18 april till den 15 juni 1994, dvs. totalt 863 927 kr. I varje fall har skadan uppgått till 768 328 kr. Vid framräkningen av det sistnämnda beloppet har bolaget utgått från 110 % resp. 120 % av värdet av samtliga levererade varor - dvs. glass och mat - varifrån har borträknats räntor och värdet av reklammaterial. Avdrag har sedan skett motsvarande de betalningar som skulle ha skett enligt 110- respektive 120 %-regeln. Då erhålls en skuldökning beträffande K-J.E. på 466 640 kr och beträffande R.R. AB på 301 688 kr, alltså sammanlagt 768 328 kr.

Grunderna för bolagets bestridande av L.L:s yrkande om uppsägningslön m.m. är sammanfattningsvis följande. L.L. har grovt åsidosatt de förpliktelser som följde med anställningen som verkställande direktör för Glassbilen. Det har skett genom att han i strid med styrelsens beslut och instruktioner under perioden den 18 april - 15 juni 1994 låtit återförsäljare köpa varor på kredit och direkt uppmanat dem därtill i sådan omfattning att deras skulder till Glassbilen under den angivna perioden ökat med ca 2,3 miljoner i stället för att minska. Såväl Glassbilen som flera av återförsäljarna var vid denna tidpunkt på obestånd vilket L.L. kände till. Vidare har L.L. i strid med styrelsens instruktioner kontaktat andra glassleverantörer och försökt att förhala och om möjligt förhindra ett samgående med Hemglass. Alla dessa åtgärder har vidtagits i syfte att motarbeta styrelsens beslut om sättet för avvecklingen av Glassbilens verksamhet. I stället har L.L. bakom styrelsens rygg förberett med Hemglass konkurrerande verksamhet. Åtgärderna har medfört stor skada för Glassbilen. Vad som har legat L.L. till last är av sådan beskaffenhet att det har berättigat Glassbilen att den 15 juni 1994 omedelbart avskeda honom. L.L. är således inte berättigad till lön eller pensionspremier under uppsägningstid.

Grunden för bolagets skadeståndsyrkande är följande. L.L. har i egenskap av Glassbilens verkställande direktör medvetet beviljat varuleveranser i strid med fastställda villkor eller i varje fall underlåtit att kontrollera att dessa villkor följdes. L.L. har härigenom uppsåtligen eller av oaktsamhet skadat Glassbilen och han skall därför enligt 15 kap. 1 § aktiebolagslagen ersätta skadan. Denna skada uppgår minst till det yrkade beloppet. Aktiebolagslagens bestämmelser tar över bestämmelserna i 4 kap. 1 § skadeståndslagen om arbetstagares ansvar. Synnerliga skäl krävs därför inte för att L.L. skall vara skadeståndsskyldig. Glassbilen förbehåller sig rätten att framföra ytterligare skadeståndsanspråk utöver de nu redan framställda, vilka endast hänför sig till förluster i förhållande till två av återförsäljarna.

Om L.L. skulle anses berättigad till uppsägningslön skall under alla förhållanden avräkning ske med annan inkomst som han erhållit under uppsägningstiden. Av praxis framgår visserligen att det inte är vanligt att avräkningsskyldighet anses föreligga när det gäller arbetstagare i företagsledande ställning. Men i förevarande fall bör följande beaktas. De inkomster som L.L. har haft härrör från en verksamhet som han har förberett när han alltjämnt var anställd av Glassbilen. Denna verksamhet har bedrivits under användande av Glassbilens namn, logotype och melodislinga. Man har därmed utnyttjat Glassbilens renomme utan att L.L. eller återförsäljarna haft någon rätt därtill. Bland annat marknadsförs denna glass av organisationen med användande av Glassbilens namn och renomme, t.ex. med en slogan "Glassbilen laddar om". De återförsäljare som numera arbetar i den nya organisationen har i strid med Glassbilens kreditinstruktioner - medan de alltjämt var återförsäljare för Glassbilen - av L.L. givits möjlighet att köpa glass på kredit. Återförsäljarna har härigenom erhållit ett startkapital inför den nya verksamheten. L.L. har genom sitt mot Glassbilen illojala och skadegörande handlande beretts en möjlighet till inkomster från den nya organisationen. L.L. har genom att i den nya verksamheten använda bl.a. de immateriella rättigheter som Glassbilen överlåtit till Hemglass brutit mot den lojalitetsplikt som en verkställande direktör måste anses ha även under uppsägningstiden. Med hänsyn till dessa omständigheter är det oskäligt att L.L. erhåller full uppsägningslön.

L.L.

De uppgifter om bakgrundsfakta som lämnats av bolaget vitsordas. Det är riktigt att det redan under hösten 1993 uppstod problem med återförsäljarnas krediter. Detta ledde bl.a. till att Glassbilens styrelse började sammanträda betydligt tätare än förut, ungefär varannan vecka, för att ta ställning till problemen. Styrelsens utgångspunkt var att under lågsäsong få alla återförsäljarna att överleva. Detta var en nödvändig förutsättning för Glassbilens hela verksamhet. Strävan var givetvis att detta skulle kunna ske utan att skulderna för den skull skenade iväg. Det bör betonas att alla de i Glassbilen-organisationen involverade parterna var medvetna att verksamheten skulle medföra förluster i början. Man beslutade därför inledningsvis att bilda en särskild fond som skulle användas för återförsäljarna som stöd i "kriget" mot Hemglass, exempelvis vid akuta lånebehov. Fonden bildades genom att man på ordinarie inköpspris från Glassbilen lade på en viss procentsats att betalas på varje faktura. Denna avgift slopades i augusti 1993 och fonderade medel återbetalades. I stället erbjöds återförsäljarna att vid problem låna pengar av Ingmans. L.L. reserverade sig mot denna ändring.

Det är vidare riktigt att man under februari 1994 införde vissa regler om limit och amortering. I april överenskom man att även de återförsäljare som hade förfallna skulder utöver limit skulle ha rätt att fortsätta köpa glass, men då skulle man som amortering på förfallen skuld erlägga ett tillägg om 10 % av värdet på den aktuella leveransen. Påslaget på 10 % gällde bara glass, inte de övriga varor som återförsäljarna köpte. Man trodde från styrelsens sida att detta skulle få effekt. Det visade sig emellertid redan efter ett par veckor - när den nya högsäsongen inleddes - att det blev svårt att följa upp det ekonomiska läget för återförsäljarna på ett adekvat sätt: ibland köpte de varor ett par tre gånger i veckan, ibland uppgav de att de hade skickat pengar, och ibland kunde det ta ett par dagar innan rapporter kom in från bankgirot. Det visade sig vid närmare kontroller att en del återförsäljare inte betalat. Detta ledde till att L.L. funderade över ett sätt att åstadkomma något bättre. Han bestämde då - efter samråd med chefen för kredithanteringen R.H. - att om föregående leverans hade betalats med 110 % så skulle man skicka en ny leverans. Detta system, som infördes den 6 maj, innebar i realiteten att det blev en omläggning ur kreditsynpunkt. Man avstod från förskottsbetalning och sköt delvis betalningen för en leverans framför sig. Detta kom bl.a. att få effekt på den sammanlagda skuldbördan. L.L. tog också initiativet att från den 24 maj öka amorteringstakten genom 120-procentsregeln. Han försökte på alla sätt hålla kontroll på utvecklingen.

Från början av april upprättades en daglig rapport över återförsäljarnas förfallna skulder och befintliga lån, hur såg det ut i förhållande till limit etc. Den listan låg till grund för hur de enskilda återförsäljarna skulle hanteras. En gång i veckan hölls ledningsmöte och detta var en av de stående frågorna på dagordningen. Bokslut över det ekonomiska utfallet gjordes varannan månad. När det gällde krediterna till återförsäljarna faxades det en gång i veckan en rapport till styrelseledamöterna som visade både den totala kreditvolymen och hur det såg ut för varje enskild återförsäljare. Från den 9 maj - dvs. när hela styrelsen informerades om förhandlingarna med Hemglass - skickades rapporterna inte ut till styrelseledamöterna. L.L. tog då i stället med sig rapporten till styrelsemötena, vilka då hölls med bara några dagars mellanrum. På styrelsesammanträdena fanns det dock som regel inte någon tid att behandla detta utan det som diskuterades var nästan uteslutande hur samgåendet med Hemglass skulle gå till. Han undanhöll inte styrelsen någon information. Någon kritik över hur han skötte kreditfrågan har inte framförts till honom förrän han blev avskedad.

Inte heller de tidigare beskrivna åtgärderna innebar att man fick ned skulderna. Dessa kunde öka även om man följde reglerna vid senare leveranser. Detta berodde på att kreditgränsen uttrycktes i förfallen och inte total skuld. Det bestrids att den skuldökning som är hänförlig till tidsperioden den 18 april - 15 juni uppgick till det av bolaget påstådda beloppet 2 300 000 kr. Efter mätperiodens slut har inkommit inbetalningar hänförliga till mätperioden om 398 000 kr. Dessa bör rimligen tillgodoräknas den period när han hade ansvaret. Samma dag som han avskedades bestämde sig Glassbilen för att frångå gällande betalningsrutiner som gick ut på att betala föregående leverans. I stället skulle förestående leverans betalas direkt samma dag. Denna förändring trädde i kraft från och med dagen efter avskedandet. Detta innebar att de leveranser som skedde L.L:s sista ansvarsvecka ju hade betalats om det förutvarande systemet bibehållits ytterligare en vecka. Saldot som hänför sig till hans ansvarsperiod blev därmed plötsligt 1 334 000 kr större än det eljest skulle ha blivit. Om man från det av bolaget angivna beloppet 2 300 000 kr drar dels 1 334 000 kr dels 398 000 kr så är saldot nere i 600 000 - 700 000 kr. Till detta skall läggas engångseffekten av den systemförändring som hade genomförts redan den 6 maj i syfte att nå en förbättring. Det bestämdes då som nämnts att det räckte att återförsäljarna betalade föregående leverans, vilket innebar att den nya leveransen inte behövde betalas i förskott. Detta gjordes medvetet i tron att det skulle leda till en förbättring. Inte någon har för övrigt sagt ett ord om att den systemförändringen skulle ha varit olämplig. Den ledde för de nu respektive aktuella återförsäljarna till en skuldökning med 973 000 kr. Det väsentliga i sammanhanget är dock att 1 334 000 kr av 2 300 000 kr hänför sig till den systemändring som gjordes dagen efter det att han avskedades. I och med detta är beloppet av en helt annan storleksordning än den av bolaget angivna.

Beträffande S.W:s och C-G.I:s förhandlingar med Hemglass kan sägas att det vid den här tiden började bli viss press på det hela, det var bråttom att få villkoren för samgåendet klara. Detta berodde naturligtvis på att det pågick ett "glasskrig". C-G.I. behövde också få det hela klart eftersom det förelåg vissa problem i Finland med dagligvaruhandeln. Ett samgående skulle peka i rätt riktning. Styrelsen diskuterade detta upprepade gånger i maj. Man hade stor förståelse för att det fanns motiv i den besvärande ekonomiska situationen för ett snabbt samgående, men det fanns också synpunkter som gick ut på att det var bättre att skjuta på processen till efter högsäsongen. Kanske skulle man då kunna uppnå bättre villkor med Hemglass. C-G.I. menade att ett sådant agerande från taktisk synpunkt var möjligt. Man efterlyste från styrelsens sida preciseringar och bättre villkor för återförsäljarna, vilka var oroliga för vad samgåendet med Hemglass skulle komma att innebära. Situationen var över huvud taget mycket orolig.

C-G.I. framförde synpunkter på att återförsäljarna skulle kallas till ett möte för att fatta beslut om aktieförsäljningen inom 10 dagar. Det var angeläget att kunna ge ut en pressrelease i Finland ungefär den 24 maj. Man sände ut kallelser till återförsäljarna och under tiden mellan den 12 och 17 maj fick L.L. en del telefonsamtal från oroade återförsäljare som kände sig överkörda. L.L. klargjorde redan då och under tiden därefter på allt sätt att det endast fanns ett vettigt beslut att fatta, nämligen att tillstyrka samgående. Den 18 maj ägde det rum ett nytt styrelsemöte, då C-G.I. meddelade att återförsäljarmötet på grund av oklarheter måste skjutas till den 1 juni. Man hade ett nytt styrelsemöte den 23 eller möjligen den 24 maj. C-G.I. meddelade att det förelåg stor risk för att det inte skulle bli något samgående med Hemglass. C-G.I. var tvungen att lämna mötet och åka till Finland. Man gick sedan den 25 maj ut med en pressrelease där man framställde samgåendet som ett faktum. Detta faxades ut till återförsäljarna med viss turbulens som följd.

I det nu beskrivna osäkra läget ansåg L.L. att det var förenligt med hans ställning som verkställande direktör att se till att det fanns ett handlingsprogram för den händelse att samgåendet inte blev av. I ett sådant läge skulle glassleveranserna från Ingman-koncernen antagligen upphöra och frågan var om man i ett sådant läge kunde hitta någon annan som skulle kunna tänkas leverera glass. Det är riktigt som bolaget påstått att han ringde två korta telefonsamtal till Karlshamn och Falköping för att höra efter om det fanns någon alternativ glassleverantör. Dessa samtal bör ha ägt rum någon gång runt 25 - 27 maj. Det var mycket korta samtal med det innehåll som redovisats tidigare. L.L. rapporterade detta till C-G.I. inför styrelsemötet 31 maj - 1 juni. C-G.I. tog beskedet ganska lugnt och sade ungefär att "han kunde väl stå ut med det för egen del men det var sannolikt att L.L. med detta hade bränt sina skepp hos Hemglass eftersom detta nått fram till Hemglass". Det är riktigt som bolaget påstått att C-G.I. nämnde att enda alternativet ur hans synvinkel var att någon plockade fram en check på ungefär 100 miljoner kr. Vid styrelsemötet den 31 maj rapporterade L.L. om de kontakter han hade tagit och det antecknades i protokollet att alternativ skulle undersökas. Det var inte fråga om någon felskrivning eller om ett beslut utan innebörd. Det bör noteras att styrelsen i detta läge - när man visste om kontakterna från L.L:s sida - på intet sätt ifrågasatte dennes lojalitet.

Den 1 juni ägde det rum ett återförsäljarmöte vid vilket L.L. med kraft underströk att det enda vettiga alternativet med hänsyn till återförsäljarnas ekonomiska läge var att anta budet. L.L. ansåg att det för att uppnå enighet inom återförsäljarleden var nödvändigt att utse en mandatgrupp som kunde sköta förhandlingarna.

Samma dag, den 1 juni, träffade bolagets styrelse ledningen för Hemglass. Man fick då det överraskande beslutet att affären skulle genomföras redan den 17 juni, dvs. efter cirka två veckor, och inte den 31 augusti som man hade talat om i sitt anbud till återförsäljarna.

Nytt styrelsemöte hölls den 2 juni. C-G.I. meddelade då att Hemglass ville ha beslut om att det skulle bli affär den 17 juni. Besked skulle lämnas samma dag och viss oro uppstod. Ett särskilt problem gällde de formella föreskrifterna i bolagsordningen för Glassfolket, vilka föreskrev minimitid för kallelse till stämma och viss bestämmelse om beslutsordning med kvalificerad majoritet. C-G.I. framförde också i det läget att om det var så att styrelsen inte rekommenderade återförsäljarna att gå med på försäljning på angivna villkor så kunde det komma ett konkurshot. Han ville ha skriftligt besked inom några timmar. Han krävde också att avtalen skulle vara klara den 6 juni kl. 14.00.

Mandatgruppen sammanträdde fredagen den 3 juni. L.L. fick besked om att gruppen ansåg sig förhindrad att träffa avtal om att sälja aktierna eftersom detta kunde göras endast av stämman. L.L. fick reda på att man hade utsett R.W. till ombud för återförsäljarna. På eftermiddagen den 3 juni träffade han för första gången R.W. på dennes kontor. L.L. och R.W. träffades därefter några gånger, varvid L.L. på R.W:s begäran lämnade vissa upplysningar om bolagets ekonomiska ställning.

L.L. kallade den 4 juni - i egenskap av prokurist - till möte med bolagsmännen i Glassfolket den 8 juni. Han såg det som mycket viktigt - inte minst för bolagets skull - att man kunde sammanträda på det viset att Ingman-koncernens anbud inte äventyrades. Det måste gå igenom. Den 7 juni hade styrelsen ett telefonmöte med anledning av att L.L. kände att han måste lämna besked till återförsäljarna om vilka som skulle få komma med till Hemglass. C-G.I. klargjorde att anbudet gällde och han ville att bolaget skulle säga upp gällande krediter med återförsäljarna och kräva omgående betalning av dem som inte skulle medfölja. C-G.I. ville ha svar från återförsäljarna senast den 8 juni kl. 21.00.

Det ägde rum ett möte i Glassfolket den 8 juni vilket ej var beslutsfört. Till detta möte var kallad R.W. för att biträda. Denne meddelade per telefax före kl. 21.00 att alla utom en hade accepterat anbudet. R.W. hade också vissa kontakter med C-G.I. dessförinnan, men C-G.I. var inte så pigg på att tala med honom. L.L. lämnade redogörelse till C-G.I. för återförsäljarmötet. C-G.I. efterlyste aktierna men L.L. kunde inte ge besked om när de skulle företes.

Senare kom en betalningsanmaning enligt konkurslagen avsänd av C-G.I.. L.L. vägrade att kvittera denna och kom efter visst samråd med R.W. fram till att eventuell delgivning fick ske via stämningsman. L.L. kontaktade övriga styrelsemedlemmar och berättade vad som hade förevarit vid samtalet med C-G.I.. Den 13 juni efterlyste C-G.I. bekräftelsen av konkursanmaningen och L.L. förklarade då att det hela fick skötas via stämningsman. L.L:s uppfattning i det läget var nämligen att C-G.I. inte uppträdde som styrelseledamot utan i egenskap av varuleverantör i förhållande till Glassbilen och att han i den egenskapen inte kunde ge L.L. några order.

C-G.I. begärde då att styrelsen skulle sammanträda den 15 juni, vilket skedde. Vid styrelsemötet avskedades L.L. med motiven att han i strid med gällande regler beviljat krediter med 800 000 kr och att han i övrigt varit illojal mot bolaget. Enligt L.L:s uppfattning var den verkliga anledningen till avskedandet att han vägrade ta emot den ovan nämnda betalningsanmaningen.

L.L. bestrider bolagets påstående om att han skulle ha förberett kommande verksamhet genom att låta återförsäljare köpa på sig glass utan att betala eller förberett verksamhet med de återförsäljare som inte skulle få komma med till Hemglass. Efter det att L.L. avskedades den 15 juni var han utan arbete. Han sökte jobb ute i landet på olika håll och förklarade att han var ledig. Ungefär i mitten av juli tog några återförsäljare som inte fått följa med till Hemglass kontakt med honom och meddelade att man avsåg att bilda ett bolag som hette Fröken Frusika. Därefter utförde L.L. i egenskap av konsult vissa uppdrag för Fröken Frusika från mitten av juli och under några månader framåt. Det är helt felaktigt att han skulle drivit någon form av verksamhet eller att han skulle göra det idag. Engagemanget avslutades för ett år sedan. Det är riktigt att han hjälpte dem med en del frågor om sortiment, marknadsföring och liknande. Det bör dock understrykas att hans lojalitetsplikt mot Glassbilen upphörde den 15 juni i samband med att han avskedades. Hans inställning i målet är att han på intet sätt brutit mot lojalitetsplikten mot bolaget eller att han grovt åsidosatt sina förpliktelser såsom verkställande direktör. Det bestrids slutligen att det skulle föreligga någon avräkningsskyldighet för eventuella intäkter från Fröken Frusika AB.

Bolaget

Bolaget kan inte godta L.L:s invändning om att ökningen av de osäkra fordringarna berodde på att Glassbilen lagt om betalningssystemet i samband med att han avskedades som verkställande direktör.

L.L. har vidare påstått att man i och med en omläggning i maj 1994 medgav de återförsäljare som hade överskridit sin limit att få öka sin skuld. Detta skulle ha inneburit att L.L. enligt hans egna uppgifter i samband med en omläggning av systemet skulle ha medgivit en ökning av krediten till de återförsäljare som hade betalningssvårigheter med nästan en miljon kr, eller 973 000 kr. En sådan utvidgning av krediten till återförsäljare som saknade möjlighet att betala sina skulder i ett läge när Glassbilen var på obestånd skulle ha varit uppseendeväckande. Av revisorn A.W.s utredning framgår emellertid att det inte går att se någon sådan effekt eller systemomläggning. Förklaringen till skuldökningen är helt enkelt att L.L. över huvud taget inte har tillämpat något system alls. L.L:s förklaring är en efterhandskonstruktion för att försöka förklara hur skulderna kunde öka med mer än 2 miljoner kr trots att de borde ha minskat.

Domskäl

L.L. anställdes år 1993 som verkställande direktör i bolaget. Enligt det för honom gällande anställningsavtalet var uppsägningstiden vid uppsägning från bolagets sida 18 månader.

Den 15 juni 1994 beslöt bolagets styrelse att avskeda L.L. med omedelbar verkan. Bolagets åtgärd innebar att L.L. skildes från anställningen utan att han erhöll uppsägningslön enligt anställningsavtalet.

Tvisten i målet rör två huvudfrågor. Den ena frågan är om L.L. är berättigad till skadestånd motsvarande hans lön m.m. under den avtalade uppsägningstiden eller om bolaget hade rätt att häva anställningsavtalet. Den andra frågan är om L.L. genom sitt handlande som verkställande direktör har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot bolaget.

Den rättsliga bakgrunden

L.L. hade i sin anställning som verkställande direktör ostridigt en sådan företagsledande ställning som innebär att anställningen inte omfattas av anställningsskyddslagen. Frågan om bolagets rätt att häva hans anställning utan iakttagande av uppsägningstid - med andra ord att avskeda honom - är därför att bedöma med tillämpning av allmänna principer om parts rätt att vid kontraktsbrott häva ett avtal som gäller tills vidare. Dessa principer innebär att ett anställningsavtal får hävas av arbetsgivaren vid ett väsentligt avtalsbrott från den anställdes sida, dvs. med anställningsskyddslagens terminologi då den anställde har grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren. Det är givet att bedömningen av vad som utgör avskedandegrund i ett fall som det aktuella måste göras med särskilt beaktande av de speciella åligganden som följer med en anställning som företagsledare. En verkställande direktör i ett aktiebolag har en förtroendeställning med vilken följer ett långtgående krav på lojalitet gentemot företaget.

I ett aktiebolag är det styrelsen som ansvarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Verkställande direktören skall handha den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Därutöver kan den verkställande direktören utan styrelsens bemyndigande vidta vissa brådskande åtgärder (se 8 kap. 6 § aktiebolagslagen). Den nu angivna ansvarsfördelningen leder till att frågan om verkställande direktörens handlande eller underlåtenhet utgör ett åsidosättande av hans åligganden i första hand blir att bedöma mot bakgrund av de riktlinjer och anvisningar som styrelsen kan ha givit honom.

En verkställande direktör i ett aktiebolag kan bli skadeståndsskyldig gentemot bolaget enligt 15 kap. 1 § aktiebolagslagen. En förutsättning för skadeståndsansvar är att han vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet har skadat bolaget. Verkställande direktören står i ett direkt sysslomannaförhållande till bolaget. Han är följaktligen skyldig att vid fullgörandet av sitt uppdrag iaktta den omsorg som krävs av en syssloman i allmänhet.

Aktiebolagslagens särskilda skadeståndsregel gäller inom sitt tillämpningsområde i stället för de allmänna reglerna i skadeståndslagen. Detta följer av att aktiebolagslagens regel utgör speciallag i förhållande till reglerna i skadeståndslagen (jfr Kedner- Roos, Aktiebolagslagen, 1996, s. 271). En följd av detta är att regeln i 4 kap. 1 § skadeståndslagen om arbetstagares skadeståndsansvar inte är tillämplig i fråga om en verkställande direktör som vid fullgörande av sitt uppdrag åsamkar bolaget en skada. Arbetsdomstolen kan alltså inte dela L.L:s uppfattning att han kan bli skadeståndsskyldig endast om det föreligger sådana synnerliga skäl som anges i skadeståndslagens regel. En annan sak är att ett eventuellt skadestånd enligt aktiebolagslagen kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt (se 15 kap. 4 §).

Närmare om tvistefrågorna

Bolaget har i avskedandefrågan gjort gällande följande. L.L. har grovt åsidosatt sina åligganden gentemot bolaget. Han har i strid med styrelsens beslut och instruktioner under perioden den 18 april - den 15 juni 1994 låtit vissa återförsäljare köpa varor på kredit och direkt uppmanat dem därtill i en sådan omfattning att deras skulder ökat med 2,3 miljoner kr. Vidare har han handlat illojalt mot bolaget dels genom att i strid med styrelsens instruktioner i ett känsligt förhandlingsläge kontakta andra glassleverantörer, dels genom att försöka förhindra eller förhala ett samgående med Hemglass samt dels genom att förbereda en konkurrerande verksamhet.

Som grund för sitt yrkande om skadestånd för egen del har bolaget åberopat vad som angetts i det föregående om att L.L. till skada för bolaget har beviljat varuleveranser till vissa återförsäljare. Bolaget har i denna del gjort gällande att L.L. genom att medvetet bevilja varuleveranserna i strid med de av styrelsen fastställda villkoren, eller i varje fall genom att underlåta att kontrollera att villkoren följdes, uppsåtligen eller av oaktsamhet har vållat bolaget en skada som uppgår minst till det yrkade beloppet.

L.L. har bestritt att han agerat i strid med styrelsens instruktioner eller på annat sätt handlat illojalt mot bolaget.

Arbetsdomstolen skall i det följande i skilda avsnitt behandla de nu angivna frågorna. Domstolen skall därvid först gå in på den fråga i målet som är gemensam för bolagets bestridande av L.L:s talan och för bolagets yrkande om skadestånd, nämligen frågan om L.L:s ansvar för varuleveranser till vissa av bolagets återförsäljare.

Har L.L. i strid med styrelsens riktlinjer beviljat varuleveranser till återförsäljarna till skada för bolaget?

Av utredningen i målet framgår följande rörande varuleveranserna till återförsäljarna och styrelsens beslut om villkoren för dessa. Vissa återförsäljare hade under hösten 1993 fått svårigheter att betala för de varor som levererades från bolaget. Från slutet av år 1993 medgav bolaget en kredit till återförsäljarna. Varje återförsäljare fick kredit till en viss limit. Om denna överskreds skulle leveranser fortgå endast efter särskilda förhandlingar med bolaget. Trots de beslutade villkoren fortsatte återförsäljarnas skulder att öka. I februari 1994 beslöt styrelsen därför att de återförsäljare som hade överskridit sin kreditgräns skulle få en ny leverans endast om de betalade denna i förskott jämte ett tillägg på betalningen med 10 procent. Tillägget skulle avse bl.a. amortering på leverantörens skuld till bolaget. Det nu beskrivna systemet synes ha meddelats till återförsäljarna först genom ett telefaxmeddelande den 18 april 1994, dvs. vid ingången av den period som avses med bolagets talan i denna del av målet.

L.L. har anfört att det i praktiken visade sig svårt att följa kreditutvecklingen med det nu beskrivna systemet och att han därför den 6 maj i samråd med bolagets ekonomichef Y1.Y1. beslöt om en förändring i systemet. Förändringen innebar att en återförsäljare som överskridit sin kreditgräns skulle få en ny leverans om han hade betalat föregående leverans med ett tillägg om 10 procent, som senare skulle höjas till 20 procent. Enligt L.L. innebar detta att man inte längre krävde förskottsbetalning av återförsäljaren. Vad L.L. anfört om detta vinner stöd av ett i målet företett odaterat telefaxmeddelande från bolaget till återförsäljarna, vilket ostridigt sändes ut något gång under de två första veckorna i maj 1994. Formuleringarna i meddelandet är inte klargörande, men de kan tolkas i enlighet med vad L.L. har anfört.

Bolaget har för sin del konstaterat att någon sådan omläggning av systemet i maj som L.L. beskrivit inte har beslutats av styrelsen samt att saken praktiskt tycks ha hanterats så att varuleveranser verkställdes till återförsäljarna utan att man över huvud taget följde något system.

Utredningen i målet om de varuleveranser som skedde och kreditutvecklingen under den i målet aktuella perioden består främst av skriftlig utredning som har gjorts av revisorn A.W., vilken också har hörts inför arbetsdomstolen. Utredningen består av sammanställningar för åtta av bolagets återförsäljare av dels de leveranser som skedde till dem under den i målet aktuella perioden, dels de betalningar till bolaget som skedde under samma period. Sammanställningarna, vilkas innehåll inte har ifrågasatts av L.L., utvisar i huvudsak följande. För var och en av de aktuella återförsäljarna gäller att det under perioden har betalats ett lägre belopp än som har fakturerats. Beträffande några återförsäljare rör det sig om betydande skillnader mellan vad som levererats och vad som har betalats. För t.ex. återförsäljaren K-J Ekner gäller att han har mottagit varuleveranser till ett värde av 1.665.036 kr, men har betalat endast 1.091.747 kr. På motsvarande sätt gäller för återförsäljaren R.R. AB att detta bolag har mottagit varuleveranser för 1.697.475 kr, men har betalat endast 1.333.974 kr.

A.W:s utredning innehåller vidare för varje månad uppgift om datum för varje enskild varuleverans till återförsäljaren och om leveransens värde. I utredningen anges också varje enskild betalning från återförsäljaren till bolaget och när den skedde. Av uppgifterna kan man dra slutsatsen att de belopp som fakturerats överensstämmer i endast ringa utsträckning med vad som har erlagts som betalning. Uppenbarligen har leveranserna inte betalats i förskott med procenttillägg enligt meddelandet till återförsäljarna den 18 april. Inte heller kan man urskilja att leverans har ägt rum i enlighet med vad L.L. har anfört, dvs. sedan den föregående leveransen betalats med procenttillägg. Genom sammanställningen kan man, som A.W. också har konstaterat vid förhöret inför domstolen, inte urskilja något särskilt system eller mönster som utvisar att bolaget faktiskt har upprätthållit särskilda villkor för leveranserna.

Av det anförda framgår sammanfattningsvis att det under den i målet aktuella perioden har förekommit varuleveranser som inte varit förenliga med de riktlinjer som styrelsen tidigare hade beslutat om. Detta kan synas anmärkningsvärt och som verkställande direktör hade L.L. otvivelaktigt det yttersta ansvaret för dessa varuleveranser. Emellertid finns det ytterligare omständigheter som måste beaktas vid en rättslig bedömning av det inträffade. Härvid är det främst av intresse vilken delaktighet som styrelsen själv hade i den utveckling som har beskrivits. I den frågan har framkommit följande.

Bolaget har i målet självt gjort gällande att skuldökningen bland återförsäljarna var bolagets största problem under våren 1994 och att styrelsen noggrant följde utvecklingen. Frågan behandlades under en särskild punkt på varje styrelsemöte.

L.L. har uppgett följande. Under våren fick styrelsen av honom fortlöpande och med korta intervaller rapporter om det ekonomiska läget. Rapporterna inkluderade uppgifter om bolagets aktuella fordran gentemot de enskilda återförsäljarna. Rapporter skickades på detta sätt i varje fall fram till den 9 maj, då frågan om samgående med Hemglass första gången togs upp vid ett styrelsemöte. Därefter kan det tänkas att han inte skickade ut några rapporter, men han hade med sig handlingarna till de tätt förekommande styrelsemöten som sedan förekom. Vid dessa styrelsemöten försökte han redogöra för återförsäljarnas aktuella skuldläge, men styrelsen hade inte tid att gå igenom det ekonomiska läget med hänsyn till att man hade fullt upp med att diskutera förhandlingarna om ett eventuellt samgående med Hemglass.

Vad L.L. har anfört i denna del har inte bestritts av bolaget. Arbetsdomstolen anser därför att man vid bedömningen måste utgå från att styrelsen i varje fall i huvudsak har varit medveten om att bolagets fordringar på vissa återförsäljare ökade under våren. Som bolaget självt har uppgett var detta det dominerande problemet under våren 1994. Det kan för övrigt konstateras att en sådan ökning av de osäkra fordringarna inte hade kunnat förekomma om bolaget hade tillämpat de direktiv som bestämdes i februari och som innebar att leveranserna skulle betalas i förskott. Att fordringarna faktiskt ökade kunde alltså uppenbarligen inte bero på annat än att de beslutade riktlinjerna inte följdes i praktiken.

När man bedömer frågan om styrelsens roll i händelseförloppet finns det anledning att beakta att styrelsen bestod av representanter dels för Ingmans - vars fordran på bolaget var direkt beroende av utvecklingen hos återförsäljarna - och dels för Glassfolket, dvs. återförsäljarna. Det var alltså i detta fall inte fråga om externa styrelseledamöter, vilkas information om verksamheten uteslutande bestod i det material som framkom i styrelsearbetet. Styrelsen bestod i stället av personer som var väl initierade i bolagets verksamhet och som själva var de närmaste intressenterna i denna.

Med hänsyn till de nu anförda omständigheterna har arbetsdomstolen fått intrycket att styrelsen inte i praktiken fäste så stor vikt vid de tidigare beslutade villkoren för leveranser som bolaget har gjort gällande i målet. I alla händelser vidtog styrelsen inga åtgärder trots att bolagets fordringar på återförsäljarna ökade under våren 1994.

Bolaget har också påstått att L.L. i avsikt att skada bolaget skulle ha låtit uppmana vissa återförsäljare att köpa glass på kredit. L.L. har bestritt påståendet. Utredningen i denna fråga består av uppgifter som inför arbetsdomstolen har lämnats av återförsäljarna K.K. och M.B. K.K. har berättat att hon vid telefonsamtal med annan återförsäljare tillfrågades om hon betalade för glassleveranserna. K.K. svarade då att "man väl måste betala för de varor man köpte". M.B. har berättat att hon vid ett tillfälle blev uppringd av Y2.Y2. på Glassbilen som frågade varför hon ej köpt mera glass än hon gjort. Enligt arbetsdomstolens mening kan det emellertid genom dessa uppgifter inte anses styrkt att L.L. i syfte att skada bolaget har uppmanat eller låtit uppmana återförsäljare att köpa glass på kredit.

Arbetsdomstolen bedömer sammanfattningsvis det anförda på följande sätt. Det har i målet inte framkommit något som visar att ökningen av bolagets osäkra fordringar har tillkommit genom en sådan handling eller underlåtenhet från L.L:s sida som kan anses innefatta ett grovt åsidosättande av hans åligganden mot bolaget. Det betyder att bolaget inte med framgång kan åberopa dessa förhållanden till bestridande av L.L:s yrkande om uppsägningslön enligt anställningsavtalet. Det ligger enligt arbetsdomstolens mening betydligt närmare till hands att bedöma hans handhavande av de aktuella frågorna som oaktsamt och därmed skadeståndsgrundande enligt aktiebolagslagen. För att en sådan oaktsamhet skall föranleda skadeståndsansvar måste emellertid förutsättas att styrelsen inte hade del i ansvaret för den utveckling som skedde. På grund av vad som anförts i det föregående finner arbetsdomstolen att styrelsen måste antas ha varit medveten om utvecklingen på ett sådant sätt att L.L. inte bör åläggas att utge skadestånd till bolaget.

Har L.L. agerat illojalt mot bolaget genom att kontakta vissa andra glasstillverkare?

Bolaget har i denna del av målet gjort gällande följande. L.L. har grovt åsidosatt sina åligganden mot bolaget genom att i ett känsligt förhandlingsläge ta kontakt med ett antal glasstillverkare i Norden och efterhöra möjligheterna till samarbete. Dessa kontakter ägde rum kort efter det att den preliminära överenskommelsen träffats mellan bolaget och Hemglass. L.L. har därigenom enligt bolaget försökt att förhindra eller förhala ett samgående med Hemglass samt bakom styrelsens rygg förberett med Hemglass konkurrerande verksamhet. Dessa åtgärder har medfört skada för bolaget. Enligt bolaget har kontakterna skett trots att styrelseordföranden S.W. redan den 11 maj upplyst L.L. om att han inte fick ta några kontakter i syfte att undersöka möjigheterna till ett alternativ till samgåendet med Hemglass.

L.L. har vitsordat att han genom telefonsamtal omkring den 25 maj haft kontakt med två andra glasstillverkare, nämligen Winner i Karlshamn och Klingglass i Falköping. Han har bestritt att han kontaktat andra glasstillverkare under tiden före avskedandet den 15 juni och har bestritt även att han skulle ha förberett konkurrerande verksamhet.

Inför arbetsdomstolen har L.L. i denna fråga uppgett följande. När frågan om samgående hade aktualiserats var det enligt hans mening nödvändigt att undersöka alternativa lösningar på bolagets problem. För det första var det inte säkert att man skulle kunna uppnå den erforderliga kvalificerade majoriteten bland Glassfolkets bolagsmän, dvs. återförsäljarna, för ett samgående med Hemglass. För det andra kunde det tänkas att förhandlingarna med Hemglass inte skulle leda fram till någon uppgörelse. Det är inte riktigt att han vid ett samtal med styrelseordföranden S.W. hade förbjudits att ta kontakter för att undersöka alternativa lösningar. När L.L. hade haft kontakt med Winner och Klingglass talade han med C-G.I. om den saken i samband med styrelsemötet det 31 maj. Det var troligen han själv som förde saken på tal. C-G.I:s reaktion blev ungefär att L.L. hade handlat dumt, men han fick ingen reprimand och det var inte tal om illojalitet eller liknande. Frågan om alternativa lösningar diskuterades vidare vid själva styrelsemötet, varvid L.L. pläderade för att han skulle få undersöka alternativ. Han minns inte diskussionen, men den resulterade i en formulering i protokollet om att alternativa lösningar fick prövas.

Som framgår av det anförda är det ostridigt i målet att L.L. tog kontakt med två utomstående glasstillverkare, Winner och Klingglass. Glassbilens dåvarande marknadsföringschef och senare verkställande direktör G.W. har inför arbetsdomstolen berättat att L.L. tog kontakt också med vissa andra glasstillverkare. Av förhöret med G.W. har dock inte framgått när dessa kontakter skulle ha förekommit och vad de närmare innebar. Vidare framgår av uppgifter som i målet har lämnats av verkställande direktören för SIA-glass P.S. att L.L. hade kontakt med honom. Det har dock inte styrkts i målet att dessa kontakter ägde rum före tidpunkten för avskedandet av L.L.. Arbetsdomstolen finner det mot L.L:s förnekande inte visat i målet att han under den tid som är aktuell i målet tog andra kontakter än dem han har medgett.

När L.L. tog de båda kontakterna hade såvitt framgår av utredningen frågan om alternativa lösningar inte diskuterats i styrelsen. Av uppgifter som i målet har lämnats av Y.Y. och M.L. framgår emellertid att L.L. vid ett samtal med S.W. omkring den 11 maj blev förbjuden att undersöka alternativa lösningar. Det råder enligt arbetsdomstolens mening inget tvivel om att styrelsen betraktade frågan om samgående med Hemglass som en angelägenhet för styrelsen själv och att L.L. insåg detta. Det måste alltså ha stått klart för L.L. att han inte hade något uppdrag från styrelsen att vidta åtgärder i den frågan. I detta sammanhang bör framhållas att det förhållandet att bolaget ägdes av två ägargrupperingar med vardera 50 procent av aktierna inte är en omständighet som är av betydelse för bedömningen av L.L:s agerande. I sin egenskap av verkställande direktör ålåg det L.L. att handla i enlighet med de riktlinjer som hade beslutats av styrelsen. Det bör tilläggas att det av utredningen i målet framgår att formuleringen i protokollet från styrelsesammanträdet den 31 maj om att alternativa lösningar fick prövas inte rättvist speglar den diskussion som faktiskt förekom vid sammanträdet. L.L:s kontakter med Winner och Klingglass kan därför inte heller anses ha blivit godkända i efterhand av styrelsen.

Arbetsdomstolen drar den slutsatsen av det anförda att L.L. gick utanför sitt uppdrag som verkställande direktör i bolaget när han tog de båda kontakterna. Det finns visserligen ingenting som tyder på att han - som bolaget har gjort gällande i målet - handlade på detta sätt i syfte att förhindra eller förhala ett samgående med Hemglass eller för att förbereda en kommande konkurrerande verksamhet. I målet har nämligen inte framkommit annat än att L.L:s syfte med de båda kontakterna var att finna ett alternativ för den händelse att samgåendet med Hemglass inte skulle komma att genomföras. Att finna ett sådant alternativ förefaller emellertid ha varit ett intresse endast för den ena ägargrupperingen i bolaget, nämligen återförsäljarna. För bolaget som helhet innefattade L.L:s handlande ett risktagande. Han har i varje fall bort räkna med möjligheten att hans kontakter skulle komma till Hemglass kännedom och därigenom störa de pågående förhandlingarna om samgående. Detta var också vad som senare tycks ha inträffat.

På grund av det anförda anser arbetsdomstolen att L.L. handlade klart felaktigt genom att i den uppkomna situationen ta kontakt med de båda utomstående glasstillverkarna. Det syfte han hade med sitt handlande kan emellertid enligt arbetsdomstolens mening inte föranleda bedömningen att han handlade illojalt mot bolaget på ett sådant sätt att han har grovt åsidosatt sina åligganden mot bolaget. Det ligger betydligt närmare till hands att beskriva hans åtgärder som utslag av allvarlig omdömeslöshet. Mycket tyder på att bolagets styrelse såg saken på detta sätt när den fick kännedom om saken. Av L.L:s och C-G.I:s uppgifter inför arbetsdomstolen framgår att den senare reagerade med en vass kommentar strax före styrelsesammanträdet den 31 maj. Vid själva styrelsesammanträdet, i vilket de båda deltog, diskuterades de aktuella frågorna men ostridigt utan att man ifrågasatte L.L:s lojalitet. Om man hade gjort det, skulle styrelsen rimligen omedelbart ha skilt honom från uppdraget som verkställande direktör. Att L.L. senare avskedades av styrelsen synes i stället ha utlösts av andra orsaker. Till detta återkommer arbetsdomstolen i det följande.

Har L.L. senare agerat illojalt mot bolaget genom att söka motarbeta ett samgående med Hemglass?

I denna del har bolaget gjort gällande följande. Det ålåg L.L. att lojalt verka för ett samgående med Hemglass i enlighet med styrelsens beslut den 2 juni. Trots detta verkade han på olika sätt för att återförsäljarna inte skulle godkänna samgåendet. Detta visade sig främst genom att han vid ett möte med delägarna i Glassfolket den 8 juni agerade tillsammans med den av delägarna, dvs. återförsäljarna, anlitade advokaten R.W. för att förhindra eller i varje fall förhala samgåendet.

L.L. har bestritt att han skulle ha försökt motarbeta samgåendet med Hemglass.

Han har berättat att han tvärtom rekommenderade återförsäljarna att anta anbudet. Vid mötet den 8 juni redogjorde han för villkoren enligt det anbud om samgående som förelåg. Han gav återförsäljarna rådet att hålla ihop och överlät därefter till R.W. att leda mötet.

Beträffande vad som förekom vid mötet den 8 juni har uppgifter inför arbetsdomstolen lämnats av återförsäljarna Y.Y., M.L., Bo Melander och M.B.. De har berättat i huvudsak samstämmigt enligt följande. En stor del av mötet ägnades åt att R.W. utförligt beskrev hur man med olika rättsliga och andra sätt skulle kunna förhala eller förhindra ett samgående. L.L. hjälpte någon gång till att förklara vad R.W. menade och man fick ett intryck av att de var samspelta. L.L. sade dock efter en inledande presentation av anbudet inte mycket för egen del.

Även R.W. har hörts om vad som förekom vid mötet den 8 juni. Han har uppgett att L.L:s uppfattning var att anbudet skulle accepteras. R.W. har vidare sagt att han inte kan minnas om L.L. vid mötet gav uttryck åt någon mening i den saken.

Enligt arbetsdomstolens mening är det tydligt att de i målet hörda återförsäljarna fick ett allmänt intryck av att L.L. i varje fall vid mötet den 8 juni inte var direkt positiv till ett samgående med Hemglass. Av utredningen framgår visserligen att han vid ett tidigare möte med återförsäljarna den 1 juni hade klart rekommenderat ett samgående, men vid mötet den 8 juni gjorde han såvitt framkommit inte något sådant ställningstagande. Det är inte visat i målet att han som bolaget har gjort gällande aktivt motverkade samgåendet genom att uppmana återförsäljarna att förhala eller förhindra detta. Det förefaller visserligen ganska klart att L.L. vid mötet inte aktivt argumenterade för ett samgående med Hemglass och inte gav uttryck för någon egen åsikt i frågan. Enligt domstolens mening kan det emellertid inte anses att L.L. därigenom handlade felaktigt.

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att bolaget inte har styrkt sitt påstående i denna del av målet att L.L. har agerat illojalt mot bolaget.

Sammanfattande bedömning i avskedandefrågan

Arbetsdomstolen har i det föregående kommit fram till att den ökning av bolagets fordringar på återförsäljarna som ägde rum under den av bolaget angivna perioden inte har tillkommit genom en handling eller underlåtenhet från L.L:s sida som kan anses innefatta ett grovt åsidosättande av hans åligganden mot bolaget. Vidare har arbetsdomstolen funnit att L.L. handlade klart felaktigt genom att kontakta två utomstående glasstillverkare men att detta handlande inte förestavades av en sådan illojalitet att han kan anses ha grovt åsidosatt sina åligganden mot bolaget. Domstolen har slutligen inte funnit styrkt i målet att L.L. senare försökte motarbeta det samgående med Hemglass som styrelsen hade beslutat om.

Arbetsdomstolen vill tillägga att utredningen i målet ger ett visst stöd för L.L:s

påstående att det som kom att utlösa avskedandet av honom inte var de omständigheter som bolaget har anfört i målet, utan i stället bl.a. en händelse där L.L. vägrade att ta emot en betalningsanmaning enligt konkurslagen. Hur det än förhåller sig med detta är det tydligt att hans förhållande till styrelsen - i synnerhet till C-G.I. - snabbt försämrades från slutet av maj. Självfallet hade styrelsen rätt att skilja honom från befattningen som verkställande direktör i ett läge då man inte längre hade förtroende för honom. Vad arbetsdomstolen har anfört i det föregående innebär emellertid sammanfattningsvis att det inte har visats i målet att L.L. åsidosatte sina åligganden på ett sådant sätt att han har förverkat sin rätt till uppsägningslön enligt anställningsavtalet.

Skall det vid bestämmande av skadeståndet till L.L. göras avräkning för inkomster som han har uppburit under uppsägningstiden?

I målet är ostridigt att L.L. enligt sitt anställningsavtal var berättigad till 18 månaders uppsägningstid. Bolaget har inte gjort gällande i målet att anställningsavtalet hade den innebörden att det från uppsägningslönen skall göras avräkning för inkomster som L.L. har uppburit under den tid som motsvarar uppsägningstiden (jfr arbetsdomstolens dom 1988 nr 20).

Bolaget har emellertid gjort gällande att det med hänsyn till de särskilda omständigheterna i detta fall skulle vara oskäligt att L.L. erhåller skadestånd motsvarande full uppsägningslön. Bolaget har därvid anfört följande. De inkomster som L.L. haft har kommit från verksamhet som han förberett när han alltjämnt var verkställande direktör i bolaget och som möjliggjorts genom ett oriktigt utnyttjande av bolagets olika immateriella rättigheter. Vidare har L.L. genom att låta återförsäljarna i strid med givna kreditinstruktioner köpa på sig glass utan att betala för den skapat ett startkapital för de återförsäljare som sedermera övergått till den med Hemglass konkurrerande verksamheten i Fröken Frusika AB. Därigenom har han själv beretts möjlighet till inkomster från den nya organisationen. Det vore med hänsyn till dessa omständigheter oskäligt om L.L. skulle erhålla full uppsägningslön.

Som framgår av vad som har anförts i det föregående har arbetsdomstolen inte funnit styrkt att L.L. under sin anställning har förberett en senare konkurrerande verksamhet. Domstolen har vidare inte funnit att L.L. medvetet har låtit återförsäljarna köpa glass i strid med styrelsens kreditinstruktioner. Mot den bakgrunden kan domstolen inte finna att det av de skäl som bolaget anfört skulle vara oskäligt att L.L. erhåller ett skadestånd motsvarande full uppsägningslön.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Vad som har anförts i det föregående innebär att tingsrättens domslut skall fastställas.

Vid denna utgång skall bolaget utge ersättning för L.L:s rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Det av L.L. yrkade beloppet får anses skäligt.