AD 1997 nr 52

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet; Gruvornas Arbetsgivareförbund; Boliden Mineral Aktiebolag

Nr 52

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Gruvornas Arbetsgivareförbund och Boliden Mineral Aktiebolag i Boliden.

BAKGRUNDEN

Boliden Mineral Aktiebolag (bolaget) bedriver verksamhet vid bl.a. Aitikgruvan i Gällivare. Bolaget är medlem i Gruvornas Arbetsgivareförbund och till följd härav bundet av kollektivavtal i förhållande till Svenska Metallindustriarbetareförbundet (förbundet).

Bolagets verksamhet är indelad i en gruvavdelning, en anrikningsavdelning samt en personal- och ekonomidel. Gruvavdelningen är i sin tur uppdelad i en underhållsdel och en driftsdel. Vid underhållsdelen arbetar elektriker, svetsare, mekaniker och fordonsreparatörer. Vid driftsdelen arbetar truckförare, grävmaskinförare, bandtraktorförare, väghyvelförare, borrare, vattenundanhållare, sprängare, instruktörer m.fl. Anrikningsavdelningen är indelad i två sektioner, underhållssektionen och driftssektionen. Inom underhållssektionen arbetar elektriker och mekaniker m. fl. Driftssektionen består av krossen, laboratoriet, en byggenhet och ett verktygsförråd.

T.Z., som är medlem i Svenska Metallindustriarbetareförbundet, har sedan år 1974 varit anställd som mekaniker vid underhållssektionen i anrikningsverket.

I oktober 1988 ådrog sig T.Z. en arbetsskada med diagnosen "tendinit vänster axel".

T.Z:s arbetsskada medförde att han år 1991 blev omplacerad till en särskild avdelning inom anrikningsverket, benämnd "komponentrep". Avdelningen är en särskilt inrättad arbetsplats för anställda med arbetshandikapp och nedsatt arbetsförmåga. Därefter anlitade bolaget Arbetsmarknadsinstitutet, AMI, för att utreda T.Z:s arbetsförmåga samt vilka arbetsuppgifter som kunde vara lämpliga för honom.

Under hösten 1991 opererades T.Z. för sin arbetsskada. I början av år 1992 placerades T.Z. ånyo på "komponentrep".

Efter en omorganisation inom bolaget uppstod övertalighet, vilket bl.a innebar att de arbetsuppgifter som T.Z. utförde inom "komponentrep" kom att upphöra. Bolaget bedömde att T.Z. efter utbildning kunde vara lämplig som truckförare. Den 16 december 1992 omplacerades T.Z. till truckförare. Efter några dagars arbete som truckförare blev T.Z. sjukskriven och var sedan helt sjukskriven under våren 1993.

I april 1993 upprättade bolaget en rehabiliteringsplan som innebar att bolaget skulle bekosta en småföretagarutbildning för T.Z. vid AMU. Under hösten 1993 avbröt bolaget emellertid utbildningen, eftersom AMU bedömde att T.Z. inte skulle komma att genomföra utbildningen eftersom han var sjukskriven under långa perioder.

Från november 1993 till början av januari 1995 uppbar T.Z. arbetslöshetsersättning under fortsatt anställning hos bolaget.

I januari 1995 anvisades T.Z. att återuppta den tidigare påbörjade truckförarutbildningen med anpassad studietakt. Det ordnades så att T.Z. gavs möjlighet att avbryta utbildningspasset och övergå till andra arbetsuppgifter, om han fick svårigheter och ansåg sig behöva ett avbrott. Han deltog i utbildningen under några dagar i slutet av januari samt under en kort period i början av februari 1995. Därefter avbröt han utbildningen och blev sjukskriven.

Den 7 februari 1995 sökte T.Z. en tjänst som mekaniker som utannonserats inom bolaget. I samband härmed föreslog bolaget att T.Z:s arbetsförmåga skulle utredas av SAFAC vilket denne accepterade. Utredningen avslutades den 21 maj 1995. Efter utredningen beviljades T.Z. tjänstledighet för arbete hos annan arbetsgivare fram till den 15 september 1995 och erhöll därefter semester t.o.m. den 29 oktober 1995.

Den 2 november 1995 anvisades T.Z. att påbörja den tidigare beslutade truckförarutbildningen. När T.Z. förklarade att han inte klarade av att köra truck, blev han avstängd från arbetet utan lön. Bolaget ansåg att han arbetsvägrade.

UPPSÄGNINGEN

Den 8 december 1995 sades T.Z. upp från sin anställning. Som skäl för uppsägningen angav bolaget att det förelegat saklig grund härför med hänsyn till att T.Z. med avseende på sitt arbetshandikapp endast kunnat utföra ett begränsat antal arbetsuppgifter inom bolaget och att arbetsgivaren vidtagit ett flertal arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som inte lett till något resultat, eftersom T.Z. inte medverkat aktivt till åtgärderna. Vid uppsägningstillfället fanns det enligt bolaget inte några andra arbetsuppgifter som T.Z. kunnat omplaceras till.

TVISTEN

Tvist har uppkommit om uppsägningen och avstängningen. Tvisten har inte kunnat lösas vid förhandlingar mellan parterna.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet har yrkat att arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara bolagets uppsägning av T.Z.,

2. förplikta bolaget att utge allmänt skadestånd till T.Z. med 80 000 kr för uppsägningen av honom jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker,

3. förplikta bolaget att utge allmänt skadestånd till T.Z. med 20 000 kr för kollektivavtalsbrott jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker, samt

4. förplikta bolaget att till T.Z. utge ekonomiskt skadestånd med 12 929 kr avseende lön för november 1995 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 december 1995 och med 2 975 kr avseende lön för december 1995 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 januari 1996 allt till dess betalning sker.

Bolaget delgavs stämning den 22 april 1996.

Svarandeparterna har bestritt samtliga yrkanden men har såvitt avser det ekonomiska skadeståndet vitsordat de yrkade beloppen som skäliga i och för sig.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

UTVECKLING AV TALAN

Förbundet

Bakgrunden till tvisten

T.Z. är i dag 44 år och anställdes år 1974 som mekaniker hos bolaget. Arbetet som mekaniker är vanligtvis ett tungt arbete. I oktober 1988 ådrog sig T.Z. en skada i vänster axel i samband med att han tappade en tung plåt. Skadan orsakade honom fleråriga besvär. Skadan klassades senare som en arbetsskada. Under år 1991 opererades den skadade axeln vilket ledde till en viss förbättring men T.Z. kommer inte att bli helt återställd från sin skada. T.Z. har även sedan flera år tillbaka haft problem med den högra axeln samt nacken. Besvären från nacken beror på en kotförskjutning.

Under år 1992 var T.Z. placerad på "komponentrep", en avdelning inom bolaget där man reparerar verktyg och maskiner. Tanken var att T.Z. genom placeringen skulle erhålla ett lättare arbete än det traditionella mekanikerarbetet. I slutet av år 1992 beslutades det emellertid att T.Z. skulle omplaceras till truckförare. Omplaceringen föranleddes av en omorganisation inom bolaget som fick till följd att de arbetsuppgifter som T.Z. utfört på "komponentrep" kom att försvinna. Det var således inte fråga om att T.Z. skulle arbetsträna som truckförare utan omplaceringen skedde på grund av neddragningar i verksamheten.

Bolaget har en sk. kravprofil av vilken framgår att det ställs särskilda krav på en truckförares fysiska status såvitt avser rygg, nacke och skuldror. Det är osäkert vid vilken tidpunkt T.Z. påbörjade truckförarutbildningen. Ostridigt är dock att han åtminstone åkte med i trucken under några timmar vid årsskiftet 1992/93.

Under några veckor i december 1992 och januari 1993 var han halvt sjukskriven och från den 5 januari 1993 var han helt sjukskriven. I april 1993 upprättade bolaget en rehabiliteringsplan som innebar att T.Z. skulle genomgå en småföretagarutbildning för att erhålla kompetens att arbeta i egen regi. Efter denna utbildning skulle T.Z. stå till arbetsmarknadens förfogande. T.Z. var intresserad av att genomgå utbildningen men han var inte villig att avsluta sin anställning hos bolaget. Han kunde dock inte genomföra utbildningen eftersom det stillasittande arbetet medförde svåra smärtor och gjorde att han måste sjukskriva sig i stor omfattning. Den 11 oktober 1993 beslutade bolaget att avbryta utbildningen på grund av T.Z:s låga närvaro under studietiden. Samma dag blev han helt sjukskriven. Kammarrätten fann i dom den 4 oktober 1996, med anledning av att T.Z. överklagat försäkringskassans beslut att dra in hans sjukpenning med stöd av 20 kap. 3 § andra stycket lagen om allmän försäkring (AFL), att det saknats förutsättningar härför eftersom T.Z. inte vägrat att delta i rehabiliteringen. På hösten 1993 konstaterade bolaget att det inte fanns några ytterligare alternativ till lämplig arbetsplacering för T.Z.. Därmed ansåg bolaget att man fullföljt sin rehabiliteringsskyldighet. Några ytterligare åtgärder vad avsåg omplacering eller rehabilitering var inte längre aktuella.

Från slutet av år 1993 till slutet av januari 1995 uppbar T.Z. arbetslöshetsersättning. I januari 1995 intygade distriktsläkaren L.R. att hon liksom vid en tidigare bedömning ansåg att truckförararbete inte var lämpligt på sikt med hänvisning till T.Z:s besvär. Trots detta placerades T.Z. som truckförare när han återkom till arbetet den 30 januari 1995. T.Z. påbörjade truckförarutbildningen men var tvungen att avbryta utbildningen efter några dagar på grund av smärtor.

Den 3 februari 1995 uppsökte T.Z. distriktsläkaren K.N. som sjukskrev honom t.o.m. den 26 februari 1995. Av ett läkarintyg samt journalanteckningar framgår att även denna läkare ansåg att truckförararbete utgjorde ett synnerligen olämpligt arbete för T.Z.. Läkaren L.R. har därefter i ett intyg daterat den 2 mars 1995 som är ställt till Arbetsmarknadsförsäkringar förklarat att T.Z. inte skall ha ett stillasittande arbete på grund av sina besvär.

I februari 1995 sökte T.Z. ett internt utannonserat arbete som mekaniker. I ansökningen angav han att han ville pröva att arbeta som mekaniker även om han inte kunde garantera att det skulle gå bra. Bolaget föreslog T.Z. att SAFAC först skulle utreda hans arbetsförmåga. Av SAFAC:s utlåtande framgår att T.Z. klarade av de flesta av de arbetsuppgifter som han fått arbetspröva på men att han valde arbetsuppgifter som han kunde utföra stående. T.Z. erbjöds därefter inte några ytterligare arbetsuppgifter inom bolaget förutom det tidigare truckförararbetet.

Bolaget beviljade därefter T.Z. tjänstledighet för arbete på en campingplats fram till den 15 september 1995. Därefter hade han semester. När han återkom till arbetsplatsen den 2 november 1995 anvisades han på nytt ett truckförararbete.

T.Z. förklarade att han med hänvisning till sina fysiska besvär inte kunde utföra arbete som truckförare. Bolaget tolkade detta som arbetsvägran. Han blev hemskickad utan lön.

Den 8 december 1995 sade bolaget upp T.Z. under åberopande av att han inte kunde utföra arbete av någon betydelse för bolaget. Från detta datum har T.Z. erhållit lön.

Under uppsägningstiden dvs. fr.o.m. den 9 februari t.o.m. den 31 maj 1996 har T.Z. arbetat som vattenundanhållare. Därefter har han inte erbjudits något arbete hos arbetsgivaren.

Arbetsgivarens ansvar

Den 1 juli 1991 trädde nya regler i arbetsmiljölagen i kraft. De nya föreskrifterna medförde ökade krav på arbetsgivaren att anpassa arbetsförhållandena till den enskilde arbetstagaren. Detta framgår särskilt av föreskrifterna i 3 kap. 3 § andra stycket arbetsmiljölagen där det bl.a anges följande; "Arbetsgivaren skall genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet - - -." Av 3 kap. 2 a § tredje stycket samma lag anges att arbetsgivaren skall se till att det i hans verksamhet finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Vidare infördes den 1 januari 1992 i AFL regler om rehabilitering och rehabiliteringsersättning. Bestämmelserna i AFL får ses som ett komplement till de nya bestämmelserna i arbetsmiljölagen. Arbetsgivaren har ett långtgående ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering. Det kan t.ex bli fråga om att skaffa särskild utrustning för att ändra den fysiska arbetsmiljön eller att komma till rätta med problemen genom arbetsträning, förändrad arbetsorganisation och arbetsfördelning, en kombination av olika arbetsuppgifter eller omplacering. De åtgärder som arbetsgivaren är skyldig att vidta skall i första hand inriktas på att arbetstagaren skall beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren. Först när möjligheterna på arbetsplatsen är uttömda kan man vidta åtgärder syftande till att arbetstagaren skall erhålla en annan anställning utanför sin ordinarie arbetsgivare.

Saklig grund för uppsägning föreligger inte enbart därför att arbetsgivaren har vidtagit ett antal rehabiliteringsåtgärder. Först när man kan konstatera att den anställde inte kan utföra arbete av någon betydelse för arbetsgivaren kan uppsägning ske. Att en arbetsgivare inte levt upp till de krav som ställs i arbetsmiljölagen innebär även att denne inte levt upp till de krav som ställs i 7 § anställningsskyddslagen avseende saklig grund och omplaceringsskyldighet.

Om domstolen skulle finna att bolaget inte förmått styrka att det förelegat saklig grund för att säga upp T.Z. skall uppsägningen ogiltigförklaras och anställningen bestå. Detta innebär att bolaget är skyldigt att arbetsträna och omplacera T.Z. till arbetsuppgifter som han klarar av. I en sådan omplaceringssituation har det inte haft någon betydelse huruvida det funnits någon ledig befattning eller ej inom bolaget till vilken T.Z. kunnat omplaceras. Vid en eventuell övertalighetssituation skall i stället turordningsreglerna i anställningsskyddslagen tillämpas. Om det kan konstateras att T.Z. haft förmåga att utföra arbete i tillräcklig mängd och att han kunnat omplaceras till någon speciell arbetsuppgift inom bolaget, har det inte förelegat saklig grund för att säga upp honom i en arbetsbristsituation med tillämpning av turordningsreglerna.

Sammanfattning av grunderna för förbundets talan

Grunden för förbundets yrkande om skadestånd för kollektivavtalsbrott är att T.Z. stått till bolagets förfogande. Bolaget har därför inte haft någon kollektivavtalsenlig rätt att stänga av T.Z. från arbetsplatsen och därefter underlåta att utge lön till honom. Bolaget har även utövat arbetsledningsrätten i strid med vad som kan anses utgöra god sed på arbetsplatsen. Bolaget är därför skyldigt att utge lön enligt kollektivavtalet och allmänt skadestånd på grund av avstängningen.

Förbundet hävdar vidare att det inte förelegat saklig grund för uppsägningen. T.Z. har sagts upp på grund av nedsatt arbetsförmåga. Uppsägning av en arbetstagare på grund av sjukdom är i princip inte tillåtet. Det är bolaget som har bevisbördan för att uppsägningen har varit sakligt grundad. Arbetsgivaren har således att bevisa att T.Z. inte kunnat utföra arbete av någon betydelse inom bolaget. Tvisten handlar således inte om huruvida det funnits några lediga befattningar hos arbetsgivaren vid uppsägningstillfället.

Bolaget har inte uppfyllt de krav som kan ställas på en arbetsgivare när det gäller arbetsanpassning och rehabilitering. Bolaget har därmed brutit mot 7 § anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarparterna

Sammanfattning av grunderna för svarandeparternas bestridande

Arbetsgivarparternas inställning är att bolagets skyldigheter enligt arbetsmiljölagen och AFL i vad avser rehabilitering har uppfyllts. Bolaget har vidtagit ett stort antal åtgärder i rehabiliterande syfte. Dessa har fått avbrytas eftersom T.Z. inte medverkat aktivt i åtgärderna. En av dessa åtgärder har bestått i att erbjuda T.Z. en truckförarutbildning med anpassad studietakt, en utbildning som av företagsläkare bedömts utgöra en lämplig rehabiliteringsåtgärd. Vid bedömningen av huruvida bolaget haft saklig grund för uppsägningen bör även beaktas att T.Z. vägrat att genomgå den ifrågavarande utbildningen.

Bakgrund till tvisten

T.Z. har en arbetsskada som diagnostiserats som "tendinit vänster axel", dvs. en muskelfästesavslitning. Det föreligger enligt bolagets uppfattning inte något samband mellan denna arbetsskada och T.Z:s begränsade möjligheter att utföra stillasittande arbete. Bolaget har en väl utvecklad rehabiliteringspolicy som har tillämpats under många år och redan före de ändringar som skett i arbetsmiljölagen och AFL. Bolagets rehabiliteringspolicy innebär att det föreligger ett stort ansvar på arbetsplatsnivå för att försöka utveckla arbetsinnehållet för berörda arbetstagare och att arbetsträna dem med hänsyn till deras särskilda förutsättningar för arbetet. Om åtgärderna inte bedöms fungera, kopplas en rehabiliteringsgrupp in på ärendet. I rehabiliteringsgruppen ingår representanter för företaget på arbetsledarenivå samt företrädare för företagshälsovården, försäkringskassan och den fackliga organisationen. I första hand kan det bli fråga om att arbetstagaren får möjlighet att arbetspröva inom den egna avdelningen men arbetsprövning kan även ske inom andra avdelningar och t.o.m. utanför företaget. Åtgärderna skall i första hand syfta till att arbetstagaren skall kunna återgå i ordinarie arbete. Om så inte är möjligt, kan det även komma i fråga att arbetstagaren erhåller pension eller fortsatt sjukskrivning.

Efter det att T.Z. anmält sin arbetsskada förflöt det en viss tid innan han tog kontakt med företagshälsovården, vilket var fullt naturligt. Av företagshälsovårdens journalanteckningar framgår bl.a. följande.

T.Z. var helt sjukskriven fr.o.m. mars 1989. Han uppgav för företagshälsovården att han trivdes bra med sitt ordinarie arbete som mekaniker samt att han helst ville återgå till detta arbete efter sjukskrivningen. Företagshälsovården konstaterade vid denna tidpunkt att T.Z:s högra arm var utan anmärkning. Den 19 september 1989 påbörjade T.Z. en tillrättalagd arbetsträning vid "komponentrep" samtidigt som han var halvt sjukskriven. "Komponentrep" är en särskilt inrättad arbetsplats för anställda med arbetshandikapp och nedsatt arbetsförmåga. Arbetsuppgifterna underlättas genom särskilda hjälpmedel i form av olika lyftanordningar och dylikt. T.Z. arbetade endast en timme per dag och han behövde inte utföra några lyft. Det räckte med att han infann sig till arbetet en gång i veckan.

Under april 1990 var T.Z. halvt sjukskriven och arbetade på "komponentrep" mellan klockan 07.00 och 11.00. Efter en tid talade T.Z. om för företagshälsovården att han inte trivdes så bra på "komponentrep" och att han ville ha andra mer rörliga arbetsuppgifter. T.Z. erbjöds då omplacering eller arbetsträning på andra arbetsuppgifter inom mekaniskt underhåll. Han fick bl.a. pröva på att arbeta i "verktygsskåpet" och på "pumprep". Arbetsuppgifterna var anpassade, vilket bl.a. innebar att han inte behövde lyfta ned tunga saker från verktygsskåpet. T.Z. fullgjorde emellertid inte arbetsträningen utan var frånvarande från arbetet i stor utsträckning under denna tid.

Under hösten 1990 besökte T.Z. Arbetsmarknadsinstitutet, Ami, för att få hjälp med att finna alternativa arbetsuppgifter som han kunde klara av. Besöket ledde inte till något resultat. T.Z. fortsatte att vara sjukskriven på halvtid samtidigt som han arbetade på "komponentrep".

I början av år 1991 anlitade bolaget Ami för att närmare utreda T.Z:s arbetsförmåga samt vilka arbetsuppgifter som kunde vara lämpliga för honom, en sk. ALT-utredning. Utredningen innebar bl.a att T.Z. fick redogöra för vilka arbetsuppgifter som kunde vara av intresse för honom varefter arbetsprövning skulle ske på olika arbetsuppgifter som bedömdes vara lämpliga. Den första dagen då han skulle arbetspröva lämnade T.Z. arbetsplatsen och gick hem. Av ett intyg utfärdat av psykologen J.R. vid Ami framgår att anledningen till att T.Z. inte fullföljde ALT- utredningen var att han ansåg att "tidpunkten ur medicinsk och annan synpunkt inte var lämplig". Med "annan synpunkt" skall förstås att T.Z. vid denna tidpunkt inte ansåg sig vara motiverad att slutföra utredningen eftersom han under hösten 1991 skulle genomgå en operation av den skadade axeln. Under år 1991 hade T.Z. en total närvarotid om 591 timmar vilket motsvarar mindre än 25 procent av en heltidstjänst.

Under hösten 1991 opererades T.Z. för sin arbetsskada. Prognosen efter en sådan operation är mycket god, eftersom cirka 75 procent av de personer som ådragit sig en jämförbar skada så småningom kan återgå till sina ordinarie arbetsuppgifter fullt ut.

Den 22 november 1991 hölls det ett sammanträde med Ami som hade initierats av försäkringskassan i syfte att ta fram en rehabiliteringsplan. I samråd med arbetskonsulenten J.R. vid Ami upprättades det en rehabiliteringsplan som innebar att T.Z. skulle genomgå en ny ALT-utredning med början den 24 april 1992. I planen angavs att T.Z. via Ami successivt skulle börja arbetsträna på "komponentrep" under en period om högst sex månader för att på sikt kunna återgå till sitt ordinarie arbete på heltid. Det angavs också att om det vid rehabiliteringsplanens utgång skulle visa sig vara omöjligt för T.Z. att återgå till sitt ordinarie arbete T.Z. måste ta förnyad ställning till en omorientering och eventuell utbildning till ett nytt yrke. I en sådan situation anmodades arbetsgivaren att ta förnyad kontakt med Ami.

Den 24 april 1992 började T.Z. att arbetsträna på "komponentrep" under två timmar per dag och meningen var att han efter ett par veckor successivt skulle gå upp i full arbetstid. Under hela denna period förekom det regelbundna uppföljningssamtal med T.Z.. Det visade sig ganska snart att T.Z. inte klarade av att arbeta mer än fyra timmar per dag. Så snart arbetstiden översteg fyra timmar blev han tvungen att sjukskriva sig. Den 1 juli 1992 gjorde företagsläkaren G.N. den bedömningen att skadan erfarenhetsmässigt sett borde vara utläkt ett år efter operationen, dvs. i oktober 1992. Om det då skulle visa sig att T.Z. inte klarade av den planerade målsättningen dvs. att arbeta åtta timmar per dag, hade man enligt rehabiliteringsplanen att ta förnyad ställning till vilka ytterligare åtgärder som måste vidtas. T.Z. uppgav för G.N. att fyra timmars arbetsdag var fullt tillräckligt för honom. G.N. informerade T.Z. om vilka regler som gällde vid en rehabilitering och om arbetstagarens skyldighet att själv medverka till rehabiliteringen. T.Z:s önskemål var att få stanna kvar på "komponentrep". G.N:s bedömning vid denna tidpunkt var att T.Z:s arbetsskada i vissa arbetsmiljöer reducerade hans arbetsförmåga till hälften medan han i vissa andra miljöer hade en fullgod arbetsförmåga. Ett exempel på arbetsmiljö av det senare slaget var enligt G.N. bedömning olika förararmiljöer och då främst en truckförarmiljö, eftersom en truckförare hanterar servostyrda fordon och det anses även vara ett av de lättare arbetena inom gruvan. T.Z. ansåg emellertid att ett truckförararbete var helt uteslutet för hans del, framför allt med hänsyn tagen till hans intresseinriktning. Vid denna tidpunkt nämnde han inte att det skulle vara fysiskt omöjligt för honom att köra truck.

G.N. föreslog då att T.Z. skulle få arbetspröva på "komponentrep" fram till oktober 1992 för att se om han klarade av att arbeta åtta timmar per dag. Om han inte gjorde detta, måste bolaget ta ställning till om T.Z. skulle erbjudas ett arbete som truckförare. Under denna period klarade T.Z. inte av att arbeta mer än sex timmar per dag. T.Z. fick på nytt pröva på att arbeta på "pumprep" och "verktygsskåpet" och erbjöds även omplacering till driftsservice som är en arbetsplats med lättare arbetsuppgifter. Inte någon av dessa åtgärder ledde till resultat.

I september 1992 hölls det ett nytt möte med Rehabgruppen där representanter för bolaget, facket och försäkringskassan deltog. Även företagsläkaren G.N. medverkade vid mötet. Vid mötet konstaterade G.N. att T.Z:s skada var optimalt utläkt men att det kvarstod en viss oförmåga att belasta och röra den vänstra armen över horisontalplanet samt en måttligt nedsatt muskelkraft även vid belastning under horisontalplanet. T.Z. uppgav i detta skede att han sedan sex månader tillbaka även besvärades av värk i den högra axeln samt i nacken och att det var dessa besvär som numera var det dominerande arbetsnedsättande handikappet. G.N. konstaterade i samband härmed att T.Z:s arbetsförmåga under överskådlig framtid skulle komma att vara nedsatt med minst hälften. Målsättningen enligt rehabiliteringsplanen hade emellertid varit en hundraprocentig rehabilitering. Meningen var nu att man skulle försöka ta fram en strikt yrkesinriktad rehabilitering. Fortfarande kvarstod dock enligt G.N:s bedömning möjligheten att erbjuda T.Z. ett arbete som truckförare. Ett truckförararbete kunde emellertid enligt G.N. bedömning komma att medföra problem, eftersom T.Z. numera även besvärades av värk i höger axel och nacke. I detta skede ansåg sig T.Z. inte längre ha något förtroende för G.N. och avbröt därför kontakten med företagshälsovården och vände sig till vårdcentralen i Gällivare.

I december 1992 beslutade bolaget att vidta en omorganisation vilket bl.a innebar att de arbetsuppgifter som T.Z. utfört på "komponentrep" kom att upphöra. Bolaget sade upp ett antal truckförare som i turordningshänseende hade kortast anställningstid samtidigt som man omplacerade ett antal mekaniker, fordonstekniker och förrådsarbetare, däribland T.Z. till truckförararbete. Bolaget gjorde den bedömningen att T.Z. efter utbildning kunde vara lämplig som truckförare. Han omplacerades den 16 december 1992. Företagsläkaren intygade att det var i sin ordning att vidta de beslutade omplaceringarna. En del av de personer som omplacerades till truckförararbete hade i likhet med T.Z. besvär från axlar och nacke.

På våren 1993 beslutade bolaget att bekosta en s.k. småföretagarutbildning för att T.Z. skulle erhålla kompetens för att arbeta i egen regi alternativt hos annan arbetsgivare. Planen var upprättad i samråd med T.Z.. Försäkringskassan medverkade genom att betala ut rehabiliteringsersättning under utbildningstiden. Den fackliga organisationen hade ingen erinran mot förslaget. Utbildningen påbörjades den 2 augusti 1993 och omfattade 32 veckor varav 20 veckor praktik.

Den 18 augusti 1993 genomfördes ett möte med bolaget, T.Z. och AMU med anledning av att T.Z:s närvaro under studietiden endast uppgått till cirka 30 procent. Den 8 oktober 1993 förekom det ett nytt möte mellan bolaget och AMU. Det framkom då att T.Z. endast hade varit närvarande 54 timmar under de senaste fem veckorna vilket motsvarade en närvaro om cirka 25 procent trots anpassad studietid, tillgång till anpassade stolar och höj- och sänkbara bord. AMU bedömde det som meningslöst att fortsätta utbildningen, då det inte fanns förutsättningar att ge T.Z. den nödvändiga kunskapsbasen.

Den 11 oktober 1993 hölls det en förhandling med Metallindustriarbetareförbundet i vilken förhandling även T.Z. deltog. Av förhandlingsprotokollet framgår att företaget avsåg att avbryta utbildningen omgående, då T.Z:s närvaro var för låg och då han själv inte ansåg sig klara av att följa den till honom anpassade utbildningsplanen.

Därmed gjorde bolaget den bedömningen att man fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet. Några ytterligare åtgärder i vad avser omplacering eller rehabilitering var inte aktuellt. T.Z. stod nu till arbetsmarknadens förfogande. Den fackliga organisationen hade inte något att invända mot detta.

I slutet av 1993 erbjöds T.Z. möjlighet att erhålla tjänstledighet samtidigt som han uppbar arbetslöshetsersättning för att i mer organiserad form söka arbete utanför företaget. Det är endast i tre fall som en arbetstagare kan uppbära arbetslöshetsersättning vid tjänstledighet. Av regelboken för arbetslöshetskassor framgår att ersättning bl.a kan lämnas till medlem som är tjänstledig på grund av att han av hälsoskäl inte kan återgå vare sig till sitt tidigare arbete eller till annat arbete hos sin arbetsgivare. I en kommentar till ifrågavarande bestämmelse anges att rätt till ersättning förutsätter att kassan kan konstatera att alla rehabiliteringsåtgärder som åligger arbetsgivaren och försäkringskassan enligt arbetsmiljölagen och AFL har vidtagits. Förbundet har åberopat ett antal intyg till styrkande av att arbetslöshetskassan fattat beslut om ersättning på någon annan grund än den nu angivna. Detta bestrids, eftersom arbetslöshetskassan har att följa de regler som gäller.

Den 23 november 1993 utfärdade bolaget på begäran av T.Z. ett intyg av vilket framgick att han var anställd som truckförare, heltid och med placering inom gruvavdelningen i Aitik men att han på grund av sitt arbetshandikapp för närvarande inte kunde erbjudas någon annan lämplig arbetsplacering. Med intyget som stöd uppbar T.Z. arbetslöshetsersättning fram till den 11 januari 1995.

Sistnämnda dag hölls det ett rehabiliteringsmöte vid vilket platschefen, driftschefen, fackliga representanter, företagshälsovård och T.Z. var närvarande. Bolaget beslutade i samråd med den fackliga organisationen att anvisa T.Z. till en av företagshälsovården knuten läkare för ett medicinskt utlåtande beträffande hans arbetsförmåga. Eftersom T.Z. vägrade uppsöka G.N. beslutade bolaget att i stället kalla in V.E. som är företagsläkare i Skellefteå. T.Z. hade inte något att erinra häremot.

Den 30 januari 1995 återkom T.Z. till arbetsplatsen. Han anvisades då att återuppta den tidigare påbörjade truckförarutbildningen. Den första dagen arbetade T.Z. en kort stund i trucken och i övrigt med allmänna sysslor. Den 31 januari 1995 sammanträffade T.Z. med företagsläkaren V.E. och de diskuterade T.Z:s möjligheter att arbeta i företaget. Därefter hölls det ett möte i rehabiliteringsgruppen. Närvarande vid detta möte var T.Z., företagsläkaren, driftschefen samt den fackliga representanten. I samråd med T.Z. utarbetades en rehabiliteringsplan syftande till att T.Z. skulle påbörja en truckförarutbildning med anpassad utbildningstakt. Inledningsvis skulle T.Z. enbart åka med i trucken så långt han orkade och under resterande tid utföra annat mer rörligt arbete. Därefter skulle han påbörja en truckförarutbildning i rehabiliterande syfte med uppföljning efter sex veckor. Truckförararbetet var således inte tänkt som en permanent placering. Företagsläkaren V.E:s bedömning var emellertid att T.Z. kunde klara av en truckförarutbildning. Den 1 februari 1995 åkte T.Z. med i trucken under några timmar varefter han uppgav att han hade värk och lämnade arbetsplatsen för att uppsöka företagshälsovården. Han fick besked om att han kunde få gå ned till 75 procents arbetstid. Den 2 februari 1995 åkte han med i trucken under två timmar och den 3 februari 1995 lämnade han arbetsplatsen efter någon timme i trucken för att uppsöka vårdcentralen. Besöket utmynnade i att en läkare vid vårdcentralen sjukskrev T.Z..

Bolaget ifrågasatte nu om det över huvud taget förelåg någon skyldighet för arbetsgivaren att betala ut sjuklön till T.Z., eftersom han enligt bolaget inte hade någon nedsättning av arbetsförmågan i förhållande till den beslutade rehabiliteringsåtgärden. Av en journalanteckning den 6 februari 1995 framgår att företagsläkaren V.E. ansåg det vara i sin ordning att inte betala ut sjuklön och att bolaget kunde överlåta till försäkringskassan att pröva ärendet inom ramen för den s.k. sjuklönegarantin. Av 20 § lagen (1991:1027) om sjuklön framgår att försäkringskassan vid tvist om rätt till sjuklön och om tvisten gäller huruvida arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom eller nedsättningens omfattning kan göra en prövning och besluta att sjuklön skall utgå från sjukförsäkringen enligt AFL. Försäkringskassan betalar ut ersättning om det föreligger sannolika skäl för att arbetstagaren har rätt till den begärda sjuklönen. Innan försäkringskassan fattar sitt beslut, skall arbetsgivaren få möjlighet att yttra sig i ärendet. Även vårdcentralen bereds möjlighet att yttra sig till försäkringskassan. I bolagets yttrande till försäkringskassan daterat den 29 mars 1995 angav bolaget att man i samråd med T.Z. och företagsläkare fastställt en arbetsplan där T.Z. skulle genomgå truckförarutbildning med anpassad utbildningstakt men att T.Z. avbrutit utbildningen den 3 februari 1995 och lämnat arbetsplatsen. Den 18 april 1995 beslutade försäkringskassan att inte bevilja T.Z:s ansökan om sjuklönegaranti med hänvisning till att han inte avbrutit arbetet på grund av sjukdom.

Den 7 februari 1995 hade T.Z. sökt en internt annonserad tjänst som mekaniker men han angav i ansökan att han inte kunde garantera att det skulle gå så bra. Den 27 februari 1995 hölls det ett ytterligare rehabiliteringsmöte. Vid mötet föreslog bolaget att T.Z:s arbetsförmåga skulle utredas av SAFAC i Skellefteå, vilket T.Z. accepterade. Bolaget åtog sig att bekosta T.Z:s resor och logi. Den 7 mars 1995 sjukskrevs T.Z. av företagsläkaren V.E. vilket medförde att han erhöll sjuklön från bolaget. Samma dag klargjorde L.F., personalansvarig inom bolaget, för T.Z. att han skulle komma att sägas upp om han inte fullföljde den planerade utredningen.

Under utredningen höll såväl L.F. som V.E. kontakt med utredarna på SAFAC. Utredningen avslutades den 21 maj 1995. Av SAFAC:s utlåtande framgår att T.Z. arbetsprövat på ett antal arbetsuppgifter och att han trots fysiskt lätta arbetsuppgifter enligt egen utsaga ändå ökade sin medicinering under arbetsträningen. SAFAC gjorde bedömningen att T.Z. borde klara ett heltidsarbete, om han erhöll arbetsuppgifter som inte fysiskt belastade hans axel och nacke för mycket. Bolagets och företagsläkarens V.E:s bedömning var att en truckförarutbildning borde kunna utgöra en lämplig rehabiliteringsåtgärd. Det kan för övrigt konstateras att de arbetsuppgifter som T.Z. arbetsprövat på inom SAFAC inte kunde tillhandahållas inom bolaget.

T.Z. hade blivit informerad om att han efter avslutad utredning skulle bli erbjuden att fortsätta den tidigare beslutade truckförarutbildningen. T.Z. föreslog då att han skulle få tjänstledigt för att arbeta på en campingplats. Bolaget har som policy att inte bevilja sådana ledigheter, men i detta fall gjorde bolaget ett avsteg i rehabiliteringssyfte, eftersom det fanns en möjlighet för T.Z. att hitta ett arbete utanför bolaget. Han beviljades tjänstledighet till den 15 september 1995 och erhöll därefter semester t.o.m. den 29 oktober 1995. Den 30 oktober 1995 sjukanmälde sig T.Z. på grund av en förkylning.

Den 2 november 1995 infann sig T.Z. på arbetsplatsen. Bolaget anvisade honom då att återuppta den tidigare, i samråd med företagsläkaren beslutade truckförarutbildningen. T.Z. vägrade med hänvisning till ett läkarintyg utfärdat av en allmänpraktiserande läkare. Företaget upplyste med anledning härav T.Z. om att man uppfattade hans inställning som arbetsvägran. Eftersom T.Z. stod kvar vid sin uppfattning, hade företaget inte något annat val än att skicka hem honom. Som en följd av T.Z:s arbetsvägran betalade bolaget inte ut någon lön till honom.

Bolaget underrättade T.Z. om uppsägningen den 21 november 1995 och uppsägningen verkställdes den 8 december 1995. Från detta datum betalade bolaget ut lön. T.Z:s uppsägningstid löpte ut den 31 maj 1996. Under uppsägningstiden var T.Z. placerad som vattenundanhållare. Tanken var att han på något sätt skulle vara sysselsatt under uppsägningstiden och bolaget uppställde inte några särskilda krav på T.Z:s arbetsprestationer. Han fick gå som "femte hjulet under vagnen" tillsammans med två ordinarie befattningshavare.

DOMSKÄL

Tvisten

T.Z. anställdes år 1974 som mekaniker inom underhållssektionen vid Aitikgruvan. I oktober 1988 ådrog han sig en arbetsskada som hindrade honom från att fortsätta att arbeta som mekaniker. Alltsedan dess har skilda åtgärder vidtagits i syfte att rehabilitera T.Z.. Han har emellertid inte kunnat erhålla någon stadigvarande sysselsättning vare sig hos bolaget eller i annan verksamhet.

Den 8 december 1995 sade bolaget upp T.Z. från anställningen. Som grund för uppsägningen angavs sammanfattningsvis att bolaget vidtagit ett flertal arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som inte lett till något resultat eftersom T.Z. inte medverkat aktivt till åtgärderna. Vid uppsägningstillfället fanns det enligt bolagets uppfattning inte några arbetsuppgifter till vilka T.Z. kunde omplaceras.

Enligt förbundets uppfattning har bolaget inte uppfyllt de krav som kan ställas på en arbetsgivare när det gäller arbetsanpassning och rehabilitering. Förbundet anser att uppsägningen inte är sakligt grundad.

Tvist råder dessutom i frågan huruvida bolaget gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott genom att inte under en viss tidsperiod på hösten 1995 betala ut lön till T.Z..

Rättsregler om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar

I tidigare avgöranden har arbetsdomstolen haft att pröva frågan om arbetsgivares skyldigheter vad gäller arbetsanpassning och rehabilitering. I avgörandet AD 1993 nr 42 uttalade domstolen bl. a. följande vad gäller de regler som gäller på området.

Med de ändringar i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring som riksdagen beslutade under 1991 har lagstiftaren sökt skapa regler för arbetsgivarens ansvar för att de anställda, som drabbas av skada eller sjukdom, får del av de anpassnings-och rehabiliteringsinsatser som behövs för att den anställde skall kunna fortsätta arbeta. Ändringarna i arbetsmiljölagen innebär att arbetsgivaren har getts ett större och tydligare ansvar för att utveckla sin arbetsorganisation, skapa meningsfullt och utvecklande arbete, anpassa arbetet till de enskildas förutsättningar och genomföra rehabiliteringsinsatser. Såvitt gäller arbetsgivarens ansvar inom ramen för den allmänna försäkringen har arbetsgivaren ålagts en lagreglerad skyldighet att i samråd med arbetstagaren svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Om det inte framstår som obehövligt, skall arbetsgivaren under närmare angivna förutsättningar påbörja en rehabiliteringsutredning och denna utredning skall genomföras i samråd arbetstagarens fackliga organisation, om arbetstagaren medger det. Ansvaret för att kartlägga rehabiliteringsbehovet gäller oavsett hur behovet har uppstått.

I domstolens avgörande anförs följande om den närmare betydelsen av lagändringarna.

I motiven till 1991 års ändringar av AFL har särskilt markerats att det är väsentligt för den enskildes trygghet i anställningen att arbetsgivaren gör allt som är möjligt att göra för att anställningen skall kunna bestå (prop. 1990/91:141 s.43). Även i motiven till ändringarna i arbetsmiljölagen har motsvarande markering gjorts genom en erinran om den skyldighet enligt anställningsskyddslagen som en arbetsgivare principiellt har att före uppsägningen överväga alla möjligheter att flytta arbetstagaren till någon annan uppgift inom företaget, d.v.s. att omplacera arbetstagaren (prop. 1990/91:140 s.51 f.). I detta ligger bl.a. att arbetsgivaren måste överväga om det är möjligt genom en ändrad arbetsorganisation eller omplacering på annat sätt bereda arbetstagaren arbetsuppgifter så att denne kan stanna kvar. Det kan också vara frågan om att anskaffa tekniska hjälpmedel för att på så sätt underlätta för arbetstagaren att behålla sin anställning.

- - - - -

I arbetsgivarens ansvar inom den allmänna försäkringen ingår att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten t.ex. arbetsträning, utbildning och omplacering.

Utredningen i målet

Det har åberopats omfattande skriftlig bevisning från båda sidor. På begäran av förbundet har T.Z. hörts under sanningsförsäkran. Vidare har vittnesförhör hållits med arbetstagaren E.J. och den facklige representanten för avdelningen P.B.. På begäran av arbetsgivarsidan har förhör under sanningsförsäkran hållits med platschefen B.R.. Vidare har vittnesförhör hållits med personalansvarige L.F., underhållschefen S.W., sektionschefen K.H. samt företagsläkarna G.N. och V.E..

Arbetsdomstolens syn på bolagets under årens lopp bedrivna rehabiliteringsverksamhet

Tiden före T.Z:s operation hösten 1991

Utredningen visar följande. Efter en sjukskrivningsperiod som följd av arbetsskadan fram till mitten av september 1989 påbörjade T.Z. en tillrättalagd arbetsträning vid "komponentrep" som är en av bolaget särskilt inrättad arbetsplats för anställda med arbetshandikapp och nedsatt arbetsförmåga. Mot bakgrund av att han inte trivdes på denna arbetsplats, beredde bolaget honom från våren 1990 möjlighet att pröva skilda andra arbetsuppgifter inom mekaniskt underhåll. Dessa försök synes inte ha utfallit väl. T.Z. kom att under denna tid vara frånvarande från arbetet i stor utsträckning. I början av år 1991 anlitade bolaget Arbetsmarknadsinstitutet, AMI, för att utreda vilken arbetsförmåga T.Z. hade och vilka arbetsuppgifter som kunde vara lämpliga för honom, en s.k. ALT-utredning. T.Z. fullföljde inte ALT- utredningen.

Det torde kunna konstateras att under denna första tid efter olycksfallet energiska ansträngningar gjordes från bolagets sida i syfte att finna lämpliga arbetsuppgifter för T.Z.. Rehabiliteringen synes emellertid ha misslyckats. Härtill torde i större eller mindre utsträckning ha bidragit att T.Z. själv inte ville medverka helhjärtat.

Arbetsgivarsidan synes ha den inställningen att T.Z. bär ett ansvar för att rehabiliteringsansträngningarna misslyckades under detta tidiga skede av händelseförloppet. Den av bolaget angivna grunden för uppsägningen liksom den i rättegången angivna grunden för bestridandet är så vidsträckt formulerade att det måste antas att nu angivna förhållanden har beaktats när bolaget beslutade att säga upp T.Z..

Enligt arbetsdomstolens mening skall emellertid ett par omständigheter särskilt beaktas vid ställningstagandet till detta tidiga skede. De beskrivna händelserna ligger ganska långt tillbaka i tiden och utredningen är redan med hänsyn härtill svårbedömd. Händelseförloppet är mycket översiktligt beskrivet. Vad som är av särskild betydelse är att T.Z:s hälsotillstånd tydligtvis ännu inte hade stabiliserats vid denna tid. Detta framgår tydligast av att han under hösten 1991 nödgades genomgå en operation av den skadade axeln. Det får hållas för sannolikt att hans oklara hälsotillstånd vid denna tid kan ha bidragit till att han inte medverkade helhjärtat i rehabiliteringsansträngningarna.

Arbetsdomstolen finner övervägande skäl tala för att man vid värderingen av den av bolaget bedrivna rehabiliteringsverksamheten och T.Z:s medverkan i ansträngningarna skall bortse från vad som förekom under det nu ifrågavarande tidiga skedet av händelseförloppet.

Tiden fram till dess T.Z. på våren 1993 påbörjade en småföretagarutbildning

I april 1992 började T.Z. på nytt att arbetsträna på "komponentrep". Även under denna tid bereddes honom, såvitt har uppgivits, möjlighet att pröva på andra arbetsuppgifter, såsom arbete med "pumprep" och "verktygsskåpet" samt med driftsservice.

Utredningen är ofullständig och oklar i frågan hur arbetsträningen utföll under denna tid. Det ligger emellertid närmast till hands att anta att några reella framsteg inte gjordes. Till detta kan ha bidragit att T.Z. under denna tid också fick besvär av värk i höger axel och i nacken. Enligt vad T.Z. själv uppgav var det dessa besvär som numera var det dominerande arbetsnedsättande handikappet för honom. Företagsläkaren G.N. synes också ha bedömt att dessa nytillkomna besvär skulle kunna medföra problem i truckförararbete som vid denna tid övervägdes för T.Z:s del.

Mot slutet av år 1992 omplacerades T.Z. till truckförararbete i samband med en omorganisation. Någon närmare prövning synes därvid inte ha gjorts om detta arbete var lämpligt för honom med hänsyn till hans hälsotillstånd. Omplaceringen synes ha gjorts i brist på annat lämpligare alternativ.

T.Z. bereddes vid årsskiftet möjlighet att pröva truckförararbetet, för vilket han inte var utbildad. Det försöket avbröts. Anledningen till detta framgår inte av utredningen. Det föreligger dock skäl att tro att det berodde på att T.Z. under inga förhållanden ville arbeta som truckförare. Om detta var anledningen, synes hans inställning till truckförararbete ha accepterats från bolagets sida vid den tiden.

Tiden fram till januari 1995; T.Z. påbörjar våren 1993 småföretagarutbildning och är därefter från oktober samma år till januari 1995 tjänstledig med arbetslöshetsersättning

I målet är upplyst att bolaget på våren 1993 beslutade att bekosta en småföretagarutbildning för T.Z. genom AMU:s försorg. Denna åtgärd, som var förhållandevis mycket kostsam för bolaget, företogs i samråd med T.Z. och med stöd från försäkringskassan. Den fackliga organisationen hade ingen erinran mot åtgärden. Syftet var att bereda T.Z. möjlighet till sysselsättning utanför bolaget.

Utredningen ger stöd för att man skall betrakta bolagets beslut i samråd med samtliga berörda parter att bekosta denna utbildning för T.Z. som ett uttryck för att det förelåg en samstämmig uppfattning vid denna tid att denne svårligen kunde beredas sysselsättning inom bolagets verksamhet.

Även småföretagarutbildningen blev ett misslyckande. Utbildningen avbröts sedan AMU gjort bedömningen att T.Z. inte skulle kunna fullfölja utbildningen. Anledningen till att utbildningen avbröts var att T.Z. hade en alltför omfattande sjukfrånvaro.

Den långvariga tjänstledigheten med arbetslöshetsersättning syftade också till att ge T.Z. möjlighet att finna en sysselsättning utanför bolaget. Någon sådan möjlighet yppades dock inte under tjänstledighetstiden och T.Z. återkom till bolaget i januari 1995.

Tiden fram till uppsägningen

När T.Z. återkom till arbetsplatsen i slutet av januari 1995, anvisades honom att återuppta truckförarutbildningen. Någon närmare utredning om truckförararbete var en lämplig arbetsuppgift för honom i hans dåvarande hälsotillstånd gjordes inte, såvitt utredningen visar. I stället eftersträvades att anpassa utbildningen på sådant sätt att T.Z. skulle ha så goda möjligheter som möjligt att kunna pröva om han kunde arbeta som truckförare. T.Z. avbröt efter kort tid utbildningen och blev sjukskriven.

T.Z. var härefter först sjukskriven under en period och senare tjänstledig.

När T.Z. återkom till arbetsplatsen den 2 november 1995 anvisades han att återuppta truckförarutbildningen. Sedan han vägrat detta blev han något senare uppsagd från anställningen.

Det föreligger onekligen omständigheter som tyder på att T.Z. motsatte sig att genomgå truckförarutbildningen av andra skäl än som har med hans hälsotillstånd att göra. Vad som främst talar för detta är att utbildningen synes ha varit i sådan utsträckning anpassad till hans situation att man knappast kan tänka sig att medicinska skäl skulle ha hindrat honom från att delta i själva utbildningen. Omständigheterna tyder alltså på att det i själva verket var fråga om en arbetsvägran utan saklig grund från T.Z:s sida.

Det föreligger emellertid ett par omständigheter som föranleder arbetsdomstolen att ändå inte uppfatta händelseförloppet på angivet sätt. Såvitt framgår av utredningen skedde ingen utredning angående T.Z:s hälsoläge när han återkom till arbetsplatsen i januari 1995. Särskilt synes inte ha beaktats hur hans besvär från höger axel och nacken kunde antas påverka hans möjligheter att utföra truckförararbete. Det kan mot bakgrund härav inte uteslutas att hans sjukdomstillstånd var sådant att det stod klart för honom själv att han aldrig av hälsoskäl skulle kunna köra truck och att utbildningen därför var meningslös. Till detta kommer att bolaget tydligtvis inte självt var berett att ställa honom inför alternativet att bli uppsagd på grund av arbetsvägran utan i stället som grund för uppsägningen i första hand åberopade att han inte kunde utföra något arbete för bolagets räkning.

Med hänsyn till det anförda anser arbetsdomstolen att övervägande skäl får anses tala för att T.Z. inte gjorde sig skyldig till arbetsvägran vare sig i samband med att han återkom till arbetsplatsen i januari 1995 eller i november samma år.

Ligger något ansvar på T.Z. för att bolagets rehabiliteringsverksamhet rörande honom har misslyckats?

Arbetsdomstolen finner anledning att inledningsvis betona att bestämmelserna i arbetsmiljölagen och i lagen om allmän försäkring principiellt vilar på det synsättet att det ankommer på den arbetstagare som bereds rehabiliterande åtgärder att i mån av förmåga och under beaktande av dennes fysiska och psykiska status medverka i rehabiliteringsarbetet. På vilket sätt och i vad mån detta förhållande påverkar arbetsgivarens ansvar för rehabiliteringsverksamheten beror självfallet på omständigheterna i det enskilda fallet. Domstolen saknar anledning att i detta mål närmare gå in på dessa frågeställningar.

Enligt arbetsdomstolens mening ger nämligen, såsom också framgår av vad som har anförts i det föregående, utredningen inte ett tillräckligt stöd för att T.Z. ej skulle ha aktivt medverkat till de av bolaget vidtagna rehabiliteringsåtgärderna.

Avgörande för prövningen av tvisten blir därför om det kan anses utrett att det fanns något arbete hos bolaget som T.Z. kunde ha erbjudits i stället för att han sades upp från anställningen. Det skall framhållas att det i princip är bolaget som är bevisskyldigt för att något sådant arbete inte stod till buds.

Kan det anses styrkt i målet att det inte fanns något arbete hos bolaget som kunde anvisas T.Z.?

Arbetsdomstolen drar följande slutsatser på grundval av den utredning som har närmare granskats i det föregående.

Utredningen får anses visa att bolaget under årens lopp gjort betydande ansträngningar för att utreda vilka arbetsuppgifter som kunde lämpa sig för T.Z. med hänsyn till hans handikapp. Vidare framgår att bolaget också beredde denne möjlighet att i praktiken pröva skilda arbetsuppgifter som kunde tänkas vara lämpade för honom. Från arbetstagarsidan har heller inte konkret påvisats några särskilda arbetsuppgifter som skulle ha varit lämpliga för T.Z. och som denne varit intresserad av men inte beretts möjlighet att pröva.

Det förhållandet att T.Z. i samband med att han i januari 1995 återkom till arbetsplatsen ansåg sig på grund av sitt handikapp vara urståndsatt att t.o.m. delta i en anpassad utbildning till truckförare har enligt arbetsdomstolens mening givit bolaget ett klart stöd för att uppfatta situationen på det sättet att det inte fanns något arbete vid Aitikgruvan som lämpade sig för honom.

Det är upplyst att T.Z. under uppsägningstiden var placerad som vattenundanhållare i Aitikgruvan. Hans deltagande i detta arbete synes emellertid ha skett under sådana speciella omständigheter att man från denna placering inte kan dra några slutsatser av betydelse för bedömningen av hans förmåga vid uppsägningstillfället att utföra arbete hos bolaget.

Med hänvisning till det nu anförda kommer arbetsdomstolen till den uppfattningen att det inte förelåg något arbete hos bolaget som lämpligen kunde anvisas T.Z..

Det anförda innebär att arbetsdomstolen finner att bolagets uppsägning av T.Z. har varit sakligt grundad enligt 7 § första stycket anställningsskyddslagen. Förbundets talan i denna del skall därför avslås.

Bolagets underlåtenhet att betala ut lön till T.Z. för tiden från den 2 november 1995 till dess uppsägningen av honom skedde

Den bedömning som arbetsdomstolen har gjort i det föregående leder fram till uppfattningen att T.Z:s vägran att delta i den truckförarutbildning som anvisades honom den 2 november 1995 inte kan betraktas som ett åsidosättande av vad som ålåg honom på grund av anställningsförhållandet. Bolaget gjorde sig därför skyldigt till kollektivavtalsbrott genom att inte betala ut lönen. Yrkandet om lön jämte ränta på lönebeloppet skall därför bifallas.

Med hänsyn till de speciella omständigheterna skall ett lägre allmänt skadestånd utges än som normalt kommer i fråga för ett avtalsbrott som detta. Beloppet bestäms till skäliga ansedda 10 000 kr.

Rättegångskostnaderna

Vad bolaget tappat får anses vara av ringa betydelse. Förbundet skall därför ersätta arbetsgivarparterna rättegångskostnaderna i deras helhet.

DOMSLUT

1. Svenska Metallindustriarbetareförbundets yrkanden vid 1 och 2 avslås.

2. Boliden Mineral Aktiebolag förpliktas att till T.Z. utge allmänt skadestånd med tiotusen (10 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 22 april 1996 till dess betalning sker,

3. Boliden Mineral Aktiebolag förpliktas att till T.Z. utge ekonomiskt skadestånd med femtontusenniohundrafyra (15 904) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 12 929 kr från den 15 december 1995 och på 2 975 kr från den 15 januari 1996, allt till dess betalning sker.

4. Svenska Metallindustriarbetareförbundet förpliktas att ersätta svarandeparterna för rättegångskostnader med etthundrafemtiofyratusentvåhundrafemtioen (154 251) kr, varav 96 250 kr utgör ombudsarvode. Mervärdesskatt ingår med 19 250 kr.

Dom 1996-04-30, målnummer A-73-1996

Ledamöter: Hans Stark, Göran Karlstedt, Inga Britt Lagerlöf, Mats Holmgren (skiljaktig), Ola Bengtson, Gunnar Ericson och Margareta Zandén.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson

Ledamoten Mats Holmgrens skiljaktiga mening

Jag delar inte majoritetens syn dels på bolagets rehabiliteringsverksamhet, dels på T.Z:s ansvar för att rehabiliteringsförsöken har misslyckats.

Enligt min mening framgår av utredningen i målet att bolaget under en lång följd av år vidtagit en rad adekvata åtgärder i syfte att söka rehabilitera T.Z. till arbete i Aitik. Flera av dessa åtgärder har dock inte lett till något resultat, eftersom T.Z. av olika skäl avböjt gjorda erbjudanden eller avbrutit påbörjade åtgärder. Även om varje enskildhet i den långa kedjan av rehabiliteringsåtgärder inte till alla delar är utredd, måste det enligt min mening sammantaget anses stå klart att T.Z. inte medverkat i rehabiliteringsinsatserna på det sätt som ålåg honom.

Slutsatsen av detta blir för min del att bolaget måste anses ha fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet avseende T.Z..

Jag kommer som majoriteten till den uppfattningen att det inte förelåg något arbete hos bolaget som lämpligen kunde anvisas T.Z..

Detta leder till att jag kommer till samma slut som majoriteten, nämligen att jag finner att bolagets uppsägning av T.Z. har varit sakligt grundad, och att förbundets talan i denna del därför skall avslås.

Jag ansluter mig i övrigt till majoriteten såvitt avser frågan om kollektivavtalsbrott samt beträffande rättegångskostnader.

Beträffande frågan om allmänt skadestånd gör jag följande bedömning. Även om T.Z:s vägran att delta i truckförarutbildningen inte kan betraktas som ett åsidosättande av vad som ålåg honom på grund av anställningsavtalet, anser jag att T.Z. i sådan grad medverkat till den uppkomna situationen, att något allmänt skadestånd med hänsyn därtill och till de speciella omständigheterna inte skall utgå.