AD 1998 nr 112

Parter:

Svenska Transportarbetareförbundet; Svenska Tidningsutgivareföreningen; Tidningsbärarna KB, Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag & Co

Nr 112

Svenska Transportarbetareförbundet

mot

Svenska Tidningsutgivareföreningen och Tidningsbärarna KB, Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag & Co i Malmö.

BAKGRUND

Mellan Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) och Svenska Transportarbetareförbundet har sedan länge gällt varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal för tidningsdistributörer. Avtalen anges gälla för tidningsdistributörer m.fl. anställda vid Tidningstjänst AB, Tidningsbärarna KB (Skånsk Tidningsdistribution AB & Co), Pressens Samdistribution AB, Pressens Morgontjänst KB, G-P Distribution AB samt distributörer anställda i tidningarnas egen regi. Ett sådant avtal träffades den 17 februari 1994 med giltighetstid fr.o.m. den 1 januari 1994 t.o.m. i första hand den 31 december 1995.

Tidningsbärarna KB, Skånsk Tidningsdistribution AB & Co (Tidningsbärarna) är medlem i TU och därigenom bundet av det nyssnämnda kollektivavtalet för tidningsdistributörer.

Tvist har uppkommit mellan parterna med anledning av att Tidningsbärarna angivit att bolaget avser att anlita underentreprenören Linjebud i Vittskövle (Linjebud) för tidningsdistribution på bildistrikten 5814, 5808 och 5822. Tvisten gäller om bolagets anlitande av Linjebud strider mot kollektivavtalet. Tvisteförhandlingar har hållits utan att parterna kunnat enas.

AVTALSBESTÄMMELSER

I kollektivavtalet för tidningsdistributörer avseende åren 1994 och 1995 finns bl.a. följande bestämmelser.

- - -

Företag, som är bundna av detta kollektivavtal och anlitar entreprenör är skyldiga att upprätta särskilt avtal med Svenska Transportarbetareförbundet2

(Bilaga A).

- - -

2) Gång-, cykel- eller bildistributörers arbetsuppgifter får ej bedrivas på entreprenad.

- - -

Bilaga A

Kollektivavtal

Mellan (medlemsföretag i TA eller A-pressens Samorganisation), å ena, och Svenska Transportarbetareförbundet, å andra sidan, har träffats följande kollektivavtal gällande av (företaget) anlitade entreprenörer.

§ 1

(Företaget) förbinder sig att med vederbörande entreprenör upprätta avtal, som förpliktar entreprenören att till alla delar tillämpa det vid varje tidpunkt gällande kollektivavtalet mellan, å ena sidan, Tidningarnas Arbetsgivareförening och A-pressens Samorganisation och, å andra sidan, Svenska Transportarbetareförbundet samt överenskommelse mellan dessa organisationer av kollektivavtalsrättslig karaktär.

- - -

YRKANDEN

Transportarbetareförbundet har yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att anlitandet av den enskilda firman Linjebud på detaljdistributionsdistrikten 5808, 5814 och 5822 strider mot det mellan parterna gällande kollektivavtalet för tidningsdistributörer.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till käromålet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS SAKFRAMSTÄLLNINGAR

Transportarbetareförbundet

Den fråga som arbetsdomstolen skall pröva kom första gången upp vid förhandlingar som fördes mellan parterna den 3 och 27 november 1995. Anledningen till förhandlingarna var att Tidningsbärarna ville lägga ut detaljdistribution av tidningar på en enskild firma som innehades av J-Å.J. Denne är även medlem i Transportarbetareförbundet. Distributionen av tidningarna på distrikten hade tidigare skett av J-Å.J. såsom anställd tidningsdistributör. Mot denna bakgrund meddelade Transportarbetareförbundets lokalavdelning i Kristianstad att man inte kunde acceptera att detaljdistributionen lades ut på entreprenad med hänvisning till vad som angavs i ingressen till kollektivavtalet samt dess not 2. Denna text tillfördes kollektivavtalet fr.o.m. år 1976.

Före år 1976 var det vanligt att tidningsbuden var anställda direkt av tidningsföretagen. Under 60- och 70-talen skedde det emellertid en omstruktureringsprocess i tidningsbranschen som innebar att man bildade särskilda tidningsdistributionsföretag som i regel kom att ägas av tidningsföretagen. Härigenom skapades en entreprenadmarknad. Det blev vanligt att tidigare anställda, vilka sagts upp på grund av arbetsbrist, figurerade som entreprenörer på enskilda distrikt. Den praktiska konsekvensen blev att man ersatte ett anställningsförhållande med ett entreprenörskap med oförändrat arbetsinnehåll. Tidningsbuden tvingades att godta denna konstruktion för att behålla sina arbetsuppgifter.

Anlitandet av tidigare anställda som entreprenörer ifrågasattes såväl av riksförsäkringsverket som av riksskatteverket. Myndigheterna bedömde entreprenörerna som osjälvständiga i sin verksamhet. Systemet kunde inte godkännas vare sig från skatterättslig, socialrättslig eller arbetsrättslig synpunkt. Till följd härav ingick TU och Transportarbetareförbundet ett avtal som innebar att det fr.o.m. den 1 juli 1976 skulle vara förbjudet att anlita entreprenörer för detaljdistribution åt distributionsföretagen.

Texten i not 2 kom i första hand till för att skydda arbetstagarna och för att undvika tvister om arbetstagarbegreppet. Parterna var vid denna tidpunkt överens om att entreprenadförhållanden när det gällde gång-, cykel- eller bildistrikt inte skulle förekomma i branschen. Syftet var att distributionen till abonnenterna skulle utföras av anställda.

Texten i avtalsbilaga A, till vilken hänvisas i ingressens andra stycke, tar sikte på totalentreprenader, d.v.s. då ett bolag erhåller den fullständiga distributionsrätten i ett område. Denna utförs i sådant fall av anställda hos entreprenören.

Av avtalsbilaga A, som utgör ett formulär för träffande av kollektivavtal, framgår att företaget förbinder sig att teckna avtal med entreprenören som till alla delar förpliktar entreprenören att följa kollektivavtalets bestämmelser samt att även svara för de anställningsförmåner som följer av avtalet.

År 1977 ägde förhandlingar rum mellan TU och Transportarbetareförbundet i en liknande situation hos Tidningsbärarna. Förhandlingarna avslutades med att parterna i den då aktuella tvisten träffade ett avtal som bl.a. innebar att blandad bunt- och detaljdistribution som utfördes av enskilda fysiska personer skulle falla under kollektivavtalet och att dessa personer därför från och med den 1 juli 1976 skulle ha arbetsanställning som arbetstagare i kommanditbolaget samt att nya transportöravtal inte fick träffas av kommanditbolaget avseende sådana arbetsuppgifter som omfattade detaljdistribution.

Transportarbetareförbundets uppfattning är att den ifrågavarande avtalstexten tillsammans med efterföljande utveckling av praxis stöder förbundets uppfattning i det nu aktuella målet.

Arbetsgivarparterna

Arbetsgivarparterna gör i första hand gällande att not 2 i kollektivavtalets ingress strider mot gällande konkurrenslag och att noten därför inte kan avtalsrättsligt åberopas av Transportarbetareförbundet. Tidningsbärarna är med hänsyn till konkurrenslagen förhindrat att tillämpa not 2.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att den av Transportarbetareförbundet åberopade regeln inte strider mot gällande konkurrenslag görs gällande att noten 2 inte utgör ett direkt förbud mot all entreprenadverksamhet på gång-, cykel- eller bildistrikt. Regeln syftar till att undvika tvister kring arbetstagarbegreppet.

Det kan konstateras att de ifrågavarande avtalsbestämmelserna är mer än tjugo år gamla. De avtalsförhandlingar som resulterade i 1976 års avtal påbörjades redan den 29 januari 1974 och pågick mer eller mindre oavbrutet under ständiga konflikthot från Transportarbetareförbundet. Förhandlingarna kom slutligen att föras inför en medlingskommission. Kommissionen lade fram ett förslag som antogs av parterna.

Anställningsskyddslagen var vid denna tidpunkt förhållandevis ny och det arbetsrättsliga arbetstagarbegreppet hade därför ännu inte prövats i någon större utsträckning. Medbestämmandelagen hade inte trätt i kraft och det skatterättsliga arbetstagar- och uppdragstagarbegreppet var även föremål för förändringar.

De dagspresstidningar som distribueras ut direkt till abonnenterna delas ut antingen av tidningens anställda distributörer eller via någon av de i kollektivavtalet nämnda distributionsföretagen eller något till tidningen knutet dotterbolag. Av ingressen till kollektivavtalet framgår att avtalet omfattar fem namngivna företag som distribuerar tidningar samt distributörer som är anställda i tidningarnas egen regi. Det kan nämnas att det finns ytterligare ett tiotal distributionsföretag som inte omfattas av ingressen i kollektivavtalet men som är medlemmar i TU och som har anställda distributörer. Det är oklart om dessa företag är bundna av kollektivavtalet.

Tidningsbärarna står i direkt entreprenadförhållande till tidningarna och arbetar också direkt på order från respektive tidning. Detta innebär att abonnenter kan tillkomma och avgå eller adressändra från den ena dagen till den andra. Tidningsbärarna är även avtalsmässigt förpliktat att för varje distrikt ha en senaste tidpunkt då tidningen skall vara abonnenten tillhanda. Tidningen skall normalt vara abonnenten tillhanda cirka kl 05.30. I detta ligger att Tidningsbärarna är hårt styrda av tidningarna. Den styrning som tidningen har på Tidningsbärarna skiljer sig inte från den styrning som Tidningsbärarna måste ha på underentreprenören Linjebud. Tidningsbärarna bedriver sin huvudsakliga verksamhet i Skåne där man har fem regioner. Varje region är i sin tur indelad i ett antal distrikt. Tidningsbärarnas verksamhet går ut på att dela ut tidningar på gång-, cykel- och bildistrikt.

Ett distrikt kan beskrivas som den uppmätta vägsträcka som budet tillryggalägger varje morgon. Distributionen tillgår sedan i normalfallet så att tidningsbuden hämtar tidningarna vid tryckeriet eller vid särskilda hämtställen i regionen. Till hämtställena kommer tidningarna genom s.k. buntkörning. Buntkörning sker dels i entreprenörens egen regi eller genom att man anlitar underentreprenörer. Det förekommer även, speciellt i glesbygd, en kombination av buntkörning till hämtställen och att samma bud även delar ut tidningar till enskilda abonnenter. Även vid en sådan kombination används både egna anställda och underentreprenörer.

Även distribution genom underentreprenörer till enskilda abonnenter förekommer i inte ringa utsträckning trots anmärkningen i not 2. Vanligtvis anlitas då Posten AB som underentreprenör till distributionsbolaget. Det är lantbrevbäraren som delar ut tidningen på sin linje, vilken då oftast motsvarar kollektivavtalets distrikt. I de fall Posten AB anlitas som underentreprenör tecknar inte distributionsbolaget och underentreprenören något avtal enligt Bilaga A.

Linjebud är en enskild firma som varit registrerad sedan oktober 1994 och som drivs av J-Å.J. Företaget har F-skattebevis, är momsregistrerat och tillhör Åkeriförbundet samt har åkeritillstånd för fyra bilar. Företagets huvudsakliga verksamhet består alltsedan starten av annan budkörning än tidningsdistribution. Företaget har cirka 30-40 uppdragsgivare och budkörningen avser i huvudsak hantering av flyggods åt ett antal flygbolag.

Tidningsdistributionsverksamheten innebär att Linjebud som underentreprenör distribuerar tidningar till såväl abonnenter som återförsäljare. Det förekommer även viss buntkörning. Uppdraget utförs med företagets egna fordon och företaget svarar även för fordonens utrustning. För uppdragets utförande erhåller Linjebud ersättning mot faktura exklusive mervärdeskatt men erhåller inte någon ersättning för direkta utlägg eller någon milersättning. Det står företaget fritt att åta sig uppdrag för andra. De krav som ställs på Linjebud från Tidningsbärarnas sida vad gäller uppdragets utförande korresponderar med de krav som tidningarna i sin tur ställer på Tidningsbärarna. Någon personlig arbetsskyldighet för uppdragets utförande föreligger ej och det har därför även förekommit att J-Å.J. haft anställd personal som utfört distributionen. Det kan även tilläggas att Linjebud i sitt kontrakt med Tidningsbärarna har förpliktat sig att tillämpa det för branschen gällande kollektivavtalet. Det står även Linjebud fritt att dela upp distributionen på flera anställda, om så önskas. Linjebud utgör ett företag och det är således inte fråga om något kringgående av arbetstagarbegreppet.

På grund av det ingångna kollektivavtalet har Linjebud anmält parterna och de som på annat sätt är bundna av kollektivavtalet till konkurrensverket och begärt att konkurrensverket förbjuder de anmälda att tillämpa kollektivavtalets not 2 enligt dess ordalydelse. Detta har skett med hänsyn till att konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrides, dvs att Linjebud förbjuds att dela ut tidningar. Tidningsutgivarna stöder i och för sig Linjebuds inställning att not 2 är allvarligt konkurrenshämmande, om noten skulle tillämpas enligt sin ordalydelse.

I 2 § konkurrenslagen anges att lagen inte tillämpas på överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare avseende lön och andra anställningsvillkor. Arbetsgivarparternas uppfattning är emellertid att om två parter träffar ett kollektivavtal om något som går utöver lön och anställningsförmåner konkurrenslagen är tillämplig på detta avtal. Av 3 § konkurrenslagen framgår vidare att lagen endast gäller företag och att med företag avses en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Med företag avses även en sammanslutning av företag. Begreppet företag skall enligt såväl konkurrenslagen som EG-direktiv tolkas extensivt. Arbetsgivarparternas uppfattning är därför att Transportarbetareförbundet får anses utgöra ett företag i konkurrenslagens mening. Frågan är dock av mindre vikt, eftersom det är helt klart att Tidningsbärarna och TU är företag i konkurrenslagens mening. Även dessa kommer att drabbas genom förbudet mot att anlita underentreprenör för detaljdistribution.

Innehållet i kollektivavtalet måste ses ur ett historiskt perspektiv. Som tidigare nämnts var parternas avsikt vid avtalets tillkomst att noten 2 skulle förhindra att arbete lades ut på enskilda personer som varken arbetsrättsligt eller skatterättsligt skulle kunna betraktas som egna företagare. Noten 2 syftar därför till att undvika tvister kring arbetstagarbegreppet och utgör därför inte ett förbud mot all entreprenadverksamhet på gång-, cykel- eller bildistrikt.

Av avtalets Bilaga A framgår vidare att Tidningsbärarna har rätt att anlita underentreprenörer och att företaget i sådant fall är skyldigt att upprätta ett särskilt avtal med vederbörande entreprenör. Ett sådant avtal skall tillförsäkra underentreprenörens anställda samma villkor som dem som tillämpas för de anställda vid Tidningsbärarna.

Vad gäller anmärkningen till noten 2 vill arbetsgivarsidan åberopa ett särskilt förhandlingsprotokoll som upprättats i direkt anslutning till kollektivavtalet. Förhandlingsprotokollet innehåller bl.a. följande bestämmelse.

- - -

Eftersom följande text har införts i kollektivavtalet

"Företag, som är bundna av detta kollektivavtal och anlitar entreprenör, är skyldiga att upprätta särskilt avtal med Svenska Transportarbetareförbundet (Bilaga A).

Anm.

Gång-, cykel- eller bildistributörers arbetsuppgifter får ej bedrivas på entreprenad."

har parterna överenskommit att i fall då tveksamhet uppstår huruvida anställningsförhållande eller entreprenad skall ifrågakomma skall huvudorganisationerna upptaga förhandlingar härom.

- - -

Om anmärkningen till not 2 skall tolkas på det sättet att det föreligger ett totalförbud mot att gång-, cykel eller bildistributörers arbete bedrivs på entreprenad, skulle parterna över huvud taget inte behövt att upprätta ett protokoll med det innehåll som angetts ovan. Arbetsgivarsidans uppfattning är att förhandlingsprotokollet styrker att man med not 2 endast ville klargöra gränsen för arbetstagarbegreppet. Om fråga uppkom huruvida en fysisk person borde vara anställd eller om denne i stället hade möjlighet att bedriva distributionsverksamheten som egen företagare, skulle frågan lösas genom förhandlingar mellan huvudorganisationerna.

Beträffande innehållet i det förhandlingsprotokoll som fördes vid förhandlingarna år 1977 i en liknande tvist är det arbetsgivarsidans uppfattning att vad som anges i protokollet från dessa förhandlingar inte utgör en partstolkning utan ett lokalt kollektivavtal som endast skulle gälla Tidningsbärarna.

Arbetsgivarsidan delar Transportarbetareförbundets uppfattning att arbetstagarbegreppet inte skall kunna kringgås genom entreprenad. I fall då en entreprenör inte är att betrakta som arbetstagare skall emellertid sådant arbete som anges i noten 2 kunna läggas ut på entreprenad.

Transportarbetareförbundet

Förbundet bestrider att avtalsbestämmelsen i noten 2 är ogiltig enligt konkurrenslagstiftningen. Konkurrenslagens bestämmelser är av flera skäl inte tillämpliga på den förevarande situationen. Förbundet bedriver inte någon ekonomisk verksamhet och kan som ideell förening inte betecknas som ett företag. Noten 2 har ett direkt samband med de anställdas arbetsvillkor. Under alla omständigheter utgör bestämmelsen inte något hinder från konkurrenssynpunkt.

DOMSKÄL

Tvisten

Arbetsdomstolen har att pröva huruvida Tidningsbärarnas åtgärd att anlita Linjebud som underentreprenör för tidningsdistribution till abonnenter avseende tre detaljdistributionsdistrikt strider mot kollektivavtalet för tidningsdistributörer. Domstolen har därvid att ta ställning till två skilda frågor, nämligen dels innebörden av en kollektivavtalsbestämmelse att gång-, cykel- eller bildistributörers arbetsuppgifter inte får drivas på entreprenad, dels frågan om denna bestämmelse är ogiltig enligt regler i konkurrenslagen.

I målet har förekommit muntlig bevisning från båda partssidorna. På begäran av Transportarbetareförbundet har vittnesförhör hållits med förhandlingsombudsmannen K.A. På begäran av arbetsgivarparterna har hållits partsförhör under sanningsförsäkran med verkställande direktören i Tidningsbärarna I.S., vittnesförhör med J-Å.J. i Linjebud samt förhör upplysningsvis med förre verkställande direktören i TU P-A.P. och verkställande direktören i Nerikes Allehanda L.O-L.

Strider Tidningsbärarnas åtgärd att anlita Linjebud som underentreprenör för detaljdistribution av tidningar mot bestämmelsen i noten 2 i kollektivavtalet för tidningsdistribution?

I noten 2 till ingressen i det mellan TU och Transportarbetareförbundet gällande kollektivavtalet för tidningsdistributörer anges att gång-, cykel- eller bildistributörers arbetsuppgifter inte får bedrivas på entreprenad.

Transportarbetareförbundet har angivit sin inställning till betydelsen av den angivna kollektivavtalsbestämmelsen på följande sätt. Anlitandet av tidigare anställda som entreprenörer hade ifrågasatts av såväl riksförsäkringsverket som riksskatteverket. Myndigheterna bedömde distributörerna som osjälvständiga i verksamheten och ansåg att systemet inte kunde godtas vare sig från skatterättslig, socialrättslig eller arbetsrättslig synpunkt. TU och Transportarbetareförbundet träffade därför avtal om att det fr.o.m. den 1 juli 1976 skulle vara förbjudet att anlita entreprenörer för detaljdistribution av tidningar. Distributionen till abonnenterna skulle utföras av anställda. Förbudet syftade i första hand till att skydda arbetstagarna men kom även till för att undvika tvister om arbetstagarbegreppet.

Arbetsgivarparterna har framfört följande uppfattning i tolkningsfrågan. Parternas avsikt med bestämmelsen i noten 2 var att förhindra att arbete lades ut på entreprenad till enskilda personer som varken arbetsrättsligt eller skatterättsligt kunde betraktas som egna företagare. Syftet med noten 2 var att undvika tvister kring arbetstagarbegreppet. Bestämmelsen utgör inte något förbud mot all entreprenadverksamhet på gång-, cykel-, eller bildistrikt.

Förhandlingsombudsmannen K.A. har vid vittnesförhör uppgivit följande. Han har haft hand om det ifrågavarande avtalsområdet sedan år 1979. Enligt hans uppfattning kan entreprenadverksamhet på avtalsområdet förekomma endast om entreprenören täcker ett helt område. Det har aldrig diskuterats att man, såsom i det aktuella fallet, skulle kunna lägga ut ett enskilt distrikt på entreprenad. I endast ett fall har förekommit tvisteförhandling om avtalsbestämmelsen i noten 2. Även det ärendet gällde Tidningsbärarna. Tvisten, som härrör från år 1977 och som stämdes in till arbetsdomstolen, slöts genom förlikning som innebar att den aktuella personen skulle betraktas som anställd.

Förre verkställande direktören i TU P-A.P. har uppgivit bl.a. följande. Han var verkställande direktör i arbetsgivarorganisationen när den ifrågavarande avtalsbestämmelsen tillfördes kollektivavtalet. I början av 1970-talet hade det börjat förekomma att enskilda fysiska personer åtog sig tidningsdistribution på egna distrikt utan att anställningsavtal träffats. Transportarbetareförbundet krävde en kollektivavtalsreglering av frågan hur distributionen skulle kunna gå till. Avsikten med noten 2 var att fysiska personer som inte kunde betraktas som självständiga uppdragstagare eller som inte innehade seriösa företag ej skulle få arbeta som entreprenörer på enskilda distrikt.

Parternas skilda uppfattningar i tolkningsfrågan kan, som framgår av det anförda, beskrivas på följande sätt. Arbetsgivarsidan anser att noten 2 har den innebörden att detaljdistribution av tidningar inte får utföras på entreprenad av enskilda fysiska personer som inte arbetsrättsligt och skatterättsligt är att betrakta som företagare, medan Transportarbetareförbundet menar att noten 2 generellt förbjuder detaljdistribution på enskilda distrikt av entreprenör.

Arbetsdomstolen konstaterar till en början att den omtvistade avtalsbestämmelsen har en klar och entydig språklig innebörd som ligger i linje med den av Transportarbetareförbundet framförda uppfattningen i tolkningsfrågan.

Någon klargörande utredning om avtalsparternas avsikt med den omtvistade bestämmelsen vid dess tillkomst har inte förebringats i målet. Inte heller har förekommit någon direkt utredning om hur den praktiska avtalstillämpningen varit under årens lopp. Det skall dock erinras om att förhandlingsombudsmannen i Transportarbetareförbundet K.A. har uppgivit att det inte har diskuterats att man skulle kunna lägga ut enskilda distributionsdistrikt på entreprenad.

Enligt arbetsdomstolens mening ger vad som förekom vid en central tvisteförhandling den 24 och 25 mars 1977 mellan avtalsparterna en belysning av frågan hur parterna såg på innebörden av den aktuella bestämmelsen. Förhandlingen gällde bunt- och bildistribution hos Tidningsbärarna. Av förhandlingsprotokollet framgår att parterna träffade en överenskommelse som bl.a. innebar följande. Fysiska personer som utför blandad bunt- och detaljdistribution skall fr.o.m. den 1 juli 1976 inneha anställning hos Tidningsbärarna. Körning med stöd av transportöravtal som träffats med juridisk person får ske även efter den 1 juli 1976 men längst till den 1 juli 1979 och några nya sådana avtal får inte träffas.

Den nu återgivna förhandlingsuppgörelsen, som är principiellt avfattad, ger enligt arbetsdomstolens bedömande ett tydligt stöd för att kollektivavtalet ansågs innebära ett generellt förbud mot detaljdistribution av tidningar på enskilda distrikt av entreprenör.

Parterna har berört det förhållandet att kollektivavtalets ingress även innehåller regler om anlitande av entreprenörer för tidningsdistribution. Enligt arbetsdomstolens bedömande förefaller visserligen oklart hur dessa regler förhåller sig till bestämmelsen i noten 2. Det föreligger dock inte skäl att vid tolkningen av noten 2 beakta att kollektivavtalet vid sidan därav innehåller regler av vilka framgår att entreprenader kan förekomma på avtalsområdet.

Vid ett samlat övervägande av den utredning som föreligger i målet finner arbetsdomstolen att övervägande skäl talar för att noten 2 skall tolkas i enlighet med Transportarbetareförbundets uppfattning. Domstolen fäster vid denna bedömning särskild vikt vid avtalsbestämmelsens klara och entydiga ordalydelse samt vid innehållet i 1977 års förhandlingsöverenskommelse.

Är avtalsbestämmelsen i noten 2 i kollektivavtalet förbjuden enligt konkurrenslagens (1993:20) bestämmelser och därmed ogiltig?

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att avtalsbestämmelsen i noten 2, om den skall tolkas enligt sin lydelse, är ägnad att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen och att den därför är förbjuden enligt 6 § konkurrenslagen och därmed är ogiltig enligt 7 § samma lag.

Transportarbetareförbundet har bestritt att noten 2 är ogiltig enligt konkurrenslagens bestämmelser och har till stöd härför anfört bl.a. följande. Förbundet bedriver inte verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur och är därför inte att betrakta som företag enligt konkurrenslagen. Noten 2 har sådant samband med anställdas anställningsvillkor att konkurrenslagen inte är tillämplig på bestämmelsen. Under alla omständigheter utgör bestämmelsen inte något hinder från konkurrenssynpunkt.

Arbetsdomstolen bedömer saken på följande sätt.

Enligt 2 § konkurrenslagen tillämpas lagen inte på överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om lön eller andra anställningsvillkor. Enligt domstolens mening ligger närmast till hands att anse att avtalsbestämmelsen i noten 2 inte skall betraktas som ett anställningsvillkor. Den nämnda paragrafen har därför inte tillämplighet i detta fall.

Konkurrenslagens förbuds- och ogiltighetsregler i 6 och 7 §§ gäller avtal mellan företag. Enligt 3 § i lagen avses med företag en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Det förefaller ovisst om en organisation som Transportarbetareförbundet skall uppfattas som ett företag i lagens mening. Det synes också ovisst vilken betydelse det har från konkurrensrättslig synpunkt, om förbundet inte betraktas som ett företag, med hänsyn till att andra avtalsparter utgörs dels av företag, dels av en förening av företag. Domstolen lämnar dessa frågeställningar därhän.

För att ett avtal eller ett avtalsvillkor skall vara ogiltigt enligt konkurrenslagen krävs enligt 6 § i lagen att avtalet har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller ger ett sådant resultat.

Den omtvistade avtalsbestämmelsen är till språklig utformning sådan att det i och för sig finns anledning till antagande att bestämmelsen är konkurrensbegränsande - vissa slag av entreprenad får överhuvudtaget inte förekomma. Det måste emellertid undersökas om bestämmelsen är konkurrensbegränsande på ett märkbart sätt. En sådan undersökning är nödvändig i fall som detta där syftet med en bestämmelse inte alldeles klart är att begränsa konkurrensen. I ärenden av detta slag, som efter anmälan tas upp till prövning av Konkurrensverket, görs regelmässigt mer omfattande undersökningar av den ifrågasatta bestämmelsens faktiska effekter på arbetsmarknaden. Beviskravet i vad avser en till sin lydelse konkurrensbegränsande bestämmelses faktiska verkningar för att fastställa märkbarhetsrekvisitet kan knappast ställas lägre vid en civilrättslig prövning i arbetsdomstolen. Parterna i målet har emellertid inte särskilt belyst frågan om det ifrågasatta avtalsvillkorets faktiska effekter. Arbetsgivarsidan, som få anses ha bevisbördan härvidlag, har endast uttalat att bestämmelsen är allvarligt konkurrenshämmande om den skulle tillämpas enligt sin ordalydelse. Det kan inte med säkerhet anses framgå av utredningen i målet att bestämmelsen har en sådan betydelse att den på ett märkbart sätt hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på marknaden. Domstolen finner därför inte stöd för att avtalsbestämmelsen skulle kunna vara ogiltig enligt 7 § konkurrenslagen.

Arbetsdomstolens ställningstagande

Med hänvisning till vad som har anförts i det föregående kommer arbetsdomstolen till uppfattningen att Tidningsbärarnas anlitande av Linjebud som entreprenör för tidningsdistribution till abonnenter avseende tre distrikt strider mot kollektivavtalet för tidningsdistributörer.

Vid denna utgång av målet skall arbetsgivarparterna ersätta Transportarbetareförbundet för rättegångskostnader. Om det yrkade beloppets skälighet råder inte tvist.

DOMSLUT

Arbetsdomstolen förklarar att anlitandet av Linjebud i Vittskövle på detaljdistributionsdistrikten 5808, 5814 och 5822 strider mot det mellan parterna gällande kollektivavtalet för tidningsdistributörer.

Svenska Tidningsutgivareföreningen och Tidningsbärarna KB, Skånsk Tidningsdistribution AB & Co skall med hälften var ersätta Transportarbetareförbundet för rättegångskostnader med sextiotvåtusenfyrahundra (62 400) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1998-09-16, målnummer A-42-1996

Ledamöter: Hans Stark, Erik Lempert, Bo Jangenäs, Bengt Huldt (skiljaktig), Rolf Hugert (direktör i Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation; tillfällig ersättare; skiljaktig), Roger Sjöstrand (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare), Lilian Hindersson (förbundssekreterare i Svenska Kommunalarbetareförbundet; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson

Ledamöterna Bengt Huldts och Rolf Hugerts skiljaktiga mening

Vi är ense med majoriteten vad avser tolkningen av kollektivavtalet på så sätt att noten 2 skall tolkas i enlighet med Transportarbetareförbundets uppfattning.

Vad därefter gäller konkurrenslagens tillämplighet är vi ense med majoriteten om att 2 § konkurrenslagen inte är tillämplig. Noten 2 i avtalet skall således ej betraktas som löne- och anställningsvillkor.

Däremot delar vi ej majoritetens uppfattning när det gäller frågan om kollektivavtalet strider mot 6 § konkurrenslagen.

I avtalsfrågan har domstolen klarlagt att noten 2 i avtalet innebär ett förbud att bedriva arbetsuppgifterna i fråga på entreprenad. Avtalets klara ordalydelse i sig kan ej tolkas på annat sätt än att det typiskt leder till en begränsning av konkurrensen. Vid bedömningen av avtalets effekter i konkurrenshänseende måste vi självfallet utgå från att avtalet tillämpas efter sin ordalydelse. Därmed uppkommer enligt vår mening en märkbar begränsning av konkurrensen som inte är förenlig med 6 § konkurrenslagen. I det nu aktuella fallet visar dessutom domen att den enskilda firman Linjebud inte får anlitas.

Det beviskrav som majoriteten ställer kan vi ej acceptera. Enligt vår mening är det orimligt att ålägga part att visa att entreprenadavtal inte kommit till stånd när kollektivavtalet faktiskt förbjuder sådana avtal.

Med hänsyn till det nu sagda anser vi att avtalets not 2 är ogiltig enligt 7 § konkurrenslagen.

Detta innebär att vi anser att Transportarbetareförbundet i konkurrenslagens mening är att betrakta som ett företag, i vart fall i de delar kollektivavtalet reglerar frågor utanför begreppen löner och allmänna anställningsvillkor.