AD 1997 nr 9

En arbetsgivare har enligt 10 § första stycket anställningsskyddslagen skickat ett uppsägningsbesked i rekommenderat brev till arbetstagaren under dennes semester. Frågan i målet är om uppsägning kan anses ha skett och i så fall när arbetstagaren fått del av uppsägningen.

Parter:

S.F.; Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen

Nr 9

F.S. i Tidaholm

mot

Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen.

ÖVERKLAGAD DOM

Falköpings tingsrätts mellandom den 29 mars 1996 nr DT 64

Tingsrättens dom, se bilaga.

F.S. har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall fastställa att han i rätt tid väckt talan om att uppsägningen skall förklaras sakna rättsverkan mot honom.

Staten har bestritt ändring.

Y.Å. har yrkat ersättning enligt rättshjälpslagen för arbete, tidsspillan och utlägg i målet i arbetsdomstolen. F.S. har hemställt att, för det fall hans överklagande inte skulle vinna bifall, arbetsdomstolen skall förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad enligt 5 kap. 2 § arbetstvistlagen.

Staten, som för egen del inte har yrkat någon ersättning för kostnaderna i arbetsdomstolen, har medgett att rättegångskostnaderna kvittas.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på parternas begäran förhör under sanningsförsäkran ägt rum på nytt med F.S..

Till grund för sin talan har parterna i huvudsak anfört det som finns antecknat i tingsrättens dom. F.S. har i första hand gjort gällande att det är oskäligt att frångå huvudregeln i 10 § anställningsskyddslagen om att besked om uppsägning skall lämnas till arbetstagaren personligen. Att han hade semester utgör enligt honom med hänsyn till statens stora resurser vad gäller personal och annat inte skäl att använda postdelgivning. I andra hand har han hävdat att talan inte är preskriberad, eftersom det i lagtexten anges att uppsägning skall anses ha skett tidigast, således inte senast, dagen efter den då semestern upphörde och han mottog uppsägningsbeskedet personligen först den 14 augusti 1995.

Domskäl

Tingsrättens handläggning

Tingsrätten har genom mellandomen bifallit statens invändning att F.S:s talan såvitt avser ogiltigförklaring av uppsägningen preskriberats och på den grunden ogillat dennes käromål i denna del. Eftersom prövningen genom mellandomen avsett endast en av staten åberopad omständighet av omedelbar betydelse för utgången i denna del av F.S:s talan borde domen ha utmynnat i ett domslut i vilket tingsrätten förklarade att denne förlorat sin rätt till talan vad gäller yrkandet om ogiltigförklaring av uppsägningen (jfr AD 1988 nr 77). Arbetsdomstolen prövar domen som en mellandom med den nu angivna innebörden.

Överklagandet

Utöver vad som finns antecknat i tingsrättens dom från förhöret med F.S. har denne i arbetsdomstolen uppgett bl.a. följande. Innan han gick på semestern fick han besked av sin facklige företrädare om att det inte skulle bli något beslut i uppsägningsfrågan före sommaren. När han under semestern återkom efter en resa hade han fått en avi om ett rekommenderat brev jämte en påminnelseavi. Eftersom det på den sistnämnda avin angavs att det var fråga om en utrikes försändelse såg han inte någon anledning att lösa ut brevet; han rådfrågade också sitt ombud i saken. Först långt senare har han uppmärksammat att Kriminalvårdsanstalten stod som avsändare. När han kom tillbaka till arbetet efter semesterns slut visste han inget om uppsägningen och ingen sade då heller något om den. - Han var fram till den 1 augusti 1995 medlem i den fackliga arbetstagarorganisationen LEDARNA, men sade då upp sitt medlemskap och detta upphörde den 1 november 1995.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

I 10 § anställningsskyddslagen finns föreskrifter i första stycket om hur ett uppsägningsbesked skall lämnas till arbetstagaren, och i andra stycket om när uppsägning anses ske, dvs. föreskrifter som är av betydelse bl.a. för de tidsfrister som enligt 40 § anställningsskyddslagen gäller, om en arbetstagare vill yrka ogiltigförklaring av en uppsägning. I förarbetena finns följande uttalanden i fråga om innebörden av bestämmelserna (prop. 1973:129 s. 245 ff)

I första stycket föreskrivs som en huvudregel att uppsägningsbeskedet skall lämnas till arbetstagaren personligen. Kan det inte skäligen fordras, får uppsägningsbeskedet skickas till honom med posten i rekommenderat brev - - -. Regeln innebär att postbefordran får tillgripas endast om arbetstagaren inte utan omgång kan nås. Det förhållandet att arbetstagaren inte tjänstgör den dag då uppsägningsbeskedet föreligger färdigt eller har lämnat arbetet för dagen medför inte att uppsägningsbeskedet får sändas med post.

Huvudregeln i andra stycket innebär att uppsägning sker när arbetstagaren får del av uppsägningsbeskedet, antingen genom att personligen ta emot det eller genom att lösa ut det på posten. För att inte arbetstagaren skall kunna uppskjuta uppsägningens verkningar genom att utebli från arbetet och vägra lösa ut det rekommenderade brevet med uppsägningsbeskedet har jag liksom utredningen ansett det befogat att införa en tilläggsregel. Utredningens lagförslag innebär att, om arbetstagaren inte kan anträffas, uppsägning skall anses ha skett två veckor efter det att uppsägningsbeskedet tillställdes honom med rekommenderat brev. För min del anser jag att i likhet med flera remissinstanser att denna tid är onödigt lång och att den lämpligen bör förkortas till en vecka. Tidsfristen bör vidare räknas från det att uppsägningsbeskedet var tillgängligt för arbetstagaren på postanstalt, dvs. när avi om försändelsen skickades till honom. Tilläggsregeln i andra stycket har utformats i enlighet med vad jag nu har sagt.

En särskild regel har vidare förts in med tanke på det fallet att arbetstagaren åtnjuter semester. I sådant fall skall uppsägning anses ha skett tidigast dagen efter den då semestern upphörde. Detta gäller även om arbetstagaren under semestern skulle ha fått del av uppsägningsbeskedet. Anledningen härtill är främst de korta tidsfrister som enligt 37 och 40 §§ gäller för det fall att arbetstagaren vill yrka ogiltighetsförklaring av uppsägningen eller begära skadestånd.

När F.S:s semester påbörjades den 19 juni 1995 pågick ännu förhandlingarna om uppsägningen av honom; dessa avslutades först dagen därpå. Det är ostridigt att beslutet om uppsägning fattades den 26 juni, att besked om uppsägningen sändes med rekommenderad försändelse dagen därpå till F.S. under hans bostadsadress, att han mottog avin om den rekommenderade försändelsen och en påminnelseavi, att han vid mottagandet fortfarande hade semester och att denna slutade först fredagen den 14 juli samt att han inte löste ut försändelsen med uppsägningsbeskedet.

Med hänsyn till att F.S., när han gick på semester, kände till att förhandlingar pågick om uppsägning av honom och med beaktande också av den tid som han hade semester, får det anses skäligt att uppsägningsbeskedet tillställdes honom i rekommenderat brev. Vad han anfört om varför han inte löste ut brevet ändrar inte denna bedömning.

Med tillämpning av 10 § andra stycket anställningsskyddslagen skall F.S. därför anses ha fått del av uppsägningen dagen efter den då semestern upphörde, dvs. lördagen den 16 juli 1995. Av 40 § första och tredje styckena anställningsskyddslagen följer att han skulle ha väckt sin talan om ogiltigförklaring inom fyra veckor därefter, dvs. med tillämpning av 2 § lagen om beräkning av lagstadgad tid, senast måndagen den 14 augusti 1995. Eftersom F.S:s ansökan om stämning kom in till tingsrätten först den 11 september 1995 kom den in för sent. Han har därför enligt 42 § anställningsskyddslagen förlorat sin talan på grund av preskription.

Det får ankomma på tingsrätten att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för rättegångskostnader eller rättshjälpskostnader i arbetsdomstolen.

Domslut

Domslut

1. Arbetsdomstolen ändrar punkten 1 i tingsrättens domslut på det sättet att arbetsdomstolen förklarar att F.S. har förlorat rätten till talan om ogiltigförklaring av uppsägningen på grund av preskription enligt 40 och 42 §§anställningsskyddslagen.

2. Arbetsdomstolen fastställer enligt rättshjälpslagen ersättning åt Y.Å. för det biträde han lämnat F.S. i arbetsdomstolen med tjugoniotusenfemhundratrettiotre (29 533) kr, varav 24 849 kr avser arbete, 2 040 kr tidsspillan och resten utlägg. I ersättningen ingår mervärdesskatt med 5 907 kr.

Det ankommer på tingsrätten att efter målets återupptagande pröva frågan om parts skyldighet att utge ersättning för motparts rättegångskostnad i arbetsdomstolen eller kostnad för motparts allmänna rättshjälp.

Dom 1997-01-22, målnummer B-66-1996

Ledamöter: Nina Pripp, Ola Bengtson och Bo Almgren. Enhälligt.

Sekreterare: Helena Larsson

BILAGA

Tingsrättens mellandom (ledamot: Nils Karlberg)

YRKANDEN M M

I målet har såsom ostridigt följande framkommit.

F.S. anställdes 1979 vid Kriminalvårdsanstalten i Tidaholm som verkmästare.

Efter förhandlingar den 6 och 20 juni 1995 enligt 29 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS), beslutade kriminalvårdsanstalten den 26 juni 1995 att säga upp F.S. från sin anställning. Som grund för uppsägningen har arbetsgivaren angett arbetsbrist.

F.S. hade semester under tiden den 19 juni 1995 - den 14 juli 1995. Han återkom till arbetsplatsen den 17 juli 1995. Dagen efter det att beslutet om uppsägning hade fattats, den 27 juni 1995, sändes uppsägningen i rekommenderad försändelse till F.S:s bostadsadress i Tidaholm. Uppsägningsbeskedet överlämnades dessutom till F.S. den 14 augusti 1995.

F.S. har vid sammanträde för muntlig förberedelse yrkat

1) att tingsrätten skall fastställa att kriminalvårdsanstaltens beslut att säga upp F.S. skall sakna rättsverkan mot honom,

2a) förpliktande för Staten att utge allmänt skadestånd till F.S. med 75 000 kr,

2b) för det fall yrkandet om ogiltigförklarande av uppsägningen skulle ogillas, förpliktande för Staten att utge allmänt skadestånd till F.S. med 50 000 kr.

På respektive belopp har han yrkat ränta enligt 3 och 4 §§räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker. Slutligen har han yrkat ersättning för rättegångskostnader. Han har därvid gjort gällande att han har haft skälig anledning att få tvisten prövad, varför arbetsgivaren skall stå sina rättegångskostnader även för det fall han till någon del ej skulle vinna bifall till sin talan.

Som grund för sina yrkanden har F.S. anfört följande.

Uppsägning skedde den 14 augusti 1995 genom personligt överlämnande till F.S. på arbetsplatsen av det den 26 juni dagtecknade uppsägningsbeskedet. - I fråga om yrkandet om ogiltigförklaring av uppsägning under 1) ovan har F.S. gjort gällande att den av arbetsgivaren uppgivna arbetsbristen inte förelegat. I stället har uppsägningen i praktiken grundat sig på personliga skäl. Några sådana personliga skäl har inte heller varit förhanden, varför saklig grund för uppsägning inte förelegat. För det fall sådana personliga omständigheter som utgör saklig grund skulle ha förelegat, har arbetsgivaren inte uttömt möjligheterna att i första hand omplacera F.S. .

- I fråga om yrkandet om skadestånd under 2a) ovan har F.S. gjort gällande att arbetsgivaren brutit mot en rad regler, bl.a. LAS, och andra rättskällor som ligger till grund för anställningsavtalet. Brott mot dessa regler grundar skadeståndsskyldighet, avseende brott mot LAS enligt denna lag och i övrigt på grund av allmänna skadeståndsrättsliga principer. F.S. har närmare angivit att de formella reglerna i 30 § LAS om underrättelse vid uppsägning på grund av personliga skäl inte har iakttagits samt vidare att hans rätt att bli uppsagd på saklig grund har blivit kränkt liksom även hans rättigheter i den personliga delen av anställningsavtalet. F.S. har dock ej närmare angivit vilka delar av anställningsavtalet som här avses. - Om personliga skäl anses utgöra saklig grund har han kränkts genom att arbetsgivaren inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. - Vidare har han i denna del gjort gällande att arbetsgivaren, i egenskap av statlig arbetsgivare, brutit mot objektivitetsplikten enligt 1 kap. 9 § regeringsformen samt mot vad som kan anses vara god sed på arbetsmarknaden. Slutligen har F.S. i denna del gjort gällande att hans rätt att inte bli utsatt för kränkande behandling har kränkts genom att han, med arbetsgivarens kännedom, ställts utanför arbetsplatsens gemenskap.

- I fråga om yrkandet om skadestånd under 2b) har F.S. gjort gällande att arbetsgivaren anordnat alltför snäva turordningskretsar samt att han i alla händelser inplacerats felaktigt i turordningskretsen. Detta utgör brott mot 3 § kollektivavtalet TurA-S samt 22 § LAS och grundar skadestånd enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer och, såvitt gäller brott mot LAS, 38 § sistnämnda lag.

Staten har bestritt yrkandena i deras helhet. I första hand har Staten yrkat att F.S:s talan, såvitt gäller ogiltigförklarande av uppsägning, skall avvisas såsom för sent väckt.

Staten har beträffande de olika delarna i yrkandet angivit sin inställning enligt följande.

1) Yrkandet om ogiltigförklaring bestrids på den grund att arbetsbrist har förelegat. Någon alternativ grund för uppsägning har inte varit aktuell. Omplaceringsutredning har gjorts, varvid konstaterats att det inte fanns någon möjlighet att omplacera F.S..

2a) Någon grund för skadestånd i denna del föreligger inte. Arbetsgivaren har följt samtliga regler som rör uppsägning på grund av arbetsbrist. Man har i denna del bestritt att regeringsformens regler skulle kunna vinna någon tillämpning i fråga om F.S:s anställningsavtal. Något belopp har inte vitsordats såsom i och för sig skäligt.

2b) Någon grund för skadestånd i denna del föreligger inte. Arbetsgivaren har inte brutit mot turordningsreglerna, vare sig i fråga om anordnande av turordningskretsar eller inplacering i desamma. Något belopp har inte vitsordats såsom i och för sig skäligt.

F.S. har vitsordat att arbetsgivaren följt reglerna för uppsägning för det fall arbetsbrist befinnes ha förelegat. Han har bestritt att talan om ogiltighetsförklaring skall anses för sent väckt.

Staten har som grund för sitt yrkande om avvisning av F.S:s talan i den del den avser ogiltigförklaring av uppsägning anfört följande.

Före det att F.S. den 19 juni 1995 gick på semester fördes diskussioner mellan arbetsledningen och arbetstagarrepresentanter, om att det förelåg arbetsbrist och att han skulle kunna komma att sägas upp från sin anställning. Han var således väl medveten om att något skulle komma att ske i den delen. Beslutet om uppsägning av F.S. på grund av arbetsbrist fattades efter sedvanliga förhandlingar den 26 juni 1995. Eftersom F.S. då var på semester och då personalchefen vid kriminalvårdsanstalten skulle gå på semester i anslutning till att F.S. skulle återkomma från sin, bedömdes det som skäligt att sända uppsägningshandlingen i rekommenderad försändelse under F.S:s bostadsadress. Detta skedde den 27 juni 1995. Försändelsen kom aldrig att lösas ut, förmodligen på grund av att F.S. valt att inte göra det. Eftersom försändelsen på grund härav kom i retur, bedömdes det som skäligt att överlämna beskedet till honom, vilket skedde den 14 augusti 1995. Detta överlämnande har dock inte någon rättsföljd utan uppsägning av F.S. skall, med tillämpning av stadgandet i 10 § 2 st sista meningen LAS, anses ha skett dagen efter den då semestern upphörde, dvs. den 15 juli 1995. Eventuellt kan måndagen den 17 juli 1995, dvs. efter den helg som följde på semestern, vara utgångspunkt för när uppsägning skall anses ha skett. Enligt 40 § LAS skall arbetstagare som avser att yrka ogiltigförklaring av en uppsägning väcka talan därom senast fyra veckor efter det att uppsägningen skedde. Talan om ogiltigförklaring av uppsägningen väcktes genom ansökan om stämning först den 11 september 1995. Enligt 42 § LAS har part som inte väckt talan inom den tid som föreskrivs i 40 § samma lag förlorat sin talan.

F.S. har vitsordat att han mottagit avi om rekommenderad försändelse samt påminnelse därom. Han har bestritt att han valt att inte lösa ut försändelsen eftersom han av avin inte kunde utläsa att arbetsgivaren var avsändare. Han har vidare vitsordat att han förstått att hans anställning var i fara. Han har dock anfört att han fått upplysningar från en arbetstagarrepresentant att det inte var aktuellt med beslut i frågan förrän F.S. skulle återkomma från semestern.

Han har till utveckling av sitt bestridande i denna del anfört bl.a. följande. Preskription har inte inträtt. Enligt huvudregeln i 10 § LAS skall uppsägning lämnas till den anställde personligen. Endast om arbetsgivarens intresse av att verkställa uppsägningen väger så tungt att han inte skäligen kan vänta, skall översändande per post tillgripas. Arbetsgivaren har inte varit i beråd utan skulle ha kunnat vänta tills F.S. återkom från semestern med att överlämna uppsägningen personligen. Det är således inte fråga om en sådan undantagssituation att avvikelse från huvudregeln fick ske. Personalchefen planerat det så att uppsägningen skulle inträffa under F.S:s semester, väl medveten om att detta skulle försvåra för F.S. att ta tillvara sin rätt. Uppsägningen har skett när F.S. personligen mottog uppsägningsbeskedet den 14 augusti 1995.

Parterna har hemställt att frågan, om F.S:s talan angående ogiltigförklaring av uppsägning är för sent väckt, skall, med tillämpning av 17 kap. 5 § 2 st rättegångsbalken, avgöras genom mellandom.

Målet har i denna del med parternas samtycke och med tillämpning av 42 kap. 20 § 1 och 2 st rättegångsbalken företagits till omedelbar huvudförhandling i anslutning till muntlig förberedelse.

Parterna har vid huvudförhandling förklarat sig vidhålla vad de under förberedelsen anfört. Vidare har, på begäran av honom själv, förhör under sanningsförsäkran hållits med F.S..

DOMSKÄL

Frågan om talan avseende ogiltigförklaring av uppsägning preskriberats enligt reglerna i 40 och 42 §§ LAS torde, enligt vad som framgår av praxis, bedömas som en fråga av materiellrättslig natur och således tillhörande själva saken (Jfr AD 1982:161). Frågan skall därför prövas genom dom. Förutsättningar för att jämlikt 17 kap. 5 § 2 st rättegångsbalken avgöra frågan genom mellandom föreligger då det är fråga om en omständighet som är av omedelbar betydelse för bedömningen av förstahandsyrkandet.

Enligt 40 § 1 och 3 st LAS skall en arbetstagare som avser att yrka ogiltigförklaring av en uppsägning underrätta arbetsgivaren om detta senast två veckor efter det att uppsägningen skedde. Sedan denna tid gått ut skall han inom två veckor väcka talan. Lämnas inte underrättelse eller väcks inte talan inom den i 40 § föreskrivna tiden har parten förlorat sin talan. Staten har dock inte gjort gällande att underrättelse enligt 40 § 1 st lämnats för sent utan enbart att F.S. inte väckt talan inom fyraveckorsfristen (2+2 veckor). Då prövningen av frågan om preskription kan ske först efter invändning från part ingår tingsrätten inte i prövning av frågan huruvida underrättelse enligt 40 § 1 st avgivits i tid.

Tingsrätten har således att pröva när uppsägning av F.S. skedde och hur lång tid som därefter förflöt innan talan väcktes.

I målet är ostridigt att beslut om uppsägning fattades den 26 juni 1995 och att besked härom sändes med rekommenderad försändelse den 27 juni 1995 under F.S:s bostadsadress.

I denna del har F.S. vitsordat att avi om rekommenderad försändelse kommit honom tillhanda samt en påminnelse därom. Han har här invänt att han inte hade anledning att tro att försändelsen härrörde från arbetsgivaren eftersom han hade fått meddelande från en arbetstagarrepresentant att frågan om hans uppsägning skulle avgöras först efter semestern. Hans uppgift om sin insikt försändelsens innehåll motsägs av hans egen uppgift om att mottagandet av avierna föranledde honom att ta kontakt med ombudet i målet.

Enligt 10 § 1 st LAS skall besked om uppsägning lämnas till arbetstagaren personligen. Om det inte är skäligt att kräva detta får beskedet istället sändas i rekommenderat brev till arbetstagarens senast kända adress. Om beskedet har sänts i brev på sätt ovan sagts, anses, enligt 10 § 2 st samma lag, uppsägning ha skett tio dagar efter det att brevet lämnades för postbefordran. I stadgandet har intagits en speciell regel för det fall arbetstagaren har semester. Då anses uppsägning ha skett dagen efter den då semestern upphörde.

Enligt vad som framgår av litteraturen har stadgandet i 10 § 1 st karaktären av en ordningsföreskrift vilket innebär att arbetstagaren skall anses uppsagd när han eller hon får del av uppsägningen, alltså även om denna skulle ha meddelats på fel sätt (Lunning, Anställningsskydd, 1982, sid 253).

Härav följer att det saknar betydelse huruvida försändelsen lösts ut av arbetstagaren liksom även om han haft anledning att förvänta sig att beskedet borde kommit senare. Vidare saknar det egentlig betydelse vid prövning av frågan om när uppsägning skall ha skett om arbetsgivaren verkligen haft skäl för att anlita postbefordran istället för att lämna beskedet till arbetstagaren personligen. I den delen finner dock tingsrätten att arbetstagarens sommarsemester torde utgöra ett sådant skäl som medför att postbefordran kan tillgripas.

På grund av vad ovan anförts skall således F.S. anses uppsagd dagen efter den då hans semester upphörde. Eftersom den beviljade semestern formellt upphörde på fredagen och han inte gick i tjänst förrän på måndagen den 17 juli 1995 är det rimligt att han med tillämpning av 10 § 2 st LAS anses uppsagd den 18 juli 1995. Han har därefter, i den del det är föremål för prövning i målet, haft att, för det fall han avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningen, väcka talan inom fyra veckor därefter, alltså senast den 15 augusti 1995. Ansökan om stämning inkom till tingsrätten den 11 september 1995. Då ansökan således inkommit för sent, har F.S. förlorat sin talan i den del som prövas genom denna mellandom.

På grund av det anförda skall F.S:s käromål i vad det avser ogiltigförklaring av uppsägningen ogillas.

Med hänsyn till den s.k. instansordningens princip föreligger skäl att bestämma att denna mellandom skall få överklagas särskilt samt att målet i övrigt skall vila i avvaktan på att domen vinner laga kraft.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas såvitt avser yrkandet om att ogiltigförklara Statens uppsägning av F.S..

2. Tingsrätten förordnar att målet i övrigt skall vila till dess domen vinner laga kraft.