AD 1999 nr 141
Fråga om en arbetstagare har blivit skild från provanställning genom avskedande. Tillika fråga om fördelningen av rättegångskostnaderna i målet.
Parter:
W.H. Duoex Chemical Aktiebolag
Nr 141
H.W. i Gävle
mot
Duoex Chemical Aktiebolag i Lomma.
ÖVERKLAGAD DOM
Gävle tingsrätts dom 1999-03-01 i mål T 574-98
Tingsrättens dom, se bilaga
H.W. har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom fullt ut bifaller hans talan i huvudsaken. Han har även yrkat att Arbetsdomstolen oavsett utgången i målet tillerkänner honom full ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten.
Duoex Chemical AB (bolaget) har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom nedsätter det allmänna skadestånd som tillerkänts H.W. till 1 500 kr. För det fall Arbetsdomstolen bifaller detta ändringsyrkande har bolaget yrkat att dess skyldighet att utge ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten jämkas med ytterligare 5 000 kr.
Parterna har bestritt varandras ändringsyrkanden och har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.
Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister avgjort målet utan huvudförhandling.
Parterna har anfört i huvudsak följande till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen.
H.W.
Bolaget har avbrutit H.W:s anställning med omedelbar verkan. Han hade en visstidsanställning i form av en provanställning under tio månader. Vardera parten hade möjlighet att avbryta anställningen genom uppsägning. Enligt anställningsavtalet gällde en månads uppsägningstid. Bolaget har emellertid inte iakttagit någon uppsägningstid. Avbrytandet av anställningen skall därför bedömas som ett avskedande enligt 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Eftersom det inte har förelegat saklig grund för uppsägning har bolaget ådragit sig skyldighet att betala ekonomiskt och allmänt skadestånd.
För den händelse att något avskedande inte skulle anses föreligga har bolaget som tingsrätten anfört gjort sig skyldigt till brott mot 31 § anställningsskyddslagen. Det av tingsrätten utdömda beloppet avseende allmänt skadestånd är enligt H.W:s mening rimligt.
När det gäller rättegångskostnaderna vid tingsrätten rörde tvisten där huvudsakligen frågan om H.W. svikligen förlett bolaget angående sitt hälsotillstånd. All bevisning avsåg denna fråga. Tingsrätten kom fram till att H.W. inte hade förfarit svikligen, varför bolaget befanns skadestånds-skyldigt. Tingsrättens prövning har alltså huvudsakligen rört frågan om någon betalningsskyldighet över huvud taget förelåg för bolaget. Eftersom H.W. vann i den delen bör han tillerkännas full ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten.
Bolaget
Parterna är överens dels om att H.W:s anställning har haft formen av en provanställning, dels om att uppsägningstiden var en månad. Detta innebär som tingsrätten har funnit att avtalet kan avbrytas i förtid. Provanställningen kan även avbrytas med omedelbar verkan under förutsättning att arbetsgivaren utger ersättning motsvarande lön under den avtalade uppsägningstiden. Bolaget har accepterat tingsrättens dom i den delen. Någon grund för att se avbrytandet av anställningen som ett avskedande föreligger däremot inte.
Bolaget har visserligen gjort sig skyldig till ett formaliafel och är därför skyldigt att utge allmänt skadestånd. Det av tingsrätten utdömda beloppet 10 000 kr är dock uppenbart oskäligt. Det av tingsrätten bestämda skadeståndet är flera gånger större än vad som utdömts i praxis vid sådana formaliafel som utebliven underrättelse vid avskedande eller uppsägning samt uteblivet besked om att tidsbegränsad anställning skall upphöra.
Vid bifall till bolagets ändringsyrkande skall dess ersättningsskyldighet för H.W:s rättegångskostnader vid tingsrätten jämkas. Om i stället tingsrättens dom fastställs i huvudsaken, innebär utgången i målet att H.W:s kostnadsersättning har nedsatts till ungefär hälften av vad som yrkats. Detta måste inverka på ersättningen för rättegångskostnader i enlighet med 18 kap. 4 § rättegångsbalken.
Domskäl
H.W. har i Arbetsdomstolen yrkat fullt bifall till sin talan, vilken grundas i första hand på synsättet att bolaget utan laga grund har skilt honom från anställningen genom avskedande. Bolaget har i Arbetsdomstolen förklarat sig godta vad tingsrätten har anfört om att bolaget har varit berättigat att avbryta anställningen med omedelbar verkan under förutsättning att H.W. får ersättning med bl.a. belopp motsvarande lön under en månad. Arbetsdomstolen har uppfattat bolagets inställning så att bolaget i Arbetsdomstolen har frånfallit sin invändning om att det har förelegat rätt för bolaget att häva anställningsavtalet med stöd av 30 § avtalslagen.
Det anförda innebär att Arbetsdomstolen i första hand har att ta ställning till H.W:s påstående att bolagets åtgärd har utgjort ett avskedande.
Blev H.W. avskedad av bolaget?
I det mellan bolaget och H.W. den 4 september 1997 ingångna anställningsavtalet anges bl.a. följande.
Anställningen är en visstidsanställning i 10 månader med 1 månads ömsesidig uppsägning. Fullständig läkarundersökning och friskhetsintyg är en förutsättning för fast anställning. Under provanställningen göres läkarundersökningen som betalas av DUOEX CHEMICAL AB.
Mellan parterna i målet är ostridigt att Hans Wolffs visstidsanställning hade karaktären av en provanställning.
Om inte annat har avtalats, får enligt 6 § tredje stycket anställningsskyddslagen en provanställning avbrytas även före prövotidens utgång. Enligt 31 § anställningsskyddslagen skall arbetsgivaren i ett sådant fall underrätta arbetstagaren om detta minst två veckor i förväg. Den sistnämnda bestämmelsen har karaktären av en ordningsföreskrift.
Det mellan parterna ingångna anställningsavtalet avviker från lagens reglering därigenom att det under H.W:s provanställning skall gälla en ömsesidig uppsägningstid om en månad. Det finns enligt domstolens mening inte något stöd i avtalets ordalag för synsättet att uppsägning från arbetsgivarens sida under den löpande provanställningen skulle få vidtas endast om det föreligger saklig grund för uppsägning. Bolaget hade därför haft rätt att säga upp H.W. utan att skälen för uppsägningen hade kunnat underkastas rättslig prövning. Däremot står det klart att anställningsavtalet till skillnad från anställningsskyddslagens regler innebär att H.W:s anställning inte kunde bringas till upphörande genom uppsägning utan iakttagande av en uppsägningstid om en månad. Bolaget valde trots detta att med omedelbar verkan skilja honom från anställningen. Det innebar att bolaget hävde avtalet, dvs. avskedade H.W.
Bolagets skadeståndsskyldighet skall på grund av det anförda bedömas med utgångspunkt i att H.W. har blivit avskedad. Att det har förelegat laga grund för denna åtgärd har inte gjorts gällande av bolaget.
Ekonomiskt skadestånd
Av det tidigare anförda framgår att bolaget hade varit berättigat att säga upp H.W. med en månads uppsägningstid. Den ekonomiska skada som drabbat honom på grund av avskedandet kan därför inte beräknas överstiga vad som motsvarar en månadslön. Tingsrättens dom skall alltså fastställas i denna del.
Allmänt skadestånd
För bestämmande av det allmänna skadeståndet är av betydelse att H.W. skildes från visstidsanställningen i en situation där bolaget var berättigat att säga upp honom med en månads uppsägningstid. Det allmänna skadeståndet bör mot den bakgrunden enligt domstolens mening bestämmas till 20 000 kr.
Sammanfattning, rättegångskostnader
Arbetsdomstolens ställningstaganden i det föregående leder till att tingsrättens domslut såvitt gäller huvudsaken skall ändras endast på det sättet att det allmänna skadeståndet höjs till 20 000 kr. Det innebär att den slutliga utgången i huvudsaken är att H.W:s talan vinner bifall endast till en del. En tillämpning av bestämmelserna i 18 kap. 4 § rättegångsbalken kan enligt Arbetsdomstolens mening inte leda till att han skall tillerkännas ersättning för mer än hälften av sina rättegångskostnader vid tingsrätten. Tingsrättens dom skall alltså fastställas i denna del.
Beträffande rättegångskostnaderna i Arbetsdomstolen kan konstateras att H.W:s ändringsyrkande har bifallits till en mindre del och att bolagets ändringsyrkanden inte har bifallits till någon del. Vardera parten bör vid denna utgång bära sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.
Domslut
Domslut
1. Med ändring av punkten 1 i tingsrättens domslut förpliktar Arbetsdomstolen Duoex Chemical Aktiebolag att till H.W. utge dels tolvtusentolv (12 012) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 november 1997 tills betalning sker, dels tjugotusen (20 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 13 maj 1998 tills betalning sker.
2. Vardera parten skall bära sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.
Dom 1999-12-15, målnummer B-60-1999
Ledamöter: Michaël Koch, Mats Holmgren och Anders Tiderman. Enhälligt.
Sekreterare: Peter Syrén
BILAGA
Tingsrättens dom (ledamöter: Karl-Axel Bladh, Håkan Wiberg och Jan Melander
Bakgrund, yrkanden, parternas talan
Under våren 1997 annonserade Duoex Chemical Aktiebolag efter en försäljare. H.W. som var arbetslös men hade erfarenhet av försäljningsarbete från andra branscher, svarade på annonsen och kallades till en anställningsintervju. Denna ägde rum den 6 maj 1997 och genomfördes av L.H. som är ensam styrelseledamot i Duoex. I början av september översände bolaget ett anställningsavtal, för bolagets räkning undertecknat av L.H. till H.W. Enligt avtalet rörde detta en visstidsanställning om tio månader med en månads uppsägningstid. Det uttalades också att fråga var om en provanställning. Grundlönen skulle vara 10 725 kr per månad och avtalet skulle gälla från den 6 oktober 1997. I avtalstexten förklarades bl.a. att fullständig läkarundersökning och friskhetsintyg var en förutsättning för fast anställning samt att det under provanställningen skulle göras en läkarundersökning på bolagets bekostnad. Vid avtalet var fogad en hälsodeklaration. H.W. undertecknade avtalet, fyllde i hälsodeklarationen och återsände handlingarna till bolaget. I hälsodeklarationen angav han att han år 1991 vårdats på sjukhus för legionärssjukan; för övrigt besvarades frågorna om han lidit av olika sjukdomar nekande. Efter detta fick H.W. under september 1997, komma till företaget för att bekanta sig med dess verksamhet. Härvid framkom att han tidigare hade drabbats av blodproppar. Detta ledde till att han blev tillsagd att resa hem och, i början av oktober, fick meddelande om att det inte skulle bli något av med anställningen.
H.W. har i första hand yrkat att Duoex skall förpliktas att till honom utge ekonomiskt skadestånd motsvarande dels sex månadslöner om 10 725 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från vissa närmare angivna tidpunkter, dels semesterersättning med 7 722 kr jämte ränta från den 31 juli 1998. Därutöver har han yrkat allmänt skadestånd med 40 000 kr jämte ränta från dagen för delgivning av stämningsansökningen.
I andra hand har H.W. yrkat att bolaget skall förpliktas att till honom utge ekonomiskt skadestånd motsvarande dels en månadslön om 10 725 kr, dels semesterersättning om 1 287 kr jämte ränta - i båda fallen från den 30 november 1997. Andrahandsyrkandet omfattar också ett allmänt skadestånd om 10 000 kr jämte ränta från dagen för delgivning av stämningsansökningen. Duoex har bestritt H.W:s yrkanden och förklarat sig inte kunna vitsorda varken beloppen eller begärd ränta.
Båda sidor har yrkat ersättning för rättegångskostnader.
Som grund för sitt förstahandsyrkande har H.W. angivit att bolaget de facto avskedat honom i strid mot 18 § lagen om anställningsskydd, varför han är berättigad till skadestånd enligt 38 och 39 §§ samma lag. Till grund för andrahandsyrkandet har han anfört att han enligt anställningsavtalet haft rätt till en månads uppsägningstid och att bolaget inte i förväg meddelat att avtalet skulle brytas; därför skall allmänt skadestånd enligt 31 § LAS utgå.
Duoex har, som dess talan får förstås, till grund för bestridandet hävdat att anställningsavtalet över huvud taget inte börjat gälla eftersom H.W. redan före den 6 oktober 1997 fått besked om att han inte fick tillträda platsen. Dessutom har Duoex hävdat att H.W. avsiktligen har vilselett bolaget om sitt hälsotillstånd varför man, med stöd av 30 § avtalslagen haft rätt att med omedelbar verkan häva anställningsavtalet.
H.W. har anfört: Han vårdades år 1991 under två månader på sjukhus för legionärssjukan. Då fick han blodlösande medel och fick till följd av detta fyra eller fem mindre blodproppar. Däremot förekom det inte - varken då eller eljest - några infarkter; han har aldrig haft några hjärt- och kärlsjukdomar eller andra allvarliga sjukdomar. Påföljande år fick han läkarintyg på att han var fullt återställd. Vid anställningsintervjun i maj 1997 betonade L.H. vikten av att man var fullt frisk i ett så stressigt arbete som det här var fråga om. L.H. förklarade också att det skulle genomföras en läkarundersökning innan det kunde bli fråga om fast anställning. Själv förklarade H.W. att han var van vid stress. Han minns inte om L.H. ställde några frågor om olika sjukdomar men tycker att han borde ha kommit ihåg det; i så fall skulle han ha nämnt detta med legionärssjukan. När han kallades ned till företaget i september ringde han arbetsförmedlingen och fick besked om att han skulle få behålla sin a-kasseersättning under introduktionsperioden. På grund av innehållet i anställningsavtalet bestämde han också tid för läkarundersökning. Han for till Lomma och fick följa en säljare i dennes arbete. För denna person kom han att nämna detta med legionärssjukan och blodpropparna. Kort därefter kallade L.H. honom till sig och sa att han kommit med vilseledande uppgifter, att han ljugit i hälsodeklarationen. Han fick inte tillfälle att förklara sambandet mellan legionärssjukan och blodpropparna, utan blev tillsagd att packa och åka hem. Väl återkommen till hemorten rekvirerade han alla sina sjukjournaler och skickade dem till bolaget. Han besökte också den läkare han tidigare bokat in sig hos och översände sedan läkarintyget. Troligen den 3 oktober ringde dock L.H. och sa att Duoex inte ville ha några fortsatta kontakter med honom eftersom han vilselett bolaget. Den 6 i samma månad kom så ett skriftligt meddelande om att han inte fick jobbet; detta kändes hårt.
Duoex har anfört: Vid anställningsintervjun i maj 1997 var L.H. noga med att förhöra sig om H.W:s hälsotillstånd. H.W. svarade hela tiden att han var fullt frisk och L.H. litade på detta. L.H. såg att H.W. i den hälsodeklaration som var fogad vid anställningsavtalet fyllt i att han haft legionärssjukan. Detta trodde L.H. var en sådan sjukdom som man kan ådra sig vid semestrar utomlands. När H.W. i september 1998 kom till företaget, som Duoex uppfattade det på en API-plats, nämnde han i lunchrummet att han haft fem blodproppar och hjärtinfarkt. Detta berättade fabrikschefen för L.H. som kontaktade företagsläkaren. Denne förklarade att H.W. borde skickas hem och åläggas att skaffa ett läkarintyg. När intyget kom till Duoex konstaterade företagsläkaren att H.W. haft en allvarlig sjukdom; det är omöjligt för bolaget att anställa en person med en sådan medicinsk bakgrund. Därför meddelades H.W. genom ett brev av den 3 oktober 1997, att det hela fick avbrytas. H.W. har vilselett bolaget dels vid anställningsintervjun, dels då han fyllde i hälsodeklarationen.
H.W. har som skriftlig bevisning åberopat anställningsavtalet och den därtill fogade hälsodeklarationen. Som muntlig bevisning har H.W. åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv.
Duoex har som skriftlig bevisning åberopat hälsodeklarationen och ett den 29 september 1997 utfärdat läkarintyg. Som muntlig bevisning har bolaget åberopat förhör under sanningsförsäkran med L.H.
Domskäl
Det Duoex anfört om att anställningsavtalet inte skulle vara gällande därför att H.W. ännu ej tillträtt platsen förtjänar inte närmare avseende; avtal av detta slag har, helt uppenbart, giltighet från det att det ingås.
Vad sedan gäller frågan om H.W. vilselett bolaget om sitt hälsotillstånd - något som måste ha skett uppsåtligen för att ett svikligt förledande skall anses ha varit för handen - har Duoex inte kunnat visa att så varit fallet. Annat har inte framkommit än att H.W. som flera år tidigare fått besked från läkare om att han var fullt återställd från legionärssjukan, vid anställningsintervjun uttalat att han var fullt frisk och att han i den vid anställningsavtalet fogade hälsodeklarationen faktiskt uppgivit att han tidigare drabbats av nyss nämnda sjukdom. - Duoex har sålunda inte haft rätt att häva anställningsavtalet med stöd av 30 § avtalslagen. Detta medför att H.W:s yrkanden om skadestånd skall prövas närmare.
Här var ostridigt fråga om en provanställning. Det förhållandet att anställningstiden angivits till tio månader i stället för i LAS stipulerade sex saknar betydelse. En sådan anställning kan enligt 6 § 3 st. LAS alltid, om inte annat avtalats, brytas i förtid av arbetsgivaren; något sakligt skäl fordras inte utan allt som krävs är att arbetsgivaren enligt 31 § LAS lämnar underrättelse minst två veckor i förväg. En arbetsgivare som väljer att betala allmänt skadestånd till den provanställde samt lön under 14 dagar - eller den längre uppsägningstid som avtalats - kan alltså avbryta en provanställning med omedelbar verkan.
Vad nu sagts ger vid handen att H.W:s förstahandsyrkande inte kan vinna bifall. Däremot skall hans i andra hand framställda yrkande bifallas och han skall tillerkännas ekonomiskt skadestånd motsvarande en månadslön med semesterersättning samt dessutom allmänt skadestånd. Det som yrkas i sistnämnda hänseende framstår som skäligt. Mot begärd ränta finns inget att invända.
Vid denna utgång bör Duoex förpliktas att utge ersättning för H.W:s rättegångskostnader med ett belopp motsvarande ungefär hälften av det som yrkats.
DOMSLUT
1. Duoex Chemical Aktiebolag skall till H.W. utge dels tolvtusentolv (12 012) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 november 1997 tills betalning sker, dels tiotusen (10 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 13 maj 1998 tills betalning sker.
2. Duoex Chemical Aktiebolag skall utge ersättning för H.W:s rättegångskostnader med elvatusenfemhundra (11 500) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag tills betalning sker. Av beloppet avser 8 000 kr ombudsarvode.