AD 1999 nr 102

Fråga om en kommun har haft rätt att avskeda en arbetstagare som gjort sig skyldig till arbetsvägran.

Parter:

C., S.; Eslövs kommun

Nr 102

S.C. i Eslöv

mot

Eslövs kommun

ÖVERKLAGAD DOM

Eslövs tingsrätts dom den 22 september 1998 i mål nr T 378-97

Tingsrättens dom, se bilaga.

S.C. har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall bifalla hans talan och befria honom från skyldigheten att ersätta kommunens rättegångskostnader vid tingsrätten. Han har till förtydligande av sitt vid tingsrätten framställda ränteyrkande anfört att det ekonomiska skadeståndet såvitt avser augusti månad 1997 uppgår till 7 672 kr.

Kommunen har bestritt ändring.

Kommunen har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har S.C. hörts på nytt under sanningsförsäkran. Vittnesförhören med I.A., A.C.H., A.N. och A.R. har förebringats genom banduppspelning. Viss skriftlig bevisning har åberopats.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört det som finns antecknat i tingsrättens dom. S.C. har till förtydligande av sin ståndpunkt anfört att han inte gör gällande i målet att han varit psykiskt sjuk när han genomförde hungerstrejken, men att kommunen vid sitt handlande uppenbarligen har utgått från att så har varit fallet.

Domskäl

Tvisten i målet gäller frågan om kommunen har haft rätt att avskeda S.C. den 15 augusti 1997 med anledning av att han då hade vägrat att infinna sig på arbetsplatsen sedan fem dagar. Kommunens inställning är att så har varit fallet. S.C. har i första hand gjort gällande att det inte har förelegat ens saklig grund för uppsägning samt i andra hand att det i varje fall inte har varit berättigat att skilja honom från anställningen genom avskedande.

Av utredningen framgår att S.C:s arbetsvägran motiverades av att han mot sin vilja blivit omplacerad till kommunens serviceenhet, där han enligt vad kommunen bestämt skulle börja arbeta efter sin semester under sommaren 1997. Omständigheterna kring omplaceringen och det följande händelseförloppet i samband med S.C:s arbetsvägran är i allt väsentligt ostridiga i målet. Domstolen skall i det följande först sammanfatta vad som framkommit rörande dessa omständigheter för att därefter gå in på en rättslig bedömning av tvistefrågorna.

Omplaceringen av S.C.

S.C. anställdes som vaktmästare av Malmöhus läns landsting 1981. Sedan verksamheten år 1995 överfördes från landstinget till kommunen arbetade han som chaufför vid socialförvaltningen. Under hösten 1996 uppkom samarbetsproblem som berörde S.C.. Av utredningen framgår att det under tiden fram till slutet av våren 1997 från arbetsledningens sida vidtogs omfattande åtgärder i syfte att komma till rätta med dessa problem. I dessa åtgärder medverkade såväl S.C:ss fackliga organisation som kommunens företagshälsovård. Slutligen aktualiserades frågan att organisatoriskt överföra S.C till en enhet inom kommunen som benämndes serviceförvaltningen. Övriga vaktmästare inom kommunen hade redan i samband med en tidigare omorganisation överförts till den enheten. Enligt vad kommunen har gjort gällande i målet var en omplacering av S.C motiverad huvudsakligen av verksamhetsmässiga skäl samtidigt som den utgjorde ett led i strävan att komma till rätta med samarbetsproblemen.

A.R. har berättat att han i juni 1997 informerade S.C om den tilltänkta omplaceringen. En förhandling i frågan enligt 11 § medbestämmandelagen med den fackliga organisationen ägde rum den 27 juni 1997. Enligt vad S.C har uppgett bad han att få närvara vid förhandlingen, vilket dock nekades honom.

Såväl S.C som A.R. har berättat att de i början av juli 1997 hade ett samtal, varvid A.R. muntligen informerade om att S.C organisatoriskt skulle överföras till serviceförvaltningen. Deras uppgifter går i sär såvitt gäller vilken information i övrigt som lämnades av A.R. vid detta samtal. S.C har uppgett att han inte fick reda på var det nya arbetet var förlagt eller när det skulle börja. A.R. har berättat att han gjorde klart att S.C skulle inställa sig vid serviceförvaltningen den första arbetsdagen efter semestern, den 11 augusti 1997, samt att S.C även fick information om serviceförvaltningens funktion, om vem som skulle vara hans arbetsledare och om var förvaltningen låg. Det saknas enligt domstolens mening anledning att ifrågasätta dessa uppgifter. A.R. har vidare berättat att han inte kunde svara bestämt på frågan om vilka arbetsuppgifter S.C skulle ha vid serviceförvaltningen, men att A.R. själv utgick från att det skulle vara fråga om samma chaufförsuppgifter som S.C haft tidigare.

Av utredningen framgår att A.R. efter att ha återkommit från semestern den 7 augusti 1997 sände ett brev med information till S.C om den nya arbetsplats där denne skulle inställa sig den 11 augusti. Av S.C:ss uppgifter framgår att han inte mottog detta brev förrän efter det att han den 11 augusti 1997 hade inlett sin arbetsvägran och hungerstrejk på torget i Eslöv.

Närmare om händelseförloppet i samband med S.C:ss arbetsvägran

S.C. inledde måndagen den 11 augusti 1997 sin arbetsvägran. Han hungerstrejkade och satt från den dagen på torget i Eslöv mellan kl. 8 och 16 varje arbetsdag.

Han har inför domstolen anfört bl.a. följande. Han uppfattade omplaceringen som en kränkning. Han kände sig orättvist behandlad dels därför att han inte fått vara med vid primärförhandlingen den 27 juni 1997 och dels därför att kommunen hade beslutat att omplacera honom i stället för att reda ut konflikterna på arbetsplatsen på ett för honom tillfredsställande sätt. Han hade inte uppfattat att alla vaktmästare skulle tillhöra serviceenheten. När han inte fick detaljerad information om var och när han skulle inställa sig på morgonen den 11 augusti, brydde han sig inte om att ta reda på detta.

Under måndagen den 11 augusti, då S.C. inte infunnit sig vid serviceenheten, besökte A.R. och A-C.H. honom på torget och uppmanade honom att inställa sig på arbetsplatsen. A.R. har berättat att han hade med sig en kopia av det brev han skrivit med en karta som utvisade var arbetsplatsen var belägen samt att han lät hälsa från serviceförvaltningen att S.C. var välkommen att komma dit morgonen därpå, den 12 augusti.

Sedan S.C. dagen därpå underlåtit att inställa sig på arbetsplatsen, besökte A.R. honom på torget onsdagen den 13 augusti, denna gång tillsammans med A-C.H.. De uppmanade honom att gå i arbete. Vid detta samtal överlämnades till S.C. en skriftlig underrättelse om att kommunen övervägde att avskeda honom. Enligt vad A.R. oemotsagt har uppgett klargjordes det samtidigt för S.C. att han inte skulle bli avskedad om han återgick i arbete. A.R. har vidare uppgett att han uppmanade S.C. att kontakta sin fackliga organisation för att diskutera saken med dess företrädare. Det är också klarlagt att företrädare för Svenska Kommunalarbetareförbundet under veckan besökte S.C. på torget och försökte få honom att avbryta strejken.

S.C. avskedades fredagen den 15 augusti 1997 sedan kommunen samma dag hållit överläggning med den fackliga organisationen med anledning av tidigare varsel. S.C. fortsatte dock att hungerstrejka i ytterligare två veckor. Han var sedan i så dåligt skick att han fick hjälpas till läkare.

Förelåg laga grund för avskedandet?

Enligt 18 § anställningsskyddslagen får avskedande ske om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Bestämmelsen tar enligt ett uttalande i förarbetena sikte på sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något avtalsförhållande (prop. 1973:129 s. 254 f). En arbetsvägran måste därvid i princip betraktas som ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åvilar arbetstagaren. Att så är fallet har också bekräftats i Arbetsdomstolens praxis.

Som Arbetsdomstolen har framhållit i domen 1978 nr 117 måste det vid bedömandet självfallet tas hänsyn till de omständigheter under vilka en arbetsvägran har begåtts. En arbetsvägran kan utgöra en tillfällig förlöpning från arbetstagarens sida. Den kan vara förståelig exempelvis på grund av att arbetsgivarens order kommit oväntat, lämnats på ett bryskt sätt och avsett särskilt tungt och besvärligt arbete. Omständigheterna kan då vara sådana att arbetsvägran inte utgör saklig grund för uppsägning (se domen 1977 nr 168). I andra fall kanske omständigheterna inte är av så förmildrande art som nyss antytts. Om arbetsvägran inte kan anses utgöra ett uttryck för någon mera allmän ovillighet att utföra föreliggande arbetsuppgifter utan är begränsad till visst bestämt arbete, kan arbetsvägran utgöra saklig grund för uppsägning men inte för avskedande (se domen 1978 nr 6). I praxis har även ansetts att det är av betydelse för bedömningen hur arbetstagaren handlat efter det att arbetsvägran vidtagits. Han kan till exempel ha återgått i arbete och sedan fortsatt att arbeta utan anmärkning under en tid innan arbetsgivaren skiljer honom från arbetet (se domen 1983 nr 24).

S.C:ss handlande, som inneburit att han inte bara har arbetsvägrat under en vecka utan även hungerstrejkat under tre veckor och under dagarna suttit på torget i Eslöv, måste betecknas som extremt. Som framgår av den överklagade domen har det i målet diskuterats huruvida S.C. under den aktuella tiden kan ha lidit av psykisk sjukdom eller störning. Den utredning som föreligger i målet ger inget som helst stöd för ett sådant antagande. S.C. har i Arbetsdomstolen också klargjort att han inte gör gällande att hans handlande har vidtagits under inflytande av sjukdom. Det kan tilläggas att en föreliggande sjukdom inte skulle ha påverkat bedömningen av avskedandefrågan i detta fall (jfr domen 1998 nr 30).

Det avgörande för bedömningen av avskedandefrågan blir om det kan anses ha förelegat sådana förmildrande omständigheter att kommunen inte hade rätt att avskeda S.C. trots att denne vägrat att inställa sig på arbetsplatsen under de fem dagar som hann förflyta innan avskedandet vidtogs. Det kan då först konstateras att det inte kan riktas någon kritik mot kommunen med anledning av omplaceringen som sådan. Den hade som redan framgått sin bakgrund i organisatoriska skäl samt i de samarbetssvårigheter som förelegat vid S.C:ss tidigare arbetsplats och som föranlett ett långvarigt arbete från arbetsledningens sida med stöd av bl.a. företagshälsovården.

S.C. fick information om den tilltänkta omplaceringen några dagar innan medbestämmandeförhandling i frågan genomfördes den 27 juni 1997. Kommunens muntliga besked till honom vid månadsskiftet juni/juli om omplaceringen kan mot bakgrund av det tidigare händelseförloppet inte ha inneburit någon överraskning för S.C.. Det har inte ens påståtts att arbetsledningens besked om omplaceringen då skulle ha lämnats på ett bryskt sätt. En viss kritik mot kommunen kan visserligen vara befogad med tanke på dels att S.C. vid samtalet inte fick något klart besked om vilka arbetsuppgifter han skulle ha på serviceförvaltningen, dels att den ytterligare informationen till honom skedde genom ett brev som skrevs först någon månad senare och som inte kom S.C. tillhanda förrän vid den tidpunkt då han skulle inställa sig vid serviceförvaltningen. Emellertid är det domstolens intryck att de nu angivna bristerna i hanteringen från kommunens sida inte hade någon betydelse för S.C:ss fortsatta handlande. Han hade ju kunnat inställa sig vid serviceförvaltningen för att där ta reda på vilka arbetsuppgifter han skulle få och han hade såvitt framkommit ingen anledning att anta att de nya arbetsuppgifterna skulle vara olämpliga för honom.

Enligt domstolens uppfattning får det anses framgå av utredningen att S.C:ss arbetsvägran i själva verket vidtogs därför att han kände sig kränkt av att omplaceringen över huvud taget kom till stånd. Detta bestyrks av vad S.C. själv har berättat inför domstolen om att han kände sig orättvist behandlad dels därför att han inte fått vara med vid primärförhandlingen den 27 juni 1997, dels därför att kommunen hade beslutat att omplacera honom i stället för att reda ut konflikterna på arbetsplatsen på ett för honom tillfredsställande sätt. Det bör också framhållas att S.C:ss handlande inte utlöstes av någon spontan eller oöverlagd reaktion från hans sida. Han inledde sin arbetsvägran omedelbart den första arbetsdagen efter flera veckors semester, då han haft möjlighet att tänka över sin situation efter kommunens muntliga besked om omplaceringen.

Enligt domstolens uppfattning har det vidare inte framkommit annat än att kommunen på ett i huvudsak korrekt och rimligt sätt hanterade den situation som uppstod då S.C. inlett sin arbetsvägran. Man kan visserligen rikta kritik mot de uttalanden som A.R. har bekräftat att han gjorde i en intervju som återgavs i Sydsvenska Dagbladet den 12 augusti 1997, dvs. dagen efter det att arbetsvägran inletts. I intervjun uttalade A.R. bl.a. att S.C. hade uppfört sig märkligt mot sina arbetskamrater, att han enligt uppgift hade uppträtt hotfullt och att en kvinnlig anställd hade känt sig sexuellt trakasserad. Det hade enligt domstolens mening i den situation som förelåg varit lämpligare att A.R. avstått från dessa uttalanden. Övervägande skäl talar emellertid för att uttalandena i intervjun inte hade någon nämnvärd betydelse för S.C:ss fortsatta handlande. Han hade redan inlett strejken och fortsatte den sedan trots att det klargjordes för honom att han kunde komma att avskedas om han inte återgick i arbete.

Sammanfattningsvis kan domstolen inte finna att det har förelegat förmildrande omständigheter av sådant slag att det finns anledning att se mindre allvarligt på S.C:s arbetsvägran. S.C:s handlande har inneburit ett medvetet och konsekvent vidhållet brott mot centrala förpliktelser i anställningsavtalet. Mot denna bakgrund anser Arbetsdomstolen att kommunen har haft rätt att avskeda honom.

Rättegångskostnader

S.C:s har enligt domstolens mening inte haft skälig anledning att få tvisten prövad. Han skall därför som förlorande part ersätta kommunen dess kostnader i målet.

Domslut

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut i överklagade delar.

2. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt A.W. för det biträde han i Arbetsdomstolen lämnat S.C:s till trettiosjutusenfyrahundrasjuttionio (37 479) kr, varav 27 904 kr för arbete, 4 725 kr för utlägg och 4 850 kr för tidsspillan.

3. Arbetsdomstolen förpliktar S.C:s att ersätta Eslövs kommun för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med trettiotretusenniohundrasextiotvå (33 962) kr, varav 21 902 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1999-09-08, målnummer B-132-1998

Ledamöter: Michaël Koch, Karin Renman, Johnny Sköldvall (f.d. föredragande i Riksdagens Arbetsmarknadsutskott; tillfällig ersättare), Carl Magnus Pontén, Göran Söderlöf, Gunnar Ericson och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Anette Bergene

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Louise Roos, Bertil Lundgren och Marianne Forsström

YRKANDEN M.M.

Den 1 januari 1981 anställdes C. av Malmöhus läns landsting som vaktmästare vid vårdhemmet Västervången i Eslöv. Från och med oktober 1986 hade han ett likartat arbetet vid landstingets distriktskontor i Eslöv. Den 1 januari 1995, i samband med den s.k. ädelreformen, överfördes hans tjänst till Eslövs kommun, där han fortsättningsvis fick arbeta som chaufför vid socialförvaltningen. C:s närmaste chefer var arbetsledaren A-C.H. och verksamhetschefen A-C.H.. Den 15 augusti 1997 avskedades C. från sin tjänst efter att ha arbetsvägrat under fem dagar.

C. har under åberopande av att grund för avsked inte förelegat yrkat i första hand att tingsrätten ålägger kommunen att till honom utge ekonomiskt skadestånd med 187 964 kr och allmänt skadestånd med 75 000 kr samt fastställer rätt för honom att i ny rättegång föra talan om ytterligare ekonomiskt skadestånd som kan komma i fråga efter huvudförhandlingen.

I andra hand har C. yrkat att tingsrätten ålägger kommunen att till honom utge ekonomiskt skadestånd med 92 064 kr och allmänt skadestånd med 75 000 kr.

C. har vidare yrkat ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen såvitt avser det ekonomiska skadeståndet från dagen för delgivning av stämningsansökan på det belopp som han skulle ha fått utbetalt till sig om anställningen fortsatt. För tiden efter dagen för delgivning av stämningsansökan har han yrkat ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen på 15 344 kr från den 26:e i varje månad, då motsvarande lön skulle ha utbetalts till honom, till dess betalning sker och avseende det allmänna skadeståndet från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker.

C. har slutligen yrkat ersättning för rättegångskostnader. För det fall hans talan lämnas utan bifall har han yrkat att rätten med stöd av 5 kap 2 § första stycket lagen om rättegången i arbetstvister förordnar att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader.

Kommunen har bestritt C:s talan. Om tingsrätten skulle finna att grund för avsked inte förelegat har kommunen yrkat att skadeståndet enligt 38 § tredje stycket lagen om anställningsskydd sätts ned till noll kr. Kommunen har vitsordat att C:s månadslön, inklusive semesterersättning, skulle ha uppgått till 15 344 kr om han fortfarande varit anställd hos kommunen. Kommunen har inte vitsordat vare sig storleken av det fordrade allmänna skadeståndet, ränteberäkningen eller rättegångskostnaderna. Beträffande yrkandet om ekonomiskt skadestånd har kommunen vitsordat vad C. anfört om sin faktiska förlust. Enligt kommunen bör emellertid vad C. uppburit i arbetslöshetsersättning, sjukpenning och socialt bistånd sedan dagen för avskedandet avräknas på det ekonomiska skadestånd som han må vara berättigad till. Kommunen har beräknat att C:s förlust består av dels 45 dagars karenstid beträffande arbetslöshetsersättningen, motsvarande 30 688 kr, dels det inkomstbortfall som arbetslöshetsersättningen inte omfattar, vilket motsvarar 31 455 kr. Kommunen har slutligen yrkat ersättning för rättegångskostnader samt motsatt sig att 5 kap 2 § första stycket lagen om rättegången i arbetstvister tillämpas.

C. har bestritt att arbetslöshetsersättning, sjukpenning och socialt bistånd skall avräknas på det ekonomiska skadeståndet men har vitsordat att han uppburit sådana ersättningar. Han har uppgett att han under nu ifrågavarande period uppburit omkring 10 000 kr i socialt bistånd. Han har också i och för sig vitsordat kommunens beräkning av hans ekonomiska förlust.

C. har till utvecklande av sin talan inledningsvis anfört följande. Han har under de år han var anställd vid landstinget och kommunen alltid skött sitt arbete väl. Hans arbetsuppgifter har bestått av transporter av patienter och omsorgstagare, och han har trivts med detta. Han har varit sjukskriven endast vid två tillfällen under anställningstiden, en gång på grund av blindtarmsinflammation och en gång på grund av en ryggskada som han ådrog sig 1983. - Sedan början av 1990-talet har han känt att han uppfattats som en obekväm och svår person av sina arbetskamrater och överordnade. Han har blivit mobbad och utfryst. Hösten 1996 blev problemen värre. Han blev då bland annat oriktigt beskylld för att sexuellt ha trakasserat en kvinnlig arbetskamrat. Vid ett annat tillfälle saknades en borrmaskin på hans arbetsplats och han skyndade sig då att ta kontakt med arbetsledningen eftersom han befarade att han skulle bli oriktigt beskylld för att ha tagit den. Det förekom även felaktiga beskyllningar för att han skulle ha låtit utrusta den buss han körde med onödig och dyrbar utrustning. Vid de tillfällen han tog kontakt med arbetsledningen för att tala ut om problemen bemöttes han kallsinnigt och fick veta att det var honom det var fel på. Av A-C.H. har han flera gånger blivit beskylld för att vara psykiskt sjuk. Kommunen och representanter för C:s fackliga organisation, Svenska Kommunalarbetareförbundet, ordnade visserligen under hösten 1996 och våren 1997 sammankomster i syfte att lösa problemen. Samtalen ledde dock inte till några konkreta resultat. Kommunen ville uppenbarligen inte åstadkomma någon lösning eftersom han enbart betraktades som en belastning. Det stod också klart för honom att kommunen ansåg honom vara ensam ansvarig för de problem han mötte i arbetet. Planeringssekreteraren vid socialförvaltningen A.R. lät upprätta en promemoria över de samtal som C. hade med honom. Av promemorian framgår att kommunen vid flera tillfällen ansåg att hans uppträdande var underligt. Under våren 1997 mådde C. psykiskt dåligt, och han uppsökte i april på eget initiativ läkare med anledning av att han drabbats av depression, stress och sömnsvårigheter. Han blev förskriven sömntabletter. I slutet av maj stannade han hemma en arbetsvecka till följd av besvären. Han fick därefter besked av R. att han den 27 maj kunde besöka doktor I.A. på Eslövshälsan. Av I.A.:s journalanteckningar framgår att C. kom dit för att läkare skulle bedöma huruvida han led av någon psykisk sjukdom. Kommunen måste redan då ha varit av den uppfattningen att han var psykiskt sjuk. Den 23 juni blev han muntligen informerad av R. att han skulle bli omplacerad. MBL-förhandling hölls den 27 juni. C. förvägrades att deltaga i förhandlingen. Under någon av de första dagarna i juli mötte han R. igen. Denne sade då att omplaceringen skulle genomföras. C. fick dock inte reda på var det nya arbetet var förlagt eller när det skulle börja. Han fick inte heller veta vem han skulle ta kontakt med eller vilka de nya arbetsuppgifterna var. När han frågade R. om det nya arbetet fick han inget svar utan blev i stället otrevligt bemött. C. blev då orolig för att de nya arbetsuppgifterna kunde komma att påverka hans tidigare ryggskada, men han fick aldrig något svar på frågan om arbetet var monotont eller kunde innehålla tunga lyft. Omplaceringsbeslutet var ett tydligt uttryck för kommunens ovilja att lösa problemen.

C. har vidare anfört: Den 11 juli inledde han sin fyra veckors sommarsemester. I slutet av semesterperioden hade han fortfarande inte erhållit något meddelande från kommunen om var han skulle infinna sig. Han kände sig då mycket illa behandlad av sin arbetsgivare. På den första arbetsdagen efter semestern, måndagen den 11 augusti, gick han inte till arbetet. Han inledde i stället en hungerstrejk på Stora Torg i Eslöv. Under förmiddagen blev han uppsökt av R. och A-C.H. som överlämnade en kopia av ett brev som kommunen påstod sig ha skickat till honom. I brevet upplystes han om att han skulle infinna sig på serviceförvaltningen klockan 07.30 den 11 augusti. När han kom hem på kvällen fann han brevet. Han valde dock att fortsätta hungerstrejken. Den 13 augusti kom R. på nytt till torget, denna gång tillsammans med A-C.H.. De överlämnade en skrivelse med rubriken "Underrättelse om avsked". Han fick dock ingen skriftlig varning. C. valde att fortsätta hungerstrejken. Två dagar senare, den 15 augusti, överlämnade R. och A-C.H. ett skriftligt besked om avskedande till honom. Beskedet saknade upplysningar om hur han skulle förfara för att väcka skadeståndstalan mot kommunen. Han avbröt hungerstrejken först två veckor senare. Han var då mycket svag och hade gått ned mycket i vikt. En av kommunens jourassistenter tog med honom till läkare, doktor M.S. på Tåbelunds vårdcentral i Eslöv. Hon sjukskrev honom på grund av depression.

C. har slutligen anfört: Sammantaget är det uppenbart att kommunen ansett att han har varit psykiskt sjuk. A-C.H. har framfört sådan misstanke i samband med att hon talade med I.A.. Av I.A:s utlåtande framgår att hon varken kunnat bekräfta eller vederlägga kommunens påstående om psykisk sjukdom. Hon har i stället givit arbetsledningen rådet att skriftligen dokumentera händelserna på arbetsplatsen. Läkarbesöket skedde fyra veckor före beslutet om omplacering och tio veckor innan han inledde sin hungerstrejk. Kommunen har således endast kort tid före avskedandet varit av den uppfattningen att han led av en allvarlig psykisk sjukdom. Med hänsyn härtill måste kommunen ha förstått att hungerstrejken var ett uttryck för denna hans sjukdom. I stället för att då stödja honom har kommunen mot hans vilja omplacerat honom och även vägrat honom att delta i MBL-förhandlingen rörande hans nya arbete. Kommunen har vidare underlåtit att underrätta honom om innehållet i hans nya arbetsuppgifter, tidpunkten för omplaceringen och till vem han skulle vända sig. Under strejkens första dagar då han fick besök av R., A-C.H. och A-C.H. gjorde dessa inte några allvarligt menade försök att övertala honom att återgå till arbetet. De personer som kom till torget hade dessutom varit C:s motståndare under den långvariga konflikten på arbetsplatsen. De hade endast korta samtal med honom på torget. Även företrädare för hans fackförbund kom till torget. En journalist från Sydsvenska Dagbladet intervjuade honom den 11 augusti och dagen efter infördes en artikel i tidningen i vilken både C. och R. uttalade sig. R. framförde i artikeln beskyllningar om att C. uppfört sig underligt under en längre tid. - I första hand gör C. gällande att hans arbetsvägran inte utgjort saklig grund för uppsägning. De problem som han var utsatt för på sin arbetsplats och som kommunen inte kunnat lösa var den utlösande faktorn för hans psykiska ohälsa. I den situation som C. befann sig hade kommunen ingen saklig grund för att säga upp honom på grund av arbetsvägran. I andra hand görs gällande att det i vart fall inte förelegat saklig grund för avsked. Sjukdom utgör nämligen i princip aldrig grund för vare sig uppsägning eller avsked.

Kommunen har till grund för bestridandet anfört följande. Kommunen fick under hösten 1996 kännedom om C:s problem på arbetsplatsen. A-C.H. fick vid denna tid ta emot klagomål från såväl C. som arbetskamrater till honom angående olika incidenter och samarbetsproblem på arbetsplatsen. A-C.H. fann det bäst att inledningsvis samtala med C. för att få en klarhet i vad problemen egentligen handlade om. Det första mötet ägde rum den 6 november 1996. De hade därefter ett stort antal samtal med C. under perioden november 1996 till april 1997. C. beskrev olika situationer där han känt sig motarbetad och trakasserad. De diskuterade ingående samarbetsproblemen och relationerna på arbetsplatsen. C. sade sig ha problem med bl.a. A-C.H.. Han menade också att hans arbetskamrater talade illa om honom bakom hans rygg och att de lade sig i hans arbete. Vid fyra möten var även A-C.H., och en representant för Svenska Kommunalarbetareförbundet, U.K., närvarande. Kommunen fann det dock svårt att nå konkreta lösningar, och i mars 1997 tog man hjälp av personalkonsulenten på kommunens företagshälsovård, B.F.. Inte heller samtalen mellan B.F. och C. ledde till några konkreta resultat.

Kommunen har vidare anfört: I maj 1997 var C. borta från arbetet under en vecka. A-C.H. och R. försökte få kontakt med honom i slutet av den veckan. Eftersom C. hade hemligt telefonnummer bestämde de sig för att besöka honom i hans bostad. De lyckades dock inte få kontakt med honom. Syftet med besöket var att ta reda på hur han mådde och hur lång tid han kunde beräknas vara borta från arbetet. Med hänsyn till C:s sjukfrånvaro ansåg de att det bästa vore att försöka hjälpa C. genom att ge honom en tid hos I.A. på kommunens hälsovård. I.A. träffade C. den 27 maj 1997. Hon drog slutsatsen att C:s problem på arbetsplatsen var av ett ganska vanligt slag. Hon ansåg inte att han led av någon psykisk sjukdom men fann att han var något nedstämd på grund av samarbetsproblemen. - Kommunen hade vid en tidigare omorganisation omplacerat vaktmästarna till serviceförvaltningen. Endast C. och en annan vaktmästare tillhörde fortfarande andra förvaltningar. Detta berodde på ett förbiseende, troligtvis beroende på att C:s tjänst överfördes till kommunen först 1995. C. hade ju uttryckt sitt bristande förtroende för vissa arbetskamrater och arbetsledning. Genom en omplacering skulle C. inte behöva möta de personer som han ansåg sig inte kunna dra jämt med. Genom R. fick C. information om att kommunen hade för avsikt att omplacera honom och han ombads att ta kontakt med sitt fackförbund. Efter en MBL- förhandling den 27 juni 1997 beslutades att C. skulle omplaceras till serviceförvaltningen. Vid förhandlingen var kommunens lönechef P.F. samt K.N. och S.L. från Svenska Kommunalarbetareförbundet närvarande. I början av juli informerade R. C. muntligen om att omplaceringen skulle genomföras. R. hade då inte närmare kännedom om C:s nya arbetsuppgifter, men han berättade var C. skulle infinna sig, vem som var hans arbetsledare och var serviceförvaltningen var belägen. C. informerades även skriftligen om beslutet den 7 augusti 1997. Omplaceringsbeslutet var huvudsakligen motiverat av verksamhetsmässiga skäl men utgjorde även ett led i kommunens strävan att lösa samarbetsproblemen.

Kommunen har slutligen anfört: När C:s sommarsemester var avslutad måndagen den 11 augusti infann han sig inte till arbetet. R. fick under förmiddagen vetskap om att C. i stället hade inlett en hungerstrejk på Stora Torg i Eslöv. Samma dag gick han tillsammans med A-C.H. och talade med C.. R. överlämnade även en kopia av det brev som sänts till C. den 7 augusti. C. fick besked om att han skulle inställa sig på serviceförvaltningen på morgonen den 12 augusti och anmäla sig till arbetsledaren K.N.. R. överlämnade även en karta med vägbeskrivning till serviceförvaltningen. C. fortsatte dock hungerstrejken. Två dagar senare, den 13 augusti var R. tillbaka på torget, nu tillsammans med A-C.H.. Avsikten var att försöka förmå C. att återgå till arbetet samt att be honom att ta kontakt med sin fackförening. De överlämnade även en "underrättelse om avsked", och varnade för konsekvenserna om han fortsatte sin arbetsvägran, något som skulle komma att innebära avskedande. Den 15 augusti hade han fortfarande inte avbrutit sin arbetsvägran. R. och A-C.H. överlämnade då ett skriftligt besked om avskedande till honom på torget och bad åter honom att ta kontakt med sin fackförening. - Kommunen är arbetsgivare för ca 2 700 anställda. Kommunen bedriver ingen elitistisk personalpolitik och försöker inte att bli av med så kallade obekväma arbetstagare. Kommunen har i fråga om C. använt sig av samtliga möjligheter som stått till buds för att försöka lösa problemen på arbetsplatsen. Det är ett ansvar som åvilar kommunen enligt lag. Den omständigheten att kommunen beställde en tid för samtal mellan C. och Ingrid Atterholm skall inte tolkas som eller tas till intäkt för att kommunen hade dragit slutsatsen att C. var psykiskt sjuk. Kommunen har tvärtom enligt lag en skyldighet att ta reda på om någon arbetstagare är i behov av vård, och om så visar sig vara fallet, tillhandahålla nödvändig läkarvård. - Kommunen är som arbetsgivare skyldig att leda och fördela arbetet. C. bereddes vid tre tillfällen möjlighet att avbryta sin arbetsvägran och återgå till arbetet. Som arbetsgivare kan kommunen inte acceptera att en arbetstagare utan godtagbara skäl uttryckligen vägrar att utföra sitt arbete eller infinna sig på sin arbetsplats och därigenom grovt åsidosätter sina åligganden mot arbetsgivaren.

DOMSKÄL

Målet har avgjorts efter huvudförhandling vid vilken C. hörts samt vittnesmål avlagts av Ingrid Atterholm, Berith Frost, Ann-Christine Hettinger, A-C.H. och R..

Vittnena har i huvudsak uppgett.

Ingrid Atterholm: Hon tjänstgör som läkare hos kommunen. Under våren 1997 beställde C:s arbetsgivare en tid för honom hos henne. A-C.H. hade vid ett samtal med henne uppgett att arbetsgivaren var orolig för C:s hälsa och att det förekommit en del kontroverser på hans arbetsplats. A-C.H. hade också sagt att kommunen ville veta hur C. mådde psykiskt men hade inte uttryckt någon särskild misstanke om att C. skulle lida av någon psykisk sjukdom. Ingrid Atterholm är visserligen inte specialist i psykiatri men har den allmänna kunskap i ämnet som en allmänläkare besitter. Vid sitt samtal med C. kunde hon inte märka att han led av någon psykisk sjukdom. Han gav intryck av att vara samlad och saklig men samtidigt trött och lite uppgiven på grund av de problem och de beskyllningar han sade sig vara utsatt för i arbetet.

Berith Frost: Hon är socionom och arbetade under perioden januari till maj 1997 på företagshälsovården i Eslöv. Hennes arbete där bestod ofta i att ordna sammankomster med arbetsledare och arbetstagare för att gå igenom problem som uppstått på arbetsplatsen. Under våren 1997 ledde hon en rad möten med C. och hans arbetsledning. Hon har inga tydliga minnen från mötena. Hon minns dock att stämningen var positiv efter det första mötet och att hon då ansåg att problemen skulle kunna lösas. Efter de följande mötena insåg hon emellertid att samtalen inte skulle komma att leda till några nämnvärda resultat. Efter maj månad hade hon ingen fortsatt kontakt med C..

Ann-Christine Hettinger: Hon är arbetsledare för 37 anställda vid socialförvaltningen. Hon hade aldrig några samarbetsproblem med C. och hade inte heller anledning att anmärka på hans arbetsinsatser. De många samtal och möten som genomförts hade till syfte att klarlägga och om möjligt lösa de problem C. sade sig ha på sin arbetsplats. Hon har aldrig sagt till C. att han var psykiskt sjuk. Det diskuterades aldrig att C. skulle sägas upp från arbetet på grund av samarbetsproblemen. - När C. påbörjade sin hungerstrejk gick hon och R. samma dag till torget. R. talade med honom och bad honom att följande dag infinna sig på serviceförvaltningen. De stannade på torget omkring tio minuter. Hon var inte inblandad i det fortsatta händelseförloppet.

A-C.H.: Hon tjänstgör som verksamhetschef för omsorg och rehabilitering inom kommunen. Hon kom i kontakt med C. då han under hösten 1996 ville tala med henne om bland annat en försvunnen borrmaskin och en räkning avseende en reparation av den buss han körde i arbetet. Vid en kontroll visade det sig att borrmaskinen fanns där den skulle samt att C. inte var den som beställt reparation av bussen. Även i januari 1997 sökte C. upp henne. Denna gång framförde han klagomål mot Ann-Christine Hettinger och påstod att hon hade lämnat ut hans hemliga telefonnummer till andra arbetstagare. A-C.H. tog sedan aktiv del i de samtal arbetsledningen hade med C. och hans fackliga ombud. Det var hon som tog kontakt med Ingrid Atterholm men A-C.H. försökte inte ställa någon diagnos beträffande C.. Något sådant har hon ingen som helst kompetens för. Hon mötte därefter C. personligen först onsdagen den 13 augusti 1997, när hon tillsammans med R. gick för att tala med honom under hungerstrejken. De pratade med honom och läste upp innehållet i den skrivelse de hade med sig samt vädjade att han skulle ta kontakt med sin fackförening. De gjorde ett allvarligt menat försök att få honom att avbryta sin arbetsvägran. Hon är övertygad om att C. insåg konsekvensen av fortsatt arbetsvägran. Kommunen hade aldrig för avsikt att säga upp C. på grund av samarbetsproblemen, utan ville lösa dessa. Det var C:s arbetsvägran som var enda orsak till avskedandet.

R.: Han tjänstgör som planeringssekreterare hos socialförvaltningen. Han brukar medverka när det uppstått problem i personalfrågor. Ann-Christine Hettinger kontaktade honom under hösten 1996 och bad honom närvara vid samtal med C.. Dessa samtal handlade om samarbetsproblem och relationer till arbetskamrater. När samtalen inte verkade ge önskat resultat bestämde man sig för att söka andra alternativ. - Syftet med de av kommunen vidtagna åtgärderna var att lösa problemen. Det är viktigt för kommunen att alla anställda har en god fysisk och psykisk hälsa. R. har aldrig sagt till C. eller till någon annan att han ansåg att C. var psykiskt sjuk. Arbetsledningen hade inte för avsikt att säga upp C. på grund av samarbetsproblemen. Under hungerstrejken försökte han förmå C. att återgå till arbetet.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Att inleda en hungerstrejk på Stora Torg i Eslöv för att därigenom ge uttryck för en protest mot förhållandena på arbetsplatsen kan visserligen synas väl drastiskt. Utredningen i målet ger emellertid inte något belägg för att C. lidit av psykisk sjukdom eller att kommunen haft den uppfattningen att så varit fallet. Vid angivna förhållanden måste kommunen anses ha vidtagit lämpliga åtgärder med anledning av de samarbetsproblem som C. tydligen haft på sin arbetsplats. Utredningen ger inget stöd för att de vidtagna åtgärderna från kommunens sida endast utgjort en fasad avsedd att dölja att det var samarbetsproblemen som var det egentliga motivet till avskedandet. Kommunen får således anses ha fullgjort vad som i detta fall ålegat kommunen i egenskap av arbetsgivare. Under hungerstrejken gav kommunen C. möjlighet att återgå till arbetet. Han gav emellertid då ett otvetydigt uttryck för sin vilja att fortsätta hungerstrejken, och det är svårt att se vilka andra realistiska handlingsalternativ än ett avskedande som i detta läge stod kommunen till buds. C:s förfarande måste nämligen enligt tingsrättens mening anses innefatta ett grovt åsidosättande av de åligganden som han i egenskap av arbetstagare hade mot kommunen som arbetsgivare. Kommunen har därigenom varit berättigad att avskeda C.. Hans talan skall följaktligen lämnas utan bifall.

Med hänsyn till den bedömning som nu redovisats finner tingsrätten att C. inte - i den mening som avses i 5 kap. 2 § första stycket lagen om rättegången i arbetstvister - haft skälig anledning att få tvisten prövad. En tillämpning av detta lagrum bör därför inte komma i fråga.