AD 1997 nr 74

Parter:

Svenska Kyrkans Personalförbund; Uppsala stiftssamfällighet

Nr 74

Svenska Kyrkans Personalförbund

mot

Uppsala stiftssamfällighet i Uppsala.

M.J. är medlem i Svenska Kyrkans Personalförbund (SKPF eller förbundet). Hon är sedan 1985 med fullmakt komminister i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat. Vid arbetsplatsen gäller kollektivavtal.

Stiftsstyrelsen i Uppsala stift (stiftsstyrelsen) beslutade den 16 juni 1994 bl.a. att i Uppsala kontrakt inrätta en tjänst som kontraktsadjunkt med administrativa arbetsuppgifter och att M.J. jämlikt 34 kap. 1 § kyrkolagen (1992:300) skulle utöva den tjänsten i stället för den egna komministertjänsten.

I 34 kap.1 och 17 §§kyrkolagen anges följande.

1 § Den som innehar en lönetjänst som präst är skyldig att efter ett beslut av stiftsstyrelsen utöva annan prästtjänst inom samma stift i stället för den egna tjänsten. En deltidsanställd präst är dock inte skyldig att tjänstgöra i större omfattning än sin egen tjänst.

En präst [---] samma kalenderår.

17 § Den som är missnöjd med ett beslut eller en åtgärd enligt 1,2 eller 10-15 §§ eller som vill begära skadestånd enligt 16 § får väcka talan i tingsrätten eller arbetsdomstolen enligt bestämmelserna i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Med anledning av stiftsstyrelsens beslut har tvist uppkommit mellan SKPF och Uppsala stiftssamfällighet (stiftssamfälligheten). Tvisteförhandling har hållits mellan dem utan att de kunnat enas.

SKPF har vid arbetsdomstolen väckt talan mot stiftssamfälligheten och därvid, som talan slutligt har bestämts, yrkat att domstolen skall upphäva stiftsstyrelsens beslut såvitt avser att komministern M.J. skall utöva den nyinrättade kontraktsadjunktstjänsten i stället för den egna komministertjänsten, samt förplikta stiftssamfälligheten att till M.J. utge allmänt skadestånd med 50 000 kr.

Stiftssamfälligheten har bestritt yrkandena.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

SKPF

M.J. är född 1947. Efter avslutade teologiska studier samt praktisk teologisk utbildning och prästexamen prästvigdes hon 1976. Hon har därefter tjänstgjort som pastorats- och kyrkoadjunkt i Söderala pastorat, som komminister i Färila och Kårböle församlingars pastorat och i Ramsjö församling i Ljusdals pastorat. Hon erhöll 1985 sin nuvarande tjänst som komminister i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat. Den tjänsten innehar hon med fullmakt.

M.J. har en äldre bror som är utvecklingsstörd. Han bor tillsammans med sin moder. M.J. har genom åren känt oro och bekymrat sig mycket för brodern och dennes välbefinnande. Detta föranledde att hon år 1988 insjuknade. Hon fick svårartade trötthetssymtom, asteni, vilket ledde till att hon blev arbetsoförmögen. Hon var helt sjukskriven t.o.m. februari 1993 och därefter till hälften under mars och april samt till 25 procent under maj och juni detta år. Från slutet av år 1992 t.o.m. juni 1993 arbetstränade hon på sin ordinarie arbetsplats under ledning av den nuvarande kyrkoherden i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat, L.G.. Denne gjorde härefter bedömningen att det inte gick att finna några församlingsprästerliga arbetsuppgifter år M.J., i vart fall inte inom den egna församlingen.

L.G. tillträdde sin tjänst under senare delen av 1991. I början av 1992 skrev han till stiftsstyrelsen i Uppsala och begärde överläggningar för att finna en godtagbar lösning på pastoratets problem med M.J. och för hennes egen del. Det föreslogs då att M.J. skulle erbjudas en personlig tjänst. I en vid denna tidpunkt publicerad tidningsartikel beskrevs personliga tjänster som inrättade för kyrkans "B-lag". Efter att ha läst artikeln meddelade M.J. att hon inte var intresserad av en sådan tjänst. I juni 1992 beslöt stiftet att inrätta en tredje komministertjänst i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat. Samtidigt föreskrevs att den komministertjänst M.J. innehade skulle dras in när hon lämnade den tjänsten.

Därefter har åtskilliga försök gjorts från såväl arbetsgivar- som arbetstagarhåll att finna arbetsuppgifter åt M.J.. Stiftsledningen bedömde emellertid att M.J. inte kunde fullgöra sina ordinarie arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt. Eftersom det saknades utredning om skälet till det beslöt stiftet att M.J. skulle åläggas att genomgå en läkarundersökning. Undersökningen gjordes av en av Socialstyrelsen utsedd läkare vid Uppsala Akademiska Sjukhus. Den undersökande läkaren avgav sitt utlåtande den 5 april 1994. Av utlåtandet framgår bl.a. att M.J. inte företedde några tecken på psykisk sjukdom i egentlig mening och att det inte framkommit någon störning av sådana dimensioner att hon av medicinska skäl kunde anses vara oförmögen att utöva prästyrket.

Den 13 juni 1994 hölls på förmiddagen en förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen mellan SKPF och Domkapitlet i Uppsala stift. Vid förhandlingen yrkade förbundet att M.J. omedelbart skulle ges möjlighet att utöva sin tjänst som komminister i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat eller att hon skulle ges förord av domkapitlet till en vakant tjänst som komminister i ett annat pastorat. Förhandlingen slutade i oenighet. På eftermiddagen samma dag hölls förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen mellan SKPF och stiftet inför stiftsstyrelsens kommande sammanträde. Stiftet redogjorde då med hänvisning till 34 kap. 1 § kyrkolagen för sin avsikt att av sociala skäl låta M.J. under viss tid utöva en tjänst som kontraktsadjunkt i Uppsala med administrativa arbetsuppgifter i stället för den egna komministertjänsten. SKPF vidhöll sin uppfattning att M.J. skulle ges möjlighet att utöva sin tjänst som komminister i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat samt att rehabiliteringsåtgärder i lämplig omfattning skulle vidtas. Även denna förhandling avslutades i oenighet. Den 16 juni 1994 fattade stiftsstyrelsen det i målet aktuella beslutet.

Grunden för förbundets talan är följande. Omplaceringen av M.J. avser en mycket lång period. Enligt de uppgifter som lämnats henne har stiftet i själva verket inte för avsikt att någonsin låta henne utöva komministertjänsten i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat. Hon är därför hänvisad till tjänsten som kontraktsadjunkt till dess hon uppnår pensionsåldern eller på annat sätt tvingas lämna sin ordinarie tjänst. Med hänsyn härtill och det faktum att tjänsten som kontraktsadjunkt innehåller helt andra arbetsuppgifter än tjänsten som komminister får åtgärden i första hand anses vara så ingripande att den är att jämställa med en uppsägning. Eftersom hon innehar tjänsten som komminister med fullmakt har det inte funnits laga stöd för att säga upp henne. Än mindre har det förelegat saklig grund för uppsägning. Beslutet skall därför upphävas och stiftet förpliktas utge allmänt skadestånd till M.J.. I andra hand gör förbundet gällande att stiftsstyrelsens beslut skall upphävas eftersom det i vart fall strider mot bestämmelsen i 34 kap. 1 § kyrkolagen. Enligt förbundets mening ger den bestämmelsen inte stöd för det beslut stiftsstyrelsen fattat, eftersom bestämmelsen är avsedd att tillämpas för att lösa uppkommande problem vid tillfälliga vakanser, men inte för att lösa andra slag av personalproblem. Bestämmelsen får heller inte tillämpas godtyckligt eller i strid mot lag eller god sed.

Stiftssamfälligheten

Stiftsstyrelsens beslut den 16 juni 1994 är fattat med stöd av 34 kap. 1 § kyrkolagen och ligger helt inom ramen för den bestämmelsen. Det ligger inom ramen för M.J:s arbetsskyldighet i anställningen som komminister att efter beslut av stiftsstyrelsen utöva annan prästtjänst inom stiftet. Beslutet är inte så ingripande att hon därmed kan anses skild från anställningen som komminister. Inte heller kan beslutet uppfattas som någon förtäckt åtgärd för att skilja henne från anställningen. Stiftet hade inte för avsikt vare sig att skilja M.J. från anställningen eller att på något sätt bestraffa henne. Tjänsten som kontraktsadjunkt avser prästerliga arbetsuppgifter. Vid utövandet av denna tjänst har M.J. bibehållit sina anställningsförmåner. Restiden mellan hennes bostad och den nya arbetsplatsen betraktas som arbetstid och hon ersätts för resekostnader av stiftet. Hon medges rätt att utföra sina arbetsuppgifter i hemmet med undantag för en dag i veckan då hon bör vara på stiftskansliet. Hon har rätt att bo kvar i tjänstebostaden. Stiftsstyrelsen har för avsikt att ompröva sitt beslut när helst det uppkommer någon indikation på att det finns anledning att ändra beslutet.

Kyrkoherden fattar beslut i arbetsledningsfrågor inom pastoratet såvitt avser präster. Enligt 34 kap. 1 § kyrkolagen fattar emellertid stiftsstyrelsen beslut om utövande av annan prästtjänst inom stiftet. I förarbetena till prästanställningslagen, som före kyrkolagen reglerade en del av prästernas anställningsförhållanden, anges särskilt att beslut om utövande av annan tjänst inom stiftet än den egna borde kunna fattas i situationer som initierats av sociala skäl. Stiftsstyrelsens nu aktuella beslut föranleddes av sådana skäl. Det är stiftssamfällighetens uppfattning att det är fråga om ett arbetsledningsbeslut som inte kan prövas av arbetsdomstolen. Arbetstagarsidans rätt till medbestämmande vid sådana beslut skall utövas vid förhandlingar enligt medbestämmandelagen. Sådana förhandlingar har ägt rum.

För det fall arbetsdomstolen är av uppfattningen att stiftsstyrelsens beslut kan prövas av domstolen är det stiftssamfällighetens uppfattning att det har funnits sakliga skäl som motiverat beslutet. En församlingspräst måste åtnjuta kollegors, arbetsledningens och allmänhetens förtroende för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Detta gäller såväl i de dagliga arbetsrutinerna som vid speciella tillfällen då t.ex. enskilda församlingsbor söker stöd hos prästen i svåra stunder. Många sådana situationer är känsliga att hantera och kräver mycket engagemang och förståelse av vederbörande präst. Det är för den enskilde nödvändigt att känna tillit till prästen. Särskilt bör detta beaktas vid undervisning av barn och ungdomar, t.ex. vid konfirmandundervisning.

Det är stiftssamfällighetens uppfattning att M.J. för närvarande saknar för en församlingspräst viktiga och nödvändiga egenskaper i sin personlighet. Hennes beteende och uppträdande i tjänsten visar att hon för närvarande bör ha andra arbetsuppgifter än sådana som åligger en församlingspräst. Som exempel kan följande nämnas. M.J. har ett kroppsspråk som är stelt och iögonfallande. Vid gudstjänster kan hon ha svårt att kontrollera sina rörelser, vilket har lett till att hon stört kyrkobesökare så att de tappat koncentrationen på gudstjänstfirandet. M.J:s obalanserade person i form av krav på millimeterrättvisa omöjliggör nästintill varje samarbete i grupp. Samarbetsproblemen är inte nya. Liknande problem har förekommit i hennes tidigare anställningar. M.J:s egocentrering, som kommer till uttryck bl.a. i samtal om henne själv, hennes mor och hennes utvecklingsstörde bror, medför att hon inte utgör någon större hjälp som själasörjare. Hennes kontaktskapande är minimalt och hon förefaller vara inkapslad i sig själv. M.J. har i sitt arbete visat prov på att ha inre svårigheter som gör det svårt för henne att vara till stöd för andra människor, t.ex. vid möten med sörjande. Det är viktigt att en präst vid sådana tillfällen är befriad från egen problematik och kan koncentrera sig på de speciella behov som sörjande har.

Av det utlåtande som överläkaren G.H. vid psykiatriska kliniken på Uppsala Akademiska sjukhus utfärdat rörande undersökningen av M.J. framgår bl.a. följande. M.J:s psykiska besvär har aldrig varit så djupgående att sluten psykiatrisk vård framstått som aktuell. Hennes tankegångar, ifråga om de asteniska och depressiva symtomen, framstår som stela och opåverkbara på ett sätt som talar för att en paranoid personlighetsstörning föreligger. Hos M.J. framträder vissa personlighetsdrag av det slag som kan förväntas medföra komplikationer i relationer till omgivningen. Hon är benägen att bli starkt fixerad vid vissa attityder och förhållningssätt samt uppvisar en starkt begränsad tillgång till flexibilitet och förmåga att se objektivt på en situation. Läkarens bedömning var - utöver vad SKPF angett - att M.J. inte företedde tecken på psykisk sjukdom, men att hon hade vissa personlighetsdrag som medför problem i samspelet med omgivningen.

Domskäl

Förbundets medlem M.J. är sedan 1985 komminister med fullmakt i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat. I ett beslut den 16 juni 1994 förordnade stiftsstyrelsen i Uppsala stift att M.J. skulle utöva en nyinrättad tjänst som kontraktsadjunkt i Uppsala kontrakt med administrativa uppgifter i stället för komministertjänsten.

Med anledning av beslutet har tvist uppkommit mellan parterna i målet. De huvudsakliga tvistefrågorna gäller dels om stiftsstyrelsens beslut är att uppfatta som en uppsägning av M.J. från hennes anställning som komminister, dels om beslutet i vart fall strider mot bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket, första meningen i kyrkolagen.

SKPF har gjort gällande att stiftsstyrelsens beslut är så ingripande för M.J. att det i första hand är att jämställa med en uppsägning av henne. I andra hand har förbundet gjort gällande att beslutet i vart fall står i strid med den nämnda bestämmelsen i 34 kap. 1 § kyrkolagen. Stiftssamfällighetens uppfattning är att stiftsstyrelsens beslut inte är så ingripande att det är att jämställa med en uppsägning av M.J., samt att beslutet är ett arbetsledningsbeslut som inte kan prövas av domstolen. För det fall arbetsdomstolen anser sig kunna pröva beslutet har stiftssamfälligheten gjort gällande att det helt ligger inom ramen för 34 kap. 1 § kyrkolagen.

I målet har åberopats viss skriftlig bevisning samt en omfattande muntlig bevisning. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med M.J. samt vittnesförhör med pensionerade prästen C.D. och kyrkvärden I.L.. På stiftssamfällighetens begäran har förhör hållits upplysningsvis med stiftsadjunkten S.L., personalkonsulenten H.J., f.d. kontraktsprostarna B.B. och S.A., kontraktsprosten S.H., kyrkoherden L.G., personalkonsulenten A-L.M. samt stiftsstyrelseledamoten T.F..

Är stiftsstyrelsens beslut att jämställa med en uppsägning?

Förbundet har gjort gällande att stiftsstyrelsens beslut är så ingripande för M.J. att det är att jämställa med en uppsägning av henne.

Arbetsdomstolen har tidigare haft att ta ställning till vilka förändringar en arbetsgivare kan göra av en arbetstagares förhållanden utan att arbetstagaren skall anses ha fått en annan anställning. Domstolen har därvid påpekat att bedömningen skall göras på grundval av främst den berörde arbetstagarens enskilda anställningsavtal och eventuellt tillämpligt kollektivavtal (jfr AD 1991 nr 114). Såvitt framkommit i målet föreligger inte några kollektivavtalsbestämmelser av intresse i sammanhanget.

För präster finns emellertid som redan framgått bestämmelser om skyldighet att utöva annan tjänst i 34 kap. 1 § kyrkolagen (se den i inledningen till denna dom återgivna lagtexten). Av bestämmelsens ordalydelse framgår att den som innehar en lönetjänst som präst är skyldig att efter beslut av en stiftsstyrelse utöva en annan prästtjänst inom samma stift i stället för den egna tjänsten.

Mot nu angivna bakgrund gör arbetsdomstolen följande bedömning.

Stiftsstyrelsens beslut innebär att M.J. har fått lämna arbetsuppgifter som åligger en aktiv församlingspräst för att i stället på annan ort utföra arbete som har beskrivits vara av forskningskaraktär. Detta är i och för sig omständigheter som skulle kunna anses peka i riktning mot att hon blivit omplacerad på ett så ingripande sätt att åtgärden borde jämställas med en uppsägning. Mot en sådan bedömning av åtgärden talar emellertid flera omständigheter. Arbetsdomstolen avser då främst att M.J. alltjämt innehar tjänsten som komminister i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat med fullmakt. Hon erhåller också de anställningsförmåner som är förenade med denna tjänst. Såvitt framkommit av utredningen är det fråga om prästerliga arbetsuppgifter även i tjänsten som kontraktsadjunkt. Redan dessa omständigheter medför enligt arbetsdomstolens mening att M.J. inte kan anses ha blivit skild från sin anställning som komminister genom stiftsstyrelsens beslut. Till detta kommer att den extra restid till arbetsplatsen som M.J. drabbats av genom beslutet bedöms som arbetstid och att hon får särskild ersättning för reskostnaden. Det har visserligen gått nära tre år sedan stiftsstyrelsen fattade beslutet. Med hänsyn till stiftssamfällighetens uppgift att beslutet kommer att omprövas om anledning förekommer att ändra det anser arbetsdomstolen dock att beslutet inte kan anses ge uttryck för att situationen är avsedd att vara permanent. Det kan också konstateras att M.J. till följd av sjukdom inte har kommit att utföra arbetet som kontraktsadjunkt i någon större omfattning. Arbetsdomstolen finner alltså att stiftsstyrelsens beslut att ålägga M.J. att utöva tjänsten som kontraktsadjunkt inte kan anses innebära att hon genom uppsägning har skiljts från sin anställning som komminister. Inget tyder heller på att beslutet skulle ha fattats i syfte att förmå M.J. att själv lämna anställningen som komminister.

Förbundet har emellertid även gjort gällande att stiftsstyrelsens beslut strider mot bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket, första meningen i kyrkolagen. Arbetsdomstolen övergår nu till denna fråga.

Strider stiftsstyrelsens beslut mot 34 kap. 1 § kyrkolagen?

Som arbetsdomstolen har uppfattat förbundets talan gör SKPF gällande att stiftsstyrelsen med stöd av 34 kap. 1 § kyrkolagen endast har en begränsad rätt att besluta att en präst skall utöva en annan tjänst än sin egen. Utöver den begränsning som framgår redan av ordalydelsen, nämligen att det skall vara fråga om en annan prästtjänst inom samma stift, gör förbundet sålunda gällande att regeln endast är avsedd att tillämpas för att lösa uppkommande problem i samband med tillfälliga vakanser, men att den inte är avsedd att användas för att lösa andra förekommande personalproblem. Förbundet har också anfört att bestämmelsen inte får tillämpas godtyckligt eller i strid mot lag och god sed.

Enligt stiftssamfälligheten faller beslutet helt inom ramen för bestämmelsen i 34 kap. 1 § kyrkolagen som är tillämplig när beslutet, som i detta fall, motiveras av sociala skäl.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på frågan om stiftsstyrelsens beslut strider mot 34 kap. 1 § kyrkolagen finns anledning att framhålla följande. Förbundet har yrkat att arbetsdomstolen skall upphäva stiftsstyrelsens beslut att M.J. skall utöva en annan tjänst än sin egen. Det ligger utom ramen för domstols behörighet att i formell mening förklara att myndighets beslut är ogiltigt. På sätt arbetsdomstolen angett i AD 1982 nr 112 kan domstolen emellertid pröva vilka verkningar ett sådant beslut har för den anställde. Arbetsdomstolen uppfattar mot den bakgrunden förbundets talan på så sätt att förbundet vill få fastslaget att M.J. inte är skyldig att uppehålla tjänsten som kontraktsadjunkt och att beslutet i denna del inte heller i övrigt har någon rättsverkan för henne.

Mot bakgrund av förbundets ståndpunkt om den begränsade innebörden av bestämmelsen i 34 kap. 1 § kyrkolagen finns anledning att något beröra utformningen av bestämmelsen och dess föregångare.

Bestämmelsen i kyrkolagen har återgetts i inledningen till domen. Den lagens förarbeten innehåller inte några närmare kommentarer om bestämmelsens innebörd. Det framgår dock (se prop. 1991/92:85 s. 137) att bestämmelsen motsvarar vad som tidigare föreskrevs i 35 § första stycket prästanställningsförordningen (1989:84), som bl.a. hade följande lydelse.

35 § Den som har en lönetjänst som präst är skyldig att efter ett beslut av stiftsstyrelsen i stället utöva en annan sådan tjänst inom samma stift. [---]

Regleringen i prästanställningsförordningen av prästers skyldighet att utöva annan tjänst var alltså i allt väsentligt utformad på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen i 34 kap. 1 § kyrkolagen. Några särskilda förordningsmotiv till förordningen synes inte föreligga. I förarbetena till prästanställningslagen (1988:184), som började gälla samtidigt som prästanställningsförordningen, anförde föredragande departementschefen emellertid bl.a. följande (se prop. 1987/88:31 s. 136).

Jag föreslår att det också i fortsättningen skall vara möjligt att besluta att en präst under begränsad tid skall vara skyldig att frånträda utövningen av sin tjänst eller att jämsides med sin tjänst utöva annan prästtjänst och tjänstgöra i ett annat pastorat i samma stift. Det får ske om arbetsbelastningen tillfälligt är särskilt hög där eller om det annars finns synnerliga skäl, exempelvis av social natur, för en sådan tjänstgöring. [---] Föreskrifter om skyldighet att utöva annan tjänst kan - så länge frågan inte är reglerad i kollektivavtal - meddelas av regeringen (jfr prop 1973:90 s. 306).

Före regleringen i 1989 års prästanställningsförordning var frågan om prästers skyldighet att utöva annan tjänst än den egna reglerad i Kungl. Maj:ts kungörelse (1965:729) med vissa bestämmelser om anställning som präst. I den kungörelsen angavs bl.a. följande (i dess lydelse den 1 januari 1966).

8 § Innehavare av ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst är skyldig att med frånträdande av utövningen av tjänsten utöva annan ordinarie eller extra ordinarie prästerlig tjänst tjänst inom samma stift. Deltidsanställd präst är icke skyldig att fullgöra tjänstgöring av större omfattning än som åligger honom i hans egen tjänst.

Kungörelsen infördes i samband med den reformering av förhållandena för offentligt anställda tjänstemän som införandet av stats - och kommunaltjänstemannalagarna innebar. Den aktuella bestämmelsen motsvarar för prästernas del vad som enligt 18 § statstjänstemannastadgan (1965:601) kom att gälla för statstjänstemän.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats kan det konstateras att frågan om prästers skyldighet att utöva annan tjänst än den egna sedan länge har varit reglerad i författning. Som framgått ger inte ordalydelsen i någon av de nu nämnda författningarna uttryck för att skyldigheten för en präst att utöva en annan tjänst än den egna skulle vara begränsad på annat sätt än att det krävs att den andra tjänsten skall vara en prästtjänst i samma stift. Vid sidan av departementschefens ovan nämnda uttalande i samband med prästanställningslagens tillkomst synes det inte föreligga några förarbetsuttalanden om bestämmelsens närmare innebörd. Vad departementschefen då uttalade ger ett visst stöd för att bestämmelsen endast är avsedd att tillämpas för helt tillfälliga situationer. Arbetsdomstolen avser då att departementschefen föreslog att det också i fortsättningen skulle vara möjligt att besluta att en präst under begränsad tid skall vara skyldig att frånträda utövningen av sin tjänst eller att jämsides med sin tjänst utöva annan prästtjänst och tjänstgöra i ett annat pastorat i samma stift om arbetsbelastningen tillfälligt är särskilt hög där. Vad som avsågs med uttrycket "begränsad tid" utvecklades dock inte närmare. Att någon begränsning i tiden var avsedd har, som redan framhållits, inte heller återspeglats i författningstexterna. Det bör här också framhållas att det framgår att departementschefen ansåg att skyldighet att utöva annan tjänst även skulle föreligga om det annars fanns synnerliga skäl, exempelvis av social natur, för sådan tjänstgöring.

Av det nu anförda drar arbetsdomstolen slutsatsen att tillämpningsområdet för bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket, första meningen i kyrkolagen inte är begränsat på det sätt förbundet gjort gällande i målet.

Arbetsdomstolen har uppfattat förbundets talan så att förbundet under alla förhållanden anser att beslutet inte har varit sakligt motiverat och att stiftsstyrelsen inte har levt upp till det allmänna kravet att inte agera godtyckligt eller i strid mot god sed.

Stiftssamfälligheten har i målet gjort gällande att stiftsstyrelsens beslut är ett arbetsledningsbeslut som inte kan komma under domstols prövning.

När det gäller arbetsledningsbeslut är den principiella utgångspunkten den att en arbetsgivare kan fatta sådana beslut efter fritt val. Arbetsgivaren får dock inte utnyttja denna beslutanderätt på ett godtyckligt eller eljest otillbörligt sätt, dvs. beslutet får inte stå i strid mot lag och goda seder. Denna begränsning tar sikte på ett handlande från arbetsgivarens sida som måste betraktas som rättsstridigt eller som stridande mot allmän moral. Domstol kan pröva frågan om en arbetsgivare i ett visst fall har överskridit sin fria beslutanderätt. Om arbetsgivaren har hållit sig inom ramen för sin fria beslutanderätt kan domstolen däremot inte gå in på skäligheten av det fattade beslutet. Se om dessa frågor t.ex. AD 1984 nr 80 och 1986 nr 28 med där angivna rättsfall.

Som redan framgått ligger stiftsstyrelsens beslut i och för sig inom ramen för den aktuella bestämmelsens tillämpningsområde. I enlighet med det redan anförda kan arbetsdomstolen inte pröva lämpligheten av det fattade beslutet. Däremot kan domstolen pröva om beslutet har fattats godtyckligt eller eljest på otillbörliga grunder. Förbundet har också gjort gällande att beslut av detta slag inte får fattas godtyckligt eller på ett sätt som strider mot lag och god sed.

Det är i målet ostridigt att M.J. var sjukskriven under tiden 1988 - våren 1993. Det har framkommit att M.J. under ledning av kyrkoherden L.G. arbetstränade från slutet av år 1992 t.o.m. juni 1993. L.G. har i arbetsdomstolen uppgett att han därefter gjorde den bedömningen att det inte gick att finna några församlingsprästerliga arbetsuppgifter för M.J., i vart fall inte inom Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat. Han tog därför kontakt med stiftsledningen och bad om hjälp. Av förhöret med A-L.M. har framkommit att man inom stiftet delade den uppfattning L.G. gett uttryck för och att man på olika sätt har försökt ordna andra arbetsuppgifter åt M.J.. Av utredningen har också framgått att stiftet för att erhålla ytterligare utredning om skälet till varför M.J. inte på ett tillfredsställande sätt kunde fullgöra arbetsuppgifterna som församlingspräst ålade henne att genomgå en läkarundersökning och att den undersökande läkaren bedömde att M.J. visserligen företedde vissa personlighetsdrag som uppenbarligen kunde medföra problem i samspelet med omgivningen men att det inte förelåg någon störning av sådan dimension att hon av medicinska skäl kunde anses oförmögen att utöva prästyrket.

Stiftssamfälligheten har i målet åberopat ett antal omständigheter till stöd för uppfattningen att M.J. inte kunde beredas arbete som komminister i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat. Arbetsdomstolen finner det för avgörandet av tvisten inte erforderligt att gå närmare in på vad som därvid framförts. Även utan beaktande i detalj av vad som framkommit i denna del finner arbetsdomstolen nämligen helt klarlagt att stiftsstyrelsens beslut har fattats mot bakgrund av att såväl kyrkoherden i församlingen som företrädare för stiftet har ansett det föreligga problem med M.J:s tjänstgöring i församlingen och efter det att flera försök gjorts att lösa situationen samt att styrelsen därefter gjort bedömningen att någon annan lösning än den nu valda inte stod till buds. Inget i utredningen tyder på att M.J. i sammanhanget skulle ha behandlats godtyckligt eller på något sätt som skulle strida mot god sed på arbetsmarknaden. Vad som förekommit i målet har inte heller visat att beslutet skulle stå i strid med någon lagregel.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att förbundets talan inte kan vinna bifall. Förbundets talan skall därför avslås.

Med hänsyn till utgången skall förbundet förpliktas ersätta stiftssamfälligheten dess rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder inte tvist.