AD 1999 nr 31

Parter:

Svenska Polisförbundet; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 31

Svenska Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

BAKGRUND

Mellan parterna gäller kollektivavtal.

C.S., född 1949, och medlem i Svenska Polisförbundet (polisförbundet), har varit tillsvidareanställd som polisassistent i Värmlands län sedan 1973.

Den 16 april 1996 dömdes C.S. av Karlstads tingsrätt för vållande till kroppsskada till 60 dagsböter. C.S. överklagade domen, men återkallade sitt överklagande. Målet avskrevs därefter från vidare handläggning såvitt avsåg honom, varvid tingsrättens dom stod fast. Beslutet vann laga kraft den 1 november 1996. Genom en dom den 28 oktober 1997 dömdes C.S. av Karlstads tingsrätt för förskingring till villkorlig dom. Domen överklagades av C.S., som emellertid återkallade även detta överklagande. Hovrätten för Västra Sverige avskrev målet från vidare handläggning, varvid tingsrättens dom stod fast. Detta beslut vann laga kraft den 18 mars 1998.

Den 29 april 1998 beslutade personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen att avskeda C.S.. Beslutet var föranlett av de nyss nämnda fällande domarna. Anställningen upphörde den 4 maj 1998, då C.S. fick del av beslutet om avskedandet.

Tvisteförhandling med anledning av avskedandet har hållits mellan parterna.

YRKANDEN

Polisförbundet har nu väckt talan mot staten och yrkat i första hand att

Arbetsdomstolen

1. ogiltigförklarar avskedandet av C.S., samt

2. förpliktar staten att till C.S. utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 11 juni 1998) tills betalning sker.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att grund för avskedande inte föreligger, men väl saklig grund för uppsägning, har polisförbundet yrkat i andra hand att Arbetsdomstolen förpliktar staten att till C.S. utge

1. allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 11 juni 1998) tills betalning sker, samt

2. ekonomiskt skadestånd med 141 888 kr, avseende lön och andra anställningsförmåner för en tid av sex månader, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25:e i varje månad varpå beloppet belöper.

Staten har bestritt yrkandena. Beträffande de allmänna skadestånden har staten förklarat sig inte kunna vitsorda något belopp såsom skäligt i och för sig. Vad gäller det ekonomiska skadeståndet har staten vitsordat ett belopp baserat på en månadslön om 18 701 kr, under påstående att resterande del dels avsett rörliga tillägg som C.S. vid tidpunkten för avskedandet inte hade rätt till eftersom han var omplacerad till inre tjänst, dels semesterersättning som inte heller skall utgå. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att allmänt skadestånd skall utgå har staten gjort gällande att det skall jämkas till noll kr. Ränteyrkandena har vitsordats såsom i och för sig skäliga.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

PARTERNAS SAKFRAMSTÄLLNINGAR

Staten

C.S. och en kollega, som var hundförare, ingrep den 30 maj 1995 i tjänsten mot en person vid namn O.V. C.S. deltog som yttre befäl och förman för hundföraren. I anslutning till ingripandet avled O.V. Händelsen har fått mycket stor uppmärksamhet i massmedia. Den 21 juni 1995 omplacerades C.S. från yttre till inre tjänst. Omplaceringen skedde med hänsyn till såväl C.S. själv som till polismyndigheten och avsikten var att avvakta resultatet av förundersökningen. Under sommaren och hösten fortsatte C.S. med inre tjänstgöring. Den 28 september 1995 väcktes åtal i det s.k. O.V. -fallet. I samband därmed var C.S. sjukskriven några dagar.

C.S. var vid den aktuella tiden kassör i Karlstadspolisens idrotts- och skytteförening (idrottsföreningen). Den 13 februari 1996 gjorde han ett inköp av läskedrycker till föreningen på varuhuset Obs! Bergvik. Inköpet redovisades med ett kassakvitto som endast angav ett totalbelopp om 733 kr, utan specifikation, samt en handskriven verifikation av C.S. om att inköpet avsåg "dricka o. drickbackar" samt två stycken hantlar. Hantlarna har aldrig återfunnits, vare sig rent faktiskt eller i bokföringen och det görs gällande att de aldrig kommit föreningen till del.

I april 1996 meddelades tingsrättens dom i O.V.-målet. C.S. dömdes till dagsböter för vållande till kroppsskada. Enligt domen bestod den brottsliga gärningen i att C.S. i sin myndighetsutövning av oaktsamhet hade åsidosatt vad som gällde för uppgiften, för vilken han hade det övergripande ansvaret, och åsamkat den omhändertagne, O.V. kroppsskador som inte var att betrakta som ringa.

C.S. besökte den 11 september 1996 Zieglers Byggvaror AB och beställde en skorsten till ett bastuaggregat för sitt privata bruk för 6 700 kr. C.S. kom överens med försäljaren S-A.L. om att två fakturor skulle upprättas. På den ena fakturan skulle anges att den avsåg en skorsten för 1 700 kr, och på den andra fakturan, som avsåg 5 000 kr, skulle noteras idrottsföreningen och järnkonstruktion. Båda fakturorna skulle ställas till C.S. personligen.

Samma kväll som C.S. besökte byggfirman sändes ett TV-program, "Striptease", om O.V. -fallet. C.S. valde där att framträda, trots att han avråtts från detta av bl.a. chefer och läkare. Efter det att programmet hade sänts sjukskrevs C.S. på nytt. Under denna tid återkallade C.S. sitt överklagande av domen för vållande till kroppsskada, och domen vann laga kraft den 1 november 1996.

Den 13 november 1996 utställdes de två fakturorna av Zieglers Byggvaror AB, i enlighet med vad som överenskommits. Båda fakturorna sändes till C.S.s hemadress.

Den 16 november 1996 återgick C.S. i arbete på halvtid, men var fortsatt sjukskriven på tid därutöver. Han hade fortfarande inre tjänst, men hade flyttats från ordningsavdelningen till trafikavdelningen.

Den 28 november 1996 betalades fakturan om 5 000 kr från Zieglers Byggvaror AB med medel från idrottsföreningens postgirokonto. I kassaboken bokfördes den som "Järnkonst. till styrkehallen" med tillägg på raden ovanför "i Kil, G.".

Revision av idrottsföreningens räkenskaper påbörjades den 20 januari 1997. Polismannen L.A. var vid tillfället revisor och upptäckte en del brister. Den 24 januari 1997 polisanmäldes C.S. för förskingring och förundersökning inleddes. Härvid kontrollerades bl.a. det kassakvitto om 733 kr som C.S. inlämnat, varvid framkom att C.S. utöver läskedryck och läskedrycksbackar för 230 kr inhandlat livsmedel för 503 kr, men däremot inte några hantlar, vilket han påstått.

Måndagen den 27 januari 1997 blev C.S. helt sjukskriven. Efter denna tidpunkt har C.S. inte arbetat som polisman. Flera rehabiliteringsmöten har hållits, men C.S. har själv uttalat att han inte ansett det möjligt att han skulle kunna arbeta som polisman i Värmland. C.S. flyttade hösten 1997 till Norrland.

I oktober 1997 dömdes C.S. för förskingring i två fall. Påföljden bestämdes till villkorlig dom. Gärningarna bestod i att C.S. vid två tillfällen åsidosatt sin redovisningsplikt som kassör i den tidigare nämnda föreningen genom att dels den 13 februari 1996 använda 503 kr av föreningens medel för privata inköp på Obs!, dels den 28 november 1996 ta ut 5 000 kr från föreningens postgirokonto för att reglera en privat fakturaskuld till Zieglers Byggvaror AB. De båda gärningarna hade inneburit vinning för C.S. med sammanlagt 5 503 kr och motsvarande skada för föreningen.

Den 29 april 1998 beslutade Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd att avskeda C.S.. I sin motivering till beslutet uttalade nämnden att C.S. gjort sig skyldig till förskingring och att han därvid tillägnat sig medel, vilka han haft förtroendet att förvalta, samt att brotten, som riktats mot C.S.s arbetskamrater, präglats av viss förslagenhet. I motiveringen åberopade nämnden även att C.S. gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada och att brottet skett i tjänsten.

Enligt statens uppfattning finns ingen anledning att inta en annan ståndpunkt än den allmän domstol har gjort vad gäller brottmålsdomarna. Det görs således gällande att C.S. genom den brottslighet han dömts för grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Brotten är av sådan art att det inte kan anses förenligt med de höga krav som måste ställas på polispersonal, att den som gjort sig skyldig till sådana brott får fortsätta som polis. De personliga svårigheter som C.S. åberopat har, som personalansvarsnämnden angett i sin motivering till beslutet, inte sådan tyngd att de kan föranleda en annan bedömning. Grund för avskedande enligt 18 § lagen om anställningsskydd måste därför anses föreligga.

Om grund för avskedande inte skulle anses ha förelegat, föreligger i vart fall saklig grund för uppsägning enligt 7 § lagen om anställningsskydd.

För det fall C.S. inte gjort sig skyldig till förskingring skulle han ha kunnat återgå till det arbete på trafikenheten, till vilket han omplacerats efter händelsen 1995.

Om det enligt Arbetsdomstolens mening skulle krävas ytterligare omplacering görs det gällande att någon ledig befattning, vare sig polisiär eller civil, inte fanns vid tiden för avskedandet. Det är på grund av detta och med hänsyn till de brott C.S. begått inte skäligt att kräva att Polismyndigheten Värmland skall bereda C.S. annat arbete hos sig.

Polisförbundet

C.S. har, om man bortser från de två i målet aktuella domarna, tjugofem års prickfri tjänstgöring som polis. Den huvudsakliga anledningen till att C.S. återkallade sitt överklagande av domen för förskingring var att han själv och familjen behövde lugn och ro efter den fokusering i massmedia som pågått sedan 1995. C.S. gör gällande att han inte gjort sig skyldig till förskingring.

Beträffande domen i O.V. -målet godtar C.S. densamma i nu aktuellt avseende, dvs. han godtar bedömningen att han gjort sig skyldig till vållande av kroppsskada. Polisförbundet hävdar emellertid att domen är av så gammalt datum att den inte kan läggas till grund för avskedandet. Den avser därtill en händelse av helt annan karaktär än den förskingring som C.S. dömts för. Till detta kommer att personalansvarsnämnden redan tagit ställning i fråga om lämplig reaktion på det brottet, vilket blev omplacering.

Vid ingripandet mot O.V. tjänstgjorde C.S. som yttre befäl. Ingripandet blev mycket dramatiskt och O.V. tappade medvetandet i samband därmed. Senare på natten konstaterades att O.V. hade avlidit. Då dödsorsaken inte med säkerhet har kunnat fastställas har en mängd spekulationer i media förekommit härom. Uppmärksamheten kring fallet ökade snabbt och pågår alltjämt. TV-programmet "Striptease", som sändes under hösten 1996 medförde att trycket på C.S. ökade. C.S. lät sig övertalas att bli intervjuad. Hans avsikt var att förklara vad som verkligen hade hänt, men intervjun kom att vinklas och avspeglade inte vad C.S. uttalat. Efter programmet uppstod en kaotisk situation för såväl C.S. som hans familj. C.S. utpekades som den skyldige vid ingripandet och han fick hotbrev från medlemmar av O.V:s familj liksom från allmänheten. Familjen S fick också ta emot hotfulla telefonsamtal. Barnen blev därtill mobbade av andra barn i skola respektive daghem med direkta anspelningar på O.V. -händelsen. Under en tid blev familjen S av polismyndigheten utrustad med överfallslarm. Den kontakt som C.S. tidigare hade tagit med företagshälsovården Previa intensifierades och han ordinerades depressionshämmande medicin. När den pressade situationen varat en tid flyttade delar av familjen från Karlstad. C.S. själv har dock hela tiden varit skriven i Karlstad, även om han stora delar av året varit bosatt i Norrland. Då C.S. var kvar i Karlstad kunde han knappast röra sig utomhus på dagtid på grund av risken för att bli trakasserad. Under perioden ifråga hade C.S. kvar uppdraget som kassör i idrottsföreningen, vilket han hade haft i femton år. Han tog upp frågan om han verkligen borde behålla uppdraget, men det fanns inte någon som var intresserad av att ta över.

C.S. var deprimerad och hade svårt att få tiden att gå. Under den perioden bestämde sig familjen för att installera en vedeldad bastu i anslutning till bostaden, vilket de tidigare planerat. Han besökte Zieglers Byggvaror AB och beställde en bastu av försäljaren S-A.L.. Själva bastuaggregatet hämtade han strax därefter och betalade kontant med sparade pengar. I samband med detta blev det aktuellt med en ny obduktion av O.V. vilket innebar ytterligare skriverier och TV-inslag. C.S. blev mycket negativt påverkad av den nya uppståndelsen och ville därför tillfälligt lägga ned bastuprojektet. Han kontaktade S-A.L. för att försöka få beställningen annullerad, vilket dock inte var möjligt. S-A.L. uppgav på fråga från C.S. att rabatt inte lämnades till enskilda, men däremot till företag. C.S. kom då på tanken att utnyttja idrottsföreningen för att komma i åtnjutande av rabatt, men avsikten var att han själv skulle betala. De kom överens om att S-A.L. skulle fakturera föreningen, men på vilket sätt var det då inte tal om. C.S. skulle sedan personligen ta hand om fakturan.

Under denna tid drabbades C.S.s dåvarande hustru, A.S-S, av missfall, vilket av läkare bedömdes ha samband med de pressade förhållanden familjen levde under. C.S. själv var i mycket dåligt skick och klarade inte av att sköta vare sig sina privata ekonomiska angelägenheter eller idrottsföreningens räkenskaper. A.S-S kom i stället att sköta in- och utbetalningar även för idrottsföreningens vidkommande. När fakturan från Zieglers Byggvaror AB kom betalade hon den utan att känna till att fakturan skulle betalas privat, eftersom C.S. var så deprimerad att han inte hade orkat upplysa henne om det. C.S.s medicinerade vid tillfället med läkemedel som var starkt "dåsighetsskapande". Att han hade svårt att hålla ordning på kvitton och räkningar framgick vid revisionen av föreningens räkenskaper, vid vilken C.S. fick tio anmärkningar. Under de femton föregående åren hade C.S. prickfritt skött denna uppgift. När revisorn upptäckte fakturan från Zieglers Byggvaror AB och tog upp saken med C.S. betalade denne omedelbart fakturan. Saken var redan uppklarad när C.S. sedan polisanmäldes.

Det görs gällande att C.S. inte haft uppsåt att begå brott. Han hade inte vetskap om när A.S-S betalade fakturan till Zieglers Byggvaror AB och visste inte att han vid det tillfället var oförmögen att redovisa de aktuella medlen till föreningen.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att C.S. gjort sig skyldig till förskingring görs det gällande att domstolen skall beakta att starkt förmildrande omständigheter förelegat. Gärningen har begåtts under inflytande av allvarligt psykiskt sjukdomstillstånd. Det är dessutom fråga är om en engångsföreteelse. Brottet har slutligen varit dömt att misslyckas, eftersom det omedelbart upptäcktes vid revisionen av föreningens räkenskaper.

Beträffande inköpet den 13 februari 1996 var det C.S.s avsikt att köpa hantlar på Obs! Bergvik, men han fann inte några sådana där. När han sedan hade köpt hantlar på Intersport kom kvittot bort. Han använde då i föreningens redovisning kvittot från Obs!, eftersom totalsumman ändå blev densamma. Hantlarna lämnade han till idrottsföreningen.

C.S.s hälsotillstånd belyses i följande intyg. I ett intyg daterat den 11 november 1997, undertecknat av C.S., överläkare och specialist i allmän psykiatri vid öppenvårdsmottagningen, Bodens sjukhus, görs följande bedömning av C.S..

"48-årig man som levt under stark emotionell press sedan ca 2 år tillbaka. Reagerat med krisreaktion som övergått i reaktiv depression. P g a pressad situation för individen, familjen och i publikt hänseende har krisbearbetningen varit ofullständig och tillståndet kan idag närmast karaktäriseras som kronisk kris. Innebärande nedstämdhet, ångest m fl psykiatriska symptom. Bristande energi och svårigheter i att hantera sin situation på ett adekvat sätt. Detta torde ha kunnat ha konsekvenser för hans fungerande i socialt hänseende, även avseende de ekonmiska oegentligheter som förelegat under tiden sedan händelsen -95."

Arbetsledaren/kuratorn K-Å.N. vid öppenvårdsmottagningen, Bodens sjukhus, skriver bl.a. följande i ett intyg daterat den 2 april 1998 och avsett som komplement till ovan nämnda intyg.

"De två förseelser som nu renderar en prövning i polisens ansvarsnämnd kan utifrån patientens berättelse och nuvarande situation direkt härledas till den psykiska krisreaktion och depression som hade sin början 1995. --- Intygar att det finns mycket goda grunder att anta att patienten varit i ett kroniskt kristillstånd i samband med aktuella förseelsen och att symptombilden har successivt gått över till depression av mer reaktiv karaktär. Patienten fungerar idag med symptom som närmast kan beskrivas som PTSD-liknande drag med nedstämdhet, sömnlöshet, ångest och dagligdags ockuperande grubblande kring sin nuvarande situation. --- Då undertecknad inte kan bedöma de juridiska aspekterna av de förseelser som gjorts, men när det sätts in i sitt psykosociala sammanhang och utifrån ett krisperspektiv, är förseelserna att betrakta som slarv utan personlig vinning." (PTSD=posttraumatiskt stressyndrom, Arbetsdomstolens anm.)

Om Arbetsdomstolen skulle finna att C.S. gjort sig skyldig till förskingring men att det inte finns grund för avskedande, hävdar polisförbundet att inte heller saklig grund för uppsägning föreligger eftersom arbetsgivaren inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Någon omplaceringsutredning har inte gjorts. Tvärtemot vad staten påstår fanns det vid den aktuella tidpunkten lediga arbeten i Värmland.

DOMSKÄL

Tvisten

Huvudfrågan i målet gäller huruvida staten haft rätt att avskeda C.S. och, om sådan rätt inte förelegat, huruvida det funnits saklig grund för uppsägning av anställningen.

Bedömningen av den brottsliga gärningen i domen 1996 för vållande till kroppsskada har i målet inte ifrågasatts av polisförbundet. Det är däremot tvistigt huruvida den gärningen kan läggas till grund för avskedande eller uppsägning, bl.a. därför att den ligger relativt långt tillbaka i tiden.

Mellan parterna är vidare tvistigt huruvida C.S. gjort sig skyldig till brottsligt förfarande genom de två gärningar som i tingsrättens dom 1997 bedömts som förskingring. C.S. har bestritt brott, medan statens inställning är att C.S. gjort sig skyldig till förskingring i enlighet med tingsrättens lagakraftvunna dom.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att C.S. gjort sig skyldig till de brott han dömts för, är det dessutom tvistigt mellan parterna huruvida det föreligger sådana förmildrande omständigheter som gör att C.S. ändå bör få behålla sin anställning. Polisförbundet har hävdat att framför allt de personliga svårigheter som C.S. åberopat utgör en sådan omständighet, medan statens inställning är att dessa inte haft en sådan tyngd att det förändrar bedömningen i fråga om anställningens bestånd.

Mellan parterna är slutligen tvistigt, för det fall Arbetsdomstolen skulle finna att det saknas grund för avskedande, huruvida det föreligger saklig grund för uppsägning. Enligt polisförbundet är så inte fallet eftersom C.S.s arbetsgivare inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Staten har gjort gällande att för det fall omplaceringsskyldighet skulle anses föreligga så har den fullgjorts.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på polisförbundets begäran C.S. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med A.S-S, N.N., C.S. och H.G.. På statens begäran har vittnesförhör hållits med L.A., S-A.L. och S.P.. Viss skriftlig bevisning har åberopats.

Skälen för avskedandet av C.S. är enligt staten dels att han 1996 gjort sig skyldig till förskingring i två fall, dels att han 1995 gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada.

Domen den 16 april 1996 angående vållande till kroppsskada

Polisförbundet har i målet godtagit den straffrättsliga bedömning som gjorts i brottmålsdomen angående vållande till kroppsskada, men invänt bl.a. att den aktuella händelsen ligger så långt tillbaka i tiden att den inte längre kan läggas till grund för ett avskedande, inte ens i förening med nytillkomna händelser. Med den bedömning som redovisas fortsättningsvis har Arbetsdomstolen emellertid inte anledning att uppehålla sig närmare vid vad som lagts C.S. till last i denna del.

Domen den 28 oktober 1997 angående förskingring

Avskedandet av C.S. grundar sig, som Arbetsdomstolen uppfattat saken, främst på att han gjort sig skyldig till förskingring i två fall, i enlighet med vad som anges i tingsrättens dom den 28 oktober 1997. Polisförbundets inställning är att C.S. inte haft uppsåt att begå förskingring och att alltså tingsrättens dom är oriktig.

Frågan är först vilken betydelse tingsrättens dom skall tillmätas i den nu aktuella arbetstvisten. Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden prövat påståenden om brott men framhållit att den allmänna domstolens bedömning av huruvida en arbetstagare begått den gärning som föranlett att han eller hon sagts upp eller avskedats från sin anställning bör tillmätas betydande bevisverkan vid en senare prövning av uppsägnings- eller avskedandefrågan (se t.ex. AD 1997 nr 95 och 1992 nr 91 med där gjorda hänvisningar).

Arbetsdomstolen har därför att pröva C.S.s invändningar mot tingsrättens dom.

Händelsen den 13 februari 1996

Beträffande denna händelse är till en början följande utrett. - C.S. köpte den 13 februari 1996 varor för 733 kr på Obs! Bergvik. Han upprättade därefter verifikation nr 7/96 till idrottsföreningens bokföring. Denna handling innehöll följande handskrivna text. "Till drickaautomaten. Inköp dricka o. drickbackar inför starten till den nya drickautomaten placerad på OA (ÖVS), samt 2 st hantlar. C.S. kassör." På verifikationen hade C.S. fäst ett kassakvitto som endast utvisade totalsumman 733 kr. Den del som upptog specifikationen över de olika varorna saknades. Vid kontroll med Obs! i samband med revisionen framkom att inköpet avsett livsmedel i form av tolv förpackningar kaffe, ost, mjölk, messmör, blodpudding och hundmat för totalt 503 kr samt därutöver fyra backar läskedryck för 230 kr. Inköpet hade inte omfattat några hantlar. På det specificerade kvittot framgår att en summering, "subtotal", gjorts vid 503 kr, samt ytterligare en "subtotal" efter 733 kr. C.S. bokförde hela beloppet 733 kr i idrottsföreningens kassabok.

Staten har, liksom åklagaren i tingsrätten gjorde gällande, påstått att C.S. inte har köpt några hantlar utan i stället betalat sitt privata inköp med medel från föreningen.

C.S. har i denna del uppgett. Han var vid tillfället jäktad och skulle på Obs! köpa läskedryck samt hantlar till idrottsföreningen. För ändamålet hade han tagit ut 1 000 kr från föreningens konto. Han skulle också handla för eget bruk och hade därför även med sig privata kontanter. På Obs! hittade han emellertid inte några hantlar. När han skulle betala bad han kassörskan slå "subtotal" för att han skulle veta hur mycket hans privata varor respektive drickan kostade. Eftersom det var mycket folk i affären betalade han inte de olika delarna var för sig, men han avsåg att reglera det hela när han kom hem. - Han köpte sedan med egna medel hantlar för 498 kr på Intersport och lämnade dem någon dag senare till styrkehallen i polishuset. Kvittot lade han hemma på skrivbordet för att senare föra in det, men det kom bort. Det kan ha varit hans då fyraåriga dotter som kommit åt det. Han är medveten om att han borde ha begärt ett nytt kvitto, men han orkade inte göra det. Han befann sig i ett sådant tillstånd att han struntade i det mesta. Eftersom hantlarna tillsammans med den dricka han inköpt kostade ungefär 733 kr tyckte han att det var en godtagbar åtgärd att använda det kvitto han hade. - Om hantlarna inte återfunnits kan det bero på att någon har tagit dem från träningshallen. - Det är inte riktigt att han i polisförhör skulle ha uppgett att han köpt hantlarna på Obs! den 13 februari 1996. - Han arbetade vid tillfället på ordningsavdelningen. Huvudförhandlingen i O.V.-målet skulle äga rum den 30 mars 1996 och han var vid den aktuella tiden orolig inför den.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning. C.S., som var kassör och bokföringsansvarig i idrottsföreningen, har ostridigt använt 503 kr av idrottsföreningens medel för privata ändamål. Frågan är då om han ändå haft vilja och förmåga att redovisa för dessa medel. Till sitt försvar har han invänt att han strax efter inköpet reglerat sitt mellanhavande med föreningen genom att för egna medel inköpa hantlar till föreningen. Detta har han emellertid inte på något sätt kunnat dokumentera. Mot hans förklaringar talar dessutom vad som framkommit vid vittnesförhöret med revisorn L.A.. Denne har uppgett att han reagerade när han såg verifikationen med kvittot, som verkade "klippt". Han har dessutom uppgett att han skulle ha noterat om några nya hantlar funnits i träningshallen, utöver de som han själv, i egenskap av materialansvarig, inhandlat på uppdrag av föreningen. Han besökte nämligen hallen minst tre gånger per vecka och hade dessutom kontrollerat saken med andra som tränade oftare än så. Ytterligare en omständighet som talar mot C.S.s egen uppgift är att han, vilket Arbetsdomstolen inte finner någon anledning att ifrågasätta, i ett inledande polisförhör uppgett att han köpt hantlarna på Obs!, men att han, efter att ha konfronterats med specifikationen av inköpet, ändrat denna uppgift och i stället påstått att köpet av hantlarna ägt rum hos Intersport.

Det nu anförda talar med sådan styrka mot C.S.s egen berättelse att den måste lämnas utan avseende. Mot bakgrund härav får det anses utrett att C.S. inte har redovisat för de aktuella medlen och att han således inte gottgjort föreningen för sitt privata inköp.

Förbundet har gjort gällande att C.S. saknat uppsåt att begå brott. I målet är ostridigt att C.S. i och för sig levt under pressade förhållanden alltsedan ingripandet mot O.V. i maj 1995. När den nu behandlade gärningen begicks arbetade emellertid C.S. som vanligt på heltid och hade dessutom återgått i yttre tjänst. Han hade inte haft någon läkarkontakt sedan september 1995. Det har visserligen framkommit att C.S.s medicinerade under perioden ifråga, men ingenting tyder på att C.S. befann sig i ett så förvirrat tillstånd att han inte var medveten om vad han gjorde och därmed har saknat uppsåt. Utredningen ger därför enligt Arbetsdomstolens mening inte anledning att ifrågasätta den bedömning som tingsrätten gjort i fråga om den nu aktuella gärningen.

Händelsen den 28 november 1996

I denna del är till en början följande utrett. - Revisionen i idrottsföreningen föranledde föreningens revisor L.A. att göra påpekande i ytterligare ett hänseende som ledde till åtal mot C.S., nämligen beträffande ett uttag om 5 000 kr från idrottsföreningens postgirokonto den 28 november 1996. Uttaget visade sig avse betalning för en skorsten till ett bastuaggregat, vilken C.S. köpt för privat bruk hos Zieglers Byggvaror AB. Skorstenen kostade 6 700 kr. Försäljaren, S-A.L., utfärdade två fakturor avseende skorstenen, båda daterade den 13 november 1996 och ställda till C.S. under dennes hemadress. Den ena fakturan upptog beloppet 1 700 kr och hade specifikationen "skorsten". Den andra fakturan upptog beloppet 5 000 kr och hade specifikation "Idrottsföreningen" och "järnkonstr." Sistnämnda faktura hade åsatts verifikationsnummer 68/96 och bokförts som järnkonstruktion till styrkehallen, varefter med penna av annan färg på raden ovanför tillagts "i Kil, G.". Enligt en av S-A.L. upprättad följesedel hade beställningen skett den 11 september 1996 och godset mottagits av C.S. den 7 november 1996.

C.S. har beträffande denna händelse berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad polisförbundet anfört i sin sakframställning. Han har tillagt. Strax efter att han hade beställt bastuaggregatet fick han inbetalningskort avseende de böter han ådömts i O.V. -målet. Med anledning av det försökte han att "frysa" affären, men det gick inte beträffande ugnen, så den löste han ut. Efter några veckor bestämde sig familjen för att ändå försöka genomföra bastuprojektet. Han har idag svårt att minnas resonemanget med S-A.L. kring faktureringen och om det diskuterades att två fakturor skulle upprättas. Inte heller minns han så mycket av diskussionen angående vilken rabatt som skulle kunna ges. Han tyckte att S-A.L. kunde försöka ordna den saken som denne själv fann bäst. Anledningen till att han hade betalat ugnen kontant men att han ville att resten av materialet skulle faktureras kommer han inte heller ihåg. - Han tror att det var han som tog in posten när den aktuella fakturan kom, men eftersom han efter Striptease-programmet var "helt under isen" lade han bara posten i en hög. Det är korrekt att han skrev under utbetalningsordern, men det skedde efter att hustrun lagt fram handlingarna åt honom. Han tror också att det var han som den 26 november 1996 bokförde transaktionen, men att hustrun talade om hur han skulle skriva. Han såg att byggfirmans namn stod på fakturan, men "trodde att det var någon som skulle bygga något". - Han tittade i styrketräningshallen i Karlstad, men hittade ingen järnkonstruktion, varför han antog att den hörde till Kil, G.. Han minns inte om han fyllde i bokföringen i olika omgångar.

Av utredningen framgår i denna del följande. S-A.L. har uppgett att faktureringen av köpet av skorstenen tillkommit helt och hållet efter önskemål av C.S. och på det sätt denne begärt, samt att orsaken var att C.S. påstod att han skulle kunna utnyttja någon rabatt. S-A.L. har vidare uppgett att någon rabatt från Zieglers Byggvaror AB:s sida inte gavs i detta fall för någon del av köpet, men att det i och för sig förekom att rabatt gavs, både till företag och privatpersoner. Han har slutligen uppgett att C.S. inte på något sätt uppträdde anmärkningsvärt vid beställningen utan de diskuterade på vanligt sätt praktiska frågor, som t.ex. mått på skorstenen. S-A.L. har också berättat att C.S. då beställningen gjordes, dvs. den 11 september 1996, var uniformsklädd.

De uppgifter som S-A.L. lämnat visar enligt Arbetsdomstolens mening att det var på C.S.s begäran som S-A.L. utfärdade fakturan om 5 000 kr på idrottsföreningen med noteringen "järnkonstr."

Den 28 november 1996 betalade C.S. fakturan med föreningens medel genom utanordning från föreningens postgirokonto. A.S-S har uppgett att hon hjälpte sin dåvarande make att göra i ordning gireringsunderlaget, men att några detaljer inte diskuterades dem emellan. Hon har vidare uppgett att bokföringen vid denna tidpunkt sköttes av C.S., men att hon efter händelserna i samband med Striptease-programmet hjälpte honom med kontroll av ingående balanser samt upprättande av bokslut.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger A.S-Ss uppgifter inget stöd för C.S.s påstående om att gireringen skett av misstag och att han inte varit medveten om vad som antecknades i kassaboken beträffande transaktionen i fråga. Till detta kommer att föreningens revisor, L.A., har berättat att han frågade C.S. om vad järnkonstruktionen avsåg och att denne då hävdade att det var något som "grabbarna" ville ha, men som han inte själv sett. Han har vidare berättat att C.S. tyckte att han "krånglade" och först sedan C.S. fick klart för sig att L.A. hade kontrollerat saken och inte funnit någon "järnkonstruktion" medgav C.S. att betalningen avsåg skorstenen, och betalade omedelbart tillbaka beloppet.

Arbetsdomstolens slutsats av vad som framkommit i denna del är att det får anses utrett att C.S. redan vid avtalsslutet med S-A.L. måste ha avsett att tillägna sig 5 000 kr av föreningens medel till betalning för skorstenen. Han har därvid, enligt domstolens mening, gått till väga på ett utstuderat sätt.

Polisförbundet har invänt att C.S., med hänsyn till det tillstånd han befann sig i, inte har haft uppsåt att begå gärningen. Den bedömning Arbetsdomstolen nu gjort av händelseförloppet som sådant innebär att gärningen har begåtts med uppsåt. Frågan är då om utredningen vad avser C.S.s psykiska hälsotillstånd vid tiden för händelserna föranleder en annan bedömning. Vad först gäller själva beställningen av skorstenen kan konstateras att den gjordes innan Striptease-programmet sändes den 11 september 1996, dvs. vid en tidpunkt då C.S. arbetade heltid. Tiden närmast därefter var C.S. däremot helt sjukskriven, medicinerade och befann sig ostridigt i en svår situation psykiskt och socialt. Företagsläkaren N.N., som är den läkare som har träffat C.S. i anslutning till den period då de aktuella gärningarna begicks, har berättat om hur reaktioner på kris - eller stress - av detta slag kan ta sig uttryck i irrelevant beteende, sviktande omdöme, oöverlagda handlingar och bristande minnesfunktion. Hon har även berättat att C.S. den 11 november 1996 slutade med viss medicinering som han haft i samband med sjukskrivningen under hösten eftersom han ansåg att den medförde att han "inte kunde tänka klart". Vad N.N. uppgett om C.S.s hälsotillstånd utesluter dock inte att C.S. vid de nu aktuella tidpunkterna var medveten om vad han gjorde och i stånd att både planera och genomföra den gärning som lagts honom till last. Till saken hör att det också framkommit att C.S. från och med den 16 november 1996 var halvt sjukskriven och arbetade halvtid, placerad på trafikenheten, och i den meningen socialt fungerande vid tidpunkten för fakturabetalningen. Arbetsdomstolen finner således att utredningen i denna del ger stöd åt den straffrättsliga bedömning av gärningarna som tingsrätten gjort.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att det inte framkommit någonting som ger domstolen anledning att ifrågasätta tingsrättens fällande dom för förskingring.

Föreligger grund för avskedande?

Frågan är då om Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds beslut att avskeda C.S. är lagenligt.

Rättsliga utgångspunkter

Beträffande C.S.s anställning är 18 § lagen om anställningsskydd tillämplig. Enligt denna paragraf får en arbetstagare avskedas, om han grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Arbetsdomstolen har i tidigare domar (t.ex. AD 1997 nr 13 och AD 1997 nr 95) uttalat att man vid tillämpningen av 18 § lagen om anställningsskydd bör kunna söka ledning i den praxis som har utbildat sig vid tillämpningen av 11 kap. 1 § i 1976 års lag om offentlig anställning. Detta betyder bl.a. att de särskilda förhållanden som råder inom den offentliga verksamheten skall beaktas vid en tillämpning av 18 § lagen om anställningsskydd, vilket för vissa offentliga tjänstemän innebär att brottsliga handlingar i större utsträckning än för andra anställda kan leda till att handlingen anses innefatta ett grovt åsidosättande av den anställdes åligganden mot arbetsgivaren.

En omständighet som särskilt skall beaktas är anställningens art. Arbetsdomstolen har med avseende på polismän framhållit att det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och utreda begångna brott samt att det givetvis är av stor vikt att anställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva begå brott (se AD 1992 nr 91). I domen 1981 nr 168 uttalade Arbetsdomstolen att det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det är fråga om polismän, att detta sammanhänger bl.a. med att polismän i sin dagliga gärning ofta måste ingripa med användande av tvångsmedel samt att det i själva verket är ett villkor för att polismän rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende. Domstolen uttalade vidare att en förutsättning för att ett sådant förtroende skall finnas är att polismännen är oförvitliga. Detta betyder, som domstolen framhållit i senare domar (se bl.a. domen 1992 nr 38) givetvis inte att ett brott av en polisman alltid skulle anses visa att denne uppenbarligen är olämplig för sin anställning utan även övriga omständigheter måste beaktas.

Brottslighet som sker i tjänsten bedöms normalt som betydligt allvarligare än brott utom tjänsten när det gäller fråga om uppsägning eller avskedande.

Vad gäller förskingringsbrott som begåtts utom tjänsten har Arbetsdomstolen i flera fall (domarna 1989 nr 69, 1990 nr 66 och 1992 nr 91) funnit det oförenligt med de krav som måste ställas på polismän att den som gjort sig skyldig till sådana brott får behålla sin anställning som polisman, om inte mycket speciella förhållanden talar därför.

Föreligger förmildrande omständigheter?

Polisförbundet har anfört att, även om Arbetsdomstolen skulle finna att C.S. gjort sig skyldig till förskingring, det föreligger sådana förmildrande omständigheter som gör att denne ändå skulle få behålla sin anställning. Beträffande uttaget av 5 000 kr från föreningens postgirokonto har förbundet gjort gällande att fråga är om en engångsföreteelse samt att brottet inte varit särskilt förslaget. Vidare har brotten har enligt polisförbundet sin bakgrund i den pressade situation C.S. befunnit sig i sedan den 30 maj 1995 och det psykiska sjukdomstillstånd som denne åsamkats till följd härav.

Staten har å sin sida betonat att brotten är av sådan art att det inte kan anses förenligt med de höga krav som ställs på polispersonal att C.S. får fortsätta att arbeta som polis. De personliga svårigheter som C.S. har åberopat har enligt staten inte en sådan tyngd att de föranleder en annan bedömning.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det är som ovan anförts en förutsättning för att polismän skall kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänhetens förtroende. De förskingringsbrott C.S. gjort sig skyldig till har visserligen begåtts utan direkt samband med dennes arbete som polisman. Gärningarna har dock riktats mot C.S.s arbetskamrater, vilket i sig måste anses vara en försvårande omständighet. De har begåtts under perioder då C.S. varit i tjänst, i vart fall på deltid. Det är dessutom fråga om förskingring vid två olika tillfällen, och det sammanlagda beloppet är inte ringa. Båda gärningarna präglas av en viss förslagenhet, och det är inte självklart att brotten skulle komma att upptäckas. Den brottslighet som C.S. härmed gjort sig skyldig till är därför av den karaktären att det måste anses oförenligt med kravet på en polismans oförvitlighet att han får fortsätta arbeta som polis, såvida inte mycket speciella förhållanden talar härför.

Följande uttalande av Arbetsdomstolen i domen 1981 nr 168 belyser bakgrunden till den praxis som finns vad gäller hänsynstagande till personliga förhållanden i en situation som den förevarande. Domstolen uttalade att det mot bakgrund av utformningen av lagtexten i 11 kap. 1 § i 1976 års lag om offentlig anställning kunde ifrågasättas, om man vid tillämpningen av de allmänna reglerna om avskedande över huvud taget kan beakta något annat än brottets karaktär och frågan om brottet visar att den anställde uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Ett sådant strikt synsätt fann domstolen emellertid svårt att förena med den i förarbetena till ämbetsansvarsreformen uttalade avsikten att förutsättningarna för avskedande inte skulle sättas lägre än vad som tidigare gällde vid avsättning, vilket innebar ett visst utrymme att beakta personliga förhållanden. Arbetsdomstolen menade därför att man vid avgörande av om en anställd är uppenbart olämplig enligt reglerna i lagen om offentlig anställning att inneha sin anställning också måste kunna beakta t.ex. om brottet begåtts i ett tillstånd av depression.

Som tidigare nämnts bör man vid tillämpning av anställningsskyddslagen på fall av avskedande på det offentliga området söka ledning i den praxis som utbildat sig vid tillämpningen av 11 kap. 1 § i 1976 års lag om offentlig anställning. Enligt denna praxis kan alltså personliga förhållanden av det slag som nu är aktuellt beaktas, men förhållandena måste ha en betydande tyngd för att kunna påverka slutsatsen att den anställde på grund av viss brottslighet är uppenbart olämplig att inneha sin anställning. Detta synsätt är också i överensstämmelse med vad som uttalas i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129 s. 255) beträffande avskedandebestämmelsen i lagens 18 §: "--- Har arbetstagaren gjort sig skyldig till sådant allvarligt förfarande som nu avses, bör det normalt sakna betydelse om han är äldre eller yngre, har längre eller kortare anställningstid, är handikappad etc.---". Uttalandet föregås av en beskrivning av sådana förfaranden som bör kunna föranleda avskedande. Arbetsdomstolen har i domen 1998 nr 30, med hänvisning till detta motivuttalande, uttalat att - till skillnad från vad som gäller vid en prövning av om saklig grund för uppsägning föreligger - sådana omständigheter, som i och för sig skulle kunna tala för att arbetstagaren ändå skall få behålla anställningen, normalt inte skall vägas mot det förfarande som ifrågasättes skall leda till avskedande.

Frågan är då om vad som framkommit om C.S.s personliga förhållanden kan innebära att sådana mycket speciella förhållanden föreligger som innebär att han trots brottsligheten inte är uppenbart olämplig som polisman, dvs. om det föreligger en undantagssituation av det slag som krävs enligt det synsätt som nyss redovisats.

Ostridigt är att C.S. efter ingripandet mot O.V. och särskilt efter det att massmedia uppmärksammat händelsen, befunnit sig i en mycket pressad situation, vilken medfört svåra psykiska problem, som dokumenterats i de läkarintyg som av polisförbundet åberopats i målet. Det finns inte heller någon anledning att ifrågasätta polisförbundets redogörelse för de effekter för C.S. och hans familjs sociala situation som händelserna medfört.

Vad som är upplyst om C.S.s psykiska hälsotillstånd och de svårigheter han drabbats av avser dock i allt väsentligt tiden efter det att de nu aktuella brotten begicks. Först fr.o.m. slutet av januari 1997 har C.S. oavbrutet varit helt sjukskriven, och de i målet aktuella läkarintygen hänför sig till slutet av 1997 och 1998. Vad som framkommit om C.S.s psykiska hälsotillstånd under tiden för förskingringsbrotten kan enligt Arbetsdomstolens mening inte anses ha den tyngd som erfordras för att rubba slutsatsen att den brottslighet han gjort sig skyldig till är oförenlig med de höga krav som måste ställas på innehavaren av en polistjänst.

Arbetsdomstolens slutsats

Mot bakgrund av det anförda finner Arbetsdomstolen att avskedandet av C.S. varit lagligen grundat. Polisförbundets talan skall således avslås.

Rättegångskostnader

Polisförbundet skall som tappande part ersätta staten för dess rättegångskostnader. Om det yrkade beloppets skälighet råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Polisförbundets talan.

2. Svenska Polisförbundet skall ersätta staten för rättegångskostnader med trettiofemtusen (35 000) kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1999-03-10, målnummer A-121-1998

Ledamöter: Inga Åkerlund, Dag Ekman, Christer Måhl, Ulf E. Nilsson (förre direktören i Svenska Arbetsgivareföreningen; tillfällig ersättare; skiljaktig), Ola Bengtson, Staffan Holmertz (skiljaktig) och Margareta Zandén (skiljaktig).

Sekreterare: Inger Andersson

Ledamoten Ulf E. Nilssons skiljaktiga mening

I likhet med majoriteten finner jag inte anledning att ifrågasätta tingsrättens dom för förskingring. Till skillnad från majoriteten finner jag däremot att det föreligger sådana förmildrande omständigheter, nämligen de personliga svårigheter som C.S. åberopat, att han ändå bör få behålla sin anställning. En sådan bedömning står i samklang med Arbetsdomstolens domar 1994 nr 37 och 1994 nr 44 i vilka domstolen ogiltigförklarade beslut om avskedande vilka Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd hade fattat med anledning av fällande domar för bedrägeri resp förskingring ur den lokala fackföreningens kassa.

Den tidigare domen mot C.S. för vållande till kroppsskada, som nu också åberopats som grund för avskedandet, påverkar inte min bedömning. Den händelse som föranledde domen ligger flera år tillbaka i tiden och medförde inte att Rikspolisstyrelsen då agerade för att skilja C.S. från hans anställning.

Personalansvarsnämndens beslut att avskeda C.S. skall därför ogiltigförklaras.

Överröstad i denna del har jag i frågan om rättegångskostnaden ingen annan mening än majoriteten.

Ledamöterna Staffan Holmertz och Margareta Zandéns skiljaktiga mening

Till skillnad från majoriteten finner vi - även med beaktande av den bevisverkan som fällande brottmålsdomar vanligen anses ha - att vad som framkommit i målet i Arbetsdomstolen ger anledning till att ifrågasätta tingsrättens bedömning rörande de påstådda förskingringsbrotten.

Vad gäller den påstådda förskingringen den 13 februari 1996 sätter vi tilltro till C.S.s redogörelse för hur det gick till när han gjorde inköpet på Obs! dvs. att han avsåg att reglera det genom att först begära att kassörskan skulle slå ut de privata inköpen genom ett subtotalinslag och sedan reglera det ekonomiskt vid hemkomsten. Att han inte plockade upp sina egna pengar redan i kassan förefaller på intet sätt underligt med tanke på att han befann sig i en snabbköpskassa och att han genom att begära ett subtotalinslag på kvittot erhöll ett tillräckligt underlag för att vid hemkomsten kunna reglera det med sin egen kassa. - Ss berättelse om inköpet av hantlar sätter vi också tilltro till. Vi finner alltså att köpet gick till på det sätt han som han själv uppgivit. Att S därefter slarvade bort kvittot är slarvigt och att han använde sig av Obs!-kvittot, som i stort sett uppgick till samma belopp som hantlarna kostat, vittnar om en nonchalant inställning till hans redovisningsskyldighet men utgör enligt vårt förmenande inte något brott och kan inte heller läggas honom till last i hans anställning.

Vad gäller händelsen den 28 november 1996 sätter vi också tilltro till C.S.s berättelse vilken huvudsakligen framgår av vad polisförbundet anfört i sin sakframställning. Den uppgift som S-A.L. lämnat angående att S påstått att han skulle kunna utnyttja en rabatt om L. skrev två skilda fakturor förefaller märklig. Det framgår inte av L:s berättelse hur det skulle vara möjligt för S att utnyttja en rabatt någon annanstans med hjälp av Zieglers Byggvaru AB:s fakturor. Ss uppgift om att han och L. diskuterat möjligheter till rabatt måste rimligen ha avsett rabatt från Zieglers och mot den bakgrunden förtjänar S uppgifter tilltro. Bägge fakturorna är ställda till honom personligen och ingenting visar att S haft någon annan avsikt än att själv betala bägge fakturorna.

Vid tidpunkten för faktureringen från Zieglers var S uppenbart i ett psykiskt dåligt tillstånd, även om han på företagsläkaren N.N.s uppmaning vistades halvtid på sitt arbete. N. har uppgivit att hon av terapeutiska skäl velat att S skulle hålla sig kvar "i vardagsstrukturen", dvs. gå till arbetet trots att han mådde dåligt och medicinerade för det. Hans egen berättelse, liksom f.d. hustruns och Nissiläs, visar att han under hösten 1996 led av en allvarlig krisreaktion efter psykiska påfrestningar som varit honom övermäktiga. Bland de många av N. uppgivna symtomen förekommer både glömska och förvirring. N. som är utbildad företagsläkare, konsulterade under hösten 1996 en psykiatriker med anledning av att hon kände oro för Ss hälsa. Både N. och överläkaren C.S. har i Arbetsdomstolen, och kuratorn K.Å.N. i intyg av den 2 april 1998, jämfört Ss tillstånd med det tillstånd som posttraumatiska flyktingar kan befinna sig i. Varken S. eller N. träffade under hösten 1996 S utan deras bedömningar bygger på det tillstånd som S. befann sig i när han kom under deras vård under hösten 1997.

Det är i målet utrett att det var S:s dåvarande hustru som ombesörjde inbetalningarna den 28 november 1996 till Zieglers och att hon saknade kännedom om att "järnkonstruktionsfakturan" avsåg delar till familjens bastuanläggning. Hon bad därför S att underteckna den betalningsorder till postgirot som hon gjort i ordning och S undertecknade den utan att kontrollera. S har vid ett senare tillfälle bokfört inbetalningen i idrottsföreningens kassabok. Vid ett besök i polishuset tittade han efter vad det kunde vara för konstruktion men hittade ingen varför han antog att den avsåg träningshallen i Kil, G.. Han satte inte järnkonstruktionen i samband med bastuanläggningen utan trodde att någon beställt en järnkonstruktion till den andra idrottsanläggningen varför han förde in det med en annan penna i kassaboken. Det hände ofta att andra gjorde inköp till idrottsanläggningarna och S tog för givet att det var ett sådant inköp.

Genom S och hans f.d. hustrus berättelser, i kombination med det psykiska hälsotillstånd som S befann sig i under hösten 1996, finner vi att S inte haft något uppsåt att tillägna sig ifrågavarande 5 000 kr av föreningens medel vare sig vid avtalsslutet med L. vid betalningen eller vid bokföringstillfället.

Vi finner således att S inte gjort sig skyldig till förskingring och att de åberopade händelserna inte kan utgöra grund för avskedande.

Staten har också åberopat att S gjort sig skyldig till vållande av kroppsskada och att det brottet skett i tjänsten. Det är upplyst i målet att S dömdes för det brottet i april 1996, att S redan på sommaren 1995 omplacerats med anledning av det som inträffat, att personalansvarsnämnden vid RPS behandlat ärendet i samband med nu angivna händelser och att staten inte vid det tillfället lagt honom dem till last i syfte att skilja honom från hans anställning.

Mot den bakgrunden är det enligt vårt förmenande inte möjligt att lägga enbart domen för vållande till kroppsskada till grund för avsked i april 1998.

Personalansvarsnämndens beslut att avskeda C.S. skall därför ogiltigförklaras.

Överröstade i denna fråga har vi i fråga om rättegångskostnaden ingen annan uppfattning än majoriteten.