AD 1998 nr 67

Parter:

Lärarförbundet; Botkyrka kommun

Nr 67

Lärarförbundet

mot

Botkyrka kommun.

BAKGRUNDEN

Lärarförbundet (förbundet) och Botkyrka kommun (kommunen) är sinsemellan bundna av kollektivavtal.

Förbundets medlem S.S. anställdes år 1979 som familjepedagog i Botkyrka kommun och år 1981 som hemspråkslärare i kommunen. Den 10 september 1996 sades S.S. upp från sin anställning i kommunen. Hon innehade då en anställning som lärare i svenska 2. Anställningen innebar att hon skulle undervisa i svenska som andra språk. Hon var knuten till GrundVux som är en enhet inom KomVux som lyder under kommunens utbildningsförvaltning.

Som skäl för uppsägningen av S.S. angav kommunen personliga förhållanden. Tvist har härefter uppstått mellan parterna om det funnits saklig grund för uppsägningen. Frågan gäller om kommunen företagit tillräckliga åtgärder för att omplacera och rehabilitera S.S.

YRKANDEN

Förbundet har yrkat att arbetsdomstolen

1. ogiltigförklarar uppsägningen av S.S., samt

2. ålägger kommunen att betala allmänt skadestånd till S.S. med 90 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningen till dess betalning sker.

Förbundet har förbehållit sig rätten att för S.S:s räkning senare i eventuell ny rättegång yrka betalning för ekonomiskt skadestånd.

Kommunen har bestritt yrkandena men har vitsordat yrkad ränta.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Förbundet

S.S. är född 1955. År 1976 flyttade familjen till Sverige från Turkiet. Familjen bosatte sig i Södertälje. Förutom en gymnasieexamen från Turkiet hade S.S. även genomgått olika utbildningar sedan hon kom till Sverige.

S.S. anställdes i Botkyrka kommun år 1979 som familjepedagog och år 1981 erhöll hon anställning som hemspråkslärare. Hon kom emellertid inte att arbeta som hemspråkslärare utan undervisade i svenska för invandrare samt även i matematik och samhällskunskap. Hennes tjänst var knuten till GrundVux som är en enhet inom KomVux som lyder under kommunens utbildningsförvaltning.

Arbetet som familjepedagog bestod i att ge syrianska invandrare information om det svenska samhället och att informera svenska myndigheter om syrianer. Arbetet motsvarar det arbete som svenska flyktingmottagningar gör numera. I detta arbete utsattes S.S. för cigarettrök.

År 1981 började S.S. att arbeta som lärare vid Botvidsgymnasiet. Under åren 1981-1989 var hon i stort sett frisk, bortsett från normala förkylningar. S.S. framförde vissa klagomål på miljön i Botvidsgymnasiet men detta berodde på att det vid den här tiden var tillåtet att röka i lärarrummet. Det var även andra lärare som klagade på rökningen vilket resulterade i att rökförbud infördes i lärarrummet.

S.S. har luftvägsbesvär, s.k. hyperreaktiva slemhinnor. Hennes besvär godkändes som arbetsskada i juni 1993 med visandedag den 4 september 1992. S.S. har under sin sjukdomstid behandlats av skilda läkare vid Botvidshälsan, som är kommunens företagshälsovård. Dessutom har hon fr.o.m. år 1990 behandlats av läkare vid Lung- och allergikliniken vid Huddinge sjukhus och fr.o.m. år 1994 av docenten Hans Formgren. Vidare har hon behandlats av dr Bodil Carlstedt-D samt överläkaren Mats Åman vid Yrkes- och Miljömedicinska kliniken vid Huddinge sjukhus. S.S. har även sedan år 1991 vid olika tillfällen behandlats av dr Ann-Sofie Öhlander vid Hovsjö Vårdcentral.

Under den period som är aktuell i målet har S.S. även varit sjukskriven på grund av andra besvär, såsom spottkörtelinflammation, spänningshuvudvärk, avmagring, artros i vänster höft p.g.a höftledsluxation, tendinit m.m. Hon har under olika perioder varit sjukskriven både på heltid och halvtid under åren 1990-1995. S.S. har inte varit sjukskriven efter september 1995. Under sommaren och hösten 1994 uppbar hon rehabiliteringsersättning.

S.S. arbetade under åren 1981 - 1989 som lärare i Botvidsgymnasiet. Hon var knuten till GrundVux-verksamheten. Hösten 1989 flyttade denna verksamhet till nya lokaler i det s.k. Salmerska huset. I dessa lokaler var det en mycket dålig ventilation och det förekom även vissa besvär med mögel. Under vintern debuterade S.S:s problem genom långvariga förkylningsliknande symptom. Under våren 1990 fick hon andningssvårigheter och hon tvingades vid två tillfällen att uppsöka akutmottagningar. Därefter kunde konstateras att S.S. led av hyperreaktiva slemhinnor i luftvägarna vilket gav upphov till symptom i form av andningssvårigheter och astma. Det har kunnat konstateras att S.S. är känslig för luktämnen och framför allt cigarrettrök.

Lokalerna i Salmerska huset var ursprungligen avsedda för kontorsverksamhet och ventilationen var inte anpassad för det antal personer som kom att vistas i lokalerna när GrundVux flyttade in. Gränsvärdet för acceptabel luft överskreds enligt mätningar med hundra procent. Sedermera konstaterade Yrkesinspektionen att lokalerna var olämpliga ur arbetsmiljösynpunkt, varför huset stängdes. Större delen av GrundVux-verksamheten flyttades i januari 1991 över till det s.k. Vita huset.

Under hösten 1990 arbetade S.S. en dag per vecka i Fittjaskolan och det fungerade mycket bra.

Dessutom arbetade hon i Vita huset under slutet av år 1990. Vita huset är ett tidigare kontorshus beläget i Tumba centrum. Lokalerna är inte utformade och anpassade för utbildningsverksamhet. Det fanns 175 lärare och ungefär 3 000 elever i en byggnad som var avsedd för betydligt färre personer. De anställda vid Vita huset kom sedermera att framföra klagomål på inomhusmiljön.

Tämligen snart stod det klart att S.S. inte heller klarade av att arbeta i Vita huset och hon tvingades avbryta arbetet där. Kommunen har inte åberopat att S.S. vid denna tidpunkt inte skulle ha haft fog för att avbryta arbetet.

Efter förslag från S.S. initierade studierektorn att hon under tiden fr.o.m. den 11 februari t.o.m. den 7 juni 1991 skulle få arbeta med ett projekt hos Invandrarinstitutet. Arbetet innebar att hon skulle intervjua äldre GrundVux-elever om deras liv och erfarenheter både från hemlandet och från Sverige. Hon kom då att vara placerad i en äldre villa. Under denna tid var hon helt symptomfri och arbetet fungerade bra. Projektet slutfördes vid utgången av vårterminen 1991. Kommunen har beträffande Invandrarinstitutet sagt att S.S. i stor utsträckning utfört sitt arbete i bostaden och att detta skulle vara ett skäl till att hon inte blev sjuk. S.S. anser emellertid att ungefär sjuttio procent av arbetet utfördes i villan.

Höstterminen 1991 placerades S.S. återigen i Vita huset men blev sjukskriven på grund av luftvägsbesvär under tiden den 11 september - 18 november 1991.

Under vårterminen 1992 initierades tillsammans med föreståndaren vid en öppen förskola ett projekt som innebar att S.S. och ytterligare en lärare skulle undervisa mödrar som kom till förskolan med sina barn. Detta kom att pågå under vår- och höstterminerna 1992 med undervisning två dagar i veckan. S.S. var under denna tid besvärsfri. Under höstterminen 1992 var hon dock sjukskriven på halvtid. Projektet avslutades vid utgången av höstterminen 1992.

Samtidigt arbetade S.S. under en och en halv dag per vecka i Vita huset. Hon arbetade på olika plan och i olika rum i huset. För det mesta vistades hon på plan 7 där hon arbetade med testning/antagning av elever. Arbetet fungerade tämligen väl beroende på att arbetet var upplagt på ett sådant sätt att testerna till största delen kom att utföras utanför Vita huset, t.ex. vid Fittja Gård. Problem uppkom först när hon måste arbeta i Vita huset under längre perioder. Det har påståtts från kommunens sida att S.S. sagt att det luktat rök och parfym och att hon därför inte klarade av att vistas i lokalerna vid denna tidpunkt. S.S. bestrider att så varit fallet.

I samband med att GrundVux hade flyttat från Salmerska huset hade en mindre del av verksamheten fått lokaler i ett f.d. daghem kallat Blåklinten. Från och med höstterminen 1992 skulle S.S. utföra arbete vid Blåklinten en halv dag per vecka. Hon fick inte något eget rum utan fick arbeta i de rum som tillfälligt var lediga eller också fick hon sitta i en korridor. Hon mådde inte bra av att vistas i dessa lokaler. Hon vände sig därför till läkaren Bo Sundin som utfärdade ett intyg att förebringas för arbetsgivaren med anledning av den olämpliga lokalen. När S.S. presenterade intyget för studierektorn, förklarade denne att mögel inte var farligt, "eftersom det finns i ost som vi äter". S.S. var därefter sjukskriven på halvtid.

Fr.o.m med den 10 februari 1993 blev S.S. sjukskriven på heltid och var därefter sjukskriven fram till den 6 september 1995. Förutom sina allergibesvär hade S.S. även influensa, sköldkörtelproblem och möjligen även en hjärtsäcksinflammation. Hon vistades i olika omgångar vid Vidarkliniken och besökte kliniken en eller två gånger per månad för behandling.

Den 17 augusti 1993 besökte S.S. Botvidshälsan och fick där träffa en företagsläkare som kom att kränka henne genom att ifrågasätta hennes sjukdom och hennes existens i Sverige på ett sätt som kom att påverka rehabiliteringen på ett negativt sätt.

Fr.o.m. höstterminen 1993 placerades S.S. på halvtid vid Kärsbyskolan och på halvtid vid Vita huset. Anledningen till detta var att det uppkommit övertalighet vid Vita huset och det var således en omplacering på grund av arbetsbrist. Trots att hon fortfarande var sjukskriven, deltog hon vid två planeringsmöten vid Kärsbyskolan. Under planeringsdagarna kände S.S. att hon inte mådde bra av att vistas i lokalerna och personalen berättade att det fanns vissa problem på grund av mögel. Det var då uppenbart att S.S. saknade möjlighet att arbeta vid Kärsbyskolan.

Rektorerna U.S. och G.N. informerades om att S.S. inte kunde arbeta i lokalerna. Kommunen fordrade inte heller att hon skulle göra det i fortsättningen.

Kommunen har påstått att S.S. utan fog avbrutit arbetet vid Kärsbyskolan och har i denna del åberopat ett intyg från U.S., daterat den 1 juni 1997 för att visa att Kärsbyskolan hade en bra arbetsmiljö. Underförstått ligger i kommunens påstående att S.S. är arbetsovillig. Detta tillbakavisar förbundet. Förbundet menar att S.S. haft fog för att inte acceptera att arbeta i Kärsbyskolans lokaler.

Kommunen hade anställt två personer i ett projekt kallat Arbetsplatsprogrammet. Dessa hade till uppgift att arbeta med de anställda inom kommunen som var långtidssjuka. Vid projektet arbetade konsulenterna G.M. och Elisabeth Hill. Den 18 november 1993 träffades S.S. och G.M. för att gå igenom arbetssituationen. G.M. uppgav för S.S. att hon måste arbeta heltid trots att läkaren hade sagt att hon skulle börja arbeta försiktigt.

S.S. hade via försäkringskassan ansökt om att få en joniseringsapparat, en slags luftrenare, men hade fått till svar att det var arbetsgivarens skyldighet att bekosta detta. En kollega till S.S. hade tidigare erhållit en motsvarande apparat och kommunen beslutade därför att S.S. skulle arbeta som assistent till kollegan Charlotte Falkman för att utröna om apparaten hade någon effekt eller ej. Det var således inte fråga om någon arbetsprövning utan ett försök för att se om joniseringsapparaten skulle kunna hjälpa S.S. S.S. blev beordrad att fr.o.m. den 17 januari 1994 arbeta heltid under en till två veckor i Vita huset på plan 8. Om försöket med joniseringapparaten föll väl ut, var avsikten att S.S. skulle återgå i tjänst vid Kärsbyskolan.

S.S. arbetade den 17 och 18 januari 1994 i Vita huset. Hon kunde konstatera att hon fick stora besvär och att apparaten inte hjälpte henne. Hon ringde till skyddsingenjören Jonas Källström vid Botvidshälsan som ansåg att hon skulle behöva minst tio apparater för att uppnå någon effekt.

Den 19 januari 1994 insjuknade S.S. igen och uppvisade sådana besvär som hon brukade få när hon vistades i dåliga luftmiljöer. Förbundet menar därför att S.S. hade fog för att avbryta sitt arbete i Vita huset.

Det kunde konstateras att inomhusklimatet i Vita huset generellt var mycket dåligt men att klimatet på plan 6 var något bättre än i de övriga lokalerna. Plan 6 bestod av expeditionslokaler och användes därför inte som undervisningslokaler.

S.S. hade under slutet av år 1993 kontaktat försäkringskassan och berättat om sin situation och förklarat att hon ville återgå i arbete. Hon blev kontaktad av rektorn G.N. som ville diskutera S.S.s upprepade sjukskrivningar. Därigenom kom ett möte till stånd vid Hovsjö Vårdcentral den 4 februari 1994. Vid mötet uppgav kommunens företrädare att S.S. först måste träffa konsulenten G.M. för yrkesvägledning och utbildningsförslag. Alternativet var att S.S. skulle komma att sägas upp på grund av övertalighet.

Ett möte med G.M. kom att äga rum den 14 februari 1994. Vid mötet presenterade personalsekreteraren vid utbildningsförvaltningen K.W. ett brev från studierektorn av vilket framgick att S.S. ansågs vara övertalig. På S.S. invändning att det fanns flera personer som hade kortare anställningstid som borde sägas upp före henne fick hon till svar att rektorn ville behålla dessa personer på grund av de hade bättre kompetens. Någon diskussion om yrkesvägledning och förslag till utbildningar skedde inte.

Vid ett nytt möte den 21 februari 1994 med G.M. och K.W., uppgav den senare att de hade undersökt om det fanns möjligheter för S.S. att arbeta kvar inom kommunen. Den enda möjlighet som återstod var en placering vid Hammersta skola, vilket då skulle innebära att en lärare med kortare anställningstid än S.S. skulle få sluta. Det uppgavs att kommunen ändå inte ville vidta denna åtgärd. Man ville inte oroa den läraren, eftersom man inte visste om S.S. kunde arbeta i den aktuella miljön.

Vid mötet erbjöds S.S. ett avgångsvederlag om sex månadslöner, om hon sade upp sig själv. Hon erbjöds även en s.k. OPQ-test, en slags lämplighetstest. När S.S. begärde att få läsa vad testet innebar, nekades hon detta med hänvisning till att hon bara skulle svara på muntliga frågor. S.S., som hotats med uppsägning, var nu orolig för att hon skulle komma att behöva besvara frågor av privat natur. Det kom därför aldrig att genomföras något OPQ-test. Förbundet anser att S.S. haft fog för att vara misstänksam i den rådanden situationen. Av en journalanteckning den 4 februari 1994 från Hovsjö Vårdcentral framgår att hotet om uppsägning även uppfattats av andra än S.S.

Den 3 mars 1994 kom det till stånd ett möte med K.W. och en kollega I.W. Vid mötet upprepade K.W. att den enda möjligheten för S.S. att vara kvar i tjänst var om hon på förhand kunde lova att hon klarade av att arbeta i Hammersta skola. S.S. förklarade att hon var beredd att arbetspröva vid Hammersta skola men att hon inte kunde garantera att det skulle gå bra. I och med detta föll detta alternativ bort.

Den 11 mars 1994 hölls ett nytt rehabiliteringsmöte vid försäkringskassan i Södertälje. Vid denna tidpunkt var S.S. sjuk i körtelfeber och hon började att må allt sämre psykiskt. Hon uttryckte tveksamhet om hon skulle orka att delta i flera möten, då hon ansåg att det bara pratades och att det inte vidtogs några konkreta åtgärder. Det diskuterades olika alternativ bl.a. ett halvtidsarbete vid Hammersta skola och vid Vita huset bestående av inskrivning av gymnasielever. Vid mötet förklarade S.S. att hon inte kunde börja att arbeta vid Hammerstaskolan på grund av sjukdom.

Den 15 mars 1994 ägde ett nytt rehabiliteringsmöte rum vid Hovsjö Vårdcentral. S.S. kunde inte delta i mötet, eftersom hon var både fysiskt och psykiskt nedgången. I stället deltog för S.S:s räkning dr Ann-Sofie Öhlander. Vid mötet uppgav K.W. att kommunen inte längre accepterade Ann-Sofie Öhlander som sjukskrivande läkare och att S.S. hädanefter skulle vända sig till Botvidshälsan och till dr Ulla Britt Dunell. Vid mötet uppkom frågan om S.S. skulle kunna behandlas vid Årekliniken för att få hjälp med astman. Kommunen har i denna del gjort gällande att S.S. vägrat att åka till Årekliniken vilket bestrids. Av försäkringskassans anteckningar av den 29 mars 1994 samt Botvidshälsans journalanteckningar framgår att S.S. inte varit negativ till att behandlas på Årekliniken. Det utfärdades emellertid aldrig någon remiss till Årekliniken och det är oklart varför så inte skedde. Den eventuella förklaringen härtill är att S.S. senare under våren 1994 kom att läggas in vid Vidarkliniken där hon vistades under tiden den 16 - 27 maj 1994.

Den 31 maj 1994 hölls ett ytterligare rehabiliteringsmöte. S.S. hälsa hade förbättrats efter vistelsen på Vidarkliniken. Läkaren hade gjort bedömningen att hon skulle kunna utföra arbete på heltid i rätt lokaler. Det bestämdes att S.S. skulle börja sin arbetsprövning den 22 augusti 1994. Under sommaren vistades S.S. vid Lina Idrottsmedicin för att träna upp sin fysiska hälsa.

Den 16 augusti 1994 hölls ett rehabiliteringsmöte vid vilket Lärarförbundets ombudsman G.B. deltog för första gången. Det gjordes en muntlig rehabiliteringsplan som innebar att S.S. skulle arbeta i Vita huset två timmar per dag från den 28 augusti till den 9 september 1994 och att arbetstiden därefter successivt skulle utökas. Hon skulle hjälpa de ordinarie lärarna under deras lektioner. S.S. skulle börja med att arbetspröva på plan 6 men den tilltänkta arbetsplatsen skulle vara förlagd till GrundVux på plan 7. S.S. genomförde arbetsprövningen enligt planen men blev allt sämre och sjukskrevs under vecka 37.

Vita huset hade vid denna tidpunkt försetts med två nya aggregat för att förbättra luften. Intag för friskluft hade placerats vid entrén till huset, vilket innebar att den rökfyllda luft som var koncentrerad vid entrén där rökarna höll till gick direkt in i ventilationssystemet. I själva verket blev det en sämre luftsituation i byggnaden till följd av de nya aggregaten.

Den 19 augusti 1994 kontaktade S.S. försäkringskassan och berättade att hon önskade att arbetspröva vid Kvinnojouren. Efter vissa undersökningar konstaterade kommunen att S.S. inte kunde arbetspröva vid Kvinnojouren eftersom denna tillhörde Socialförvaltningen. Om hon skulle få arbetspröva vid Kvinnojouren var hon tvungen att först säga upp sin anställning vid Utbildningsförvaltningen. S.S. var tvungen att fortsätta arbetsprövningen inom Utbildningsförvaltningen och i första hand inom KomVux.

Vid ett nytt rehabiliteringsmöte den 21 september 1994 begärde ombudsmannen G.B. en skriftlig rehabiliteringsplan, vilket då för första gången kom till stånd. Vid mötet tog G.B. upp frågan om lokalernas planering och föreslog även att kommunen borde undersöka vilka möjligheter som stod till buds för att arbetspröva S.S. inom andra förvaltningar inom kommunen. K.W. redogjorde för de åtgärder som kommunen vidtagit beträffande Vita huset och förklarade att eftersom S.S. var anställd inom Utbildningsförvaltningen kunde inte kommunen belastas med kostnader för arbetsprövning inom andra förvaltningar. Vidare uppgav K.W. att S.S. skulle komma att sägas upp p.g.a. personliga skäl med hänvisning till att kommunen gjort allt vad som ankom på den.

Enligt rehabiliteringsplanen skulle S.S. assistera ordinarie lärare på plan 6 i Vita huset tre timmar per dag under veckorna 39 - 42 för att pröva olika delar av lokalerna. S.S. började arbeta enligt planen men tvingades avbryta arbetet den 14 oktober 1994 då hon fick besvär. Hon sjukskrevs t.o.m den 28 oktober 1994.

Försäkringskassan intog ståndpunkten att S.S. skulle tvingas delta i rehabiliteringsplanen, varefter hon skulle anses helt arbetsför. Detta var ett krav för att sjukpenning skulle utgå. Bakgrunden var att försäkringskassans förtroendeläkare, som aldrig träffat S.S., gjort bedömningen att S.S. skulle vara fullt arbetsför i lokalerna i Vita huset.

S.S. blev fortsatt sjukskriven av dr Ann-Sofie Öhlander under diagnosen höftledsbesvär, artros vänster höft p.g.a. höftledslux, tendinit och knäsmärta efter träning. Trots att S.S. var sjukskriven, drog försäkringskassan in sjukersättningen och den kom att vara indragen ända fram till den 5 september 1995. Länsrätten biföll sedermera hennes besvär i denna fråga och ärendet återförvisades till försäkringskassan på grund av en tillkommande diagnos, dvs. hyperreaktiva slemhinnor. I och med att sjukpenningen dragits in den 8 november 1994 avslutade kommunen även all rehabilitering av S.S.

I början av december 1994 skrev dr Ann-Sofie Öhlander en remiss till Yrkesmedicinska kliniken med uppdrag att utreda luften i Vita huset vilket resulterade i en Yrkeshygienikerrapport. Kommunen har påstått att S.S. utan fog avbrutit arbetet under hösten 1994. Förbundet menar att S.S. haft fog för att avbryta arbetet vid Vita huset p.g.a. sjukdom och då det framkommit att kvalitén på inomhusluften fortfarande var dålig. Det gjordes en enkätundersökning vid Vita huset efter det att man ökat lufttillflödet i byggnaden. Av rapporten kan utläsas att det fanns ett antal personer som klagade på att det kom in rök i byggnaden även om luftkvalitén generellt blivit bättre.

S.S. var sjukskriven men uppbar inte någon sjukersättning och hon erbjöds inte något arbete hos kommunen. I början av år 1995 tog G.B. kontakt med kommunens företrädare för att försöka hitta en lösning avseende S.S:s arbetssituation. Detta ledde inte till några konkreta åtgärder från kommunens sida.

Under maj 1995 förklarade S.S. att hon ville arbetspröva i ett nystartat projekt i kommunen, Projekt Kraftsamling, som gick ut på att hjälpa arbetslösa invandrare med arbete och studier. Kontakt togs med projektledaren och S.S. fick följa med studierektorn I.G. till olika möten om projektet. S.S. var mycket positivt inställd till detta men det resulterade inte i någonting för hennes del.

Den 29 maj 1995 hölls det ett möte på Yrkes- och Miljömedicinska kliniken vid Huddinge sjukhus. Detta möte resulterade i att S.S. rekommenderades att fortsätta sin arbetsprövning på olika arbetsplatser. Vid mötet lämnade läkarna en redogörelse avseende S.S:s medicinska status. Läkarna förklarade att S.S. själv var det bästa instrumentet för att klargöra vilken miljö som kunde vara lämplig för henne att vistas i. S.S. uppgavs kunna vistas på en åtgärdad arbetsplats med bra luftkvalitet. Arbetsgivarnas företrädare ställde sig emellertid frågande till detta och ansåg att den Yrkeshygieniska rapporten inte var tillräckligt tydlig.

Den 14 augusti 1995 hölls ett möte hos arbetsgivaren varvid S.S. återigen erbjöds att arbeta inom Vita huset, dock utan att man dessförinnan tillförsäkrat sig om att S.S. kunde få en miljö där hon kunde arbeta besvärsfritt. S.S. avböjde förslaget, eftersom hon tidigare hade blivit sjuk i dessa lokaler. Arbetsgivaren hänvisade då till att sjukpenningen hade dragits in och att försäkringskassan inte hade godtagit hennes sjukskrivning. Det fanns då enligt arbetsgivaren inte något som styrkte S.S:s oförmåga att arbeta i Vita huset. Förbundet anser att S.S. även denna gång haft fog för att inte arbeta i Vita huset.

S.S:s sjukskrivning upphör den 6 september 1995.

Som tidigare nämnts blev S.S. retroaktivt sjukskriven fram till den 5 september 1995. Det fanns nu ett incitament för kommunen att fortsätta att arbetspröva S.S. i olika lokaler.

Den 29 augusti 1995 erbjöds hon att arbeta med ett projekt inom Albyskolan. Projektet innebar att ge skolbarnens föräldrar undervisning i svenska och samhällsfrågor. S.S. skulle först prova om hon kunde vistas i den lokal där undervisningen skulle äga rum. S.S. vistades i lokalen, som var en källarlokal, under tiden den 13 - 18 september 1995 men fick besvär av källarlukten och kunde inte vara kvar. Företrädare för Yrkesmedicinska kliniken bedömde sedermera lokalen som olämplig efter en inspektion. Kommunen har gjort gällande att S. saknat fog för att inte arbeta i lokalen, medan förbundet anser att man redan från början hade kommit överens om att S.S. endast skulle pröva om hon kunde vistas i lokalen. Projektet kom sedermera till stånd i januari 1996 men då i andra lokaler i Albyskolan. Det var en kollega till S.S. som fick erbjudandet att arbeta i projektet.

I oktober 1995 fick S.S. ett arbete vid Fittjaskolan. Hon arbetade där med elever som behövde extra undervisning inför prövningen till gymnasieskolan. Hon var kvar på denna arbetsplats till terminens slut, då projektet upphörde på grund av brist på pengar.

Vid ett möte den 11 december 1995 tog kommunen återigen upp frågan om avgångsvederlag och man diskuterade även möjligheten att få hjälp via Arbetslivstjänster.

Vid ett möte hos kommunen den 9 januari 1996 erbjöds S.S. återigen ett avgångsvederlag på sex månadslöner om hon sade upp sig själv. Hon skulle då även få möjlighet att på kommunens bekostnad få hjälp med arbetsvägledning från Arbetslivstjänster. S.S. fick möjlighet till en gratiskonsultation hos Arbetslivstjänster och ville gärna fortsätta med detta vid ytterligare tio tillfällen. Kommunen satte då som villkor att S.S. skulle säga upp sig själv. Kostnaden för kommunen uppgick till 650 kr per timme. Erbjudandet lämnades vid samma tidpunkt som man startade projektet vid Albyskolan.

Den 6 mars 1996 hölls det ett möte där G.B. och K.W. deltog. K.W. erbjöd då S.S. ett avgånsvederlag på tolv månadslöner. G.B. ansåg att kommunen inte kunde säga upp S.S., eftersom hon inte hade arbetsprövats inom hela kommunen. K.W. skulle undersöka detta och återkomma i frågan.

Den 13 maj 1996 hölls ytterligare ett möte hos arbetsgivaren där G.B. deltog. Då erbjöds S.S. arbetsprövning vid den s.k. Servicestugan. Servicestugan lyder under Socialförvaltningen och är belägen i kommunhuset vid entrén på bottenplanet. Rehabiliteringskonsulenten Elisabeth Hill uppgav att arbetsmiljön var bra. S.S. var emellertid tveksam men ansåg att hon måste pröva att vistas i Servicestugan för att inte bli anklagad för att inte ställa upp på kommunens förslag till åtgärder. Arbetsprövningen inleddes den 5 juni 1996. Det visade sig ganska snart att det kom in rök i lokalerna. Detta berodde på att rökarna brukade samlas utanför entrén till kommunhuset och röken sögs in i Servicestugans lokaler.

Nästan genast fick S.S. besvär och började hosta. Hostattackerna gjorde att hon började svettas. Hon blev då kallad till Elisabeth Hill som sade till henne att hon luktade svett. Hon blev ombedd att åka hem för att duscha, eftersom personalen inte klarade av att ha henne i lokalen på grund av svettlukten. S.S. blev mycket kränkt av det inträffade.

S.S. skulle på ett läkarbesök under eftermiddagen och hon återkom därför inte till arbetsplatsen efter det att hon blivit hemskickad.

S.S. kontaktade omgående G.B. som i sin tur kontaktade K.W. och Elisabeth Hill. De kom överens om att lokalen var olämplig för S.S. Förbundet anser att S.S. hade fog för att avbryta arbetet i denna lokal.

I juni 1996 krävde G.B. att S.S. skulle få arbetspröva vid Botvidsgymnasiet där hon tidigare varit besvärsfri och dit större delen av GrundVux skulle flyttas den 1 juli 1996. Han fick vid denna tidpunkt inte något svar.

Den 1 juli 1996 underrättades S.S. om att hon skulle komma att sägas upp p.g.a. personliga skäl. Vid en överläggning mellan Lärarförbundet och kommunen den 20 augusti 1996 gav kommunen besked om att man inte avsåg att ge S.S. någon arbetsprövning vid Botvidsgymnasiet, eftersom det saknades ledigt tjänsteunderlag där. Det fanns enligt kommunen därför inte någon möjlighet att arbetspröva S.S. i denna miljö.

Kommunen har påstått att det träffats en överenskommelse mellan kommunen och G.B. om att S.S. inte längre skulle arbetspröva inom skolan. Förbundet bestrider att det träffats en sådan överenskommelse.

Kommunen har vidare påstått att S.S. under våren 1996 erbjudits en tjänst som förskollärare. Förbundet bestrider att det lämnats ett sådant erbjudande från kommunens sida.

Den 10 september 1996 sades S.S. upp på grund av personliga skäl.

Förbundet vill sammanfatta de rättsliga grunderna för talan enligt följande. Förbundets inställning är att S.S., trots sin sjukdom, kunnat utföra arbetsuppgifter i första hand inom ramen för sin anställning och i en frisk luftmiljö. Hon har i vart fall kunnat utföra annat arbete för kommunen i en lämpligare arbetsmiljö. Förbundet anser även att S.S. medverkat till de av kommunen föreslagna åtgärderna. Hon har emellertid blivit sjuk av att vistas på de arbetsplatser som kommunen föreslagit på grund av den dåliga luftmiljön.

Kommunens företrädare har inte har tagit S.S:s problem på allvar. Den arbetsprövning som erbjudits S.S. har inte föregåtts av någon utredning om huruvida de föreslagna lokalerna varit lämpliga för henne att vistas i. Tvärt om har kommunen insisterat på att erbjuda henne arbete i lokaler som man måste ha känt till varit olämpliga, särskilt med beaktande av att S.S. tidigare fått besvär när hon vistats i de föreslagna lokalerna. Kommunen har inte heller vidtagit särskilda åtgärder för att sanera lokalerna.

Kommunen har vidare ända fram till juni 1996 påstått att det inte förelegat någon skyldighet för kommunen att låta S.S. arbetspröva vid arbetsplatser inom andra förvaltningar. Kommunen har även hotat med att säga upp S.S. vid ett flertal tillfällen på grund av arbetsbrist, trots att hon i turordningshänseende inte kunde komma i fråga för uppsägning.

Det är särskilt anmärkningsvärt att S.S. inte fick möjlighet att arbetspröva vid Botvidsgymnasiet när den verksamhet som hon var knuten till flyttade dit den 1 juli 1996.

Kommunen har inte heller vid något tillfälle gjort en omplaceringsutredning eller försökt att omplacera S.S., trots att det varit skäligt att kräva detta i den föreliggande situationen.

Sammanfattningsvis hävdar förbundet att S.S. sagts upp från sin anställning vid Botkyrka kommun utan att det förelegat saklig grund härför. Det förhållandet att S.S. kunde bli sjuk i vissa av kommunens dåligt ventilerade lokaler kan inte utgöra saklig grund för uppsägning. Sjukdom utgör inte saklig grund för uppsägning såvida inte den anställde inte längre kan utföra något arbete av betydelse för arbetsgivaren.

Kommunen har inte vid något tillfälle föreslagit S.S. omplacering till lediga befattningar inom hela kommunen. Enligt förbundets uppfattning har det funnits ett antal lediga befattningar inom kommunen som S.S. kunnat fått pröva eller möjligen kunnat omplaceras till.

Kommunen har inte heller vidtagit de relevanta rehabiliteringsåtgärder som varit möjliga i den aktuella situationen och har därmed inte levt upp till bestämmelserna i arbetsmiljölagen och i lagen om allmän försäkring.

Kommunen

Under åren 1981 - 1989 då S.S. arbetade vid Botvidsgymnasiet var hon frisk, bortsett från normala förkylningar. Det förekom dock vissa klagomål från S.S:s sida på innemiljön i skolan men det fanns även andra lärare som klagade på miljön.

År 1989 flyttades GrundVux-verksamheten till Salmerska huset. Kommunen kan vitsorda att dessa lokaler inte var bra ur miljösynpunkt. Det var emellertid kommunen och inte Yrkesinspektionen som beslutade att stänga lokalen och lägga ned verksamheten vid Salmerska huset.

S.S:s placering i Fittjaskolan fungerade bra. Det kan dock nämnas att S.S. var sjukskriven under en stor del av höstterminen 1989 och vårterminen 1990. Kommunen kan vitsorda att S.S. led av luftvägsproblem men det har även framkommit att hon hade normala förkylningar under dessa sjukdomsperioder.

Fr.o.m. januari 1991 skulle S.S. ha sitt arbete förlagt till Vita huset där hon arbetade med inskrivning av elever. Ganska snart uppvisade hon luftvägsproblem som redovisades som förkylningar. Det framgick även av läkarutlåtanden att hon blivit behandlad med penicillin under vissa perioder.

I detta läge stod det klart för kommunen att man måste försöka anpassa S.S:s arbete med hänsyn till de särskilda luftvägsproblem som uppenbarligen förelåg.

Kommunen lät därför S.S. arbeta i ett projekt på kommunens Invandrarinstitut som var förlagt till en äldre villa. Projektet genomfördes under tiden den 11 februari - 7 juni 1991. Projektet var särskilt tillrättalagt för S.S. och det finansierades med medel från kommunens centrala konto för anpassningsåtgärder. Arbetet bestod i att intervjua elever på KomVux med invandrarbakgrund. Kommunens uppfattning är dock att en stor del av arbetet egentligen kom att utföras utanför arbetsstället. Arbetet fungerade bra men projektet upphörde den 7 juni 1991. Under större delen av höstterminen 1991 var S.S. sjukskriven och hon kunde därför inte återgå till Vita huset.

Beträffande arbetet vid Blåklinten framgår av förbundets redogörelse att S.S. tämligen omgående fick problem av att vistas lokalerna. Kommunen gör dock gällande att luftkvaliteten vid Blåklinten var tillfredsställande rent allmänt sett. Av en inspektionsrapport daterad den 31 mars 1992 framgår att det inte fanns några anmärkningar mot inomhusmiljön som kunde påverka S.S:s hälsa. Kommunen har inte heller gjort gällande att S.S. avbrutit arbetet vid Blåklinten utan fog. Kommunen menar emellertid att den omständigheten att S.S. blev sjuk av att vistas i en lokal där luftkvalitén allmänt sett var tillfredsställande visar på den problematik som kom att gälla beträffande S.S.

Under denna tid skulle S.S. även arbeta någon eller några dagar per vecka på plan 6 i Vita huset. Också i denna miljö uppvisade S.S. tämligen snart luftvägsproblem. Hon klagade på att personer som hon kom i kontakt med luktade rök och parfym. Hon uppgav att hon inte klarade av att vistas i lokalerna. Hon blev sjukskriven och arbetsgivaren accepterade naturligtvis hennes sjukskrivning.

Under vårterminen 1992 deltog S.S. i ett särskilt undervisningsprojekt vid den s.k. öppna förskolan i Norsborg. Även denna placering var särskilt anpassad från kommunens sida med hänsynstagande till S.S:s problem och önskemål. Projektet upphörde emellertid på grund av bristande elevunderlag.

Från den 14 september 1992 var S.S. sjukskriven på halvtid och fr.o.m. den 1 maj t.o.m. den 11 juni 1993 var hon sjukskriven på heltid. Vid denna tid var kommunen än mer införstådd med att S.S. hade stora problem med sina luftvägar. Hon var sjukskriven ofta och under allt längre perioder.

Beträffande den period som kommunen nu redovisat för kan sägas följande. S.S. kunde inte vistas i Salmerska huset och det berodde på att lokalerna inte var bra vilket kommunen även har vitsordat. Kommunen anser emellertid att Vita husets lokaler på plan 6 där S.S. enligt uppgift hade merparten av sitt arbete förlagt och även lokalen på Blåklinten var acceptabla och tillfredsställande lokaler ur klimatsynpunkt.

Under höstterminen 1993 intensifierades rehabiliteringsplaneringen för S.S:s del. Under våren 1993 hade kommunen byggt upp en särskild rehabiliteringsverksamhet och man hade rekryterat rehabiliteringskonsulenter från försäkringskassan. Kommunen hade vid denna tidpunkt även utarbetat ett särskilt rehabiliteringsprogram kallat Arbetsplatsprogrammet och anställt två rehabiliteringskonsulenter som hade till uppgift att arbeta med de anställda inom kommunen som var långtidssjuka. Vid projektet arbetade rehabiliteringskonsulenterna G.M. och Elisabeth Hill. Det var G.M. som inledningsvis kom att arbeta med S.S:s problem.

När G.M. påbörjade handläggningen av S.S:s ärende fanns det en sjukanmälan från den 12 augusti 1993 med diagnos hyperreaktiva slemhinnor, hjärtmuskelinflammation, sköldkörtelinflammation samt höftfel. Det angavs även att den behandlande läkaren Ann-Sofie Öhlander hade rekommenderat rehabiliteringsåtgärder.

G.M. tog kontakt med kommunens företagsläkare Dick Fredholm som förklarade att det inte var meningsfullt att låta S.S. arbeta kvar i Vita huset, eftersom byggnaden var föremål för renoveringsåtgärder. S.S. erbjöds i stället arbetsprövning vid Kärsbyskolan. S.S. ville försöka att arbetspröva där. Enligt kommunens uppgifter infann sig S.S. i lokalerna den 13 augusti 1993 mellan kl. 8.30 och 9.30. Därefter uteblev S.S. från arbetsplatsen. Under den tid som S.S. vistades i skolan uppehöll hon sig i entrén, i personalrummet samt i en korridor med skåp. Dessa delar av lokalerna kom att bli föremål för undersökning i olika avseenden och det konstaterades att det inte fanns något som utvisade att inomhusmiljön inte skulle vara av normal beskaffenhet.

Förbundet har anfört att det skulle ha framkommit att personalen vid Kärsbyskolan hade problem med mögelförekomst, vilket föranlett S.S. att avbryta arbetet där. Det är i och för sig riktigt att det hade förekommit mögel i ett konferensrum på våningsplan 2 och i SYO- konsulentens rum. Detta framgår för övrigt av ett mögelhundsprotokoll. Dessa lokaler kom emellertid att renoveras och under hösten 1993 hade Kärbyskolan i jämförelse med övriga skolor i kommunen de bästa lokalerna ur klimatsynpunkt. Det skall även noteras att S.S. inte skulle arbeta i de lokaler där det tidigare hade förekommit mögel.

Vid ett möte på Hovsjö Vårdcentral den 4 februari 1994 aktualiserades ånyo frågan huruvida S.S. skulle kunna arbeta vid Kärsbyskolan. Vid detta möte klargjorde kommunen för S.S. att lokalerna var renoverade och att det inte längre fanns något problem med mögel. Trots detta vägrade S.S. att utföra arbete i Kärsbyskolan. Kommunen gör gällande att S.S. inte haft fog för att avbryta arbetet vid Kärsbyskolan under dessa omständigheter.

Den 21 eller 22 februari 1994 hölls det ett rehabiliteringsmöte där S.S., G.M. och K.W. var närvarande. Vid mötet erbjöds S.S. att arbetspröva vid Hammerstaskolan. S.S. uppgav att hon inte kunde börja att arbetspröva vid Hammerstaskolan förrän efter några veckor. Några veckor senare förklarade emellertid S.S. att hon inte ville arbetspröva vid Hammerstaskolan.

Det är riktigt som förbundet påstått att det vid denna tidpunkt även förekom diskussioner med S.S. angående avgångsvederlag. Kommunen förnekar emellertid att någon företrädare för kommunen skulle ha sagt att en person som hade kortare anställningstid än S.S. inte skulle komma att sägas upp. Vad som uppgivits från kommunens sida var att, i den arbetsbristsituation som vid tillfället uppkommit på undervisningssidan, S.S. hade en förhållandevis smal kompetens och att hon därför saknade tillräckliga kvalifikationer för vissa lärartjänster. Med risk för att hon skulle bli övertalig erbjöds hon därför, i likhet med ett antal andra lärare, ett avgångsvederlag. En sådan åtgärd låg helt i linje med kommunens trygghetsavtal. Det visade sig emellertid att S.S. hade inhämtat ytterligare kompetens som lärare i svenska som andra språk, vilket medförde att det inte längre förelåg någon risk för uppsägning. Förslaget om avgångsvederlag kom därför inte att fullföljas.

När det gäller OPQ-testet var detta ett personlighetstest som kommunen med framgång använt i omplacerings- och rehabiliteringsärenden. Ett hundratal arbetstagare inom kommunen hade genomgått testet. Vid denna tidpunkt var kommunen av den uppfattningen att man kanske kunde hitta andra arbetsuppgifter för S.S. vilka låg utanför undervisningsområdet. När G.M. erbjöd S.S. att genomgå testet, begärde denna att få en skriftlig redovisning av testet. Skälet till att S.S. nekades att i förväg få en redovisning av vad testet innebar var att testet i sådant fall skulle sakna värde. S.S. var den första som nekat att genomgå testet. Kommunen anser att S.S. inte hade godtagbara skäl för att vägra att genomgå OPQ-testet.

Förbundet har åberopat att det var hotet om uppsägning som skulle ha föranlett och utgjort ett motiv för S.S. att tacka nej till OPQ-testet. Kommunen kan inte förstå denna argumentering, eftersom det vid denna tidpunkt stod klart för samtliga berörda att S.S. inte riskerade att bli övertalig.

Den 11 mars 1994 hölls ett nytt rehabiliteringsmöte vid försäkringskassan i Södertälje. Det diskuterades olika alternativ till arbetsprövning, bl.a. arbete vid Hammerstaskolan och arbete vid Vita huset. Vid detta möte förklarade S.S. att hon inte ville delta i någon form av arbetsprövning. Hon ville, som hon uttryckte det, vara i fred. Kommunen menar att det inte fanns fog för S.S. att vägra fortsatt arbetsprövning.

I anslutning till mötet den 11 mars 1994 upprättades en rehabiliteringsplan som innebar att S.S. skulle arbetspröva i Vita huset två timmar per dag. Samtidigt planerades att S.S. skulle gå på astmaskola vid Huddinge sjukhus bl.a. för att lära sig hantera sina mediciner.

Vid ett nytt rehabiliteringsmöte den 15 mars 1994 föreslog kommunen att S.S. skulle bli föremål för utredning och behandling vid Årekliniken som kommunen skulle bekosta. S.S. accepterade emellertid inte rehabiliteringsåtgärden. Kommunen anser att S.S. borde ha accepterat att genomgå utredning och behandling vid Årekliniken. Kommunen hade tagit kontakt med Årekliniken och allt var förberett för att S.S. skulle kunna komma dit. Det är dock osäkert om det fanns någon remiss. Förbundet har i denna del åberopat försäkringskasseanteckningar och anteckningar från Botvidshälsan av vilka det framgår att S.S. inte var negativt inställd till Årekliniken och att hon ville fundera över förslaget. Kommunens uppfattning är emellertid att det tämligen snart stod klart att S.S. inte ville genomgå behandlingen vid Årekliniken.

Senare under våren blev S.S. inlagd på Vidarkliniken i Järna. Enligt de uppgifter som kommunen har tagit del av var S.S. inlagd på Vidarkliniken på grund av problem med sköldkörteln och inte på grund av sina luftvägsproblem.

När S.S. hade avslutat sin behandling vid Vidarkliniken, genomfördes en rehabilitering i form av konditionsträning vid Lina Idrottsmedicin. Kommunen svarade för kostnaderna för träningen och S.S. uppfattade träningen som positiv.

Den 16 augusti 1994 ägde det rum ett nytt rehabiliteringsmöte vid vilket även G.B. deltog. Inför mötet hade kommunen utarbetat en plan som innebar att S.S. skulle få arbetspröva på plan 6 i Vita huset fr.o.m. augusti 1994. Vid denna tidpunkt hade våningsplan 6 i Vita huset genomgått en omfattande renovering vad gäller ventilationsanläggningen. Dessutom hade man förberett de lärare som skulle arbeta tillsammans med S.S. genom att göra en omfördelning av klasser och scheman för att så långt som möjligt underlätta S.S:s arbetsprövning.

Den 19 augusti 1994 kontaktade S.S. försäkringskassan och uppgav att hon inte ville arbetspröva vid Vita huset. Hon föreslog i stället att hon skulle få arbetsträna vid Kvinnojouren vilket hon tyckte var ett mer intressant och bättre arbete. K.W., som hade det övergripande personella ansvaret, tog då kontakt med företrädare för Kvinnojouren. Det framkom att socialsekreterarkompetens krävdes för att kunna få ett fortsatt långsiktigt arbete vid Kvinnojouren. De rehabiliteringsansvariga på kommunen ansåg därför att en placering vid Kvinnojouren inte var någon meningsfull åtgärd. Man vidhöll därför att S.S. skulle arbetspröva i Vita huset på plan 6.

Den 23 september 1994 fick G.M. besked om att S.S. hade varit på besök hos dr Ulla-Britt Dunell på Botvidshälsan på grund av inflammation i tandköttet. Vid läkarbesöket hade S.S. förklarat för dr Dunell att hon inte ville fortsätta att arbetspröva på plan 6 i Vita huset. Av länsrättens dom meddelad den 12 oktober 1995 framgår att det inte fanns något samband mellan S.S:s tandköttsinfektion och lokalerna i Vita huset. Av domen framgår även att S.S. önskade att arbetspröva vid en annan arbetsplats men att det hade beslutats att hon fram till nästa rehabiliteringsmöte skulle arbetsträna på sin arbetsplats, omväxlande för- och eftermiddagar tre timmar per vecka den första tiden och sedan fyra timmar per dag. Det framgår även av domen att S.S. började att arbetsträna den 3 oktober 1994 men att hon den 14 oktober 1994 avbröt arbetsträningen och sjukanmälde sig på nytt. Kommunens inställning är att S.S. avbrutit detta rehabiliteringsförsök av orsak som inte varit relaterad till hennes luftvägsbesvär.

S.S. var sjukskriven av läkare men sjukpenningen var indragen fram till den 5 september 1995. Genom ett beslut den 14 juni 1996 ändrade länsrätten försäkringskassans beslut att dra in sjukpenningen vilket innebar att länsrätten p.g.a. en tillkommande diagnos återförvisade målet till försäkringskassan för förnyad prövning avseende rätt till sjukpenning fr.o.m. den 12 december 1994. Sedermera beslutade försäkringskassan att sjukpenning skulle utbetalas från detta datum. Däremot erhöll hon inte någon rätt till sjukpenning för tiden den 8 november- den 11 december 1994 och i den delen låg försäkringskassans bedömning kvar.

S.S. kom aldrig att återuppta arbetsprövningen vid Vita huset på plan 6. Under hösten 1994 vidtogs en del utredningar av Yrkesmedicinska kliniken beträffande inomhusklimatet vid Vita huset. Därefter skedde ytterligare förbättringar av allmänventilationen i klassrummen i Vita huset. Med anledning härav hölls det ett nytt rehabiliteringsmöte den 14 augusti 1995 varvid S.S. återigen erbjöds att arbeta i Vita huset. Vid detta möte deltog förutom S.S. även G.B., rehabiliteringskonsulenten Elisabeth Hill, K.W. och rektor B.L. Vid denna tidpunkt var S.S. inte sjukskriven och hon ansågs fullt arbetsför av försäkringskassan. Kommunen betalade lön till S.S. under denna tid. Vid mötet förklarade kommunen för S.S. att lokalerna i Vita huset genomgått full renovering. Meningen var att S.S. skulle arbeta på plan 7 och 8. S.S. avvisade emellertid förslaget med motivering att hon tidigare hade mått dåligt i lokalerna. Kommunen menar att S.S. borde ha ställt upp på försöket.

B.L. föreslog att S.S. ändå skulle försöka att vistas i skolan under tid då det inte fanns några elever där. Även detta förslag avvisades av S.S.

I augusti 1995 föreslog B.L. i ett brev till S.S. att kommunen kunde erbjuda två alternativ till arbetsprövning under höstterminen 1995. Det ena alternativet avsåg ett projekt vid Albyskolan och det andra avsåg undervisning av en liten grupp flyktingar. S.S. valde Albyprojektet vilket innebar att hon skulle undervisa skolbarnens föräldrar i svenska och samhällsfrågor.

Under den första terminen skulle verksamheten vara förlagd till våningsplan två i Albyskolan. Därefter var det i och för sig preliminärt bestämt att verksamheten skulle flyttas ned till det klassrum som låg i en souterrainvåning med fönster. Efter ett par dagar avbröt S.S. även detta försök på grund av luftvägsbesvär. Kommunen fick inte någon möjlighet att vidta erforderliga åtgärder, eftersom S.S. avbröt arbetet utan att kontakta arbetsledningen. Kommunen menar att det S.S. inte borde ha agerat på detta sätt.

I oktober 1995 fick erhöll S.S. en kortvarig placering vid Fittjaskolan och stannade där terminen ut då projektet avbröts. Skälet till detta var att det inte anslogs några ytterligare medel, eftersom elevunderlag saknades efter höstterminens slut.

Under vårterminen 1996 framförde rehabiliteringskonsulenten Elisabeth Hill till S.S. ett erbjudande om en tjänst vid en förskola. S.S. avböjde emellertid att arbeta inom barnomsorgen. S.S. erbjöds även gratiskonsultation hos Arbetslivstjänster. Det bestrids att kommunen uppställt ett villkor att S.S. då måste säga upp sig. Frågan om avgångsvederlag initierades inte av kommunen utan förslaget kom från Lärarförbundet.

Som ett ytterligare led i att finna en lösning, hölls det ett nytt rehabiliteringsmöte den 13 maj 1996. Vid mötet deltog S.S. , ombudsmannen G.B., rehabiliteringskonsulenten Elisabeth Hill. Vid mötet underströk Lärarförbundet att det borde finnas möjligheter att finna arbetsuppgifter utanför skolan. S.S. erbjöds en ledig tjänst på kommunens informationskontor, den s.k. Servicestugan. Kommunen vidtog noggranna förberedelser för att underlätta placeringen. Det är möjligt att det kan ha kommit in rök i lokalerna men det kommunen anser vara anmärkningsvärt är att S.S. över huvud taget inte återkom till Servicestugan efter det att hon blivit ombedd av Elisabeth Hill att gå hem och duscha. Kommunen menar att det varken var tillåtligt eller försvarlig att vägra utföra arbete fortsättningsvis i den verksamhet där hon var placerad.

Kommunen bedömde ytterligare rehabiliteringsförsök som meningslösa. S.S:s sjukdomsproblem i kombination med kommunens möjligheter att finna lämpliga lokaler samt S.S:s avvisande attityd ledde till att kommunen avbröt rehabiliteringen. Det skall nämnas att försäkringskassan inte i något sammanhang riktat någon kritik mot kommunens sätt att handlägga ärendet.

Om arbetsdomstolen finner det vara styrkt att S.S. erbjudits ett förskollärararbete under vårterminen 1996 anser kommunen att det inte kan anses vara skäligt att kräva att kommunen skulle ha vidtagit ytterligare försök att omplacera S.S. till någon annan ledig tjänst inom kommunen. Trots detta har kommunen försökt att omplacera S.S. och det har även gjorts en omplaceringsutredning. Vid tidpunkten före uppsägningen fanns det inte några lediga tjänster inom kommunen som S.S. hade kunnat omplaceras till.

Förbundets påstående att kommunen försökt att förmå S.S. att säga upp sin anställning bestrids. Det har inte heller förekommit några medvetna försök från kommunens sida att placera S.S. på undermåliga arbetsplatser. Tvärt om har kommunen lagt ned ett stort arbete på att finna en lämplig placering för henne.

Sammanfattningsvis gör kommunen gällande att det förelegat saklig grund för att säga upp S.S. från hennes anställning hos kommunen med hänvisning till följande omständigheter. S.S. har med avseende på sin arbetsskada som har bestått i luftvägsproblem endast kunnat utföra ett begränsat antal arbetsuppgifter hos kommunen. Kommunen har vidare under en lång tidsperiod vidtagit ett flertal arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som inte lett till något resultat. Detta har till stor del berott på att S.S. själv inte velat medverka till åtgärderna. Vid uppsägningstillfället fanns det inte några andra arbetsuppgifter som S.S. hade kunnat omplaceras till. Kommunen har fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § anställningskyddslagen.

Som en särskild fristående uppsägningsgrund åberopar kommunen att S.S. avvikit från arbetsplatsen den 5 juni 1996 vilket innebär att kommunen haft grund för att säga upp henne på grund av arbetsvägran.

DOMSKÄL

Tvisten

Arbetsdomstolen har att ta ställning till frågan om kommunen hade saklig grund för att den 10 september 1996 säga upp S.S. från hennes anställning som lärare i svenska 2 i kommunen. Tvisten gäller om kommunen har fullgjort sin skyldighet att omplacera och rehabilitera S.S.

Rättsregler om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar

I tidigare avgöranden har arbetsdomstolen haft att pröva frågan om arbetsgivares skyldigheter vad gäller arbetsanpassning och rehabilitering. I avgörandet AD 1993 nr 42 uttalade domstolen bl. a. följande vad gäller de regler som gäller på området.

Med de ändringar i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring (AFL) som riksdagen beslutade under år 1991 har lagstiftaren sökt skapa klarare regler för arbetsgivarens ansvar för att de anställda, som drabbats av skada eller sjukdom, får del av de anpassnings- och rehabiliteringsinsatser som behövs för att den anställde skall kunna fortsätta arbeta. Ändringarna i arbetsmiljölagen innebär att arbetsgivaren har getts ett större och tydligare ansvar för att utveckla sin arbetsorganisation, skapa meningsfullt och utvecklande arbete, anpassa arbetet till de enskilda anställdas förutsättningar och genomföra rehabiliteringsinsatser. Såvitt gäller arbetsgivarens ansvar inom ramen för den allmänna försäkringen har arbetsgivaren ålagts en lagreglerad skyldighet att i samråd med arbetstagaren svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Om det inte framstår som obehövligt, skall arbetsgivaren under närmare angivna förutsättningar påbörja en rehabiliteringsutredning och denna utredning skall genomföras i samråd arbetstagarens fackliga organisation, om arbetstagaren medger det. Ansvaret för att kartlägga rehabiliteringsbehovet gäller oavsett hur behovet har uppstått.

I domstolens avgörande anförs följande om den närmare betydelsen av lagändringarna.

I motiven till 1991 års ändringar av AFL har särskilt markerats att det är väsentligt för den enskildes trygghet i anställningen att arbetsgivaren gör allt som är möjligt att göra för att anställningen skall kunna bestå (prop. 1990/91:141 s.43). Även i motiven till ändringarna i arbetsmiljölagen har motsvarande markering gjorts genom en erinran om den skyldighet enligt anställningsskyddslagen som en arbetsgivare principiellt har att före uppsägningen överväga alla möjligheter att flytta arbetstagaren till någon annan uppgift inom företaget, d.v.s. att omplacera arbetstagaren (prop. 1990/91:140 s.51 f.). I detta ligger bl.a. att arbetsgivaren måste överväga om det är möjligt genom en ändrad arbetsorganisation eller omplacering på annat sätt bereda arbetstagaren arbetsuppgifter så att denne kan stanna kvar. Det kan också vara frågan om att anskaffa tekniska hjälpmedel för att på så sätt underlätta för arbetstagaren att behålla sin anställning.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

I arbetsgivarens ansvar inom den allmänna försäkringen ingår att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten t.ex. arbetsträning, utbildning och omplacering.

Utredningen i målet

En omfattande muntlig och skriftlig bevisning har förekommit.

På förbundets begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med S.S. själv samt vittnesförhör hållits med specialläraren C.F., läraren i svenska för invandrare B.J., huvudskyddsombudet K.S., rektorn B.L., ombudsmannen i förbundet G.B., docenten Hans Formgren, överläkaren Mats Åman vid Yrkesmedicinska kliniken vid Huddinge sjukhus, arbetsmiljöingenjören J.K. och yrkeshygienikern A.L.

På kommunens begäran har vittnesföhör hållits med f.d. rehabiliteringskonsulenten G.M., rehabiliteringskonsulenten Elisabeth Hill, projektledaren E.B., rektorn Ulf S., skyddsingenjören B.A. och PA- samordnaren K.W.

Arbetsdomstolens syn på kommunens skilda åtgärder i syfte att omplacera och rehabilitera S.S.

Inledning

I målet är upplyst följande. Under åren 1981 - 1989 arbetade S.S. som lärare i Botkyrkagymnasiet inom GrundVux-verksamheten. Hon var under denna tid i stort sett frisk. Under hösten 1989 flyttade GrundVux- verksamheten till det s.k. Salmerska huset. Dessa lokaler var olämpliga ur arbetsmiljösynpunkt och verksamheten flyttades på nytt i januari 1991 till det s.k. Vita huset. Medan S.S. arbetade i Salmerska huset började hon få problem med långvariga förkylningsliknande symptom. Problemen kvarstod efter flyttningen till Vita huset. Det kunde konstateras att S.S. led av hyperreaktiva slemhinnor i luftvägarna. Detta gav upphov till symptom i form av andningssvårigheter och astma. Besvären blev sedermera godkända som arbetsskada.

S.S:s arbete vid kommunens Invandrarinstitut under tiden 11 februari - 7 juni 1991

S.S:s svårigheter i arbetet i Vita huset ledde till att hon blev omplacerad. Under tiden den 11 februari - 7 juni 1991 arbetade hon i ett projekt vid kommunens Invandrarinstitut. Arbetet innebar att hon skulle intervjua äldre GrundVux-elever om deras liv och erfarenheter från hemlandet och från Sverige. Kommunen har uppgivit att arbetet var särskilt tillrättalagt för S.S. och finansierades från kommunens konto för anpassningsåtgärder.

Arbetet fungerade bra och S.S. uppges under denna tid ha varit symptomfri. Parterna har redovisat olika uppfattningar i vad mån arbetet utfördes i den äldre villa som kommunen anvisat. Arbetet avslutades i och med att projektet var slutfört i början av juni 1991.

Arbetsdomstolen konstaterar att detta arbete kunde genomföras framgångsrikt utan komplikationer. Mot bakgrund härav får antas att S.S. vid denna tid var fullt arbetsför, under förutsättning att arbetsmiljön var gynnsam för henne. Det skall framhållas att hon inte var sysselsatt med arbetsuppgifter för vilka hon var anställd. Arbetsuppgiften var relativt kortvarig och kunde inte utvecklas till ett långsiktigt arbete för henne.

S.S:s arbete under år 1992 vid den öppna förskolan i Norsborg två dagar i veckan och i Vita huset en och en halv dag i veckan samt på hösten 1992 i Blåklinten en halv dag i veckan

Under våren och hösten 1992 arbetade S.S. två dagar i veckan vid den öppna förskolan i Norsborg. Arbetet bestod i att undervisa mödrar som kom med sina barn till förskolan. Kommunen har uppgivit att denna placering var särskilt anpassad med hänsyn till S.S:s problem och önskemål.

Projektet upphörde på grund av bristande elevunderlag.

S.S. arbetade parallellt under en och en halv dag i veckan i Vita huset med testning/antagning av elever. Arbetet fungerade tämligen väl. Till detta synes ha bidragit att arbetet i stor utsträckning kom att utföras utanför Vita huset.

På hösten 1992 skulle S.S. arbeta en halv dag i veckan i Blåklinten, som var ett f.d. daghem. Arbetet synes ha fungerat mindre väl på grund av att S.S. fann det utrymme som hon skulle bedriva sin verksamhet i olämpligt.

Arbetsdomstolen konstaterar följande.

Även arbetsplaceringen vid den öppna förskolan blev framgångsrik och kunde genomföras utan att S.S. drabbades av några besvär. Arbetsuppgiften får antas ha varit särskilt tillrättalagd för henne och kunde inte utvecklas till någon långsiktig sysselsättning. Även arbetet i Vita huset under denna period synes ha kunnat genomföras på ett tillfredsställande sätt.

S.S:s hälsotillstånd synes emellertid ha försämrats under år 1992. Under hösten var hon halvtidssjukskriven. Som det får antas var anledningen hennes luftvägsbesvär.

S.S. är sjukskriven under hela år 1993. Hon placeras fr.o.m. hösten 1993 på halvtid vid Kärsbyskolan

S.S. synes ha varit sjukskriven på heltid fr.o.m. den 10 februari 1993 och under återstoden av året. Förutom luftvägsbesvären hade hon influensa, sköldkörtelproblem och möjligen även hjärtsäcksinflammation.

S.S. erbjöds fr.o.m. hösten 1993 arbetsprövning vid Kärsbyskolan. Hon vistades i skolan endast vid ett eller två tillfällen. Någon arbetsprövning kom inte till stånd.

Arbetsdomstolen konstaterar följande. Det är inte utrett under vilka närmare omständigheter S.S. avbröt vistelsen i Kärsbyskolan. Den omedelbara anledningen synes ha varit att andra lärare berättade för henne om mögelförekomst i lokalerna. S.S. får anses bära ett inte obetydligt eget ansvar för att arbetsprövningen inte fullföljdes. Det hade ålegat henne dels att pröva om hon kunde arbeta i lokalerna, dels innan hon avbröt arbetsprövningen samråda med skolans ledning i frågan om att ordna arbetet på ett för henne godtagbart sätt.

S.S. erbjuds i februari 1994 att arbetspröva vid Hammerstaskolan. Hon vägrar att genomgå OPQ-test och accepterar inte ett erbjudande om behandling vid Årekliniken

Vid ett rehabiliteringsmöte den 21 eller 22 februari 1994 erbjuds S.S. att arbetspröva som lärare vid Hammerstaskolan. Arbetsprövningen kom inte till stånd. Enligt förbundet berodde detta på att S.S. inte kunde garantera att det skulle gå bra, vilket kommunen begärde. Kommunen har anfört att anledningen var att S.S. avböjde förslaget.

S.S. erbjöds vidare att genomgå OPQ-test, ett personlighetstest som kommunen brukar använda i omplacerings- och rehabiliteringsärenden. S.S. fordrade att få läsa testet, vilket vägrades henne. Testet kom inte till stånd.

Vid ett rehabiliteringsmöte den 15 mars 1994 uppkom fråga om att S.S. skulle genomgå en behandling vid Årekliniken. Kommunen var beredd att bekosta en sådan behandling. Någon resa till Årekliniken kom dock inte till stånd.

Arbetsdomstolen konstaterar följande.

Enligt arbetsdomstolens bedömande ger utredningen stöd för att det var på S.S:s föranledande som någon arbetsprövning inte kom tillstånd vid Hammerstaskolan. Vidare framgår av utredningen att hon utan tillräckliga skäl avböjde att genomgå OPQ-testet. Utredningen får vidare anses ge vid handen att S.S. inte var villig att låta sig behandlas vid Årekliniken.

Enligt arbetsdomstolens mening innebar det förhållandet att arbetsprövningen vid Hammerstaskolan inte kom till stånd, att kommunens ansträngningar att finna en lösning på S.S:s problem motverkades. För detta bär hon själv ansvaret.

Enligt arbetsdomstolens mening hade S.S. visserligen inte tillräckliga skäl att inte genomgå OPQ-testet. Det kan emellertid inte göras gällande att underlåtenheten att genomgå testet fick någon nämnvärd betydelse för hennes rehabilitering. Vad gäller behandlingen på Åre-kliniken är oklart vad det var som föranledde att behandlingen inte blev av. Inte heller denna omständighet kan därför tillmätas någon nämnvärd betydelse.

S.S. arbetsprövar i Vita huset fr.o.m. den 3 oktober 1994

Enligt en vid ett rehabiliteringsmöte den 21 september 1994 upprättad skriftlig rehabiliteringsplan började S.S. arbetspröva i Vita huset fr.o.m. den 3 oktober 1994. Meningen var att hon skulle assistera ordinarie lärare på plan 6 tre timmar per dag och därvid pröva olika delar av lokalerna. Den 14 oktober 1994 avbröt hon arbetsprövningen och sjukanmälde sig.

Arbetsdomstolen finner att utredningen inte tillåter några närmare slutsatser om anledningen till att denna arbetsprövning misslyckades. Det får antas att S.S. av sjukdom hindrades från att fullfölja den uppgjorda rehabiliteringsplanen.

S.S. erbjuds vid ett rehabiliteringsmöte den 14 augusti 1995 att återuppta arbetsprövningen i Vita huset

Vid ett rehabiliteringsmöte den 14 februari 1995 erbjöds S.S. på nytt att arbetspröva i Vita huset. S.S. avböjde förslaget med hänvisning till att hon tidigare hade blivit sjuk under arbete där.

Arbetsdomstolen konstaterar följande. Utredningen ger vid handen att Vita huset vid denna tid hade genomgått ett fullständig renovering och att S.S. blev informerad om detta. Det kan inte uteslutas att renoveringen förbättrade arbetsmiljön så att den blev tillfredsställande för S.S. Enligt domstolens mening hade det ålegat S.S. att pröva om hon kunde arbeta i Vita huset efter renoveringen. S.S. måste lastas för att denna arbetsprövning inte kom till stånd.

S.S. erbjuds i september 1995 att arbeta med ett projekt inom Albyskolan.

Projektet inom Albyskolan innebar att S.S. skulle undervisa skolbarnens föräldrar i svenska och samhällsfrågor. Enligt förbundets ståndpunkt skulle S.S. först prova om hon kunde vistas i den lokal där undervisningen skulle äga rum. S.S. vistades i lokalen, som var en källarlokal, under tiden den 13 - 18 september 1995 men fick besvär av källarlukten och kunde inte vara kvar. Kommunen har uppgivit att verksamheten under den första terminen skulle vara förlagd till våningsplan 2 i Albyskolan för att därefter eventuellt flyttas ned till ett klassrum i en souterrainvåning med fönster. Kommunen har gjort gällande att S.S. avbröt försöket på grund av luftvägsbesvär utan att kontakta arbetsledningen. Kommunen fick inte någon möjlighet att vidtaga erforderliga åtgärder.

Enligt arbetsdomstolens bedömande ger utredningen intrycket att S.S. avbröt sitt deltagande i projektet utan att först kontakta arbetsledningen. Kommunen sattes ur stånd att undersöka om några lämpliga åtgärder kunde vidtas för att göra det möjligt för S.S. att fortsätta arbeta inom projektet. S.S. kan inte undgå kritik för det sätt på vilket hon agerade.

Erbjöds S.S. på våren 1996 att arbeta inom barnomsorgen?

Kommunen har uppgivit att Elisabeth Hill på våren 1996 erbjöd S.S. att arbeta inom barnomsorgen. Förbundet har bestritt att något sådant erbjudande lämnades S.S.

Arbetsdomstolen konstaterar följande. Elisabeth Hill har omvittnat att hon på våren 1996 erbjöd S.S. att arbeta inom kommunens barnomsorgsverksamhet. K.W. har uppgivit att Elisabeth Hill vid samma tid för henne berättat att S.S. avböjt att arbeta inom barnomsorgen. Domstolen finner härigenom utrett att det av kommunen uppgivna erbjudandet om arbete i barnomsorgen verkligen lämnades. Enligt domstolens mening kan emellertid S.S:s avböjande av erbjudandet inte tillmätas någon nämnvärd betydelse. Det får anses förklarligt att S.S. avböjde erbjudandet med hänsyn till sitt hälsotillstånd.

S.S. arbetsprövar inom Socialförvaltningen vid Servicestugan

Vid ett möte den 13 maj 1996 erbjöds S.S. att arbetspröva inom Socialförvaltningen vid Servicestugan. Arbetsprövningen inleddes den 5 juni 1996. S.S. besvärades emellertid av rök som kom in i lokalen. Hon började hosta. Hostattackerna gjorde att hon kom i svettning. Den övriga personalen klagade på att hon luktade svett. Hon ombads att åka hem och duscha. Hon lämnade lokalen och återkom inte mera.

Arbetsdomstolen gör följande konstaterande. Det är klarlagt att S.S. faktiskt blev anmodad att åka hem för att duscha på grund av att den övriga personalen skulle ha besvärats av svettlukt från henne. Det är förklarligt att hon kände sig kränkt över det inträffade. Utredningen visar att ombudsmannen G.B. för S.S:s räkning tog kontakt med arbetsledningen med anledning av det inträffade och att man blev ense om att hennes deltagande i arbetet i Servicestugan skulle avbrytas. Det finns enligt domstolens mening därför inte grund för att anse att S.S. obehörigen avvek från arbetet. Över huvud taget anser domstolen att det inte föreligger anledning att rikta någon kritik mot S.S. för det inträffade. Domstolen finner att även denna arbetsplacering misslyckades men att S.S. inte kan lastas härför.

Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning av kommunens åtgärder i syfte att omplacera och rehabilitera S.S.

Vid bedömningen av kommunens åtgärder i syfte att omplacera och rehabilitera S.S. skall beaktas att S.S:s problem synes ha varit koncentrerade till själva arbetsmiljön och inte gällt arbetet som sådant. Det är upplyst i målet att S.S. tvärt om har varit framgångsrik i sitt arbete som lärare i kommunen. Utredningen i målet ger vid handen att S.S. även haft kapacitet för att utföra arbetsuppgifter som legat vid sidan av lärararbetet.

I målet föreligger ingen utredning om vilka närmare krav som ställdes på den arbetsmiljö som var lämplig för S.S. Utredningen ger också intrycket att kommunens företrädare var villrådiga i frågan om hur en för S.S. lämplig arbetsplats skulle vara beskaffad. Förbundet har sammanfattat sin inställning i denna fråga i uttycket att det skulle vara en "frisk arbetsmiljö". Kommunens försök att rehabilitera S.S. komplicerades också av att hon under den aktuella tiden även drabbades av en rad sjukdomar som saknade tydligt samband med hennes luftvägsbesvär.

Arbetsdomstolen går nu över till att göra en övergripande bedömning av de skilda åtgärder som kommunen under årens lopp vidtog.

En första fråga är från vilken tid kommunen hade anledning att inse att särskilda åtgärder var erforderliga för att anpassa S.S:s arbete till hennes särskilda hälsoproblem. Enligt arbetsdomstolens bedömande synes en sådan situation ha uppstått när det någon månad in på år 1991 visade sig att S.S. inte kunde arbeta i Vita huset dit hennes arbete normalt vid den tiden skulle vara förlagt. Kommunen bedömde tydligtvis också situationen på detta sätt. Under de närmaste åren därefter var S.S. under långa tidsperioder i huvudsak sysselsatt med olika projekt utanför Vita huset. Hennes hälsotillstånd synes dock ha försämrats under år 1992, vilket tog sig uttryck i att hon var halvt sjukskriven under hösten 1992 och helt sjukskriven under hela året 1993. Försök till arbetsplacering gjordes emellertid dels vid Kärsbyskolan i början av hösten 1993, dels vid Hammerstaskolan under våren 1994. I intetdera av dessa fall kunde konstateras om arbetsmiljön var tillfredsställande för S.S. Den huvudsakliga anledningen till detta var S.S:s eget handlande. En arbetsprövning hösten 1994 i Vita huset misslyckades på grund av S.S:s luftvägsbesvär. Ett förnyat erbjudande i augusti 1994 i Vita huset efter det att huset hade renoverats avvisades av S.S. Ett erbjudande i september 1995 om arbete med ett projekt i Albyskolan blev aldrig prövat på grund av att S.S. avbröt arbetet utan att möjlighet gavs att pröva om arbetet kunde passa henne.

Arbetsdomstolen gör den bedömningen att S.S. under den tidsperiod som är aktuell (januari 1993 - sommaren 1996) lämnades sju skilda erbjudanden om arbete som innebar mer eller mindre beaktansvärda försök att bereda S.S. ett arbete som var anpassat till hennes situation (1. Kärsbyskolan 2. Hammerstaskolan 3. Vita huset oktober 1994 4. Vita huset i augusti 1995 5. Albyskolan 6. Barnomsorgen 7. Servicestugan). Domstolen anser att tre av dessa försök innebar att hon erbjöds arbete som inte var lämpat för henne med hänsyn till hennes hälsotillstånd eller som inte kunde komma i fråga utan att S.S. kunde lastas för detta (Vita huset oktober 1994, barnomsorgen och Servicestugan). De fyra övriga försöken ( Kärsbyskolan, Hammerstaskolan, Vita huset i augusti 1995 och Albyskolan) får emellertid anses ha avsett arbetsuppgifter som kunde ha visat sig vara lämpliga för S.S.

Som arbetsdomstolen haft anledning att framhålla i flera tidigare avgöranden som rör arbetsgivarens rehabiliteringsansvar (se AD 1993 nr 96, 1996 nr 109 samt 1997 nr 39 och 52) vilar arbetsmiljölagens och lagens om allmän försäkring bestämmelser i detta ämne på det synsättet att det ankommer på den arbetstagare som bereds rehabiliterande åtgärder att i mån av förmåga och under beaktande av dennes fysiska och psykiska status medverka i rehabiliteringsarbetet. Om en arbetstagare utan giltigt skäl vägrar att delta i en rehabilitering som syftar till att denne skall kunna återgå i arbete hos arbetsgivaren, måste handlandet få den effekten att arbetsgivaren får anses ha fullgjort sitt rehabiliteringsansvar och därmed också att arbetstagaren inte längre kan göra anspråk på att få behålla sin anställning hos arbetsgivaren. Det anförda gäller under förutsättning att fråga är om en arbetsprövning som kan antas bidra till att arbetstagaren skall kunna återgå i arbete och att detta arbete är av sådan slag att arbetstagaren skäligen bör godta omplaceringen till det.

I det föreliggande fallet har S.S. föranlett att någon arbetsprövning inte har kunnat komma till stånd i fråga om fyra skilda arbetsplaceringar som har gällt arbete som kan ha varit lämpligt för henne. Möjligt är givetvis att det hade visat sig att arbetsplaceringarna av någon orsak inte hade passat henne. Det kan emellertid inte begäras av kommunen att driva rehabiliterings- och omplaceringsförsöken vidare, när kommunen inte fick svar på om de föreslagna alternativen var godtagbara. Särskilt gäller detta, eftersom kommunen hade anledning att känna sig mycket osäker i frågan om hur en lämplig arbetsplacering för S.S. skulle vara beskaffad. Enligt arbetsdomstolens mening får kommunen mot bakgrund härav anses ha fullgjort sitt rehabiliteringsansvar vid den tidpunkt då S.S. varslades om uppsägning.

Det skall anmärkas att det enligt arbetsdomstolens mening inte med fog kunnat begäras av kommunen att S.S. skulle beredas tillfälle att också arbetspröva vid Botvidsgymnasiet. Detta gäller särskilt som det inte fanns något ledigt arbete där.

Arbetsdomstolens sammanfattande ställningstagande till förbundets talan

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att saklig grund får anses ha förelegat för att säga upp S.S. från hennes anställning i kommunen. Lärarförbundets talan skall därför avslås.

Vid denna utgång av målet skall lärarförbundet ersätta kommunen dess rättegångskostnader. Om rättegångskostnadernas belopp råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Lärarförbundets talan avslås.

2. Lärarförbundet skall ersätta Botkyrka kommun dess rättegångskostnader med etthundratrettiotusenfyrahundrasextioåtta (130 468) kr, varav 83 309 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1998-05-27, målnummer A-114-1997

Ledamöter: Hans Stark, Anna Middelman (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson, Lars Ahlvarsson, Göte Larsson och Bo Almgren. Enhälligt.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson