AD 1999 nr 149

Parter:

Svenska Elektrikerförbundet; Elektriska Installatörsorganisationen; Västmanlands Elektriska Aktiebolag

Nr 149

Svenska Elektrikerförbundet

mot

Elektriska Installatörsorganisationen och Västmanlands Elektriska Aktiebolag i Västerås.

BAKGRUND

Mellan Svenska Elektrikerförbundet (förbundet) och Elektriska Installatörsorganisationen (EIO) gäller det kollektivavtal som kallas installationsavtalet. Västmanlands Elektriska Aktiebolag (VEA) är bundet av avtalet genom medlemskap i EIO.

Det installationsavtal som gällde under tiden fr.o.m. den 1 april 1997 t.o.m. den 31 mars 1998, innehåller bl.a. följande bestämmelser.

11 Kap ARBETE UTANFÖR HEMORTEN

§ 1 Allmänt

Vid arbete utanför hemorten erhåller arbetstagaren under nedan angivna förutsättningar resekostnadsersättning, restidsersättning och traktamente.

§ 2 Resekostnadsersättning

----------

§ 3 Restidsersättning

----------

§ 4 Traktamente

1. Vid arbete utanför hemortsområdet erhåller arbetstagaren traktamente enligt följande:

Traktamentsbeloppen gäller fr.o.m. den 1 januari 1997 t.o.m. den 31 december 1997.

2. Utan övernattning

Vid bortavaro minst 12 timmar . . . 125 kr

Anmärkning

Med bortavaro avses den tidsperiod, under vilken arbetstagare är utanför hemorts- eller resegräns.

----------

VEA är ett installationsföretag med säte i Västerås. Under tiden februari till oktober 1997 utförde VEA arbeten vid Ostermans Aero i Berbol, något norr om Arlanda. De hos VEA anställda elmontörerna M.S. M.F. P.L. T.G. G.S. S-O.W. L.P. T.L. P.B. K.R. och L.K. samtliga medlemmar i förbundet, arbetade i varierande omfattning vid arbetsstället i Berbol. Elmontörerna pendlade varje arbetsdag med bil mellan hemorten Västerås och arbetsplatsen i Berbol.

Tvist har uppstått mellan parterna om elmontörerna haft rätt till dagtraktamente enligt bestämmelsen i 11 kap. § 4 punkten 2 installationsavtalet. Parterna har fört tvisteförhandlingar utan att kunna enas.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta VEA att utge

1. förlorat dagtraktamente till

a) M.S. med 14 500 kr;

b) M.F. med 11 500 kr;

c) P.L. med 8 500 kr;

d) T.G. med 7 625 kr;

e) G.S. med 10 625 kr;

f) S-O.W. med 9 000 kr;

g) L.P. med 7 500 kr;

h) T.L. med 2 125 kr;

i) P.B. med 500 kr;

j) K.R. med 1 625 kr och

k) L.K. med 500 kr;

samtliga belopp jämte ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den 1 januari 1998 tills betalning sker, samt

2. allmänt skadestånd till envar av M.S. M.F P.L. T.G. G.S. S-O.W. L.P. T.L. P.B. K.R. och L.K. med 5 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 26 januari 1999) tills betalning sker, samt

3. allmänt skadestånd till förbundet med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 26 januari 1999 tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Arbetsgivarparterna har vitsordat att beräkningen av de yrkade beloppen avseende dagtraktamentet är riktig men har inte vitsordat några belopp som skäliga allmänna skadestånd. Ränteyrkandena har dock vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Förbundet

Begreppet bortavaro definieras i anmärkningen till 11 kap. § 4 punkten 2 installationsavtalet som "den tidsperiod, under vilken arbetstagare är utanför hemorts- eller resegräns". Bestämmelsens ordalydelse ger stöd för förbundets uppfattning att med bortavaro avses all den tid som åtgår från det att arbetstagaren passerar hemortsgränsen på morgonen till dess att denne passerar samma gräns på kvällen. Bortavaron är inte knuten till någon viss aktivitet utan tar sikte på all tidsåtgång som har ett naturligt samband med arbetet. I begreppet bortavaro skall man därför förutom arbetstid och restid räkna in den tid som åtgår för att komma i tid till arbetet (bufferttid), gångtid samt tid för ombyte och dusch. Parterna har i praxis tillämpat bestämmelsen på detta sätt.

Bestämmelsen i 11 kap. § 4 installationsavtalet är en s.k. schablonregel. Bestämmelsen bygger på att man schablonmässigt bestämmer den tid som åtgår för de olika moment som ingår i bortavaron. Det förhållandet att bortavaron i det enskilda fallet kan vara längre eller kortare än schablonen beroende på val av resväg och liknande saknar betydelse. Avsikten är att regeln skall vara enkel och tydlig att tillämpa. Även bestämmelserna om resekostnadsersättning och restidsersättning i 11 kap. §§ 2-3 installationsavtalet är schablonregler. En skälighetsbedömning får göras av bortavarons längd som sedan får gälla som schablon. Parterna har i praxis tillämpat bestämmelserna i 11 kap. §§ 2-4 installationsavtalet som schablonregler.

Rätten till dagtraktamente var ursprungligen utformad som en rätt till matpengar. Bestämmelsen i § 11 Mom. 3. b) i 1944 års installationsavtal hade följande lydelse.

§ 11

Arbete utom hemorten.

----------

Mom. 3. Vid resor och arbete utom hemorten utgå följande ersättningar:

----------

b) Matpengar: med kr 2:50, då den sammanlagda res- och arbetstiden uppgår till minst sex men icke tio timmar samt övernattning icke sker, med kr 5:-, då den sammanlagda res- och arbetstiden uppgår till tio timmar och däröver och övernattning icke sker.

Tanken bakom bestämmelsen i 1944 års installationsavtal var att montörerna skulle erhålla kompensation för den merkostnad som uppstod vid resor och arbete utanför hemorten av viss längd. När montörerna inte arbetade utanför hemorten räknade man nämligen med att de regelmässigt åkte hem eller till firman och åt. Vid resor och arbete utanför hemorten av viss längd hann de dock inte med det och fick en merkostnad för mat.0

Även i 1946 års installationsavtal var rätten till dagtraktamente utformad som en rätt till matpengar. I avtalet infördes dock begreppet bortavaro för första gången och rätten till matpengar kom att baseras på bortavaro i stället för på den sammanlagda res- och arbetstiden. Bestämmelsen i § 11 Mom. 4. c) i 1946 års installationsavtal hade följande lydelse.

§ 11

Arbete utom hemorten.

----------

Mom. 4. Vid resor och arbete utom hemorten utgå följande ersättningar.

----------

c) Traktamenten utbetalas enligt följande:

1. Utan övernattning:

Vid bortovaro minst 6 timmar utgår matpengar med kr. 2:50

Vid bortovaro minst 10 timmar utgår matpengar med kr. 5:-

----------

En tvisteförhandling den 7 mars 1949 mellan förbundet och dåvarande Elektriska Arbetsgivareföreningen (EA) om rätten till matpengar vid arbete utanför hemorten belyser hur bestämmelsen i 11 kap. § 4 punkten 2 installationsavtalet skall tillämpas. Tvisten gällde från vilken gräns man skulle räkna de ifrågavarande arbetstagarnas bortavaro. I det aktuella fallet färdades de med buss. Arbetsgivarsidan menade att med bortavaro avsågs den tid som förflöt från det att bussen passerade hemortsgränsen på morgonen till dess att den passerade samma gräns på kvällen. Av detta följer att all tid under bortavaron oberoende av om det är restid eller arbetstid faller under begreppet bortavaro. Tvisten visar även att bestämmelsen tillämpades schablonmässigt.

Arbetsgivarsidan gav uttryck för samma synsätt - dvs. att det avgörande för bestämmandet av bortavarons längd var passerandet av en gräns - vid tvisteförhandlingar om rätten till matpengar vid arbete utanför hemorten som ägde rum mellan förbundet och dåvarande EA dels den 7 mars 1952, dels den 4 juli 1952.

I domen 1953 nr 14 gjorde Arbetsdomstolen en tolkning av begreppet bortavaro. Enligt domstolen innebar begreppet bortavaro inte bara effektiv arbetstid utan även raster och bortavaron skulle räknas från resegränsen vilket då var den tid då man började och slutade arbetet. Mot denna bakgrund hävdar förbundet att med begreppet bortavaro avses inte bara effektiv arbets- och restid utan även annan bortavarotid som är en naturlig följd av arbetet och som är en naturlig följd av att man arbetar långt från hemorten.

Avtalsmässigt fick frågan sin lösning genom avtalsrörelsen 1953. Bestämmelsen i § 11 Mom. 3. C. i 1952 års installationsavtal hade följande lydelse.

C. Matpengar och traktamenten

Vid arbete utom hemortsområdet utgår matpengar eller traktamenten enligt följande grunder:

1) Utan övernattning Matpengar.

Vid bortovaro minst 6 timmar kr. 2:50

Vid bortovaro minst 10 timmar kr. 5: -

----------

Förbundet föreslog år 1953 att det i bestämmelsen skulle införas en ny fjärde rad med följande lydelse.

Tiden för bortovaron räknas från kommunikationsmedlets avgång från resp. ankomst till utgångspunkten inom hemorten.

Förbundet återtog dock förslaget. Det berodde på att medlingskommissionen kom med ett jämkningsförslag som gick ut på att följande protokollsanteckning skulle tillföras Mom. 3. C 1).

Med bortovaro avses den tidsrymd, under vilken arbetaren är utanför hemortsområdet, eller, i de fall reseersättningsgräns är fastställd, utanför det område, som omslutes av denna gräns.

Protokollsanteckningen infördes i 1953 års installationsavtal.

Av en tvist mellan förbundet och dåvarande EA från år 1992 framgår att man vid beräkningen av bortavaron tar hänsyn även till annan tid än arbetstid och tid för bilresa såsom tid för ombyte och dusch.

Även andra bestämmelser i installationsavtalet har betydelse för bedömningen av bortavarons längd. I 12 kap. §§ 1-2 installationsavtalet finns ordningsregler som går ut på att arbetstagaren måste infinna sig punktligt till arbetet. Om arbetstagaren inte gör det utgör det ett brott mot både installationsavtalet och mot det enskilda anställningsavtalet. Arbetstagaren måste planera sina bilresor för att komma fram i tid och ha en buffert för att kunna vara säker på att komma fram i tid. Samma sak gäller vid färd med allmänna kommunikationsmedel då det dessutom uppkommer väntetid. Det finns även arbetsmiljöregler i installationsavtalet som påverkar frågan om bortavarons längd. I installationsavtalet finns en överenskommelse angående personalutrymmen. Det är en viktig angelägenhet för montörernas arbetsmiljö. Arbetet är fysiskt krävande och ofta smutsigt. Montörerna behöver ha tillgång till ordentliga personalbodar för att kunna sköta hygien, företa ombyten av kläder, förvara och inta mat m.m. Bestyr av det här slaget påverkar bortavarotiden och en tidsåtgång för sådana bestyr har också förutsatts mellan parterna. Man får således med stöd av dessa regler göra en bedömning av hur länge montörerna befinner sig utanför hemortsområdet. Bortavarotiden skall dock ha ett naturligt samband med arbetet. Bestämmelserna i 11 kap. §§ 1-4 installationsavtalet förutsätter en schablonmässig tillämpning. Detta framgår av en tvist i Arbetsdomstolen 1992/1993 mellan förbundet och ett företag i Sibbhult där dåvarande EA bereddes tillfälle att inkomma med yttrande. Parterna var då ense om att resekostnadsersättning och restidsersättning enligt bestämmelserna i 11 kap. §§ 2-3 installationsavtalet är schablonregler. Bestämmelsen om dagtraktamente i 11 kap. § 4 installationsavtalet skall tillämpas på samma sätt. Därtill kommer att det skulle bli omöjligt att praktiskt hantera reglerna om all tidsåtgång skulle behöva noteras varje dag.

De i målet aktuella arbetena pågick under tiden från februari till oktober 1997 vid Ostermans Aero på dess anläggning i Berbol, något norr om Arlanda. Som mest arbetade åtta montörer i Berbol vid ett och samma tillfälle. Montörerna pendlade varje arbetsdag från Västerås till arbetsplatsen i Berbol i bil. Under större delen av tiden färdades de i två bilar. Montörerna noterade redan från början hur de reste och vid vilka tidpunkter de passerade hemortsgränsen på morgonen och på kvällen eftersom det redan från början var diskussioner om restidens längd. Enligt VEA tog bilresan enkel väg en timme och 15 minuter medan montörerna menade att den tog en timme och 25 minuter. Framåt maj 1997 fick frågan sin lösning genom att VEA och montörerna kom överens om att restiden skulle uppgå till en timme och 20 minuter. Montörerna erhöll restidsersättning enligt 11 kap. § 3 installationsavtalet baserat på den tidsåtgången. Tiden gällde dock enligt VEA inte vid bestämmande av ersättning för dagtraktamente. I det sammanhanget skulle restiden i stället beräknas till en timme och 15 minuter.

Från Västerås till Berbol finns det två alternativa vägar. Den ena vägen är kortare, men sämre och långsammare, medan den andra är längre, men bättre och snabbare. Montörerna fick direktiv att köra den kortare vägen som alltså tog längre tid.

Vid de diskussioner som fördes mellan VEA och montörerna om bortavarotiden begärde installationschefen S-E.J. att den ledande montören M.S. skulle lämna tidsuppgifter om montörernas bortavaro utanför hemortsgränsen. M.S. lämnade en sådan redovisning av vilken det framgår att bortavaron överstiger 12 timmar. Redovisningen medförde dock inte att montörerna fick något dagtraktamente.

Dagtraktamente utgår för den tid som arbetstagaren är utanför hemortsområdet. Vägsträckan mellan hemortsgränsen, en radie på 3,2 kilometer från VEA:s huvudkontor i Västerås, och arbetsplatsen i Berbol är 94,6 kilometer. Med utgångspunkten att det tar en timme och 20 minuter att färdas den sträckan med bil, innebär det en genomsnittshastighet av 70 km per timme.

Bortavarons längd skall beräknas enligt följande. Bilresan på morgonen från Västerås till Berbol tar en timme och 20 minuter. Det behövs en buffert på 15 minuter för att komma fram i tid. Väl framme på arbetsplatsen i Berbol tar det ca tre minuter att gå ca 250 meter från bilparkeringen till personalboden. Personalboden är avsedd för åtta personer. Varje montör har två skåp, ett med lås och ett utan lås. I skåpet med lås hänger montörerna in sina tillhörigheter och sina kläder medan de förvarar arbetskläderna i skåpet utan lås. I personalboden finns det värmeskåp, kyl, en toalett och en dusch. Upplåsning av personalboden, upplåsning av klädskåp, ombyte, inställande av mat i värme- eller kylskåp samt toalettbesök på morgonen tar ca 12 minuter. Arbetstiden inklusive raster uppgår till nio timmar. Efter arbetet tar det ca 15 minuter för upplåsning av personalboden, duschning, ombyte, toalettbesök m.m. Eftersom det bara finns en toalett och en dusch blir det lätt kö. Personalboden låses därefter. Gångtiden från personalboden till bilparkeringen tar ca tre minuter och hemresan till Västerås tar en timme och 20 minuter. Detta gör en sammanlagd daglig bortavarotid om 12 timmar och 28 minuter utanför hemortsområdet. De begärda dagtraktamentena skall därför utges av VEA.

Om Arbetsdomstolen inte skulle dela förbundets uppfattning att man vid tillämpningen av 11 kap. § 4 installationsavtalet skall göra en schablonmässig bedömning utan i stället finner att man skall utgå från den faktiska tidsåtgången i varje enskilt fall så har elmontörernas faktiska bortavaro uppgått till minst 12 timmar.

VEA har inte betalat dagtraktamenten trots att denna skyldighet följer av 11 kap. § 4 punkten 2 installationsavtalet. De begärda dagtraktamentena skall därför utges. Eftersom VEA inte betalat dagtraktamentena har bolaget gjort sig skyldigt till brott mot 11 kap. § 4 punkten 2 installationsavtalet för vilket brott allmänt skadestånd skall utgå såväl till de berörda arbetstagarna som till förbundet.

Arbetsgivarparterna

VEA är ett installationsföretag med ca 150 anställda. Från mitten av februari 1997 till slutet av oktober 1997 utförde bolaget arbeten på Ostermans Aero i Berbol i närheten av Arlanda.

Installationschefen S-E.J. utsåg H.B. till arbetsledare/projektledare. M.S. var ledande montör. Ett tiotal montörer var verksamma på arbetsplatsen. Arbetet bedrevs på det sätt som är vanligt vid installationsentreprenader. Montörerna arbetade mycket självständigt och det förekom inte någon kontinuerlig arbetsledning på plats hela tiden utan arbetsledaren kom dit några dagar per vecka.

Montörernas arbetsskyldighet enligt installationsavtalet är inte begränsad till någon viss arbetsplats. Montörerna är skyldiga att arbeta där bolaget får jobb. Till det kommer att montörerna är skyldiga att utanför ordinarie arbetstid ta sig till arbetet och att vara där när arbetstiden börjar. Normalt sett börjar arbetet vid 7-tiden på morgonen. I det nu aktuella fallet började man kl. 06.45.

Varje montör anställs enligt 2 kap. § 2 installationsavtalet med en särskild hemort. Hemort i det nu aktuella fallet var Västerås. Ersättning utgår från hemortsgränsen, som är en radie om 3,2 kilometer från VEA:s huvudkontor i Västerås.

VEA:s montörer åker oftast med egen bil till arbetsplatsen. Det finns ingen sådan skyldighet, men montörerna och bolaget brukar komma överens om detta och då även om vilken milersättning som skall utgå. I överenskommelsen brukar också ingå att montörerna samåker. Det gjorde man också i det nu aktuella fallet. I samband med att projektet startades i februari 1997 kontrollerade bolaget vägsträckan mellan hemortsgränsen och arbetsplatsen. Man kom fram till att det var 94,6 kilometer och att det tog en timme och 12-13 minuter att köra denna sträcka.

Montörerna är skyldiga att föra upp arbetad tid på s.k. tidsedlar. Tidsedlarna utgörs av en förtryckt blankett och upprättas för tvåveckorsperioder. H.B. granskade de tidsedlar som montörerna lämnade. Han accepterade inte den restid om en timme och 24 minuter enkel väg - två timmar och 48 minuter tur och retur - som montörerna angav och inte heller att dagtraktamente skulle utgå, utan gjorde s.k. tidsedeländringar. Han accepterade att resan tog en timme och 15 minuter enkel väg, dvs. två timmar och 30 minuter tur och retur. I maj 1997 godtog bolaget såsom en kompromiss att det tog en timme och 20 minuter att köra den aktuella vägsträckan enkel väg, eller två timmar och 40 minuter tur och retur. Den verkliga tidsåtgången uppgår dock som nämnts till en timme och 12-13 minuter från hemortsgränsen till arbetsplatsen. Överenskommelsen i maj 1997 innebar endast att en timme och 20 minuter skulle ligga till grund för beräkningen av restidsersättning och inte även för beräkningen av ett eventuellt dagtraktamente.

Det var väl bekant bland de anställda på VEA att det förelåg en tvist med montörerna om traktamentsersättningen. De tidsnoteringar som montörerna har lämnat in till domstolen är inte korrekta. Montörerna har inte kommit tillbaka till Västerås så sent som anges i dessa tidsnoteringar. Andra anställda i bolaget har sett montörerna på VEA:s personalparkering intill huvudkontoret vid tidpunkter som ligger i tiden före de tidpunkter för återkomsten till Västerås som de har angett i tidsnoteringarna. Montörerna har dessutom, förutom den redovisning som S-E.J. efterfrågade och erhöll av M.S. inte förevisat några tidsnoteringar för bolaget före processen i Arbetsdomstolen. Detta måste betecknas som anmärkningsvärt.

När det gäller innebörden av begreppet bortavaro i 11 kap. § 4 punkten 2 installationsavtalet vill arbetsgivarparterna anföra följande. Av bestämmelsens ordalydelse kan man få intrycket att all tid räknas. Detta skulle dock leda till orimliga konsekvenser. Man måste i stället se till vad avtalsparterna avsett med bestämmelsen, ändamålet med den och hur den har tillämpats i praxis.

I första hand görs gällande att det endast är arbetstid och restid som ingår i begreppet bortavaro. Viss annan tid kan dock, beroende på omständigheterna, räknas in i bortavaron om det är brukligt i branschen, om tiden är hänförlig till arbetet och om tiden kan styrkas av arbetstagaren.

I frågan om parternas syfte med bestämmelsen får ledning sökas i avtalsbakgrunden. 1944 års installationsavtal utgör själva utgångspunkten för regeln. Regeln om rätt till dagtraktamente var då utformad som en rätt till matpengar när den sammanlagda res- och arbetstiden översteg ett visst antal timmar. Det ger en fingervisning om vilken typ av bortavaro som då avsågs. I 1946 års installationsavtal infördes begreppet bortavaro för första gången. Avtalet träffades med hjälp av medlare. Av avtalstexten framgår inte vad som avsågs med begreppet bortavaro. Det är inte heller känt vad avtalsparterna avsåg med bestämmelsen.

Av protokollet från tvisteförhandlingen den 7 mars 1949 mellan förbundet och dåvarande EA är det inte möjligt att dra några slutsatser om innebörden av begreppet bortavaro. Det enda som framgår är att parterna tvistade om vilken geografisk punkt som skulle bilda utgångspunkten vid beräkning av bortavaron. Något ställningstagande till vad som avses med bortavaro och vilka beståndsdelar som ingår i begreppet gjordes inte. Tvisteförhandlingarna den 7 mars 1952 och den 4 juli 1952 mellan förbundet och dåvarande EA gällde också tvister om vilken geografisk punkt som bortavaron skulle räknas från. Det förekom ingen diskussion om vilka beståndsdelar som ingår i begreppet bortavaro.

Den protokollsanteckning som efter förslag från medlare infördes i 1953 års installationsavtal är i princip samma anmärkning som i dag finns i 11 kap. § 4 punkten 2 installationsavtalet. Genom protokollsanteckningen fick endast frågan om varifrån man skulle räkna bortavaron sin lösning. Den ger sålunda ingen ledning för att bedöma vad som skall ingå i begreppet bortavaro.

Det enda man konkret kommer fram till är att det är den sammanlagda arbets- och restiden som ingår i begreppet bortavaro. Med arbetstid avses även raster och med restid även gångtid.

Ändamålet med bestämmelsen är att ge arbetstagaren en viss kompensation då denne är borta länge från hemorten. Även den utgångspunkten leder fram till att med bortavaro avses endast arbetstid och restid.

Att bufferttid skulle ingå i bortavaron har inget stöd i avtalstexten. I och för sig finns det en skyldighet för arbetstagaren enligt avtalet att komma i tid till arbetet. Detta skall dock inte ske på arbetsgivarens bekostnad.

Inte heller tid för ombyte och dusch har stöd i avtalstexten. Sådan tid kan dock beroende på omständigheterna räknas in i begreppet bortavaro. Av 12 kap. § 1 punkten 3 installationsavtalet framgår att arbetstagaren inte får byta om och duscha på betald arbetstid. Detta ger en indikation om att kollektivavtalsparterna har ansett att detta är privata aktiviteter och inget som skall belasta arbetsgivaren.

Det bestrids att bestämmelsen i 11 kap. § 4 punkten 2 installationsavtalet är en schablonregel. Vid bestämmandet av bortavaron skall man i stället titta på den faktiska tidsåtgången i varje enskilt fall. Det framgår inte av avtalstexten att det är en schablonregel. Avtalstexten indikerar i stället att det som avses är den faktiska tidsåtgången. En schablonregel måste kompletteras med hjälpregler som fastställer hur lång bortavaron i olika situationer skall anses vara. Arbetstiden kan visserligen sägas vara schabloniserad så till vida som tiden är given i avtalet men i övrigt finns inga regler som kan gälla som sådana hjälpregler. I fråga om restiden finns det t.ex. ingen central avtalsbestämmelse om hur fort man skall anses köra bil. Det finns inte heller någon branschpraxis att man skall anses köra en viss hastighet. Vad gäller ombyte, dusch och bufferttid finns inte heller några regler i avtalet. Praxis ger inte belägg för att moment av detta slag automatiskt skall ge tillägg till den grundläggande res- och arbetstiden och det finns inte heller någon reglering av vilken tidsåtgång som skall gälla för olika tänkbara moment.

Det bestrids vidare att bestämmelserna om resekostnadsersättning och restidsersättning i 11 kap. §§ 2-3 installationsavtalet är schablonregler även om det kan sägas finnas ett moment av schablonisering vad gäller restidsersättningen.

Om Arbetsdomstolen skulle finna att man skall göra en schablonmässig beräkning vid tillämpningen av bestämmelsen i 11 kap. § 4 punkten 2 installationsavtalet är det ändå inte styrkt att tiden uppgått till minst 12 timmar. Det vitsordas att arbetstiden inklusive raster uppgår till nio timmar. Restiden uppgår till en timme och 15 minuter. Vad gäller gångtid vitsordas en tid om tre minuter. En tidsåtgång om några minuter vitsordas för ombyte på morgonen och 5-10 minuter vitsordas för ombyte och dusch efter arbetets slut.

DOMSKÄL

Under tiden februari till oktober 1997 utförde VEA arbeten vid Ostermans Aero i Berbol, något norr om Arlanda. Elva hos VEA anställda elmontörer arbetade i Berbol i varierande omfattning. Elmontörerna pendlade varje arbetsdag med bil mellan hemorten Västerås och arbetsplatsen i Berbol.

Tvist har uppstått mellan parterna om elmontörerna haft rätt till dagtraktamente enligt bestämmelsen i 11 kap. § 4 punkten 2 installationsavtalet. Bestämmelsen har återgetts inledningsvis i denna dom. Såsom framgår av bestämmelsen är det en förutsättning för att dagtraktamente skall utgå att arbetstagarens bortavaro uppgår till minst 12 timmar. Den avgörande frågan för tvistens utgång är vilken innebörd begreppet bortavaro har.

Förbundet har gjort gällande att elmontörernas bortavaro genomgående har uppgått till minst 12 timmar och att de därför har rätt till dagtraktamente för var och en av de dagar arbete utförts. Enligt förbundet avses med bortavaro all den tid som arbetstagaren befinner sig utanför hemortsgränsen och som har en naturlig anknytning till arbetet. Förutom restid och arbetstid ingår därför enligt förbundets mening s.k. bufferttid - dvs. en extra tidsmarginal som arbetstagarna regelmässigt behöver för att vara säkra på att komma i tid till arbetet - gångtid samt tid för ombyte och dusch. Förbundet har vidare hävdat att den omtvistade bestämmelsen är en schablonregel som bygger på att man en gång för alla, utan särskild prövning av den dagliga tidsåtgången, skall bestämma vilken tid som åtgår för de olika moment som ingår i bortavaron. Enligt förbundet skall man göra en skälighetsbedömning av bortavarons längd. Resultatet av denna bedömning får sedan gälla som schablon. Om Arbetsdomstolen skulle finna att den omtvistade bestämmelsen inte är en schablonregel, utan att man i stället skall utgå från den faktiska tidsåtgången per dag, så har förbundet hävdat att elmontörernas faktiska bortavaro uppgått till minst 12 timmar varje enskild arbetsdag.

Arbetsgivarparterna anser att elmontörerna inte har rätt till dagtraktamente. De har gjort gällande att med bortavaro avses endast restid, inklusive gångtid, och arbetstid, inklusive raster. Det har bestritts från arbetsgivarparternas sida att s.k. bufferttid ingår i begreppet bortavaro, men man har menat att tid för ombyte och dusch kan ingå beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och om tiden kan styrkas. Enligt arbetsgivarparterna är den omtvistade bestämmelsen inte en schablonregel utan det som skall räknas är den faktiska tidsåtgången varje enskild arbetsdag. Arbetsgivarparterna har bestritt att elmontörernas faktiska bortavaro någon dag uppgått till minst 12 timmar.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med elmontörerna M.S. G.S. och M.F. vittnesförhör med klubbordföranden A.P. samt förhör upplysningsvis med förbundssekreteraren vid förbundet J.J. och förhandlingschefen vid förbundet S.H. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med verkställande direktören i bolaget G.S. vittnesförhör med projektledaren H.B. installationschefen S-E.J. och med projektledaren C.N. samt förhör upplysningsvis med förhandlingstjänstemannen vid EIO K.N. Parterna har åberopat skriftlig bevisning.

Arbetsdomstolen prövar först vad som skall anses ingå i begreppet bortavaro.

Av betydelse för tolkningen är till en början vad som förekom vid avtalsbestämmelsens tillkomst. Här har följande framkommit.

Rätten till dagtraktamente var ursprungligen utformad som en rätt till matpengar. Enligt 1944 års installationsavtal utgick matpengar vid resor och arbete utanför hemorten under förutsättning att den sammanlagda res- och arbetstiden uppgick till ett visst antal timmar. I 1946 års installationsavtal infördes för första gången begreppet bortavaro och rätten till matpengar kom att baseras på bortavaro i stället för på den sammanlagda res- och arbetstiden. I 1953 års installationsavtal infördes en protokollsanteckning som i stort sett är likalydande med den anmärkning som i dag finns fogad till bestämmelsen. Protokollsanteckningen tillkom efter förslag från den medlingskommission som då arbetade för att ena parterna i avtalsförhandlingarna.

Vad parterna åsyftade med begreppet bortavaro vid tillkomsten av bestämmelsen i 1946 års installationsavtal framgår inte av själva avtalstexten. Utredningen i övrigt ger inte heller stöd för att det då fanns någon särskild gemensam partsavsikt med bestämmelsen. Det har i målet inte heller framkommit något om parternas avsikt med 1953 års protokollsanteckning.

Det har i målet således inte kunnat utrönas att det funnits en gemensam partsavsikt rörande den omtvistade avtalsbestämmelsens innebörd. Det har inte framkommit att det skulle föreligga någon vedertagen praxis angående tillämpningen av bestämmelsen. Några slutsatser till ledning för avgörandet av den nu föreliggande tvisten kan enligt Arbetsdomstolens mening inte heller dras av de tidigare tvister om traktamentsreglerna som har åberopats i målet. Under nu angivna förhållanden blir avtalsbestämmelsens ordalydelse av särskild betydelse liksom vad som framstår som en naturlig och rimlig avtalstolkning.

Enligt anmärkningen till den omtvistade avtalsbestämmelsen avses med bortavaro "den tidsperiod, under vilken arbetstagare är utanför hemorts- eller resegräns". Till en början kan anmärkas att parterna i målet synes vara eniga om att "resegräns" inte har någon betydelse för den föreliggande tvisten.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det naturligt att - som förbundet gjort - läsa bestämmelsen tillsammans med protokollsanteckningen på så sätt att i bortavaron skall inräknas sådan tid som har ett rimligt samband med arbetet. I den tiden skall därmed självfallet, som parterna också är överens om, inräknas arbetstid och restid. Eftersom arbetet är av den arten att det erfordrar särskilda arbetskläder, och det vanliga är att ombyte till och från arbetskläder sker på arbetsplatsen, ter det sig också naturligt att i bortavaron inräkna tid för sådant ombyte. Därmed är det också naturligt och rimligt att räkna in den tid som åtgår för dusch eller tvättning i samband med att ombyte till vanliga kläder sker efter arbetets slut. I målet står det dessutom klart att dessa moment regelmässigt förekommer och att detta också har skett i Berbol. Den ordningen har alltså faktiskt tillämpats att montörerna inte varit hänvisade till att byta om innan de reste till Berbol på morgonen eller att byta om och duscha först sedan de återvänt till Västerås. Det faktiska förhållandet är således att dusch och ombyte har skett "utanför hemortsgränsen".

Enligt Arbetsdomstolens mening ter det sig däremot inte naturligt att läsa avtalstexten så att det i bortavarotiden skall, såsom förbundet har hävdat, göras ett generellt påslag för s.k. bufferttid. Detta stöds inte heller av utredningen i övrigt.

Det hittills anförda innebär att Arbetsdomstolen i frågan om vad som skall kunna räknas arbetstagaren till godo som bortavaro i avtalsbestämmelsens mening i stora drag har anslutit sig till förbundets tolkning av bestämmelsen. Däremot finner Arbetsdomstolen inte att ordalydelsen eller vad som i övrigt framkommit ger stöd för att uppfatta bestämmelsen som en ren s.k. schablonregel. Utgångspunkten för att beräkna tiden för bortavaron torde i stället vara den faktiska tidsåtgången för de olika delar som, såsom anförts i det föregående, kan anses ha ett naturligt samband med arbetet. Den ytterligare begränsningen torde därvid få uppställas att tidsåtgången bedöms som rimlig.

Förbundet har i målet hävdat att den faktiska tidsåtgången har överstigit 12 timmar och det finns enligt Arbetsdomstolens mening inte anledning att betvivla de uppgifter som i den delen har lämnats av de arbetstagare som har hörts i målet. När det gäller att bedöma om det också varit en rimlig tidsåtgång i detta fall kan konstateras att parterna varit överens om att vid beräkning av restidsersättningen utgå från att bilresan tog en timme och 20 minuter i vardera riktningen. Enligt Arbetsdomstolens mening bör den sålunda överenskomna tiden också kunna tjäna till underlag för beräkning av den restid som kan ingå i bortavarotiden. Om denna tid räknas samman med den tidsåtgång som arbetsgivarparterna godtagit för de övriga moment som även arbetsgivarparterna har ansett ingå i bortavaron, dvs. arbetstid, inklusive raster, och gångtid, såsom en del av restiden, kommer man fram till en tidsåtgång som med knappt 15 minuter understiger 12 timmar. I enlighet med den bedömning som Arbetsdomstolen har gjort om vad som skall ingå i bortavaron skall emellertid till denna tid läggas skälig tid för ombyten och dusch. Med beaktande av vad som har framkommit i målet kan enligt Arbetsdomstolens mening den sammanlagda tidsåtgången för ombyten och dusch rimligen bedömas ha uppgått till åtminstone den tid som återstår till den avgörande gränsen om 12 timmar.

Arbetsdomstolen kommer alltså till slutsatsen att bortavaron i detta fall har uppgått till minst 12 timmar. Därmed har elmontörerna haft rätt till dagtraktamente enligt 11 kap. § 4 punkten 2 installationsavtalet. Arbetsgivarparterna har vitsordat att beräkningen av de yrkade beloppen avseende dagtraktamente är riktiga i och för sig.

Genom att inte utbetala dagtraktamentena har VEA gjort sig skyldigt till brott mot installationsavtalet. Arbetsdomstolen har därmed att ta ställning till förbundets yrkanden om allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott. Några särskilda omständigheter till stöd för att skadestånd inte skall utgå i detta fall har inte framförts i målet. Enligt Arbetsdomstolens mening har förhållandena i övrigt inte heller varit sådana att det finns skäl att låta bolaget undgå skyldighet att utge skadestånd. VEA skall därför förpliktas att utge allmänt skadestånd för sitt kollektivavtalsbrott såväl till de enskilda elmontörerna som till förbundet. Arbetsdomstolen finner att skadestånden bör bestämmas till yrkade belopp.

Vid denna utgång skall arbetsgivarparterna förpliktas utge ersättning för förbundets rättegångskostnad. Om beloppets storlek råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen förpliktar Västmanlands Elektriska Aktiebolag att utge förlorat dagtraktamente till

a) M.S. med fjortontusenfemhundra (14 500) kr;

b) M.F. med elvatusenfemhundra (11 500) kr;

c) P.L. med åttatusenfemhundra (8 500) kr;

d) T.G. med sjutusensexhundratjugofem (7 625) kr;

e) G.S. med tiotusensexhundratjugofem (10 625) kr;

f) S-O.W. med niotusen (9 000) kr;

g) L.P. med sjutusenfemhundra (7 500) kr;

h) T.L. med tvåtusenetthundratjugofem (2 125) kr;

i) P.B. med femhundra (500) kr;

j) K.R. med ettusensexhundratjugofem (1 625) kr och

k) L.K. med femhundra (500) kr; samtliga belopp jämte ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den 1 januari 1998 tills betalning sker.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Västmanlands Elektriska Aktiebolag att till envar av M.S. M.F. P.L. T.G. G.S. S-O.W. L.P. T.L. P.B. K.R. och L.K. utge allmänt skadestånd med femtusen (5 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 26 januari 1999 tills betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Västmanlands Elektriska Aktiebolag att till Svenska Elektrikerförbundet utge allmänt skadestånd med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 26 januari 1999 tills betalning sker.

4. Arbetsdomstolen förpliktar Elektriska Installatörsorganisationen och Västmanlands Elektriska Aktiebolag att med hälften vardera utge ersättning till Svenska Elektrikerförbundet för rättegångskostnad med sjuttiotretusenetthundrafemtiofyra (73 154) kr, varav 60 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1999-12-22, målnummer A-8-1999

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Per Virdesten, Bo Jangenäs, Anders Sandgren (skiljaktig), Olof Nordenfelt (skiljaktig), Inger Öhrn Karlsson och Lennart Olovsson (ombudsman i Svenska Pappersindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Gudrun Persson Härneskog

Anders Sandgrens och Olof Nordenfelts skiljaktiga mening

I frågan om allmänt skadestånd, där majoriteten dömer ut yrkade belopp till både de enskilda montörerna och förbundet, vill vi anmäla skiljaktig mening enligt följande.

Allmänt skadestånd enligt medbestämmandelagen § 55 förutsätter enligt vår mening vid kollektivavtalsbrott att part uppsåtligen eller av oaktsamhet gjort sig skyldig till en felaktig avtalstillämpning (se t.ex. SOU 1975:1 s. 500f jämfört med Prop. 1975/76:105 Bilaga 1 s. 302f och 420). Sådant skadestånd skall sålunda inte dömas ut när part hanterat frågan omsorgsfullt och haft fog för sin avtalstillämpning ifråga om faktiska eller rättsliga omständigheter (jämför t.ex. AD 1987:40, 1987:11, 1992:136 och 1992:143).

Prövningen av allmänt skadestånd skall sålunda inte ske enligt principerna för s.k. strikt ansvar utan först efter påvisat uppsåtligt eller culpöst handlande.

I detta mål har förbundet inte angivit på vilket sätt bolaget påstås ha brustit i omsorg om avtalstillämpningen eller ens gjort gällande att bolaget hanterat frågan vårdslöst. I fråga om åtminstone de faktiska omständigheterna gäller tvisten ett utpräglat s.k. gränsfall, där bedömningen om 12-timmarsgränsen under- eller överskrids med någon eller några minuter är avgörande för utgången.

Utredningen visar att parterna vid sidan av sina rättsliga överväganden och argument så långt möjligt försökt klara ut och nå samförstånd om de faktiska förhållandena kring resor och arbete. Att de inte lyckades bli eniga kan knappast läggas den ena av dem till last.

Mot denna bakgrund bör det förhållandet att bolaget i god tro betalat ersättning enligt sin egen och Elektriska Installatörsorganisationens uppfattning om avtalstolkningen och om de faktiska omständigheterna enligt vår mening inte föranleda skyldighet att utöver ekonomiskt skadestånd och rättegångskostnader även utge allmänt skadestånd till både de berörda montörerna och förbundet.