AD 1998 nr 7

Parter:

L.J.; Domkapitlet i Härnösands stift

Nr 7

J.L. i Kälarne

mot

Domkapitlet i Härnösands stift.

ÖVERKLAGAD DOM

Östersunds tingsrätts dom den 25 april 1997 i mål T 846-96

Tingsrättens dom, se bilaga.

J.L. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom bifaller hans talan och förpliktar domkapitlet att ersätta hans rättegångskostnader vid tingsrätten.

Domkapitlet har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som angetts i tingsrättens dom.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har J.L. och vittnet Hans Kåreland hörts på nytt. Vittnesförhöret vid tingsrätten med Dou§glas Willman har förebringats genom banduppspelning. Även skriftlig bevisning har förebringats.

Vad som förekommit i arbetsdomstolen föranleder inte någon annan bedömning än den som tingsrätten gjort. Tingsrättens domslut i huvudsaken skall därför fastställas.

Arbetsdomstolen anser att J.L. har haft skälig anledning att få tvisten prövad såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen. Vardera parten skall därför bära sina rättegångskostnader i målet.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens dom i överklagade delar.

2. Arbetsdomstolen fastställer L.H:s ersättning enligt rättshjälpslagen till tjugosextusenfemtioen (26 051) kr, varav 20 080 kr för arbete, 5 060 kr för tidsspillan och 911 kr för resa. I ersättningen ingår mervärdesskatt med 5 028 kr.

3. Vardera parten skall bära sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Dom 1998-01-28, målnummer B-94-1997

Ledamöter: Michaël Koch, Ola Bengtson och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare: Björn Malmqvist

BILAGA

TINGSRÄTTENS DOM (ledamöter:Lars-Olof Andersson, Håkan Asklund och Jim Emilsson)

BAKGRUND

J.L. prästvigdes 1979 för Luleå stift och har efter tjänstgöring i detta stift arbetat som extra komminister i Östersunds pastorat från september 1990 till och med den 6 mars 1991. Efter den 7 mars 1991 har han tjänstgjort som komminister i Östersunds pastorat samt innehaft kyrkoherdevikariat i tur och ordning i Bräcke, Fors och Hällesjö-Håsjö församlingar. Den 17 augusti 1993 skadades J.L. svårt i en trafikolycka, varefter han i huvudsak har varit sjukskriven. Efter trafikolyckan uppstod allvarliga slitningar i hans äktenskap med E.L.. Detta ledde till att äktenskapet upplöstes genom dom på äktenskapsskillnad den 22 december 1994.

Den 12 oktober 1994 dömdes J.L. av denna tingsrätt för misshandel den 12 april 1994, olaga hot den 23 april 1994 samt ofredande under tiden maj- den 12 juli 1994 till villkorlig dom och 100 dagsböter. Samtliga brott var begångna mot hans hustru Elisabeth. J.L. överklagade domen. Hovrätten för Nedre Norrland meddelade den 16 februari 1996 dom varienom ingen annan ändring gjordes i tingsrättens domslut än att hovrätten förordnade att av böterna 40 dagsböter skulle anses erlagda, eftersom J.L. i anledning av brotten varit frihetsberövad såsom anhållen och häktad under fyra dygn. Sedan J.L. överklagat hovrättens dom fann Högsta domstolen i beslut den 17 april 1996 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

I beslut den 11 november 1994 avstängde Domkapitlet i Härnösands stift J.L. från hans tjänst från och med den 11 november 1994 och längst till dess att frågan om avsked slutligt prövats. Den 22 maj 1996 beslutade domkapitlet att med stöd av 35 kap 20 § kyrkolagen avskeda J.L. från hans tjänst som komminister i Östersunds församling. Motiveringen till detta beslut var att J.L. begått brottsliga gärningar varigenom han visat sig uppenbarligen olämplig att inneha prästerlig tjänst.

J.L. är inte medlem i någon facklig organisation.

YRKANDEN M M

J.L. har yrkat att tingsrätten förklarar att domkapitlets beslut att avskeda honom är ogiltigt.

Domkapitlet har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning av varandra för rättegångskostnader.

Som grund för sin talan har J.L. anfört: Visserligen har han genom en lagakraftvunnen dom befunnits skyldig till misshandel, olaga hot och ofredande. Brottmålsdomen är emellertid inte bindande i denna arbetstvist. Äktenskapets upplösning har varit förenad med extrema motsättningar och ömsesidiga kränkningar och provokationer från båda makarna. Det pågår alltjämt tvist angående hans umgänge med de två gemensamma barnen. Konflikterna i äktenskapet kulminerade när E.L. anklagade honom för misshandel och ofredande, vilket bl a ledde till att han blev anhållen och häktad samt därefter ålades besöksförbund gentemot sin hustru. Han anser sig vara oskyldig till de gärningar som han dömts för. Det är riktigt att han knuffat E och att hon därvid skadats, men detta skedde efter det att hon provocerat honom under ett själavårdande samtal som han hade i telefon med en annan person. Det påstådda hotet den 23 april uttalades efter det att han den dagen blivit utkörd från det gemensamma hemmet. Hans upprördhet då försämrade även hans diabetes, vilket kan ha påverkat hans beteende. Det är viktigt att poängtera att det är fråga om endast ett fall av misshandel och ett olaga hot, vilket inträffade endast elva dagar efter misshandeln. Detta bekräftar att det var fråga om en akut krisreaktion. Det är riktigt att han fällt vissa förnedrande uttalanden till E i telefonen under tiden maj - 12 juli 1994. Dessa telefonsamtal var emellertid resultatet av att han inte fick träffa barnen och är att bedöma som ett "rop på hjälp". E.L. orsakades inte några bestående skador av våldet och våldet har inte varit av särskilt allvarlig natur. Domstolarna har med frångående av sedvanlig bevisvärdering fäst alltför stort avseende vid f d hustruns berättelse. Hennes berättelse har konstant skärpts vad gäller den påstådda misshandeln den 12 april 1994 på ett sätt som förringar hennes trovärdighet. Den händelsen var en olyckshändelse. Den tekniska utredningen var bristfällig. E.L. hade anledning på grund av den pågående umgängestvisten att beljuga honom. Domkapitlet har åberopat endast de angivna brottsliga gärningarna. Dessa är inte av så allvarlig art att avsked kan komma ifråga. Det har varit fråga om enstaka händelser som berott på att J.L. av förklarliga skäl tappat behärskningen i särskilt utsatta situationer. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hans möjlighet att sköta sitt arbete som präst även fortsättningsvis. Han har under sin prästtjänstgörning aldrig drabbats av någon disciplinär åtgärd eller annan "prickning". Han är bredd att söka tjänst inom annat stift. Det bör också beaktas att domkapitlet varken gjort något för att hjälpa honom med de personliga familjeproblemen eller visat något engagemang för att finna en lösning genom omplavering. - Vid en samlad helhetsbedömning av händelsernas beskaffenhet, prästanställningens art och övriga omständigheter kan han inte anses uppenbarligen olämplig att inneha prästerlig tjänst.

Domkapitlet har som grund för sin inställning anfört: Enligt fast praxis i arbetsdomstolen skall en brottmålsdom tillmätas betydande bevisverkan i mål om avskedande. J.L. har genom lagakraftvunnen dom dömts för misshandel, olaga hot och ofredande. Det har inte framkommit något i detta mål som ger anledning att frångå den bedömning som gjorts i brottmålsdomarna. Ingenting har framkommit som ger stöd för att E.L. velat skärpa sin berättelse avseende misshandelstillfället under handläggningen i de olika domstolarna. Tvärtom framgår av journalhandlingarna att E.L., när hon undersöktes den 12 april 1994, inte hade för avsikt att anmäla J.L. för brottet. Enligt uttalanden som hon gjort i förundersökningen den 29 april 1994 berättade hon dock att J.L. med kraft kastat henne mot dörren och omedelbart därefter med båda händerna stött hennes huvud mot dörrkarmen med kraftigt blodflöde som följd. Tingsrätten fann i sin dom att J.L. egentligen skulle ha ådömts fängelse, men beaktade att han troligtvis skulle komma att avskedas med anledning av brotten. En präst måste åtnjuta allmänt förtroende för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Höga krav måste ställas på en prästs redbarhet och oförvitlighet. Normalt kan en präst som gör sig skyldig till misshandelsbrott mot en person inte anses uppfylla de krav som måste kunna ställas på en innehavare av prästtjänst oavsett om misshandeln sker i eller utom tjänsten. J.L. har dessutom utöver misshandeln dömts för olaga hot och ofredande, vilka brott också är oförenliga med de krav på redbarhet och oförvitlighet som måste ställas på en präst. Rekvisiten i 35 kap 20 § kyrkolagen är sålunda uppfyllda.

ÅBEROPAD BEVISNING

J.L. har såsom skriftlig bevisning åberopat ett rättsintyg utfärdat den 9 maj 1994 av avdelningsläkaren Christina Jansson vid Kirurgiska kliniken, Östersunds sjukhus, stämningsansökan i brottmålet i tingsrätten, åklagarens justering av stämningsansökan sådan den framgår av tingsrättens dom samt hovrättens dom. Dessutom har J.L. såsom muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med kyrkoherden Douglas Willman och vittnesförhör med den av honom såsom privat sakkunnig anlitade chefsöverläkaren Hans Kåreland, Rättsmedicinalverket.

Domkapitlet har såsom bevisning åberopat tingsrättens och hovrättens domar samt bandupptagning av telefonsamtal mellan J.L. och E.L. under tiden maj - juli 1994 jämte vissa utskrifter härav.

DOMSKÄL

Sakfrågan

Tvisten i målet gäller huruvida omständigheterna har varit sådana att J.L. har kunnat avskedas med stöd av 35 kap 20 § kyrkolagen från sin anställning som komminister i Östersunds församling. Enligt detta lagrum får en präst avskedas om han har begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning.

Tingsrätten har först att pröva invändningen att J.L. inte gjort sig skyldig till de brott som han dömts för av hovrätten. Vid bedömning av avskedandefrågan är den meddelade hovrättsdomen visserligen inte bindande för tingsrätten. Brottmålsdomen skall dock, särskilt när den såsom i detta fall har vunnit laga kraft, enligt fast praxis tillmätas en betydande bevisverkan. Den utredning som i denna del förebringats i detta mål - förhör under sanningsförsäkran med J.L., ett rättsintyg samt vissa bandupptagningar av telefonsamtal mellan J.L. och dennes dåvarande hustru - ger inte anledning till några andra bedömningar än de som hovrätten gjort i sin dom.

Av det anförda följer att vad tingsrätten har att lägga till grund för bedömningen av avskedandets giltighet är följande brott. J.L. har den 12 april 1994 misshandlat E.L. genom att ta ett kraftigt tag i hennes vänstra arm och därefter dunka hennes huvud mot en dörrpost en gång med smärta, ömhet , ett blåmärke på vänstra underarmens lillfingersida, 5 x 2 cm stort, samt en cirka 8 cm lång sårskada mitt i pannan med blodflöde som följd. Sårskadan fick åtgärdas med behandling i form av stygn på akutmottagningen vid Östersunds sjukhus. J.L. har vidare gjort sig skyldig till olaga hot mot E.L. den 23 april 1994 bestående i att han hotat henne till livet genom att uttala bl a "tänk att jag slog in pannbenet på dej men att du ändå inte förstår" och "jag skulle kunna döda dej och ta straffet". Slutligen har J.L. under tiden maj - 12 juli 1994 gjort sig skyldig till ofredande av E.L. genom att ringa upprepade telefonsamtal till henne, där han uttalat många synnerligen kränkande tillmälen och för henne mycket förnedrande påståenden.

Vid bedömningen av om dessa brott visar att J.L. uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning som präst beaktar tingsrätten följande omständigheter.

En präst måste åtnjuta allmänt förtroende för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter inom ramen för anställningen. Det gäller inte endast i de dagliga rutiner som ingår i en prästtjänst utan framförallt i situationer när församlingsmedlemmar i svåra stunder söker stöd hos sin präst och själasörjare. Många av dessa situationer, inte minst när församlingsmedlemmar söker upp sin präst angående problem i äktenskap eller andra relationer, kan vara känsliga att hantera och kan ofta kräva mycket engagemang och förståelse av den person som skall fullgöra sina arbetsuppgifter i sådana sammanhang. För den enskilde är det därvid särskilt angeläget att kunna känna tillit till sin präst. Sammantaget måste det därför ställas mycket höga krav på en prästs redbarhet och oförvitlighet. Detta leder till att det normalt sett måste vara en utgångspunkt för bedömningen att en präst som gör sig skyldig till misshandel inte uppfyller de krav som måste ställas på innehavaren av en prästtjänst. Härtill kommer i detta fall att misshandeln följts av ett olaga hot och flera ofredanden mot samma person. Misshandeln har riktat sig mot en nära anhörig i hemmet och har skett i en situation där parternas barn varit närvarande. Både tingsrätten och hovrätten har ansett att misshandelsbrottet inte kan bedömas som ringa, en uppfattning som även tingsrätten i detta mål delar. Ofredandena innefattar en mängd synnerligen kränkande tillmälen riktade mot E.L. Sistnämnda brott kan ingalunda försvaras enbart med att J.L. känt en besvikelse över att han inte fick träffa sina barn. Ett annat beteende från honom hade med säkerhet givit honom större chanser att verkligen nå den av honom önskade kontakten med barnen. J.L:s uppfattning att han av förklarliga skäl genom äktenskapskrisen tappat behärskningen i särskilt utsatta situationer vinner visserligen stöd av vad Kåreland anfört i sitt vittnesmål. Kåreland har uppgivit bl a att J.L. och dennes hustru är två ganska vanliga människor som råkat in i en inte helt ovanlig äktenskapskris och att det som inträffat inte är något särskilt extremt. Kåreland har också betonat att J.L:s beteende mer måste ses som ett uttryck för dennes förtvivlan och ångest i den situation som uppkommit i äktenskapet. Tingsrätten har mot bakgrund av Kårelands sålunda lämnade uppgifter ingen anledning att ifrågasätta att dessa omständigheter påverkat J.L. när han begått brotten. Vittnet D.W., som varit studiekamrat med J.L., har berättat att J.L., under den tid denne tjänstgjorde i Bräcke, andra halvåret 1992 och första halvåret 1993 samt såsom vikarierande kyrkoherde i november 1993, enligt Willmans uppfattning skötte tjänsten som präst helt normalt. W. har vidare uppgivit att J.L. var efterfrågad av vissa personer både under och efter sin tjänstgöring i Bräcke och att större delen av församlingen såg positivt på honom. W. har vidare inte hört några klagomål från personal på pastorsexpeditionen eller från kyrkorådet. Utifrån vad W. känner till tror han att J.L., med rätt ledning, skulle kunna fortsätta att tjänstgöra som präst.

En samlad helhetsbedömning av den i målet förebragda utredningen leder enligt tingsrättens mening till att J.L:s handlande klart strider mot de värderingar och normer som kyrkan står för och mot de krav som måste ställas på innehavare av en prästtjänst. Den brottslighet som J.L. gjort sig skyldig till visar därför att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning som präst. Att han tidigare synes ha skött sin tjänst utan anmärkning och att han befunnit sig i en pressad situation i äktenskapet utgör inte tillräckliga skäl att ändra denna slutsats. Domkapitlets beslut att avskeda J.L. har därför varit riktigt. Av anförda skäl skall käromålet ogillas.

Rättegångskostnaderna

Advokaten H. har yrkat ersättning för 50 timmars arbete, vari ingår även visst arbete med frågan om domkapitlets beslut att avstänga J.L. från tjänstgöring från den 11 november 1994 och tills vidare. Den av rättshjälpsmyndigheten beviljade allmänna rättshjälpen för J.L. har avsett både frågan om avstängning och därefter även frågan om avskedande. På grund härav och då frågan om avskedande av J.L. varit en för honom mycket ingripande åtgärd som krävt åtskillig arbetsinsats av rättshjälpsbiträdet finner tingsrätten att den av H. yrkade ersättningen för arbete får anses skälig.

Jämlikt 24 § rättshjälpslagen skall J.L:s yrkande om ersättning av allmänna medel för bevisning avseende det skriftliga utlåtandet från hans sakkunniga vittne Hans Kåreland bifallas.

Vid nu angiven utgång i huvudsaken skulle J.L. rätteligen såsom tappande part enligt 18 kap 1 § rättegångsbalken ersätta domkapitlets rättegångskostnader. Mot bakgrund av arbetsdomstolens två domar 1994 referat nr 52 och 1995 referat nr 7 får emellertid J.L. anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad inför tingsrätten. Jämlikt 5 kap 2 § 1 st lagen om rättegången i arbetstvister finner tingsrätten därför skäligt förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. Tingsrätten fastställer advokaten H.S. ersättning enligt rättshjälpslagen till sjuttiotusenfemhundrasjuttiofyra (70 574) kr, varav 50 200 kr för arbete, 12 960 kr för tidsspillan och 7 414 kr för utlägg. I det totala beloppet ingår mervärdesskatt med 13 194 kr.

3. J.L. tillerkänns ersättning av allmänna medel enligt rättshjälpslagen för egen bevisning med tretusenfemhundrasjuttio (3 570) kr. Detta belopp utgör en kostnad för J.L. rättshjälp.

4. Vardera parten skall stå sina rättegångskostnader.