Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i brottsbalken och i arbetsmiljö- lagen m.m.

I brottsbalken införs en ny bestämmelse om arbetsmiljöbrott. Enligt den nya bestämmelsen skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosät- ter sina skyldigheter i enlighet med arbetsmiljölagen att förebygga ohälsa eller olycksfall och någon till följd därav avlider, skadas eller utsätts för fara. kunna dömas för arbetsmiljöbrott.

I arbetsmiljölagen införs en särskild ändamålsbestämmelse i vilken an- ges att lagens ändamål är att _ förebygga ohälsa och olycksfall och att i övrigt skapa en tillfredsställan-

de arbetsmiljö. _ främja den samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare som behövs för att åstadkomma en god arbetsmiljö. I lagen införs vidare en uttrycklig rätt för arbetstagare att påverka den egna arbetssituationen och att medverka i förändrings- och utvecklingsar- bete. Vidare införs krav om att teknik, arbetsorganisation och arbetsinne- håll skall utformas så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Vid arbetsorganisa- tionens utformning skall betydelsen av löneform och förläggning av arbets- tid beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas eller begränsas. Vidare preciseras arbetstagarens skyldighet att medverka i arbetsmiljöar- betet och delta i genomförandet av åtgärder för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

] lagen införs också en bestämmelse som anger arbetsgivarens skyldighet

'.»)

• Sida 2
•  Original

att planera. leda och kontrollera arbetsmiljöarbetet. Bestämmelsen inne- fattar krav på att fortlöpande undersöka riskerna i arbetet och' genomföra de åtgärder som behövs. Arbetsgivaren skall även dokumentera arbetsmil- jön och arbetet med den i den utsträckning verksamheten kräver. Därvid skall handlingSplaner upprättas. 1 lagen renodlas också skyddskommittens och skyddsombudens uppgifter.

I detta sammanhang införs vidare en bestämmelse om att arbetsgivare skall se till att en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället. Kravet på att arbetsför- hållandena skall anpassas till den enskilde arbetstagarens förutsättningar förtydligas. Härigenom skapas bättre förutsättningar för bl.a. långtidssju- ka att återgå i arbete.

Ändringar i bemyndigandebestämmelserna i arbetsmiljölagen föreslås. Bl. a. föreslås ett nytt bemyndigande att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs lör att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Vidare skapas större möjligheter att anpassa kontrollen av tekniska anordningar och farliga ämnen till det behov som föreligger på olika produktområden och till de kontrollformer som är under utveckling internationellt. Därvid undanröjs också skillnaderna mellan produktkontrollreglerna för tekniska anordningar och för farliga ämnen. Ett uttryckligt bemyndigande att rikta föreskrifter mot leverantörer också om kontroll av farliga ämnen föreslås. Ändringarna innebär att krav på provning och annan kontroll. tillverk- ningskontroll och efterkontroll kan ställas utan samband med krav på godkännande. Ytterligare ändringar av dessa regler kommer att behövas för Sveriges EES-samarbete. ' '

Det föreslås också att möjligheterna att ställa krav på produktinforma- tion vid marknadsföringen vidgas. 1 produktsäkerhetsregleringen i arbets- miljölagen föreslås vidare att det införs en möjlighet för tillsynsmyndighe— terna att begära uppgifter om levererade produkter hos leverantörerna.

I propositionen föreslås vidare att en grundläggande bestämmelse om arbetsmiljöan5var för byggherrar och andra, som medverkar vid projekte- ring av en byggnad eller en anläggning. förs in i arbetsmiljölagen. 1 och med detta blir det möjligt för Sverige att ratificera lLOs konvention (nr 167) om säkerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete. vilket också föreslås.

De nu föreslagna ändringarna löreslås träda i kraft den 1 juli 1991. I propositionen lämnas förslag om villkor för bidrag till företagshälsoL vården. Företagshälsovårde'ns uppgift är att arbeta förebyggande och med- verka i den yrkesinriktade rehabiliteringen på arbetsplatsen.

Slutligen tas i propositionen upp frågor som gäller arbetarskyddsverkets roll. arbetslivsfondens verksamhet. information och utbildning samt visst fortsatt utredningsarbete.

• Sida 3
•  Original

Propositionens lagförslag 1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att nuvarande 3 kap. 10 och 12 åå.

11 åå skall betecknas 3 kap. 11 och

dels att den nya 3 kap. 12 & skall ha följande lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf. 3 kap. 10 &.

Nuvarande lydelse Föreslagen lrdelse

3 kap. 105

11 Q' Vållande till kroppsskada eller sjukdom ma. om brottet ej är grovt. åtalas av åklagare endast om målsäganden angiver brottet till åtal eller har åsamkats skadan eller sjukdomen i verksamhet som ar- betstagare och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Om brott. som i 7 — 9316 sägs. har begåtts genom att någon uppsåt- ligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljö- lagen ( 1 97 7: I 160) ålegat honom till jö'rebjfggande av ohälsa eller olycks- fall. döms jö'r arbetsmiljöbrott till stray 'som i nämnda lagrum sägs.

125. Vållande till kroppsskada el- ler sjukdom jår. om brottet inte är

' grovt. åtalas av åklagare endast om

målsäganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän syn- punkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. I fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

' Senaste lydelse 1981: 1313.

• Sida 4
•  Original

2. Förslag till

Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977: 1 160)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977: 1 160) dels att nuvarande 1 kap. 1—4 åå skall betecknas 1 kap. 2—5 åå. att nuvarande 3 kap. 10 och 11 åå skall betecknas 3 kap. 11 och 12 åå samt att nuvarande 3 kap. 12— 18 åå skall betecknas 4 kap. 2—9 åå,

dels att den nya 1 kap. 3 å 2 kap. ] å, 3 kap. 2—4. 8. 9och de nya 11 och 12 åå, de nya 4 kap. 1—8 åå. 6 kap. 1. 4 och 9 åå. 7 kap. 4, 6. 7. 9 och 13 åå, 8 kap. 2 och 4 åå samt rubriken till 1 kap. skall ha följande lydelse.

dels att det skall införas sju nya paragrafer, 1 kap. 1 å. 3 kap. 2 a, 10 och 13 åå, 4 kap. 1 och 10 åå. 6 kap. 6a å samt närmast före det nya 4 kap. en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1 kap. T illämpningsamråde

2 å' Vid tillämpning av 2kap., 3 kap. 1 _ 14 åå ] 7 å" andra stycket och 18,5 samt 7—9 kap. skall med arbetstagare likställas

1. den som genomgår utbild- ning.

2. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete.

3. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring eller som deltager i frivillig utbild- ning för verksamhet inom total- försvaret.

Föreslagen lydelse

1 kap. Lagens ändamål och tillämp- ningsområde

Lagens ändamål är

]. att säkerställa en arbetsmiljö som inte utsätter arbetstagare för ohälsa eller olycksfall Och som är tillfredsställande med hänsyn till ar- betets natur och den sociala och lek- niska utvecklingen i samhället. och

2. attj'rämja att arbetsgivare och arbetstagare samverkar för att åstadkomma en god arbetsmiljö".

3å Vid tillämpning av 2 kap.. 3 kap. 1— [3 åå 4 kap. 1—5 åå" och 8—10.å.å' samt 7—9 kap. skall med arbetstagare likställas

1. den som genomgår utbild- ning.

2. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete.

3. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring eller som deltar i frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsva- ret.

Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall likställas med arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 åå. I fråga om elever finns dessutom särskilda bestämmelser i 6 kap. 17 och 18 åå.

1 fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet ut- _jöres.

' Senaste lydelse 1990:233.

1 fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet ut- förs.

• Sida 5
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet

Arbetsmiljön skall vara tillfreds- ställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpas- sas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Det skall eftersträvas att arbetet anord- nas så. att arbetstagare själv kan påverka sitt arbetssituation.

lå

Arbetsförhållandena skall anpas- sas till människors olika förutsätt- ningar i fysiskt och psykiskt avseen- de.

Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av sin egen arbetssituation samt i föränd- rings- och utvecklingsarbete som rör hans eget arbete.

Teknik. arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att arbetstagaren inte utsätts jörjjtsiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Där- vid skall även löneformer och jör- läggning av arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas eller begränsas.

Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social kontakt och samarbete samt sant- ntanhang mellan enskilda arbets- uppgifter.

Det skall vidare ejtersträvas att arbetsji'irhällandena ger möjligheter till personlig och _vrkesmc'issig ut- veckling liksom till självbestr'im- mande och yrkesmc'issigt ansvar.

3 kap. Allmänna skyldigheter 2 ål

.-'1rbetsgit-'are skall vidtaga alla åt- gärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsättes för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna tipp- märksamhet åt att arbetet planläg- ges och anordnas så. att en tillfreds- ställande arbetsmiljö skapas. Loka- ler samt maskiner. redskap. skydds- utrustning och andra tekniska an- ordningar skall underhållas väl.

Om arbetslörhållandena påkallar

3 Senaste lydelse 1985: 321.

Arbetsgivaren skall vidta alla åt- gärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Lokaler samt ma- skiner, redskap. skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall underhållas väl.

Om arbetsförhållandena påkallar

• Sida 6
•  Original

Nuvarande lydelse

det skall arbetsgivare föranstalta om företagshälsovård i den omfatt- ning verksamheten kräver.

Arbetsgivare skall beakta dcn sär- skilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.

F äreslagen lydelse

det skall arbetsgivaren föranstalta om företagshälsovård i den omfatt- ning verksamheten kräver.

A rbetsgi varen skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycks— fall som kan följa av att arbetstaga- ren utför arbete ensam.

2 a .9'

Arbetsgivare skall se till att ar- betstagare får god kännedom om de förhållanden. under vilka arbetet bedrives, och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbe- tet. Han skall förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iakttaga för att undgå riskerna i ar- betet.

Det åligger arbetsgivare att taga hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid ar- betets planläggning och anordnan- de skall beaktas att människors för- utsättningar att utföra arbetsupp-

Arbetsgivaren skall .S'_t-'stematiskt planera. leda och kontrollera verk- sam/teten på ett sätt som säkerstäl- ler att arbetsmiljön uppfyller kraven i denna lag och i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Han ska/! utreda arbetsskador. fort- löpande undersöka riskerna [ verk- samheten oeh vidta de åtgärder som föranleds därav. Åtgärder som inte kan vidtas omedelbart ska/l tidspla- neras. .

Arbetsgivaren skall i den utsträck- ning verksamheten kräver doku— mentera arbetstrzi/jän och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid upprättas.

.—trbetsgivaren skall vidare se till att det pä arbetsställe i hans verk- samhet finns en på lämpligt sätt or- ganiserad arbetsanpassnings— och rehabiliteringsverksamhet för full— görande av de uppgifter som enligt denna lag och enligt 22kap. lagen (1963-381) om allmän försäkring vilar på honom.

5

.».1rbetsgivaren skall se till att ar- betstagaren får god kännedom om de förhållanden. under vilka arbe- tet bedrivs, och att arbetstagaren upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. .»trbetsgiva- ren skall förvissa sig om att arbets- tagaren har den utbildning som be- hövs och vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet.

.-rlrbetsgivaren skall genom att an- passa arbets/ärhållandena eller vid- ta annan lämplig ätgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förut- sättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall

• Sida 7
•  Original

Nuvarande lydelse

gifter är olika.

..-'1rl)etstagare skall medverka till att åstadkomma en tillfredsställa/t- de arbetsmiljö. Han skall följa giv- na föreskrifter samt använda de skyddsanordningar och iakttaga den försiktighet i övrigt som be.- hövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.

Finner arbetstagare att arbete in- nebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa. skall han snarast underrätta företrädare för arbetsgi- varen eller skyddsombud. För ska- da till följd av att arbetstagaren underlåter att utföra arbetet i av- vaktan på besked om det skall fort- sättas är han fri från ersättnings- skyldighet.

Den som tillverkar, importerar. överlåter eller upplåter maskin, redskap, skyddsutrustning eller an- nan teknisk anordning skall se till att anordningen erbjuder betryg- gande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, när den avlämnas för att tagas i bruk eller utstå/les till för— säljning eller i reklamsyfte. De an- visningar som behövs för anordning- ens montering. användning och skötsel skall tried/ölja vid (tv/äm- nana'et. Anordningen skall vara tyd- ligt märkt med uppgifter av betydel- se för att fi'irebygga ohälsa och olycksfall.

Den som tillverkar. importerar eller överlåter ämne. som kan-för- "anlcda ohälsa eller olycksfall. skall vidtaga de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från skyddssynpunkt. När äm-

li'öreslagen lydelse

beaktas att människors förutsätt- ningar att utföra arbetsuppgifter är olika.

Arbetstagaren skall medverka i arbetsmiljöarbetet och delta i ge- ' nom/örandet av de åtgärder som be- hövs för att åstadkomma en god ar- betsmiljö. Han skall följa givna lö— reskrifter samt använda de skydds- anordningar och iaktta den försik- tighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. Om arbetstagaren finner att arbe- tet innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa. skall han sna— rast underrätta arbetsgivaren eller skyddsombud. .-—irbetstagaren är fri från ersättningsskyldighet för skada som uppstår till följd av att han underlåter att utföra arbetet i av— vaktan på besked om det skall fort— sättas.

Den som tillverkar. importerar. överlåter eller upplåter en maskin, ett redskap. skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall se till att anordningen erbjuder be- tryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. när den avlämnas för att tas i bruk eller när den ställs ut till försäljning eller i reklamsyfte.

Uppgifter om anordningen sorti är av bet_t-'de/s(.>_fi')'r att förebygga ohälsa och olycksfall (produktinformation) skall lämnas vid avlämnande! ge- nom tydlig märkning eller på annat sätt. Information av särskild bety— delse för arbetsmiljön skall lämnas vid marknadsföring av anordning— en.

Den som tillverkar. importerar eller överlåter ett ämne. som kan töranleda ohälsa eller olycksfall, skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid avsedd användning in— nebär risk från skyddssynpunkt.

• Sida 10
•  Original

Nuvarande lydelse

net avlämnas för att tagas [ bruk skall de anvisningar medfölja som behövs för hanteringen. Ämnet eller förpackning, kärl eller liknande. vari det förvaras. skall vara tydligt märkt med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycks- fall.

Föreslagen lydelse

Vad som sägs i 8 5)" andra stycket om produktinformation och infor- mation vid marknadsföring skall gälla även ifråga om ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycks- fall.

105

105 Den som installerar anord- ning som avses i 89' skall se till att behövliga skyddsanordningar upp- sättes och att i övrigt erforderliga skyddsåtgärder vidtages.

11 5 l 7 kap. 8 och 9 äåföreskrives om skyddsansvar i vissa fall för den som råder över arbetsställe eller upplåter lokal eller markområde för arbete eller såsom personalutrym- me.

Den som överlåter eller upplåter en förpackad produkt skall se till att förpackningen inte innebär risk för ohälsa eller olycksfall.

115 Den som installerar en lek- nisk anordning skall se till att be- hövliga skyddsanordningar sätts upp och att i övrigt erforderliga skyddsåtgärder vidtas.

125 l 7 kap. 8 och 9 äg föreskrivs om skyddsansvar i vissa fall för den som råder över ett arbetsställe eller upplåter en lokal, ett markområde eller ett utrymme underjord för ar- bete eller som personalutrymmc.

135

Den som låter itt/öra byggnads- e/ler anläggningsarbete skall vid projekteringen se till att arbets- miljösj-vnpzmkter. avseende säväl byggskedet som det framtida bm- kandet, beaktas och att olika delar av projekteringen samordnas. Den som tillverkar monterings/ärdiga byggnader eller anläggningar skall på samma sätt se till att arbets- miljösynpunkter beaktas vid pro/"ek- teringen.

.Äl'ven arkitekter. konstruktörer och andra som medverkar vid pro- jekteringen. skall inom ramen för sina uppdrag se till att arbetsmiljö- .synpunkter beaktas.

4 kap. Bemyndiganden 15 Regeringen eller. efter rege- ringens bestt'in'zmande, arbetar- sk_t'ddsstyrelsenfår föreskri va om

I. provning eller annan kontroll av tekniska anordningar eller av ämnen som kan föranleda ohälsa

• Sida 11
•  Original

Nuvarande lydelse

125 Om det är påkallat från skyddssynpunkt kan regeringen el- ler. efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva [. att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verk- samhet av visst slag får användas endast efter tillstånd.

2. att visst slag av anordning som avses i 8,5 endast efter godkännan- de får användas eller avlämnas för att tagas i bruk,

3. att visst ämne som avses i 939 får användas endast efter godkän- nande eller att särskilt villkor skall gälla vid användningen av sådant ämne.

Som förutsättning för godkän— nande som avses i första stycket 2 kan föreskrivas villkor. I anslutning till sådant godkännande kan fast- ställas krav på monterings- och bruksanvisning som skall medfölja anordning. när den avlämnas för att tagas i bruk.

Vid meddelande av föreskrift en- ligt första stycket 2 kan anges villkor för brukandet. Tillstånd eller god- kännande som avses i första stycket kan förenas med villkorför brukan- det.

Även utan samband med före- skrift enligt första stycket kan i an- given ordning föreskrivas om kon- troll, provning eller fortlöpande lill- syn vid användning av anordning, som där avses. samt om undersök- ning av de arbetshygieniska för/tål— landena i visst slag av verksamhet.

Föreslagen lydelse

eller olycksfall,

2. villkor och kontroll vid tillverk- ning och användning av sådana an— ordningar eller ämnen,

3. undersökning av skyddsförhål— landena i ett visst slag av verksam- het.

25. Om det behövs för att förebyg- ga ohälsa eller olycksfall i arbetet får regeringen eller, efter regering- ens bestämmande. arbetarskydds- styrelsen föreskriva

1. att arbetsprocesser. arbetsme- toder eller anläggningar, som är av- sedda för verksamhet av ett visst slag får användas endast efter till- stånd.

2. att tekniska anordningar eller ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. endast efter tillstånd eller godkännande får användas el- ler avlämnas för att tas i bruk.

[föreskrift som avses i första styc- ketfär anges att det i anslutning till ett tillstånd eller ett godkännande kan fastställas krav på produktin- formation och på villkor som skall gälla vid tillverkning samt på kon- troll efter tillverkning. I sådan före- skrift kan även anges att ett tillstånd eller godkännande kan förenas med villkorför användningen. Föreskrift som avses i första stycket 2 kan vi- dare ange villkor vars itpplj-tllarzcle

skall utgöra förutsättning _för till-' stånd eller godkännande.

• Sida 12
•  Original

Nuvarande lydelse

135 Regeringen eller. efter rege- ringens bestämmande. arbetar- skyddsstyrelsen kan föreskriva

1. att visst slag av anordning som avses i 8 &" skall ha sk ylt eller annan märkning som upptager til/verka- rens namn eller annan uppgift om anordningen.

2. att ämne som avses i 9,5 eller förpackning. kärl eller liknande. vari ämnet förvaras. skall vid an- vändningen ha märkning.

3. att förteckning skall föras över sådan anordning och sådant ämne.

[ samma ordning kan meddelas föreskrifter i fråga om installation av visst slag av anordning som avses i85'. 145 Är det av särskild betydelse från skyddssynpunkt kan regering- en eller. efter regeringens bestäm- mande. arbetarskyddsstyrelsen fö- reskriva förbud att använda ar- betsprocess, arbetsmetod. anord- ning som avses i 8 ,5' eller ämne som avses i 9 ,9'.

155 Innebär visst slag av arbete risk för ohälsa eller olycksfall kan regeringen eller. efter regeringens bestämmande. arbetarskyddsstyrel- sen föreskriva om läkarundersök- ning av dem som st.-'sselsättes eller skall sysselsättas i arbetet. Före- skrift kan också meddelas om för- bud att till arbetet anlita den som vid läkarundersökning har företett sjuklighet eller svaghet som gör ho- nom särskilt mottaglig för sådan risk.

165 illedför visst slag av arbete särskild risk för vissa grupper av arbetstagare kan regeringen eller. efter regeringens bestämmande. ar- betarskyddsstyrelsen meddela före- skrift om förbud mot att arbetet ut- föres av arbetstagare. som tillhör sådan grupp. eller föreskriva att särskilt villkor skall gälla när arbe- tet utföres av sådan arbetstagare.

Föreslagen lydelse

35. Regeringen eller. efter rege— ringens bestämmande. arbetar— skyddsstyrelsen kan föreskriva

1. att produktinformation skall lämnas i fråga om tekniska anord- ningar eller ämnen som kan föran- leda ohälsa eller ol_t-'cksfall.

2. att på arbetsställen skall föras en förteckning över där befintliga tekniska anordningar av vissa slag eller vissa ämnen som kan föranle- da ohälsa eller olycksfall.

Föreskrifter i fråga om installa- tion av tekniska anordningar kan meddelas i samma ordning.

4 5 Om det är av särskild betydel- se från skyddssynpunkt' kan rege- ringen eller. efter regeringens be- stämmande. arbetarskyddsstyrel- sen föreskriva förbud att använda ai'betsprocesser, arbetsmetoder eller tekniska anordningar eller ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall.

55 Om ett arbete innebär risk för ohälsa eller olycksfall, kan regering- en eller. efter regeringens bestäm- mande. arbetarskyddsstyrelsen fö- reskriva om' skyldighet att föran- stalta om läkarundersökning eller vaccinering eller annan förebyggan- de behandling mot smitta av dem som sysselsätts eller skall sysselsät- tas i arbetet. Föreskrift kan också meddelas om förbud att till arbetet anlita den som vid läkarundersök- ning har företett sjuklighet eller svaghet som gör honom särskilt mottaglig för en sådan risk.

6 5 Om ett arbete tried/ör särskild risk för vissa grupper av arbetstaga- re. kan regeringen eller. efter rege- ringens bestämmande. arbetar- skyddsstyrelsen meddela föreskrift om förbud mot att arbetet utförs av arbetstagare. som tillhör en sådan grupp. eller föreskriva att särskilda villkor skall gälla när arbetet utförs av sådana arbetstagare.

• Sida 13
•  Original

Nuvarande lydelse

175 Regeringen eller. efter rege- ringens bestämmande. arbetar- skyddsstyrelsen kan föreskriva att vid läkarundersökning som har föreskrivits med stöd av 15 eller 16 5 skall föras register med uppgif- ter om de undersöktas namn och om undersökningsresultat.

I samma ordning kan meddelas föreskrifterför dem som har skydds- ansvar enligt 2 eller 5 _é' att göra an- mälan eller lämna uppgifter till till- synsmyndighet eller att förvara handling som har betydelse från skyddssynpunkt. -

Föreslagen lydelse

75 Regeringen eller. efter rege- ringens bestämmande. arbetar- skyddsstyrelsen kan föreskriva att register ska/[ föras vid läkarunder- sökning som har föreskrivits med stöd av 5 eller 6 5 med uppgifter om de undersöktas namn och om undersökningsresultat. ' 85 Regeringen eller. efter rege- ringens bestämmande. arbetar- sk)'ddsst_t-'relsen kan meddela före- skrifter om skyldighet att göra an- mälan eller lämna uppgifter till-en tillsynsmyndighet eller att förvara handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt.

105 Regeringen eller. efter rege- ringens bestämmande. arbetar- skyddsstyrelsen får meddela de _vt- ter/igare föreskrifter om arbetsmil- jöns beskaffenhet och om allmänna skyldigheter ifråga om arbetsmiljön som behövs för att förebygga ohälsa och oli-"cksja/l i arbetet.

6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare m. m.

Arbetsgivare och arbetstagare skall bedriva en på lämpligt sätt or- ganiserad skyddsverksam/tet.

Skyddsombud företräder arbets- tagarna i sk_t-'dd.sfrågor och skall ver- ka för tillfredsställande skyddsjör— ltällanden. I detta syfte skall ombu- det inom sitt skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall. Ombudet skall deltaga vid planering av nya eller ändrade lokaler. anordningar. arbetsproces- ser och arbetsmetoder liksom vid planering av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Arbetsgivare skall under- rätta skyddsombud om förändring- ar av betydelse för skyddsförhållan- dena inom ombudets område.

Arbetsgivare och arbetstagare skall bedriva en på lämpligt sätt or- ganiserad arbetsmiljöverksamhet.

Skyddsombud företräder arbets- tagarna i arbetsmiliöfrågor och skall verka för en tillfredsställande ar- betsmiljö. I detta syfte skall ombu- det inom sitt skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall samt över att arbetsgiva- ren uppjj-'l/er kraven i 3 kap. Za _é'.

Skyddsombud skall delta vid pla- nering av nya eller ändrade lokaler. anordningar. arbetsprocesser. ar- betsmetoder och av arbetsorgutnisa- tion liksom vid planering av an- vändning av ämnen som kan med- föra ohälsa eller olycksfall. Skydds- ombud skall vidare delta vid upprät— tande av handlingsplaner enligt 3 kap. 2 a .é'.

Arbetsgivaren skall underrätta

• Sida 14
•  Original

Nuvarande lydelse

Skyddsombud skall söka vinna arbetstagarnas medverkan i skydds- arbetet.

Föreslagen lydelse

skyddsombud om förändringar av betydelse för arbetsmiljö/örhål/an— dena inom ombudets område.

Arbetsgivare och arbetstagare svarar gemensamt för att skyddsombud får erforderlig utbildning.

6115

Om ett skyddsombud anser att åt- gärder behöver vidtas för att uppnå en tillfredsställande ' arbetsmiljö, skall skyddsombudet vända sig till arbetsgivaren och begära sådana är- gärder. .S'k_t-'da'sombudet kan också begära att en viss undersökning skall göras för kontroll av förhållan- dena inom skyddsområdet. På framställning skall arbetsgivaren genast lämna skyddsombudet en skriftlig bekräftelse på att han mot- tagit dennes begäran. Arbetsgivaren skall utan dröjsmål lämna besked i frågan. Gör han inte det eller beak- tas inte begäran inom skälig tid, skall yrkesinspektionen efter fram- ställan av skyddsombudet pröva om föreläggande eller förbud enligt 7 kap. 7 _5' skall meddelas.

Där skyddskommitté finns, katt skyddsombud direkt påkalla kom- mitténs behandling av en arbets- miljöfråga.

953

Skj-'ddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet på ar- betsstället. Den skall noga följa ut- vecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall samt ver- ka för tillfredsställande skydds/ör- hällanden. 1 skyddskommitté skall behandlas frågor om företagshälso- vård. frågor om planering av nya eller ändrade lokaler. anordningar. arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt frågor om upplys-

3 Senaste lydelse 1985: 321.

Skyddskommittén skall delta i planeringen av arbetsmiljöarbetet på arbetsstället samt följa arbetets genomförande. Den skall noga följa utvecklingen i frågor som rör skyd- det mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande arbets- miljö/('_'ir/tällanden. 1 skyddskom- mitten skall behandlas frågor om

[. företagshälsovård.

2. handlingsplaner enligt 3 kap. 2 a _é'.

3. planering av nya eller ändrade lokaler. anordningar. arbetsproces-

• Sida 15
•  Original

Nuvarande lydelse

ning och utbildning rörande arbets— miljön. Sk yddskommitté skall vida- re verka för att en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings— och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället.

Föreslagen lydelse

ser, arbetsmetoder och av arbetsor- ganisation,

4. planering av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall.

5. upplysning och utbildning rö- rande arbetsmiljön.

6. arbetsanpassnings- och reha- biliteringsverksam/teten på arbets- stället.

7 kap. Tillsyn

Den som i sin verksamhet använ- der viss produkt eller har uppdragit åt annan att utföra visst arbete är skyldig att på tillsynsmyndighets begäran lämna upplysning om vem som har levererat produkten eller utför arbetet.

65

Finns på gemensamt arbetsställe ej någon som har samordningsan- svar enligt 3 kap. 7 5. kan yrkesin- spektionen bestämma vem som skall ha sådant ansvar. När särskil- da skäl föreligger kan yrkesinspek- tionen bestämma att annan än den som har ansvaret enligt nämnda pa- ragraf skall vara samordningsan- svarig.

Vid tillämpning av första stycket skall samordningsansvaret läggas på någon av dem som driver verk- samhet pä det gemensamma ar- betsstället.

Den som i sin verksamhet använ- der en viss produkt eller har upp- dragit åt annan att utföra ett visst arbete är skyldig att på en tillsyns- myndighets begäran lämna upplys- ning om vem som har levererat pro- dukten eller utför arbetet.

Den som har överlåtit eller upplå- tit en teknisk anordning eller överlä- tit ett ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, är skyldig att på en tillsynsmyndighets begäran lämna tillgängliga upplysningar om till vilka produkten har överlåtits el- ler upplåtits.

Om a'et på ett gemensamt ar- betsställe inte finns någon som har samordningsansvar enligt 3kap. 7 &, kan yrkesinspcktionen bestäm- ma vem som skall ha ett sådant an- svar. När det finns särskilda skäl kan yrkesinspektionen bestämma att någon annan än den som har ansvaret enligt nämnda paragraf skall vara samordningsansvarig.

Vid tillämpning av första stycket skall samordningsansvaret läggas på den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete på det ge- mensamma arbetsstället eller på nå- gon av dem som driver verksamhet där.

• Sida 16
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

754

Yrkesinspcktionen äger gent- emot den som har skyddsansvar en- ligt 3 kap. 2—10åä. 5 kap. 3 & förs- ta stycket eller 65 i detta kapitel meddela föreläggande eller förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Yrkesinspektionen får gentemot den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 2—1] och 1355, 5 kap. 35. första stycket eller 65 i detta kapi- tel meddela a'e förelägganden eller förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har med- delats med stöd av lagen skall efter- levas.

1 beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut vite.

Under/äter någon att vidtaga åt- gärd som åligger honom enligt före- läggande, får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans be- kostnad.

Har föreläggande meddelats be- träffande någon åtgärd till vilken det krävs bygglov. rivningslov eller marklov enligt plan- och bygglagen (1987: 10) men beviljas inte sådant lov, är föreläggandet förfallet Såvitt avser åtgärden.

Föreligger missförhållande i skyddshänseende beträffande lokal eller markområde som har upplå- tits för" arbete eller såsom personal- utrymme. kan yrkesinspektionen meddela förbud enligt 7å mot så- dan upplåtelse till dess angiven åt- gärd har vidtagits med lokalen eller markområdet. '

Ont någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt ett före- läggande. får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bc- kostna'd. '

Om ett föreläggande har medde- lats beträffande någon åtgärd till vilken det krävs bygglov. rivnings- lov eller marklov enligt plan- och bygglagen (1987: 10) men sådant lov inte beviljas. upphör föreläggan- det att gälla såvitt avser åtgärden.

Om det finns något missförhål- lande i skyddshänseendc beträffan- de en lokal. ett markområde eller ett utrymme under jord som har upplåtits för arbete eller som perso- nalutrymme. kan yrkesinspektio- nen meddela förbud enligt 7 5 mot en sådan upplåtelse till dess angi- ven åtgärd har vidtagits med loka— len. markområdet eller utrymmet.

lr'rkesinspektionen kan gentemot den som upplåter en lokal. ett mark- område eller ett utrymme under jord för arbete eller som personalut- rymme, meddela förelägganden en- ligt 7 .f' om undersökning av ski-dds- förhållandena på platsen.

1355

Den som har utsetts till skydds— ombud eller ledamot i skyddskom- mitté eller den som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabilite-

4 Senaste lydelse 1990:973. 5 Senaste lydelse 1989z96l.

Den som har utsetts till skydds- ombud eller ledamot i skyddskom- mitté eller den som har deltagit i arbetsanpassnings— och rehabilite-

• Sida 17
•  Original

Nuvarande lydelse

ringsvcrksamhet på arbetsstället en- ligt ökap. 95 får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget har erfarit om yrkeshem- lighet. arbetsförfarande, aflärsför- hållande. enskilds personliga för- hållande eller lörhållande av bety- delse för landets försvar.

Föreslagen lydelse

ringsverksamhet på arbetsställe en- ligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget har erfarit om yrkeshem- lighet. arbetsförfarande, aflärsför- hållande. enskilds personliga för- hållande eller förhållande av bety- delse för landets försvar.

Har ombudet. ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal arbetsta- garorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 åå, får han utan hinder av tystnadsplikten i första stycket lämna uppgift vidare till en ledamot i organisationens styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen hör. Rätten att lämna uppgift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren under- rättar mottagaren om tystnadsplikten. I sådant fall gäller tystnadsplikten också för denne.

I fråga om arbetsställen i det all- männas verksamhet tillämpas i stället för vad som sägs i första och andra stycket bestämmelserna i 14 kap. 7. 9 och 1055 sekretesslagen (1980: 100).

I fråga om arbetsställen i det all- männas verksamhet tillämpas i stället för vad som sägs i första och andra styckena bestämmelserna i 14 kap. 7. 9 och 10% sekretessla- gen (1980: 100).

8 kap. Ansvar 2 &"

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av 3 kap.'12 eller 14,59 döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av 4 kap. ], 2 eller 4.6 döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. anlitar en minderårig i strid mot 5 kap. 2 & första stycket eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 5 kap. 25 tredje eller fjärde

stycket,

2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. IJ eller 15—173? eller 5 kap. 35 andra stycket, 4 eller 5 &

2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 3 eller 5—83'55' eller 5 kap. 39" andra stycket, 4 eller 5 &.

3. lämnar oriktiga uppgifter om förhållanden av vikt, när en tillsyns- myndighet har begärt upplysningar, handlingar eller prov eller begärt undersökningar enligt 7 kap. 3 eller 4 5,

4. utan giltigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur bruk.

Har vid brott som avses i detta kapitel anordning eller ämne an-

” Senaste lydelse 19901973.

Har vid brott som avses i detta kapitel en anordning eller ett ämne

• Sida 18
•  Original

. A:"uvarande [j.-'delse Föreslagt-m lydelse Prop. 1990/912140

vänts i strid mot förbud enligt 3 använts i strid mot förbud enligt 4 kap. [4,6 eller 7 kap. 75, skall kap. 49' eller 7 kap. 75. skall lörverkande ske av egendomen el- förverkande ske av egendomen el- ler dess värde. om denna rättsver- ler dess värde. om det inte är uppen- kan ej är uppenbart Obi/lig. bart oskäligt.

Denna lagträder i kraft den ljuli 1991.

• Sida 19
•  Original

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m.

Härigenom föreskrivs att 12 5 lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn. m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande l ra'else

Får en kvinnlig arbetstagare inte sysselsättas i sitt arbete på grund av en föreskrift om förbud mot arbete under havandeskap. som har med- delats med stöd av _?kap. 169" ar- betsmiljölagen (197711160). har hon rätt att bli omplacerad till ett annat arbete med bibehållna an— ställningstörmåner.

thireslagen l t-fdelse

*I 9

Får en kvinnlig arbetstagare inte sysselsättas i sitt arbete på grund av en föreskrift om förbud mot arbete under havandeskap. som har med- delats med stöd av 4kap. 6 #” arbets- miljölagen (1977: 1160). har hon rätt att bli omplacerad till ett annat arbete med bibehållna anställnings- förmåner.

En kvinnlig arbetstagare. som på grund av havandeskap inte kan utföra fysiskt påfrestande arbetsuppgifter. har rätt att bli omplacerad till ett mindre ansträngande arbete med bibehållna anställningsförmåner. Detta gäller dock endast från och med den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse. . .

Rätt till omplacering föreligger endast om det skäligen kan krävas att arbetsgivaren bereder kvinnan annat arbete hos sig.

Denna lagträder i kraft den 1 juli 1991.

' Senaste lydelse 1985185.

• Sida 20
•  Original

1. Inledning

Genom beslut den 17 april 1986 bemyndigade regeringen dåvarande che- fen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av sanktionssystemet vid arbetsolyckor till följd av brister i arbetsmiljön. Därefter förordnades en särskild utredare. sakkunniga. experter och sekreterare.

Utredningen som antog namnet arbetsolycksutredningen avlämnade i januari 1988 betänkandet (SOU 1988:3) Arbetsolycka — ”olycka” eller arbetsmiljöbrott?

Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens sammanfattning av betänkandet som bilaga I.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- serna och en sammanställning över remissyttrandena har upprättats och finns tillgängliga i lagstiftningsärendct (Dnr R 757/88).

Genom beslut den 17 september 1987 bemyndigade regeringen dåvaran- de chefen för arbetsmarknadsdepartcmcntet att tillkalla en arbetsgrupp inom departementet lör att se över vissa bestämmelser i arbetsmiljölagen. En arbetsgrupp utsågs därefter.

Arbetsgruppen avlämnade ijuni 1989 betänkandet (Ds 1989:48) Pro- duktkontroll enligt arbetsmiljölagen. m.m och ijanuari 1990 betänkandet (Ds l990:6) Arbetsmiljöansvar vid projektering. m.m.

Till protokollet i detta ärende bör fogas sammanfattningarna av dessa betänkanden som bilaga 2 och 3.

Betänkandcna har remissbehandlats. Förteckningar över remissinstan- serna och sammanställningar över remissyttrandena har upprättats och finns tillgängliga i lagstiftningsärendena (Dnr R 4669/89 och Dnr R 845/90).

Genom beslut den 25 augusti 1988 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för arbetsmarknadsdcpartcmentet att tillsätta en arbetsgrupp för att göra en översyn av 1986 års företagshälsovårdsreform. En arbetsgrupp tillsattes därefter.

• Sida 21
•  Original

Arbetsgruppen avlämnade ijuni 1990 betänkandet (Ds 1990:42) Före- tagshälsovård i omvandling. Översyn av 1986 års företagshälsovårdsre- form.

Till protokollet i detta ärende bör fogas sammanfattningen av detta betänkande som bilaga 4.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- serna och sammanställning över remissyttrandena har upprättats och fi nns tillgängliga i lagstiftningsärendet (DnrAL 6448/90).

Genom beslut den 24 november 1988 bemyndigade regeringen dåvaran- de chefen lör arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en kommission med uppdrag att lägga fram förslag till åtgärder för att ändra sådana arbetsförhållanden. som skapar skador och ohälsa.

Kommissionen. som antog namnet arbetsmiljökommissionen. avlämna- deijuni 1990 betänkandet (SOU 1990:49) Arbete och hälsa.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av detta betänkande som bilaga 5.

Kommissionen har lämnat förslag till ändringar i arbetsmiljölagen (1977:1 160) och lagen om allmän försäkring (1962:381) om det förebyg- gande arbetsmiljöarbetet och om rehabilitering. Vidare har kommissionen lämnat principlörslag bl. a. om ekonomiska styrmedel. personalekonomisk redovisning. utbildning och informationsförsörjning.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- serna och en inom arbetsmarknadsdepartementet upprättad sammanställ- ning över remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendct (Dnr AL 5 383/90).

Lagrådet

"Regeringen beslutade den 31 januari 1991 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till ändringar i brottsbalken, arbetsmiljölagen (1977: 1 16 samt lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m. Försla- gen har upprättats i arbetsmarknadsdeparteinentet på grundval av de nyss redovisade betänkandena. De förslag som har remitterats till lagrådet bör fogas till protokollet som bilaga 6.

Lagrådet har avstyrkt den föreslagna bestämmelsen i 3kap. 10 & brotts- balken. De grundläggandc bestämmelserna i 1—3 kap. arbetsmiljölagen bör enligt lagrådet ges en något mindre kategorisk utformning. Frågan bör enligt lagrådets mening tas upp i samband med en kommande översyn av arbetsmiljölagstiftningen. Lagrådet har vidare föreslagit en del förändring— ar i förslagets 4 kapitel.

1 övrigt har lagrådet godtagit de föreslagna ändringarna." Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 7. I samband med att jag behandlar de enskilda paragraferna (3 kap. 10% i förslaget till lag om ändring i brottsbalken och 4 kap. 1—2 och 10 åå i förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen) kommerjag att gå in på lagrådets synpunk- ter. Dessutom behandlar jag lagrådets synpunkter under avsnitten 5.1.1. 7.1 och 11. De förslag jag nu har lagt fram avviker från lagrådsremissens lagförslag på det sättet att vissa omformuleringar och omredigeringar har gjorts.

• Sida 22
•  Original

Jagredovisaridetföljandeminaöverväganden ochförslag.Jagharnärdct Prop. 1990/912140 gäller frågor som behandlats i arbetsmiljökommissionens betänkande SOU 1990:49 samrått med chefen för socialdcpartcmentet och när det gäller ändringarna i brottsbalken med chefen förjustitiedepartementet. [ fråga om bakgrund. gällande rätt och nuvarande förhållanden i övrigt hänvisas till betänkandena.

4. Företagshälsovården 4.1 Inledning

Företagshälsovårdens verksamhet styrs främst genom de avtal som träffats mellan arbetsmarknadens parter. 1 avtalen anges riktlinjer för företagshäl- sovårdens organisation och arbetsuppgifter. Avtal har träffats såväl inom den privata som inom den offentliga sektorn.

Enligt avtalen skall företagshälsovården vara en rådgivande expertresurs i det lokala arbetsmiljöarbetet och medverka till att arbetsmiljön i största möjliga utsträckning anpassas till människans förutsättningar och behov. Avtalen lämnar relativt stor frihet åt de lokala parterna att anordna en företagshälsovård som är ändamålsenlig utifrån olika företags och bran- schers speciella förutsättningar och behov av insatser.

Även statsmakterna har i olika sammanhang uttalat betydelsen av före- tagshälsovården som en resurs i det lokala arbetsmiljöarbetet. ] propositio- nen 1984/85: 89 om företagshälsovård och arbetsanpassning lade regering- en fram ställningstaganden och förslag om förändringar på företagshälso- vårdens områdc. Våren 1985 beslutade riksdagen (SoU13. rskr. 172) i enlighet med förslagen. Förändringarna, som samlat kom att benämnas 1986 års företagshälsovårdsreform. trädde i kraft den ljanuari 1986.

I propositionen betonades särskilt att företagshälsovårdens verksamhet huvudsakligen skall vara av förebyggande karaktär och beakta såväl medi- cinska och tekniska som psykiska och sociala aspekter i arbetsmiljön. Vidare uttalades att även anpassningsfrågorna och den yrkesinriktade rehabiliteringen bör'vara en angelägen uppgift för företagshälsovården. Detta kom sedan till uttryck i det nya systemet för statligt stöd till företags- hälsovården. som var en väsentlig del av 1986 års företagshälsovårdsre- form.

Det nya bidragssystemet för företagshälsovården infördes den 1 januari 1986 i syfte att stimulera till förebyggande arbetsmiljöarbete och förbättra anslutningen av små och medelstora företag till företagshälsovården. Bi- drag till anordnare av företagshälsovård lämnas enligt bestämmelserna i förordningen (1985: 326) om bidrag till företagshälsovård.

l nämnda proposition avvisades tanken på en lagstiftning om obligato—

• Sida 60
•  Original

risk anslutning till företagshälsovården. I stället förordades att utbyggna- den även fortsättningsvis skulle ske på frivillig väg och att parterna på arbetsmarknaden skulle ha ett huvudansvar för företagshälsovårdens ut- byggnad och att dess innehåll och organisation skulle regleras genom avtal och överenskommelser mellan dessa. Samtidigt sattes som mål att minst 75 % av de anställda skulle ha tillgång till företagshälsovård vid 1990-talets början.

I propositionen angav dåvarande chefen för arbetsmarknadsdeparte- mentet att hon inte var beredd att för all framtid avskriva tanken på en lagstiftning om generell skyldighet för arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård. Enligt hennes mening borde behovet av eventuella yt- terligare lagstiftningsåtgärder prövas i samband med en utvärdering av företagshälsovårdsreformen. Regeringen tillsatte i augusti 1989 en ar- betsgrupp för att se över 1986 års företagshälsovårdsreform. Syftet med översynen var huvudsakligen att pröva frågan om företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad och att utvärdera effekterna av det nya bidragssyste- met. som infördes 1986. Resultatet av översynsarbetet finns redovisat i betänkandet (Ds 1990:42) Företagshälsovård i omvandling.

Jag kommer i det följande att lämna den redovisning som den dåvaran- de chefen för arbetsmarknadsdepartementet utlovade i den nyss nämnda propositionen 1984/85:89 om företagshälsovård och arbetsanpassning. Vidare kommer jag att redovisa de ställningstaganden som föranleds av översynen och remissyttrandena över denna.

4.2. Företagshälsovårdens mål och arbetsuppgifter

Företagshälsovården har tillkommit på initiativ av arbetsmarknadens par- ter för att utgöra en resurs i det lokala arbetsmiljöarbetet. Denna resurs är gemensam för arbetsgivare och arbetstagare. Verksamheten styrs främst genom riktlinjerna i de avtal som träffats mellan parterna.

Företaghälsovården har genom sin förtrogenhet med arbetsplatserna och sin breda kompetens blivit den expertresurs som generellt sett har de bästa möjligheterna att vara ett stöd för företagen och förvaltningarna när det gäller att förverkliga de högt ställda kraven på arbetsmiljön och minska utslagningen från arbetslivet. Dess insatser är därmed till gagn inte bara för arbetstagarna utan har också stor betydelse för samhällsekonomin i stort.

Mot bakgrund av arbetsmiljö- och rehabiliteringsfrågornas ökade vikt liksom samhällets ökade kostnader för arbetsskador, 'sjukfrånvaro och förtidspensionering. är det viktigt att företagshälsovården verkligen ut- nyttjas som en aktiv resurs i det lokala arbetsmiljö- och rehabiliteringsar- betet.

Begreppet arbetsmiljö har med tiden fått ett vidgat innehåll. Utöver fysiska och kemiska arbetsmiljöfaktorer, olycksfallsrisker och liknande riskfaktorer i arbetsmiljön innefattar begreppet arbetsmiljö numera allt fler av arbetslivets områden såsom arbetsinnehåll, arbetsorganisation, so- ciala relationer samt inflytande och utvecklingsmöjligheter. Det är före- tagshälsovårdens uppgift att. utifrån detta vidgade arbetsmiljöbegrepp,

• Sida 61
•  Original

arbeta med en helhetssyn på förhållandena på arbetsplatsen. där samban- den mellan fysiska. psykologiska och sociala faktorer beaktas. Detta kräver bl. a. att all företagshälsovårdspersonal har god kännedom om de verksam- hetsområden som de betjänar och kan se arbetsmiljöfrågorna i relation till verksamheten i dess helhet.

För att nå sina mål måste företagshälsovården därför aktivt medverka i det lokala arbetmiljöarbetct i nära samarbete med arbetsgivare och arbets- tagare.

Företagshälsovårdens ställning på arbetsplatserna är i mycket en åter- spegling av hur arbetsmiljöfrågorna hanteras där. De förslag jag nu lägger fram om ändringar i arbetsmiljölagen syftar främst till att åstadkomma förändringar i arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna genom krav på att företag och förvaltningar blir mer aktiva i såväl det förebyggande arbets- miljöarbetet som i arbetet med anpassning och rehabilitering. Detta kom- mer att få stor betydelse för företagshälsovårdens förutsättningar och. villkor i framtiden.

4.2.1 Förebyggande arbete '

Företagshälsovårdens huvuduppgift är att arbeta förebyggande och ut- veckla arbetsmiljön. Företagshälsovården har emellertid i många fall tagit på sig alltför mycket av en vårdande och individuellt problemlösande roll. En förutsättning för att företagshälsovården skall få en aktiv roll på arbets- platserna är att den får en tyngdpunktsförskjutning från efterhjälpande till förebyggande. från individinriktade till grupp- och organisationsinriktade insatser. Ett förändringsarbete med denna inriktning pågår på många håll och bör kunna utvecklas ytterligare.

Företagshälsovården skall bl.a. förse de anslutna arbetsplatserna med beslutsunderlag som beskriver sambanden mellan arbetsförhållanden och hälsa/arbetstillfredsställelse och i en dialog med beställarna diskutera be- hovet av olika insatser. Företagshälsovården skall kunna förutsäga effekter på hälsan vid nya eller ändrade arbetsförhållanden och tydliggöra problem i befintliga förhållanden och medverka vid en förändring av dessa. Upp- följning och analys av sjukfrånvaro, olyckstillbud, arbetsskador, personal- omsättning är viktiga inslag.

Företagshälsovårdens insatser får emellertid inte stanna vid kartlägg- ningsarbete. riskbedömningar etc. Det är lika viktigt att företagshälsovår- den aktivt deltar i företagens och förvaltningarnas förändringsarbete och bistår med synpunkter och råd. Jag vill understryka vikten av att företags- hälsovården kommer med tidigt i förändringsarbetet på arbetsplatserna och att information, utbildning och träning av personal vid förnyelse och förändringsarbete utgör en viktig del.

En grundförutsättning för ett framgångsrikt anpassnings- och rehabilite- ringsarbete är att insatserna sätts in tidigt. att de är arbetsplatsanknutna

• Sida 62
•  Original

och att det finns en väl fungerande organisation för arbetet. Det torde också stå klart att arbetgivaren i många fall kommer att behöva stöd av en expertresurs för att kunna svara mot sitt arbetsgivaransvar.

Företagshälsovården har genom sin nära koppling till arbetsplatsen en nyckelroll i detta arbete. Den kan med sin breda kompetenssammansätt- ning anlägga ctt helhetsperspektiv på problemen och fungera som en brygga mellan arbetsplatsens och samhällets insatser.

De förslag jag i förevarande sammanhang lägger fram om en lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att bedriva en organiserad anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället kan väntas medföra en ökad efterfrågan på tjänster från företagshälsovården. Arbetslivsfondens verk- samhet leder ockSå till ökade aktiviteter för att rehabilitera långvarigt -. sjuka och förbättra arbetsmiljön. Företagshälsovården torde få en betydel- sefull roll i planeringen och genomförandet av sådana aktiviteter.

Jag har tidigare uttalat att tyngdpunkten i företagshälsovårdens verk- samhet måste ligga i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. På sikt bör en sådan inriktning av arbetet leda till att färre anställda blir långtidssjuk- skrivna och att behovet av rehabiliteringsinsatser minskar. Men i dagens läge, med många arbetsskadeanmälningar och ett högt sjuktal, kan det dock vara motiverat med förhållandesvis stora rehabiliterings- insatser för redan drabbade. Jag anser det emellertid viktigt att det inom företagshäl- sovården finns en balans och nära koppling mellan rehabiliterings- och arbetsmiljöinriktade åtgärder. Rehabiliteringsinsatser för den enskilde måste vara nära knutna till arbetsmiljön så att man i fråga om skador och sjukdomar, som kan ha ett samband med arbetsförhållandena. också gör insatser med syfte att förebygga att fler människor drabbas av skador-och ohälsa.

Om det är fråga om insatser som går utöver vad som normalt kan krävas av företagshälsovården, kan arbetsgivaren hos arbetslivsfonden ansöka om medel härför som del i arbetsplatsprogram. Att så skulle kunna ske har också förutskickats i propositionen 1989/90: 62 om insatser för aktiv reha- bilitering och arbetslivsfondens verksamhet. m.m.. där föredraganden anger att särskilda insatser från bl.a. företagshälsovården kan betalas med medel från fonden. .

Medel från fonden skall däremot inte användas för en allmän expansion av företagshälsovården. Efter vad jag har erfarit har arbetslivsfonden utarbetat riktlinjer för när bidrag skall kunna utgå för köp av tjänster från företagshälsovården.

Att arbeta med rehabilitering kräver kunskaper på många områden liksom bra metoder och en fungerande organisation. Ett problem i dag är att rehabiliteringsinsatserna ofta påbörjas för sent. En orsak till detta är sannolikt att många företag och förvaltningar inte har tillräckliga kunska- per om och metoder för hur anpassnings- och rehabiliteringsarbetet skall bedrivas. Jag bedömer att metodiken i rehabiliteringsarbetet behöver ut- vecklas. Framför allt krävs att det på arbetsplatserna utvecklas system för att fånga upp och tillvarata tidiga signaler på att det behövs rehabilite- ringsinsatser. Jag anser i likhet med arbetsgruppen att det är en viktig uppgift för företagshälsovården att medverka i utbildning av chefer. ar-

• Sida 63
•  Original

betsledare, personaladministratörer m.fl. om deras uppgifter i anpass- nings- och rehabiliteringsverksamheten.

Rehabiliterande insatser kan vara av olika art, exempelvis medicinsk, yrkesinriktad eller social rehabilitering. Det är inom området yrkesinrik- tad rehabilitering och sådana åtgärder som kan vidtas på arbetsplatser som arbetsgivarens ansvar för rehabilitering har sin tyngdpunkt. Exempel på åtgärder som kan ingå i en yrkesinriktad rehabilitering är olika åtgärder beträffande arbetsorganisation, arbetsinnehåll. förändring av den fysiska miljön, exempelvis för att minska belastning. omplacering m.m. Det kan , även gälla mer generella psykosociala insatser såväl för den drabbade som för övriga på arbetsplatsen. attitydpåverkan. kamratstöd etc. Genom sin förtrogenhet med arbetsplatsen och den anställde har företagshälsovården enligt min mening speciella förutsättningar för att medverka i en sådan yrkesinriktad rehabilitering. Företagshälsovården kan också vara kontakt- punkt för de olika funktioner, såväl inom som utom arbetsstället, som ofta behöver medverka i rehabiliteringsprocessen.'

Ansvaret för den sociala rehabiliteringen ligger i första hand på kommu- nernas socialtjänst och faller följaktligen i princip utanför företagshälso- vårdens ansvarsområde. Vissa sådana insatser är dock tämligen vanliga även inom företagshälsovården. Det kan t.ex. gälla program och aktivite- ter för att motverka olika slag av missbruk. Jag anser att det i vissa fall kan vara av ett stor värde att sådana aktiviteter knyts till arbetsplatsen. Men framför allt bör företagshälsovården kunna ha en förmedlande roll och hjälpa den enskilde att få del av olika sociala rehabiliteringsinsatser hos rätt instans.

Jag vill här understryka att företagshälsovårdens resurser inte få avledas . från förebyggande och arbetsplatsinriktade rehabiliterande insatser till den rent medicinska rehabiliteringen. Denna bör i huvudsak utföras inom den allmänna sjukvården. Däremot kan företagshälsovården medverka till att den anställde får hjälp av rätt instans. Jag återkommer till frågan om sjukvårdens roll inom företagshälsovården.

Jag kommer i det följande att föreslå att bidragen till företagshälsovår- den i fortsättningen skall förknippas med vissa ovillkorliga krav som skall gälla lika för all företagshälsovård. Jag anser att ett sådant krav skall vara att företagshälsovården utöver den förebyggande verksamheten även med- verkar i anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten på arbetsstället. Detta skall ses som ett led i samhällets strävan att förhindra utslagning från arbetslivet.

4.3. Sjukvårdens roll inom företagshälsovården

Den dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet behandlade frå- gan om sjukvårdens roll inom företagshälsovården i propositionen 1984/85:89 om företagshälsovård och arbetsanpassning. Hon konstatera- de att sjukvård, i bemärkelsen medicinsk behandling, i första hand skall tillgodoses inom ramen för samhällets hälso- och sjukvård. Dock bedömde hon att en viss andel sjukvård har sitt berättigande inom företagshälsovår- den. Statsrådet betonade samtidigt vikten av ett väl fungerande samarbete

• Sida 64
•  Original

mellan företagshälsovården och hälso- och sjukvården och pekade på att landstingens planeringsansvar för den allmänna hälso- och sjukvård även gäller företagshälsovården.

I den nämnda propositionen framhöll föredraganden särskilt vikten av en ökad satsning på förebyggande verksamhet inom företagshälsovården. Det bidragssystem som infördes år 1986 syftade till att stimulera till förebyggande insatser och reducera sjukvårdens omfattning genom att ta bort den tidigare kopplingen mellan ersättningen och företagshälsovårdens sjukvårdande verksamhet.

Den ändring av bidragssystemet som gjordes år 1986 har inneburit att sjukvårdens omfattning har minskat bara marginellt. Detta framgår av den enkätundersökning till landets samtliga företaghälsovårdsenheter som ar- betsgruppen låtit utföra. Trycket på företagshälsovården att tillhandahålla sjukvård är fortfarande stort, samtidigt som sjukvården tar ansenliga resurser i anspråk inom företagshälsovården.

Arbetsgruppen har, som jag tidigare nämnt, varit enig om att tyngd- punkten i företagshälsovårdens arbete skall vara att förebygga ohälsa och bristande välbefinnande i arbetet. Därvid har insatser riktade mot arbets- miljön av högsta prioritet. Denna uppfattning delas av remissinstanserna.

Arbetsgruppens majoritet har vidare uttalat uppfattningen att allmänna sjukvårdande, behandlande uppgifter i princip inte faller inom företags- hälsovårdens ansvarsområde utan är en uppgift för hälso- och sjukvården, främst primärvården. Svenska arbetsgivareföreningens (SAF) representant i arbetsgruppen har reserverat sig mot detta och anser att företaghälsovår- den måste få ta på sig visst allmänt sjukvårdsansvar om uppdragsgivaren så önskar. SAF har framför allt hänvisat till bristande resurser inom hälso- och sjukvården. Även bland remissinstanserna råder delade meningar om sjukvårdens roll inom företagshälsovården och flera instanser anser att viss sjukvård skall vara kvar.

Jag har tidigare uttalat att företagshälsovården främst skall arbeta före- byggande och medverka i anpassnings- och rehabiliteringsarbetet på ar- betsplatsen. De medel som samhället ställer till företagshälsovårdens för- fogande är avsedda att användas för dessa uppgifter och därigenom bidra till att minska samhällets totala kostnader för hälso- och sjukvården. En förutsättning för att företagshälsovården till fullo skall uppnå dessa syften anserjag vara att den klart avgränsar sin roll och koncentrerar sina insatser på arbetsförhållandena. såväl generellt som för den enskilde. Detta inne- bär att allmänna sjukvårdande. behandlande uppgifteri princip inte ingår i företagshälsovårdens uppgifter.

Ett vanligt argument för en stor andel sjukvårdande verksamhet inom företagshälsovården är att sjukvården ger viktig information om hälsopro- blem i arbetsmiljön. Denna ståndpunkt förs också fram i några av re- missvaren. Även jag har förståelse för denna uppfattning. men jag anser samtidigt att signaler på ohälsa måste och kan fångas upp i ett tidigare skede. innan det uppstått ett behov av sjukvård. Effektiva insatser i såväl det förebyggande arbetet som i rehabiliteringsarbetet förutsätter tidiga insatser. Genom nära kontakter med arbetsplatserna, anställda. arbetsled-

• Sida 65
•  Original

ning m.fl. kan företagshälsovårdens personal i ett tidigare skede få en uppfattning om problemen i arbetsmiljön.

Det hävdas ofta att företagshälsovården skall ägna sig åt arbetsrelaterad sjukvård. Arbetsgruppen har emellertid ansett att detta begrepp är oprecist och ger en oklar avgränsning av företagshälsovårdens roll. Jag vill erinra om att liknande synpunkter fördes fram redan vid remissbehandlingen av företagshälsovårdsutrcdningens betänkande (SOU l983:32) Företagshäl- sovård för alla. Enligt min mening bör inriktningen vara att företagshälso- vården i början av ett sjukdomsförlopp kan konstatera eventuella sam- band med arbetsmiljön och hänvisa en anställd till rätt vårdinstans och mot slutet underlätta återgång till arbetet och bistå med förslag om anpass- ningsåtgärder som behövs för att arbetstagaren skall kunna utföra arbetet.

Företagshälsovård ses ibland som en arbetsplatsanknuten primärvård, kanske därför att en betydande del av företagshälsovårdens personal har sjukvårdsinriktning i kompetens och arbetssätt. Att förväntningarna på företagshälsovården inte alltid stämmer överens med företagshälsovår- dens målsättning på det sätt den kommit till uttryck i avtalen och i statsmakternas uttalanden har även visat sig vara en konflikt som ibland varit svår för personalen vid företagshälsovårdsenheterna att hantera. En väl genomarbetad policy och klara riktlinjer liksom en effektiv styrning och ledning som håller ihop verksamheten anser jag vara en grundförut- sättning för att på ett effektivt sätt klargöra rollen gentemot beställarna.

Jag anser dessutom att bemanningsstrukturen inom företagshälsovår- den. med en hög andel medicinskt utbildad personal, bidrar till föreställ- ningen om företagshälsovården som en allmän sjukvårdsinstans. En ut- veckling av företagshälsovården i riktning mot mer förebyggande arbete bör få till konsekvens att personalsammansättningen förändras. Detta är emellertid inte en fråga som statsmakterna har att besluta om. Det ankorn- mer i stället på de berörda parterna att behandla sådana frågor i sina överväganden om företagshälsovården.

SAF har som nämnts ansett att viss sjukvård behövs inom företagshälso- vården bl.a. därför att primärvårdens resurser inte räcker till. Jag anser att ett sådant synsätt motverkar en rationell lösning av båda verksamheterna. Sjukvården inom företagshälsovården undandrar resurser från primärvår- den samtidigt som den förebyggande verksamheten inte ges tillräckligt utrymme. Jag vill också erinra om att det inom hälso- och sjukvården pågår olika förändringar som bl. a. syftar till att öka valfrihet. tillgänglighet och kontinuitet i vården. Möjligheten att välja vård inom eller utom det egna landstinget finns redan på många håll. Inom olika landsting förbätt- ras kontinuiteten i vården och tillgängligheten genom t.ex. längre öppetti- der, kortare köer och ökade möjligheter att komma till samma läkare eller sköterska vid upprepade besök.

Jag anser liksom arbetsgruppen att samverkan mellan företagshälsovår- den och hälso- och sjukvården har stor betydelse. Inte minst blir behovet av samverkan påtagligt genom den ökande rehabilitcringsverksamhcten. Det borde finnas ett starkt intresse från båda parter att få till stånd en sådan samverkan. Initiativet till planering och utformning av samverkan mellan hälso- och sjukvården och företagshälsovården skall enligt hälso-

Prop. 1990/911140

• Sida 66
•  Original

och sjukvårdslagen (1982: 763) ankomma på huvudmannen för hälso- och sjukvården. Det hindrar dock inte att initiativ kan tas även från företags- hälsovårdens sida.

I likhet med arbetsgruppen och flera av remissinstanserna vill jag fram- hålla vikten av att det sker en konkretisering av formerna för samarbetet mellan företagshälsovården och hälso- och sjukvården, i första hand pri— märvården. Olika vägar kan prövas. Ett exempel är samlokalisering av företagshälsovård och primärvård. Jag ser också positivt på att ett samar- bete formaliseras. exempelvis i avtal mellan företagshälsovårdsenhcter och respektive landsting. Sådan samverkan kan t.ex. gälla ömsesidig-hänvis- ning av patienter. ömsesidiga konsultationer. gemensam bedömning av anpassnings- och rehabiliteringsbehov, utbyte av kunskap och träffar för ötnsesidig orientering om varandras verksamheter m.m. Samverkan mås- te givetvis ske under iakttagande av sedvanliga sekretessregler och ske i samförstånd med patienter/arbetstagare.

4.4. Företagshälsovårdens styrning och ledning

Företagshälsovården är organiserad i de former som anges i arbetsmiljöav- talen mellan de centrala parterna på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadens parter har genom sina avtal tillskapat särskilda samrådsorgan som under styrorganet skall planera och utforma verksamheten samt följa upp den praktiskatillämpningen. '

Regler för partsinflytandet över företagshälsovården är olika beroende på hur den är organiserad. En företagshälsovårdscentral drivs vanligtvis i aktiebolagsform och beslutsfunktionen liksom även det formellajuridiska ansvaret ligger därmed på styrelsen för bolaget. Enligt SAF-LO-PTK- avtalet skall en företagshälsovårdskommitte inrättas då företagshälsovård gemensamt anordnas för flera företag. Detta organ är av rådgivande karak- tär. Inom t.ex. den statliga sektorn har man en annan lösning.

Hos den inbyggda företagshälsovården bestäms verksamheten oftast av en central skyddskommitté eller en central arbetsmiljökommitté i enlighet med gällande arbetsmiljöavtal. Denna har fått särskilda befogenheter vad beträffar företagshälsovården. Den har bl.a. rätt att besluta i frågor som gäller t.ex. företagshälsovårdens organisation. verksamhetens inriktning. utveckling etc. och skall ge underlag för och yttra sig över budgeten för företagshälsovården.

Arbetsgruppen har konstaterat att nuvarande styr- och ledningsformer. främst vid företagshälsovårdscentralerna. med både styrelse och företags- hälsovårdskommitteer. ofta leder till oklara budskap och oklarheter om vem som egentligen fattar de avgörande besluten. Ledamöterna i såväl styrelse som kommitté är inte heller alltid tillräckligt insatta i företagshäl- sovårdens målsättning eller har fått möjlighet att ägna sig åt sitt uppdrag. Detta förhållande resulterar i en splittrad verksamhet med otydliga, oftast alltför generella mål. Bl.a. har företagshälsovårdens personal efterlyst ett ökat stöd och en bättre dialog med ledamöterna i styrorganen.

Jag anser att frågan om företagshälsovårdens styrning och ledning är av ' största vikt för företagshälsovårdens fortsatta utveckling. Jag delar arbets-

• Sida 67
•  Original

gruppens bedömning om vikten av att effektivisera och renodla styrfunk- tionen för företagshälsovården, oavsett organisationsform. Hur styrfunk- tionen. liksom övriga partsorgan som bedöms nödvändiga. bör utformas anser jag bör ankomma på parterna att avgöra. Jag anser det också vara parternas ansvar att medverka till att ledamöterna i dessa organ får utbild- ning om sina uppgifter och möjligheter. i syfte att effektivisera verksamhe- ten och utveckla dialogcn och kontakterna med medlemsföretagen och med företagshälsovårdens personal.

Ansvaret för att företaghälsovården får den omfattning. inriktning och innehåll som arbetslivet kräver åvilar i första hand parterna. Jag anser det därför högst väsentligt att såväl arbetstagarorganisationer som arbetsgiva- re tillförsäkras inflytande över styrningen av företagshälsovården, oavsett organisationsform. Beträffande den inbyggda företagshälsovården tillgo- doses detta inflytande bl.a. med stöd av arbetsmiljöavtalen och med utgångspunkt från de grundläggande kraven-på inflytande och medbestäm- mande i organisationen. I en företagshälsovårdscentral finns inte motsva- rande garantier för inflytande. Det finns i dag exempel på att arbetstagarna saknar inflytande i centralens styrelse. Eftersom det oftast är i centralens styrelse som de avgörande besluten fattas, anserjag det viktigt att den har- partsrepresentation som garant för att verksamheten bedrivs enligt avta- lens och samhällets intentioner. Partsrepresentationen bör också kunna bidra till att förhindra oseriös verksamhet.

Jag vill samtidigt erinra om att parternas inflytande över företagshälso- vårdens verksamhet i hög grad utövas i deras egenskap av beställare av företagshälsovårdens tjänster. Genom att ställa tydliga och befogade krav kan parterna på arbetsplatserna medverka till att utveckla företagshälso- vården.

Arbetsgruppen har konstaterat att den verkställande ledningen på före- tagshälsovårdsenheterna ofta är svagt utvecklad. Enligt den enkät arbets- gruppen genomförde till samtliga enheter saknar ca hälften en speciell chefsfunktion för hela enheten. Chefsrollen är dessutom ofta diffus. Många chefer arbetar i dag endast kort tid med företagshälsovård och har ofta en rent kameral funktion och driver sällan rena arbetsmiljöfrågor.

Avsaknad av en sammanhållen ledningsfunktion och tydliga mål har ofta visat sig vara en orsak till interna problem och har också har lett till vissa svårigheter att få ut enhetliga budskap till avnämarna.

En verksamhets resultat är i stor utsträckning beroende av det sätt på vilket ledarskapet utövas. Detta gäller även företagshälsovården. Jag delar. liksom remissinstanserna. arbetsgruppens uppfattning att det på varje enhet bör finnas en professionell ledningsfunktion som under styrorganet eller motsvarande ansvarar för att verksamheten planeras och verkställs enligt styrelsens och uppdragsgivarnas intentioner. För varje enhet bör det sålunda finnas en ansvarig chef med väl definierade uppgifter. Detta bör gälla oavsett hur företagshälsovården är organiserad.

Många företagshälsovårdsenheter är små. Det är enligt min mening inget som hindrar att flera sådana enheter går samman om en gemensam chef

Samhället bör ges möjligheter att på ett effektivt sätt kunna följa upp

• Sida 68
•  Original

innehållet i företagshälsovårdens verksamhet. Jag vill därför understryka vikten av att verksamheten dokumenteras i verksamhetsplaner och att verksamheten följs upp och utvärderas. Detta är angeläget inte bara för staten som bidragsgivare utan även för anslutna företag. de fackliga orga- nisationerna och de anställda. Verksamhetsplan och verksamhetsberättel- se bör överlämnas till yrkesinspektionen för kännedom.

4.5. Kompetens- och utbildningsfrågor

Jag har tidigare framhållit vikten av att kvalitetsfrågorna får en framskju- ten plats i arbetet med att bygga ut och utveckla företagshälsovården. Kvalitetsfrågorna hänger nära samman med personalens utbildning och kompetens.

Jag vill särskilt framhålla vikten av att företagshälsovårdens personal har en utbildning som svarar mot de speciella krav som arbetsuppgifterna inom företagshälsovården ställer. Arbetsmiljöinstitutet ansvarar för denna utbildning och äri dag huvudsaklig anordnare av denna.

Vidareutbildning i företagshälsovård bör dels ge gedigna kunskaper om arbetsmiljöfrågor utifrån den grundutbildning som de olika personalkate- gorierna har, dels ange ett arbetssätt som de kan tillämpa i det praktiska företagshälsovårdsarbetet.

Företagshälsovårdens personalsammansättning skall spegla verksamhe- tens innehåll. Jag har tidigare framhållit vikten av att företagshälsovården i sitt arbete utgår från en helhetssyn på arbetsmiljöförhållandena. Ju mer förebyggande och åtgärdsinriktad verksamheten är. desto fler verksam- hetstyper och desto större utbildningsbredd kommer att finnas företrädd inom företagshälsovården. Förutom att redan existerande utbildningar samordnas på lämpligt sätt. anser jag det också viktigt att nya verksam- hets- och kompetensområden förs in i utbildningen. Det är väsentligt att områden som i framtiden får stor betydelse för arbetet inom företagshälso- vården. t.ex. beteendevetenskap. psykosociala frågor, arbetsorganisation och rehabilitcringsmetodik, får en ökad tyngd i utbildningen. De ökade kunskaper om kvinnornas arbetsmiljö och deras hälsorisker som erhållits genom arbetsmiljökommissionens kartläggning och arbetarskyddsstyrel- sens handlingsprogram för fyra kvinnodominerande branscher (se avsnitt 3.6) behöver också föras in i sammanhanget.

Jag ser det också som angeläget att fler för olika befattningshavare gemensamma avsnitt införs i vidareutbildningen eller som komplement till denna i syfte att skapa en grundval för en gemensam kunskapsram och ett gemensamt förhållningssätt i personalens dagliga arbete.

Arbetsgruppen har konstaterat att antalet sökande till vidareutbildning i företagshälsovård för beteendevetare och företagssjukgymnaster för närva- rande är mycket större än tillgången på utbildningsplatser. Jag vill med hänsyn till den framtida inriktningen av företagshälsovårdens verksamhet. som jag tidigare redogjort för. understryka behovet av en utökning av vidareutbildningen för dessa båda yrkeskategorier.

Jag har tidigare uttalat att det är viktigt att verksamheten inom företags- hälsovården samordnas under en enhetlig och professionell ledning. Där-

• Sida 69
•  Original

med är det också viktigt att denna personal får en vidareutbildning, som behandlar företagshälsovårdens arbetssätt och verksamhetens syfte och innehåll. Därutöver finns annan administrativ personal som bör erbjudas möjlighet till någon form av utbildning inom företagshälsovård. Jag har med tillfredsställelse kunnat konstatera att dessa yrkeskategorier beretts tillfälle att deltaga i introduktionsutbildningen och att den börjar bedrivas som en reguljär del av institutets utbildningsverksamhet. Jag delar arbets- gruppens uppfattning att. oavsett vilken arbetsuppgift man har inom före- tagshälsovården, samtliga personalkategorier skall kunna erbjudas intro-"

duktionsutbildning.

I propositionen 1984/85189 anges som ett önskvärt mål att företagshäl— sovårdens personal skall vara utbildad före anställning inom företagshälso- vården. Denna princip har i praktiken visat sig vara svår att genomföra. Som regel har personalen varit anställd inom företagshälsovården 1/2—1 år innan vidareutbildning i företagshälsovård påbörjas. Arbetsgruppen har funnit att denna praxis fungerat väl.

För egen del serjag inget skäl att frångå denna praxis. Jag anser emeller- tid att det inte får gå för lång tid innan utbildning erbjuds efter anställning- en. Det är angeläget att en nyanställd så snart som möjligt bereds möjlighet att utbildas inom företagshälsovården. '

Jag avser att i diskussioner med arbetsmiljöinstitutet ta upp dessa frågor och frågan om en central. övergripande referensgrupp för utbildningsfrå- gor vid arbetsmiljöinstitutet.

4.6. Företagshälsovårdens utbyggnad

Min bedömning: Den fortsatta utbyggnaden skall ske på frivillig väg genom avtal mellan arbetsmarknadens parter och inte genom lag- stiftning.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med min bedömning. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som behandlat frågan är positiva till arbetsgruppens förslag om anslutning på frivillig väg.

Skälen till min bedömning: Arbetsmarknadens parter har genom avtal påtagit sig ansvaret för utbyggnaden av företagshälsovården inom sina respektive avtalsområden. Företagshälsovårdsreformen år 1986 (prop. 1984/85: 89. SOU l3. rskr 172) innebar samtidigt vissa samhälleliga stödåt- gärder för att underlätta utbyggnaden genom en förändring av statsbi- dragssystemet. Tanken på en lagstiftning om obligatorisk anslutning avvi- sades av riksdagen samtidigt som målsättningen att 75 %'av de anslutna skall ha tillgång till företagshälsovård vid 1990-talets början lades fast.

Jag kan i dag konstatera att ca 80% av de anställda har tillgång till företagshälsovård. Detta innebär att det av riksdagen uppställda målet om 75 % anslutning bland de anställda har uppfyllts.

Jag kan samtidigt konstatera att det finns såväl branschvisa som regio- nala skillnader i anslutningsgrad. Särskilt inom servicenäringarna är an-

• Sida 70
•  Original

slutningen låg. Framför allt är det små företag med färre än 20 anställda som i dag står utanför företagshälsovården. Det är troligt att åtskilliga av dessa företag skulle behöva ha tillgång till företagshälsovårdens expertkun- nande. Arbetsgivarens ökade ansvar för rehabilitering kommer även att öka behovet av hjälp från företagshälsovården. Detta gäller i hög grad de små företagen. som ofta saknar egna resurser för sådana insatser. Arbets- livsfondens verksamhet ökar ytterligare företagens behov av expertis för att åstadkomma förändringar.

Skälen till att de mindre företagen har en låg anslutning skiftar. Arbets- gruppen konstaterar att det ofta visat sig vara svårt att motivera småföre- tag att ansluta sig. Det råder också viss tveksamhet från företagshälsovår- ' den att ansluta småföretag, då dessa jämfört med större företag upplevs som mer arbetskrävande och därmed drar med sig jämförelsevis stora kostnader för företagshälsovården.

I likhet med arbetsgruppen anserjag emellertid inte att en lagstiftning är den rätta vägen för att ansluta de små företagen. En lagreglering skulle bli verkningslös om den inte också innebar en motsvarande skyldighet för någon eller några att tillhandahålla företagshälsovård. Jag ser det också som en förtroendefråga. En lagreglering skulle kunna uppfattas som ett hinder för parternas inflytande på utformningen av företagshälsovården och därmed minska deras intresse och engagemang. Utan förtroende hos såväl arbetsgivare som arbetstagare torde företagshälsovården ha små möjligheter att göra en ändamålsenlig insats.

En viktig förutsättning för den fortsatta utbyggnaden av företagshälso- vården anser jag vara att företagen och de anställda inser värdet av att använda sig av företagshälsovårdens tjänster och därmed av fri vilja anslu- ter sig. Detta fordrar för det första att arbetsmiljömedvetandet stärks såväl hos arbetsgivare som hos arbetstagare. Dessutom måste företagshälsovår- den kunna anpassa sina tjänster till de små företagens behov. Små företag behöver enligt min mening ofta hjälp med konkreta råd och färdiga åt- gärdsförslag, mycket information och utbildning kring den egna miljön, information om regelsystem etc. Detta ställer höga krav på flexibilitet och beredskap att pröva nya lösningar hos företagshälsovården.

Jag delar alltså arbetsgruppens uppfattning att utbyggnaden även i fram- tiden skall ske på frivillig grund genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Det är samtidigt i hög grad önskvärt att anslutningen bland desmå företagen ökar. Detta förutsätter att arbetsmarknadens parter genom olika insatser fortsätter att verka för en ökad anslutning bland de små företagen. För egen del kommerjag i det följande att föreslå förändringar av bidragen till företagshälsovården för att ytterligare stimulera till ökad anslutning av små företag. Jag vill också erinra om att en majoritet av de ca en miljon. anställda, som i dag står utanför företagshälsovården, omfattas av arbets- . miljöavtal och därmed har en avtalsenlig rätt till företagshälsovård.

Jag vill vidare erinra om att yrkesinspektionen i sin roll som tillsyns- myndighet har som särskild uppgift att följa och främja företagshälsovår- dens utveckling. Yrkesinspektionen kommer enligt min mening att bli allt viktigare i arbetet med att få företagshälsovården utbyggd för de företag

• Sida 71
•  Original

som i dag står utanför. Detta gäller inte minst företag som inte omfattas av kollektivavtal.

Jag vill också erinra om att yrkesinspektionen enligt arbetsmiljölagen (3 kap. 2 5) i vissa fall genom föreläggande kan ålägga arbetsgivaren att föranstalta om företagshälsovård.

4.7. Villkor för bidrag 4.7.1 Grundläggande villkor

Mitt förslag: Villkoren för bidrag till företagshälsovården renodlas till att gälla vissa grundläggande krav rörande verksamhetens funk- tion och kvalitet samt styrning och ledning. Dessa villkor skall gälla lika för all företagshälsovård.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna ställer sig bakom att villkoren för bidrag skall gälla lika för all företagshälsovård. SACO varnar för en kvalitativ urholkning av företagshälsovården om villkoren samtidigt försvagas. Landstingsförbundet motsätter sig att dispositiviteten tas bort.

Några remissinstanser vänder sig mot att krav på personalens utbildning inte finns med bland villkoren i arbetsgruppens förslag.

Skälen till mitt förslag: Företagshälsovården har vuxit fram som en gemensam angelägenhet för parterna på arbetsmarknaden. Dess verksam- het styrs främst genom avtalen om arbetsmiljö och företagshälsovård. Partsstyrningen innebär att verksamheten kan utformas efter de skiftande behoven i olika branscher och sektorer på arbetsmarknaden.

Samtidigt har samhället ett intresse av att företagshälsovården har rätt inriktning och bra kvalitet på verksamheten. Samhället lämnar ettårligt stöd till företagshälsovården på närmare en miljard kronor. Ett skäl till detta är att företagshälsovården har stor betydelse för att motverka utslag- ning och förbättra arbetsmiljön och övriga förhållanden i arbetslivet. Mot denna bakgrund bör samhället kunna ställa krav på företagshälsovården. dess effektivitet och inriktningen av verksamheten.

Vid konstruktionen av gällande förordning (1985:326) om bidrag till företagshälsovård rådde stor enighet om att villkoren för statsbidrag inte fick begränsa parternas möjlighet att bestämma om företagshälsovårdens innehåll och att anpassa den till olika branschers förutsättningar och behov. De villkor för statsbidrag, som har att göra med företagshälsovår- dens innehåll och utformning, kom därför i huvudsak att utgå från avta-. lens normer. Villkoren gjordes tillämpliga endast om det inte finns kollek- tivavtal (3 5, andra stycket i nämnda förordning).

Ett problem med denna ordning är att befintliga arbetsmiljöavtal är relativt oprecisa vad gäller mål och inriktning. Tydligheten i avtalen vari- erar mellan olika avtalsområden. Detta har lett till skiftande kvalitet och olika inriktning av företagshälsovården.

Jag anser i likhet med arbetsgruppen och flertalet remissinstanser att de

• Sida 72
•  Original

krav. 'som samhället ställer på företagshälsovården för utbetalning av bidrag, skall gälla lika för all företagshälsovård. oavsett hur avtalen utfor- mats. Det bör ankomma på regeringen att besluta om den närmare utform- ningen av bidragsvillkoren. Bland de krav som bör ställas på företagshälso- vården bör enligt min mening ingå att företagshälsovården — är en rådgivande expertresurs för hela arbetsstället — arbetar förebyggande och medverkar i anpassnings- och rehabiliterings- arbetet på arbetsplatsen — aktivt medverkari det lokala arbetsmiljöarbetet — samverkar med samhällets olika organ — styrs av ett organ med partsrepresentation

— har en väl definierad ledningsfunktion — årligen upprättar verksamhetsplan och verksamhetsberättelse som överlämnas till yrkesinspektionen för kännedom

— drivs med för ändamålet utbildad personal

Detta stämmer väl överens med vad arbetsgruppen föreslagit och vad jag tidigare anfört om företagshälsovårdens arbetsuppgifter. Jag har dock för egen del till arbetsgruppens förslag lagt ytterligare ett villkor, nämligen att företagshälsovården drivs med för ändamålet utbildad personal. Vill- koret finns i den nu gällande bidragsförordningen. För att företagshälso- vården på ett effektivt sätt skall kunna arbeta med arbetsmiljöfrågorna krävs enligt min mening att företagshälsovårdens personal har en utbild- ning som svarar mot de speciella krav som arbetsuppgifterna inom före— tagshälsovården ställer. Jag har tidigare uttalat att en nyanställd inom företagshälsovården så snart som möjligt bör erbjudas den utbildning som arbetsmiljöinstitutet tillhandahåller.

Jag delar samtidigt arbetsgruppens uppfattning att det är viktigt att villkoren från samhällets sida inte får begränsa parternas strävan att utfor- ma företagshälsovården med hänsyn till olika lokala förutsättningar och behov. Den inriktning av villkoren för bidrag som här har angetts bör inte vara något hinder för detta.

Det främsta motivet för att samhället ställer vissa krav på verksamheten är enligt min mening att garantera en rimlig kvalitet med hänsyn till företagshälsovårdens allmänna målsättning och att verksamhetens drivs i planerade former. Den närmare utformningen av verksamheten. som t. ex. dimensionering. styr- och organisationsformen samt sammansättning av personal etc. anser jag i likhet med arbetsgruppen vara en uppgift för de lokala parterna att bestämma om.

Även i fortsättningen bör gälla att yrkesinspektionen har uppgiften att pröva rätten till bidrag medan beräkningen av bidragens storlek och utbe- talning av beloppen ombesörjs av försäkringskassorna. Jag avser att noga följa yrkesinspektionen förändrade uppgifter i samband med bidragspröv- ningen.

• Sida 73
•  Original

Mitt förslag: Patientavgift skall inte tas ut inom företagshälsovår-. den.

Arbetsgruppens förslag: Överenstämmer med mitt förslag. Fem ledamö- ter har reserverat sig mot förslaget.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser avvisar förslaget. Bl.a. so- cialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, TCO, LO och Bygghälsan tillstyrker förslaget.

Skälen för mitt förslag: Frågan om patientavgift skall tas ut eller inte avgörs idag av huvudmannen för respektive företagshälsovårdsenhet. År 1989 tog ungefär varannan företagshälsovårdsenhet ut patientavgift.

Enligt nuvarande bidragsförordning får patientavgift dock inte tas ut för läkarvård och sjukvårdande behandling till följd av godkänd arbetsskada eller för anpassnings— och rehabiliteringsverksamhet som bedrivs med stöd av arbetsmiljölagen.

Arbetsgruppen har övervägt om det även framgent skall finnas en möj- lighet för företagshälsovården att ta ut patientavgift. Arbetsgruppen har därvid diskuterat olika för— och nackdelar med att ta bort denna möjlighet.

Arbetsgruppen har varit enig om att företagshälsovårdens inriktning är att arbeta'förebyggande och medverka vid arbetsanpassning och rehabili- tering. Arbetsgruppens majoritet anser att ett bibehållande av möjligheten att ta ut patientavgift kan ge legitimitet åt sjukvårdande och behandlande instatser och bidra till att öka sådana insatser på bekostnad av företagshäl- sovårdens centrala förebyggande arbetsuppgifter. Det finns enligt arbets- gruppen också risk att företagshälsovården ser patientavgiften som en viktig inkomstkälla för sin verksamhet vilket kan leda till felaktiga priori— teringar.

Arbetsgruppens minoritet anser. liksom flera av remissinstanserna, att andelen sjukvård inom företagshälsovården snarare skulle öka. än minska om möjligheten att ta ut patientavgift skulle slopas eftersom sjukvården inom företagshälsovården då skulle bli billigare än annan vård.

För egen del ansluter jag mig till den bedömning som gjorts av arbets- gruppens majoritet och bl.a. LO och TCO. Jag har redan slagit fast att allmänna sjukvårdande och behandlande uppgifter i princip inte hör till företagshälsovårdens ansvarsområde. Huvuduppgiften skall vara att arbe- ta förebyggande samt att medverka vid den yrkesinriktade rehabilitering- en. I dessa uppgifter kan ingå vissa behandlande moment, för vilka pa- tientavgift inte skall tas ut.

Jag anser i likhet med arbetsgruppen att en möjlighet att ta ut patientav- gift ger legitimitet åt sådan sjukvårdande och behandlande verksamhet som inte hör till företagshälsovårdens ansvarsområde. Jag är samtidigt medveten om att trycket på företagshälsovården att bedriva sjukvård fortfarande är stort. Ett borttagande av möjligheten att ta ut patientavgift skulle kunna öka detta tryck genom att sjukvård då skulle upplevas som gratis. Enligt min mening understryker detta vikten av att företagshälso-

• Sida 74
•  Original

vårdens roll tydliggörs och att den renodlar sin verksamhet för att på sikt minska efterfrågan på sjukvård.

Jag föreslår därför att patientavgift inte skall kunna tas ut inom företags- hälsovården. Möjligheten att ta ut patientavgift bör upphöra den 1 januari 1993. Detta innebär att företagshälsovården får rimlig tid till anpassning.

4.8. Vissa ändringar i bidragssystemet

Mitt förslag: Gränsen för småföretagstillägg sänks från 50 till 20 anställda. Småföretagstillägget höjs så att det utgår med samma belopp som grundbidraget.

En höjning sker av nyanslutningstillägget så att det utgår med två grundbidrag per anställd under en tid av två år för varje nyanslutet företag.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med'mitt förslag vad gäller småföretagstillägget. Arbetsgruppen föreslår att ett särskilt finansierings- stöd skapas vid etablering av nya enheter.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget om småföretagstillägg. Flera remissinstanser anser dock att den föreslagna höjningen av småföretagstilläggget är otillräcklig. Några instanser, bl.a. LO. föreslår ett företagsbaserat grundbidrag.

Flera remissinstanser stöder arbetsgruppens förslag till särskilt finan- sieringsstöd till nya enheter. Några instanser anser dock att ett sådant stöd i första hand bör utgå för utveckling av befintliga enheter. RRV avstyrker ' förslaget.

Kommunförbundet anser att statsbidraget till företagshälsovården bör slopas helt.

Skälen till mitt förslag: Enligt riksdagens beslut (prop. 1984/85:89. SoU 13, rskr. 172) finansieras bidragen till företagshälsovård sedan den 1 januari 1986 över arbetarskyddsavgiften. Arbetarskyddsavgiften för ar- betsgivare höjdes därför från 0.155 till 0.35% av avgiftsunderlaget. Sjuk- ' försäkringsavgiften. över vilken ersättningen" finansierades före 1986, re- ' ducerades i motsvarande mån.

Samtidigt infördes nya bidragsregler. I propositionen (1984/85z89) om företagshälsovård och arbetsanpassning motiverades förslaget med att nya bidragsregler skulle bryta kopplingen mellan "ersättning och sjukvård. Det nya systemet utformades med syfte att dels stimulera till förebyggande" insatser. dels främja anslutningen av de små företagen. Bidrag lämnas i form av gröndbidrag. småför'etagstillägg och nyanslut- ningstillägg. " ' ' ' Grzmdbiflraget utgör basen i 'ersättningssystemet och omprövas varje år. För innevarande år uppgår bidraget till 276 kr. per ansluten anställd. Småföretagstillägget lämnas för upp till 50 personer i varje anslutet företag oberoende av företagets storlek. Tillägget utgör hälften av grund— bidraget.

• Sida 75
•  Original

Nyanslumingstillägget utgår under de två första åren som ett företag är anslutet till företagshälsovården. Tillägget utgör ett belopp som är hälften av summan av grundbidraget och småföretagstillägget.

Arbetsgruppen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att utvärdera bidragssystemets effekter på utbyggnaden. Jag har tidigare konstaterat att det av rikdagen uppställda målet om 75 % anslutning av de anställda till företagshälsovården är uppnått. Fortfarande står emellertid merparten av företag med mindre än 20 anställda utanför företagshälsovården.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att många av de faktorer som anses motverka en ökad anslutning av småföretag inte på ett enkelt sätt påverkas genom utformningen av gällande ersättningssystem. Det finns dock skäl att tro att förhållandet delvis är ekonomiskt betingat och att nuvarande ersättningssystem inte är tillräckligt för att kompensera för de relativt högre kostnader som företagshälsovården har för att betjäna de små företa- gen.

Arbetsgruppen har därför diskuterat olika alternativa utformningar av bidragssystemet i syfte att förstärka bidraget för de små företagen.

Utgångspunkten för arbetsgruppens förslag har varit ett oförändrat grundbidrag. Med hänsyn till att grundbidraget är den enda ersättning som utgår för samtliga personer i bcräkningsunderlaget bör det även i fortsätt- ningen sättas relativt högt. En sänkning av grundbidraget till förmån för andra bidragskomponenter skulle dessutom för många anordnare innebära väsentligen minskade statsbidrag.

Arbetsgruppen har föreslagit en fördubbling av småföretagstillägget, dvs. att det skall utgå med samma belopp som gundbidraget. Detta kan ske genom att gränsen för det antal anställda som småföretagstillägget skall utgå för sänks från 50 till 20 personer. Nyanslutningstillägget föreslås bibehållas oförändrat. Eftersom det främst är de små företagen som återstår att ansluta är nyanslutningstilläggget i praktiken att betrakta som ett bidrag för de små företagen.

Jag ansluter mig till arbetsgruppens förslag både vad avser en höjning av - småföretagstillägget och sänkning av antalet personer för vilket tillägget skall utgå. Detta bör enligt min mening innebära en ekonomisk stimulans för företagshälsovården att ansluta de små företagen. . Jag är samtidigt medveten om att denna åtgärd inte ensamt löser pro- blemen med anslutningen av de små företagen. Bl.a. torde en utökad samverkan mellan olika företagshälsovårdsenheter, t.ex. för ett effektivt utnyttjande av de samlade personalresurerna. kompetens- och mete-- dutveckling m. m., vara nödvändig.-

Arbetsgruppen föreslår vidare att ett nytt bidrag. benämnt etablerings— bidrag. skall utgå vid etablering av nya enheter. Bidraget föreslås uppgå till ett belopp motsvarande två grundbidrag per ansluten anställd och år i högst tre år. Den föreslagna konstruktionen förutsätter därmed att en etablering redan har skett innan bidrag kan utgå. .

Flertalet remissinstanser som tagit ställning till frågan är positiva till förslaget. För egen del anser jag att den kompetens-och erfarenhet som finns i befintliga enheter i första hand bör tas tillvara. Det finns också en strävan till omstruktureringar inom företagshälsovården som bl.a. innebär

• Sida 76
•  Original

sammanslagning till större enheter eller olika former för samverkan för att därigenom få ett bättre utnyttjande av de samlade resurserna och ge möjlighet till utveckling och kompetenshöjning. Jag anser att denna strä- van inte får motverkas av ett bidragssystem som leder till överetablering och en uppsplittring av marknaden.

Arbetsgruppens förslag stimulerar endast till att etablera nya enheter, inte till att utvidga verksamheten i redan befintliga. För att stimulera anslutning av små företag bör enligt min mening bidragsbeloppet vara utformat så att det också stimulerar redan etablerade företagshälsovårds- enheter att utvidga sin verksamhet. För egen del vill jag därför föreslå en höjning av nyanslutningstillägget så att det utgår med två grundbidrag per anställd under en tid av två år för varje'företag som för första gången ansluter sig till en företagshälsovårdsenhet. Detta menarjag. tillsammans med de förändringar jag föreslagit i övrigt i bidragssystemet. kommer att vara en god stimulans för företagshälsovården att ansluta små företag till företagshälsovården.

De förändringar jag nu föreslår i bidragssystemet ryms inom gällande ekonomiska ramar för företagshälsovården.

4.9. Bygghälsan

Mitt förslag: Den särskilda förordning som reglerar bidraget till företagshälsovård för vissa anställda inom byggbranschen skall upp- höra att gälla.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Bygghälsan motsätter sig inte förslaget men anser det nödvändigt med en övergångsperiod fram till år 1994.

Skälen för mitt förslag: För kollektivanställda och arbetsledare inom byggbranschen gäller särskilda regler om bidrag till företagshälsovård. enligt förordningen (1987:729) om bidrag för företagshälsovård för vissa antställda inom byggbranschen. den s.k. Bygghälsan. Enligt ersättnings- reglerna i denna förordning utgör byggbranschens semesterkassor och SALFs medlemsregister grunden för beräkning av antalet bidragsberättiga- de anställda byggnadsarbetare och arbetsledare, som är kollektivt anslutna till Bygghälsan. Småföretagstillägg utgår för varje kollektivansluten arbets- tagare upp till 50 anslutna inom var och en av de regioner där Bygghälsan har sin verksamhet.

Orsaken till den annorlunda beräkningssgrunden för Bygghälsan var svårigheter att identifiera antalet anställda inom byggbranschen på grund av det stora antalet objektsanställningar. Detta förhållande råder emeller- tid inte längre utan numera tillämpas tillsvidareanställning inom bygg- branschen med åtföljande mindre rörlighet bland de anställda mellan olika arbetsgivare. Företag inom byggbranschen bör därmed. på samma sätt som övriga företag inom näringslivet. bättre kunna redovisa antalet an- ställda som underlag för beräkning av bidraget.

Prop. 1990/911140

• Sida 77
•  Original

Arbetsgruppen har föreslagit att den särskilda förordning som gäller för byggbranschen bör upphöra i och med utgången av år 1993.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att en strävan bör vara att så långt det är möjligt ha samma bidragsregler för alla. Eftersom skälet till att ha särskilda bidragsbestämmelser för Bygghälsan numera inte kan anses före- ligga anser jag i likhet med arbetsgruppen att den nämnda förordningen, om bidrag till företagshälsovård för vissa anställda inom byggbranschen, bör upphöra att gälla i och med utgången av år 1993.

4.10. Organ för samverkan och utveckling av företagshälsovården

Mitt förslag: Det är angeläget att det finns ett centralt organ för samverkan och utveckling avföretagshälsovården. Jag har kunnat konstatera att arbetsmarknadens parter bildat ett sådant organ. Som bidrag till en basfinansiering av detta organ bör utgå ett belopp motsvarande högst 1 % av de medel som årligen avsätts som stöd till företagshälsovården.

Vidare bör företagshälsovårdsdelegationens roll övervägas.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ser positivt på inrättandet av ett centralt samverkansorgan. Riksrevisionsverket avstyrker att ett sådant organ skall finansieras med allmänna medel. Statskontoret anser att dess uppgifter först bör preciseras och dess utgifter regelblundet prövas innan medel tilldelas.

Skälen för mitt förslag: Företagshälsovården har tillkommit på parter- nas initiativ för att utgöra en resurs i det lokala arbetsmiljöarbetet. Verk- samheten styrs främst genom de avtal och riktlinjer som träffats mellan parterna. Arbetsmarknadens parter har därmed ett ansvar för att företags- hälsovården får den inriktning och omfattning arbetslivet kräver. Detta kräver samtidigt att parterna engagerar sig lokalt. regionalt och centralt för företagshälsovårdens utveckling.

Det har tidigare inte funnits något organiserat samarbete och erfaren- hetsutbyte mellan avtalsområdena. Företagshälsovården har dessutom som bransch varit otydlig. inte minst gentemot andra organ i samhället. Ett partsövergripande organ. som kan svara för hela branschen. har efter- lysts bl.a. av arbetsgruppen.

Ett centralt råd för samverkan och utveckling av företagshälsovården har bildats. vars uppgifter är att inom företagshälsovårdens område — främja samråd och erfarenhetsutbyte mellan avtalsområdena — ta initiativ till forsknings- och utvecklingsarbete — samla och sprida information om forskning. utveckling och praktiska

erfarenheter — förmedla tjänster — verka för kompetensutveckling

• Sida 78
•  Original

— främja och stödja regional samverkan — överlägga med myndigheter och organisationer — bedriva övergripande marknadsföring av företagshälsovård

Jag ser mycket positivt på detta. Jag anser att rådet som hjälp till basfinansiering bör få del av de medel som årligen avsätts för stöd till företagshälsovården med ett belopp som högst får uppgå till 1 % av dessa medel.

Det bör ankomma på regeringen att besluta om utbetalning av medel härför efter ansökan och särskild prövning av beloppets storlek.

4.11. Genomförande

Nu förordade ändringar i bidragssystemet avsesträda i kraft den ljanuari 1992. Möjligheten att ta ut patientavgift avses upphöra den 1 januari 1993. Den särskilda förordningen för Bygghälsan avses upphöra den 1 januari 1994. ' '

5. Produktsäkerhet och produktkontroll m.m. 5.1 Normgivningskompetensen i arbetsmiljölagen

5.1.1 Ett nytt föreskriftsbemyndigande i arbetsmiljölagen

Mitt förslag: Ett bemyndigande att meddela de ytterligare föreskrif- ter om arbetsmiljöns beskaffenhet och allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet förs in i arbetsmiljölagen. Samtliga bemyndigandebestämmelser samlas i ett nytt kapitel.

Arbetsgruppens förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till eller har ingen erinran mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: Arbetsmiljölagen är uppbyggd som en utpräglad ramlag när det gäller de krav som ställs i fråga om arbetsmiljöns beskaffen- het. Inom ramen för lagens bestämmelser skall närmare krav på arbetsmil- jön fastställas i takt med den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Vid arbetsmiljölagens tillkomst förutsattes det (prop. 1976/77:149) att dessa krav på arbetsmiljön skulle fastställas genom en närmare reglering av arbetarskyddsstyrelsen.

Avgörande för föreskriftsbemyndigandena vid arbetsmiljölagens till- komst var sanktionssystemets utformning. Huvudregeln var att straflhot för brister i arbetsmiljön inte skulle inträda förrän en tillsynsmyndighet i det enskilda fallet hade meddelat ett föreläggande eller förbud. Endast ett fåtal föreskrifter ansågs därför behöva vara förenade med en direkt straff- sanktion. Detta gällde bl.a. föreskrifter om kontroll eller särskilda villkor för brukande och om förbud mot arbetsprocesser. arbetsmetoder. tekniska

• Sida 79
•  Original

anordningar och farliga ämnen. Sådana föreskrifter skulle meddelas med stöd av bemyndiganden i arbetsmiljölagen. Övriga föreskrifter skulle med- delas som verkställighetsföreskrifter, med bemyndigande från regeringen intaget i arbetsmiljöförordningen.

Bemyndigandena i arbetsmiljölagen har stöd i 8 kap. 7 och 11 55 rege- ringsformen. Bemyndigandet att meddela verkställighetsföreskrifter har stöd i 8 kap. 13 & regeringsformen.

Arbetsgruppen har. mot bakgrund av bl.a. den diskussion som förekom- mit om arbetarskyddsstyrelsens verkställighctsföreskrifter och förhållan— det till grundlagens bestämmelser. utrett frågan om delegering av normgiv- - ningskompetens till arbetarskyddsstyrelsen. Gruppen har därvid utgått från de uttalanden som gjordes i grundlagsmotiven (prop. 1973290 5. 21 1) om utrymmet för verkställighetsföreskrifter. Den föredragande departe- mentschefen anförde bl. a. följande:

Med föreskrifter om verkställighet av lag bör enligt min mening i första hand förstås tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss utsträckning torde det emellertid vara ofrånkomligt att tillåta. att regering- en med stöd av sin behörighet att besluta verkställighetsfö'reskrifter i materiellt hänseende ”fyller ut” en lag. även om lagen i och för sig skulle befinna sig inom det obligatoriska lagområdet. En förutsättning för att regeringen skall få göra detta måste emellertid vara, att den lagbestämmel- se som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. l verkstäl- lighetsföreskriftens form får således inte beslutas om något som kan upple- vas som ett nytt åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som ett tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekono- miska förhållanden.

Som arbetsgruppen har funnit har det efterhand utbildats en mer restriktiv praxis när det gäller delegering av nornigivningskompetens. i enlighet med de anförda uttalandena i grundlagsmotiven. Frågan har varit aktuell i ett flertal lagstiftningsärenden på senare tid (se bl.a. prop. 1987/8823 om en ny fartygssäkerhetslag och prop. 1987/88:93 om djurskyddslag m. m.). När förutsättningarna är i stort sett desamma som i arbetsmiljölagen sker delegering av normgivningskompetensen sålunda numera med stöd av 8 kap. 7 och 11 55 regeringsformen och inte genom ett bemyndigande att meddela verkställighetsföreskriftermed stöd av 8 kap. 13 åregeringsformen.

Jag anser liksom arbetsgruppen att den form som valts för reglering av normgivningskompetensen när det gäller föreskrifter om arbetsmiljön och arbetarskyddsstyrelsens utnyttjande av de bemyndiganden den fått står i principiell överensstämmelse med de berörda grundlagsbestämmelserna och uttalandena i grundlagsmotiven. Så länge arbetarskyddsstyrelsens verkställighetslörcskrifter faller inom ramen för arbetsmiljölagens grund- läggande bestämmelser kan de inte anses innefatta något nytt åliggande eller tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas förhållanden.

I likhet med arbetsgruppen anserjag ändå att det finns starka skäl som talar för att föreskrifterna om arbetsmiljöns beskaffenhet i fortsättningen bör meddelas. i enlighet med 8 kap. 7 & regeringsformen. med stöd av ett

Prop. 1990/912140

• Sida 80
•  Original

bemyndigande i arbetsmiljölagen och motsvarande bemyndigande i ar- betsmiljöförordningen.

Föreskrifterna om arbetsmiljöns beskaffenhet bör, inom ramen för ar- betsmiljölagens regler, kunna avse alla de förhållanden som måste regleras för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Föreskrifterna måste ibland vara detaljerade även om inriktningen i föreskriftsarbetet är att de utformas som funktionskrav. Det är nödvändigt att arbetarskyddsstyrelsen kan bi- behålla den roll i regelgivningen som förutsattes vid arbetsmiljölagens tillkomst. En eventuell osäkerhet om utrymmet för verkställighetsföre- skrifter får inte lägga hinder i vägen för föreskrifter som är nödvändiga för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.

Mot den här bakgrunden bör således författningsstödet för föreskrifts- verksamheten ändras. Arbetarskyddsstyrelsen bör fortsättningsvis kunna meddela de ytterligare föreskrifter som behövs inom ramen för arbets- miljölagens syfte att förebygga ohälsa och olycksfall med stöd av ett i lagen intaget bemyndigande. Med den utformning av bemyndigandebestämmel- sen som jag föreslår kommer sådana gränsdragningsfrågor som har be- handlats inom ramen för arbetsgruppens arbete inte längre att ha samma betydelse för föreskriftsarbetet. En tydligare föreskriftskompetens för ar- betarskyddsstyrelsen är ägnad att öka effektiviteten i föreskriftsarbetet.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och Hovrätten för Västra Sverige har framfört synpunkter på frågan om omfattningen av regering- ens subdelegation till arbetarskyddsstyrelsen. Hovrätten har bl.a. pekat på det förhållandet att grundlagsmotiven förutsatte att subdelegation i all- mänhet skulle omfatta endast en del av den normgivningskompetens som regeringen har fått. Hovrätten anser att det är angeläget att regeringen och riksdagen behåller greppet över rättsutvecklingen på det viktiga arbets- miljöområdct och inte överlämnar detta till förvaltningsmyndigheterna.

Som jag redan framfört anser jag att det huvudsakliga ansvaret för det omfattande föreskriftsarbete som behövs på arbetsmiljöområdct även i fortsättningen måste ligga på arbetarskyddsstyrelsen. Det är där sakkun- skapen finns om arbetsmiljöförhållandena och en fortlöpande bevakning kan Ske av förändringar och nya rön inom området. Som uttalades vid arbetsmiljölagens tillkomst måste vida ramar gälla för arbetarskyddsstyrel- sen att självständigt kunna meddela föreskrifter för att styrelsen effektivt och utan tidsutdräkt skall kunna driva arbetsmiljöfrågorna. Jag har därvid beaktat det förhållandet att föreskriftsverksamheten hos arbetarskyddssty- relsen sker med deltagande av arbetsmarknadens parter. Det förhållandet har bl.a. föranlett att undantag för styrelsens del har kunnat göras från den annars gällande skyldigheten enligt begränsningsförordningen (1987: 1347) att underställa regeringen föreskriftsförslag innan föreskrifter utfärdas. Jag vill tvärtemot vad hovrätten framför hävda att regelgivning— en hos förvaltningsmyndigheten i det här fallet garanterar allsidighct i bedömningarna och att berörda viktiga samhällsintressen beaktas.

Den normgivningskompetens som regeringen kan delegera vidare med stöd av det föreslagna bemyndigandet avser inte bara detaljbetonade regler utan bestämmelser överhuvudtaget i ämnet. I förarbetena till regeringsfor- men (prop. 1973290 5. 320) förutsätts, utom beträffande vissa avgifter. att

• Sida 81
•  Original

subdelegation i allmänhet kommer att omfatta bara en del av den norm-. givningskompetens som regeringen har erhållit genom riksdagens bemyn- digande. Eftersom rätten till subdelegation bygger på medgivande av riks- dagen, kan emellertid riksdagen utsträcka eller begränsa subdelegations- möjligheten på det sätt riksdagen finner lämpligt. Det finns därför ingen- ting som hindrar att riksdagen ger regeringen möjlighet att till arbetar- skyddsstyrelsen delegera vidare möjligheten att meddela de föreskrifter som behövs enligt den föreslagna bestämmelsen.

Enligt arbetsgruppens förslag skulle bemyndigandet uttryckligen riktas till dem som har skyddsansvar enligt bestämmelser i 3kap. Det skulle innefatta de föreskrifter som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbete och skapa en tillfredsställande arbetsmiljö.

Jag föreslår i förhållande till arbetsgruppens förslag en något ändrad utformning av bemyndigandet. Eftersom även uttrycket ”att skapa en tillfredsställande arbetsmiljö" avser skydd mot ohälsa i en vid bemärkelse anser jag att den bestämning av föreskriftsområdet som ligger i detta uttryck kan undvaras utan någon större olägenhet. Jag vill vidare hänvisa till den av mig föreslagna ändamålsbestämmelsen i 1 kap. 1 äarbetsmiljö- lagen där' ordet tillfredsställande används för att beskriva relationen till arbetets natur och den tekniska och sociala utvecklingen i samhället. Någon hänvisning till bestämmelserna om skyddsansvar behövs enligt min mening inte heller.

Enligt lagrådet är bemyndigandet i lagrådsremissens förslag alltför all- mänt hållet. Lagrådet har pekat på syftet med delegeringen. som är att det skall kunna utfärdas ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet och om allmänna skyldigheter i frågor om arbetsmiljön för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. För att något precisera bemyndigandet bör man enligt lagrådets mening avfatta det i enlighet med detta syfte.

I enlighet med lagrådets synpunkter föreslår jag att det i lagtexten uttryckligen anges att bemyndigandet avser de ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet och om allmänna skyldigheter i fråga om ar— betsmiljön som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.

I enlighet med arbetsgruppens förslag föreslår jag också att samtliga föreskriftsbemyndiganden förs samman till ett nytt kapitel i arbetsmiljö- lagen benämnt Bemyndiganden. Härigenom vinner regelsystemet i över- skådlighet.

5.1.2 Föreskrifter för totalförsvaret

Min bedömning: En särskild regel om den begränsning av bemyndi- gandet i 1 kap. 4 & arbetsmiljölagen som redan följer av regeringsfor- men bör inte införas. '

Arbetsgruppens förslag: I 1 kap. 45 arbetsmiljölagen skrivs in den begränsningen att föreskrifter som avser förhållandet mellan enskilda eller

• Sida 82
•  Original

som annars måste meddelas i lag inte får meddelas med stöd av bestäm-

' - ' melsen.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslaget. Juridiska fakulteten vid Uppsala'Universitet har dock ansett att uttalanden i förarbetena generellt sett kan ses som ett lämpligare sätt att erinra om vad som redan följer av grundlagens bestäm- melser. Hovrätten för Västra Sverige har uppfattat förslaget som att det avser en generell begränsning av normgivningsbemyndigandcna och har därför föreslagit bl.a. att den föreslagna bestämmelsen bör föras in som en paragrafför sig.

Skälen för min bedömning: Enligt 1 kap. 45 arbetsmiljölagen får rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse från lagen.

De övriga bemyndigandena i arbetsmiljölagen avser närmare föreskrif- tcr i särskilt angivna ämnen. Det aktuella bemyndigandet är annorlunda uppbyggt. Delegationen omfattar härigenom vissa civilrättsliga förpliktel- ser i 6 kap. liksom en del processrättsliga regler i samma kapitel och i 9 kap. arbetsmiljölagen. .

Arbetsgruppen har föreslagit attlför bemyndigandet bör genom ett nytt andra stycke anges den begränsningen att föreskrifter som avser förhållan- det mellan enskilda eller som annars måste meddelas i lag inte heller när det gäller totalförsvaret får meddelas med stöd av bestämmelsen. Förslaget har sin förebild i bestämmelser i luftfartslagen (1957z297) och fartygssä- kerhetslagen (1988249). '

Jag anser liksom bl. a. Juridiska fakulteten vid Uppsala UniVersitet att en sådan erinran om vad som redan följer av regeringsformens bestämmel- se inte bör föras in som en föreskrift i lag. Att införa en uttrycklig begräns— ning endast för det nu aktuella bemyndigandet skulle vidare lätt kunna misstolkas vad gäller utrymmet för övriga bemyndiganden.

5.2. Produktsäkerhet och produktkontroll

Mina förslag: Reglerna om tekniska anordningar och farliga ämnen i arbetsmiljölagen görs likformiga. Arbetsmiljölagen kompletteras med ett bemyndigande att meddela föreskrifter mot lcverantörsle- dct också när det gäller farliga ämnen.

Ett mer flexibelt system för förhandskontroll av tekniska anord- ningar och farliga ämnen införs. Föreskrifter skall kunna meddelas om produktkontroll utan samband med godkännandekrav. Kontrol- len skall kunna avse provning och annan liknande kontroll och kontroll i samband med tillverkningen. Ett uttryckligt bemyndigan- de att förena godkännandekrav med villkor i samband med tillverk- ningen införs också.

Arbetsgruppens förslag om ändring i regeringsformen för att möj- liggöra att certifieringar av ett utländskt organ skulle kunna godtas som alternativ till ett svenskt godkännande genomförs inte.

• Sida 83
•  Original

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag såvitt gäller ändringarna i arbetsmiljölagen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till de av ar— betsgruppen föreslagna ändringarna i arbetsmiljölagen. Beträffande den föreslagna ändringen av 10 kap. 55 regeringsformen tillstyrker flera re— missinstanser utan att närmare behandla frågan medan ett flertal remissin- stanser uttalar att syftet kan uppnås utan någon ändring av regeringsfor- men. JO och Hovrätten för Västra Svcrige avstyrker förslaget till ändring av regeringsformen.

Skälen för mina förslag och niin-bedömning: Arbetsmiljöförhållandcna bestäms i hög grad av om de maskiner, redskap och andra tekniska anordningar samt de kemiska produkter. som används i arbetslivet erbju— der en betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Arbetsmiljölagen innehåller därför även bestämmelser med krav på tekniska anordningar och s.k. farliga ämnen dvs. kemiska produkter som kan innebära risk för ohälsa eller olycksfall. Detta innebär att arbetsmiljölagen till viss del består av en produktsäkerhetsreglcring.

De krav som ställs på produktsäkerhet riktar sig i första hand mot arbetsgivare och andra som svarar för användningen av produkter i arbe- tet. Bestämmelser finns emellertid också om ett grundläggande ansvar för tillverkare och leverantörer dvs. de som tillverkar importerar överlåter eller upplåter en teknisk anordning eller ett farligt ämne (3 kap. 8 och 9 åå arbetsmiljölagen).

Leverantörsansvaret innebär att produkter när de avlämnas för att tas i bruk i arbetet eller utställs till försäljning eller i reklamsyfte skall erbjuda ' en betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande. arbetarskyddstyrelsen har i 3 kap. 12 och 13 åå fått bemyndiganden att meddela föreskrifter om förhandskontroll och villkor för användningen av produkter. Detta slags föreskrifter avser vad som skulle kunna kallas produktkontroll, dvs. hur säkerheten skall säkerställas eller kontrolleras. Sådana föreskrifter kan i vissa fall riktas mot tillverkare och leverantörer. Även föreskrifter om märkning och annan produktinformation har betydelse i det här samman- hanget. Jag återkommer till frågor om produktinformation i ett komman- de avsnitt.

Regeringcn har i 185 arbetsmiljöförordningcn (1977: 1166) delegerat rätten att meddela föreskrifter enligt de nämnda bemyndigandena till arbetarskyddsstyrelsen. '

Även i annan lagstiftning finns det regler som får-betydelse för vilka krav som skall ställas på produkter som används i arbetslivet. Generella regler om produktsäkerhet och i viss mån produktkontroll finns bl.a. i lagen (19851426) om kemiska produkter och i produktsäkerhctslagen (1988: 1604). Bestämmelserna i produktsäkerhetslagen gäller emellertid inte andra produkter än sådana som i inte obetydlig omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas av konsumenter för enskilt bruk. De produk- ter som framställts enbart för yrkesmässig användning eller som endast i undantagsfall kan komma till användning för privat bruk faller därmed utanför lagens tillämpningsområde. Produktsäkerhetslagen ger möjlighe-

• Sida 84
•  Original

ter till ingripanden mot felaktiga produkter, t.ex. genom åläggande om Prop. 1990/912140 återkallelse av en produkt. Sådana möjligheter finns inte bland kontroll- formerna i arbetsmiljölagen.

Frågor om provning och kontroll regleras vidare generellt i lagen (1989: 164) om kontroll genom teknisk provning och om mätning.

Arbetarskyddsstyrelsen har i de skrivelser som låg till grund för arbets- gruppens arbete pekat på behovet av sådana ändringar i arbetsmiljölagen att större möjligheter skapas för styrelsen att meddela föreskrifter om kontroll utan samband med krav på godkännande eller att kravet på förhandsgodkännande kan begränsas så att det inte gäller för sådana pro- dukter som är provade, godkända eller eljest kontrollerade på visst sätt i Sverige eller i något annat land.

Frågor om produktsäkerhet och produktkontroll har fått ökad betydelse genom de strävanden som finns till en västeuropeisk integration. Genom att anta de riktlinjer som föreslogs i propositionen om Sverige och den västeuropeiska integrationen drog riksdagen upp ramarna för Sveriges deltagande i detta integrationsarbete (prop. 1987/88:66). Riktlinjernas fortsatta giltighet har bekräftats genom riksdagens beslut i anledning av utrikesutskottets betänkanden 1988/89:UU 19 samt 1990/911UU 8. För närvarande pågår förhandlingar mellan Sverige och övriga EFTA-länder å ena sidan och den Europeiska Gemenskapen (EG) å den andra, om upprät- tandet av ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde (EES). som bl.a. syftar till ett deltagande från EFTA-ländernas sida i varuutbytet på EGs s.k. inre marknad. Riksdagen har också nyligen fattat ettprincipbeslut om en framtida ansökan om medlemsskap i EG.

En handelspolitisk strävan i det nämnda integrationsarbetet är att så långt som möjligt undanröja handelshinder och förebygga uppkomsten av nya. I det sammanhanget har särskilt uppmärksammats frågor om prov- ning och kontroll av varor som är föremål för handel. Utgångspunkten är bl.a. att krav på förnyad provning och kontroll av en vara innan den får säljas eller användas i ett land till vilket den har förts in kan innebära handelshinder.

Inom EG har genom en rådsresolution år 1985 lagts fast en metod (”the new approach”) för'harmonisering av produktkrav och avskaffande av tekniska handelshinder. Metoden innebär i korthet att endast väsentliga säkerhetskrav fastställs i EG-direktiv medan utarbetandet av tekniska specifikationer överlåts åt de europeiska standardiseringsorganen (bl.a. CEN och CENELEC) där även Sverige och andra EFTA-länder deltar på samma villkor som EG-länderna. Produkter som är tillverkade enligt harmoniserade standarder presumeras uppfylla det aktuella direktivets säkerhetskrav men även andra utföranden godtas, om det kan visas att produkten uppfyller säkerhetskraven.

Inom EG används numera en särskild term för kontroll av att produkter uppfyller ställda krav. nämligen bedömning av överensstämmelse. Hur bedömning av överensstämmelse skall ske bestäms i varje direktiv med utgångspunkt i de risker som produkterna bedöms ha. EG—rådet har i december 1989 antagit en övergripande policy med en helhetssyn på hur bedömning av överensstämmelse skall ske både på det frivilliga och det 84

• Sida 85
•  Original

direktivbundna området (”A global approach to eonformity assessment"). Beslutet innebär att kontrollprocedurerna i direktiven skall bestämmas med utgångspunkt från vissa grundformer. Inom EG förbereds vissa kom- pletterande beslut om riktlinjer för användningen av dessa grundformer och av det särskilda märke, CE-märket, som på produkterna anger att direktivens krav är uppfyllda.

I det enklaste fallet är det tillräckligt med en deklaration från tillverka- ren eller importören att produkten är tillverkad enligt standard. Erforder- lig provning och kontroll sker då på tillverkarens eller importörens eget ansvar. Ofta finns emellertid krav på att utomstående organ skall medver- ka i kontrollproceduren. Sådana utomstående organ skall av medlemslän- derna anmälas till EG-kommissionen. De brukar benämnas anmälda or— gan (”notified bodies”). Om ett anmält organ har medverkat i kontrollpro- ceduren skall detta framgå av CE-märkningen på ett sätt som identifierar organet.

I vissa fall. särskilt i fråga om högriskprodukter, kan krävas att ett anmält organ granskar produktens konstruktion och utfärdar ett typgod- kännande. Detta berättigar inte till (IE-märkning utan är endast en förut- sättning för att de färdiga produkterna får CE-märkas.

Medlemsländerna svarar för att de anmälda organen uppfyller direkti— vens kvalitetskrav. De laboratorier, kontrollorgan och certifieringsorgan som är ackrediterade presumeras uppfylla dessa krav. Annars får kompe- tensen styrkas på likvärdigt sätt. System för ackreditering är under upp- byggnad i samtliga EG- och EFTA-länder.

Produkter som har genomgått föreskriven kontrollprocedur skall få säljas fritt utan förnyad förhandskontroll. Däremot förutsätts de enskilda länderna kontrollera produkter som redan har kommit ut på marknaden. Något hinder finns heller inte att kontrollera produkter som är i bruk, t. ex. i arbetslivet.

För Sveriges del skulle ett EES-avtal eller ett EG-medlemskap med stor säkerhet innebära att systemet med myndighetsgodkännande måste ersät- tas med det system jag nu beskrivit. Med hänsyn till de pågående EES- förhandlingarna och till en förestående ansökan om medlemskap i EG avserjag att återkomma med förslag så snart det klarlagts vilka ändringar som måste genomföras på grund av Sveriges åtaganden härvidlag.

En av utgångspunkterna för mina förslag i nu aktuella delar är att. till dess en EG-anpassning kan genomföras, åstadkomma ett effektivare och mer flexibelt system för produktkontroll-som ger-bättre möjligheter att anpassa kontrollen efter behovet på olika produktområden med bibehål- lande av höga krav på produktsäkerhet.

Ett sådant regelsystem måste erbjuda möjligheter att använda nuvaran- de kontrollsystem med krav på myndighetsgodkännande i vissa fall och samtidigt underlätta kontrollproceduren i förhållande till de kontrollfor- mer som introduceras i det västeuropeiska samarbetet.

När det i övrigt gäller de allmänna utgångspunkterna för förslagen vill jag liksom arbetsgruppen understryka arbetsgivarens ansvar när det gäller att välja produkter och se till att de används på ett säkert och i övrigt från arbetsmiljösynpunkt riktigt sätt. Grunden för en god produktsäkerhet

• Sida 86
•  Original

måste emellertid läggas så tidigt som möjligt genom att produkter som är avsedda att användas i arbetslivet redan vid konstruktion och tillverkning utformas med hänsyn till de krav som arbetsmiljön ställer. Den som skaffar en teknisk anordning eller en kemisk produkt har också ofta be— gränsade möjligheter att bedöma en produkts lämplighet från arbetsmiljö- synpunkt eller att i efterhand vidta effektiva arbetsmiljöåtgärder. Ett ända- målsenligt utformat lcverantörsansvar har därför en viktig plats i arbets- miljölagstiftningen. Inriktningen mot att så tidigt som möjligt beakta arbetsmiljökraven stämmer också väl överens med de principer som har varit vägledande för många av de övriga förslagen i detta lagstiftningsären- de. .

Frågor om lcverantörsansvar och förhandsbedömning av tekniska an- ordningar och farliga ämnen diskuterades ingående vid arbetsmiljölagens tillkomst (prop. 1976/77: 149 s. 264—289). chclsystemet för produktkon- troll i arbetsmiljölagen utformades med utgångspunkt från att närmare föreskrifter om förhandsbedömning m.m. skulle meddelas av arbetar- skyddsstyrelsen inom ramen-för särskilda bemyndiganden. Systemet fick sin tyngdpunkt 'i möjligheten att införa föreskrifter med krav på förhands- godkännande av tekniska anordningar och farliga ämnen. Sådana krav kan riktas mot både brukare. dvs. oftast arbetsgivare, och leverantörer när det gäller tekniska anordningar men endast mot brukare när det gäller farliga ämnen. Föreskrifter om förhandsbedönming av farliga ämnen som riktar sig mot leverantörsledet förutsattes vid arbetsmiljölagens tillkomst utfär- das med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, som numera är ersatt av lagen (1985z426) om kemiska produkter.

En annan olikhet i regleringen av tekniska anordningar och farliga ämnen är att föreskrifter om villkor för användningen endast kan gälla farliga ämnen och inte tekniska anordningar. .

Föreskrifter om provning eller annan kontroll. utan samband med god- kännandekrav. kan enligt nu gällande bemyndigande endast riktas mot användningsledet.

Jag avser nu, mot bakgrund av de allmänna övervägandena, att ta upp de olika delfrågorna vad avser produktkontroll.

Likformiga regler om tekniska anordningar och farliga ämnen

De skillnader som finns i regleringen av tekniska anordningar och farliga ämnen är, som arbetsgruppen visat, i stora delar inte längre befogade. Särskilt med hänsyn till att dessa begrepp inte är klart avgränsade från varandra bör regleringen så långt som möjligt utformas på ett likartat sätt.

Somjag tidigare redovisat förutsattes det vid arbetsmiljölagens tillkomst att föreskrifter om farliga ämnen som riktades mot leverantörsledet skulle meddelas med stöd av dåvarande lagen om hälso- och miljöfarliga varor. När den lagen ersattes med lagen om kemiska produkter uttalades i fråga om samordningen mellan den nya.lagstiftningen och arbetsmiljölagstift- ningen (prop. 1984/85: 118) att arbetarskyddsstyrelsen skulle kunna med stöd av arbetsmiljölagen meddela sådana föreskrifter mot leverantörsledet som är motiverade väsentligen från arbetsmiljösynpunkt. Bakom den för-

• Sida 87
•  Original

ändrade synen låg vunna erfarenheter av kemikaliekontrollen sedan ar— betsmiljölagen trädde i kraft.

Kemikalieinspektionen har ställt sig bakom det föreslagna bemyndigan- det om föreskrifter för leverantörer av farliga ämnen. Inspektionen har samtidigt framhållit att huvudregeln har varit och också i fortsättningen bör vara att föreskrifter för leverantörer av kemiska produkter meddelas med stöd av lagen om kemiska produkter. Enligt inspektionen förekom— mer det emellertid situationer där en reglering med stöd av arbetsmiljö- lagen kan vara den lämpligaste lösningen. Det förutsätts att samråd sker med inspektionen innan bemyndigandet utnyttjas.

Jag förordar att det blir. möjligt att dels rikta föreskrifter om kontroll av farliga ämnen även mot leverantörer, dels genom föreskrifter ange villkor för användningen av tekniska anordningar. Därigenom blir produktkon- trollregleringen av tekniska anordningar och farliga ämnen likformig. När föreskrifter om farliga ämnen skall meddelas måste givetvis samråd ske med kemikalieinspektionen.

Arbetarskyddsstyrelsen har när det gäller lagtextens utformning pekat på att det är något oegentligt att tala om godkännande när det gäller farliga ämnen, eftersom det i regel handlar om tillstånd till ämnets hantering i visst sammanhang. Styrelsen har därför föreslagit att orden ”eller efter tillstånd” läggs till efter ordet ”godkännande” i den föreslagna texten .till 4 kap. 2 5 första stycket 2 arbetsmiljölagen.

Även om den nuvarande lagtexten inte gör den åtskillnad som nu åsyftas, kan det finnas skäl att göra det tillägg som arbetarskyddsstyrelsen föreslår. Därmed hindrar inte lagtextens avfattning att den benämning som anses mest relevant i sammanhanget används.

Provning och kontroll utan samband med krav på godkännande

Arbetsmiljölagen ger möjlighet att ställa krav på tillverkare och andra leverantörer i fråga om provning eller annan kontroll endast om det sker i samband med krav på godkännande. I de fall det anses befogat att ställa" upp krav på t.ex. förhandsprovning av en viss slags maskin blir det nödvändigt att också kräva en godkännandeprövning. Godkännande kan lämnas av myndighet eller riksprovplats. Alternativet är att överhuvudta- get inte ställa något provningskrav eller annat kontrollkrav.

Ett godkännandekrav kan vara utformat som ett krav på individuellt godkännande eller som ett krav på typgodkännande. dvs. ett godkännande som omfattar samtliga exemplar av en produkt vilka överensstämmer med ett typprovat exemplar av produkten. Godkännandeförfarandet är i båda fallen en förhållandevis resurskrävande procedur. Även utarbetandet av föreskrifter med godkännandekrav förutsätter resurskrävande insatser. Detta begränsar möjligheten att använda denna kontrollform. Använd- ningsområdet begränsas också av att det i vissa situationer inte är ända- målsenligt med hänsyn till skyddsintresset med sådana krav. Så är fallet bl.a. när en minimistandard inte kan anges utan det snarare finns ett behov av att redovisa vissa egenskaper, t. ex. buller eller vibrationer.

Arbetsgruppen har lämnat förslag till ett nytt bemyndigande i arbets-

• Sida 88
•  Original

miljölagen som innebär att föreskrifter kan meddelas om produktkontroll utan att krav samtidigt ställs på godkännandeprövning.

Förslaget syftar till att i föreskriftsverksamheten kunna välja kontroll- form med hänsyn till andra kontrollordningar och till det särskilda behov som finns på produktområdet. Det innebär vidare möjligheter att få in kontroll på ett tidigt stadium vid tillkomsten av både tekniska anordningar och farliga ämnen. Detta skulle enligt min mening innebära en väsentlig utveckling av produktkontrollregleringen i arbetsmiljölagen mot ett mer flexibelt och effektivt system där leverantörsansvaret kan få en mer fram- trädande plats.

Statens mät- och provstyrelse. numera styrelsen för teknisk ackredite- ring (SWEDAC), framhåller den betydelse som bl.a. i EGs beslut om "Global approach” tillmäts s.k. kvalitetssystem och övervakningen av sådana system. Styrelsen pekar på att kvalitetssystem finns som omfattar ett eller flera av områdena konstruktion. tillverkning och kontroll. Styrel- sen anser därför att den av arbetsgruppen föreslagna bestämmelsen istället bör lyda ”villkor som skall gälla vid konstruktion, tillverkning och kontroll samt efter kontroll”. Styrelsen anser vidare att arbetarskyddsstyrelsen bör ges möjlighet att föreskriva att certifiering av ett företags kvalitetssystem skall ske genom ett s.k. anmält organ.

Med anledning av bl.a. SWEDACs synpunkter vill jag beröra de kon- trollkrav som enligt min mening bör kunna rymmas inom ett sådant bemyndigande som arbetsgruppen har föreslagit.

När det gäller tillverkningsledet bör krav kunna ställas såväl på kon- struktionsarbetet som själva tillverkningsprocessen och övervakningen av denna. Villkoren kan därvid gälla ritningsgranskning. tillverkningskontroll och system för övervakning av tillverkningskontrollen. Häri kan ligga bedömning av företagets kompetens och resurser i fråga om organisation, utrustning och personal. Villkor som skall gälla vid tillverkningen kan således avse hela den verksamhet hos tillverkaren som bestämmer produk- tens utformning, dvs. såväl konstruktionsarbetet som tillverkningskontrol- len. Enligt min mening bör inom ramen för sådana villkor bl.a. kunna ställas krav på sådana kvalitetssystem som behövs för att säkerställa pro- dukternas egenskaper från arbetsmiljösynpunkt.

Villkor skall även kunna ställas på kontroll som innebär att kvaliteten hos tillverkade produkter följs upp genom stickprov (kvalitetsuppfölj- ning). Normalt ingår i villkoren för certifiering en stickprovsmässig efter- kontroll utförd av certificringsorganet.

Med anledning av bl. a. SWEDACs synpunkter harjag gjort några mind- re ändringar i lagtextens utformning i förhållande till arbetsgruppens för- slag.

När det gäller möjligheten att godta tillverkardeklarationer utfärdade av tillverkare som har ett certifierat kvalitetssystem, vill jag peka på den ändring i lagen (1989: 164) om kontroll genom teknisk provning och om mätning genom vilken styrelsen för teknisk ackreditering bemyndigats att ackreditera certificringsorgan. Beinyndigandet kompletterar det bemyndi- gande som styrelsen har sedan tidigare att ackreditera s.k. provningslabo- ratorier.

• Sida 89
•  Original

Jag Vill när det gäller certifieringsorganens ställning. ackreditering av sådana organ m.m. hänvisa till vad som anfördes i samband med att förslaget till de angivna lagändringarna lämnades (prop. 1989/90: 88).

Krav på certifiering av ett kvalitetssystem genom ett ackrediterat certi- fieringsorgan eller krav på att kontrollen eller övervakningen görs av ett sådant organ bör kunna ställas i föreskrifter med stöd av det föreslagna bemyndigandet i arbetsmiljölagen. Ackrediteringen görs av SWEDAC med stöd av provningslagstiftningen.

När det gäller föreskrifter om provning eller annan kontroll av tekniska anordningar och farliga ämnen utan samband med godkännandekrav, vilka riktar sig mot det led som följer efter tillverkningen. ansluterjag mig till vad arbetsgruppen har anfört. Vissa frågor tarjag upp i specialmotive- ringen.

Kontroll i samband med krav på godkännande

Det har enligt vad arbetsgruppen redovisat funnits viss osäkerhet om vad bemyndigandet i nuvarande 3 kap. 12 & arbetsmiljölagen har inneburit när det gäller möjligheten att i samband med krav på godkännande ange villkor för tillverkningen m.m.

Enligt min mening bör samma möjligheter att ställa upp villkor i sam- band med tillverkningen gälla för föreskrifter med krav på godkännande som för föreskrifter i vilka godkännandekrav inte ansetts nödvändiga. Vad jag anfört om sådana villkor utan samband med godkännandekrav bör därför gälla även i godkännandefallen.

Jag föreslår att denna möjlighet uttryckligen införs i det berörda bemyn- digandet om produktkontroll (4 kap. 2 & andra stycket).

Arbetarskyddsstyrelsen har påpekat att den nuvarande bestämmelsen i 3kap. 12 & andra stycket första meningen arbetsmiljölagen, som ger möj- lighet att föreskriva villkor som förutsättning för godkännande bör behål- las.

Jag delar arbetarskyddsstyrelsens uppfattning och föreslår därför att i förhållande till arbetsgruppens förslag andra stycket i den nu föreslagna bestämmelsen kompletteras i enlighet härmed.

Förslaget att ändra 10 kap. 5 & regeringsformen

Jag har tidigare redogjort för de principer som utarbetats inom EG för harmonisering av produktkrav och formerna för att verifiera att kraven uppfylls samt de ställningstaganden som gjorts i Sverige när det gäller vårt deltagande i den västeuropeiska integrationen.

Det pågående integrationsarbetet kommer att ställa krav på fri cirkula— tion av produkter utan förnyad provning eller förnyat godkännande för att därigenom undvika onödiga handelshinder. Som jag tidigare nämnt pågår för närvarande förhandlingar för att få till stånd ett avtal mellan EFTA- länderna och EG. Avtalet, som skall träda i kraft tidigast den 1 januari 1993, syftar i denna del till att samma system för produktkontroll skall tillämpas i EG och EFTA-länderna. Detta kan komma att innebära att det

• Sida 90
•  Original

i Sverige traditionella kontrollsystemet med myndighetsgodkännande cr- sätts av ett system där staten visserligen svarar för de anmälda organens kompetens men där dessa agerar på privaträttslig grund inom ramen för ett uppdrag från tillverkaren eller importören. CE-märkningen, som sker på tillverkarens eller importörens ansvar, kommer då att vara avgörande för marknadstillträdet.

För tiden fram till dess att en EG-anpassning kan genomföras finns emellertid ett behov av mer flexibla former för kontrollen av produkter. De föreslagna nya bemyndiganden som skall ge möjlighet att få till stånd en effektiv produktkontroll utan krav på ett godkännandeförfarande syftar till sådana mer flexibla kontrollformer. Detta bör ske under förutsättning av att höga krav på produktsäkerhet kan bibehållas.

Arbetsgruppen har ansett att det kan finnas behov av att ge s.k. bevis om överensstämmelse som meddelas av utländska certifieringsorgan, samma giltighet som godkännanden meddelade av en svensk riksprovplats eller myndighet. Arbetsgruppen föreslår att detta skall göras möjligt genom en ändring i 10 kap. 5 & regeringsformen.

Enligt 10 kap. 5 & tredje stycket regeringsformen kan riksdagen överlåta vissa rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter till bl. a. andra stater eller utländska inrättningar eller samfälligheter. Riksdagen får också i lag be- myndiga regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att i sär- skilda fall besluta om sådan överlåtelse. Innebär uppgiften myndighetsut- övning krävs beslut av riksdagen med tre fjärdedels majoritet.

Arbetsgruppen har föreslagit att den aktuella grundlagsbestämmelsen ändras så att riksdagen kan bemyndiga regeringen eller annan myndighet att överlåta förvaltningsuppgift inte bara i ett enskilt fall utan även i fråga om förvaltningsuppgiften generellt.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det tills vidare i vissa fall blir svårt att undvara godkännandekrav och att det bl.a. gäller i de fall EG kräver s.k. tredjepartscertifiering. Jag instämmer också i gruppens slutsat- ser att det inte på arbetsmiljöområdct är möjligt att utnyttja den i fartygs- säkerhetslagen (1988z49) valda vägen att direkt i lagen ange vilka utländs— ka godkännanden och motsvarande bevis om överensstämmelse som skall godtas. Det är inte heller möjligt att med bibehållande av- ett godkännan- dekrav göra undantag för produkter som omfattas av vissa angivna ut- ländska godkännanden. certifieringar eller liknande.

Som jag tidigare redogjort för kommer ett framtida EES-avtal eller EG- medlemskap troligen att medföra att det svenska systemet med krav på myndighetsgodkännande ersätts av ett annat.—Jag finner därför inte lämp- ligt att för närvarande, innan man med säkerhet kan säga vad Sveriges åtaganden i det europeiska samarbetet kommer att innebära, föreslå ytter- ligare ändringar när det gäller systemet för produktkontroll. I stället avser jag att efter ytterligare överväganden så snart som möjligt återkomma med förslag till sådana ändringar.

• Sida 91
•  Original

5.3. Produktinformation

Mitt förslag: 1 arbetsmiljölagen införs en skyldighet för leverantörer av tekniska anordningar och farliga ämnen att inte bara genom märkning utan även på annat sätt lämna produktinformation i samband med att produkter avlämnas för att tas i bruk. Vidare införs en skyldighet för leverantörer att redan vid marknadsföringen . lämna information av särskild betydelse för arbetsmiljön.

Ett nytt bemyndigande att meddela föreskrifter om produktinfor- mation införs i arbetsmiljölagen.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft någon erinran mot förslagen.

Skälen för mitt förslag: 1 arbetsmiljölagen finns föreskrifter om märk- ning dels i de grundläggande bestämmelserna om leverantörsansvaret i 3 kap. 8 och 9 55, dels i bemyndigandebestämmelserna i 3 kap. 13 & arbets- miljölagen. I de förstnämnda bestämmelserna finns även föreskrifter om monterings- och bruksanvisningar och liknande.

Även om avsikten vid arbetsmiljölagens tillkomst var att ge ordet märk- ning en vid innebörd (prop. 1976/77:149 s. 285) bör skyldigheten att lämna uppgifter nu i enlighet med arbetsgruppens förslag vidgas till att avse produktinformation överhuvudtaget. Produktinformation kommer därmed att kunna omfatta märkning, monterings- och bruksanvisningar men också skriftlig information av annat slag.

Arbetsgruppens förslag rörande produktinformation ansluter till de för- slag om produktkontroll som jag tidigare redogjort för. Det är uppenbart att information om en produkts egenskaper är avgörande för om den som skall använda produkten skall kunna välja rätt produkt och vidta de nödvändiga skyddsåtgärderna. Förutom uppgifter om att en produkt är prövad eller i förekommande fall godkänd kan det finnas anledning att kräva en redovisning av resultatet av en provning. Som ett exempel har arbetsgruppen nämnt uppgifter om uppmätta buller- och vibrationsvär- den. Arbetarskyddsstyrelsen bör genom ett särskilt bemyndigande få möj- ligheter att meddela straffsanktionerade föreskrifter om i vilka fall pro— duktinformation skall lämnas och dess omfattning.

Det är angeläget att sådan information som är av särskild betydelse från arbetsmiljösynpunkt lämnas redan vid marknadsföringen av en produkt. Krav på sådan produktinformation bör leda till att den skriftliga informa- tion som lämnas av den som marknadsför produkten kommer att innehål- la sådana uppgifter om produktens arbetsmiljöegenskaper som behövs för att bedöma dess säkerhet från arbetsmiljösynpunkt.

• Sida 92
•  Original

5.4 Anmälningsskyldighet för leverantörer m. m.

Mitt förslag: Föreskrifter om skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter till tillsynsmyndighet eller förvara vissa handlingar skall även kunna gälla tillverkare och andra leverantörer. Härige- nom kan bl. a. regler om kontroll vid tillverkning följas upp.

Tillsynsmyndigheterna får möjlighet att inhämta de uppgifter som finns tillgängliga hos en leverantör om till vilka en teknisk anordning eller ett farligt ämne har levererats.

Arbetsgruppens förslag: Överenstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft något att erin- ra mot förslagen. SAF har dock avstyrkt förslaget att ge tillsynsmyndighe-

terna möjlighet att hos leverantörerna inhämta uppgifter beträffande leve- rerade produkter.

Skälen för mitt förslag: Med stöd av 3 kap 17é andra stycket arbets- miljölagen kan meddelas föreskrifter om att arbetsgivare och andra bruka- re skall göra anmälan eller lämna uppgifter till tillsynsmyndighet eller förvara handling som har betydelse från skyddssynpunkt.

En möjlighet att föreskriva om anmälningsskyldighet för tillverkare och leverantörer behövs enligt arbetsgruppens mening som ett komplement till föreskrifter om kontroll utan krav på godkännande, bl.a. när det gäller kontroll av organisation, personal eller tillverkningsförfarande. Ett anmäl- ningsförfarande skulle vidare i vissa fall kunna ligga till grund för en _ registrering av vilka produkter som finns på marknaden.

Regler om egenkontroll kan också behöva kompletteras med anmäl— ningskrav. Det kan gälla uppgifter om resultatet av kontroll som utförs som egenkontroll eller av utomstående organ vid övervakad egenkontroll. Krav kan även behöva ställas på att ändringar av tillverkningskontrolleii eller tillverkningsmetoden i något avseende anmäls till tillsynsmyndighe- ten.

Ett anmälningsförfarande skulle även kunna ha en funktion i de fall då typgodkännande krävs.

Ett alternativ till anmälningsskyldighet i vissa fall, t.ex. när det gäller resultat vid egenkontroll, är krav på bevarande av dokumentation som vid behov kan visas upp för tillsynsmyndighet eller annat kontrollorgan.

Jag instämmer i arbetsgruppens bedömningar. Det föreslagna bemyndi- gandet, som saknar sakligt samband med första stycket i den av arbetsgrup- pen föreslagna bestämmelsen, bör enligt min mening bilda en egen paragraf (4 kap. 8 5).

Som jag inledningsvis berörde innehåller arbetsmiljölagen en viss pro- duktsäkerhetsreglering. Den kan sägas fylla en funktion som produktsäker- hetslag på arbetslivets område. Reglerna om leverantörsansvaret ger möj- lighet att ingripa i enskilda fall mot att från arbetsmiljösynpunkt bristfälli- ga produkter tillhandahålls. om det behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. Om förslaget som avser produktinformation genomförs kom- mer ytterligare möjligheter att ingripa i marknadsföringen av en produkt

• Sida 93
•  Original

att ges. När det gäller redan levererade produkter ger arbetsmiljölagen i dess nuvarande lydelse emellertid inga möjligheter för tillsynsmyndighe- terna att rikta sig mot leverantören.

Som arbetsgruppen har angett kan det i vissa fall finnas skäl för tillsyns- myndigheten att via leverantören få reda på till vilka en produkt har levererats för att så långt som möjligt hindra att den sprids ytterligare. På grundval av de inhämtade uppgifterna kan också i erforderliga fall infor- mation ges eller andra åtgärder vidtas mot dem som har förvärvat den aktuella produkten.

Jag anser liksom arbetsgruppen att den upplysningsskyldighet som följer av 7 kap. 3 & arbetsmiljölagen bör kompletteras med en särskild upplys- ningsskyldighet för leverantörer i enlighet med gruppens förslag. Skyldig- heten bör tas in i ett nytt andra stycke i 7 kap. 4 5 arbetsmiljölagen.

Det förslag som jag nu behandlat ger ökade möjligheter att ingripa mot redan levererade produkter. Tillsammans med de föreslagna reglerna om produktinformation skulle härmed möjligheterna att ingripa i leverantörs- ledet närma Sig de som produktsäkerhetslagen (1988: 1604) ger. Som jag tidigare berört erbjuder emellertid arbetsmiljölagen bl.a. inte den möjlig- het till återkallelse av produkter som ges i produktsäkerhetslagen.

Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om hur frågorna om produktsäkerhet inom arbetslivets område bör beredas vidare. Därvid bör beaktas bl. a. det arbete som pågår inom EG när det gäller produktsäker- het. Dessa frågor har också samband med hur frågorna om produktkon- troll skall lösas inom ramen för Sveriges deltagande i den västeuropeiska integrationen.

5.5. Skyddsansvar för förpackning

Mitt förslag: Leverantörers ansvar för att förpackningen till en produkt inte innebär risk från skyddssynpunkt anges i arbetsmiljö- lagen.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har ingen erinran mot för- slaget.

Skälen för mitt förslag: Förpackningar till produkter kan innebära sär- skilda risker för olycksfall. Arbetsgruppen har angett som exempel inplas- tade virkespaket, som vid arbete i bl.a. hamnar har lett till olycksfall. Olycksfallen har berott på att förpackningsmaterialet har varit halt och alltför tunt vilket medfört att personer trampat igenom materialet. Grup— pen har pekat på att inplastningen normalt sker hos sågverken och att brukaren — arbetsgivaren för dem som hanterar virkespaketen oftast inte har någon möjlighet att upptäcka riskerna och förebygga olyckorna.

Arbetarskyddsstyrelsen har angett ytterligare ett antal risker och pro- blem som enligt styrelsens mening bör täckas in av den föreslagna bestäm— melsen. Det kan gälla problem ur belastningsergonomisk synpunkt om förpackningen är svår att lyfta manuellt eller med hänsyn till kraven på

• Sida 94
•  Original

säker hantering lätt går sönder eller är svår att tömma.

Enligt min mening bör även sådana risker som arbetarskyddsstyrelsen har angett beaktas när det gäller tillämpningen av den föreslagna bestäm- melsen. '

5.6. Skyddsvaccinering som villkor för arbete

Mitt förslag: Skyddsvaccinering skall kunna krävas som villkor för att få anlita någon för visst slags arbete."

Arbetsgruppens förslag: Överensstäm mer med mitt förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget. Hov- rätten för Västra Sverigc avstyrker dock förslaget och anser att krav på läkarundersökning och vaccinering är att jämställa med påtvingat kropps- ligt ingrepp, varför hinder mot delegering föreligger enligt regeringsfor- mens bestämmelser. SAF ställer sig tveksam till om delegering av före— skriftsrätten är möjlig i detta fall.

Skälen för mitt förslag: Enligt 3 kap. 2 & arbetsmiljölagen skall arbetsgi- vare vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att' arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall. Enligt lagens förarbeten (prop. 1976/77: 149 sid. 297) ligger i det ansvaret ett ansvar att se till att hälso- övervakning och medicinska kontroller kommer till stånd i behövlig om- fattning.

l 3 kap. 155 arbetsmiljölagen finns bemyndiganden att meddela före- skrifter om läkarundersökning av dem som sysselsätts eller skall sysselsät- tas i ett arbete som innebär risk för ohälsa eller olycksfall. Föreskrifter kan även meddelas om förbud att anlita den som vid läkarundersökning före- tett sjuklighet eller svaghet som gör vederbörande särskilt utsatt för sådan risk. Arbetsmiljölagen saknar dock uttryckliga regler om vaccinering som skydd mot ohälsa.

Det finns emellertid anledning att i vissa fall skydda arbetstagare mot ' den smittorisk som arbetet innebär. Föreskrifter med krav på att arbetsgi- varen skall erbjuda arbetstagarna skyddsvaccination har därför av arbetar- skyddsstyrelsen meddelats som verkställighetsföreskrifter till arbetsmiljö- lagen bl.a. när det gäller arbete i avloppsanläggningar. För dessa fall är vaccinering dock inte något obligatorium.

Den mikrobiologiska tekniken är under snabb utveckling och det är sannolikt så att antalet företag som använder denna teknik kommer att öka starkt i framtiden och att även mindre företag kommer att använda tekni- ken. Det kan därför finnas ett behov av att kunna kräva vaccination som villkor för bl.a. arbete med organismer av hög farlighetsgrad. Även vid andra verksamheter med hög smittorisk kan vaccinering behöva krävas.

Läkarundersökning och Skyddsvaccinering är i sig att-betrakta som kroppsliga ingrepp. Varje medborgare är enligt regeringsformens regler (2 kap. 6 &) skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Ingreppet kan sägas

• Sida 95
•  Original

vara påtvingat när fysiska tvångsåtgärder eller hot om andra sanktioner kan bli aktuella för att få läkarundersökningen eller vaccinationen till stånd eller när fråga är om myndighetsutövning. De föreskrifter om läkar- undersökning och vaccinering som skulle kunna meddelas med stöd av det föreslagna bemyndigandet riktar sig endast mot arbetsgivaren och syftar till att skydda arbetstagaren. Konsekvensen av att någon vägrar att under— kasta sig läkarundersökning eller vaccinering kan i allmänhet endast bli att denne inte tilldelas en viss arbetsuppgift eller omplaceras till annan arbets- uppgift. Jag instämmer därför i den analys av rättsläget som arbetsgruppen har gjort och som innebär att föreskrifter 'med de angivna verkningarna inte innebär ett påtvingat kroppsligt ingrepp i regeringsformens mening. Sådana föreskrifter kan meddelas av regeringen eller, efter delegering, arbetarskyddsstyrelsen.

Jag ansluter mig således till arbetsgruppens förslag att det borde ges - möjlighet att även meddela föreskrifter som anger vaccination som villkor för att få utföra ett visst arbete, i likhet med vad som gäller för läkarunder- sökningar. Möjligheten bör också omfatta förebyggande injektioner med - antikroppar. som inte är vaccineringi strikt mening.

5.7. Fullföljande av periodiska läkarundersökningar

Min bedömning: Uppföljande läkarundersökningar bör kunna erbju- das personer som tidigare utfört arbete som omfattas av krav på

obligatorisk läkarundersökning utan att någon författningsreglerad skyldighet införs.

Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har berört frågan ställer sig bakom arbetsgruppens bedömning. LO ser emellertid ingen annan möjlighet att garantera uppföljande hälsokontroller än att frågan regleras i lag.

Skälen för min bedömning: 3 kap. 155 arbetsmiljölagen ger som jag tidigare redogjort för möjlighet att ställa krav på läkarundersökningar i vissa fall (avsnitt 5.6). Med stöd av bestämmelsen har arbetarskyddsstyrel- sen meddelat föreskrifter med krav på bl. a. periodiska läkarundersökning- ar när det gäller vissa arbeten med kvarts (AFS 1983: 14) och vissa arbeten med asbest (AFS 198612). I de allmänna råd som är knutna till föreskrifter— na sägs att om exponeringstiden överstigit fem år kan det vara lämpligt att de periodiska kontrollerna fortsätter även efter att exponeringen upphört eller kommit under den gräns som gäller för läkarkontroller. Det påpekas också att det är angeläget att arbetstagaren informeras om detta.

Som skäl för uppföljande undersökningar har anförts att de kan stilla oron hos den som har exponerats för ett hälsofarligt ämne. att sjukdomar kan upptäckas tidigt och därmed få en tidig behandling och att undersök- ningsmaterialct kan utgöra ett underlag för forskning. Ett hälsoundersök- ningsprogram med inriktning på asbestexponering genomfördes i slutet av

• Sida 96
•  Original

70-talet av socialstyrelsen. Ett nytt sådant program påbörjades 1986 och pågår fortfarande. ,

Som arbetsgruppen har funnit skulle en regel om fortsatta undersökning- ar effer det att ett farligt arbete har upphört närmast utformas som ett krav på arbetsgivaren att erbjuda den som tidigare varit exponerad undersök- ningar. Jag delar gruppens uppfattning att ett sådant krav faller utanför ramen för arbetsmiljölagen, eftersom undersökningen inte syftar till före- byggande åtgärder.

Arbetsgruppen ställer sig tveksam till om särskilda lagstiftningsåtgärder ' är påkallade för att garantera arbetstagare fortsatta läkarundersökningar efter avslutad exponering. Gruppen anser också att krav inte rimligen bör ställas mot andra arbetsgivare än de i vars verksamhet exposition har skett. Bl.a. skulle ett sådant krav kunna skapa svårigheter att få ett nytt arbete. Enligt gruppen bör frågan. om författningsreglering anses påkallad, lösas utanför arbetsmiljölagstiftningens ram.

Enligt min mening är lagstiftning inte nödvändig för att fortsatta under— sökningar skall komma till stånd. Det visar bl.a. de angivna hälsounder- sökningprogrammen. där arbetstagare erbjudits kostnadsfri hälsounder— sökning. I vissa sammanhang som när det gäller asbest och kvartsexpone- ring kan fortsatta undersökningar emellertid vara av värde för de tidigare exponerade. Bl.a. kan i samband med sådana undersökningar lämnas hälsoinformation, vilket också har skett i de angivna programmen rörande asbest när det gäller rökningens effekter. Behovet av undersökning måste emellertid alltid mycket noga vägas mot de kostnader och andra konse- kvenser som undersökningen för med sig. Bl.a. måste vad som kan vinnas med dessa vägas mot den hälsorisk som själva undersökningen kan innebä- ra, t.ex. strålningspåverkan vid lungröntgenundersökningar. Dessutom måste beaktas att undersökningarna även kan skapa och öka oron för hälsoeffekterna hos de som undersöks.

De allmänna råd som arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat till kvarts- och asbestföreskrifterna bör kunna utgöra en utgångspunkt för på frivillig grund anordnade uppföljande undersökningar när detta anses befogat.

• Sida 97
•  Original

6. Arbetsmiljöansvar vid projektering m.m.

6.1. En ny regel i arbetsmiljölagen om arbetsmiljöansvar vid projektering

Mitt förslag: En grundläggande bestämmelse om arbetsmiljöansvar för byggherrar, tillverkare av monteringsfardiga byggnader eller an- läggningar. arkitekter. konstruktörer och andra som medverkar vid projektering av en byggnad eller en anläggning förs in i arbetsmiljö- lagen. Ansvaret skall gälla såväl byggskedet som det framtida bru- kandet av byggnaden. Yrkesinspektionen skall få möjlighet att ingri— pa med föreläggande och förbud för att den föreslagna bestämmel- sen skall efterlevas.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. SAF och Småföretagens Riksorganisation har avstyrkt införandet av ett arbetsmiljöansvar vid projektering och förklarat att de problem som kan finnas bör lösas på annat sätt .än genom lagstift- ning.

Skälen för mitt förslag:

Byggskedet

Grunden för en god arbetsmiljö läggs vid planeringen. När det gäller byggnads- och anläggningsarbete sker huvuddelen av planeringsarbetet i det skede av byggprocessen som kallas projektering. Projektering innebär att med ritningar. beräkningar och beskrivningar bestämma hur byggna- den eller anläggningen Skall utformas. Projekteringen utmynnar i bygg- handlingar.

l förarbetena till arbetsmiljölagen (prop. 1976/77:149 s. 295 —297) behandlas frågan hur byggarbetsplatsens arbetsmiljöproblem bör lösas på planeringsstadiet. Den s.k. arbetsmiljöutrcdningen. vars betänkande låg till grund för propositionen, hade avstått från att föreslå ett särskilt skyddsansvar för projektörer. Den dåvarande dcpartementschcfen ville heller inte förespråka lagstiftning om ett projektörsansvar. Enligt hans mening fick ett sådant ansvar normalt anses ligga i beställningen. Om projckthandlingarna skulle ge felaktiga lösningar beträffande arbetarskyd- det kunde detta gc anledning till anmärkningar från beställarens sida.

Det har senare visat sig att arbetsmiljölagens regler inte räcker till för att tillgodose kraven på en god arbetsmiljö för byggnadsarbetare. Huvudan- svaret ligger på arbetsgivaren (3 kap. 2 5). Därutöver finns det en särskild regel (3 kap. 7 5) som ålägger den som låter utföra byggnads- eller anlägg- ningsarbete ett ansvar för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på ett gemensamt arbetsställe för verksamheten.

Just på byggarbetsplatser har emellertid enskilda arbetsgivare begränsa- de möjlighetcr att planera arbetsmiljön. Den verksamhet som bedrivs

• Sida 98
•  Original

projekteras oftast av konsulter. som inte har någon direkt koppling till den entreprenör som skall bedriva verksamheten. Genom att ett anbudsförfa- rande oftast används är entreprenören normalt inte känd vid tiden för projekteringen. När arbetet väl satts igång är möjligheterna att rikta krav mot arbetsgivaren i praktiken begränsade. Denne har svårt att påverka de grundläggande förutsättningarna för arbetet.

lnom byggnads- och anläggningsarbete finns det risk för omedelbara och mycket allvarliga personskador. Det gäller t. ex. olycksfallsskador på grund av fall eller ras. Dessutom finns det risk för belastningsskador. skador på grund av buller eller vibrerande handverktyg och andra arbetsskador. De här arbetsskadorna kan minska i väsentlig omfattning om de som upprät- tar och samordnar bygghandlingarna tar hänsyn t-ill byggnadsarbetarnas säkerhet under arbetstiden så att den enskilde entreprenören får möjlighet att planera arbetet bättre.

I likhet med arbetsgruppen anserjag alltså att arbetsmiljölagen behöver kompletteras med en bestämmelse om arbetsmiljöansvar för den som bestämmer om eller påverkar projekteringen av en byggnad.

Ansvaret för att en byggnad produceras i enlighet med de krav som ställs i plan- och bygglagen (1987: 10) vilar i första hand på byggherren. Det är därför naturligt att byggherren också får ansvar för att arbetsmiljösyn- punkter beaktas i samband med bygget.

l arbetsmiljölagen finns en bestämmelse i 3 kap. 7 54 om samordningsan— svar som riktar sig till byggherrar. Den som sålunda har ansvar bör i likhet med vad arbetsgruppen föreslagit även få ett ansvar för projekteringen. Arbetsgruppen har föreslagit att det skall ske genom att den som avses i 3 kap. 75 uttryckligen definieras som byggherre i den bestämmelsen. Med hänsyn till att definitionen avviker från begreppet byggherre i 9 kap. l &. plan- och bygglagen (1987: 10) är det emellertid lämpligare att avstå från en uttrycklig definition och låta det nya ansvaret omfatta samma person som har ansvar enligt 3 kap. 7 åarbetsmiljölagen. dvs. den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete.

Den som tillverkar monteringsfardiga byggnader eller anläggningar bör få samma ansvar som byggherren för att arbetsmiljösynpunkter beaktas vid projekteringen.

Byggherrar brukar välja att uppdra åt en eller flera konsulter att utföra projekteringsarbetct. Självfallet bör byggherren vara omsorgsfull vid valet av uppdragstagare. Vidare bör byggherren samordna de olika delarna av projekteringsarbetet och se till att det samlade resultatet inte medför risker eller komplikationer för de byggnadsarbetare som skall engageras. Pro- blemen till följd av brister i samordningen av projekteringen har vuxit under senare är. Det beror dels på ökad tidspress och ökad splittring på olika konsultföretag. dels på den byggnadstekniska utvecklingen som gjort byggprocessen mera komplicerad. .

Byggherren är den som är ytterst ansvarig för den verksamhet som skall äga rum. En av anledningarna till att byggherren anlitar konsulter är att han inte har kompetens att sköta projekteringen. Det kan vara svårt för byggherren att instruera och att förstå hur arbetsmiljöhänsyn i praktiken

• Sida 99
•  Original

skall beaktas vid projekteringen. Det förekommer inte sällan att en projektledare får i uppgift att samordna hela projekteringen.

För att tillsynsmyndigheterna skall kunna rikta sig mot dem sotn faktiskt har möjlighet att påverka byggnads- eller anläggningsprojektet på projekte- ringsstadiet anserjag att ett arbetsmiljöansvar bör läggas även på andra än byggherren. t.ex. arkitekter och konstruktörer, sotn i egenskap av konsul- ter eller på annat sätt har till uppgift att medverka vid projekteringen.

Konsulternas befattning med projekteringen beror på uppdraget från byggherren. Deras ansvar måste därför begränsas till att gälla inom ramen för det uppdrag de har fått. Ansvaret bör gälla även om det inte uttryckli- gen har reglerats i projekteringsavtalet. En förutsättning för ansvar måste dock vara att konsulten har en' viss självständighet i sin roll i byggproces- sen.

Enligt arbetsgruppen bör en konsult—som fått ett uppdrag som endast avser t.ex. det konstnärliga utförandet. inte ha något ansvar härutöver. Byggherren skall se till att arbetsmiljösynpunkter på annat sätt kommer in vid projekteringen. Efter att ha tagit delav Svenska Byggnadsarbetareför- bundets remissvar ställcrjag mig frågande till detta. Enligt förbundet finns det en mängd material. produkter och konstruktioner som används trots att de är olämpliga ur arbetsmiljösynpunkt. Förbundet anser inte att konstnärliga synpunkter bör få väga tyngre än hänsynen till hälsa och säkerhet för arbetstagare. Det är en ståndpunkt som jag vill ansluta mig till.

Några remissinstanser. nämligen Kommerskollegium och juridiska fa- kultetsnämnden vid Stockholms universitet menar att det räcker med ett arbetsmiljöansvar för byggherren och att ett ansvar därutöver för konsul- ter är onödigt och skapar oklarheter. Som redan framgått-delar jag inte denna uppfattning. Det är önskvärt att ansvaret i så stor utsträckning som möjligt åvilar personer som rent faktiskt har till uppgift att utforma bygg- naden eller anläggningen och därmed den arbetsmiljö som uppstår för byggnadsarbetarna.

Några remissinstanser. t.ex. arbetsmarknadsstyrclsen och LO. har un- derstrukit att byggherren inte bör kunna avbörda sig det yttersta ansvaret för att arbetsmiljöhänsyn beaktas.

Byggherrens ansvar bör självfallet bestå även under det skede då projek- teringsarbetet sköts av konsulter._Som jag redan har påpekat ärjust sam- ordningen av de olika delarna av projekteringen ett av de väsentligaste momenten i det föreslagna ansvaret.

När det gäller totalentreprenad är situationen speciell. Byggnadsstyrel- - sen har ställt frågan om byggherren just i det fallet skall kunna överlåta sitt arbetsmiljöansvar till entreprenören. Totalentreprenad innebär att en en- treprenör ansvarar för hela framtagningsprocessen av byggnaden eller anläggningen. dvs. arkitektarbetet. den tekniska utformningen och byg- gandet. Även om entreprenören på så sätt övertar byggherrens roll och får kontroll över samtliga led i processen. anser jag inte att byggherren skall kunna göra sig fri från ansvar. Mot 'en sådan konstruktion talar bl. a. den omständigheten att byggherren är den som slutligt får bära kostnaden för förändringar av projektet.

• Sida 100
•  Original

Jag vill slutligen framhålla att entreprenörernas arbetsgivaransvar inte på något sätt inskränks genom den föreslagna bestämmelsen.

Bruksskedet

När byggnader och anläggningar har tagits i bruk förekommer det i stor utsträckning att arbete utförs där av personer. vars arbetsgivare inte har någon anknytning alls till fastigheten. Arbetsgivarna har alltså inte formel- la möjligheter att bestämma över förhållandena i lokalerna. Som exempel kan nämnas arbete som utförs av personer inom följande yrkeskategorier: distributionspersonal. renhållningsarbetarc. underhållspersonal. skor- stensfejare. fastighetsskötare. brevbärare, hissmontörer. ambulansperso- nal och hem vårdare.

Vissa bestämmelser finns som kan ge ett visst skydd för sådana arbetsta- gare. Enligt 3 kap. 55 plan- och bygglagen (1987: 10) skall byggnader ge möjlighet till en god arbetsmiljö. Enligt 7 kap. 8 Isf-arbetsmiljölagen kan yrkesinspektionen rikta föreläggande eller förbud mot den som råder Över ett arbetsställe även när denne inte är arbetsgivare i förhållande till den som utsätts för risken. Dessa bestämmelser betyder dock i praktiken inte mycket för personer som ständigt kommer till nya arbetslokaler och ofta utför arbete i vad som egentligen är bostadshus.

Inte bara när det gäller byggnadsarbete utan även när det gäller service- och underhållsarbete på fastigheter kan det på goda grunder antas att många av de belastnings- och fallskador som uppstår har samband med brister i byggnadens utformning. Om man vill motverka hälsorisker för personer som arbetar i färdiga byggnader och anläggningar kan en god framförhållning vid projekteringen alltså vara den bästa — och kanske den enda -— möjligheten att få fram en god arbetsmiljö.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anserjag att den skyldighet att beakta arbetsmiljöhänsyn vid projektering som jag tidigare föreslagit med avseende på byggskedet även bör gälla för bruksskedet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att ansva- ret bör åligga inte bara byggherrar utan även fastighetsägare. Denna reflek- tion väcker frågan hur långt fram i tiden ett arbetsmiljöansvar i samband med projektering egentligen skall sträcka sig. För egen del anserjag inte att fastighetsägare skall omfattas av det föreslagna ansvaret. Syftet med försla- get är att arbetsmiljöhänsyn verkligen skall finnas med på ett tidigt stadi- um vid utformandet av byggnaden eller anläggningen. Ansvaret skall ta sikte både på byggskedet och det senare skede då den färdiga byggnaden eller anläggningen tagits i bruk. Det är dock inte realistiskt att tänka sig att ett ansvar som skall iakttas på projekteringsstadiet skulle överföras från byggherren till fastighetsägaren när byggnads- eller anläggningsarbetet av- slutas.

Sanktionssystemet

Arbetsgruppen förklarar i betänkandet att man inledningsvis övervägt ett system med direkt straffsanktioneradc föreskrifter om vad som skall beak-

.100

• Sida 101
•  Original

tas i bygghandlingarna. Sedan ett antal invändningar rests mot en sådan lösning har arbetsgruppen övergivit denna tanke. Flera remissinstanser har uttryckt förståelse för arbetsgruppens resonemang och ingen retnissin- stans har förespråkat en sådan lösning.

Ett ansvar för att arbetsmiljöhänsyn beaktas tnåste vara sanktionerat. Det är annars osäkert om det efterlevs. Den som närmast bör få en möjlighet att kontrollera hur det blir med den saken är yrkesinspektionen. Vid kontakter med byggherrar och projektörer bör yrkesinspektionen kun— na granska bygghandlingar för att kontrollera att den arbetsmiljö som uppstår först i byggskedet och senare i bruksskedet tillgodoser krav på hälsa och säkerhet i arbetsmiljön.

I likhet med arbetsgruppen anser jag därför att den föreslagna bestäm- melsen i arbetsmiljölagen bör anslutas till den befintliga regeln i 7 kap. 7 5 i lagen enligt vilken yrkesinspektionen får meddela sådana föreläggande eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Några remissinstanser, bl.a. riksåklagaren har uttryckt farhågor för att de föreslagna sanktionsreglerna kan bli svåra att tillämpa. Enligt riksåkla- garen kan det vara besvärligt att reda ut vem som skall bära straffansvaret vid överträdelse av ett föreläggande eller ett förbud. eftersom ett straff- ansvar inte kan läggas på den juridiska person som är ansvarig för verk- samheten utan alltid måste riktas mot en fysisk person.

Reglerna i arbetsmiljölagen om föreläggande och förbud föregicks av liknande regler i tidigare lagstiftning. Det rör sig alltså om ett väl inarbetat system. Den nu föreslagna utvidgningen av arbetsmiljöansvaret till att omfatta byggherrar och projektörer skiljer sig inte i något väsentligt avse- ende från vad som gäller vid föreläggande och förbud mot arbetsgivare. Även där är det ofta fråga om verksamhet som bedrivs av juridiska personer. Jag delar därför inte riksåklagarens uppfattning i denna fråga.

Det säger sig självt att det sällan blir aktuellt att använda förbud i detta sammanhang. Konkreta farosituationer torde sällan uppstå på ett stadium då en byggnad planeras och ritas. Ingripanden med föreläggande kan däremot väl tänkas ske då byggherren eller någon annan som medverkar vid projekteringen på något sätt försummat skyldigheten att beakta arbets- miljön för dem som skall uppföra byggnaden eller senare arbeta iden.

6.2. Konventionen (nr 167) och rekommendationen (nr 175) om säkerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete

Förslaget att införa en grundläggande bestämmelse i arbetsmiljölagen om arbetsmilj öansvar för byggherrar. tillverkare av monteringsfärdiga byggna- der och anläggningar, arkitekter. konstruktörer och andra som tncdverkar vid projektering av en byggnad eller en anläggning ger mig anledning att ta upp frågan om en svensk ratifikation av Internationella arbetsorganisatio- nens (II_.O) konvention (nr l67) om säkerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete.

• Sida 102
•  Original

Konventionen (nr 167) och rekommendationen (nr 175) om säkerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete antogs av ILOs beslutande församling — internationella arbetskonferensen — vid dess sjuttiofemte möte år 1988. Konventionen och rekommendationen reviderar den av internationella arbetskonferensen år 1937 antagna konventionen (nr 62) och rekommendationen (nr 53) om säkerhetsföreskrifter (byggnadsindu- strin) och den samma år antagna rekommendationen (nr 55) om samver- kan till förekommande av olycksfall (byggnadsindustrin). Konventionen nr 62. sotn anmäldes till riksdagen genom propositionen 1938145. har inte ratificerats av Sverige.

Genom propositionen 1989/90:64 med anledning av vissa beslut fattade av internationella" arbetskonferensen vid dess sjuttiofemte möte bereddes riksdagen tillfälle att yttra sig över konventionen (nr 167) och rekommen- dationen (nr 175) om säkerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsar- bete. Min företrädare uttalade att hon fann det önskvärt med ett svenskt tillträde till konventionen och förklarade att de krav som ställs i konven- tionsbestämmelserna i så gott som alla avseenden uppfylls av arbetsmiljö- lagen och med stöd av denna utfärdade föreskrifter. Med hänsyn till vissa avvikelser mellan konventionens krav och svensk lagstiftning ansåg hon dock att frågan om en ratifikation borde anstå till dess arbetsgruppen (A 19871D) för översyn av vissa bestämmelser i arbetsmiljölagen avgivit sitt förslag. Riksdagen biträdde denna uppfattning (1990/911AU9. rskr. 8).

Konventionen är tillämplig på all byggverksamhet. såsom byggnads-, anläggnings-. väg- och vattenbyggnadsarbete samt monterings- och ned- monteringsarbete och alla där förekommande arbetsmoment. inbegripet interna transporter. från det att arbetsstället förbereds till dess projektet är färdigställt. Medlemsstat som ratificerar konventionen förbinder sig att anta sådan lagstiftning att tillämpningen av stadgandena i konventionen säkerställs. Den praktiska tillämpningen av lagstiftningen kan åstadkom- mas genom standardiseringsarbcte eller utfärdande av riktlinjer eller med andra lämpliga metoder som överensstämmer med nationell lagstiftning och praxis. Medlemsstaterna skall också beakta de standarder som antagits av internationella standardiseringsorgan.

Konventionen och rekommendationen finns återgivna i bilaga I och 2 till propositionen 1989/90:64. '

6.2.2 Ratifikation av konventionen

Mitt förslag: Sverige ratificerar ILO-konventionen (nr 167) om sä- kerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Det är önskvärt att Sverige tillträder konventio-' nen. Den står i god överensstämmelse med den svenska grundsynen på arbetsmiljöpolitikens innehåll. De krav som ställs i konventionsbestäm—

• Sida 103
•  Original

melserna uppfylls huvudsakligen av arbetsmiljölagen. arbetsmiljöförord- ningen och de med stöd av dessa författningar utfärdade föreskrifterna.

Jag tar nu upp frågan 'om det kan finnas avvikelser mellan konventio- nens krav och svensk lagstiftning.

Enligt konventionens artikel 8(a) skall samordningsansvaret för skydds- åtgärder på gemensamma arbetsställen åvila huvudentreprenören eller annan person eller organ med kontroll- eller primäransvar för verksamhe- ten på byggarbetsplatsen. Den samordningsansvarige skall se till att före- skrivna skyddsåtgärder koordineras. Han skall också. i den utsträckning som föreskrivs i nationell lagstiftning. ansvara för att de vidtas. Om den samordningsansvarige inte vistas på arbetsstället skall han enligt konven— tionens artikel 8(b) utse en behörig person att för hans räkning svara för att samordna och genomföra åtgärder enligt punkt (a). Varje arbetsgivare skall enligt artikel 8(c) förbli skyldig att. vad avser de egna arbetstagarna. ansvara för att de föreskrivna åtgärderna vidtas.

Enligt 3 kap. 7 5 första stycket arbetsmiljölagen ligger ansvaret för sain- ordningen av skyddsåtgärder på gemensamma arbetsställen för bygg- nadsverksamhet i första hand på byggherren. Ansvaret kan överlåtas till någon som bedriver verksamhet på arbetsstället. Arbetsgivare och arbets- tagare som är verksamma på arbetstället har enligt tredje stycket skyldig- het att följa de anvisningar som byggherren lämnar.

Entreprenörförcningen har påpekat att en byggherre ofta inte är att anse som arbetsgivare i konventionens. mening. eftersom byggherren normalt saknar egna anställda på byggarbetsplatsen. Mot bakgrund härav har ent- reprenörförcningen ifrågasatt om lydelsen av 3 kap 7å arbetsmiljölagen överensstämmer med innehållet i konventionens artikel 8(a).

För egen del anser jag inte att det råder bristande överensstämmelse mellan artikel 8(a) och den svenska lagstiftningen. Samordningsansvaret skall enligt konventionen utövas antingen av den dominerande entrepre- nören eller av annan person eller annat organ som har kontroll eller ansvar för övergripande frågor på arbetsplatsen. Det är inte något krav att den samordningsansvarige skall ha egna anställda på byggarbetsstället.

Den omständigheten att byggherren inte ansvarar för att skyddsåtgärder vidtas torde inte utgöra något ratifikationshinder med hänsyn till den hänvisning som i detta sammanhang görs till nationell lagstiftning. Det- samma gäller kravet på att byggherren skall utse en ersättare när han inte är närvarande på byggarbetsstället. '

Det krav, som i konventionens artikel 9 ställs på att de som utformar och planerar ett byggnadsprojekt skall beakta de arbetsmiljörisker. som kan aktualiseras under byggnads- och anläggningsarbete. saknar för närva-

rande motsvarighet i svensk arbetsmiljölagstiftning. Jag har i avsnitt 6.1' föreslagit att en grundläggande bestämmelse om arbetsmiljöansvar för byggherrar. tillverkare av prefabricerade byggnadskonstruktioner. arkitek- ter. konstruktörer och andra. som medverkar vid projekteringen av ett byggnadsföretag. införs i arbetsmiljölagen. Ansvaret skall gälla såväl under byggskedet som vid det framtida brukandet av byggnaden eller anläggning- en. Genom den föreslagna betämmelsen kommer Sverige att uppfylla kraven i artikel 9.

• Sida 104
•  Original

Arbetarskyddsstyrelsen har tidigare pekat på en skillnad mellan konven- tionens artikel 11(d) och bestämmelserna i arbetsmiljölagen. Enligt artikel 11(d) har arbetstagare skyldighet att utan dröjsmål rapportera till närmas- te arbetsledare och till skyddsombud. om sådant finns. om varje händelse som kan medföra en risk och som de inte själva på ett tillfredsställande sätt kan åtgärda.

Enligt min mening uppfylls konventionens krav i detta hänseende ge— nom innehållet i 3 kap. 45 i arbetsmiljölagen. Där regleras arbetstagares skyddsansvar. En arbetstagare skall enligt första stycket i denna bestäm- melse följa givna föreskrifter och iaktta den försiktighet som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. Han skall vidare underrätta företrädare för arbetsgivaren eller skyddsombud om sådant som innebär omedelbar och allvarlig fara för liv och hälsa.

Även kravet i artikel 30 punkt 1 att arbetsgivaren under vissa förhållan- den skall tillhandahålla personlig skyddsutrustning utan kostnad för ar— betstagarna har tidigare framförts som ett ratifikationshinder av arbetar- skyddsstyrelsen. eftersom den svenska lagstiftningen saknar motsvarande betämmelser.

Enligt 2 kap. 75 arbetsmiljölagen skall personlig skyddsutrustning an- vändas om inte betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall kan nås på annat sätt. Utrustningen skall tillhandahållas genom arbetsgivarens för— sorg. Häri ligger enligt vad som framhölls av föredragande statsrådet i propositionen 1976/77:149 om arbetsmiljölag m.m.. att arbetsgivaren är skyldig att bekosta den personliga skyddsutrustningen. om inte annan överenskommelse träffats. Detta får anses innebära att svensk lagstiftning på ett tillräckligt sätt överenstämmer med kraven i konventionens artikel 30. Bedömningen är gjord bl.a. mot bakgrund av hänvisningen till natio- nell lagstiftning.

Rekommendationen. som kompletterar konventionen med detaljerade anvisningar. föranleder i sig ingen särskild åtgärd.

6.3. Tekniska anordningar

Min bedömning: Det bör för närvarande inte tas in en bestämmelse i arbetsmiljölagen om att arbetsmiljösynpunkter skall beaktas även vid projekteringen av tekniska anordningar.

Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att erinra mot arbetsgruppens bedömning.

Skälen för min bedömning: Arbetarsskyddsstyrelsen har i yttrande till arbetsgruppen föreslagit ett arbetsmiljöansvar även för den som sysslar med konstruktion och planering av maskiner och andra tekniska anord- ningar. Enligt arbetsgruppen finns det knappast något behov av sådana bestämmelser.

Arbetsgruppen har pekat på skillnaderna mellan byggprocessen och pro-

• Sida 105
•  Original

jekteringen av tekniska anordningar. Den senare sker i allmänhet inom samma verksamhet som tillverkningen. Det är inte. som i byggprocessen. vanligt att arbetet efter ritningarna är uppdelat mellan olika entreprenörer. Ritningarna brukar inte heller utgöra underlag för tillfälliga arbetsplatser med de speciella problem det medför ur arbetsmiljösynpunkt. I 3 kap. 85 arbetsmiljölagen finns det för övrigt en bestämmelse om allmänna skyldig- heter i skyddshänseende för tillverkare. importörer. överlåtare och upplå- tare av tekniska anordningar.

Arbetarsskyddsstyrelsen har i sitt remissvar inte haft någon invändning mot arbetsgruppens ställningstagande. Detsamma gäller för övriga remiss- instanser. Själv är jag av samma uppfattning som arbetsgruppen. Vidare kan det. som arbetsgruppen påpekat. finnas skäl att avvakta erfarenheter- na av den föreslagna bestämmelsen om arbetsmiljöansvar vid projektering av byggnader och anläggningar.

6.4. Arbetsmiljöansvar för upplåtare av lokal eller markområde

Mitt förslag: Arbetsmiljölagen kompletteras så att yrkesinspektio- nen får möjlighet dels att meddela förbud mot vidare upplåtelse av ett utrymme under jord. dels att förelägga den. som upplåter en lokal. ett markutrymme eller ett utrymme underjord som arbetslo- kal eller som personalutrymme. skyldighet att utföra undersökning- ar av skyddsförhållanden inom upplåtna utrymmen.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft något att erinra mot förslaget. Landstingsförbundet har uttalat att någon lagändring i detta avseende inte behövs.

Skälen för mitt förslag: I en promemoria 1986-09—18 från arbetar- skyddsstyrelsen föreslås dels att förbud mot upplåtelse skall kunna omfatta även ett utrymme under jord. dels att den som upplåter gruva eller berg- rum skall kunna åläggas att t.ex. utföra geologisk undersökning. bergbe- siktning eller radonmätning.

I 3 kap. 2— l 1 55 finns föreskrifter om skyddsansvar för olika grupper. Skyddsansvaret speglar de krav som finns i 2 kap. om arbetsmiljöns beskaffenhet. Bestämmelsen i 7kap. 75 om att yrkesinspektionen kan meddela föreläggande eller förbud anknyter till reglerna i 3 kap. 2—1 I gä.

Skyddsansvaret i 3 kap. 1 1 g" gäller den som råder över ett arbetsställe eller upplåter lokal eller markområde för arbete eller såsom personalut- rymme. Ansvaret uttrycks genom en hänvisning till 7 kap. 8 och 9 Så.

Enligt 7 kap. 85 kan yrkesinspektionen. om det på ett arbetsställe föreligger förhållande som innebär risk för ohälsa eller olycksfall för någon som arbetar där. rikta föreläggande eller förbud mot den som råder över arbetsstället. även när denne inte är arbetsgivare i förhållande till den som utsätts för risken. Av arbetsmiljölagens förarbeten (prop. 1976/77:149

• Sida 106
•  Original

s. 423—424) framgår dock att 7 kap. 85 inte är tillämplig på den som endast uppträder som uthyrare utan att själv bedriva verksamhet på ar- betsstället.

Det förekommer att nedlagda gruvgångar eller andra underjordsutrym- men hyrs ut t.ex. som lagerlokaler utan att uthyraren har någon egen verksamhet på platsen. De företag som är arbetsgivare för den personal som arbetar i lagerutrymmena har sällan någon praktisk möjlighet att undersöka utrymmet med avseende på risk för exempelvis radondotterex- position eller stenfall. Det är ofta naturligt att sådana undersökningar görs av uthyraren. Denne kan genomföra undersökningarna återkommande under en längre tidsrymd medan hyresgästerna växlar. Vidare har uthyra- ren normalt tillgång till hela bergutrymmet. gruvan etc. medan varje hyresgäst kanske bara hyr en begränsad del.

7 kap. 9 & arbetsmiljölagen ger yrkesinspektionen möjlighet att meddela förbud mot en upplåtare. Sådana förbud bör kunna omfatta även utrym- men underjord. Jag håller också med arbetsgruppen om att den andra delen av den föreslagna föreslagna bestämmelsen är behövlig.

6.5. Samordningsansvaret på gemensamma arbetsställen

Mitt förslag: Yrkesinspektionen skall kunna bestämma att ansvaret för samordning av skyddsåtgärder på ett gemensamt arbetsställe ' enligt 3 kap. 75 skall kunna återföras till byggherren då denne överlåtit ansvaret till någon annan.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller inte haft något att erinra mot det.

Skälen för mitt förslag: Enligt 3 kap. 75 har en byggherre och den som råder över ett fast driftsställe ansvar för samordningen av skyddsåtgärder på ett gemensamt arbetsställe. På ett annat gemensamt arbetsställe än en byggarbetsplats eller ett fast driftsställe kan de som bedriver arbete där komma överens om att en av dem skall ha samordningsansvar.

Enligt 7 kap. 65 kan yrkesinspektionen besluta vem som skall ha sam- ordningsansvar på ett gemensamt arbetsställe. Det kan ske när det inte finns någon på arbetsstället som har samordningsansvar enligt 3 kap. 7 9". Det kan också ske när det finns särskilda skäl, t. ex. när den samordnings- ansvarigc är uppenbart olämplig för uppgiften. Ansvaret kan dock inte läggas på byggherren om denne överlåtit ansvaret och inte driver verksam— het på arbetsstället. Detta har visat sig vara en brist.

Arbetsgruppen har föreslagit att yrkesinspektionen skall få möjlighet att återföra samordningsansvaret till byggherren. Jag håller med arbetsgrup- pen om att en sådan möjlighet bör finnas. Ingripande från yrkesinspektio- nen bör exempelvis kunna ske när byggherren har överlåtit ansvaret och inte någon som driver verksamhet på det gemensamma arbetsstället är lämplig att ta hand om samordningen av skyddsåtgärderna. Förutsättning-

• Sida 107
•  Original

arna för ett ingripande från yrkesinspektionen bör i övrigt vara desamma som för närvarande.

6.6. Föreläggande och förbud vid överlåtelse av verksamhet eller egendom

Min bedömning: Några nya bestämmelser om verkan av föreläggan— de och förbud efter överlåtelse av verksamhet eller egendom bör för närvarande inte löreslås.

Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med min. Remissinsanserna: Samtliga remissinstanser utom LO accepterar ar- betsgruppens bedömning.

Skälen för min bedömning: Enligt arbetsmiljölagen kan en tillsynsmyn- dighet meddela ett föreläggande eller ett förbud mot den som har skydds- ansvar enligt lagen. Det händer att den verksamhet eller egendom som berörs byter ägare eller innehavare innan de påkallade åtgärderna har Vidtagits. Det kan leda till att tillsynsmydighetens förfarande måste avbry- tas. lbland måste förfarandet påbörjas på nytt mot en ny person. Det innebär naturligtvis alltid en tidsförlust.

Från arbetstagarhåll har det gjorts gällande att det ibland uppstår pro- blem som hänger samman med att företag byter ägare efter det att yrkesin- pektionen meddelat ett föreläggande eller ett förbud. Krav har ställts på införande av bestämmelser om att förbud och förelägganden skall gälla för en ny ägare eller innehavare till dess påkallade åtgärder har vidtagits.

För att ta reda på om det är vanligt med problem på grund av överlåtelse av verksamhet eller egendom i samband med ett föreläggande eller 'ett förbud gjorde arbetsgruppen en enkät hos de olika yrkesinspektionsdistrik- ten. Enligt enkätsvaren har distrikten endast undantagsvis haft sådana problem. Arbetsgruppen begärde också in synpunkter från arbetarskydds- styrelsen. I en promemoria som överlämnades till arbetsgruppen förklara- ' de arbetarsskyddsstyrelsen att den fått åtskilliga förfrågningar om sådana problem. En svårighet har varit att få kännedom om det formella tillväga- gångssättet vid överlåtelsen för att 'ta reda på om föreläggandet eller förbudet fortfarande gäller.

Den mest radikala åtgärden för att lösa problemen skulle vara att införa en regel om att förelägganden och förbud som har utfärdats mot en viss verksamhet eller berör viss egendom skall fortsätta att gälla även efter en överlåtelse. Varken arbetarskyddsstyrelsen eller arbetsgruppen har velat ställa sig bakom ett sådant förslag.

Även en sådan lösning skulle emellertid kunna medföra problem. Det - kan vara svårt att avgöra om det är fråga om samma verksamhet eller en ny verksamhet för vilken beslutet inte kan gälla. Det kan också vara så att verksamheten överlåtits till någon för vilken arbetsmiljölagens regler i det aktuella avseendet inte gäller. Ett exempel på det kan vara föreläggande om personalrum för en verksamhet som överlåtits till en ensamföretagare.

• Sida 108
•  Original

Om ett förbud skulle följa viss egendom. t.ex. en bristfällig maskin, oberoende av ägarbyten skulle det vara nödvändigt för en köpare att på något sätt kunna kontrollera om förbud föreligger eller inte. Detta skulle förutsätta någon form av register, vilket skulle bli så resurskrävande att det knappast kan bedömas som realistiskt.

Ett alternativ kunde var att införa en direkt skyldighet för den som fått ett föreläggande eller ett förbud att omedelbart anmäla en överlåtelse. Skyldigheten skulle kunna göras direkt straffsanktionerad. Inte heller en sådan lösning har arbetarskyddsstyrelsen och arbetsgruppen velat föreslå. Arbetsgruppen har pekat på möjligheten i 55 lagen (l985:206) om viten att" förelägga en ägare eller innehavare att. om hans rättställn'ing upphör. lämna uppgift om den nye innehavarens nanm och adress. Arbetsgruppen har vidare hänvisat till att en äganderättsövergång inte sällan ändrar förutsättningarna helt när det gäller att välja myndighetsåtgärder för att komma till rätta med problem.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att problemen inte tycks vara så stora att de komplicerade lösningar som står till buds bör genomföras.

7. Arbetsolycksutredningen 7.1 Arbetsmiljöbrott och arbetsolyckor

Mitt förslag: En ny straffreglering av arbetsmiljöbrott införs i brottsbalken. Enligt den nya regleringen skall den kunna dömas för arbetsmiljöbrott som i enlighet med 3 kap. 7. 8 eller 9 _S brottsbalken vållar annans död. kroppsskada eller sjukdom eller framkallar fara för att detta skall kunna inträffa om brottet begås genom att han uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i enlig- het med arbetsmiljölagen för att förebygga ohälsa eller olycksfall.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en ny bestämmelse om arbetsmiljöbrott skall införas i brottsbalken och att den nya bestäm- melsen ska-ll tillämpas i stället för 3 kap. 7—9 åå brottsbalken när brottet begåtts i arbetsmiljön. Enligt utredningens förslag skall den som uppsåt- ligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom för att före- bygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön dömas för arbetsmiljöbrott. om någon till följd av detta avlider. drabbas av sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa. eller utsätts för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Straffet skall enligt förslaget vara böter eller fängelse i högst två år eller om brottet är grovt. fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser. däribland arbetarskydds- styrelsen, LO och TCO har varit positiva till utredningens förslag. Flertalet remissinstanser. särskilt de juridiska, har emellertid varit negativa till förslaget. Kritiken. som till övervägande del varit av lagteknisk karaktär. har bl.a. grundats på att man ansett det olämpligt med olika strafI'skalor

Prop. 1990/911140

• Sida 109
•  Original

beroende på om en arbetstagare eller någon annan skadats. Vidare har remissinstanserna bl.a. påpekat att det kan förefalla stötande om det skulle räcka med oaktsamhet för att man skall kunna dömas för framkal- lande av fara för en arbetstagare medan det krävs att oaktsamheten är grov om man framkallar fara för någon annan.

Skälen för mitt förslag: Huvudansvaret för arbetsmiljön ligger på arbets- givaren som har att uppfylla de krav som arbetsmiljölagstiftningen ställer. Det innebär att arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagarna utsätts för ohälsa eller olycksfall. Även arbets- tagaren har skyldighet att medverka-till att åstadkomma en tillfredsställan- de arbetsmiljö.

Det viktiga. förebyggande arbetet för en säker arbetsmiljö skall alltså ske på arbetsplatserna i samverkan. Arbetet för en säker arbetsmiljö skall ses som en del i produktionen och ingå som en naturlig del i företagets verksamhet och skall aktivt ledas av företagets ledning.

För att säkerställa att den förebyggande verksamheten mot risker och skador i arbetsmiljön upprätthålls. krävs. såsom utredningen framhållit. bl.a. att det finns ett system med effektiva straffrättsliga sanktioner vid vissa typer av överträdelser av de skyldigheter som någon har till följd av - bestämmelserna i arbetsmiljölagstiftningen. Sanktionssystemet bör ha så- dan skärpa att vikten av att gällande bestämmelser iakttas framstår klart. Likaså bör ansvarsförhållandena vid överträdelser av lagstiftningen klar- göras så tydligt som möjligt. Detta behövs också för att förhindra att en bristande efterlevnad av arbetsmiljölagstiftningen ger ekonomiska för- delar i förhållande till konkurrerande företag som bedriver ett ambitiöst skyddsarbete.

De straffbestämmelser som i dag främst kan bli tillämpliga i anledning av arbetsolyckor och allvarliga tillbud är brottsbalkensrcgler om vållande till annans död. vållande till kroppsskada eller sjukdom och framkallande av fara för annan. Dessa straffbestämmelser förknippas oftast med trafik- brott eller skador som uppstått till följd av våld mellan enskilda personer. Polis. åklagare och domstolar har en mycket stor erfarenhet av sådana brott.

Deras erfarenhet av och kunskap om brott mot arbetsmiljöreglerna är mer begränsad. Redan detta förhållande tala'r enligt utredningen för att en särskild'reglering bör införas som tar sikte på fall där någon åsidosätter sina skyldigheter att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön. För- utom det pedagogiska värdet i att dessa brott får en särskild reglering skulle en sådan ordning också på ett tydligare sätt markera de särskilda krav på aktsamhct som gäller i syfte att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön.

En särskild straffbestämmelse om arbetsmiljöbrott skulle enligt utred- ningen oekså underlätta bedömningen av om det finns skäl att väcka talan om att döma ut företagsbot genom att anknytningen till de skyldigheter som gäller för en viss verksamhet markeras tydligare.

När det gäller frågan om en sådan reglering bör införas i brottsbalken eller i t.ex. arbetsmiljölagen förordar utredningen att bestämmelserna placeras i brottsbalken. Redan nu döms ju den som genom oaktsamhet.

• Sida 110
•  Original

vare sig det skett i arbetsmiljön eller någon annanstans. orsakat att någon avlider eller drabbas av kroppsskada eller utsätts för allvarlig fara för det enligt brottsbalkens regler.

Visserligen kommer bedömningen av om ett förfarande är straffbart enligt särskilda bestämmelser om arbetsmiljöbrott att bli beroende av bestämmelserna i arbetsmiljölagstiftningen. Detta ser utredningen dock inte som något hinder mot en placering i brottsbalken. Redan nu finns sådana brottsbalksbrott som förutsätter att någon skall ha åsidosatt sina skyldigheter enligt annan lagstiftning. t.ex. döms den för bokföringsbrott som åsidosatt sina skyldigheter enligt bokföringslagen. Brottsbalken är det centrala lagverket på straffrättens område. Visserligen har specialstraffrät- ten utökats kraftigt sedan brottsbalkens tillkomst. men det utesluter inte att det finns starka skäl att samla så stor del som möjligt av de centrala straffbestämmclserna i brottsbalken. Detta gäller givetvis särskilt sådana brott som kan ha ett högt straffvärde (jfr. bl.a. JuU l984/85:28 s. 23). Därigenom får termen brottsbalksbrott enligt utredningen också ett visst symbolvärde. En placering av arbetsmiljöbrotten i brottsbalken kan alltså ses som en särskild markering av straffvärdet vid denna typ av brottslighet.

Såsom jag redovisade i lagrådsremissen delarjag. i likhet med många av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. och då särskilt de som har en nära kontakt med arbetsmiljöfrågor. de allmänna utgångspunkter för en straffrättslig reglering som- utredningen angivit. En förutsättning för att införa regler av det aktuella slaget är dock att dessa kan ges en utformning som är acceptabel från lagtekniska utgångspunkter. '

Utredningen har i sitt betänkande redovisat två modeller för hur en reglering av arbetsmiljöbrott i brottsbalken skulle kunna utformas. Enligt den ena modellen skulle tre nya bestämmelser. nämligen om vållande till arbetstagares död. vållande till arbetsskada och framkallande av fara för arbetstagare. införas i brottsbalken. De skulle vara utformade ungefär som de tre bestämmelser som redan idag tillämpas och.ha i stort sett samma straffskalor som gäller enligt dessa.

Enligt det andra alternativet. vilket förordades av utredningen. skulle den nya regleringen ske genom att en ny bestämmelse införs i brottsbalken. Bestämmelsen skulle utformas så att den omfattade alla de fall som täcks in av alternativet med tre paragrafer. Utredningen konstaterar att det kan vara tillfälligheter som avgör om en olycka inträffar eller om det stannar vid ett tillbud eller vilken effekten av en olycka blir och att det därför bör krävas endast oaktsamhet vid framkallande av livsfara eller fara för svår kroppsskada i arbetsmiljöbrott. Detta talade enligt utredningens mening för att hela regleringen i stället skulle tas in i en paragraf med effekten uppsatt i tre olika punkter. En konsekvens skulle bli att det för brott begånget i arbetsmiljön. oavsett effekten av det. krävdes samma subjektiva rekvisit. nämligen uppsat eller oaktsamhet. Det skulle innebära en straff”- skärpning i förhållande till brottet "framkallande av fara för annan" eftersom det krävs grov oaktsamnhet för att någon skall kunna dömas till ansvar för det brottet.

Ett flertal remissinstanser. särskilt de med rättsvårdande uppgifter. har ställt sig kritiska till utredningens förslag eller avstyrkt det.

llO

• Sida 111
•  Original

Bl.a. Stockholms tingsrätt. Landstingsförbundet och SAF har ansett att den straffskärpning beträffande påföljden som förslaget innebär inte är motiverad.

När det gäller förslagets bestämmelse i förhållande till brottet framkal- lande av fara för annan har bl.a. riksåklagaren. domstolsverket. Stock- holms tingsrätt. Föreningen Sveriges åklagare och Sveriges domareför- bund framhållit att samma subjektiva rekvisit bör gälla vare sig den som utsätts för fara är arbetstagare eller annan. Det kan te sig stötande för såväl den åtalade som ur allmänhetens synvinkel att det skall anses allvarligare om — kanske t.o.m. vid samma tillfälle. t.ex. sprängningsolycka — en person utsätts för fara än om en annan person är den utsatte. Det finns således inte skäl till den straffskärpning det innebär om det skulle krävas oaktsamhet vid arbetsmiljöbrott och grov oaktsamhet vid samma brott som drabbar annan person. .

Göta hovrätt och domstolsverket har också påpekat att det skulle föra alltför långt om all oaktsamhet inom arbetsmiljöområdet skulle medföra ansvar.

Domstolsverket och TCO har påpekat såsom en omotiverad nackdel att förslaget skulle medföra att preskriptionstiden i vissa fall förlängs från två till fem år.

Flera remissinstaner. t.ex. rikspolisstyrelsen. Juridiska fakultetsnämn- den vid Stoekholms universitet och domstolsverket, har ansett att försla- gets utformning skulle medföra tolkningsproblem och gränsdragningspro- blem i förhållande till de allmänna reglerna i 3 kap. brottsbalken.

SAF har ansett att uttrycken ohälsa och olycksfall bör definieras klarare om de skall förekomma ilagtext.

Såsom jag redovisade i lagrådsremissen. anserjag för egen del att stora delar av den kritik som riktats mot utformningen av utredningens förslag har fog för sig.

Den skärpning av straffskalan som utredningens förslag innebär har enligt utredningen inte varit avsedd att få till följd att strängare straff skall utdömas för arbetsmiljöbrott än för motsvarande allmänna brott. Det är, som jag då framhöll. därför önskvärt att samma straffskalor som nu gäller för de allmänna brotten kan bibehållas.

Utredningen har påpekat att det i vissa arbetsmiljöer kan föreligga sådana faror på grund av brister i arbetarskyddet att det endast på grund av de anställdas försiktighet inte inträffar någon arbetsolycka. För att komma tillrätta med sådana farliga arbetsmiljöer har utredningen ansett att det när det gäller framkallande av livsfara eller fara för svår kroppsska- da eller svår sjukdom för arbetstagare endast bör krävas oaktsamhet och inte grov oaktsamhet som för det allmänna brottet framkallande av fara för annan. Jag förklarade mig i och för sig ha förståelse för denna uppfatt- ning men fann, i likhet med vad ett flertal remissinstanser påtalat. att det skulle te sig säreget om Rårutsättningarna för slraffbarhet formellt skulle vara olika beroende på om den som utsattes för fara var arbetstagare eller annan person. Jag framhöll emellertid i sammanhanget också att. även utan en formell ändring av oaktsamhetsgrundcn. är kravet på den aktsam- het som arbetsgivare har att iaktta i arbetsmiljön större än vad som

• Sida 112
•  Original

allmänt kan krävas av andra personer till följd av den i arbetsmiljölagen föreskrivna särskilda skyldigheten att förebygga ohälsa och olycksfall.

Vid remissbehandlingen föreslogjuridiska fakultetsnämnden vid Stock- holms universitet en förenkling av utredningens förslag. Enligt nämnden skulle i brottsbalkens 3 kap. 105 kunna införas en bestämmelse med innebörden att då brott som avses i 7—955 begåtts av någon genom åsidosättande av vad som ålegat honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön. det skulle framgå av brottsrubrieeringen att brot- tet begåtts i arbetslivet.

I lagrådsremissen förordadejag i nära anslutning till fakultetsnämndcns förslag.att bestämmelsen. i stället för i enlighet med utredningens förslag. skulle utformas enligt följande. Om brott. som i 7—9 55 sägs. har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagstiftningen ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. döms för arbetsmiljöbrott till straff som i nämnda lagrum sägs.

Enligt vad jag anförde innebär en på detta sätt utformad bestämmelse att de subjektiva rekvisiten liksom straffskalorna för de allmänna brotten vållande till annans död, vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan kommer att gälla också vid arbetsmiljöbrott. Om något av dessa brott begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsido— satt vad som i enlighet med arbetsmiljölagstiftningen ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. skall han i ställer dömas för arbets- miljöbrott. Således krävs uppsåt eller oaktsamhct när det gäller åsidosät- tandet av föreskrifter eller annat åliggande för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön medan de subjektiva rekvisiten beträffande effek- ten av brottet kvarstår oförändrade. Arbetsgivaren eller den som annars åsidosatt sina skyldigheter kan således dömas för arbetsmiljöbrott oavsett om effekten av hans åsidosättande av skyddsföreskrifter eller liknande drabbar arbetstagare eller annan person.

Genom den konstruktion som jag förordade förlängs inte heller pre- skriptionstiden i förhållande till vad som nu gäller. Detta sägjag som en fördel. inte minst med tanke på att det kan vara ytterligt påfrestande att under en lång utredningstid vara misstänkt för att ha vållat en arbetskam- rats kroppsskada.

Jag framhöll vidare att mitt förslag innebär att man undviker de gräns- dragningsproblem som remissinstanserna befarat vid den konstruktion som utredningen förordat.

Även med de av mig förordade förändringarna i förhållande till utred- ningens förslag har lagrådet avstyrkt att den föreslagna bestämmelsen införs. Enligt lagrådet är bestämmelsen ägnad att skapa osäkerhet om sammanhangen och att leda till tolkningsproblem som inte vägs upp av den fördel som avses bli uppnådd.

Den nackdel med förslaget som lagrådet i första hand pekat på är den i bestämmelsen intagna allmänna hänvisningen till vad som åligger någon enligt arbetsmiljölagstiftningen. Lagrådet framhåller att det av remissen framgår att därmed inte endast avses arbetsmiljölagen och föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag utan även åtskillig annan lagstiftning

• Sida 113
•  Original

som inte ens i motiven uttömmande preciserats utan endast angetts exem- plifierandc. Enligt lagrådets mening kan en så opreeis bestämning av brottsrekvisiten inte godtas.

För egen del harjag förståelse för lagrådets invändning i detta hänseen- de. Jag är därför beredd att förorda att hänvisningen i bestämmelsen inskränks till att avse arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen samt sådana föreskrifter som meddelats med stöd härav. Visserligen kommer en sådan inskränkning att medföra att ansvar för arbetsmiljöbrott kommer att vara uteslutet vid vissa fall av åsidosättanden av skyldigheter som är väsentliga från arbetsmiljösynpunkt. Jag tänker i det sammanhanget bl.a. på bestämmelserna i fartygssäkerhetslagen. Fördelarna med att straftbes- tämmelserna får en klarare avgränsning måste dock anses överväga nack- delarna av att en del fall som väl skulle förtjäna att betecknas som arbets- miljöbrott istället föranleder ansvar enligt bestämmelserna om vållande till kroppsskada eller annans död eller framkallande av fara för annan.

Lagrådet har emellertid framfört kritik som kvarstår även med en sådan begränsning av hänvisningen i 105 som jag nu förordat. Lagrådet har således påpekat att det finns goda skäl för att det i arbetsmiljölagen inte införts någon kriminalisering av de mer allmänt formulerade skyldigheter som finns föreskrivna i lagen. Från den utgångspunkten framstår det emellertid enligt lagrådet också som mindre lämpligt att den i brottsbalken upptagna straffbestämmelsen knyts till sådana skyldigheter genom en all- män hänvisning till vad som åligger någon enligt arbetsmiljölagen.

I likhet med lagrådet anserjag att en allmän kriminalisering av skyldig- heterna enligt arbetsmiljölagen från flera olika synpunkter skulle vara direkt olämplig. Det är bl.a. mot den bakgrunden som jag funnit det lämpligt att. vid sidan av de särskilda straffbestämmelserna i arbetsmiljö- lagen. anknyta det straffansvar som behövs för att upprätthålla kraven på trygga och säkra arbetsmiljöer till de allmänna bestämmelser som redan finns i brottsbalken och som tar sikte på kraven att iakta aktsamhct i syfte att undvika att andra människor drabbas av skador eller utsätts för fara. Av naturliga skäl är det i ett sådant sammanhang inte möjligt att precisera kraven i lagtext. En viktig faktor för hur långtgående krav som kan ställas är emellertid i vad mån personer intar en s.k. garantställning eller med andra örd har en särskild skyldighet att avvärja vissa typer av risker. Helt oberoende av om det i lagen tas in en särskild hänvisning är det uppenbart att bl.a. bestämmelserna i arbetsmiljölagen måste beaktas vid den bedöm- ningen. I motsats till den uppfattning som lagrådet givit uttryck för anser jag att det måste framstå som en fördel att detta också utryckligen framgår av lagtexten. Några särskilda tolkningsproblem uppkommer inte heller genom en sådan ordning. '

Jag vill emellertid i sammanhanget framhålla att det genom förslaget till ändringar i arbetsmiljölagen sker en skärpning av arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön. Bl.a. föreslår jag att det i 3 kap. 2 a_å införs en bestäm- melse som anger en skyldighet för arbetsgivaren att systematiskt leda. planera och kontrollera verksamheten på ett sätt som säkerställer att arbetsmiljön uppfyller kraven i arbetsmiljölagen och med stöd av lagen meddelande föreskrifter. Arbetsgivaren skall bl.a. fortlöpande undersöka

• Sida 114
•  Original

riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds därav. Mitt förslag anknyter i den delen nära till de principer som brukar tillämpas vid fastställande av straffrättsligt s.k. företagaransvar. De skärpta bestämmel- serna i arbetsmiljölagen skall självfallet beaktas vid bedömningen av om en arbetsgivare varit oaktsam på ett sådant sätt att ansvar för arbetsmiljö— brott kan komma i fråga.

Lagrådet har vidare anfört att den föreslagna bestämmelsen innebär att domstolarna ställs inför en prövning av kausaliteten som kan medföra problem. Vad lagrådet synes avse är att det i ettenskilt fall väl kan vara så att den tilltalade på ett allvarligt sätt åsidosatt sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagstiftningen men att ansvar är uteslutet därför att åsidosät- tandet inte kan visas ha varit kausalt i förhållande till den straffbara effekten. I det hänseendet skiljer sig emellertid inte mitt förslag från vad som redan nu gäller. Vill man undvika ett sådant resultat skulle det krävas att åsidosättanden av skyldigheter enligt arbetsmiljölagen kriminalisera- des utan något krav på en särskild effekt — något som. som jag nyss nämnt. såväl lagrådet som jag anser att det finns goda skäl emot.

Som ytterligare en nackdel med mitt förslag har lagrådet angivit att bestämmelsen kan bli tillämplig även om den som utsatts för fara. avlidit eller åsamkats kroppsskada eller sjukdom inte är arbetstagare eller annan med sådan enligt arbetsmiljölagen likställd person. Lagrådet anser att_ detta framstår som en egendomlighet som kan fördunkla brottets skydds- objekt eller skyddsintresse till förf'ång för domstolarnas möjlighet att finna stöd i dessa begrepp vid tillämpningen av bestämmelsen.

Lagrådcts synpunkt i denna del skulle i och för sig kunna tillgodoses genom en omformulering av den föreslagna bestämmelsen. Även vid sidan av att bestämmelsen härigenom med nödvändighet skulle bli lagtekniskt komplicerad (jfr. 1 kap 25 arbetsmiljölagen) finns det emellertid starka skäl för att i det aktuella hänseendet bibehålla den av mig förordade utformningen av bestämmelsen. Det är således långt ifrån ovanligt att även andra personer än arbetstagare besöker eller av andra orsaker tillfal- ligt uppehåller sig på en arbetsplats. Det kan då självfallet inte uteslutas att dessa drabbas av skador eller utsätts för fara till följd av brister i arbetsmil- jön. Om den ansvarsgrundande gärningen således består i ett åsidosättan- de av skyldigheten enligt arbetsmiljölagen är det enligt min mening natur- ligt att brottet bedöms som arbetsmiljöbrott även om någon utomstående drabbas. Särskilt tydligt är detta om såväl arbetstagare som utomstående drabbas till följd av samma åsidosättande. Utredningens förslag utgick från en skillnad i det straffrättsliga skyddet mellan arbetstagare och annan. Detta förslag. som senare biträddes av lagrådet. utsattes emellertid för en massiv kritik av dejuridiska instanserna. llärtill kommer att arbetstagar- begreppet i vissa hänseenden inte är helt lättolkat och en anknytning till detta härigenom skulle kunna ge upphov till tolkningsproblem som inte framstår som sakligt motiverade med hänsyn till intresset att uppnå en kriminalpolitiskt lämplig avgränsning av bestämmelsens tillämpningsom- råde.

Såsom jag redan nämnt synes emellertid den kritik som jag nu berört inte i sig ha varit avgörande för lagrådets ställningstagande. Snarare synes

• Sida 115
•  Original

detta främst ha sin bakgrund i att lagrådet inte ansett att förslaget är ägnat att medföra sådana fördelar att dessa kan väga upp de nackdelar som förslaget enligt lagrådets mening kan medföra. Lagrådet har således som en mer grundläggande fråga framhållit vad som egentligen skall uppnås med den nya bestämmelsen. Enligt lagrådet förefaller det huvudsakliga skälet vara av pedagogisk art. Lagrådet synes mena att ett sådant skäl inte bör tillmätas någon mer avgörande betydelse.

I den delen kanjag inte dela lagrådets uppfattning. Enligt min mening är det en viktig och betydelsefull princip att strafflagsstiftningen utformas så att såväl de som mer direkt berörs av olika straffbestämmelser som allmän- heten i stort kan bilda sig en uppfattning om vilka typer av förfaranden som är kriminaliserade. Ett medel för att leva upp till en sådan princip är att söka finna lämpliga och upplysande brottsteckningar för olika former av brott. Vid utarbetandet av brottsbalken lades en stor vikt vid denna uppgift (Jfr. t. ex. prop. 1962110 5. B 44).

Att åsidosättandet av skyldigheter enligt arbetsmiljölagen föranleder ansvar enligt brottsbeteckningar som normalt förknippas med helt andra typer av förfaranden är från denna utgångspunkt mindre lämpligt. Detta gäller särskilt med tanke på att straffansvar i de aktuella fallen regelmässigt brukar grunda sig på principen för s.k. företagaransvar. Detta innebär att den åtalade gärningen ofta består av en underlåtenhet av något slag vars relevans för den straffbara effekten sammanhänger med den garantställ- ning som följer av skyldigheterna enligt arbetsmiljölagen. Enligt min me- ning måste det anses vara av ett betydande pedagogiskt värde om. som enligt mitt förslag. brottets typ direkt framgår av straffbestämmelsen och att det i denna finns en direkt hänvisning till de särskilda skyldigheter som gör att bestämmelsen kan bli tillämplig. Detta gäller inte minst vid bedöm- ningen av om det finns skäl att väcka talan om företagsbot. vilket alltid förutsätter att brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande av särskilda skyldigheter som är förenade med näringsverksamhet.

Av de skäl som jag nu redovisat anserjag. i motsats till lagrådet. att deti brottsbalken bör införas en särskild bestämmelse om arbetsmiljöbrott. Som jag tidigare berört anserjag dock att den i förhållande till det förslag som jag redovisade i lagrådsremissen bör inskränkas till att avse åsidosät— tanden av vad som ålegat någon i enlighet med arbetsmiljölagen.

Enligt gällande regler förutsätter åtal för vållande till kroppsskada eller sjukdom, när brottet inte är grovt. att målsägande angett det till åtal och att åtalet är påkallat ur allmän synpunkt. Vad gäller arbetsolyckor krävs dock inte någon målsägandeangivclse.

] samband med att ett förslag om borttagande av kravet på målsägande- angivelse behandlades. berördes även frågan om när åtal för vållande till kroppsskada eller sjukdom skulle vara påkallat ur allmän synpunkt. Det uttalades då att det-mot bakgrund av den vikt som arbetsmiljöfrågorna numera tillmäts torde vara ställt utom allt tvivel att det förhållandet att arbetsgivaren har brutit mot en regel i arbetsmiljölagstiftningen eller en föreskrift som meddelats med stöd därav utgör ett skäl för åtal (prop. l979/80:66). Eftersom detta förhållande oftast torde föreligga vid arbets- olyckor som medför kroppsskada talar detta för att någon sådan inskränk-

llS

• Sida 116
•  Original

ning i åtalsrätten inte bör föreligga när det gäller det nu föreslagna arbets- Prop. 1990/91: 140 miljöbrottet. I praktiken har inskränkningen inte heller fyllt någon funk- tion. Jag delar därför utredningens uppfattning att det inte skall finnas någon inskränkning i möjligheterna att väcka åtal för arbetsmiljöbrott.

7.2. Anmälningsskyldighet vid arbetsolycka

Min bedömning: Arbetsgivarens skyldighet att anmäla arbetsolyc- kor till yrkesinspektionen bör för närvarande inte utvidgas.

Någon straffsanktionerad skyldighet för arbetsgivaren att till poli- sen anmäla en arbetsolycka som medfört dödsfall eller svårare per- sonskada bör inte införas.

Inte heller arbetsolycksutredningens förslag att införa bestämmel- ser om en förseningsavgift i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäk— ring bör nu genomföras.

Utredningens förslag: Arbetsgivarens anmälningsskyldighet utökas till alla arbetsskador som inte är av lättare art. För arbetsgivaren införs en skyldighet att omedelbart underrätta polisen om arbetsolyckor som lett till dödsfall eller svårare personskada. Ändringarna görs i 2 g" arbetsmiljöför- ordningen (1977: f 166).

En förseningsavgift införs i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring för den arbetsgivare som inte omedelbart fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 8 kap. l 5 i den lagen. Avgiften skall utgå med 500 kr. om arbetsgiva— ren inte inom fjorton dagar från det han har fått kännedom om att en arbetsskada har inträffat uppfyller sin skyldighet att göra anmälan till försäkringskassan.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som har uttalat sigi frågan har när det gäller utvidgningen av arbetsgivarens anmälningsskyldighet till yrkesinspektionen inte haft något att erinra mot förslaget. När det däremot gäller att införa en underrättelseskyldighet till polisen har de remissinstan- ser som yttrat sig riktat kritik mot utredningens förslag. Flertalet remissin- stanser har varit positiva till förslaget om en förseningsavgift. Flera har emellertid varit kritiska. bl.a. försäkringsöverdomstolen. riksförsäkrings- verket och SAF.

Skälen för min bedömning: Arbetsgivarna är idag enligt 2 & arbetsmiljö- förordningen skyldiga att anmäla till yrkesinspektionen olycksfall eller annan skadlig inverkan som har föranlett dödsfall eller svårare personska- da eller som samtidigt har drabbat flera arbetstagare. Dessutom skall anmälan göras till försäkringskassan av arbetsskador och arbetssjukdomar enligt bestämmelser i lagen (l976:380) om arbetsskadeförsäkring och för- ordningen (l9771284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskade- skydd.

När det gäller anmälningar till yrkesinspektionen kan det konstateras att det föreligger brister i efterföljden av bestämmelsen i arbetsmiljöförord- ningen. Till en del kan dessa bero på svårigheten att avgöra vad som är 1 16

• Sida 117
•  Original

svårare personskada. Enligt min mening undanröjs problemet inte nämn- värt med den föreslagna utvidgningen av anmälningsskyldigheten. Det är inte heller förenligt med förslagen om det lokala arbetsmiljöarbetet och yrkesinspektionens förändrade roll att göra en sådan utvidgning. Däremot måste bl.a. yrkesinspektionen verka för att den nuvarande skyldigheten följs på ett bättre sätt. Det bör bl.a. uppmärksammas att skyldigheten är straffsanktionerad.

När det gäller förslaget att införa en underrättelseskyldighet till polisen harjag tagit fasta på de synpunkter som 'de flesta remissinstanser har gett uttryck för. Någon sådan skyldighet bör för närvarande inte införas. Jag anser det emellertid mycket angeläget att. som utredningen starkt under- strukit. samarbetet mellan yrkesinspektionen och polisen intensifieras och effektiviseras. Jag ansluter mig också i övrigt till de synpunkter som utredningen lämnat när det gäller sanktionssystemets roll i tillsynsarbetet. Jag återkommer till dessa frågor i nästa avsnitt som behandlar arbetar- skyddsverkets roll (avsnitt 8).

Jag finner, med anledning av de synpunkter som lämnats av flera re- missinstanser. det inte heller lämpligt att nu ersätta straffansvarct i lagen om arbetsskadeförsäkring med en förseningsavgift så som utredningen föreslagit. Det är emellertid angeläget att bl. a. försäkringskassorna ser till att arbetsskadeanmälningarna snabbt kommer in. bl.a. med hänsyn till behovet av aktuell information om arbetsskadorna i tillsynsarbetet och för arbetsskadestatistiken.

8. Arbetarskyddsverkets roll

Min bedömning: Arbctarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens tillsynsuppgifter kommer att utvidgas och förändras. om mina tidi- gare förslag genomförs. Vidare ökar behovet av samarbete med andra myndigheter, bl. a. på sociallörsäkrings- och arbetsmarknads- områdena. Arbetarskyddsverket måste därför fortsätta att utveckla och förnya verksamheten så att resurserna blir utnyttjade så effek- tivt som möjligt.

Skälen för min bedömning: Arbetarskyddsverkets arbete är av avgöran- de betydelse för att intentionerna på arbetsmiljöområdet skall kunna förverkligas. Jag har tidigare redovisat mina förslag till ändringar i arbets- miljölagen och brottsbalken. Förslagen innebär bl.a. att arbetsgivarnas ansvar för ett systematiskt arbetsmiljöarbete klargörs och att de får ett ansvar för att det på arbetsstället bedrivs en på lämpligt sätt organiserad rehabiliterings- och arbetsanpassningsverksamhct. Vidare ändras den grundläggande bestämmelsen om arbetsmiljöns beskaffenhet så att frågor- na om arbetets organisation och innehåll samt den enskilde arbetstagarens inflytande över arbetssituationen lyfts fram. Produktsäkerhets- och pro- duktkontrollregleringen i arbetsmiljölagen utvidgas och det införs ett nytt

• Sida 118
•  Original

skyddsansvar för projektering vid byggnads- och anläggningsarbete. Ett särskilt arbetsmiljöbrott förs in i brottsbalken.

Kraven på ett systematiskt arbetsmiljöarbete. vad som ofta kallas in- ternkontroll. kommer att ändra på förutsättningarna för yrkesinspektio- nens inspektionsverksamhct. Genom de krav på dokumentation. bl.a. i form av handlingsplaner. och på ledning och organisation av arbetsmiljö- arbetet. som kommer att kunna ställas med stöd av den föreslagna bestäm- melsen kommer tillsynen att på ett mer effektivt sätt kunna inriktas på s.k. systemtillsyn. Vad som därvid tidigare har uttalats om denna inriktning av tillsynsverksamheten gäller naturligtvis fortfarande (se bl.a. prop. l986/871100. bil. 12. sid. ll0—llS). Tillsynen måste bedrivas på ett sådant sätt att den även säkerställer att det av arbetsgivaren bedrivna arbetsmiljöarbetet ger en tillfredsställande arbetsmiljö. Kontroll av den faktiska arbetsmiljön kan emellertid i många fall ske mer stickprovsmäs- sigt. Tillsynen måste vidare anpassas till de mindre företagens situation.

Regeringen har i regleringsbrevet för budgetåret 1990/91 bl.a. utfärdat de riktlinjerna för arbetarskyddsverket att den modernisering som pågår måste genomföras så att systemtillsynen kan vara införd under budgetåret. Enligt de av regeringen den 14 juni 1990 beslutade myndigltetsspecifika direktiven för verkets anslagsframställning för budgetåren 1992/93— 1994/95 skall arbetarskyddsstyrelsen i den fördjupade anslagsframställ- ningen för dessa budgetår närmare redovisa vilka åtgärder som har vidta- gits med anledning av bl.a. dessa riktlinjer. När de närmare formerna för systemtillsynen och övriga arbetsformer i tillsynsarbetet bestäms bör det föreslagna ansvaret för den s.k. internkontrollen beaktas.

I en revisionsrapport den 27 november 1990 har riksrevisionsverket (RRV) redovisat en granskning av yrkesinspektionens inspektionsverk- samhct. I rapporten föreslås att inspcktionsverksamheten renodlas till en kontrollerande verksamhet. att nya organisations- och arbetsmodeller prö- vas och att arbetarskyddsstyrelsens roll som chefsmyndighet utvecklas. Det som RRV konstaterar i rapporten ligger i princip i linje med de riktlinjer för tillsynsverksamheten som jag senast lämnade i reglerings- brevet för innevarandc budgetår." '

I enlighet med dessa riktlinjer skall yrkesinspektionens bcsöksverksam- het inriktas mot de arbetsställen som har många arbetsskador eller på andra sätt visar tecken på en dålig arbetsmiljö. l-Iärvid skall den psykiska belastningen i arbetet. arbetets innehåll och organisation särskilt beaktas. Den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 1 & arbetsmiljölagen bör få betydelse i det sammanhanget. Hur arbetsmiljöarbetet bedrivs, särskilt med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 2 aä. bör naturligtvis också påverka tillsynens inriktning i framtiden. Vidare skall besöken i större utsträckning leda till uppföljbara skriftliga krav på att brister i arbetsmil- jön åtgärdas. Dessa krav skall dessutom alltid följas upp på ett effektivt sätt. De tvångsmedel som yrkesinspektionen har till sitt förfogande — förelägganden och förbud — skall användas när andra tillsynsåtgärder inte har haft effekt.

Riktlinjerna innebär att inspcktionsverksamheten måste renodlas till en mer kontrollerande verksamhet. Rådgivning får inte vara ett alternativ till

• Sida 119
•  Original

tydliga och uppföljbara krav samt beslut om tvångsmedel eller annat utnyttjande av sanktionssystemet. Råd och upplysningar skall emellertid kunna lämnas i enskilda fall när det sker i samband med och som ett stöd för den kontrollerande uppgiften. Företagshälsovården bör i ökad ut- Sträckning kunna vara den resurs för företag och förvaltningar som kan bidra med förslag till tekniska lösningar i enskilda fall m.m. Denna kon- sultroll skall yrkesinspektionen inte ha. För min del anserjag samtidigt att uppgiften att sprida information i syfte att förbättra arbetsmiljön och förebygga skador även fortsättningsvis bör vara en viktig uppgift för bl.a. yrkesinspektionen. Omfattningen av informationsverksamheten bör na- turligtvis vara beroende av i vilken omfattning information kan lämnas av andra, t. ex. företagshälsovården. Viss information är emellertid av sådan karaktär att den bör lämnas av myndigheten, t.ex. om kraven i nya föreskrifter m.m. Detta bör då i regel ske genom informationsaktivitcter som riktar sig mot en större grupp av arbetsgivare eller andra skyddsansva- riga.

Jag anser i likhet med RRV och arbetsmiljökommissionen att en renod- ling av yrkesinspektionens roll på det sätt jag har anfört bör på ett tydligare sätt framgå i instruktionen för arbetarskyddsverket. Jag avser att senare föreslå regeringen en ändring i instruktionen på denna punkt.

De nya bemyndiganderegler som föreslås i arbetsmiljölagen. bl.a. vad gäller föreskrifter om produktkontroll och produktinformation kommer att innebära dels särskilda krav på arbetarskyddsstyrelsens författningsar- bete. dels att arbetarskyddstyrelsen och yrkesinspektionen får vidgade möjligheter att vända sig mot tillverkare och leverantörer av tekniska anordningar och farliga ämnen. Även kontrollen av produktsäkerhet rn. m. hos arbetsgivarna bör påverkas. Detta måste beaktas vid planeringen av tillsynsarbetet. Det är också viktigt att finna effektiva former för arbetar- skyddsstyrelsens deltagande i det europeiska standardiseringsarbetet och att skapa en beredskap för de åtgärder som kommande beslut om Sveriges deltagande i den västeuropeiska integrationen kan innebära.

Ett nytt skyddsansvar för byggherrar och andra som medverkar vid projekteringen innebär. som jag också berört i avsnitt 6.1. att framför allt yrkesinspektionen kommer att kunna rikta krav mot projekteringsledet och de som svarar för detta. Vid'handläggningen av ärenden om förhands- bedömning i byggnadsärenden bör också frågor om projekteringsansvaret uppmärksammas. Dessa möjligheter att kunna ingripa på ett tidigt stadi- um av byggprocessen bör kunna ge effekter i senare led av tillsynsarbetet.

I min behandling av vissa frågor om företagshälsovård (avsnitt 4.7) har jag föreslagit att de villkor som samhället ställer på anordnare av företags- hälsovård skall gälla lika för all verksamhet. I dag är dessa villkor tillämpli- ga endast om det inte finns kollektivavtal. Detta innebär delvis ändrade förutsättningar för yrkesinspektionens prövning. En ändrad utformning av villkoren i riktning mot funktionskrav kommer också att ställa andra krav på yrkesinspektionens prövning. där tyngdpunkten skall ligga på en be- dömning av verksamhetens kvalitet och vilka resultat som har uppnåtts.

Det finns anledning att i tillsynen fästa särskild uppmärksamhet på kvinnors situation i arbetslivet. I avsnitt 3.6 har jag särskilt berört kvin-

• Sida 120
•  Original

nors arbetsmiljö och på vilket sätt dessa frågor bör beaktas i arbetar- skyddsverkcts arbete.

I avsnitt 7 föreslårjag att ett arbetsmiljöbrott införs i brottsbalken. Jag redovisar därvid också min bedömning att skyldigheten att anmäla arbets- olyckor till yrkesinspektionen för närvarande inte bör utvidgas på det sätt som arbetsolycksutredningen har föreslagit. I samband med det berörjag ' bl.a. yrkesinspektionens samarbete med polis och åklagare m.m. Jag vill nu ta upp yrkesinspektionens roll i sin myndighetsutövning och utnyttjan- det av sanktionssystemet i stort.

Yrkesinspektionen har sakkunskapen om lagstiftningen och föreskrifter- na på arbetsmiljöområdct och känner till förhållandena på arbetsställena. Dessa kunskaper bör på ett bättre sätt än tidigare utnyttjas vid polisens utredning av arbetsolyckor. Samarbetet med polis och åklagare bör utökas vid arbetsmiljöbrott och fasta rutiner så långt möjligt inrättas. Yrkesin- spektionen måste. som arbetsolycksutredningen också påtalat, spela en betydligt mer aktiv roll när det gäller att anmäla och utreda överträdelser av arbetsmiljölagstiftningen och misstänkta arbetsmiljöbrott.

En förutsättning för ett effektivt tillsynsarbcte är vidare att yrkesinspek- tionens åtgärder omfattas med förtroende av de som berörs av verksamhe- ten. Det får inte uppstå någon tveksamhet om allvaret i de krav som lagstiftningen och myndigheterna ställer upp. Yrkesinspektionen måste uppträda med fasthet och konsekvens. Det grundläggande är att sanktions— systemet på arbetsmiljöom rådet utgör en nödvändig del i det förebyggande systemet. Åtgärder inom ramen för sanktionssystemet kan inte ses isolerat från tillsynsverksamheten i övrigt. Det är vidare så att det sanktionshot som lagstiftningen innehåller måste tillämpas och få ett reellt innehåll för att behålla sin preventiva effekt. Hur sanktionsmöjligheterna utnyttjas i tillsynsarbetet är såväl en efTektivitctsfraga som en rättssäkerhetsfråga. Vad jag nu sagt gäller både användningen av förelägganden och förbud och åtgärder vid ifrågasatta brott på arbetsmiljöområdct.

Ett ökat samarbete med även andra myndigheter kommer att bli nöd- . vändigt. Arbetslivsfondens verksamhet kräver särskilda insatser från yr- kesinspektionen, bl.a. i frågor som rör bedömning av arbetsplatsprogram.

Enligt min mening är det viktigt att se sambandet mellan arbetsmiljön och den yttre miljön. På båda områdena är det förebyggande arbetet det mest effektiva sättet att långsiktigt komma till rätta med de grundläggande problemen. För att göra detta möjligt i tillsynsarbetet bör en ökad samver- kan ske mellan myndigheterna på dessa båda områden. Arbetarskyddssty- relsen. kemikalieinspektionen och naturvårdsverket bör därför få i upp- drag att undersöka möjligheterna till en ökad samverkan mellan länsstyrel- serna. yrkesinspektionen och miljö- och hälsoskyt'ldsnämndcrna vad gäller tillsynen. Jag har i denna fråga samrått med miljöministern.

Regeringen har nyligen i årets budgetproposition (prop. 1990/91: 100. bil. 12) föreslagit att anslaget för arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspek- tionen tillförs medel motsvarande kostnaderna för 50 yrkesinspektörer jämte vissa kringkostnader.

De tillkommande resurserna skall göra det möjligt att bedriva det utvid- gade och förändrade tillsynsarbetet med oförändrat höga ambitioner och

• Sida 121
•  Original

med krav på ökad effektivitet. Det är därvid enligt min mening angeläget att rekryteringen av de nya yrkesinspektörerna sker så att en bred kompe— tens byggs tipp. De nya arbetsformerna i tillsynen. betoningen av en bestämd och tydlig myndighetsutövning samt kraven på en helhetssyn i tillsynen måste beaktas. Kompetensen måste omfatta frågorna om arbetets innehåll och organisation. inflytandefrågorna samt arbetsanpassning och rehabilitering. Det är också viktigt att yrkesinspektionen kan arbeta med de psykiska och sociala aspekterna på arbetsmiljön.

Den ökade betydelsen av att göra en hclhetsbedömning när det gäller arbetsmiljön gör det också nödvändigt för yrkesinspektionen att utveckla arbetsformerna och organisationen för tillsynsarbetet. Arbetsställeanknyt- ningen bör därvid ses över och arbetet bör i större utsträckning organise- ras. samordnas och ledas i grupper.

Regeringen har i de tidigare nämnda myndighetsspecifika direktiven för budgetåren 1992/93—1994/95 ställt krav på analys och redovisning från arbetarskyddsstyrelsen. Den närmare uppläggningen samt utformningen av redovisningen skall göras i fortlöpande samarbete med arbetsmark- nadsdepartementet. Jag avser att i den dialogen återkomma till de olika frågor om tillsynsarbetet och författningsarbetet. som mina förslag om ändringar i brottsbalken och arbetsmiljölagen i denna proposition samt vad jag anfört om arbetarskyddsverkets roll ger anledning till.

9. Arbetslivsfondens verksamhet

Min bedömning: Det är av stor betydelse att effektiva metoder för rehabiliteringsarbetet kan utvecklas och användas av arbetsgivarna när dessa fullgör sitt ansvar för rehabiliteringsarbetet. Arbetslivs- fonden har som en viktig uppgift att stödja sådant utvecklingsarbete samt utbildnings- och informationsinsatser för att sprida kunskap på området.

Skälen för min bedömning: Riksdagen har antagit riktlinjer för använd- ningen av arbetslivsfondens medel (prop. 1989/90: 62. SfU12. rskr. 185). Riktlinjerna avser bidrag till arbetsmiljöförbättrande åtgärder och till rc- habiliterings- och arbetsanpassningsåtgärder. Enligt riktlinjerna skall bi- drag från fonden kunna lämnas för rehabilitering och arbetsanpassning som i huvudsak är yrkesinriktad och som avser dels individinriktade åtgärder. dels uppbyggnad och utveckling av nya rchabiliteringsmetoder.

Enligt uttalanden i propositionen bör fonden kunna stödja uppbyggnad och utveckling av nya rchabiliteringsmetoder och försöksverksamheter som rör rehabilitering. Fonden bör i dessa fall kunna lämna bidrag för de kostnader som är förknippade med att pröva och utveckla nya metoder och verksamheter.

Jag har i avsnitt 3.4 föreslagit ett ansvar för arbetsgivaren att se till att det på arbetsställe i verksamheten finns en på lämpligt sätt organiserad

• Sida 122
•  Original

rehabiliterings- och arbetsanpassningsverksamhet. Chefen för social- Prop. 1990/91: 140 departementet föreslår att arbetsgi-varna får ett ansvar för den individuella rehabiliteringen. Även ansvaret för anpassningen av arbetsmiljön till den enskilde arbetstagarens förutsätt—ningar förstärks. Härigenom kommer det att bli mycket viktigt att bra och effektiva metoder för det lokala rehabili- teringsarbetet utvecklas. prövas och utvärderas på ett sådant sätt att de så snabbt som möjligt kan bli tillgängliga för arbetsgivarna. Företagens och förvaltningarnas förutsätt-ningar att hantera frågor i samband med rehabiliterings- och anpassnings-verksamhcten är i dag ofta mycket bristfäl- liga. Fonden bör därför också kunna lämna bidrag till uppbyggnad och utveckling av system för anpass-ning och rehabilitering på arbetsställena. Riktade utbildnings- och infor-mationsinsatscr bör också komma igång. Det blir härigenom en viktig uppgift för den centrala arbetslivsfonden och de regionala arbetslivsfon—derna att stödja projekt med sådana syften. Fond- myndighcterna bör också genom information och på andra sätt vara pådri- vande och verka för att projekt av detta'slag sätts igång.

Behovet av stöd och hjälp för att få till stånd en lämplig organisation m.m. för rehabiliterings- och arbetsanpassningsverksamheten är särskilt stort hos de mindre företagen. Som jag anförde i samband med mina förslag i budgetpropositionen om överföring av medel från arbetslivsfon- den till köp av yrkesinriktad rehabilitering (prop. 1990/91:100. bil. 12 s. 40—41) är det särskilt viktigt att fondmyndighetcrna beaktar detta behov i sin verksamhet. Det är också så att de mindre företagens ofta begränsade möjligheter att förändra arbetsuppgifterna, omplacera arbetstagare eller vidta andra individinriktade åtgärder ger särskilda förutsättningar för bidrag till sådana åtgärder.

1 projekt som får bidrag från arbetslivsfonden bör åtgärder som avser rehabiliteringsverksamheten kombineras med arbetsmiljölörbättrandc åt- gärder för att motverka att nya skador uppkommer. Detta slogs också fast i det nämnda riksdagsbeslutet om riktlinjer för användningen av arbetslivs- fondens medel.

Fondmyndighcterna bör i sin bidragsgivning även uppmärksamma kvinnors situation i arbetslivet mot bakgrund av vad jag anfört i avsnitt 3.6 om kvinnors arbetsmiljö.

Arbetsmiljökommissioncn har föreslagit att lokala kontakt- och kun- skapscentra upprättas. vilka kan ge hjälp och service åt särskilt de små företagen.

Jag avser att senare föreslå regeringen att den centrala arbetslivsfonden får i uppdrag att utreda förutsättningarna för att sådana centra inrättas samt att sätta igång en försöksverksamhet. Därvid bör naturligtvis yrkesin- spektionens och företagshälsovårdens uppgifter och kompetens beaktas. Samråd bör i dessa frågor även ske med arbetsmiljöfonden och andra organ på arbetsmiljöområdct.

• Sida 123
•  Original

10. Information och utbildning PTOP- 1990/913140

Arbetsmiljökommissionen föreslår att det regelbundet görs undersökning- ar av det slag arbetsmiljökommissiones kartläggningsgrupp genomfört. En första uppföljande kartläggning föreslås genomföras år 1994. Enligt kom- missionen bör kartläggningen redovisa dels yrken med särskilda risker, dels enstaka undersökningar riktade mot specifika frågeställningar.

Därutöver föreslår kommissionen att statistiska centralbyrån årligen avger en rapport över vissa centrala variabler som gäller arbetsmiljön och vissa andra relevanta data. Exempel på områden som bör täckas är arbets- skador, sjukfrånvaro. förtidspension, personalomsättning och arbetslös— het. Rapporten föreslås vara av mer allmänt och begränsat slag än kartlägg- ningen.

Jag ser det som mycket angeläget att få en helhetsbild av vilka yrken och arbetsmiljöer, som är särskilt utsatta för risker och hälsoproblem och hur förhållandena utvecklas över tiden. Detta är ett viktigt underlag för lång- siktiga bedömningar och överväganden.

Ett system för en sådan arbetsmiljöbevakning kan bestå i återkomman- de undersökningar av det slag arbetsmiljökommissionens kartäggnings- grupp genomfört.

Information från register och databaser är viktiga hjälpmedel härvidlag. Det är därför enligt min mening av stort intresse att möjligheterna att genomföra kartläggningar och analyser underlättas. Jag avser att senare i vår ta upp diskussioner med olika registeransvariga om hur detta behov kan tillgodoses. Detta måste givetvis ske under beaktande av olika integri- tetsaspektcr.

Jag kommer därefter att överväga genomförandet av en eventuell under- sökning av det slag arbetsmiljökommissionen föreslår.

Jag anser i likhet med kommissionen att det finns ett brett intresse av att på ett lättillgängligt sätt få sammanfattande information om förändringar av vissa för arbetsmiljöarbetet centrala variabler. Det kan t. ex. gälla uppgifter om arbetsskador. sjukfrånvaro. förtidspensioner. sysselsättning, arbetslöshet och arbetskraftsomsättning. nedbrutet på intressanta redovis- ningsgrupper som bransch. eventuellt yrke och kön. Bl.a. arbetarskydds- styrelsen, riksförsäkringsverket och statistiska centralbyrån ger i dag var för sig ut viss sådan statistik. Jag avser att senare i vår ta kontakt med berörda myndigheter. framför allt de jag nyss nämnt, för en diskussion kring på vilket sätt en sammanfattande och överblickbar information kring för arbetsmiljöarbetet väsentliga variabler kan ges ut.

Ett av de. effektivaste medlen för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö är utbildning. Genom målinriktade satsningar för att öka kunskapen om och engagemanget för att förbättra arbetsmiljön ökar också kraven på både snabba och långsiktiga åtgärder.

Viktiga förutsättningar för ett aktivt arbetsmiljöarbete är arbetstagarnas engagemang och aktiva deltagande och de fackliga organisationernas med- verkan bl.a. genom skyddsombuden. De stora satsningar på arbetsmiljöut- bildning som gjorts under 1970-talet och framåt har främst nått skyddsom- bud och i viss omfattning även arbetsledare. Kursen ”Bättre arbetsmiljö" l lx.) 'JJ

• Sida 124
•  Original

har nått uppemot 700000 personer. Den brett upplagda utbildningen har givit dem förutsättningar att på ett bättre och effektivare sätt bevaka grundläggande arbetsmiljöfrågor.

Arbetsgivaren har huvudansvaret för arbetsmiljön som utformas och ändras genom chefernas beslut och genom verksamheten hos konstruktö- rer. inköpare m.fl. Arbetsmiljöfrågorna kan dock inte skiljas från t.ex. tekniska och ekonomiska frågor. Förståelsen för och kunskapen om arbets- miljöfrågor måste därför finnas hos många olika personalkategorier för att de skall kunna samverka och anlägga en helhetssyn i allt arbete. Detta kommer att bli än mer nödvändigt med de förslag till skärpning av arbets- givarens ansvar för arbetsmiljön och dcss effekter som jag föreslår.

Arbetsmiljökommissionen pekar på att det fortfarande finns kunskaps- brister och brister i utbildningssystemet. Verksamhetsanpassad arbets- miljöutbildning borde ingå i all grundläggande yrkesförbercdande utbild- ning. framför allt i gymnasieskolan och inom högskolan. Det behövs också vidareutbildning i arbetsmiljöfrågor som anpassats till olika yrkesgruppcrs särskilda behov.

Det vore naturligt att grunden för de yrkes- och verksamhetsspecifika arbetsmiljökunskapcrna läggs redan i den grundläggande utbildningen. Arbetsmiljökommissionen konstaterar dock att det inte finns någon enkel och omedelbar koppling mellan samhällets behov av t. ex. arbetsmiljökun- niga tekniker och planeringen av högre teknisk utbildning. Uppmärksam- heten som de senaste åren riktats mot arbetsmiljöproblemens omfattning och samhällsekonomiska konsekvenser har inte inneburit någon märkbar utveckling av kurser med arbetsmiljöinriktning eller arbetsmiljöinslag.

Samarbetet mellan arbetsliv och skola borde förbättras på alla utbild- ningsnivåer. I den decentralisering som karaktäriserar högskoleorganisa- tioncn är det linjenämndcrna som avgör vilka kurser som skall ingå i de olika utbildningslinjerna. I dessa nämnder finns arbetsmarknadens parter representerade. Hittills har dock t.ex. blivande civilingenjörer fått en mycket bristfällig utbildning om arbetslivs- och arbetsmiljöfrågor. Det borde därför ankomma på linjenämndcrna att på lämpligt sätt få till stånd en förstärkning av utbildningen inom arbetsmiljöområdct.

Vikten av arbetsmiljöinslag i den tekniska högskoleutbildningen togs upp av chefen för utbildningsdepartemcntet i budgetpropositionen 1989 (Prop. 1989/90: 100 bil.10).

Det är naturligtvis angeläget att en utökad utbildning om arbetsmiljöfrå- gor inte bara riktas till tekniker. utan också till andra yrkesgrupper som ekonomer. lärare. administratörer m.fl.

I sitt remissyttrande över arbetsmiljökommissionens betänkande löre- slår LO att krav införs i arbetsmiljölagen på att personal med arbetsledan- de funktioner skall ha dokumenterade kunskaper i arbetsmiljöfrågor. Jag är inte beredd att föreslå en sådan ändring i arbetsmiljölagen men vill understryka att en utveckling av utbildningsinsatserna ligger i samtliga parters intresse. I förhandlingsprotokollet till utbildningsavtalet mellan LO-SAF-PTK har SAF åtagit sig "att verka för att anställda. som har beslutsbefogenhetcr som påverkar arbetsmiljöförhållandena i företaget. erhåller erforderlig utbildning”. Både arbetarskyddsstyrelsen och Arbe-

• Sida 125
•  Original

tarskyddsnämnden har under 1980-talet givit ut rekommendation för ar- betsmiljöutbildning för konstruktörer. administratörer respektive perso- nal— på mellannivå. Dessa avtal och rekommendationer innehåller allt som behövs för att komma igång med arbetsmiljöutbildning för dessa viktiga grupper. Det borde därför vara naturligt att insatserna prioriteras och drivs aktivt av berörda parter. Utbildningen av bl.a. arbetsledare berörs också i samband med frågorna om arbetsmiljöarbetet i avsnitt 3.3.

För att trygga en långsiktig kunskapsbyggnad inom arbetslivsområdet har arbetsmiljöfondens stöd till högskolan. utöver stöd till forskningspro- jcktet. i ökad utsträckning fått formen av bidrag till forskartjänstcr och samlade forskningsprogram med inslag av forskarutbildning. Det är vik- tigt att dessa satsningar fortsätter och att dessa följs upp i högskolans egna prioriteringar. Jag vill i detta sammanhang erinra om att utbildningsminis- tern i 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 10. s. 233) anförde att han var av den uppfattningen att arbetsmiljöaspekterna måste förstärkas påtagligt som ett integrerat moment i den tekniska utbildning och att ansvaret för att detta nu skall ske ligger på de olika linjenämndcrna.

ll Fortsatt utredningsarbete

Min bedömning: Företag och förvaltningar åläggs att presentera en personalekonomisk redovisning.

Det arbetsrättsliga regelsystemet bör ses över. Översynsbchovet omfattar också vissa bestämmelser i arbetsmiljölagen.

Arbetsmiljökommissionens förslag: Överensstämmer med min bedöm- ning.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser. som yttrat sig. är positiva till personalekonomiska redovisningar som metod. De flesta är också positiva till att lagfästa kraven på sådana redovisningar.

Remissinstanserna menar också att det finns behov av att se över det arbetsrättsliga regelsystemet och vissa bestämmelser i arbetsmiljölagen.

Skälen för min bedömning: Personalfrågorna och personalekonomin blir strategiskt allt viktigare ju mer personal- och kunskapsintensiv produktio— nen blir. Med ett aktivt arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbete skapas för- utsättningar för en ökad livskvalitet för arbetstagarna samtidigt som pro— duktiviteten kan höjas och kostnaderna för arbetsgivare och samhället minskar. De mänskliga resurserna måste uppmärksammas mer. både i ett företagsekonomiskt och i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Arbetsmiljö- kommissionen finner att personalekonomiska redovisningar är ett effek— tivt instrument för att i alla organisationer starkare rikta uppmärksamhe- ten mot frågor som rör personalen.

Investeringar i produktionsutrustning. material och kapital redovisas för närvarande mycket tydligare än investeringar och kostnader för perso- nalen. För att ge en allsidig bild av verksamheten bör t.ex. kostnader för

• Sida 126
•  Original

frånvaro och personalomsättning vägas mot kostnader som uppkommer genom aktiva satsningar på de anställda. Sådana kostnader kan vara investeringar i ny teknik. utrustning, meterial eller nya arbetsmetoder men även kostnader för kompetensutveckling, utbildning, personalvård m.m. är viktiga att uppmärksamma. Pcrsonalekonmiska redovisningar är ett sätt att göra frågorna om personal och personalekonomi synliga.

Den personalekonomiska redovisning som det nu är fråga om skall i första hand kunna tjäna som underlag för styrelsernas beslut om investe- ringar i arbetsmiljön och om var sådana investeringar är mest ändamålsen- liga. Trots det ambitiösa arbete som bedrivits inom många organisationer är det alltför sällan som styrelsen och den högsta företags-lförvaltningsled- ningen satt sig in i och engagerat sig i personalekonomin. Syftet med de personalekonomiska redovisningarna är att lyfta fram frågorna till strate- giska överväganden och beslut.

Informationen i redovisningarna bör alltså vara övergripande och inte ha större omfattning än vad som behövs för att ge styrelse och företags/ förvaltningsledning underlag för sina bedömningar. Den skall med andra ord fungera som ett strategiskt verktyg och kan omfatta uppgifter om t. ex. sjukfrånvaro. arbetsskador. personalomsättning. förtidspensioner och per- sonalutbildning.

Även utanför verksamheten finns intressenter som har nytta av de personalekonomiska redovisningarna. Ett vedertaget syfte med all ekono- misk redovisning är att för aktieägare. marknadens aktörer, borgenärer. m.fl. visa företagets/förvaltningens ekonomiska ställning. För att bedöma ett företag eller en förvaltning. kan det vara av stort intresse att se hur man tar till vara personalen. Särskilt i kunskapsföretag och inom den växande tjänstesektorn kan det vara betydelsefullt att den redovisning som lämnas som underlag för bedömning av hur verksamheten sköts. även omfattar uppgifter om hur man förvaltar personalen och deras resurser.

Uppgifterna i en personalekonomisk redovisning är också av intresse för olika myndigheter. t ex arbetsförmedlingen. länsarbetsnämnden. yrkesin- spektionen och försäkringskassan. Redovisningarna kan bli ett värdefullt dclunderlag i myndigheternas bedömning av verksamheten. Tanken är dock inte att alla företag och förvaltningar automatiskt skall skicka dessa redovisningar till myndigheterna. En sådan rutin skulle leda till ett onödigt omfattande och byråkratiskt pappersflödc. Däremot kan förhållandet att uppgifterna redan har tagits fram och sammanställts på ett standardiserat sätt underlätta företagens och förvaltningarnas kontakter med myndighe- terna.

Ett delsyfte med att införa krav på personalekonomiska redovisningar är att möjliggörajämförelser mellan olika verksamheter och deras arbete med personalfrågorna. Det bör dock påpekas att slutsatser av sådana jämförel- ser måste dras med mycket stor försiktighet. Värdena kommer att variera mycket beroende på både inre och yttre faktorer. Som exempel på sådana faktorer kan nämnas personalens ålders- och könsfördelning. i vilken del av landet verksamheten bedrivs. arbetsmarknadsläget, tekniknivån inom företaget osv.

Arbetsmifjökommissionen föreslår att företag och förvaltningar får en

• Sida 127
•  Original

lagstadgad skyldighet att ha en löpande personalekonomisk redovisning som. i valda delar. ävenårligen offentliggörs. Regler om detta bör. enligt kommissionen, lagfästas för hela arbetsmarknaden.

Majoriteten av remissinstanserna är positiva till förslaget att kravet på personalekonomiska redovisningar skall lagfästas. Samtliga arbetsgivar- förbund samt ytterligare några remissinstanser avvisar dock förslaget.

Jag delar kommissionens uppfattning att det behövs lagstöd för att underlätta och skynda på utvecklingen. Det är betydelsefullt att de perso- nalekonmiska uppgifterna tas fram inom alla olika slag av verksamhet och att redovisningarna görs på ett likartat sätt. När det gäller små företag måste dock integritetsaspekterna för personalen särskilt beaktas. Jag ser redovisningarna som en viktig del i det förnyelsearbete inom arbetslivsom- rådet som pågår och som omfattar även de förSIag jag i det föregående presenterat.

Jag har därför nyligen tillsatt en interdepartemental arbetsgrupp för att utarbeta förslag till en särskild lag om personalekonomiska redovisningar enligt de riktlinjerjag nu har anfört. Sedan uppdraget avrapporterats och remissbehandlats avser jag att återkomma till regeringen med förslag i denna fråga.

Kommissionen föreslår en Översyn av vissa bestämmelser i arbetsmiljö- lagen. En fråga som särskilt tas tipp är utvecklingen mot att verksamhet. som tidigare hållits samman inom ett företag eller en förvaltning. nu ofta delas upp i fristående resultatenheter eller divisionaliseras. Det har också blivit vanligare att t. ex. anlita entreprenörer för verksamhet som tidigare utfördes i egen regi. Kommissionen föreslår att reglerna om samordnings- ansvar och ansvar för den som råder över ett arbetsställe. upplåter lokaler m.m. ses över. Syftet med översynen bör vara att motverka att arbets- miljöansvaret i praktiken tunnas ut så att arbetsmiljöförhållandena och möjligheterna att påverka försämras för dem som arbetar på ett gemen— samt arbetsställe eller på ett arbetsställe som den egna arbetsgivaren inte råder över. En strävan bör. enligt kommissionen. vara att jämställa en uppdragsgivares ansvar med arbetsgivaransvaret. så att både uppdragsgi- vare och uppdragstagare kan vara adressater för yrkesinspektionens före- lägganden och förbud. Kommissionen uppmärksammar vidare bl. a. beho- vet av att se över arbetsställebegreppet i arbetsmiljösammanhang samt sanktionssystemet i arbetsmiljölagen.

Remissinstanserna bekräftar behovet av en översyn. Flera remissinstan- ser menar att det behövs en analys och översyn av samordningen av samverkansreglerna.

När det gäller arbetsmiljölagen biträder bl.a. arbetarskyddsstyrelsen förslaget om utredning av de uppmärksammade frågorna. Flera instanser understryker vikten av att arbetsställebegreppet ses över. Riksförsäkrings- verket framhållcr svårigheterna i rehabiliteringen på grund av det sätt på vilket verksamheten organiseras hos vissa arbetsgivare. LO uppmärksam— mar särskilt uppdragsgivarens ansvar när andra än de egna arbetstagarna arbetar på ett arbetsställe. LOmenar också att skyddsombudsverksamhe- ten inom en stadigvarande verksamhet bör omfatta entreprenadanställda som tillfälligt utför arbete där.

• Sida 128
•  Original

Lagrådet har inledningsvis i sitt yttrande tagit upp frågan om utform- ningen av de grundläggande bestämmelserna i arbetsmiljölagens 1—3 kap. Enligt lagrådet kan det sättas ifråga om dessa bestämmelser fått en sådan utformning att de går att tillämpa fullt ut efter sin ordalydelse. Lagrådet framhåller därvid att de krav som ställs i de föreslagna bestämmelserna i lagrådsremissens ] kap. 1 aä. 2 kap. få och 3 kap. 2 ag”. kan sägas förstärka bestämmelsen i 3 kap. 25 om att arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall.

Lagrådet menar bl.a. att den avvägning som måste göras mellan å ena sidan risken för ohälsa eller olyckaall och å andra sidan t. ex. vikten av att arbetet utförs och kostnaderna för att minska hälso- och olycksfallsrisken inte kan utläsas av bestämmelserna i 1—3 kap. Vissa av dessa bestämmel- ser bör enligt lagrådets mening ges en något mindre kategorisk utformning och det hör av lagtexten kunna utläsas att kravet på en god arbetsmiljö kan behöva vägas mot andra viktiga intressen. Lagrådet anser att de angivna frågorna bör tas upp till behandling i samband med en kommande översyn av arbetsmiljölagstiftningen.

Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om en ytterligare översyn av arbetsmiljölagen. 1 översynen bör bl.a. tas tipp de angivna frågorna om arbetsställebegreppet och ansvaret för entreprenadanställda m.m. Vad lagrådet anfört bör också behandlas inom ramen för en sådan Översyn.

Arbetsmiljökom missionen föreslår vidare att det görs en allmän översyn av det arbetsrättsliga regelsystemet som bl.a. omfattar frågorna om en bättre samordning av arbetsmiljölagens och medbestämmandelagens samverkansregler. Ett flertal remissinstanser delar även här kommissio- nens uppfattning och understryker behovet av en översyn. Kommissionen pekar dessutom på vissa andra frågor som bör ingå i en sådan översyn. t.ex. uppmärksammas möjligheten att öka inflytandet för den enskilde arbetstagaren.

Jag har nyss förordat ändringar i fråga om arbetsgivarens ansvar för anpassnings- och rehabilitcringsåtgärder för att bl.a. underlätta för an- ställda att behålla sitt arbete. Mot bakgrund av de föreslagna ändringarna finns det enligt min mening skäl att också se över vissa bestämmelser i lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder.

Jag kommer därför också att återkomma till regeringen med förslag om en bredare översyn av det arbetsrättsliga regelsystemet.

Som jag tidigare har redovisat avser jag att återkomma till regeringen om hur frågorna om produktsäkerhet och om en anpassning av produkt- kontrollen till ett kommande EES-avtal bör beredas vidare.

12. Upprättade lagförslag

I enlighet med vadjag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartemen- tet upprättats förslag till 1. lag om ändring i brottsbalken.

• Sida 129
•  Original

2. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:] 160). Prop. 1990/91: 140 3. lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn. m.m.

13. Specialmotivering 1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

3 kap. 10 & brottsbalken

Om brott. som i 7 —9_€.sf" sägs, har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ("1 97 7: I 160) ålegat honom till. förebyggande av ohälsa eller olveksfall. döms jär arbetsmiljöbrott till .vtrqff'som [' nämnda lagrum sägs.

Bestämmelsen skall tillämpas när någon vållat annans död. vållat kropps- skada eller sjukdom eller framkallat fara för annan genom att åsidosätta vad som ålegat honom i enlighet med arbetsmiljölagen. En förutsättning för ansvar är att åsidosättandet skett'uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Begreppet i enlighet med arbets-miliölagen innebär att inte bara arbets- miljölagen avses utan också den därtill anslutna arbetsmiljöförordningen (1977: 1 166) och föreskrifter som har utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen med stöd av lagen och förordningen.

I första hand läggs Skyddsansvaret på arbetsgivaren själv. Dådet gäller företag som drivs som juridiska personer har enligt praxis ledamöterna i den juridiska personens ledning ansetts ansvariga. Straffansvaret placeras på ledamöter i företagsledningen därför att dessa har ett avgörande infly- tande på hur verksamheten utövas.

En annan fråga är möjligheterna'för ledningen av verksamheten att delegera arbetsuppgifter och beslutsbefogenhetcr rörande arbetsmiljöfrå- gor. Det är angeläget att det vid sådan delegering klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att lagstiftningens bestämmelser följs. De utta- landen som departementschefcn gjorde i propositionen till arbetsmiljö- lagen (1976/77: 149 s. 373" f.) och som antagits av riksdagen bör vara vägledande.

För ansvar enligt paragrafen krävs förutom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som i enlighet med arbetsmiljölagen åligger honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall att han därigenom vållar annans död, kroppsskada eller sjukdom eller framkallar fara för annan i enlighet med 7—9 545. Gärningsmannen skall således när det gäller vållan- de till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom, ha varit oaktsam i förhållande till effekten. När det gäller framkallande av fara för annan krävs inte att någon skada uppkommit utan gärningsmannen skall av grov oaktsamhet ha utsatt någon för livsfara. fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Konkret fara skall ha förelegat i det särskilda fallet. Det räcker således inte med att en viss situation till sin allmänna karaktär kan betecknas som farlig. Någon skall verkligen i det särskilda fallet ha blivit utsatt förfara. Det innebär dock inte att någon person redan vid handlingen 129

• Sida 130
•  Original

eller underlåtenheten måste ha utsatts för fara. Det är tillräckligt om en person senare kommer i farozonen. För att brottet skall bedömas som ar- betsmiljöbrott krävs dessutom att brottet skall vara en följd av att gärnings- mannen uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagstiftningcn ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. Det subjektiva rekvisitet uppsåt eller oaktsamhet avser således åsidosättandet av skyldigheterna när det gäller arbetsmiljön. Det skall också finnas ett samband mellan åsidosättandet och den inträffade effekten. Ett åsidosättande av skyldigheten att förebygga ohälsa och olycksfall i arbets- miljön sker vanligtvis inte genom ett aktivt handlande utan genom en underlåtenhet att vidta de åtgärder man är skyldig att göra enligt arbets- miljöbestämmelserna.

För det fall att det inte kan visas att brott enligt 7—9 äg" orsakats av att arbetsgivaren åsidosatt sina skyldigheter när det gäller säkerheten i arbets- miljön. kan gärningsmannen givetvis på samma sätt som nu dömas för vållande till annans död. vållande till kroppsskada eller sjukdom eller framkallande av fara för annan även om brottet skett i arbetsmiljön. Vid brottet vållande till kroppsskada eller sjukdom krävs dock. om brottet inte är grovt. att målsäganden anger brottet till åtal och att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Det innebär att_ en åklagare för det fall han avser att framställa ett alternativt yrkande om ansvar för detta brott bör inhämta en åtalsanmälan från målsäganden.

Den som kan ställas till ansvar för arbetsmiljöbrott är den som har Skyddsansvaret i arbetsmiljön. Skyddsansvaret enligt arbetsmiljölagen tar inte bara sikte på arbetstagarna utan också andra som vistas på arbetsplat- ser och som omfattas av arbetsmiljölagstiftningen. t.ex. studerande. värn- pliktiga och vårdtagare i anstalt som utför anvisat arbete. Emellertid kan även andra personer än den skyddade kretsen enligt arbetsmiljölagen drabbas av följderna av att en arbetsgivare åsidosätter vad som åligger honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön. T.ex. kan vid en sprängolyeka såväl arbetstagare som andra personer utsättas för fara på grund av kringflygande sprängsten eller kan vid takarbete nedfal- lande föremål träffa såväl arbetstagare som vanliga fotgängare. Att den drabbade inte tillhör arbetstagarkretsen hindrar inte att en arbetsgivare döms för arbetsmiljöbrott om rekvisiten i övrigt är uppfyllda.

Skall någon dömas för arbetsmiljöbrott skall han självfallet inte för den gärningen också dömas för sådant brott som i 7—9 åå sägs. l-lar däremot någon genom att åsidosätta vad som ålegat honom i enlighet med arbets- miljölagen gjort sig skyldig till ett uppsåtligt brott mot liv eller hälsa bör lösningen av konkurrensfrågorna ske enligt samma principer som annars gäller vid konkurrens mellan sådana uppsåtliga brott och brott enligt 7— 9 SS. Det bör i sammanhanget framhållas att uppsåt i förhållande till ett åliggande i enlighet med arbetsmiljölagen har åsidosatts inte innebär att det är fråga om ett uppsåtligt brott mot liv eller hälsa.

Vid den konstruktion jag föreslagit för arbetsmiljöbrott kommer straff- skalan att vara i överensstämmelse med vad som stadgas för brotten vål- lande till annans död. vållande till kroppsskada eller sjukdom eller framkal- lande av fara för annan.

• Sida 131
•  Original

Vid bedömningen av hur allvarligt brottet är skall givetvis den skada som en olycka lett till vägas in. Mer betydelsefullt för gärningens straffvärde är dock graden av vållande. En viktig faktor i det sammanhanget är hur all- varligt åsidosättandet av skyldigheterna att förebygga ohälsa eller olycksfall framstår i det enskilda fallet. Har den straffbara effekten upp- kommit genom ett uppsåtligt åsidosättande av skyldigheterna enligt ar- betsmiljölagen måste det bedömas som allvarligare än vid oaktsamhet i detta hänseende. Av stor betydelse är självfallet också om åsidosättandet avsett förhållanden som inneburit påtagliga och svåra olycksrisker.

Eftersom arbetsmiljöbrott begås i utövandet av näringsverksamhet kan detta brott även grunda talan om utdömande av företagsbot. Även om någon gärningsman inte åtalas, exempelvis därför att det inte går att utreda vem som varit ansvarig. kan talan om uttömande av företagsbot föras om det står klart att ett arbetsmiljöbrott är begånget.

3 kap. [25

Vållande till kroppsskada eller sjukdom jär. om brottet inte är grovt. åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt. '

Paragrafen motsvarar nuvarande 3 kap. ] l &. "Eftersom kroppsskada eller sjukdom som vållas någon i verksamhet som arbetstagare i fortsättningen blir att bedöma enligt det nya Stadgandet-om arbetsmiljöbrott har paragra- fen ändrats i enlighet med'detta. För arbetsmiljöbrott skall inte finnas någon inskränkring i möjligheterna att väcka åtal. I övrigt har språkliga ändringar gjorts i paragrafen.

14. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att ' 1. anta förslaget till lag om ändring i brottsbalken. 2. anta förslaget till' lag om ändring ' i arbetsmiljölagen (19711 160). ' 3. anta förslaget till lag om ändring 1 lagen (1978: 410) om rätt till ledighet för vård av barn m.m.. 4. godkänna vad jag föreslagit om'villkor för bidrag till företags- hälsovården (avsnitt 4.7—4.10), ' ' 5. godkänna ILOs konvention (nr 167) om säkerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete (avsnitt 6.2). Vidare hemställerjag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om . . 6. utbyggnaden av företagshälsovården (avsnitt 4. 6) 7. inriktningen av arbetsmiljöarbetet.

• Sida 151
•  Original

15. Beslut Prop. 1990/91: 140

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och'beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.

• Sida 152
•  Original

Sammanfattning av betänkandet (Ds 1989:48) Prop. 1990/91: l40 Produktkontroll enligt arbetsmiljölagen, m. m. 31121? 2

Sammanfattning

Normgivningskompetens enligt arbetsmiljölagstiftningen (avsnitt 2)

Arbetsgruppen tar i detta avsnitt upp frågan om arbetsmiljölagens upp- läggning bör ändras vad gäller sättet för delegering av normgivningskom- petens till arbetarskyddsstyrelsen.

Enligt arbetsmiljölagen och dess förarbeten skall arbetarskyddsstyrelsen ha hand om en omfattande reglering av arbetsmiljön inom ramen för lagens grundläggande bestämmelser. Icke straffsanktionerade föreskrifter i fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet avses meddelas av styrelsen med stöd av ett bemyndigande från regeringen att meddela verkställighetsföreskrif- ter. En sådan bemyndigandebestämmelse finns i 18 & första stycket punkt () arbetsmiljöförordningen.

Arbetarskyddsstyrelsen har efter arbetsmiljölagens ikraftträdande med- delat ett stort antal föreskrifter. Styrelsen har såvitt avser icke direkt straffsanktionerade föreskrifter grundat sin kompetens på bemyndigandet från regeringen att medddela verkställighetsföreskrifter.

Arbetsgruppen anser att arbetarskyddsstyrelsens hantering av sin norm- givningskompetens står i principiell överensstämmelse med bemyndigan- dena i arbetsmiljölagstiftningen och uttalandena i lagens förarbeten. Sam- tidigt konstateras att praxis efter arbetsmiljölagens ikraftträdande har gått en annan väg när det gäller synen på vad som kan regleras genom verkstäl- lighetsföreskrifter. När förutsättningarna är i stort sett desamma som i arbetsmiljölagen sker delegering av normgivningskompetens sålunda nu- mera av riksdagen med stöd av 8 kap. 7 & RF och inte enbart av regeringen med hänvisning till möjligheten att meddela verkställighetsföreskrifter.

Arbetsgruppen anser att arbetsmiljölagen bör anpassas efter nämnda praxis.'Det föreslås därför att i lagen förs in ett bemyndigande för regering- en eller, efter regeringens bemyndigande. arbetarskyddsstyrelsen att med- dela sådana föreskrifter som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbete och skapa en tillfredsställande arbetsmiljö. Detta bemyndigande. jämte ett motsvarande bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen i arbets- miljöförordningen, utgör enligt förslaget grunden för arbetarskyddsstyrel- sens befogenhet att meddela icke direkt straffsanktionerade föreskrifter i fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet.

Arbetsgruppen har även granskat delegeringen i 1 kap. 4 & arbetsmiljö- lagen. som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer befogenhet att meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvi- kelse från lagen. Det föreslås att i 1 kap. 4 5 i klarhetens intresse skrivs in den begränsningen att föreskrifter som avser förhållandet mellan enskilda och som annars måste meddelas i lag inte får meddelas med stöd av paragrafen.

• Sida 159
•  Original

1 övrigt löreslås inga ändringar i arbetsmiljölagen beträffande sättet för Prop. 1990/91: 140 delegering av normgivningskompetens. Bilaga 2

Tekniska anordningar och farliga ämnen (avsnitt 3)

Efter en genomgång av lagförarbeten och arbetarskyddsstyrelsens praxis konstaterar arbetsgruppen att begreppen tekniska anordningar och farliga ämnen är avsedda att komplettera varandra och inte alltid är klart av— . gränsbara från varandra. En utgångspunkt bör enligt arbetsgruppen därför vara att hithörande bestämmelser utformas på likartat sätt. om det inte finns några speciella skäl till avvikelse. Med hänsyn härtill föreslås likfor- miga bemyndigandebestämmelser i arbetsmiljölagen i förhållande till ar- betsgivare och andra användare av tekniska anordningar respektive farliga ämnen. Därigenom vinns också att regleringen blir mindre komplicerad och att lagtexten blir mera lättläst.

Vidare har arbetsgruppen konstaterat en bristande uppföljning när det gäller samordningen mellan arbetsmiljölagen och lagstiftningen om kemi- kaliekontroll. Enligt arbetsmiljölagens motiv bör i fråga om farliga ämnen föreskrifter, som riktar sig mot leverantörer. meddelas inom ramen för lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Arbetsmiljölagens bemyndigande- bestämmelser gäller följaktligen inte leverantörer av farliga ämnen. 1 moti- ven till lagen om kemiska produkter, som har ersatt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. förutsätts emellertid att arbetarskyddsstyrelsen med stöd av arbetsmiljölagen skall kunna meddela sådan föreskrifter mot leve- rantörsledet som är motiverade väsentligen från arbetsmiljösynpunkt. Bakom den förändrade synen ligger vunna erfarenheter under den tid som gått sedan först kemikaliekontrollagstiftningen och sedan arbetsmiljölagen trädde i kraft. Några motsvarande ändringar har emellertid inte kommit till stånd i arbetsmiljölagens regler.

Arbetsgruppen föreslår därför också att arbetsmiljölagen, i samband med den förevarande översynen av lagens bestämmelser om leverantörs- ansvar. kompletteras med bemyndiganden att meddela föreskrifter mot leverantörsledet även när det gäller farliga ämnen. Förslaget avser ingen förändring i den rådande arbetsfördelningen mellan arbetarskyddsstyrel- . sen och kemikalieinspektionen.

Kontrollformer (avsnitt 4)

Arbetsmiljölagen innehåller, förutom bestämmelser om främst arbetsgiva- rens ansvar för arbetsmiljön. inslag av en-produktsäkerhetsreglering för arbetslivet med skyddsansvar för leverantörer. Lagen anvisar i detta avse- ende i huvudsak den kontrollformen att arbetarskyddsstyrelsen gentemot leverantörer kan föreskriva krav på myndighetsgodkännande av en teknisk anordning. . Arbetsgruppen föreslår i detta avsnitt ändringar i arbetsmiljölagen som framför allt syftar till att skapa möjligheter att anpassa kontrollen till föreliggande behov när det gäller olika typer av tekniska anordningar och farliga ämnen och till de kontrollformer som är under utveckling inom 159

• Sida 160
•  Original

ramen för EG-EFTA-samarbetet. De föreslagna reglerna är avsedda att Prop. 1990/912140 samverka med bestämmelserna om ackrediterade laboratorier i lagen om Bilaga 2 kontroll genom teknisk provning och om mätning.

Enligt förslaget öppnas möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att föreskri- va om produktkontroll som skall utföras av leverantörer utan samband med godkännandeprövning. Genom föreskrifter av detta slag kan styrelsen ställa krav på exempelvis buller- och vibrationsprovning av stora grupper av maskiner där godkännande av varje exemplar eller varje typ är prak- tiskt ogenomförbart. 1 kontrollen skall också kunna ingå tillverkningskon- troll och efterkontroll. Tillverkningskontroll kan innebära bl.a. krav på personal, utrustning och organisation. Efterkontroll eller kvalitetsuppfölj— ning kan ske exempelvis genom att det tas stickprov ur produktionen.

En kontroll som inte läggs till grund för en godkännandeprövning måste på något sätt kombineras med produktinformation om kontrollresultatet. Arbetsgruppen föreslår i detta avseende att det slås fast i arbetsmiljölagen att leverantörers upplysningsskyldighet kan avse inte bara ren märkning utan produktinformation över huvud.

Ej sällan är det från arbetsmiljösynpunkt viktigt att produktinformation lämnas redan i samband med marknadsföringen. Arbetsgruppen föreslår att det bland leverantörers allmänna skyldigheter enligt arbetsmiljölagen skrivs in att information av särskild betydelse för arbetsmiljön skall läm— nas vid marknadsföringen. Denna skyldighet skall kunna preciseras genom icke straffsanktionerade föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen och skall också kunna ligga till grund för förelägganden i enskilda fall från en tillsynsmyndighet.

En särskild bemyndigandebestämmclsc i arbetsmiljölagen ger arbetar- skyddsstyrelsen möjlighet att gentemot arbetsgivare och andra användare föreskriva om skyldighet att göra anmälan. lämna uppgifter till en tillsyns- myndighet eller förvara vissa handlingar. Arbetsgruppen föreslår att be- stämmelsen utvidgas att gälla även andra kategorier av skyddsansvariga enligt arbetsmiljölagen. Härigenom kan bl.a. regler om egenkontroll vid tillverkning följas upp. Det kan t.ex. gälla skyldighet för tillverkaren att göra anmälan om ändring i tillverkningsmetoden eller att bevara doku- mentation om utförandet av egenkontrollen.

Avsnittet innehåller också en del mera detaljbetonade förslag i fråga om skyldigheter för leverantörer. Sålunda föreslås en bestämmelse som slår fast att en leverantör har ett ansvar för att förpackningen kring en produkt inte innebär risk vid hanteringen. Vidare föreslås en viss upplysningsskyl- dighet för leverantörer även i fråga om redan levererade tekniska anord- ningar eller farliga ämnen. En leverantör skall sålunda vara skyldig att på en tillsynsmyndighets begäran lämna tillgängliga upplysningar om till vil- ka produkten har överlåtits eller upplåtits. Avsikten är att tillsynmyndig- heterna skall på ett ändamålsenligt sätt kunna varna för eller hindra användning av en produkt som visat sig vålla skador.

1 avsnittet om kontrollformer behandlas dessutom en grundlagsfråga som har aktualiserats som en följd av det internationella samarbetet på produktkontrollområdet. Bl.a. med hänsyn till bestämmelserna i lagen om kontroll genom teknisk provning och om mätning kan det finnas behov av 160

• Sida 161
•  Original

att ge s.k. bevis om överensstämmelse (certifieringar), som meddelas av Prop. 1990/91: 140 utländska certifieringsorgan, samma giltighet som godkännanden medde- Bilaga 2 lade av en svensk riksprovplats eller myndighet. Arbetsgruppen föreslår en ändring i regeringsformen som ger riksdagen möjlighet att bemyndiga regeringen eller annan myndighet att godta certi- fieringar av ett utländskt organ som alternativ till ett svenskt godkännan- de. Bemyndigandet skall beslutas av riksdagen med kvalificerad majoritet.

Medicinska frågor (avsnitt 5)

I avsnittet tas upp två frågor med medicinsk anknytning. Den ena gäller ' möjligheten att kräva Skyddsvaccinering som villkor "för att få anlita någon i visst arbete. Den andra frågan gäller uppföljning av de periodiska läkar- undersökningar som med stöd av 3 kap. 155 arbetsmiljölagen krävs för personer som utför ett riskabelt arbete.

I fråga om smittskydd föreslår arbetsgruppen att ett bemyndigande tas in i lagen som möjliggör för arbetarskyddsstyrelsen att meddela föreskrif- ter om skyldighet för arbetsgivare att föranstalta om vaccinering eller annan förebyggande behandling mot smitta.

Vad gäller den andra frågan anser arbetsgruppen det naturliga vara att en arbetstagare. som tidigare varit exponerad, erbjuds fortsatta läkarun- dersökningar så länge han är kvar hos arbetsgivaren. Någon särskild regle- ring för att uppnå detta bedömer arbetsgruppen inte vara nödvändig. Enligt arbetsgruppens mening bör frågan, om författningsreglering anses påkallad. lösas utanför arbetsmiljölagstiftningens ram.

Kostnader

Några kostnader till följd av förslagen förutses inte.

• Sida 162
•  Original

Sammanfattning av betänkandet (Ds 1990: 6) Prov. 1990/91:140 Arbetsmiljöansvar vid projektering, m. m. 311383 3

Sammanfattning Inledning

Det föreliggande betänkandet behandlar huvudsakligen frågor om arbets- miljöansvar vid projektering och vissa upplåtelser. Dessutom tas upp vissa spörsmål vid partssuecession och en speciell fråga angående ansvar för samordning av skyddsåtgärder på ett arbetsställe.

Under utredningsarbetet har arbetsgruppen regelbundet samrått med företrädare för arbetarskyddsstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), sta- tens arbetsgivarverk (SAV). Landstingsförbundet och Svenska kommun- förbundet.

Synpunkter på projektering och arbetsmiljö har arbetsgruppen dessutom fått vid kontakter med boverket, Byggförbundet och Entreprenörsför- eningen. Byggherreföreningen, Bygghälsan. Svenska byggnadsarbetareför- bundet. Svenska konsultföreningen SKlF, Sveriges arkitekters riksförbund och VVS-entreprenörernas arbetsgivarförbund.

Arbetsmiljöansvaret vid projektering

Arbetsgruppen redogör i ett inledande avsnitt (2.1) för gällande bestäm- melser om arbetslokaler, personalrum, byggarbetsplatser m. m. i plan- och bygglagen och arbetsmiljölagen. Arbetsmiljösynpunkter kan här komma in beträffande dels fasta arbetsplatser, dels utrymmen som inte är avsedda som egentliga arbetsplatser men som används vid t.ex. servicearbeten, dels också byggarbetsplatser. En särskild genomgång sker av boverkets nybyggnadsregler och av de föreskrifter och allmänna råd som arbetar— skyddsstyrelsen har meddelat angående utformning av byggnader och an- läggningar samt byggnadsarbete. Det konstateras att krav enligt arbets- miljölagstiftningen kan riktas endast mot den krets av ansvariga som anges i 3 kap. arbetsmiljölagen. i första hand arbetsgivare. Det finns alltså inte möjlighet att med stöd av arbetsmiljölagen vända sig mot arkitekter, konstruktörer eller andra som medverkar vid tillkomsten av byggnader eller anläggningar.

Därefter följer ett avsnitt (2.2) om byggprocessen och dess olika skeden. Ett skede är projekteringen, som går ut på att med ritningar, beräkningar och beskrivningar bestämma hur objektet skall se ut i färdigt skick och vilken kvalitet det skall ha. Projekteringen utmynnar i upprättande av bygghandlingar. En del av dessa inlämnas till byggnadsnämnden med ansökan om bygglov.

Förhållandet mellan arbetsmiljö- och byggnadslagstiftning beskrivs i ett följande avsnitt (2.3). Utgångspunkter är förarbetena till arbetsmiljölagen och plan— och bygglagen samt en regeringsskrivelse angående utarbetande 162

• Sida 163
•  Original

av föreskrifter till plan- och bygglagen. I avsnittet behandlas även den Prop. 1990/91:140 prövning som byggnadsnämnderna utför från arbetsmiljösynpunkt liksom Bilaga 3 yrkesinspektionens granskning i bygglovärenden. Arbetarskyddsstyrelsen och boverket har i yttranden till arbetsgruppen lämnat synpunkter på gränsdragningen mellan myndigheternas ansvarsområden. Yttrandena fo- gas till betänkandet som bilaga 1 och 2.

Efter dessa översikter redovisas synpunkter på projektering och arbets- miljö som arbetsgruppen har fått från arbetarskyddsstyrelsen och boverket (bilaga 1 och 2) och vid kontakter med parter och intressenter inom byggbranschen (avsnitt 2.4). Arbetsgruppens byggexpert har belyst ämnet projektering och arbetsmiljö i en promemoria som bifogas betänkandet som bilaga 3.

Ett avsnitt (2.5) gäller internationella förhållanden. Där uppmärksam- mas först internationella arbetskonferensens år 1988 antagna konvention (nr 167) om säkerhet och hälsa inom byggnadsindustrin. Konventionen har i översättning tagits in som bilaga 4 till betänkandet. 1 ett efterföljande delavsnitt konstateras att det finns strävanden att i fråga om byggverksam- het finna former för ett arbetsmiljöansvar på projekteringsstadiet även inom EG-områdct. 1 ytterligare delavsnitt redovisas danska och finska bestämmelser om arbetsmiljöansvar för projektörer. Utdrag ur den danska arbetsmiljölagen och den finska lagen om skydd i arbete fogas som bilaga 5 och 6 till betänkandet.

I sina överväganden (avsnitt 2.6) konstaterar arbetsgruppen att utveck— lingen har fört med sig ökade problem inom byggarbetsmiljön. Byggar- betsplatscrnas arbetsmiljö behandlas inom arbetsmiljölagens ram. Av det- ta följer att även projektörsledet behöver täckas in av arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetsmiljöansvar.

Erfarenheterna av den ritningsgranskning som yrkesinspektionen utför med stöd av plan- och bygglagen är inte särskilt positiva. Yrkesinspektio- nen har svårt att få fram alla bygghandlingar av betydelse och har ibland också svårt att få gehör för sina synpunkter. Yrkesinspektionens ställning behöver enligt arbetsgruppens mening förstärkas i förhållande till dem som har hand om eller påverkar projekteringen.

Byggnadslagstiftningen innehåller en minskande andel föreskrifter som rör arbetsmiljön. I stället skall motsvarande föreskrifter utfärdas av arbe- tarskyddsstyrelsen. Även detta'är ett skäl för att inrymma projektörer bland dem som har ett ansvar enligt arbetsmiljölagen. Härvidlag behövs en utvidgning i första hand för att arbetarskyddsstyrelsen skall kunna ge sina föreskrifter en lämplig utformning.

Arbetsgruppen konstaterar vidare att man har att räkna med att bygg- lovsgranskningen minskar. framför allt när det gäller kvalificerade bygg— herrar. Yrkesinspektionen behöver i motsvarande mån ett direkt stöd i arbetsmiljölagen för att kunna gå in i en diskussion med dem som vid projekteringen kan påverka arbetsmiljön.

Mot denna bakgrund föreslår arbetsgruppen (avsnitt 2.6.3) att i arbets- miljölagen förs in en bestämmelse att byggherrar och även tillverkare av prefabricerade byggnader skall se till att arbetsmiljösynpunkter beaktas vid projekteringen av byggnader och anläggningar. Det föreslås också att 163

• Sida 164
•  Original

ett arbetsmiljöansvar slås fast av arkitekter. konstruktörer och andra som i Prop. 1990/91: 140 egenskap av konsulter eller liknande medverkar vid projekteringen. An- Bilaga 3 svaret skall gälla såväl byggskedet som det framtida brukandet av byggna- den eller anläggningen. Arkitekternas m.fl. ansvar begränsas att gälla inom ramen för det uppdrag de har fått. Byggherren kan uppfylla sitt ansvar genom att med tillräcklig omsorg välja projektörer.

1 arbetsgruppens förslag till lagreglering av arbetsmiljöansvaret vid pro- jcktering betonas vidare byggherrens ansvar för att 'olika projekteringsin- satser samordnas.

Arbetsgruppen framhåller att de föreslagna bestämmelserna om projek- törsansvar inte begränsar arbetsgivarnas arbetsmiljöansvar.

Arbetsgruppen utgår i sitt förslag från den uppdelning av arbetarskydds- styrelsens och boverkets ansvarsområden som numera får anses gälla. 1 en uppställning åskådliggörs rådande läge och innebörden av förslaget när det gäller granskningen av bygghandlingar med tanke på arbetsmiljökrav.

1 avsnitt 5.1 ger arbetsgruppen exempel på vad ansvaret för olika projek- törskategorier kan innebära i praktiken. .

I fråga om val av sanktionssystem (avsnitt 2.6.4) framhåller arbetsgrup- pen att den föreslagna bestämmelsen om arbetsmiljöansvar vid projekte- ringen skall ses som en rambestämmelse. Med stöd av en sådan-bestäm- melse kan yrkesinspektionens proposition. vid inspektionens kontakter med byggherrar och projektörer förstärkas. Detta sker genom att rambe- stämmelscn ansluts till systemet med förelägganden och förbud.

När det gäller arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter anknyter rambestäm- melsen till det lagförslag som framförts i gruppens betänkande 3 (Ds 1989148). Där föreslås bl.a. att arbetarskyddsstyrelsen med stöd av ett särskilt bemyndigande i arbetsmiljölagen skall kunna meddela icke straff- sanktionerade föreskrifter i stället för enbart verkställighetsföreskrifter. I bestämmelsen med ett sådant bemyndigande bör enligt arbetsgruppens mening även hänvisas till nu ifrågavarande bestämmelser om byggherre- och projektörsansvar.

1 lagförslaget i betänkande 3 finns även intaget ett förslag till ändrad lydelse av 3 kap. 17% andra stycket arbetsmiljölagen. som går ut på att arbetarskyddsstyrelsen skall kunna rikta föreskrifter om bl. a. anmälnings- skyldighet och förvaring av handlingar mot en större krets av arbetsmiljö- ansvariga än hittills. Enligt arbetsgruppens mening bör även byggherrar och projektörer tas med i denna krets. Därmed tillförs arbetarskyddsstyrel- sen en möjlighet att straffsanktionera vissa förfaranden som kan behöva användas som stöd vid exempelvis olika former av egenkontroll.

Arbetsgruppen diskuterar också (avsnitt 2.6.5) om det finns anledning att införa bestämmelser om ett särskilt projektörsansvar i fråga om teknis- ka anordningar. Arbetsgruppen anser på anförda skäl att det knappast föreligger något behov av sådana bestämmelser i arbetsmiljölagen. I vart fall finns det skäl att avvakta erfarenheterna av den föreslagna bestämmel- sen om projektörsansvar vid byggande.

Sverige uppfyller för närvarande inte till alla delar bestämmelserna i den av internationella arbetskonferensen år 1988 antagna konventionen (nr 167) om säkerhet och hälsa vid byggnads- och anläggningsarbete. Enligt 164

• Sida 165
•  Original

arbetsgruppens mening (avsnitt 2.6.6) täcker de föreslagna bestämmelser— Prop. ,1990/91: 140 na om arbetsmiljöansvar vid projektering konventionernas krav vad avser Bilaga 3 . regler om projektansvar. Om arbetsgruppens förslag genomförs föreligger det inte längre något ratificeringshinder på denna punkt.

Arbetsmiljöansvaret för vissa upplåtare m.fl.

Bestämmelsen i 7 kap. 9 & arbetsmiljölagen ger tillsynsmyndigheterna möjlighet att beträffande en lokal eller ett markområde som har upplåtits för arbete eller som personalutrymme meddela förbud men inte föreläg- ganden gentemot upplåtaren. Möjlighet saknas alltså att förlägga upplåta- ren att utföra undersökningar av skyddsförhållanden i upplåtna utrym-" men. Emellertid har de företag, som är arbetsgivare i förhållande till personal som arbetar i utrymmena, i vissa fall ingen praktisk möjlighet att undersöka platsen. Ifrågavarande undersökningar måste nämligen ofta utföras vid återkommande tillfällen under lång tid. Uthyraren är därvid den ende som i praktiken kan svara för undersökningarna. Arbetsgruppen föreslår (avsnitt 3.2) en bestämmelse i arbetsmiljölagen som ger yrkesin- spektionen möjlighet att förelägga upplåtare enligt 7 kap. 95 att utföra undersökningar av skyddsförhållanden på platsen. Samtidigt föreslås att i lagrummet uttryckligen anges att det även gäller utrymmen underjord.

I avsnitt 3.3 och 5.1 föreslås att, när särskilda skäl föreligger, ansvaret för samordning av skyddsåtgärder på ett arbetsställe skall kunna återföras på en byggherre som har överlåtit ansvaret.

Partssuccession i samband med föreläggande eller förbud

Arbetsgruppen tar i avsnitt 4 upp en fråga om inverkan av äganderätts- övergång eller ändring av innehavare (partssuccession). Det händer att verksamhet eller egendom som berörs av föreläggande eller förbud byter ägare eller innehavare innan påkallade åtgärder har vidtagits. Partssucces- sionen föranleder då att förfarandet måste avbrytas, eftersom föreläggan- det eller förbudet inte längre är riktat till rätt adressat.

Arbetsgruppen har gjort en enkät hos de olika yrkesinspektionsdistrik- ten angående eventuella problem på grund av partssuccession i samband med förelägganden eller förbud. Enligt enkätsvaren har. några nämnvärda problem i detta avseende inte förekommit. Arbetsgruppen har också fått arbetarskyddsstyrelsens synpunkter på den väckta frågan.

Den redovisade enkätundersökningen och arbetarskyddsstyrelsens syn- punkter ger en bild av att partssuccession i samband med förelägganden eller förbud inte är något svårbemästrat problem för tillsynsmyndigheter- na. Samtidigt har från arbetstagarhåll hävdats att vissa problem dock föreligger och att dessa bör lösas genom att det föreskrivs att meddelade förbud och förelägganden skall gälla även för ny ägare. Liksom arbetar- skyddsstyrelsen anser emellertid arbetsgruppen att stark-a "skäl talar mot en sådan lösning. Arbetsgruppen hänvisar därvid även till atten äganderätts- övergång ändrar förutsättningarna över huvud vad gäller val av myndig— hetsåtgärder. 165

• Sida 166
•  Original

Arbetsgruppen föreslår därför inga nya bestämmelser på området. Ar- Prop. 1990/91: 140 betsgruppen erinrar samtidigt om möjligheten att utnyttja 55 lagen om Bilaga 3 viten. Enligt denna bestämmelse kan ett föreläggande eller förbud kombi- neras med ett vitesföreläggande att lämna uppgift om ny ägares eller innehavares namn och adress.

Kostnader

Några ökade kostnader totalt'till följd av förslagen förutses inte (avsnitt 6).

• Sida 167
•  Original

Sammanfattning Bakgrund

Genom beslut den 11 november 1988 tillsatte arbetsmarknadsministern en arbetsgrupp med uppgift att göra en översyn av 1986 års företagshäl- sevårdsreform. Syftet med översynen är att utvärdera effekterna av det nya bidragssystemet och pröva behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder för att stimulera anslutningen av företag till företagshälsovård. En utvär- dering med denna inriktning utlovades i det riksdagsbeslut som ligger till grund för bidragssystemet. I samband därmed beräknades även att 75 % av de anställda skulle ha tillgång till företagshälsovård vid 1990-talets början. Arbetsgruppen lägger i detta betänkande fram en rad förslag i syfte att stimulera den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården. Dessutom lägger arbetsgruppen förslag som rör företagshälsovårdens ledningsformer samt utbildning av personal inom företagshälsovård. I övrigt föreslås förändringar i företagshälsovårdens arbetssätt och organisation.

Fortsatt frivillighet

Målsättningen om 75 % anslutning av de anställda har uppfyllts. Redan år 1988 hade ca 80% av de anställda tillgång till företagshälsovård. Fortfa- rande kvarstår emellertid branschvisa och regionala skillnader vad gäller anslutning till företagshälsovård. Det är framför allt små företag med färre än 20 anställda som står utanför företagshälsovården. Det är uppenbart att åtskilliga av dessa har arbetsmiljöproblem och skulle behöva ha tillgång till företagshälsovård.

Översynsgruppen avfärdar tanken på en allmän lagstiftning om företags- hälsovården eftersom den inte skulle lösa de grundläggande problemen för de små företagens anslutning. Det är viktigt att parterna på arbetsplatsen upplever företagshälsovården som sin gemensamma verksamhet. I sista hand måste vid lagstiftning också den utpekas som ska anordna och ansluta företag till företagshälsovården.

Företagshälsovården måste se arbetsplatsen som en helhet

Risker i arbetsmiljön har traditionellt förknippats med fysikaliska fakto- rer, såsom buller och dålig ventilation, tunga lyft, olämpliga arbetsställ- ningar, kemiska ämnen m. m. Arbetets psykologiskaoch sociala förhållan- den har däremot beaktats i betydligt mindre utsträckning. . I framtiden måste lösningarna på problemen i arbetsmiljön i allt högre grad sökas i organisatoriska förändringar, i arbetsinnehåll, lönesystem, möjligheter till inflytande, personlig utveckling, sociala kontakter etc. Hela arbetsorganisationen måste engageras i att skapa goda arbetsförhål- 167

• Sida 168
•  Original

landen. Helt andra insatser från företagshälsovårdens sida än de traditio- Prop. 1990/91: 140 nella kommer därvid att behövas. Bilaga 4

Verksamhetens inriktning

Översynsgruppen framhåller att tyngdpunkten i företagshälsovården mås- te ligga i det förebyggande arbetsmiljöarbetet med tonvikt på grupp- och organisationsinriktade insatser.

Företagshälsovården bör lägga stor tyngd vid de tidigare skedena i det förebyggande arbetet och medverka i företagens förändringsarbete under såväl planerings- som genomförandefaserna. Information, utbildning och träning av personal vid förändringsarbete är en viktig del.

Företagshälsovårdens uppgift i rehabiliterings— och anpassningsverk- samheten är främst att vara expert på hur arbete och arbetsförhållanden i övrigt kan anpassas till individens förutsättningar och behov. Sådana insatser ska kombineras med insatser i arbetsmiljön så att man i fråga om skador och sjukdomar, som kan ha ett samband med arbetsmiljön, kan förebygga att fler individer drabbas av skador och ohälsa.

Företagshälsovårdens roll i rehabiliterings- och anpassningsverksamhe- ten får alltmer ökande betydelse i takt med att ett ökat ansvar i dessa frågor läggs på arbetsgivarna och arbetsplatserna. Företagshälsovården har. ge- nom att den verkar inne på arbetsplatserna, unika möjligheter att bidra till goda lösningar på sådana problem. Sådana möjligheter har knappast ut- omstående konsultorgan. '

Sjukvårdens ställning

Översynsgruppen har ingående diskuterat behovet av allmän sjukvård i företagshälsovården. Efter att först ha övervägt mer långtgående engage- mang för företagshälsovården i primärvården, har gruppen stannat för att företagshälsovården bör koncentrera sina insatser på'arbetsförhållandena såväl generellt som för den enskilde. Samtidigt kan konstateras att sjukvår- den ofta är en uppskattad service på arbetsplatserna. Detta behov bör dock tillgodoses på annat sätt än genom företagshälsovården. I annat fall ri- skerar de medicinska resurserna att blockeras så att de inte kan användas i det förebyggande arbetet.

Översynsgruppen finner att termen ”arbetsrelaterade ”sjukdomar” är ' omodern, vag och oklar. Begreppet kan inte användas för avgränsning av sjukvårdens omfattning inom företagshälsovården. Medicinskt rådgivan- de och behandlande insatser inom företagshälsovården kan vara befogade i början och slutet av ett sjukdomsförlopp. . '

Former för samarbete mellan företagshälsovården och hälso- och sjuk- vården måste konkretiseras. 168

• Sida 169
•  Original

Bättre styrning och ledning ökar partsinflytande och Prop. ] 990191: 140 förhindrar oseriös verksamhet Bilaga 4

Företagshälsovårdens verksamhet måste bedrivas i nära samarbete med företagens ledning och linjeorganisation och utgöra en naturlig del av företagens planering. Parterna måste'medverka till att kompetensen höjs hos ledamöterna i styrorganen. .

Översynsgruppen anser att styrelsen och företagshälsovårdskommittén hos en företagshälsovårdscentral. bör renodlas till ett partssammansatt beslutande styrorgan. Förutom att parternas inflytande härigenom marke- ras bör förändringen även bidra till att oseriös verksamhet förhindras.

Verksamheten vid en företagshälsovårdsenhet bör samordnas under en enhetlig ledning. För varje enhet bör finnas en ansvarig chef med väl definierade uppgifter.

Höjt småföretagstillägg

Översynsgruppen föreslår att gränsen för småföretagstillägg bör'sänkas från 50 till 20 anställda varvid småföretagstillägget per individ kan för- dubblas. dvs. utgå med samma belopp som grundbidraget.

Därmed ges företagshälsovårdscentralerna enligt översynsgruppens upp- fattning en ytterligare stimulans att ansluta små företag. -

För nyanslutningstillägg och grundbidrag föreslås inga förändringar.

Etableringsbidrag

Översynsgruppen föreslår att det inom ramen för gällande bidragssystem skapas ett särskilt finansieringsstöd för etablering av nya enheter. Etable- ringsbidraget föreslås uppgå till hälften av den genomsnittliga kostnaden för att producera företagshälsovård. Etableringsstödet kan lämpligen kny- tas till grundbidraget. Enligt översynsgruppens uppfattning ska bidraget för en ny etablering kunna uppgå till ett belopp motsvarande två grundbi- drag per ansluten och år i högst tre år.

Finansieringen ska ske inom existerande ekonomiska ramar genom ut- nyttjande av bl. a. de ackumulerade medlen (motsvarande 660 milj.kr.) av den del av influtna arbetarskyddsavgifter, som finansierar bidragen till företagshälsovård. '

Grundläggande villkorför bidrag till företagshälsovård -

Samhällsekonomiskt kostar företagshälsovården närmare tre miljarder kr. varav ca en tredjedel täcks av stöd via arbetarskyddsavgiften. För närva- rande är de bidragsvillkor som ställs endast tillämpliga om det inte finns kollektivavtal. Så snart ett kollektivavtal följs betalas i princip bidrag ut. ' Översynsgruppen föreslår att denna dispositivitet slopas. Skälet är att de krav samhället ställer på företagshälsovården ska gälla lika för all företagshälsovård. oavsett hur avtalen utformats. Det främsta 169

• Sida 170
•  Original

motivet för att staten uppställer villkor för bidrag är att garantera rimlig Prop. 1990/91: 140 kvalitet och att verksamheten bedrivs 1 planerade former. Bilaga 4 Översynsgruppen föreslår en ändrad utformning av villkoren för statsbi- drag. Tonvikten har lagts på funktion och kvalité. För att förtydliga innebörden av villkorspunkterna har dessa kompletterats med kommenta— rer. Översynsgruppen föreslår att bidrag lämnas för företagshälsovård som 1. är en rådgivande expertfunktion för arbetsplatserna och i sitt arbete utgår från en helhetssyn på arbetsmiljön, 2. arbetar förebyggande med de anställdas arbetsförhållanden som ut- gångspunkt samt medverkar vid arbetsanpassning och rehabilitering, 3. aktivt medverkar i det lokala arbetsmiljöarbetet i nära kontakt med linjeorganisationen och samverkar med samhällets olika organ, 4. som styrs av ett organ med representation av arbetsmarknadens parter, 5. i den operativa verksamheten leds av en ansvarig person, 6. årligen upprättar verksamhetsplan och verksamhetsberättelse som fastställs av det styrande organet.

Parterna bestämmer om utformning och dimensionering

Frågor rörande den närmare utformningen av verksamheten som persona- lens dimensionering, sammansättning etc. anser översynsgruppen vara en uppgift för arbetsmarknadens lokala parter att bestämma om. I dessa delar måste en anpassning ske till behovet av service i medlemsföretagen. Såda- na frågor bör därför inte prövas i samband med reglering av ersättningen.

Inga patientavgifter

Eftersom företagshälsovården främst ska arbeta förebyggande och rehabi- literande anser översynsgruppen att patientavgifter inte ska uttas i fortsätt- ningen.

Ett centralt utvecklingsråd bör inrättas

Översynsgruppen har kunnat konstatera att företagshälsovården som bransch varit otydlig, inte minst gentemot andra myndigheter och organi- sationer. l branschen arbetar ca 10000 personer på nära 900 enheter men det finns ingen som företräder branschen som helhet. Bristen på en företrädare för branschen har blivit särskilt uppenbar mot bakgrund av det ökade intresset för aktiva rehabiliteringsinsatser då flera olika aktörer är inblandade på olika nivåer. Översynsgruppen anser det angeläget att ett centralt utvecklingsråd för samverkan och utveckling av företagshälsovården tillskapas. Rådet skulle vara ett forum för gemensamt agerande för företagshälsovården gentemot myndigheter och organisationer, oberoende av avtalsområde. Samtliga större centrala parter har enats om att bilda ett sådant utveck- . lingsråd. Dess uppgifter ska vara att 170

• Sida 171
•  Original

]. främja samråd och erfarenhetsutbyte mellan avtalsområdena Prop. 1990/91: 140 2. ta initiativ till forsknings- och utvecklingsarbete Bilaga 4 3. samla och sprida information om forskning, utveckling och praktiska ' erfarenheter

4. förmedla tjänster

5. verka för kompetensutveckling

6. främja och stödja regional samverkan Översynsgruppen föreslår att rådet som basfinansiering får medel mot- svarande 1 % från den del av de influtna arbetarskyddsavgifter som" delfi- nansierar företagshälsovården.

F öretagshälsovårdsdelegationen avskaffas

Eftersom många av de uppgifter som i dag åligger företagshälsovårdsdele- gationen skulle kunna överföras till det centrala utvecklingsrådet föreslår översynsgruppen att delegationen läggs ned.

Det bör ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att finna former för att få olika samhällsintressen vad gäller företagshälsovården tillgodosedda.

Utbildning av personal inom företagshälsovård

Översynsgruppen föreslår att: — Målet att företagshälsovårdens personal ska ha vidarutbildning före anställning frångås. — Antalet utbildningsplatser för beteendevetare och sjukgymnaster bör öka. - — Ökade inslag av gemensamma avsnitt ingår i arbetsmiljöinstitutets vidareutbildningar i företagshälsovård. — En särskild utbildning för verkställande direktörer eller motsvarande med inriktning på företagshälsovård anordnas.

— En central övergripande partssammansatt styrgrupp för utbildningsfrå- gor inrättas vid arbetsmiljöinstitutet.

Sekretessfrågor bör utredas

De ökade rehabiliteringsinsatserna på arbetsplatserna och det vidgade" arbetsgivaransvar som föreslagits bl.a. av rehabiliteringsutredningen, ar- betsmiljökommissionen och översynsgruppen kräver att vissa sekretessfrå- - gor närmare utreds. Främst gäller detta förhållandet mellan arbetsgivare och berörd arbetstagare."

• Sida 172
•  Original

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1990: 49) Prop. 1990/91:140 Arbete och hälsa ' ' ' Bllaga 5

Enligt den officiella statistiken (arbetarskyddsstyrelsen och SCB) anmäls ca 180000 arbetsskador varje år. Samtidigt är arbetsmiljön en viktig. bidragande orsak till att mer än 50000 människor årligen förtidspensione- ras.

När kommissionen tillsattes fick den bl.a. i .uppdrag att överväga om man borde införa ekonomiska styrmedel mot arbetsgivarna för att åstad- komma bättre arbetsmiljöer. Kommissionen har bestämt sig för att föreslå ett system med differentierad arbetsgivaravgift.

I dag orsakar brister i arbetsmiljön mycket lidande för enskilda männi- skor och stora kostnader både för företagen och'samhället. Med differenti- erad arbetsgivaravgift skapar man ett effektivt system, som leder till för- delar både för individen. företagen och samhället. Dessutom kommer det att finnas närmare 15 miljarder kronor i arbetslivsfonden, som kan använ— das för att skapa bättre förhållanden på arbetsplatserna. De pengarna kan i kombination med ekonomiska styrmedel och de övriga åtgärder kommis- sionen föreslår ge den nytändning för arbetsmiljöarbetet som vi så väl behöver. _

I dag betalar alla arbetsgivare lika mycket i arbetsgivaravgift. Den diffe- rentierade avgiften innebär att man skapar ett ekonomiskt incitament för att få företagen att satsa på bättre arbetsmiljö. Hittills har arbetsgivaravgif- ten enbart använts för finansiering, men inte för att styra och påverka företagen.

Det system vi har i dag innebär att välskötta företag med låg sjukfrånva- ro och få arbetssskador får subventionera företag med dåliga arbetsmiljö- er. Alla företag som är bättre än genomsnittet tjänar på ett system med differentierade avgifter. Systemet är speciellt till fördel för de små företa- gen.

Den nya arbetslivsavgiften

Regeringen har redan tagit ett första steg mot ekonomiska styrmedel genom förslaget att införa 14 dagars obligatorisk sjuklön. Det innebär att arbetsgivare med hög korttidsfrånvaro kommer att drabbas av högre kost-' nader än andra.

Men det räcker inte som styrmedel för att förbättra arbetsmiljön, anser arbetsmiljökommissionen. De höga kostnaderna för sjukfrånvaron hänger - också samman med långtidssjukskrivningarna och förtidspensioneringar- na. Kommissionen vill därför införa differentierad arbetsgivaravgift. Det föreslagna systemet ser ut så här: — Delar av den nuvarande arbetsgivaravgiften förs samman till en arbets- 1ivsavgifl.A vglften ska i princip täcka kostnaderna för sjukfrånvaro och förtidspensioneringar som berör på brister i arbetsmiljön. — Arbetslivsavgiften består av en generell del. som solidariskt betalas av alla arbetsgivare. och en kostnadsanpassad del. I dag kostar sjuk— och arbetsskadeförsäkringen arbetsgivarna cirka 12 procent av lönesum— 172

• Sida 173
•  Original

man. Eftersom alla kostnader i sjukförsäkringen inte beror på arbetet Prop. 1990/91: 140 och arbetsmiljön så kan en viss.del av underlaget för differentieringen Bilaga 5 undantas, menar kommissionen. . — Den kostnadsanpassade delen av arbetslivsavgiften bestäms utifrån företagets kostnader för sjukfrånvaro (vanlig sjukpenning och arbets- skadesjukpenning plus en begränsad kostnad för förtidspensioner och arbetsskadelivräntor). — Försäkringskassorna administrerar systemet. Företagen/förvaltningar— na placeras i ett antal avgiftsklasser, på basis av information om deras kostnader för sjukfrånvaro. arbetsskador och förtidspensioner. — Arbetsgivare som tagit initiativ utöver det vanliga för att åstadkomma bättre arbetsmiljö och motverka utslagning ska därutöver kunna få sänkt avgift.

Pengar finns

Redan i dag satsar både samhället och företagen stora summor på arbets- miljöarbetet. För det utåtriktade arbetsmiljöarbetet finns det ca 5 miljar- der kronor per år (inklusive arbetslivsfonden).

Det viktigaste i dagens situation är inte att öka de ekonomiska resurser- na för arbetsmiljöarbetet. menar kommissionen, utan att omfördela dem och att finna organisatiönsformer och styrmedel som ger stimulans till ett, fortgående arbete för att förebygga olycksfall och sjukdomar och medverka till rehabilitering. '

Hittills har arbetsmiljöarbetet uppfattats som en fråga för experter, men nu är det dags att skapa ett brett engagemang och delaktighet på alla nivåer på arbetsplatserna.

Personalekonomisk redovisning

Det är inte längre möjligt att överlämna frågor som rör personal. arbets- skador och miljö till olika stabsorgan och kommittéer som inte är integre- rade i verksamheten. Ansvaret för arbetsmiljön måste ligga på de verksam- hets- och produktionsansvariga och vara en del av det dagliga arbetet. Kostnaderna för dålig arbetsmiljö i form av frånvaro. skador, förtidspen- sioneringar etc. måste lyftas fram i företagens och förvaltningarnas redo- visningar. Därför föreslår kommissionen en obligatorisk personalekono- misk redovisning.

Det skulle innebära att företagen regelbundet — varje år. halvår eller kvartal — tvingades granska och analysera sina personalkostnader. t.ex. när det gäller personalomsättning. nyrekrytering, sjukfrånvaro m. m. Där- med skulle man rikta uppmärksamheten mot dessa frågor och öka kunska- - perna.

Arbetsmiljön är inte bara en fråga för experter och eldsjälar. Vi ska i och för sig vara glada över att vi har tusentals entusiaster som arbetar med de här frågorna på arbetsplatser över hela landet. men det är lika viktigt att arbetsmiljön blir en självklar del av verksamheten. som systematiskt och 173

• Sida 174
•  Original

automatiskt tas med i beräkningen när man fattar beslut på alla nivåer. Prop. 1990/91: 140 Kravet på personalekonomisk redovisning kommer att leda till ökad med- Bilaga 5 vctenhet också bland grupper som hittills inte har varit inblandade i arbetsmiljöarbetet. Kravet på personalekonomisk redovisning ska vara

lagfäst.

Klarare 'och skärpt arbetsmiljölag

Kommissionen föreslår också andra lagändringar. Den nuvarande arbets- miljölagen räcker nämligen inte till för att lösa dagens problem.

Sverige ligger i och för sig långt framme jämfört med andra länder. Vi har vidgat begreppet arbetarskydd till att omfatta hela arbetsmiljön. Men tyvärr har lagen inte fått riktigt genomslag på alla områden. Nu gäller det att se till att dess grundtankar genomförs i praktiken. Under de år som har gått sedan lagen infördes har arbetsmarknaden dessutom förändrats på många sätt. både när det gäller struktur och teknik. Vi måste anpassa arbetsmiljölagen till de förhållanden som råder i dag.

I arbetet kan det ingå uppgifter som normalt betraktas som motbjudan- de och skrämmande. Anställda, t.ex. inom sjukvården, konfronteras ofta med smärta, lidande, sorg och död. Det mesta av arbetet går ut på att använda sig själv som instrument i mötet med patienter, klienter och brukare. Den psykiska påfrestningen på de anställda blir därmed stor. Även sådana arbetssituationer måste täckas in av arbetsmiljölagen.

Därför måste lagen revideras och kompletteras. Det innebär bl.a. att kommissionen vill öka kraven på ett systematiskt arbetsmiljöarbete i synnerhet på det lokala planet.

Arbetsmiljökommissionen understrykter vikten av att arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljö. sjukfrånvaro och förtidspensioneringar görs tyd- ligt. Arbetsgivaren måste ha klara och tydliga intentioner för arbetsmiljö- arbetet och i en prioriterad åtgärdsplan redovisa hur man har tänkt nå de uppställda målen.

Kommissionen vill också ha en regel i arbetsmiljölagen om att lönefor- mer och arbetstider, som innebär en påtaglig risk för ohälsa, inte ska användas. Hälsoaspekterna har hittills inte prioriterats i dessa samman- hang, därför är det viktigt att se till att löneforms- och arbetstidsfrågorna tas med i en helhetsbedönming av arbetsmiljön.

Skärpningen av arbetsmiljölagen bör också. enligt kommissionen, leda till tydliga kriterier av vad som är att betrakta som ”det goda arbetet" när det gäller arbetsorganisation, arbetsinnehåll, rätt och skyldighet till kom- petensutveckling i arbetet och sociala aspekter på arbetet.

Kommissionen anser att det är möjligt att fastställa vissa generella krav och normer för hur en god arbetsorganisation ska se ut. Det bör också vara möjligt att med hjälp av lagstiftning ge arbetsmarknadens parter ökat stöd att via avtal utveckla och förändra arbetsorganisationen så att varje an- ställd får en tillfredsställande arbetsmiljö. När det gäller arbetsinnehåll och arbetsmetoder menar kommissionen att det bör vara möjligt att bryta ner monotona och repetitiva arbetsuppgifter t.ex. på samma sätt som man gjort inom den statliga sektorn när det gäller bildskärmsarbete. 174

• Sida 175
•  Original

Yrkesinspektionen föreslås få delvis nya och ändrade uppgifter som Prop. 1990/91:140 motiverar en förstärkning med 350 inspektörer. Yrkesinspektionen bör i Bilaga 5 framtiden mer mejsla ut sin roll som tillsynsmyndighet och dra ner på rollen som konsult och rådgivare. '

Dessutom anser kommissionen att alla anställda bör ha rätt till kompe- tensutveckling i arbetet. Utbildningen bör omfatta både allmän kunskap om företagets/förvaltningens verksamhet samt företags- eller verksam- hetsspecifik utbildning.

Det gäller inte minst att satsa på kvinnorna inom vården. De flesta kvinnor inom vård och omsorg tycker med rätta att deras arbete är me- ningsfullt. Däremot känner de att om-världen inte betraktar det som speci- ellt värdefullt. Det påverkar deras självkänsla och därmed förmågan att påverka och fatta beslut. Det är ett mönster som måste brytas. Alla människor måste få möjlighet att fatta självständiga beslut utifrån sina förutsättningar, ta ansvar och få möjlighet att utnyttja sina rättigheter.

Rehabilitering

Det är också dags för nytänkande när det gäller rehabilitering, menar arbetsmiljökommissionen. [ dag har den enskilda individen små möjlighe- ter att påskynda sin rehabilitering. bl. a. till följd av att de olika aktörerna inom området inte samverkar. Enskilda människor fastnar ofta i remiss— rundor med långa väntetider och fördröjningar som följd.

Näringslivet har under årtionden jagat och försökt minimera kostnader- na för sitt bundna material och kapital. samtidigt som samhällets rehabili- teringsaktörer har gått den motsatta vägen och låtit kostnaderna för pa- ssiva insatser öka. Mångmiljardbclopp har tillåtits flyta i väg, men den enskilda individen framstår ändå som den störste förloraren.

Det är angeläget med kraftfulla satsningar på att utveckla effektivare utrednings- och rehabiliteringmetoder, menar arbetsmiljökommissionen. Det är viktigt att utveckla nya metoder för samverkan mellan arbetsgivare. myndigheter och andra samhällsorgan. Dessutom är det viktigt att påverka de sjukskrivande läkarna. så att de inser att sjukskrivning inte är en neutral åtgärd.

Att arbetsgivaren får ett huvudansvar för frånvaro och rehabilitering får vid det här laget betraktas som en självklar förutsättning för att verkliga förbättringar ska kunna uppnås, menar kommissionen. Detta ansvar bör lagfästas. Fackets roll bör vara att stödja den enskilde i rehabiliteringen och fungera pådrivande gentemot arbetsgivaren.

Arbetsmiljökommissionen föreslår också en samlad översyn av behovet av att ändra nuvarande sekretessbestämmelser för att undanröja de hinder som finns för en smidig samverkan mellan de aktörer som deltar i rchabili- teringen.

Utbildning och information

Kommissionen har också behandlat frågor om utbildning, information, forskning och spridning av kunskaper. 175

• Sida 176
•  Original

Utbildningsbehoven gäller främst de grupper som genom sitt kunnande Prop. 1990/91: 140 och sin yrkesroll påverkar andras arbete t.ex. ingenjörer. tekniker och Bilaga 5 chefer på olika nivåer. Kommissionen föreslår därför att utbildningsinsat- serna för dessa yrkeskategorier utvecklas. Detta gäller särskilt arbetsmiljö- utbildningen för civilingenjörer.

Kommissionen vill också ha en förbättrad utbildning i arbetsmiljöfrågor både på arbetsplatser och i skolor.

I viss utsträckning är det inte bristen på kunskap som är det primära problemet, utan det är spridning och tillämpning av befintlig kunskap.

Kommissionen föreslår därför att man skall utveckla lokala kontakt- och kunskapscentra. '

Ordentlig introduktion och risk- och skyddsinformation är viktig, sär- skilt när det gäller ungdomar.

Kommissionen anser att både arbetsgivare och tillsynsmyndigheter i större utsträckning måste uppmärksamma att det skall finnas fungerande introduktionsrutiner.

Sanktioner

Kommissionenär inte heller främmande för utvidgade sanktioner mot företag som missköter arbetsmiljön. men man lämnar på grund av tids- brist inte några preciserade förslag utan föreslåri stället att sanktionsfrå- gorna ses över ytterligare.

T. ex. kan behovet av sanktioner övervägas när åtgärdsplaner inte upp- rättas eller om planerna inte följs. Att använda sanktionsavgifter kan prövas i ökad utsträckning. exempelvis vid överträdelse av olika slags ordningsföreskrifter. Kommissionen menar också att tillämpningen av vitessystemet behöver ses över och att möjligheten att döma ut företagsbot bör kunna tillgripas i fler fall än i dag.

• Sida 177
•  Original