AD 1998 nr 57

Parter:

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund; Malmö kommun

Nr 57

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund

mot

Malmö kommun.

Mellan Malmö kommun och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) gäller kollektivavtal, Allmänna bestämmelser - AB 95. Avtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 10 Avstängning m.m.

1. Arbetstagare kan på grund av förseelse tillfälligt försättas ur tjänstgöring av arbetsgivaren.

2. Är arbetstagare på sannolika skäl misstänkt för eller beträds med svårare fel eller försummelse i anställningen eller brott som kan medföra fängelse eller svårare förseelse utom anställningen, äger arbetsgivaren i avvaktan på ärendets avgörande avstänga arbetstagaren från tjänstgöring.

- - - -

3. Föreligger eljest vägande skäl att avstänga arbetstagare äger arbetsgivaren besluta därom för högst 30 kalenderdagar i sänder.

- - - - -

E.R. är medlem i SKTF. Hon har sedan år 1973 haft en tillsvidareanställning hos kommunen. Hon arbetade som barnskötare fram till årsskiftet 1986/87, då hon av medicinska skäl tvingades att övergå till andra arbetsuppgifter. E.R. kom därefter att arbeta med olika kontorsgöromål inom kommunens förskole- och fritidsverksamhet. I september 1989 blev E.R. omplacerad till likartade arbetsuppgifter inom kommunens äldreomsorg. I maj 1994 började E.R. arbeta på en assistenttjänst inom den del av äldreomsorgen i kommunen som då hade lokaler på Barkgatan i Malmö. E.R. har från och med den 24 juli 1995 i enlighet med kommunens beslut stått till arbetsgivarens förfogande i hemmet med full lön. Hon sades upp den 21 september 1995 av personliga skäl.

Mellan parterna har uppkommit tvist dels om kommunen har haft saklig grund för uppsägningen av E.R., dels om kommunen i strid med kollektivavtalet och anställningsskyddslagen har avstängt E.R. från arbetet. Tvisten har inte kunnat lösas vid förhandlingar mellan parterna.

SKTF har väckt talan i arbetsdomstolen mot kommunen samt har därvid yrkat

att arbetsdomstolen

1. ogiltigförklarar uppsägningen av E.R. och förpliktar kommunen att till henne utge 80 000 kronor i allmänt skadestånd för brott mot 7 § anställningsskyddslagen,

2. förpliktar kommunen att utge 50 000 kronor i allmänt skadestånd till E.R. för det brott mot kollektivavtalet och anställningskyddslagen som avstängningen av henne innebär,

3. förpliktar kommunen att utge 15 000 kronor i allmänt skadestånd till SKTF för det brott mot kollektivavtalet som avstängningen av E.R. innebär.

På beloppen har yrkats dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan (den 5 maj 1997) till dess full betalning sker.

Kommunen har bestritt samtliga yrkanden, men har vitsordat yrkad ränta som skälig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SKTF

E.R. har varit anställd vid kommunen i 25 år. Hon hade inledningsvis en tidsbegränsad anställning under perioden juni 1968 - augusti 1969 och blev tillsvidareanställd i december 1973. För att klarlägga tvisten kan man lämpligen dela upp E.R:s anställning på så sätt att man drar en skiljelinje mellan tiden före och efter det att hon började att arbeta som assistent inom den del av äldreomsorgen som hade sina lokaler på Barkgatan i Malmö. Den första perioden omfattar omkring 20 år, från december 1973 till maj 1994. Den andra perioden omfattar omkring ett år, från maj 1994 till sommaren 1995. Under den första perioden utförde E.R. sina arbetsuppgifter utan anmärkningar, medan hennes arbetsprestation under den andra perioden inte bedömdes vara tillfredsställande.

Den första perioden inleddes med att E.R. arbetade som barnskötare. Detta arbete hade hon fram till årsskiftet 1986/87. Därefter kunde hon på grund av medicinska besvär, bl.a. reumatism, inte fortsätta som barnskötare. Hon fick därför andra arbetsuppgifter och blev tjänsteman. E.R. började att arbeta som kanslist inom barnomsorgen på Centrumdistriktet i Malmö. Det fattades emellertid inget beslut om en fast placering där. Hon fick ett vikariat som kanslist och sedermera som förste kanslist. Hennes chef var barnomsorgschefen K.R. E.R. arbetade som kanslist/förste kanslist under tiden fram till september 1989.

I juni 1989 skickades E.R. av arbetsgivaren på en arbetspsykologisk utredning. Anledningen var att den tjänst som E.R. hade vikarierat på skulle flyttas från Centrumdistriktet. Man ville därför utreda vilken annan typ av tjänst som skulle kunna passa E.R. Hon hade inte fått några signaler om att det var något fel med hennes arbetsprestationer. Det enda som hade hänt var att E.R:s chef vid något tillfälle hade sagt åt henne att vara något mera distanserad vid telefonsamtal med allmänheten och att inte tala så forcerat när hon ville ha hjälp av arbetskamrater. Denna kritik tog hon fasta på.

E.R. mådde vid testtillfället i juni 1989 inte bra, vilket påverkade resultatet. Hon hade en tid dessförinnan haft kramper i magen, vilket visade sig bero på en knuta i magen som hon var tvungen att operera. Dessutom blir hon alltid låst vid test och kan inte göra sig själv rättvisa. Av det skriftliga utlåtandet i anledning av den utförda arbetspsykologiska utredningen framgår bland annat följande:

--- E. upplevde själva testdagen som mycket ansträngande, något som delvis kan ha påverkat vissa resultat. Sammantaget ger dock undersökningsprotokollet vid handen att E. presterar i gränszonen mellan genomsnittligt och under genomsnittligt varför inte någon ny yrkesinriktad utbildningsinsats bör rekommenderas. Hade E. varit fullt fysiskt frisk och mycket motiverad för speciell yrkesinriktning hade möjligen motivationen kunnat delvis kompensera testresultaten. E. har dock i nuläget så pass många och svåra medicinska komplikationer / arbetshandikapp att det vore vansinnigt att rekommendera henne den omställning som ett arbete utanför den invanda organisationen skulle innebära. E. lider av eksem sedan barnaåren och har allergiska reaktioner. Hon är 1980 opererad för giftstruma, 1983 blev båda knäna opererade och kommer aldrig bli helt bra. Dessutom är handlederna "föråldrade". 1985 blev höger stortå stelopererad och vid samma tidpunkt uppstod smärtor och svullnader i båda fötterna. Hon har även svullnader intermittent i händerna och ibland svårt att greppa. 1987 fick hon ledbesvär i höger axel och i början på 1989 smärtor i höger sida som bl.a. har visat sig i en knuta i magen som är opererad i dagarna - - -

Arbetsgivaren ansåg vid denna tid att E.R:s arbetsprestation var tillfredsställande. Detta framgår av ett intyg som K.R. utfärdade i december 1989 och som innehåller bl.a. att E.R. hade visat god förmåga att utföra ålagda arbetsuppgifter, att hennes förmåga till självständigt arbete varit mycket god samt att hon visat stor samarbetsförmåga och en god initiativförmåga.

Den tjänst som E.R. vikarierade på flyttades i september 1989 från Centrumdistriktet. E.R. omplacerades då till att arbeta inom äldreomsorgen på Rondelens Servicecentrum. Hon kom att arbeta där under perioden september 1989 - januari 1993. Äldreomsorgschef var H.H. E.R. hade M.T. som områdeschef, underställd H.H., från september 1991. M.T. skrev i maj 1995 vitsord åt E.R. av vilket framgår att arbetsgivaren var nöjd med E.R:s arbete samt att hennes arbete varit förhållandevis kvalificerat. I vitsordet uttalas bl.a. att E.R. har utfört sitt arbete med stort engagemang och skicklighet, att hennes förmåga att ta egna initiativ har varit mycket tillfredsställande samt att hon var serviceminded och hade ett trevligt bemötande gentemot kunder och personal.

Under perioden den 3 september - den 17 december 1991 genomgick E.R. på eget initiativ, och med godkänt resultat, en kvällskurs på KOMVUX i personaladministration. Den omständigheten att E.R. lyckades genomföra kursen visar att hon kan tillgodogöra sig teoretiska studier och således skulle kunna genomgå vidareutbildning.

I maj 1992 blev E.R. ordinarie förste kanslist. I februari 1993 fick hon till följd av en omorganisation ånyo byta arbetsplats, denna gång till äldreomsorgens Område 3 där hon var kvar till den 4 maj 1994. Hennes chef var den vikarierande äldreomsorgschefen Irene Wahlgren. Under denna tjänstgöringsperiod blev E.R. i mars 1994 befordrad till assistent. Hon fick i samband därmed en löneförhöjning och därtill under perioden januari - maj 1994 ett särskilt lönetillägg om 300 kronor per månad. Anledningen till att E.R. slutade att på Område 3 var att det genomfördes ytterligare en omorganisation. Omorganisationen ledde till att E.R. i maj 1994 började att tjänstgöra inom den del av äldreomsorgen som hade lokaler på Barkgatan i Malmö.

Sammanfattningsvis kan beträffande tiden före tjänstgöringen på Barkgatan konstateras att E.R. med fullt tillfredsställande resultat hade skött alla sina arbeten. Hon hade som nämnts blivit omplacerad vid flera tillfällen, men med undantag för omplaceringen av medicinska skäl från tjänsten som barnskötare hade det uteslutande berott på organisatoriska förändringar inom kommunens förvaltning.

I maj 1994 började E.R. alltså att arbeta på Barkgatan. Chef där var C.C. Från den 1 november 1994 var G.R. arbetsledare för E.R. E.R:s arbetsprestationer på Barkgatan var inte tillfredsställande, vilket berodde på att hon hade ostrukturerade arbetsuppgifter och hamnade i en arbetssituation som var henne övermäktig. Hon ålades ständigt att utföra olika arbetsuppgifter åt flera medarbetare utan att det skedde någon samordning dem emellan. Det stöd och den hjälp som hon hade behövt för att utföra sina arbetsuppgifter fick hon inte. Det vidtogs över huvud taget inga åtgärder från arbetsgivarens sida för att E.R:s arbete skulle fungera tillfredsställande. E.R. mådde med anledning av stressen dåligt såväl fysiskt som psykiskt. Hon talade med G.R. om detta, men ingenting förbättrades.

När E.R. den 23 februari 1995 kom tillbaka till sin arbetsplats efter en kortare semester upplystes hon om att man på arbetsplatsen skulle diskutera hennes dåliga prestationer. I stället för att försöka hjälpa E.R. i sin arbetssituation beslöt arbetsgivaren därefter att skicka henne på en arbetspsykologisk utredning hos Arbetslivstjänster i Lund. Tid för det första mötet med den legitimerade psykologen Birgitta Göhlman, som skulle utföra utredningen, var då redan bokad till den 28 februari 1995. E.R. gavs således aldrig någon möjlighet att diskutera igenom situationen med sitt fackförbund. Hon var i ett chocktillstånd när hon kom till det första mötet med Birgitta Göhlman. Birgitta Göhlman frågade om hon ville medverka, vilka E.R. förvisso besvarade jakande. Birgitta Göhlman berättade för E.R. att det inte är lämpligt att genomgå test om man är i ett chocktillstånd. Den 6 mars 1995 träffade E.R. Birgitta Göhlman på nytt. Man gick då igenom vilka test som skulle ingå. Den 16 mars 1995 genomfördes utredningen. E.R. mådde inte alls bra vid detta tillfälle och hon blir, som tidigare nämnts, alltid låst vid test och kan inte göra sig själv rättvisa.

Sammanfattningsvis angav Birgitta Göhlman den 22 maj 1995 skriftligen följande om utredningsresultaten.

Min bedömning är att därför att E.R:s arbetsuppgifter bör ha en fast och pålitlig struktur med bestämt innehåll och omfång. Ur intressesynpunkt är kontorsområdet den utan jämförelse mest gångbara inriktningen. Andra valmöjligheter är ju också med tanke på de fysiska begränsningarna små. Nivåhöjningar vad gäller kvalifikations- och utbildningskrav kan jag däremot inte rekommendera. E.R:s testresultat är genomgående mycket låga och pekar på klart begränsade resurser för teoretiska studier. Även mot den bakgrunden bör kontorsarbetsuppgifter vara enkla och välstrukturerade. En likartad rekommendation gavs för övrigt efter en tidigare anlagsprövning, utförd 1989.

Slutligen har frågan om underlag för lönebidrag väckts. För ett sådant ställningstagande krävs en medicinsk bedömning, där hänsyn tas till helhetsbilden av hälsotillståndet. Om E.R. av medicinska skäl bedöms ha begränsad arbetsförmåga menar jag att den samlade medicinska och arbetspsykologiska utredningen ger underlag för lönebidrag. De samlade resurserna ger då ytterligt små valmöjligheter men bör kunna tillvaratas i anpassade arbetsuppgifter. E.R:s utåtriktade sociala förmåga och serviceinställning borde t ex kunna tillvaratas i receptionsarbete eller liknande.

Vad gäller den i Birgitta Göhlmans skrift angivna frågan om lönebidrag kan nämnas att denna inte dessförinnan hade diskuterats med E.R. eller med någon facklig företrädare.

Den 18 april 1995 hölls ett sammanträde där E.R:s tjänstgöring behandlades. Mötet hölls på personalkonsulenten I.S:s kontor. Närvarande vid på mötet var E.R., den fackliga förtroendemannen L.L. från SKTF, I.S. och G.R. Det var meningen att även Birgitta Göhlman skulle medverka, men hon hade fått förhinder. Resultatet av det test som Birgitta Göhlman hade utfört fanns då ännu ej tillgängligt i utskrift. G.R. frågade vid mötet E.R. om hon kunde tänka sig att gå ned till 75 procents tjänstgöring. E.R. svarade nekande med hänvisning till att det var viktigt för henne att hålla sig i gång. G.R. uppgav då att det fanns risk för att E.R. skulle få sluta om hon inte gick med på en 75 procents tjänstgöring. G.R. framförde också arbetsgivarens önskemål om att E.R. skulle genomgå en funktionsbedömning hos Arbetslivstjänst i Malmö den 1 - 21 juli 1995. Detta accepterade E.R. efter viss tvekan.

Kommunen önskade att E.R. fram till dess att den förestående funktionsbedömningen var slutförd skulle stå till arbetsgivarens förfogande i hemmet, vilket såväl E.R. som SKTF efter MBL-förhandlingar accepterade för perioden den 8 - 31 maj 1995. Det skäl som arbetsgivaren angav var att man inte ville föregripa funktionsbedömningen genom att låta E.R. vara kvar på arbetet. L.L. begärde dock senare ett möte med arbetsgivaren med anledning av att E.R. var orolig över att hon inte fick arbeta. Detta möte hölls den 24 maj 1995. Med på mötet var förutom E.R. och L.L. även C.C., I.S., G.R. och Birgitta Göhlman. Vid mötet lämnade arbetsgivaren vid sittande bord över det skriftliga utlåtandet med anledning av den arbetspsykologiska utredning som Birgitta Göhlman hade utfört. Detta var den första gången som utredningen hade presenterats för E.R. och L.L. L.L. frågade på mötet om E.R. hade gjort något fel i sitt arbete och fick till svar att E.R. vid något tillfälle hade satt ett decimaltecken fel på hyresavier - vilket dock hade rättats till - samt att hon hade svårt att prioritera bland sina arbetsuppgifter. L.L. framhöll att det uppenbarligen saknades adekvat arbetsledning på Barkgatan.

Den 15 juni 1995 - medan funktionsbedömningen alltjämt pågick - hölls ett ytterligare sammanträde där bl.a. C.C., G.R., I.S., L.L., kommunens läkare L.O. samt E.R. närvarande. L.O. hade av kommunen - oberoende av de andra utredningar som hade företagits avseende E.R. - blivit ombedd att bedöma E.R:s arbetsförmåga på lång sikt. Det skriftliga resultatet av L.O:s utredning tillställdes G.R. fem dagar efter möte. Till L.O:s överraskning förklarade I.S. att mötet absolut inte var ett rehabiliteringsmöte. Arbetsgivaren visade inget intresse för de synpunkter avseende rehabilitering som L.O. trots allt försökte att presentera. Signalen från arbetsgivaren var man inte kunde acceptera att någon anställd inte höll måttet. C.C. förklarade att det ursprungligen hade varit avsett att de tester som E.R. hade genomgått skulle leda till bättre arbetsfördelning, men att detta inte var aktuellt längre. C.C. lovade vid mötet att E.R. före semesterperioden skulle få ett besked om vad arbetsgivaren planerade för henne. Av L.O:s anteckningar från mötet framgår bl.a. följande:

--- Sammanfattningsvis tycker Arbetslivstjänst att de problem som ev finns borde kunna lösas inom ramen för befintlig tjänst. --- Jag sammanfattar ? Vid uttalade smärtbesvär medför det sekundärt en ökad stresskänslighet och sårbarhet, varför E. liksom alla andra naturligtvis skulle må bra av att man såg över rutiner och organisation för att minska på onödig stress. Det som tidigare kallades för strukturerade arbetsuppgifter och arbetsuppläggning är pos för alla parter och det gäller även E. Jag betonar att en sådan organisationsöversyn är särskilt viktig om arbetsförhållandena är pressade. Min bild av helheten är således att de problem som finns borde gå att lösa på arbetsplatsen och motiverar ej heller sammantaget ngt specialarrangemang utan bara att man beaktar förutsättningarna inom ramen för den ordinarie tjänsten.

L.O. hade såsom tidigare nämnts före mötet den 15 juni 1995 fått i uppgift av kommunen att bedöma E.R:s arbetsförmåga på lång sikt. Den 20 juni 1995 skrev han ett utlåtande till G.R. I detta angav han bl.a. följande.

E.R. har varit hos mig för bedömning av arbetsförmåga på lång sikt ur medicinsk synpunkt.

Hon har 1978 opererats för giftig struma. Hon har sedan början av 1980-talet haft besvär från knäna, där ledbrosket på insidan av knäskålen haft tendens att mjukas upp, vilket leder till smärtor vid belastning, särskilt vid cykling, gång i trappor med mera. Hennes mest uttalade arbetsrelaterade problem är dock besvär sedan ca 15 år tillbaka från lederna. Besvären kommer av smärtsamma inflammationer i ledernas stödjevävnad, främst i senor och senfästen och senskidor. Reumatolog ser sjukdomen som en så kallad seronegativ reumatoid artrit med ett ganska lindrigt förlopp. Trots att det pågått så pass länge ser man inga tendenser till skelett eller broskdestruktioner. Prognosen är således tämligen god. Detta framgår ju också av att hon inte har haft någon sjukfrånvaro de sista åren p.g.a. värksjukdomen. Genom att hon nu via remiss från mig kommer till MAS reumaenhets arbetsterapi för så kallad ledskyddsundervisning är chanserna goda att hon skall lära sig arbeta för ett för lederna skonsamt sätt, vilket sannolikt också kommer att leda till en bättre värksituation. Om man också beaktar detta vid arbetets uppläggning så att hon kan välja mellan olika arbetsmoment och inte får långvariga monotona pass med samma typ av belastning så torde detta också förbättra hennes situation. Om hon också har ergonomiskt lämpliga arbetsredskap så är sannolikheten stor för att hon skall klara normala kontorsarbetsuppgifter som tidigare. Dock ligger i sjukdomens natur att man periodvis har mer smärta och inflammationer med bland annat sömnstörning som följd. I dessa skeden kan ökad uttröttbarhet och ökad stresskänslighet förekomma. Eftersom detta inte lett till sjukskrivning tidigare torde det inte behöva bli något problem framöver, särskilt som samtliga parter såväl E. som arbetsledningen uppmärksammats på förhållandena.

Sammanfattningsvis skall man vid bedömning av E.R:s förutsättningar beakta att hon har en lindrig, icke invalidiserande reumatoid artrit som i sig inte innebär något arbetshinder - förutsatt att hon som nu har lättare och varierande kontorsgöromål.

Den 22 juni 1995, dvs. endast två dagar efter L.O:s utlåtande, skickade C.C. ett brev till E.R. med följande innehåll.

Jag skriver till dig med anledning av vårt senaste möte då du efterlyste en planering för framtiden.

Det är nu klarlagt att SMO-Centrum har samma krav på administrativ personal som på övriga personalkategorier.

Vi har två assistentbefattningar och jag skall kunna ställa samma krav på båda dessa befattningar. Med tanke på både Birgitta Göhlmans utredning och det som sades när vi träffades på AMI är det uppenbart att Du inte motsvarar dessa krav.

Jag har efter konsultation med kommunens arbetsrättsjurist fått besked om att vi med detta kan säga upp Dig på grund av personliga skäl. Vidare har jag även, 950622, erhållit besked från kommunens "resursbank" att det inte finns några aktuella omplaceringsalternativ. Därför har jag nu påbörjat handläggningen av en uppsägning. Med utgångspunkt från detta kommer jag att förbereda ett förhandlingsunderlag till SKTF om att Du i vilket fall som helst inte skall återgå till assistenttjänsten på Barkgatan efter din semester. Jag har informerat L.L. om ovanstående.

Om Du är intresserad är jag öppen för en diskussion om "Slussen" eller eventuellt avgångsvederlag som alternativ till en uppsägning.

Med "Slussen" avsåg C.C. ett projekt som Samhall bedriver. Projektets syfte är att försöka finna andra arbeten för arbetstagare som en arbetsgivaren inte längre har behov av inom sin egen organisation. När man deltar i projektet få man visserligen lön i upp till sex månader, men man får inte börja inom projektet förrän man har sagt upp sin gamla anställning. Detta var E.R. inte villig att göra och hon avböjde därför att medverka.

Den 28 juni 1995 kallade kommunen genom C.C. till MBL-förhandling i frågan om E.R. skulle stå till arbetsgivarens förfogande med lön i hemmet från och med den 24 juli 1995. Samma dag varslades SKTF om uppsägning av E.R.. När varslet lämnades var resultatet av funktionsbedömningen ännu inte klart. Vid MBL-förhandlingen den 4 juli 1995 hävdade SKTF att arbetsgivaren inte hade gjort vad denne borde för att erbjuda E.R. arbete. Vidare hävdade SKTF att det innebar problem för E.R:s hälsa att gå hemma och att hon därför inte skulle stå till arbetsgivarens förfogande med lön i hemmet utan i stället erbjudas arbete. Parterna konstaterade att oenighet förelåg. SKTF begärde omedelbart förhandling enligt 14 § MBL. Denna efterföljande förhandling hölls tre dagar senare. SKTF begärde att arbetsgivaren aktivt skulle söka efter en placering för E.R. Enligt protokollet tillstyrkte arbetsgivaren begäran i denna del på så sätt att arbetsgivaren skulle söka efter en tillfällig placering, men angav att eftersom arbetsgivaren inte hade lämpliga arbetsuppgifter till E.R. så skulle hon stå till arbetsgivarens förfogande i hemmet i avvaktan på uppsägning eller deltagande i slussenprojektet. SKTF justerade protokollet med tillägget att den av arbetsgivaren föreslagna åtgärden riskerade att försätta E.R. i ett tillstånd av ohälsa.

Den 21 september 1995 sades E.R. upp. Kommunen anställde en ny assistent på den tjänst som E.R. hade haft. I uppsägningshandlingen angavs inte grunderna för uppsägningen. SKTF begärde den 3 oktober 1995 att få grunderna angivna. Kommunen preciserade skriftligen grunderna först åtta månader senare, den 20 maj 1996. Därvid anfördes bl.a. att den samlade bedömningen av E.R:s arbetsförmåga visade att hon inte på ett tillfredsställande sätt klarade av de arbetsuppgifter som låg inom ramen för hennes enskilda anställningsavtal som assistent.

E.R. har mot sin vilja och utan giltigt skäl under lång tid varit avstängd från sin arbetsplats. Frågan om tillåtligheten av en avstängning regleras såvitt avser tiden före uppsägningen av § 10 i det mellan parterna tillämpliga kollektivavtalet. Om det föreligger vägande skäl att avstänga arbetstagare äger arbetsgivaren enligt bestämmelsens tredje moment besluta därom för högst 30 kalenderdagar i sänder. Kommunen har beslutat om avstängning för en avsevärt längre tid. I kommunförbudets kommentar till de dåvarande allmänna bestämmelserna AB 84 anges bl.a. att avstängning bör tillgripas endast i allmänt sett allvarligare fall då det är nödvändigt för att undvika störningar i verksamheten, t ex vid påtagliga samarbetssvårigheter. Frågan om avstängning för tid efter uppsägningen regleras i 34 § andra stycket anställningsskyddslagen. Av denna bestämmelse framgår att avstängning får ske endast om det föreligger särskilda skäl.

Kommunen har inte fört någon diskussion med E.R. om kompletterande utbildning, arbetsanpassning, rehabilitering eller om förändring av arbetsorganisationen på Barkgatan. Det har inte heller diskuterats att på något annat sätt ge E.R. arbetsuppgifter som hon skulle kunna klara av. Kommunen har vidare inte fört diskussioner med SKTF om dessa frågor eller aktualiserat hennes ärende i anpassningsgruppen. Inte heller har kommunen fört någon diskussion med E.R. eller med SKTF om omplacering till andra arbetsuppgifter, bortsett från det s.k. Slussenprojektet som emellertid förutsatte att E.R. sade upp sin anställning. Det bör i detta sammanhang nämnas att kommunen är en av Sveriges största arbetsgivare med omkring 25 000 anställda. Kommunen hade under åren 1994-1997 ett flertal lediga tjänster som tillsattes, nämligen 1 400 tjänster år 1994, 1 618 tjänster år 1995, 1 788 tjänster år 1996 och 1 806 tjänster år 1997.

På våren 1996, alltså under uppsägningstiden, började E.R. att studera på KOMVUX för att erhålla gymnasiekompetens. Där studerar hon alltjämt med godkända resultat och det är inte mycket som återstår innan hon har gymnasiekompetens. Detta visar att hon har förmåga att klara av teoretiska studier.

Grunderna för SKTF:s talan är följande. E.R. har sagts upp av skäl som hänför sig till hennes medicinska arbetshandikapp. Det är därför i själva verket en uppsägning på grund av sjukdom. Hennes arbetsförmåga är inte nedsatt på det sätt som förutsätts för att uppsägning på denna grund skall kunna ske. Även om uppsägningen inte skulle betraktas som en uppsägning på grund av sjukdom så är E.R:s arbetsförmåga inte nedsatt på det sätt som krävs för en uppsägning. Kommunen har inte vidtagit de åtgärder som krävs för att kunna bereda E.R. annat arbete hos sig. Kommunen har inte ens företagit en tillräckligt noggrann omplaceringsutredning. Kommunen är i detta avseende skyldig att beakta lediga tjänster inom hela den kommunala verksamheten. Inte heller har kommunen uppfyllt de krav som ställs på en arbetsgivare vad gäller arbetsanpassning och rehabilitering. Därmed har kommunen sagt upp E.R. utan att det har förelegat saklig grund för detta. Uppsägningen skall således ogiltigförklaras och E.R. tillerkännas allmänt skadestånd. E.R. har varit avstängd från sitt arbete sedan den 24 juli 1995. Detta har skett utan att giltiga skäl för avstängning har förelegat enligt AB 95 § 10 och, såvitt gäller tiden efter uppsägningen den 1 september 1995, enligt 34 § andra stycket LAS. För brottet mot AB 95 § 10 är kommunen skyldig att utge allmänt skadestånd till E.R. och till SKTF. För brottet mot 34 § andra stycket LAS är kommunen skyldig att utge allmänt skadestånd till E.R.

Kommunen

Under 1950- och 60-talen samt delvis på 1970-talet hade kommunen en mycket god ekonomi. Sedan dess har de ekonomiska villkoren blivit avsevärt sämre. Redan för 20 år sedan började kommunen att vidta rationaliseringsåtgärder. Tjänster drogs in. Inom kommunens administrationen blev neddragningarna sedermera mycket omfattande. I synnerhet inom den sociala sektorn hade man traditionellt haft en stor administration. De anställda inom denna sektor som inte klarade av att arbeta fullt ut fick tidigare arbeta efter sin förmåga. Man har emellertid i allt mindre utsträckning kommit att ha råd att behålla arbetstagare som inte kan prestera på lägsta godtagbara nivå. Inom den sociala sektorns administration har det numera personalen minskat till omkring hälften av vad den var tidigare.

När E.R. omplacerades från sitt arbete som barnskötare berodde det inte enbart på att hennes fysiska handikapp. Det hade även framkommit att det förelåg brister på det sätt som hon utförde sina arbetsuppgifter. Bland annat hade hon svårt att prioritera bland sina arbetsuppgifter. Denna och andra brister uppgav emellertid inte arbetsgivaren som skäl för den första omplaceringen eftersom E.R:s fysiska handikapp i sig var skäl nog.

Kommunen sökte inledningsvis efter en ny lämplig tjänst för E.R. inom kommunalarbetareförbundets avtalsområde. Det var inom detta avtalsområde som barnskötare var organiserade. Det visade sig att samtliga arbeten inom detta område krävde - liksom barnskötarearbetet - en fullgod fysik. E.R. visade emellertid intresse för arbete på kontorssidan. Hon hade bland annat varit huvudskyddsombud för kommunalarbetare- förbundet och var fackligt aktiv. Kommunen ansåg därför att arbete med arbetsmiljöfrågor skulle vara ett gott test på E.R:s förmåga att klara av kontorsarbete. Vid årsskiftet 1986/87 omplacerades E.R. därför temporärt till en kanslistbefattning inom barnomsorgen. Där kom hon sedan att arbeta i drygt två år. Det bör nämnas att de arbetsuppgifter som E.R. erhöll var något annorlunda än övriga kanslisters. E.R. fick arbetsuppgifter som skulle passa hennes kunskap och förmåga.

Under denna första period med kontorsarbete framstod det klart att E.R:s förmåga att utföra sina arbetsuppgifter var nedsatt. De specifika problemen var att hon arbetade långsamt, att det blev mycket fel, att hon behövde mycket arbetsledning samt att hon engagerade sig i arbetsuppgifter som inte låg under hennes ansvar. Arbetsledningen påtalade problemen för E.R., men hon kunde inte ta till sig av kritiken. Det var inte bara fråga om problem i ett inledande skede. Det blev inte bättre med tiden.

I samband med att det arbete som E.R. utförde år 1989 skulle flyttas ifrån Centrumdistriktet ansåg kommunen - med hänsyn till de problem som E.R. hade haft att utföra sina arbetsuppgifter - att det var nödvändigt att utreda vilka andra arbetsuppgifter som skulle kunna vara lämpliga för henne. Hon fick därför genomgå en arbetspsykologisk utredning. Denna utredning färdigställdes den 2 juni 1989. Resultatet var så dåligt att kommunen avråddes från att försöka vidareutbilda E.R. Ett arbete som exempelvis kanslist är intellektuellt kvalificerat. Om man såsom E.R. presterar under genomsnittet vid en arbetspsykologisk utredning så innebär det att prestationen är långt under vad arbetsgivaren måste kunna kräva av en kanslist. Av utredningen framgick vidare att E.R. behövde enkla och strukturerade arbetsuppgifter. Kommunen försökte vid bedömningen av vilka arbetsuppgifter som sedermera skulle tilldelas E.R. att ta hänsyn till resultatet av utredningen.

Det intyg som K.R. i december 1989 utfärdade till E.R. är upprättat i enlighet med kommunens mall för arbete utfört på absolut lägsta godtagbara nivå. Inom kontorssidan hade K.R. inte träffat på någon arbetstagare som presterade sämre än E.R. K.R. har aldrig utfärdat ett sämre intyg än det till E.R. Det finns emellertid en viss tradition inom kommunen att i intyg m.m. så långt möjligt försöka att undvika negativa omdömen.

E.R. omplacerades till äldreomsorgen. Hon hade inledningsvis H.H. respektive M.T. som chefer. Toleransen inom kommunens sociala sektor i fråga om dåliga arbetsprestationer var vid denna tidpunkt alltjämt relativt stor, vilket kan förklara att såväl H.H. som M.T. ansåg att E.R:s arbetsprestation var tillfredsställande. Den omständigheten att E.R. i mars 1994 fick bli assistent i stället för förste kanslist var inte följden av någon befordran. Alla kanslisttjänster gjordes om till assistenttjänster i samband med en då genomförd lönerevision. Revisionen innebar även en viss löneförhöjning för samtliga dessa tjänstemän, således även för E.R.

Trots att E.R:s arbetsprestationer hade varit föremål för tveksamhet från arbetsgivaren sida under lång tid var det först när hon började att arbeta på Barkgatan som man på allvar tog itu med problemen. Det bör nämnas att det inom kommunens område för vård och omsorg vid denna tid genomfördes stora nedskärningar. Kommunens verksamhet på detta område utsattes för konkurrens. Den vård som hade lagts ut på entreprenad kunde vara upp till 25 procent billigare än den som drevs i kommunens egen regi. Det var därför nödvändigt för kommunen att genomföra kraftiga rationaliseringar. På Barkgatan hade man en överdimensionerad administration. Av 15 tjänster rationaliserades nio bort.

Mycket snart efter det att E.R. hade börjat sin tjänstgöring på Barkgatan framfördes klagomål på henne från övrig personal. Chefen på Barkgatan C.C. gav därför i oktober/november 1994 E.R:s arbetsledare G.R. i uppgift att genom intervjuer med personalen försöka att få en klarare bild över vari problemen bestod. Dessa intervjuer visade i huvudsak på samma förhållanden som redan tidigare hade uppmärksammats på andra arbetsplatser. E.R. hade svårt att prioritera bland sina arbetsuppgifter, hon gjorde ofta fel, hon hade stora problem med rättstavning, hon behövde mycket ledning, hon störde kolleger under arbetstid, hon engagerade sig inom kollegers arbetsområden och behövde ständig uppskattning och uppmärksamhet. Samtidigt hade E.R. förvisso positiva egenskaper. Hon var mycket arbetsvillig och gjorde alltid sitt bästa. Hon hade en låg sjukfrånvaro.

Man försökte inledningsvis att komma till rätta med problemen genom att tala med E.R., men hon tog inte till sig av kritiken eller så hade hon inte förmåga till förbättring. Om en arbetstagare, såsom E.R., alltid gör sitt bästa är det naturligt att man försöker att ha kvar denne i organisationen så länge som möjligt även om arbetsprestationerna är undermåliga. E.R. blev emellertid till slut en direkt belastning för arbetsgivaren eftersom hon tog annan personals tid i anspråk i sådan utsträckning att det översteg nyttan av det arbete som hon själv utförde. E.R:s arbetsinsats var således inte av något värde för arbetsgivaren.

C.C. beslutade då att man skulle göra en arbetspsykologisk utredning på E.R. Resultatet av den utredningen, som bland annat visade att E.R. hade klart begränsad intellektuell kapacitet, kom inte som någon överraskning för arbetsgivaren. Att E.R. skulle ha varit i ett chocktillstånd under den långa tid som den arbetspsykologiska utredning pågick förefaller helt osannolikt. Om så hade varit fallet skulle utredaren ha avbrutit testerna.

Efter det att resultatet från den arbetspsykologiska utredningen hade blivit färdigställt beslutade arbetsgivaren att även inhämta en funktionsbedömning. Medan den arbetspsykologiska utredningen i första hand hade utrett E.R:s psykiska arbetsförmåga, skulle funktionsbedömningen utreda hennes fysiska. Vid sammanträdet den 15 juni 1995 hade man muntligen fått resultaten såväl från funktionsbedömningen som från den av L.O. företagna utredningen avseende E.R:s arbetsförmåga på lång sikt. Sammantaget visade utredningarna på att E.R. endast hade förmåga att arbeta med enkla, väl strukturerade arbetsuppgifter. Sådan tjänster hade vid den tidpunkten i stor utsträckning redan rationaliserats bort. Vad gäller L.O. utredning anser kommunen att han inte förstod att problemet för E.R. låg på det intellektuella planet och inte på det fysiska. Kommunen kunde således konstatera att det inte var fråga om ett rehabiliteringsärende. E.R. hade redan en anpassad arbetsplats med vissa hjälpmedel som skulle göra det möjligt för henne att arbeta trots sina fysiska handikapp. Hennes fysiska handikapp var heller inget som hon någonsin lät gå ut över sitt arbete. Inte heller kunde E.R:s dåliga arbetsprestation förklaras med att hon var mindre stresstålig till följd av sina fysiska handikapp. Rehabilitering var således inte någon lösning.

Kommunen försökte att utverka statligt lönebidrag för E.R. för att därigenom ha möjlighet att behålla henne trots den undermåliga arbetsinsatsen. Det visade sig emellertid inte vara möjligt att erhålla lönebidrag för henne. Kommunen beaktade även eventuella omplaceringsmöjligheter. För att möta problemen med övertalighet inom kommunen hade man inrättat en resursbank dit olika enheter med personalbehov anmälde detta. Till resursbanken var man även tvungen att anmälda övertaliga arbetstagare. Kommunen hade infört den rutinen att extern rekrytering fick genomföras endast om ingen intern arbetstagare motsvarande de ställda kraven, och då bara efter dispens. Kommunens resursbank hade således en mycket god bild över lediga arbeten och övertaliga arbetstagare. När det gäller enklare kontorsarbete så blir sådana tjänster praktiskt taget aldrig vakanta. Om så sker brukar tjänsten alltid rationaliseras bort. De assistentbefattningar som fanns krävde gymnasiekompetens, vilket E.R. saknar. Vidare framgick, såsom nämnts, av de olika utredningarna att vidareutbildning av E.R. inte kunde rekommenderas.

Den omständigheten att E.R. numera studerar på KOMVUX med godkända resultat förändrar inte kommunens inställning till frågan om det hade varit lämpligt att vidareutbilda E.R. KOMVUX torde inte ställa alltför höga krav på studerande för att dessa skall anses ha uppnått godkända resultat. De utredningar som kommunen lät företa visade klart att E.R:s intellektuella nivå är sådan att vidareutbildning inte kunde rekommenderas. Man undersökte omplaceringsalternativen i första hand inom den egna förvaltningen, dvs. inom social och medicinsk omvårdnad vid Centrumdistriktet, som då var en egen förvaltning under en egen nämnd. Man kunde konstatera att det inte fanns någon tjänst för vilken E.R. hade tillräckliga kvalifikationer. Omplaceringskyldigheten sträcker sig i detta fall endast till andra arbeten inom den sociala sektorn av kommunens verksamhet. Trots kommunens inställning i denna del undersökte man omplaceringsmöjligheterna inom hela den kommunala verksamheten. Man kunde inte heller då finna någon tjänst till vilken E.R. kunde omplaceras.

Kommunen undersökte också möjligheten av att genom någon mindre organisationsförändring omfördela arbetsuppgifterna på ett sådant sätt att E.R. skulle kunna arbeta kvar. Att lösa problemen på detta sätt visade sig inte vara möjligt om man inte samtidigt genomförde en nyrekrytering och lät E.R. arbeta kvar vid sidan om den nyrekryterade. Ett sådan arrangemang var inte ekonomiskt försvarbart. Slutligen försökte man att intressera E.R. för Slussenprojektet. Detta projekt har med stor framgång lyckats placera övertaliga arbetstagare hos andra arbetsgivare. E.R. avvisade att delta i detta projekt.

Kommunen blev tvungen att säga upp E.R. av personliga skäl. Kommunen genomförde sedan en nyrekrytering på den befattning som E.R. hade haft. Den nyanställda arbetstagaren klarade arbetsuppgifterna utan problem. Grunden för uppsägningen av E.R. är att hennes arbetsprestation inte var på den nivå som är den lägsta godtagbara. E.R. kan således inte anses ha utfört något arbete av betydelse för kommunen. Det är inte fråga om en uppsägning på grund av sjukdom.

I och med att man fick en ny befattningshavare på E.R:s tjänst ansåg kommunen att det inte var lämpligt att ha kvar E.R. på arbets- platsen. Man kunde konstatera att E.R. - som var en belastning för arbetsgivaren redan under den tid som hon innehade tjänsten - skulle vara en ännu större belastning om hon fick vara kvar utan arbetsuppgifter under uppsägningstiden. Även för E.R:s egen del ansåg kommunen att det skulle vara värre för henne att vara kvar på arbetsplatsen än att vara hemma. Kommunen beslutade därför att välja det minst ingripande sättet för att avlägsna E.R. från arbetsplatsen, nämligen att besluta att hon skulle vara hemma under uppsägningstiden med bibehållen lön. Kommunen anser att det ligger inom ramen för det enskilda anställningsavtalet att låta arbetstagaren vara hemma med bibehållen lön om arbetsgivaren inte kan erbjuda arbetstagaren arbetsuppgifter. Samtidigt har arbetstagaren en skyldighet att återinträda i tjänst om det skulle uppkomma några lämpliga arbetsuppgifter. Kommunen hade alternativt kunnat låta E.R. vara hemma med stöd av 12 § anställningsskyddslagen eftersom det inte fanns några arbetsuppgifter för henne. Ett annat alternativ var att stänga av E.R. med stöd av AB 95 § 10. Vidare hade kommunen haft rätt att stänga av E.R. med stöd av 34 § andra stycket anställningsskyddslagen under åberopande av det särskilda skälet att man inte hade möjlighet att bereda henne några arbetsuppgifter. Kommunen kan sammanfattningsvis inte anses ha avstängt E.R. Om så skulle anses ha skett, har kommunen haft skäl för åtgärden.

Domskäl

E.R. har sedan år 1973 haft en tillsvidareanställning inom Malmö kommun. Hon arbetade först som barnskötare under flera år men tvingades av medicinska skäl, bl.a. reumatiska besvär, att övergå till kontorsarbete. E.R. tjänstgjorde som kanslist, inledningsvis inom kommunens fritids- och förskoleverksamhet. Hon erhöll under våren 1994 efter flera omorganisationer en tjänst som assistent inom den del av kommunens äldreomsorg som då hade lokaler på Barkgatan i Malmö. Fr.o.m. den 24 juli 1995 har E.R. i enlighet med ett av kommunen samma dag fattat beslut stått till arbetsgivarens förfogande i hemmet med full lön. Hon sades den 21 september 1995 upp av personliga skäl.

Tvisten i målet gäller dels huruvida kommunen har haft saklig grund för uppsägningen av E.R., dels huruvida kommunen i strid med kollektivavtalet och anställningsskyddslagen har avstängt E.R. från arbetet.

Utredningen

På SKTF:s begäran har E.R. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med H.H., M.T., I.W., L.O. och L.L. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med C.C., K.R., A-M.B., P-O.D., L.B., G.R., I.S. och M.C. Parterna har åberopat omfattande skriftlig bevisning.

Närmare om parternas uppfattningar i uppsägningsfrågan

Kommunens inställning är att uppsägningen är sakligt grundad eftersom E.R:s arbetsprestationer var så låga att hon inte kan anses ha utfört något arbete av betydelse för arbetsgivaren. Vidare har kommunen gjort gällande att problemen med E.R:s låga arbetsprestationer inte berodde på hennes fysiska besvär och att rehabilitering därför inte skulle kunna leda till någon förbättring. Kommunen menar att den har fullgjort sina skyldigheter avseende arbetsanpassning och gjort tillräckligt omfattande försök att finna lämpliga alternativa arbetsuppgifter åt E.R.

Enligt SKTF har E.R. sagts upp av skäl som är hänförliga till hennes sjukdom utan att saklig grund för detta har förelegat. SKTF har därvid gjort gällande att kommunen inte har uppfyllt de krav som ställs på en arbetsgivare vad gäller arbetsanpassning och rehabilitering. För det fall uppsägningen inte skulle anses ha skett av skäl hänförliga till E.R:s sjukdom har SKTF gjort gällande dels att E.R:s arbetsprestationer inte varit nedsatta i sådan omfattning att uppsägningen kan anses sakligt grundad samt dels att kommunen inte har fullgjort sin skyldighet att söka omplacera henne till annat arbete inom kommunen.

E.R:s arbetsprestationer

I målet har förebringats utredning om E.R:s arbetsprestationer sedan slutet av 1980-talet. Beträffande tiden före maj 1994 har utredningen i målet inte gett någon alldeles entydig bild av förhållandena. Detta hänger åtminstone delvis samman med att E.R. under denna tid på grund av olika omorganisationer kom att tjänstgöra på flera arbetsplatser inom kommunens äldreomsorg. Den omständigheten att det redan år 1989 företogs en arbetspsykologisk utredning beträffande E.R. tyder på att det enligt arbetsledningens mening förelåg vissa problem. Det har också i målet framförts en del kritik mot hennes arbetsprestationer under denna tid. Detta gäller särskilt avseende perioden närmast innan E.R. på grund av en omorganisation i maj 1994 omplacerades till den del av äldreomsorgen som hade sina lokaler på Barkgatan. Å andra sidan har flera av de personer som arbetat tillsammans med E.R. under början av 1990-talet förklarat att hennes arbetsinsatser var fullt godtagbara. I den mån det under tiden före maj 1994 har förekommit kritiska synpunkter på E.R:s arbetsprestationer står det i alla händelser klart att detta inte föranledde några konkreta åtgärder från arbetsgivarens sida. Det är också tydligt att kommunen i målet främst har lagt förhållandena efter maj 1994, dvs. tjänstgöringen på Barkgatan, till grund för sitt beslut att skilja E.R. från hennes anställning.

Beträffande E.R:s arbete på Barkgatan har framkommit i huvudsak följande. Hennes arbetsuppgifter bestod i att som assistent lämna service åt olika medarbetare, bl.a. A-M.B., P-O.D. och L.B. Hennes arbetsledare från november 1994 var G.R. Dessa personer har inför arbetsdomstolen berättat att E.R. var glad, positiv och arbetsvillig men att hon saknade förmåga att strukturera sitt arbete och prioritera mellan de olika uppgifter hon hade. Hon krävde mycket instruktioner och hade svårt att arbeta självständigt. Någon gång kunde hon ifrågasätta de instruktioner hon fick. Ibland kunde hon också vara pratsam på ett något störande sätt. Enligt samtliga hörda personer gjorde E.R. säkerligen sitt bästa, men resultatet av hennes arbete var enligt deras mening inte godtagbart.

Sammanfattningsvis framgår av utredningen i målet att det var först under den senaste tiden i hennes anställning, dvs. i arbetet på Barkgatan från maj 1994, som E.R:s arbetsprestationer sågs som ett problem. Det är svårt att dra någon säker slutsats om vad som var skälet till att hennes arbete då fungerade sämre. En förklaring som kommunen har varit inne på är att omfattande neddragningar inom kommunens äldrevård i stor utsträckning hade lett till att man hade rationaliserat bort enklare, väl strukturerat kontorsarbete. De arbetsuppgifter som E.R. skulle utföra på Barkgatan hade enligt kommunen en mera kvalificerad och självständig karaktär än de uppgifter som hon tidigare hade utfört. Enligt arbetsdomstolens mening är det emellertid osäkert om problemen med E.R:s arbetsprestationer står att söka i hennes arbetsuppgifter som sådana. Vad som framkommit i målet talar för att hennes svårigheter i arbetet på Barkgatan snarare hängde samman med att kraven på henne blev större genom att hon fick till uppgift att ge service till flera personer än tidigare, vilket ledde till att hon fick en mera splittrad och för henne stressande arbetssituation.

Mot bakgrunden av att E.R:s arbete inte fungerade bra är det naturligt att arbetsledningen på Barkgatan ansåg det vara nödvändigt att göra något åt saken. Beträffande arbetsledningens förhållningssätt återkommer arbetsdomstolen i ett senare avsnitt. Det finns anledning att först gå in på frågan om E.R:s svårigheter i arbetet hade något samband med hennes fysiska besvär.

Berodde E.R:s låga arbetsprestationer på hennes fysiska besvär?

I målet är ostridigt att E.R. har flera fysiska besvär. Den av kommunen anlitade företagsläkaren L.O:s avgav den 20 juni 1995 ett utlåtande, av vilket framgår att E.R:s mest uttalade arbetsrelaterade problem gäller smärtsamma inflammationer i lederna.

Mot bakgrund av parternas argumentation i målet finns det anledning att först beskriva rättsläget såvitt gäller uppsägning på grund av förhållanden som kan hänföras till sjukdom och liknande.

Under förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag, vilka i detta avseende alltjämt har aktualitet, framhöll föredragande departementschefen att hans principiella inställning var den att omständigheter som tilltagande ålder, sjukdom, nedsatt arbetsförmåga eller dylikt inte i och för sig utgör grund för uppsägning (se prop. 1973:129 s. 126). Den begränsning av arbetstagarens prestationsförmåga som ålder eller sjukdom kunde medföra borde i stället som regel leda till att arbetsgivaren vidtog särskilda åtgärder för att underlätta arbetet för arbetstagaren. Ålder eller sjukdom borde i princip inte godtas som saklig grund för uppsägning. Departementschefen fortsatte med att framhålla att ålder eller sjukdom kunde medföra en stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan som var så väsentlig att arbetstagaren i fråga inte längre kunde utföra arbete av någon betydelse. I så fall borde denna nedsättning av arbetsförmågan kunna åberopas som grund för uppsägning. Av fast praxis i arbetsdomstolen framgår, i enlighet med dessa uttalanden, att regeln om saklig grund för uppsägning innebär ett principiellt förbud för arbetsgivare att säga upp arbetstagare på grund av sjukdom och att en sådan uppsägning bara kan godtas om läget är det att arbetstagaren inte kan anses fullgöra arbete av någon betydelse för arbetsgivaren (se exempelvis domarna 1978 nr 139, 1987 nr 164 och 1996 nr 115).

Frågan om uppsägning på grund av sjukdom har ett visst samband med frågan om arbetsgivarens skyldighet att medverka till arbetsanpassning och rehabilitering. Den frågan har vid flera tillfällen behandlats i arbetsdomstolens domar (se domarna 1993 nr 42 och 96, 1996 nr 109, 1997 nr 39, 52, 73, 115 och 145 samt 1998 nr 13). I domen 1993 nr 42 redogörs för 1991 års ändringar i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring, vilka innebär att arbetsgivaren har getts en lagreglerad skyldighet att i samråd med arbetstagaren svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Om det inte framstår som obehövligt, skall arbetsgivaren under närmare angivna förutsättningar påbörja en rehabiliteringsutredning och denna utredning skall genomföras i samråd med arbetstagarens fackliga organisation, om arbetstagaren begär det.

Det är som nämnts ostridigt i målet att E.R. har fysiska besvär. Parterna är däremot oense om dessa besvär helt eller delvis är orsaken till att hennes arbetsprestationer inte varit tillfredsställande.

Beträffande kommunens åtgärder i syfte att finna en lösning på problemen med E.R. har i målet framkommit följande. I februari 1995 beslöts att det skulle göras en arbetspsykologisk undersökning. Senare under våren 1995 beslöt kommunen att denna undersökning skulle kompletteras med en s.k. funktionsbedömning, dvs. en undersökning som avsåg E.R:s fysiska förmåga att arbeta. Slutligen vände sig kommunen till företagsläkaren L.O., som ombads göra en bedömning av E.R:s arbetsförmåga på lång sikt från medicinsk synpunkt. Resultatet av samtliga dessa utredningar förelåg när kommunen i september 1995 sade upp E.R.

I fråga om orsakerna till E.R:s låga arbetsprestationer kan arbetsdomstolen till en början konstatera att hon enligt vad som framkommit i målet inte hade haft någon sjukfrånvaro under de sista åren på grund av värksjukdomen. Ingen av de i målet hörda tidigare kollegerna till E.R. har heller uppfattat att problemen med hennes arbetsinsatser hängde samman med hennes fysiska besvär. Vidare har det framkommit att E.R:s arbetsrum på Barkgatan i fysiskt hänseende var anpassat för henne. Härtill kommer att den arbetspsykologiska utredning som E.R. fick genomgå talar för att problemen med hennes arbetsinsatser kan förklaras av hennes intellektuella förutsättningar för arbetet. Det finns således omständigheter i målet som talar för att E.R:s otillfredsställande arbetsprestationer inte direkt kan hänföras till hennes fysiska besvär.

Mot denna ståndpunkt står emellertid den uppfattning som L.O. har gett uttryck för. L.O. har i sitt tidigare nämnda utlåtande angett att E.R:s reumatism periodvis ger smärta och inflammationer med bland annat sömnstörningar som följd. Enligt utlåtandet kan E.R:s reumatism i dessa skeden ge ökad uttröttbarhet och stresskänslighet. L.O. har i anslutning härtill vid förhör inför arbetsdomstolen anfört att problemen med E.R:s arbetsprestationer enligt hans uppfattning sannolikt har ett samband med hennes sjukdom. Enligt L.O:s tidigare nämnda utlåtande om E.R:s arbetsförmåga på lång sikt hade E.R. - genom den remiss till Malmö allmänna sjukhus reumaenhets arbetsterapi för ledskyddsundervisning som han hade utfärdat - goda chanser att lära sig att arbeta på ett för lederna skonsamt sätt och att detta sannolikt skulle leda till en bättre värksituation.

Av utredningen i målet framgår att L.O. vid ett sammanträde rörande E.R:s ärende den 15 juni 1995 upplyste kommunen om sin uppfattning, dvs. att E.R:s problem i arbetet borde kunna avhjälpas genom rehabiliteringsåtgärder. L.O. avgav sedan till kommunen det tidigare angivna utlåtandet den 20 juni 1995, vilket innehåller samma bedömning. Kommunen lät uppenbarligen inte L.O:s uppfattning påverka handläggningen av ärendet, eftersom kommunen kort därefter beslöt att säga upp E.R.

Det anförda innebär att det vid tidpunkten för uppsägningen av E.R. fanns olika uppfattningar i frågan om hennes fysiska besvär hade någon betydelse för hennes otillfredsställande arbetsprestationer. Enligt den enda medicinska expertis som anlitades, dvs. L.O., kunde det inte uteslutas att det förelåg ett samband mellan hennes besvär och problemen på arbetsplatsen. Det kan enligt arbetsdomstolens mening inte på grundval av utredningen i målet dras någon säker slutsats i frågan om det förelåg ett sådant samband. Vad som kan konstateras är att det vid tidpunkten för uppsägningen på grundval av då tillgänglig utredning måste sägas ha varit oklart om problemen med E.R:s arbetsinsatser kunde avhjälpas genom någon form av ytterligare rehabilitering.

Förelåg saklig grund för uppsägningen?

Enligt arbetsdomstolens mening hade det med anledning av L.O:s utlåtande ålegat kommunen att göra endera av två saker. En möjlighet som kommunen hade var att föranstalta om ytterligare medicinsk utredning som eventuellt kunde klarlägga att L.O:s bedömning var felaktig. En annan möjlighet som kommunen hade var att vidta de ytterligare rehabiliteringsåtgärder som enligt hans mening var motiverade i syfte att avhjälpa problemen med E.R:s arbetsinsatser. Kommunen handlade emellertid inte på något av dessa sätt, utan valde att underkänna den slutsats som kom till uttryck i den enda medicinska utredning som förelåg i ärendet. Denna handläggning av ärendet framstår enligt arbetsdomstolens mening som anmärkningsvärd.

Vid bedömningen av uppsägningsfrågan finns det vidare anledning att beakta att arbetsledningen på Barkgatan, när den i november 1994 uppmärksammade problemen med E.R:s arbetsprestationer, inte förefaller ha vidtagit någon konkret åtgärd för att åstadkomma en lättare arbetssituation för henne. Från kommunens sida har anförts att det av organisatoriska skäl inte gick att göra några förändringar i syfte att underlätta arbetet för E.R. Arbetsdomstolen har emellertid inte blivit övertygad om det inte hade varit möjligt att vidta åtminstone någon åtgärd i den riktningen. Att så inte skedde kan ha berott på att det vid denna tidpunkt förelåg en pressad arbetssituation mot bakgrund av de krav på resultat som ställdes på äldreomsorgen från kommunpolitikernas sida. Det går enligt arbetsdomstolens mening vidare inte att frigöra sig från intrycket att det hos arbetsledningen rådde en uppfattning om att det inte förelåg någon långtgående skyldighet för arbetsgivaren att försöka hjälpa E.R. med att lägga upp arbetet så att det bättre passade hennes förutsättningar.

Slutligen bör vid bedömningen av uppsägningsfrågan också beaktas att kommunen är en av de största arbetsgivarna i landet och förfogar över betydande resurser för att bemästra problem av det slag som uppkom för E.R. Hon hade vid uppsägningstillfället varit anställd i 22 år hos kommunen och en uppsägning av henne av sådana skäl som kommunen har anfört är enligt arbetsdomstolens mening godtagbar endast när det inte är möjligt att på ett meningsfullt sätt vidta ytterligare åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring av hennes arbetsprestationer genom anpassningsåtgärder eller omorganisering av hennes arbetsuppgifter. Att denna förutsättning varit uppfylld är inte visat i detta mål.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen till uppfattningen att kommunen har vidtagit uppsägningen av E.R. utan att det har förelegat saklig grund för denna. Med denna bedömning skall SKTF:s yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen bifallas.

Har kommunen avstängt E.R. i strid med lag och avtal?

Det är ostridigt att kommunen mot E.R:s vilja beslutade att hon från och med den 24 juli 1995 inte skulle vara kvar på arbetsplatsen utan i stället vistas i hemmet under uppsägningstiden med bibehållna löneförmåner. Under tiden fram till uppsägningen i september 1995 samt även under tiden därefter har E.R. inte utfört något arbete för kommunen.

SKTF har gjort gällande att kommunen genom sitt handlande har avstängt E.R. samt att giltiga skäl för denna åtgärd har saknats. SKTF har beträffande tiden före uppsägningen åberopat bestämmelsen i § 10 i AB 95 samt beträffande tiden därefter åberopat 34 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Kommunen har bestritt att dess handlande skall betraktas som en avstängning. Enligt kommunen har det här förelegat en situation där arbetsgivaren inte kan erbjuda arbetstagaren några arbetsuppgifter och enligt kommunen innebär det enskilda anställningsavtalet då att arbetsgivaren kan låta arbetstagaren vistas hemma med bibehållen lön, med skyldighet för arbetstagaren att återinträda i tjänst om det skulle uppkomma några lämpliga arbetsuppgifter. För det fall att en avstängning skulle anses ha vidtagits har kommunen gjort gällande att det har förelegat godtagbara skäl för åtgärden eftersom det inte var möjligt att bereda E.R. några arbetsuppgifter.

Det har i målet inte anförts något som ger stöd för kommunens uppfattning att dess åtgärd har haft stöd i det mellan kommunen och E.R. gällande enskilda anställningsavtalet. Enligt arbetsdomstolens mening är det uppenbart att åtgärden att mot E.R:s vilja utestänga henne från arbetsplatsen och låta henne vistas i hemmet har utgjort en sådan avstängning som avses i kollektivavtalet och anställningsskyddslagen. I målet har inte visats föreligga några sådana vägande skäl som skulle föranleda att avstängningen var tillåtlig enligt den tillämpliga kollektivavtalsbestämmelsen. Inte heller har det visats föreligga några sådana särskilda skäl som skulle föranleda att avstängningen var tillåtlig enligt bestämmelsen i 34 § andra stycket anställningsskyddslagen. Avstängningen står därför i strid såväl mot det mellan parterna gällande kollektivavtalet som mot anställningsskyddslagen.

Frågor om allmänt skadestånd

Det allmänna skadeståndet till E.R. med anledning av uppsägningen bör bestämmas till 50 000 kr.

Beträffande det allmänna skadeståndet till E.R. med anledning av avstängningen bör beaktas att åtgärden har inneburit att hon under lång tid varit avskuren från arbetet. Mycket talar för att detta har försämrat E.R:s möjligheter att i fortsättningen göra en bra insats i arbetet. Av utredningen framgår att avstängningen har drabbat E.R. hårt på det personliga planet. Det allmänna skadeståndet för avstängningen bör enligt domstolens mening mot denna bakgrund bestämmas till 35 000 kr.

Det allmänna skadeståndet till SKTF för det åsidosättande av kollektivavtalet som avstängningen innebar bör bestämmas till det yrkade beloppet, 15 000 kronor.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång i målet skall kommunen ersätta SKTF för dess rättegångs- kostnader. Om beloppet råder det inte tvist.