AD 2006 nr 83

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Föreningen Vårdföretagarna; Falck Ambulans Aktiebolag

Nr 83

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Föreningen Vårdföretagarna och Falck Ambulans Aktiebolag i Lidingö.

Mellan Föreningen Vårdföretagarna och Svenska Kommunalarbetareförbundet (förbundet) gäller kollektivavtal. Falck Ambulans Aktiebolag (bolaget) är genom medlemskap i Föreningen Vårdföretagarna bundet av kollektivavtalet.

E.E. är 49 år och medlem i förbundet. Hon har arbetat som ambulanssjukvårdare inom i huvudsak samma region sedan år 1981. Hennes arbetsgivare har dock växlat under åren. Hos bolaget var hon anställd först åren 1993-1996. Hon återanställdes sedan i samband med att bolaget från den 1 januari 2000 på nytt fick entreprenaden för att bedriva ambulansverksamhet i regionen. E.E. sjukskrevs den 14 juli 2003 på grund av artros i knäna och har därefter inte återgått i arbete hos bolaget.

Den 22 maj 2005 sade bolaget upp E.E. av personliga skäl.

Tvist har uppkommit om saklig grund för uppsägningen har förelegat. Efter att parterna fört tvisteförhandlingar utan att enas har förbundet väckt talan och yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. förklara att uppsägningen av E.E. är ogiltig samt

2. förplikta bolaget att till E.E. utge allmänt skadestånd med 120 000 kr för brott mot 7 § anställningsskyddslagen, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 12 oktober 2005, till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Inget belopp har vitsordats som skäligt i och för sig. I vart fall skall vid skadeståndsskyldighet det allmänna skadeståndet jämkas till noll eller till det lägre belopp som domstolen finner skäligt. Ränteberäkningen har vitsordats som skälig i och för sig.

Förbundet och Föreningen Vårdföretagarna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört följande.

Förbundet

Bolaget bedriver ambulansverksamhet på entreprenad i Skåne, Stockholm och Västra Götaland. Huvudkontoret ligger i Stockholm. I verksamheten ingår att samverka med polis och räddningstjänst. Bolaget genomför också sjuktransporter samt viss grundläggande sjukvårdsutbildning. Bolaget har omkring 300 anställda, varav omkring 110 i Stockholm. I Stockholm finns åtta ambulansstationer, en regionchef och fyra stationschefer. De senare ansvarar för två stationer vardera. Stationscheferna handhar t.ex. personalplanering, lönerapportering och arbetsmiljöarbete. Personalen i övrigt består av ambulanssjukvårdare och -sjuksköterskor.

Bolaget fick sin första entreprenad för ambulansverksamhet i Stockholmsregionen sommaren 1993. E.E. anställdes då som ambulanssjukvårdare. År 1996 förlorade bolaget entreprenaden och E.E. fortsatte sitt arbete hos en annan arbetsgivare. Från och med den 1 januari 2000 erhöll bolaget ånyo den aktuella entreprenaden. Inför starten kontaktade bolaget E.E. och erbjöd henne anställning. Hon började den 9 september 1999 hos bolaget som ambulanssjukvårdare. Hon hade också en del tilläggsuppgifter som skulle kunna betecknas som en ställföreträdande driftschefs, bl.a. en hel del administrativa uppgifter. Hösten 1999 var mycket arbetsam i bolaget. Det var mycket som skulle förberedas inför starten den 1 januari 2000. Från hösten 1999 och framåt fungerade E.E. i praktiken som personalsamordnare med ansvar för bl.a. schemaläggning och övriga personalfrågor. Dessa arbetsuppgifter innebar mycket arbete och ständig passning av mobiltelefon. Hon skötte arbetsuppgifterna samtidigt med sina ordinarie pass som ambulanssjukvårdare. Fram till år 2001 hade E.E. på detta sätt mycket arbete med lite tid till återhämtning.

E.E. har en bred kompetens. Hon har genomgått bl.a. grundläggande ambulanssjukvårdarutbildning och arbetsledarutbildning. Hon har också arbetsledarerfarenhet inom ambulansverksamheten. Vidare är hon utbildad skötare i psykvård, körinstruktör samt instruktör i hjärt-lungräddning. Hon deltog i startandet av bolagets hjärt-lungutbildning under bolagets första entreprenadperiod. Slutligen har hon genomgått utbildning i bolagets lönesystem.

I början av december 2000 blev E.E. inlagd på Södersjukhuset på grund av dubbelsidig lunginflammation och kraftig inflammation i knäna. Hon återkom till arbetet den 19 februari 2001 och arbetade inledningsvis 25 procent för att den 1 april samma år gå upp till 75 procents tjänstgöring. Under denna tid och fram till sommaren 2001 arbetade E.E. huvudsakligen med administrativa arbetsuppgifter som personalplanering och schemaläggning. Under sommaren 2001 började E.E. åter att dessutom arbeta på fältet som ambulanssjukvårdare. Kombinationen blev dock ganska snart för mycket för henne och hon sade ifrån sig de administrativa arbetsuppgifterna.

Från december 2000 och framåt kände E.E. hela tiden av sina värkande knän och talade också om det för sin arbetsgivare. Hon begärde också förflyttning från Nacka till stationen i Värmdö som generellt har en lägre arbetsbelastning. Någon reaktion från bolagets sida fick hon inte.

I samråd med stationschefen i Nacka gick E.E. i stället över till nattjänst, vilket normalt innebär lägre arbetsbelastning. Efter nattpasset den 13 juli 2003 kunde E.E. - på grund av smärtor i knäna - inte bära längre. Hon åkte därför direkt till Nacka närakut. Efter undersökning fick hon diagnosen grav medial artros i knäna. Hon har efter denna tidpunkt inte kunnat belasta knäna på det sätt som hon gjort tidigare.

Den 22 oktober 2003 genomfördes, på E.E:s initiativ, ett kortare möte mellan E.E. och hennes stationschef R.S. om vad som skulle kunna göras för att komma tillrätta med hennes fysiska problem. Mötet ledde emellertid inte till några åtgärder. De fyllde visserligen i en blankett benämnd rehabiliteringsutredning. Någon egentlig rehabiliteringsutredning var det enligt förbundets mening inte fråga om. På blanketten antecknades heller inte några rehabiliteringsåtgärder eller någon planerad uppföljning. Det framgår dock att arbetsuppgifterna som ambulanssjukvårdare bl.a. innefattar tunga lyft, t.ex. att bära patienter upp och ned för trappor samt i trånga utrymmen, och även förutsätter att man kan krypa på knä och behandla patienter på golvnivå. De arbetsuppgifter som E.E. ansågs klara angavs vara kontorsarbete, vilket emellertid inte ingår i befattningsbeskrivningen för ambulanssjukvårdare. E.E. uppgav själv att såsom ambulansverksamheten är beskaffad så finns inga förslag till en bra anpassning av arbetsuppgifterna. Hon uppgav också att hennes läkares bedömning var att hon, oavsett rehabiliteringsåtgärder, aldrig skulle kunna återgå till arbetet som ambulanssjukvårdare.

Av ett läkarintyg daterat den 2 oktober 2003 framgår att E.E. inte klarade arbetet som ambulanssjukvårdare, att hon var i stort behov av rehabiliteringsåtgärder samt att hon bedömdes inte kunna få tillbaka sin tidigare funktionsförmåga. I ett senare läkarintyg av den 4 maj 2004 gjordes bedömningen att E.E. delvis kunde få tillbaka sin förmåga till arbete/aktivitet och att rehabilitering till annat arbete eller andra arbetsuppgifter borde startas omgående. Samma bedömning gjordes också i ett läkarintyg daterat den 4 april 2005. Av det senare intyget framgår att E.E. då väntade på ortopedbedömning. Slutligen framgår av ett läkarintyg av den 3 april 2006 att E.E., som väntar på protesoperation, då bedömdes kunna helt få tillbaka sin förmåga till arbete/aktivitet. Vidare framgår att vid denna tidpunkt var ingen arbetslivsrehabilitering aktuell.

Under sjukskrivningstid är en arbetsgivare skyldig att hålla kontakt med den sjukskrivne, bl.a. för att hålla sig underrättad om arbetstagarens medicinska behandling och kunna vidta eventuella åtgärder för arbetstagarens återgång till arbetet. Någon regelmässig sådan kontakt har inte skett från bolagets sida. Enligt förbundets mening har R.S. endast haft sporadisk och bristfällig kontakt med E.E. Kontakten gällde att han ville att E.E. skulle tömma sitt skåp och sin sängplats samt lämna tillbaka sitt låskort. Hon vägrade dock att lämna tillbaka kortet eftersom hon då skulle bli utestängd från sin arbetsplats. E.E. fick heller inte någon inbjudan till julbordet år 2005 eller en stationsresa till Gran Canaria. E.E. hade till att börja med inte inloggningsmöjligheter hemifrån och kunde inte gå in på bolagets hemsida för att få del av information. Det var först sedan den nu aktuella tvisten påbörjats som R.S. tagit mer regelbunden kontakt med henne. E.E. skickade läkarintygen direkt till bolagets huvudkontor och på begäran senare även till R.S. Trots detta var det först år 2005 som bolaget över huvud taget agerade.

Den 15 februari 2005 hölls ett möte på Försäkringskassan. Deltagare var E.E., R.S. och J.S. från bolaget, ett fackligt ombud samt en handläggare från Försäkringskassan. Det konstaterades att E.E. inte kunde gå tillbaka till sitt arbete som ambulanssjukvårdare. Frågan om omplacering och anpassning av arbetsuppgifter togs upp men bolagets företrädare uppgav att bolaget inte hade något att erbjuda. Förbundet gav vid mötet förslag på arbetsuppgifter, främst administrativa sådana, som E.E. skulle kunna utföra. Bolaget menade då att detta inte var möjligt eftersom dessa arbetsuppgifter utfördes av stationscheferna. Vid denna tidpunkt väntade E.E. på att få besöka en ortoped den 10 mars 2005. Efter detta möte har bolaget inte hört av sig till E.E. eller på annat sätt följt upp hennes situation.

Efter mötet på Försäkringskassan begärde förbundet förgäves att få del av bolagets rehabiliteringsutredning. Därefter gav förbundet, mera preciserat, föreslag på vilka arbetsuppgifter som E.E. skulle kunna utföra. Hon skulle bl.a. kunna sköta det mesta av stationschefernas administration och andra uppgifter som personalsamordning, kvalitetssamordning, utbildning och driftjour. Stationscheferna skulle då i högre grad kunna ägna sig åt att leda verksamheten och ägna sig åt själva ambulansverksamheten. Förbundet påstår dock inte att bolaget är skyldigt att ge E.E. en tjänst som stationschef utan det handlar om en omfördelning av arbetsuppgifter inom bolaget. Bolaget svarade att någon sådan tjänst innefattande de arbetsuppgifter som föreslagits av förbundet inte fanns. Vidare uppgavs från bolagets sida att de föreslagna arbetsuppgifterna antingen låg på stationschefernas ansvar, förutsatte att arbetstagaren var aktiv i ambulansverksamhet, delades mellan stationschefer och regionchefen eller utfördes av stationschefer alternativt personal i ambulanstjänst. Bolaget ansåg sig fortfarande inte ha några andra arbetsuppgifter att erbjuda E.E. än aktiv ambulanssjukvård. Bolaget har inte ens prövat att omorganisera arbetsuppgifterna.

Sammanfattning av förbundets grunder för sin talan

Bolaget har sagt upp E.E. utan att saklig grund härför har förelegat. E.E. kan utföra administrativa arbetsuppgifter som är av stor betydelse för bolaget. Bolaget har varken utrett möjligheterna att omplacera E.E., haft föreskriven kontakt med E.E. under sjukskrivningstiden för att underlätta hennes återgång i arbete, prövat att omorganisera arbetsuppgifterna i bolaget eller fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet. Bolaget har tvärtom uppträtt alltför passivt.

Arbetsgivarparterna

Det är korrekt att bolaget är ett ambulanssjukvårdsföretag som bedriver entreprenadverksamhet i tre regioner i landet. Bolaget har en verkställande direktör, två regionchefer och 14 stationschefer. Resten av arbetstagarna är ambulanssjukvårdare eller -sjuksköterskor, vilka i huvudsak har samma arbetsuppgifter. En central arbetsuppgift för dem är att kunna bära bårar, vilket skall kunna göras såväl i trappor som i trånga utrymmen.

E.E. anställdes hos bolaget den 1 januari 2000. Hon blev sjuk i juli 2003 och har sedan dess haft ett permanent sjukdomstillstånd, artros, som innebär att hon inte klarar att belasta sina knän.

Bolaget genomförde, genom stationschefen R.S., en rehabiliteringsutredning den 22 oktober 2003. Initiativ till mötet togs av R.S. Enligt utredningen ansåg E.E. att, såsom ambulansverksamheten ser ut, det inte fanns några förslag till en bra anpassning av hennes arbetsuppgifter. Hon uppgav också att hennes och hennes läkares bedömning var att hon aldrig skulle kunna återgå till sitt arbete som ambulanssjukvårdare oavsett rehabiliteringsåtgärder och att det som gällde var omskolning. Sådan omskolning skulle i så fall ha skett utanför bolaget. Vid de uppföljningar och samtal mellan E.E. och R.S. som därefter har ägt rum har inget förekommit som har gett bolaget anledning att ändra uppfattning i frågan om E.E:s möjligheter att återgå till sitt arbete. R.S. har i sitt arbete härvid haft stöd av J.S., som arbetar med personalfrågor i ett annat Falckbolag, och regionchefen K.K.

Enligt läkarintyg den 2 oktober 2003 klarar E.E. inte av arbetet som ambulanssjukvårdare och hon bedöms inte heller kunna återfå sin tidigare funktionsförmåga. I de därefter utfärdade läkarintygen har den förtryckta texten ändrats. Läkaren tar där i stället ställning till om patienten bedöms över huvud taget kunna få tillbaka sin förmåga till arbete. Någon bedömning av patientens funktionsförmåga görs inte längre.

Den 18 februari 2005 hölls ett avstämningsmöte. Det var inte bolaget som kallade till detta utan Försäkringskassan. Enligt Försäkringskassans handläggares minnesanteckningar från mötet konstateras att E.E. inte kan återgå till sitt arbete och att bolaget inte kan erbjuda något annat arbete än som ambulanssjukvårdare.

Bolaget har genomfört en omplaceringsutredning. Det fanns dock inga lediga befattningar hos bolaget vid tiden för uppsägningen av E.E. På E.E:s uppsägningsbesked har regionchefen K.K. uppgett att bolaget - troligen ånyo - konstaterat att det inte fanns någon ledig befattning den 15 april 2005.

Bolaget har undersökt om det finns något arbete hos bolaget som inte innebär tunga lyft, vilka som tidigare nämnts utförs både i trappor och i trånga utrymmen, och funnit att så inte är fallet. Att bära under ovan angivna förhållanden är den centrala arbetsuppgiften i ambulanssjukvården, andra arbetsuppgifter är sidoordnade.

Bolaget har en liten organisation och det finns inga administrativa arbeten. Alla sådana tjänster som bolaget behöver köps in från ett annat bolag som tidigare tillhörde Falckkoncernen, t.ex. hela HR-funktionen, allt IT-stöd och ekonomifunktionen. Bolaget saknar ekonomiska resurser att ha administrativ personal anställd.

I stationschefernas arbete ingår vissa chefsuppgifter, t.ex. personalplanering, lönerapportering, arbetsmiljöarbete och en del kvalitetsarbete. Stationscheferna har därutöver också 50 procent operativt arbete, dvs. ambulansverksamhet, vilken inte är schemalagd och som växlar i omfattning under året. Om prioritering krävs kommer chefsarbetet i första hand och ambulanstjänsten i andra hand. Stationscheferna hinner väl med sina administrativa arbetsuppgifter vid sidan av det operativa arbetet även om det periodvis förekommer arbetstoppar. Av stationscheferna i Stockholm är två ambulanssjukvårdare och två ambulanssjuksköterskor. Vid rekryteringen av dessa är de personliga egenskaperna avgörande. Erfarenhet från tidigare chefsarbete är en fördel och stationscheferna erhåller fortlöpande ledarutbildning.

När bolaget på nytt fick entreprenaden för den aktuella verksamheten i Stockholm från den 1 januari 2000 var det inledningsvis en hektisk period med många praktiska frågor att lösa. Det fanns då ett intresse av att cirkulera stationschefskapet, bl.a. för att se vilka som var lämpade för arbetet. Behovet av ambulanschefer var därför stort under våren 2000 och alla anställda erhöll erbjudande om att pröva under en period. Erbjudandet framställdes bl.a. vid möten på stationerna där personalen fick anmäla intresse genom handuppräckning. E.E. fick inget formellt erbjudande om en anställning som stationschef men hon var med bland dem som via handuppräckning kunde anmäla intresse att pröva på detta arbete. Hon har dock aldrig prövat att arbeta som stationschef.

Operativ ambulanspersonal, ambulanssjukvårdare och -sjuksköterskor, är genomsnittligt i landet i aktivt arbete 17-65 procent av sin arbetstid. Resterande tid har ambulanspersonalen inget operativt arbete att utföra. Av ekonomiska skäl måste denna tid fyllas med något annat. Bolaget har löst detta på så sätt att på varje station finns bland ambulanspersonalen en person som är fordonsansvarig, en som är läkemedelsansvarig, en som är kvalitetsansvarig osv. Dessa extra arbetsuppgifter skall lösas under den del av arbetstiden som den anställde inte är sysselsatt med själva ambulansverksamheten. Bland ambulanssjukvårdarna finns också fem personer som är körinstruktörer. Denna arbetsuppgift tar omkring en vecka per år i anspråk.

Alla de av förbundet föreslagna arbetsuppgifterna utförs i dag inom ramen för ambulansförarnas ordinarie arbete eller av stationscheferna. Bolaget är inte berett att ge E.E. vad som i praktiken är en chefs arbetsuppgifter. Det finns heller inga andra arbetsuppgifter som kan läggas ihop till en tjänst åt E.E. Bolaget är inte berett att omorganisera verksamheten så att chefsuppgifterna utförs av andra än chefer.

Sammanfattning av arbetsgivarparternas grunder för bestridande

E.E. kan på grund av sin sjukdom inte utföra arbetsuppgifter av betydelse för bolaget. Någon möjlighet till omplacering, rehabilitering eller anpassning av arbetsuppgifterna har inte funnits. Bolaget har därmed haft saklig grund för sin uppsägning av E.E.

Domskäl

Tvisten

E.E. har arbetat som ambulanssjukvårdare sedan år 1981 hos olika arbetsgivare. Under åren 1993-1996 var hon anställd hos bolaget. I samband med att bolaget den 1 januari 2000 på nytt fick entreprenaden för ambulansverksamheten inom det aktuella området återanställdes E.E. Hon arbetade heltid som ambulanssjukvårdare fram till december 2000. Efter dubbelsidig lunginflammation och till följd av inflammation i knäna var hon delvis sjukskriven och arbetade med administrativa arbetsuppgifter fram till sommaren 2001 då hon gick tillbaka till den operativa ambulansverksamheten på heltid. Efter ett nattpass den 13 juli 2003 hade E.E. så ont i knäna att hon sökte sjukvård akut och har alltsedan dess varit sjukskriven på heltid. Bolaget sade den 22 maj 2005 upp henne av personliga skäl.

Tvisten i målet gäller huvudsakligen om uppsägningen varit sakligt grundad. Förbundet har gjort gällande att det finns arbetsuppgifter inom bolaget som E.E. klarar av att utföra och som genom omorganisation kan samlas ihop och läggas samman till en tjänst åt henne. Arbetsgivarparternas inställning är att E.E. inte längre kan utföra de centrala arbetsuppgifterna i en anställning som ambulanssjukvårdare, dvs. att transportera patienter på bår och se till dem även i miljöer som kräver obekväma arbetsställningar. De har vidare anfört att övriga arbetsuppgifter i bolagets verksamhet dels är chefsuppgifter, dels är integrerade i ambulanssjukvårdarnas och -sjuksköterskornas arbeten.

Utredningen

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med E.E. samt vittnesförhör med ambulanssjukvårdarna M.W., R.E., S.C. och B.L. På begäran av arbetsgivarparterna har vittnesförhör hållits med stationschefen R.S. och regionchefen K.K. Arbetsgivarparterna har också åberopat skriftlig bevisning.

Några rättsliga utgångspunkter

Det förhållandet att en arbetstagares arbetsförmåga till följd av sjukdom eller skada är varaktigt nedsatt utgör enligt fast praxis som regel inte saklig grund för uppsägning, såvida inte nedsättningen är så väsentlig att arbetstagaren inte längre kan utföra arbete av någon betydelse för arbetsgivaren. Vid prövningen av uppsägningar som beror på sjukdom eller skada är bestämmelserna om arbetsgivarens skyldigheter att medverka till rehabilitering och arbetspassning av väsentlig betydelse. Sådana bestämmelser finns i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring. Den närmare innebörden av dessa bestämmelser har utvecklats i domarna AD 1993 nr 42 och AD 1999 nr 10. Omfattningen av arbetsgivarens skyldigheter härvidlag är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. En viss omorganisation av arbetsplatsen kan krävas. Vid bedömningen finns emellertid en rad faktorer som har betydelse, bl.a. arbetsplatsens storlek och arbetstagarens medverkan till att finna en lösning. Det åligger under alla förhållanden arbetsgivaren att göra en noggrann utredning av möjligheterna till rehabiliterings- och anpassningsåtgärder samt omplacering. Om det är oklart huruvida arbetsgivaren har fullgjort sina skyldigheter därvidlag går detta ut över arbetsgivaren. Arbetsgivaren kan dock inte åläggas ett längre gående ansvar för arbetstagarens rehabilitering än att vidta åtgärder som syftar till att arbetstagaren skall kunna återgå i arbete hos arbetsgivaren. Bedömningen av en uppsägningsfråga sker med utgångspunkt i de förhållanden som förelåg vid uppsägningstidpunkten. Beträffande praxis kan hänvisas till bl.a. domarna AD 1997 nr 39, AD 1998 nr 57, AD 2001 nr 92 och AD 2006 nr 57.

E.E:s hälsotillstånd och arbetsförmåga

E.E. blev sjukskriven vid ett akut läkarbesök efter ett arbetspass natten den 13 juli 2003. Efter närmare undersökning fick hon diagnosen artros i knäna. Hon har därefter inte utfört något arbete åt bolaget.

Förbundet har gjort gällande att det vid tidpunkten för uppsägningen av E.E. var osäkert om hon skulle kunna komma åter i arbete som ambulanssjukvårdare eller i vart fall i annat arbete hos bolaget, särskilt eftersom hon numera bedöms kunna helt få tillbaka sin förmåga till arbete eller aktivitet. Bolagets inställning är att det alltsedan hösten 2003 stått klart att E.E. aldrig skulle kunna återgå till sitt arbete som ambulanssjukvårdare.

Utredningen har visat att arbetet som ambulanssjukvårdare innebär krav på att kunna lyfta och bära bårar med sjuka människor i alla typer av miljöer, inklusive trånga utrymmen och branta trappor. I arbetets natur ligger att det inte får finnas någon osäkerhet om att ambulanssjukvårdaren verkligen klarar av denna arbetsuppgift. Ytterst är detta givetvis en fråga om att den sjukvårdsbehövandes möjligheter till hjälp inte får äventyras.

De läkarintyg som företetts i målet är samtliga utfärdade av leg. läkaren, docenten P.B. vid Gustavsbergs vårdcentral. Det första intyget är daterat i början av oktober 2003. Därefter är det fråga om årligen återkommande intyg daterade i början av april respektive år.

I samtliga intyg har E.E:s förmåga att utföra arbetet som ambulanssjukvårdare bedömts vara helt nedsatt. I det första intyget gjordes vidare den bedömningen att E.E. inte heller skulle kunna få tillbaka sin funktionsförmåga. I de därefter utfärdade intygen gjordes ingen sådan bedömning eftersom den frågan inte längre finns med i de förtryckta blanketterna. I stället har det i de senare intygen i motsvarande avsnitt gällt att bedöma om patienten skulle kunna få tillbaka sin förmåga till ”arbete/aktivitet”. E.E. har härvid bedömts delvis kunna få tillbaka sin förmåga till arbete/ aktivitet. I det senaste intyget, som är utfärdat i april 2006, dvs. nästan ett år efter uppsägningen, anges dock att hon bedöms helt kunna få tillbaka denna förmåga. I det första intyget anges vidare att frågan om protes har diskuterats men att den då förmodligen var för tidigt väckt. Av intyget från år 2005 framgår att en ortopedbedömning för en eventuell protesoperation är aktuell och i det senaste intyget framgår att E.E. nu väntar på en operation. I 2003 års intyg anges att det föreligger ett stort behov av rehabiliteringsåtgärder och i intyget väcks frågan om dels anpassade arbetsuppgifter, dels omskolning. I intyget från året därpå föreslås att rehabilitering till annat arbete eller andra arbetsuppgifter bör startas omgående. Samtliga inblandade i E.E:s rehabilitering, inklusive hon själv, synes också ha varit överens om att eventuell arbetslivsrehabilitering i så fall skulle ha avsett annat arbete än som ambulanssjukvårdare. Utredningen visar också att det vid avstämningsmötet med Försäkringskassan den 15 februari 2005 konstaterades att hon inte skulle kunna återgå till sitt arbete som ambulanssjukvårdare.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger utredningen sammanfattningsvis stöd för den slutsatsen att E.E. vid uppsägningstidpunkten den 22 maj 2005 varaktigt saknade förmåga att kunna återgå till sitt arbete som ambulanssjukvårdare och att detta också var den bedömning som bolaget då gjorde. Den i målet presenterade medicinska utredning som därefter tillkommit ger enligt domstolens mening inte heller stöd för slutsatsen att den utredning som förelåg som underlag för bolagets bedömning kan betraktas som ofullständig. När det gäller andra arbetsuppgifter än de som ingår i arbetet som ambulanssjukvårdare visar utredningen emellertid också att E.E. alltsedan år 2004 i vart fall delvis kan komma att få tillbaka sin förmåga till arbete.

Har bolaget fullgjort sin rehabiliterings- och omplaceringsskyldighet?

Förbundet har som huvudsaklig grund för sin talan gjort gällande att bolaget, genom en omfördelning av de arbetsuppgifter som utförs dels av stationscheferna i Stockholmsregionen, dels av ambulanssjukvårdarna och -sjuksköterskorna i samma område, hade kunnat undvika en uppsägning av E.E. Enligt förbundets mening finns det arbetsuppgifter hos bolaget som hon kan utföra och som är av betydelse för bolaget. Arbetsuppgifterna utförs visserligen i dag av andra arbetstagare men enligt förbundet kan bolagets verksamhet organiseras så att dessa uppgifter läggs på E.E. Förbundet har inte gjort gällande att det vid uppsägningen fanns något ledigt arbete att omplacera henne till.

Arbetsgivarparternas inställning är sammanfattningsvis följande. De av förbundet föreslagna arbetsuppgifterna utförs i dag huvudsakligen av stationscheferna och i någon mån av ambulanssjukvårdare och ambulanssjuksköterskor. Det är då fråga om antingen arbetsuppgifter som bolaget har valt att lägga på stationscheferna eller uppgifter som skall fylla ut den del av ambulanspersonalens arbetstid som inte används till utryckningar utan som består av väntetid på stationen. Det skulle föra alltför långt att begära att bolaget omorganiserar sin verksamhet på så sätt att dessa uppgifter utförs av någon annan. Såväl stationscheferna som ambulanspersonalen hinner väl med de aktuella arbetsuppgifterna. En omorganisation i enlighet med förbundets förslag skulle därmed i själva verket innebära att bolaget utökade sin verksamhet.

Förbundet har lämnat arbetsgivarparternas beskrivning av bolagets organisation och hur de aktuella arbetsuppgifterna utförs i huvudsak obestridd.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Regionchefen K.K. har uppgett att det hos bolagets Stockholmsregion endast är han själv och de fyra stationscheferna, de senare dock endast på halvtid, som har administrativa arbetsuppgifter, eftersom i stort sett allt administrativt arbete köps in från ett annat företag. Vidare har han uppgett att ambulanspersonalen under mars 2006 i genomsnitt var ute på uppdrag under 31 procent av arbetstiden och att de under den resterande tiden följaktligen stod till förfogande för andra arbetsuppgifter.

När det gäller de av förbundet särskilt föreslagna arbetsuppgifterna har utredningen visat följande. Personalsamordning/planering och driftjour sköts av stationschefer och i någon mån av regionchefen. Kvalitets- och miljösamordning handhas av stationschefer och ambulanspersonal. Bolaget har fyra körinstruktörer och all ambulanspersonal får en utbildningsdag per år. Att hämta och lämna bilar sköts av den som har tid, vilket kan vara såväl stationschefer som ambulanspersonal. I bolaget finns redovisningssystemet VPS, vilket står för väktarplaneringssystem. I detta system redovisas alla avvikelser från det normala. Den arbetsuppgiften ligger numera på stationscheferna och tar i anspråk 10-15 timmar per månad av deras arbetstid.

Frågan blir då om bolaget kan omfördela arbetsuppgifterna så att de nu redovisade uppgifterna kan sammanföras till ett arbete som skulle kunna utföras av E.E. I målet är ostridigt att E.E. i vart fall under våren 2001 under en period med gradvis minskande sjukskrivning utförde enbart administrativa arbetsuppgifter, bl.a. personalplanering vid vakanser och semestrar. Bolaget har heller inte ifrågasatt att hon har tillräckliga kvalifikationer för de föreslagna arbetsuppgifterna. Någon skyldighet för bolaget att omorganisera sin verksamhet så att arbetsuppgifter, avseende bl.a. personalfrågor och kvalitetssäkring, som bolaget har valt att lägga på chefsnivå i stället skall utföras av en ambulanssjukvårdare torde emellertid inte föreligga. Kvar är alltså sådana arbetsuppgifter som för närvarande utförs av den operativa ambulanspersonalen. Av avgörande betydelse är då att dessa arbetsuppgifter i allt väsentligt utförs under sådan arbetstid då ambulanspersonalen när som helst kan bli utkallad men som i avvaktan på en utryckning kan sysselsättas med annat. Undantaget skulle kunna vara arbetsuppgiften som körinstruktör. Enligt M.W. tar den emellertid i anspråk endast tre-fyra veckor i början av varje år. Till detta skall läggas att själva ambulansverksamheten, som i sig innebär krav på att kunna klara tunga lyft och att bära bårar, är det centrala i en ambulanssjukvårdares arbetsuppgifter. Övriga arbetsuppgifter utförs alltså när arbetstagaren inte är upptagen med denna sin huvuduppgift. Någon annan slutsats av det anförda kan inte dras än att om de aktuella arbetsuppgifterna sammanfördes till ett särskilt arbete åt E.E. skulle bolaget ändå inte kunna minska ner på ambulanspersonalen. En omorganisation av det slag som förbundet förespråkat skulle alltså komma att förutsätta en utökning av bolagets verksamhet.

Sammanfattningsvis gör Arbetsdomstolen, mot bakgrund av det anförda, den bedömningen att det inte är skäligt att kräva att bolaget i detta fall omorganiserar sin verksamhet på det sätt som förbundet föreslagit. Såvitt framkommit har det inte heller i övrigt funnits möjligheter att bereda E.E. någon annan sysselsättning i bolagets verksamhet som inte innefattat ambulansarbete.

Förbundet har vidare anfört att bolaget enligt förbundets mening inte heller har haft föreskriven kontakt med E.E. under sjukskrivningstiden för att underlätta hennes återgång i arbete eller uppfyllt sin rehabiliteringsskyldighet. Förbundet har framhållit att om oklarhet föreligger i dessa hänseenden skall oklarheten gå ut över arbetsgivaren. Som framgår av det redan anförda har Arbetsdomstolen emellertid funnit utrett att det enda arbete som bolaget kunnat erbjuda E.E. är arbetet som ambulanssjukvårdare. Det torde vidare, som framgått ovan, tämligen tidigt ha stått klart att E.E. inte skulle klara det arbetet och att arbetslivsrehabilitering borde inriktas på annat arbete som alltså inte bolaget kunnat erbjuda.

De gjorda bedömningarna leder fram till att Arbetsdomstolen finner att bolaget haft fog för sitt ställningstagande att E.E. på grund av sjukdom inte längre kan utföra arbetet som ambulanssjukvårdare och att några andra arbetsuppgifter inte har kunnat erbjudas henne. Saklig grund för uppsägning av E.E. har därför förelegat.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstaganden i det föregående innebär att förbundets talan skall avslås. Förbundet skall därmed ersätta arbetsgivarorganisationen, som är den av svarandeparterna som har yrkat ersättning, för dess rättegångskostnader i målet. Om beloppet råder inte tvist.