AD 1998 nr 25

Parter:

SEKO - Facket för Service och Kommunikation; Alliansen; Posten Sverige Aktiebolag

Nr 25

SEKO - Facket för Service och Kommunikation

mot

Alliansen och Posten Sverige Aktiebolag.

Mellan Facket för Service och Kommunikation (SEKO) och Alliansen föreligger kollektivavtal. Posten Sverige AB (Posten) är medlem i Alliansen och därigenom bundet av kollektivavtalet.

L.H. är medlem i SEKO. Hon anställdes år 1963 av staten genom Postverket. År 1969 erhöll hon hos staten (numera Postverkets avvecklingsorganisation) en med konstitutorial tillsatt tjänst som kontorist. Då Postverket bolagiserades år 1994 erbjöds och accepterade L.H. en tjänst hos Posten. I samband därmed beviljades hon tjänstledigt från sin konstitutorialtjänst. Sedan år 1988 har L.H. arbetat på postkontoret Borås city.

L.H. avskedades av Posten den 29 augusti 1996 och av staten den 31 oktober 1996. Som skäl för avskedandet angavs att L.H. den 14 juni 1996 av Borås tingsrätt dömts för undandräkt till sextio dagsböter. Gärningen bestod i att hon den 30 januari 1996 med åsidosättande av sin redovisningsskyldighet av uppburna telefaxavgifter tillägnat sig 60 kronor. L.H. överklagade domen till såväl hovrätten som högsta domstolen, men på grund av att prövningstillstånd inte beviljades kom domen att vinna laga kraft.

Avskedandena har lett till tvist mellan parterna. SEKO har väckt talan vid arbetsdomstolen mot Alliansen och Posten Sverige AB samt mot staten genom Postverkets avvecklingsorganisation.

SEKO har i mål A 234/96 gjort gällande i första hand att L.H. avskedats från sin anställning hos Posten utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat samt har därvid yrkat att arbetsdomstolen

1. skall ogiltigförklara avskedandet av L.H. och

2. förplikta Posten att till L.H. utge ett allmänt skadestånd om 100 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker. SEKO har i andra hand gjort gällande att - om arbetsdomstolen skulle finna att saklig grund för uppsägning förelegat - skäl för avskedande i vart fall inte funnits och har därvid yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Posten att till L.H. utge

1. ett allmänt skadestånd om 50 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker och

2. ekonomiskt skadestånd för inkomstförlust under tid motsvarande uppsägningstid med 27 261 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen á 760 kr från den 25 oktober 1996, á 3 745 kr från den 25 november 1996, á 3 364 kr från den 25 december 1996, á 3 364 kr från den 25 januari 1997, á 4 556 kr från den 25 februari 1997 samt á 11 472 kr från den 29 mars 1997, allt till dess betalning sker.

Vidare har SEKO i mål A 237/96 yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara avskedandet från konstitutorialtjänsten hos Postverkets avvecklingsorganisation.

Arbetsgivarparterna i de båda målen har bestritt yrkandena. Beträffande det allmänna skadeståndet har Posten förklarat sig inte kunna vitsorda något belopp såsom skäligt i och för sig. För det fall det skulle befinnas att Posten på något sätt handlat felaktigt har bolaget gjort gällande att ett allmänt skadestånd skall jämkas, i första hand till noll kronor och i andra hand till det lägre belopp som domstolen finner skäligt. Det ekonomiska skadeståndet har vitsordats såsom skäligt i och för sig. Ränteyrkandena har vitsordats såsom i och för sig skäliga.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SEKO

När L.H. kom till kontoret Borås City arbetade hon först som kassörska. Sommaren 1995 fick hon tjänst som s.k. innesäljare, vilket innefattade ett flertal arbetsuppgifter. Hon arbetade vid kundtjänstdisken, med bl.a. rådgivning till småföretagare och avtalsskrivning. Dessutom hade hon ansvar för frankeringsmaskiner och reklamationer, ett arbete som utfördes i kontorsrum på annan plats i lokalen. Beträffande reklamationer ingick att självständigt göra bedömningar angående skador på försändelser. Vid kundtjänstdisken, som var belägen mitt i postlokalen, fanns dessutom en telefaxapparat, där personalen mot betalning utförde faxning åt kunder. Förutom L.H. jobbade även A-B.G. och A.V. som innesäljare. Dessutom fanns det ytterligare ett tjugotal anställda på kontoret samt ett trettiotal brevbärare.

För hjälp med faxning fick kunderna betala 20 kr per sida. Pengarna lades i en blå plastburk utan lås, vilken förvarades i ett olåst skåp under kundtjänstdisken. Kunderna erhöll normalt aldrig något kvitto på betalningen, utan endast ett kvitto att telefaxet hade avsänts. För det fall kunden krävde kvitto på erlagt belopp fick kunden i vanlig ordning vända sig till kassan, där en kassörska hjälpte till. Den blå burken med faxkassan tömdes ibland, men inte enligt någon särskild rutin. Innehållet räknades och stämplades sedan in i postkassan och registrerades på ett särskilt konto. Telefaxen användes även internt av postpersonalen, och då utan att någon betalning erlades. Det gick således inte utan svårighet att kontrollera hur mycket pengar som skulle finnas i faxkassan, eftersom även de telefax som avsändes av postpersonalen registrerades på den s.k. trafikrapporten.

När L.H. befann sig på arbetet den 30 januari 1996 tog hon några frukter ur en för personalen gemensam fruktkorg och skulle därför lägga 15 kr i en fruktkassa. Hon hade emellertid ingen växel, men tänkte att hon kunde växla på lunchen, då hon ändå skulle köpa en vinflaska till en väninna. För att ha pengar lätt tillgängliga tog hon en hundrakronorssedel ur sin plånbok och lade i sin byxficka. L.H. hann emellertid inte uträtta några ärenden på lunchrasten, varför sedeln låg kvar i hennes ficka. Hon fick sedan besked att hon skulle tjänstgöra i kundtjänstdisken och började där ungefär kl. 13.15. Omkring kl. 13.40 kom en kund och ville ha hjälp med att sända tre telefax. L.H. hjälpte kunden med detta och mottog tre tjugokronorssedlar, alltså sammanlagt 60 kr, för tjänsten. I vanlig ordning lade hon pengarna intill telefaxen för att lägga ned dem i burken när kunden lämnat disken. En kollega bad henne sedan om hjälp med ett reklamationsärende, varför L.H. för en kort stund lämnade disken. När hon återvände till kundtjänstdisken tog hon fram plastburken för att lägga ned de tre tjugokronorssedlarna. Hon noterade att det fanns en del pengar i burken och kom på att hon skulle kunna växla för att sedan betala till fruktkassan. L.H. lade sin hundrakronorssedel i faxkassan och tog de tre tjugokronorssedlarna samt två tiokronorsmynt. L.H. räknade således fel och tog endast åttio kronor. Hon betalade därefter sin skuld till fruktkassan, varvid hon använde en av tiokronorna från faxkassan. Det andra tiokronorsmyntet lade hon i sin gemburk på kontoret. När L.H. slutade för dagen lade hon de tre tjugokronorssedlarna i en plastkasse för att ha pengarna lätt tillgängliga då hon skulle köpa vin. Då hon lämnade arbetsplatsen möttes hon av civilklädd polis, varefter hon fick följa med för förhör.

Trots den ståndpunkt som intagits av tingsrätten och sedermera av hovrätten och högsta domstolen menar SEKO att L.H. inte gjort sig skyldig till något brott. Även om arbetsdomstolen skulle komma till samma slutsats som de allmänna domstolarna, menar SEKO att det som kan läggas L.H. till last inte utgör saklig grund för vare sig avskedande eller uppsägning. L.H. har arbetat hos Posten i 32 år utan några anmärkningar. Det har förekommit bristande rutiner avseende faxkassan på postkontoret. Beloppet ifråga, 60 kronor, utgör ett ringa belopp. Dessutom har polismannen under utredningen använt felaktiga förhörsmetoder.

Arbetsgivarparterna

I arbetet som innesäljare ligger ansvarsfulla uppgifter som ställer stora krav på omdöme och hederlighet. Vid den aktuella kundtjänstdisken tjänstgjorde i huvudsak tre personer, bl.a. L.H. samt A-B.G., vilken också var huvudansvarig. Sedan A-B.G. och biträdande försäljningschefen L-O.J. noterat att pengar saknades i faxkassan anmälde de saken till försäljningschefen C-O.C. Vid en närmare undersökning framkom att pengar försvunnit då L.H. arbetat vid disken. L-O.J. hade flera gånger kontrollerat kassan före och efter L.H:s tjänstgöring, och då konstaterat att det saknades pengar i kassan. Dessa kontroller kom dock inte att dokumenteras på något sätt. Med anledning av misstankarna mot L.H. kontaktade C-O.C. Postens säkerhetschef, vilken i sin tur kontaktade polisen.

Den 30 januari 1996 blev C-O.C uppringd av kriminalinspektören Rune Kristoffersson, varvid man överenskom att L.H. skulle tjänstgöra vid kundtjänstdisken på eftermiddagen och att tre telefax skulle avsändas. I samband därmed skulle kontrolleras om betalningen redovisades eller inte. Betalning skulle ske med tre tjugokronorssedlar och sedelnumren ifråga noterades. Vidare kontrollräknades faxkassan, dels på förmiddagen av L-O.J., men sedan av denne tillsammans med C-O.C, omkring kl. 13, strax innan L.H. påbörjade sitt arbetspass. Vid den sistnämnda kontrollen fotostatkopierades de sedlar som låg i kassan och mynten noterades. I kassan fanns en hundrakronorssedel, fem tjugokronorssedlar, tre enkronor och fyra gamla tioöringar. Däremot fanns det inte några tiokronorsmynt. L.H. påbörjade sin tjänstgöring någon gång efter kl.13. Omkring kl.13.30 avsände L.H. de tre telefaxen på begäran av en postanställd från Stockholm, vilken uppträdde som kund. L.H. erhöll betalning med de tre tjugokronorssedlar vilkas nummer hade noterats. Hon arbetade sedan 15-20 minuter innan hon avlöstes. Omedelbart därefter togs kassan om hand, varefter kontrollräkning åter skedde. Det konstaterades då att exakt samma sedlar och mynt fanns i kassan, som vid kontrollräkningen före L.H:s tjänstgöring. Några pengar hade således inte tillförts. Av den s.k. trafikrapporten framgår att endast tre telefax avsänts under den tid L.H. tjänstgjorde. C-O.C höll L.H. under uppsikt under de 30-50 minuter hon arbetade i kundtjänstdisken. Han noterade då att L.H. aldrig lade de tre tjugokronorssedlarna i faxkassan.

Polisen kontaktades när L.H. skulle lämna arbetsplatsen, varefter hon greps. Rune Kristoffersson höll förhör med L.H. och L.L., anställd hos Posten som brottsutredare, var förhörsvittne. L.H. ombads att ta fram samtliga pengar hon hade. Hon tog då ur sin plånbok fram ett antal sedlar och försäkrade att det var alla. Bland sedlarna fanns emellertid inte de som använts som betalning vid faxningen. Sedan L.H. informerats om att det kunde bli aktuellt med kroppsvisitering tog hon upp ytterligare tre tjugokronorssedlar, vilka hon förvarat i en plastkasse. Dessa sedlar var identiska med de som nyttjats vid faxningen. L.H. åtalades sedan för förskingring och fälldes till ansvar den 14 juni 1996 mot sitt nekande, varvid gärningen dock bedömdes som undandräkt. Påföljden bestämdes till 60 dagsböter. Prövningstillstånd har inte meddelats.

Det finns ingen anledning att inta en annan ståndpunkt än de allmänna domstolarna har gjort. L.H. har gjort sig skyldig till ett mot arbetsgivaren direkt riktat brott. Hon har innehaft en förtroendeställning med ansvar för arbetsgivarens och kundernas pengar. Mot bakgrund härav kan det inte råda någon tvekan om att det var befogat att avskeda L.H.

SEKO

Det görs gällande att faxkassan kontrollerades endast någon gång mellan kl. 10 och 11, och att någon annan än L.H. således befunnit sig vid kundtjänstdisken under tiden däremellan fram till kl.13.15, då L.H. påbörjade sin tjänstgöring. Av trafikrapporten framgår att tre telefax avsänts från postkontoret under denna tid. L.H:s hundrakronorssedel fanns inte i kassan när den efter hennes tjänstgöring kontrollräknades. Det kan inte uteslutas att någon annan person tagit sedeln ur plastburken. Vidare bestrids att C-O.C skulle kunna ha haft full uppsikt över L.H.. Den polisman, R.K., som ledde polisutredningen mot L.H. JO- anmäldes av L.H:s offentlige försvarare för otillbörliga förhörsmetoder. JO konstaterade dock att uppgift stod mot uppgift och vidtog därför ingen åtgärd i ärendet.

Domskäl

L.H. anställdes år 1963 av staten genom Postverket. Vidare erhöll hon år 1969 en konstitutorialtjänst hos staten (numera Postverkets avvecklingsorganisation). I samband med att Postverket bolagiserades år 1994 erbjöds och accepterade L.H. en anställning hos Posten. Hon beviljades då tjänstledigt från sin konstitutorialtjänst. Sedan år 1988 har L.H. arbetat på postkontoret Borås city.

L.H. åtalades vid Borås tingsrätt för förskingring. Enligt gärningsbeskrivningen hade hon den 30 januari 1996 med åsidosättande av sin redovisningsskyldighet av uppburna telefaxavgifter tillägnat sig 60 kronor. Tingsrätten fann i sin dom den 14 juni 1996 att L.H. hade begått den åtalade gärningen och dömde henne för undandräkt till sextio dagsböter. L.H. överklagade domen, men denna vann laga kraft på grund av att det inte meddelades prövningstillstånd. På grund av det inträffade avskedades L.H. från sin anställning hos Posten den 29 augusti 1996 och från sin konstitutorialtjänst hos staten den 31 oktober 1996.

Tvisten i målet gäller frågan om Posten och staten haft rätt att avskeda L.H.

Mellan parterna är till en början tvistigt huruvida L.H. gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. L.H. har förnekat gärningen, medan arbetsgivarparternas inställning är att L.H. gjort sig skyldig till undandräkt i enlighet med domstolarnas bedömning.

Har L.H. tagit 60 kr ur faxkassan?

Arbetsdomstolen har tidigare fastslagit, att allmän domstols bedömning av huruvida en arbetstagare begått den gärning som föranlett att han eller hon uppsagts eller avskedats från sin anställning bör tillmätas betydande bevisverkan vid en senare prövning av uppsägnings- eller avskedandefrågan.

Vid huvudförhandlingen i arbetsdomstolen har på SEKO:s begäran L.H. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med A.V. På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör ägt rum med C-O.C, L-O.J., R.K. och L.L. Viss skriftlig bevisning har åberopats.

Beträffande bakgrunden till den i målet aktuella händelsen har framkommit följande. På postkontoret erbjöds kunderna hjälp med faxning vid en kundtjänstdisk, där bl.a. L.H. tjänstgjorde. Kundtjänstdisken var belägen mitt i postlokalen. För faxtjänsten fick kunden betala 20 kr per sida. Pengarna lades i en plastburk utan lås, vilken förvarades i ett olåst skåp under kundtjänstdisken. Kunden erhöll inte något kvitto på betalningen, men fick ett kvitto på att faxet hade avsänts. Om kunden önskade kvitto på själva betalningen fick kunden istället i vanlig ordning vända sig till kassan. Burken med faxkassan tömdes ibland, när någon bland personalen ansåg att det behövdes. Någon särskild rutin för detta fanns inte. Innehållet räknades och stämplades in i postkassan, varefter det registrerades på ett särskilt konto.

Genom utredningen har vidare framkommit följande. Sedan personalen anmält till försäljningschefen C-O.C att det ibland saknades pengar i faxkassan undersökte denne saken närmare, varvid han kom att fatta misstankar mot L.H.. Med anledning därav anordnades den 30 januari 1996 en s.k. kontrollfaxning. Den gick till så att en person som vidtalats bad om hjälp med att sända tre telefax i samband med L.H:s tjänstgöring. För att göra det möjligt att kontrollera om betalningen redovisades gjordes denna med tre tjugokronorssedlar, vilkas sedelnummer hade noterats.

I målet är ostridigt att L.H. då hon senare samma dag hördes av polisen hade med sig de tre tjugokronorssedlar vilka använts i samband med kontrollfaxningen. L.H. har förklarat detta med att hon för sin egen privata räkning hade växlat till sig dessa sedlar. Hon har berättat att hon lämnade en hundrakronorssedel i faxkassan samtidigt som hon ur denna tog de tre tjugokronorssedlar, vilka hon erhållit vid faxningen, samt två tiokronorsmynt.

Den förklaring som L.H. har lämnat är emellertid svår att förena med de uppgifter som C-O.C och L-O.J. har lämnat. De har berättat att de kontrollräknade faxkassan omedelbart innan L.H. påbörjade sin tjänstgöring vid kundtjänstdisken samt att de då noterade vilka sedlar och mynt som fanns i kassan bl.a. på så sätt att sedlarna fotostatkopierades. Vidare har de berättat att de, sedan L.H. avslutat sitt arbetspass vid disken, omgående tog hand om faxkassan och kontrollräknade den på nytt, varvid de fann att samma belopp och exakt samma sedlar fanns i kassan som då de tidigare kontrollerade den. L-O.J. har vidare uppgett att det inte fanns några tiokronorsmynt i kassan och att det inte heller tillkommit någon hundrakronorssedel efter L.H:s tjänstgöring, vilket borde varit fallet om L.H. växlat på det sätt hon påstått. Härtill kommer att C-O.C har anfört att han under den tid L.H. arbetade vid kundtjänstdisken höll henne under uppsikt, att han såg att hon lade de tre tjugokronorssedlarna på disken intill telefaxen och att han är "99 %" säker på att hon aldrig rörde burken med faxkassan.

Det finns enligt arbetsdomstolens mening ingen anledning att ifrågasätta de uppgifter som har lämnats av C-O.C och L-O.J.. Vad som framkommit vid förhören med dem lämnar inte utrymme för möjligheten att L.H. har växlat pengarna på det sätt hon påstått. Det får i stället anses utrett att hon har tillägnat sig ett belopp om 60 kr ur kassan. Vid den fortsatta prövningen utgår arbetsdomstolen därför från att L.H. gjort sig skyldig till undandräkt i enlighet med den av Borås tingsrätt meddelade domen i brottmålet.

Förelåg grund för avskedande från anställningen hos Posten?

Enligt 18 § anställningsskyddslagen får avskedande ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. I förarbetena till den nu gällande anställningsskyddslagen (prop. 1981/82:71 s. 72) anförde departementschefen bl.a. följande.

I fråga om tillgrepp och andra förmögenhetsbrott eller brottsliga förfaranden i övrigt, närmare bestämt brott som begås i tjänsten eller som annars riktas mot arbetsgivaren eller begås på arbetsplatsen anser jag att det finns anledning att tillämpa ett strängt betraktelsesätt över hela arbetsmarknaden. Inte minst med hänsyn till att anställningen i allmänhet bygger på ett mer eller mindre utpräglat förtroendeförhållande och till att det mot den bakgrunden ofta ges tillfällen för den som inte vill respektera förtroendet, är det nödvändigt med en fast attityd mot dem som gör sig skyldiga till t.ex. tillgreppsbrott eller andra slag av ohederlighet på arbetsplatsen. Inte heller våld eller hot om våld hör hemma i arbetsmiljön. Det är ett synsätt som har stöd hos det stora flertalet arbetstagare. Att man även i dessa sammanhang bör ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet är i och för sig naturligt. Men utgångspunkten måste vara att det skall krävas att arbetstagarna inte gör sig skyldiga till handlingar av detta slag.

Arbetsdomstolen har i sin praxis tillämpat ett strängt betraktelsesätt när det gäller bl.a. tillgrepp på arbetsplatserna. Även tillgreppsbrott och liknande som avsett förhållandevis små värden och som begåtts av arbetstagare i underordnad ställning har ansetts utgöra grund för avskedande (se domarna 1977 nr 67, 1987 nr 61, 1990 nr 91, 1995 nr 121 samt 1998 nr 2).

En posttjänstemans arbete inbegriper bl.a. handhavande av pengar och andra värdehandlingar för såväl kunders som arbetsgivarens räkning. Arbetsuppgifter av detta slag förutsätter att arbetsgivaren kan känna förtroende för den anställde. Visserligen tillämpas för de flesta transaktioner ett förhållandevis noggrant kontrollsystem, men detta hindrar inte att arbetsgivaren riskerar att arbetstagaren begår oegentligheter. Har arbetsgivaren fog för sin uppfattning att han eller hon inte kan lita på en arbetstagare kan det inte begäras att arbetsgivaren fortsättningsvis skall anförtro arbetstagaren ifråga att exempelvis ta emot pengar från kunder för arbetsgivarens räkning eller för att åt kunderna utföra olika transaktioner.

Vad som lagts L.H. till last är enligt arbetsdomstolens mening sådant som med hänsyn till praxis och uttalanden i lagförarbetena typiskt sett berättigar en arbetsgivare att vidta ett avskedande. Liselotte H har som posttjänsteman haft en förtroendeställning. Hon har visserligen under den i målet aktuella tiden inte haft sin tjänstgöring i postkontorets kassa, utan har främst arbetat med kundtjänst av annat slag. Men även denna tjänst bygger på förtroende och inrymmer bl.a. ansvaret för den aktuella faxkassan. Att postens rutiner beträffande faxkassan normalt inte möjliggjorde kontroll av varje enskild transaktion innebar att handhavandet av kassan i hög grad byggde på förtroende. L.H. har alltså genom sitt handlande åsidosatt en av de centrala förpliktelserna i anställningen, nämligen att ta hand om pengar och sedan redovisa dem. Det som lagts L.H. till last avser visserligen ett enstaka tillfälle och ett ringa belopp. Bedömningen bör emellertid inte inriktas enbart på själva händelsen, utan också på frågan om vilka slutsatser för framtiden som kan dras av det inträffade. Enligt arbetsdomstolens mening är det förståeligt att man på Postens sida har förlorat förtroendet för L.H.. Till hennes förmån talar i och för sig att hon haft en mycket lång anställningstid och att hon såvitt känt i övrigt har skött sitt arbete på ett bra sätt. Sådana omständigheter har emellertid enligt förarbetena begränsad betydelse i ett fall som det föreliggande (prop. 1973:129 s. 255).

Arbetsdomstolen kommer på grund av det anförda till slutsatsen att Posten måste anses ha varit berättigad att skilja L.H. från hennes anställning genom avskedande.

Förelåg grund för att avskeda L.H. från konstitutorialtjänsten?

Beträffande anställningsformen konstitutorial kan hänvisas till redogörelsen i arbetsdomstolens dom 1996 nr 113. Som har angetts i den domen slopades anställningsformen för framtiden i och med tillkomsten av 1976 års lag om offentlig anställning. Denna lag är numera ersatt av 1994 års lag om offentlig anställning. Av övergångsbestämmelserna till de båda lagarna framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas för de löpande konstitutorialen. Av detta följer att bl.a. 22 § statstjänstemannalagen alltjämt skall tillämpas i fråga om anställningsformen konstitutorial. Enligt denna paragraf fick en arbetstagare avskedas, om han begått brottslig gärning varigenom han visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin tjänst. Regeln utgjorde förebilden till den i huvudsak likalydande regeln om avskedande som sedan fördes in i 1976 års lag om offentlig anställning. Det anförda innebär att frågan om avskedandet av L.H. från hennes konstitutorialtjänst får bedömas med ledning av bl.a. den praxis som har utbildats vid tillämpning av avskedanderegeln i 1976 års lag om offentlig anställning. Det kan tilläggas att en konstituerad inte kan skiljas från tjänsten genom uppsägning (se domen 1996 nr 113).

Arbetsdomstolen har tidigare (se domen 1997 nr 13) gjort uttalanden av innebörd att det inte finns någon skillnad mellan de bedömningsgrunder som gäller enligt avskedandereglerna i 1976 års lag om offentlig anställning respektive anställningsskyddslagen. De överväganden i avskedandefrågan som domstolen har gjort i det föregående avsnittet har därför enligt domstolens mening samma giltighet beträffande den av L.H. med konstitutorial innehavda tjänsten hos Postverkets avvecklingsorganisation. Hon har genom sitt handlande visat sig uppenbarligen olämplig att inneha denna tjänst. Avskedandet har därför varit berättigat.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att det har förelegat grund för att avskeda L.H. från båda hennes anställningar. SEKO:s talan i de båda målen skall därför avslås.

Vid den nu angivna utgången i målen skall SEKO förpliktas att ersätta Alliansen, Posten och staten för rättegångskostnader. Om beloppen råder inte tvist.