AD 1997 nr 13

Parter:

Svenska Polisförbundet; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 13

Svenska Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

Polisassistenten G.Ö. är född år 1942 och medlem i Svenska Polisförbundet. Han anställdes år 1970 med konstitutorial som polisassistent vid polismyndigheten i Stockholms län. År 1979 fick han tillsvidareanställning som polisassistent vid polismyndigheten i Luleå.

G.Ö. dömdes den 18 maj 1995 av Haparanda tingsrätt för grovt rattfylleri, begånget den 21 december 1994, till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Domen vann laga kraft. G.Ö. gjorde sig vidare den 1 september 1995 skyldig till grov olovlig körning, för vilket han godkände ett strafföreläggande den 6 september 1995. Slutligen gjorde han sig den 17 september 1995 skyldig till grov olovlig körning och vårdslöshet i trafik, för vilka brott han dömdes den 22 november 1995 av Luleå tingsrätt till 100 dagsböter. Domen vann laga kraft.

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen beslöt den 15 mars 1996 att avskeda G.Ö. från hans anställning som polisassistent med konstitutorial vid polismyndigheten i Stockholms län och från hans tillsvidareanställning som polisassistent vid polismyndigheten i Luleå.

Mellan parterna har uppkommit tvist om giltigheten av avskedandet. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har förbundet väckt talan mot staten. Förbundet har yrkat att arbetsdomstolen

1. förklarar Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds beslut om avskedande av G.Ö:s tillsvidareanställning vid polismyndigheten i Luleå ogiltigt,

2. upphäver Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds beslut om att avskeda G.Ö. från hans anställning med konstitutorial vid polismyndigheten i Stockholms län,

3. förpliktar staten att till G.Ö. utge ett allmänt skadestånd om 100 000 kr,

4. - för det fall arbetsdomstolen skulle finna att skäl förelåg att säga upp G.Ö. från hans tillsvidareanställning vid polismyndigheten i Luleå men inte att avskeda honom - förpliktar staten att till G.Ö. utge allmänt skadestånd om 50 000 kr jämte ett ekonomiskt skadestånd om 119 524 kr svarande mot lön och andra anställningsförmåner under sex månader, samt

5. förpliktar staten att utge ränta enligt 6 § räntelagen på det allmänna skadeståndet från den 15 maj 1996 och på det ekonomiska skadeståndet från respektive månadsbelopps förfallodag beträffande lönen och från den 15 oktober 1995 beträffande semesterersättningen, allt till dess betalning sker.

Staten har bestritt yrkandena. Yrkandena om ekonomiskt skadestånd och om ränta har vitsordats som skäliga i och för sig. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att det inte förelåg grund för avskedande av G.Ö. eller saklig grund för uppsägning av honom från hans tillsvidareanställning vid polismyndigheten i Luleå har staten yrkat att det allmänna skadeståndet skall jämkas till noll.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

G.Ö. anställdes med konstitutorial vid polismyndigheten i Stockholms län år 1970 och var stationerad i Farsta. År 1979 fick han dessutom en tillsvidareanställning som polisassistent vid polismyndigheten i Luleå, där han därefter har arbetat.

G.Ö. har haft alkoholproblem. Dessa problem började bli tydliga för omgivningen och arbetsgivaren under våren 1993. G.Ö. erbjöds i samband med detta behandlingshjälp, men avböjde erbjudandet med hänvisning till att han kunde klara av situationen själv. G.Ö. skötte till viss del inte sina arbetsuppgifter fullt tillfredsställande och under sommaren 1994 förekom det förnyade kontakter mellan G.Ö. och hans arbetsgivare avseende alkoholproblemen. Han erbjöds återigen behandlingshjälp, vilken skulle ges vid Bråvikens behandlingshem. G.Ö. förnekade dock att han hade alkoholproblem.

Den 21 december 1994 gjorde G.Ö. sig skyldig till ett rattonykterhetsbrott. Gärningen begicks utom tjänsten. G.Ö. hade under körningen 2,17 promille alkohol i blodet och dömdes i maj 1995 för grovt rattfylleri till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan vid Bråvikens behandlingshem.

Ganska snart efter rattfylleribrottet påbörjades i praktiken den kontraktsvård vid Bråvikens behandlinghem som sedan bekräftades genom den av tingsrätten bestämda påföljden. Vården vid Bråvikens behandlinghem utförs enligt den s.k. Minnesotamodellen. Den består av en initial behandlingsfas om normalt fem veckor varefter en uppföljning sker under ett års tid. Uppföljningen består i att vårdtagaren en gång i månaden har kontakt med behandlingshemmet. Behandlingspaketet sträcker sig således över ett år. G.Ö:s initiala behandlingsfas bestämdes till sex veckor, under perioden den 9 januari - den 17 februari 1995. Vidare fastställdes att han under ett års tid en gång i månaden skulle återvända till behandlingshemmet. Kontraktsvården omfattade allt som allt 46 veckor. Under den tiden skulle G.Ö. varje vecka delta i möten med AA (anonyma alkoholister).

Den 1 september 1995 gjorde G.Ö. sig skyldig till grov olovlig körning. Han erkände gärningen och erhöll ett strafföreläggande. Hans körkort hade genom beslut i juli 1995 återkallats på 18 månader.

Den 17 september 1995 gjorde G.Ö. sig på nytt skyldig till grov olovlig körning samt till vårdslöshet i trafik. För detta dömdes han till dagsböter.

Arbetsgivaren hade bekostat G.Ö:s resor till Bråvikens behandlingshem under uppföljningsfasen. Efter händelserna i september 1995 avbröt arbetsgivaren ensidigt behandlingen genom att fortsättningsvis inte bekosta resorna till behandlingshemmet. G.Ö. har dock på eget initiativ tagit kontakt med Previa i Luleå för att få stöd under sin pågående rehabilitering.

Utöver själva kontraktsbehandlingen var G.Ö. från och med februari 1995 föremål för utandningsprov en gång per vecka. Från och med augusti 1995 togs även leverprover på honom. Provtagningarna skedde oannonserat. Sedan februari 1995 har inget prov visat sig vara positivt. Proven avbröts i och med avskedandet i mars 1996.

Grunden för käromålet är följande. G.Ö. led i december 1994, dvs. vid tidpunkten för rattonykterhetsbrottet, av alkoholberoende av sjukdomskaraktär. Trafikbrotten i september 1995 har även de samband med hans alkoholsjukdom.

Trafikbrottet den 21 december 1994 och de följande trafikbrotten i september 1995 skall ses som en engångsföreteelse som hade samband med G.Ö:s alkoholmissbruk av sjukdomskaraktär. G.Ö. har efter dessa händelser rehabiliterats fullt ut och har inte återfallit i vare sig alkoholmissbruk eller brott.

Beträffande tjänsten med konstitutorial är 22 § statstjänstemannalagen tillämplig. Av arbetsdomstolens praxis i liknande fall framgår att en händelse av engångskaraktär inte utgör grund för avskedande om arbetstagaren har insett allvaret i sin situation och genomgått en lyckad rehabilitering.

I fråga om G.Ö:s anställning vid polismyndigheten i Luleå är anställningsskyddslagen tillämplig. Enligt anställningsskyddslagen råder förbud mot avskedande och uppsägning på grund av sjukdom, även alkoholsjukdom. Avskedande enligt anställningsskyddslagen får ske endast i fall då arbetstagaren har grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren. G.Ö. kan inte anses ha grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren genom de händelser som inträffat.

Även för det fall arbetsdomstolen skulle finna att trafikbrotten i september 1995 saknar samband med G.Ö:s alkoholsjukdom föreligger det inte grund för vare sig avskedande eller uppsägning. En bedömning skall göras av omständigheterna i det enskilda fallet. Hänsyn måste då tas till G.Ö:s mycket långa anställningstid och hans mycket framgångsrika rehabilitering.

Staten

G.Ö. har två anställningar, på vilka två olika regelverk är tillämpliga. Beträffande avskedandet från konstitutorialtjänsten vid polismyndigheten i Stockholms län är på grund av olika övergångsbestämmelser 22 § statstjänstemannalagen tillämplig. Den bestämmelsen har samma innehåll som den tidigare gällande avskedanderegeln i 11 kap. 1 § 1976 års lag om offentlig anställning.

I fråga om avskedandet från tillsvidareanställningen vid polismyndigheten i Luleå är numera - efter tillkomsten av 1994 års lag om offentlig anställning - 18 § anställningsskyddslagen tillämplig. Tidigare var den särskilda avskedanderegeln i 1976 års lagen om offentlig anställning tillämplig i ett fall som detta. I propositionen till den nya lagen om offentlig anställning sägs dock att även om avskedandereglerna i de båda regelverken skiljer sig åt redaktionellt så omfattar institutet samma slags felaktiga beteende. Det skall därför inte vara någon skillnad i bedömningsgrunderna.

Staten ifrågasätter inte att G.Ö:s alkoholmissbruk har varit av sjukdomskaraktär och att rattfylleribrottet i december 1994 hade samband med alkoholismen. Dock var de trafikbrott G.Ö. begick i september 1995 inte alkoholrelaterade. Han var nykter när han begick dem. Han genomgick efter rattfylleribrottet i december 1994 en behandling vid Bråvikens behandlingshem i januari/februari 1995 och har därefter enligt egna uppgifter inte druckit alkohol.

Trafikbrottet i december 1994 och brottsligheten i september 1995 utgör inte en engångsföreteelse. Det dröjde hela sex månader efter behandlingen på Bråvikens behandlingshem innan G.Ö. gjorde sig skyldig till de nya trafikbrotten. Han har varit polis i nästan 30 år och vet att det är förbjudet att köra bil utan körkort. Dessutom begicks de två trafikbrotten i september 1995 med endast två veckors mellanrum. Han har inte heller kunnat ge någon förklaring till dessa två händelser. G.Ö. har enligt statens mening visat nonchalans och bristande respekt för lag och ordning. Hänsyn måste tas till allmänhetens syn och kollegornas arbetssituation.

Statens inställning är sammanfattningsvis att G.Ö. genom sin upprepade brottslighet har visat att han är uppenbart olämplig att inneha sin anställning som polisassistent samt även grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren.

Enligt statens uppfattning skall det allmänna skadeståndet jämkas till noll för den händelse att arbetsdomstolen finner att avskedandena skall ogiltigförklaras eller att det förelegat grund för uppsägning men inte för avskedande. Grunden för detta är att G.Ö. själv i hög grad har medverkat till den uppkomna situationen. Det skulle vara stötande om han fick behålla sin anställning och dessutom erhålla allmänt skadestånd.

Domskäl

G.Ö. är sedan år 1970 anställd med konstitutorial vid polismyndigheten i Stockholms län. Han hade därutöver sedan år 1979 en tillsvidareanställning vid polismyndigheten i Luleå. Den 21 december 1994 gjorde han sig skyldig till grovt rattfylleri. Efter händelsen påbörjade han i januari 1995 kontraktsvård vid Bråvikens behandlingshem. Vården bestod av sex veckors initialbehandling vid behandlingshemmet och därefter en uppföljning bestående bl.a. i att G.Ö. skulle besöka behandlingshemmet en gång i månaden under ett års tid. I maj 1995 dömdes han av Haparanda tingsrätt för rattfylleribrottet, varvid tingsrätten bestämde påföljden till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan avseende den redan inledda kontraktsvården. Den 1 september 1995 gjorde han sig skyldig till grov olovlig körning, för vilken gärning han godkände ett strafföreläggande på 50 dagsböter. Den 17 september samma år gjorde han sig skyldig till grov olovlig körning och grov vårdslöshet i trafik, för vilka gärningar han dömdes av Luleå tingsrätt till 100 dagsböter. Med hänvisning till G.Ö:s upprepade brottslighet beslöt personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen den 15 mars 1996 att avskeda G.Ö. från hans två anställningar.

Mellan parterna råder tvist huruvida det har förelegat grund för avskedande. Förbundet gör gällande att så inte är fallet och har med hänvisning därtill bl.a. yrkat att avskedandet skall ogiltigförklaras. Staten har bestritt bifall till förbundets talan.

För G.Ö:s två anställningar gäller skilda regelkomplex. Arbetsdomstolen skall i det följande först behandla de lagregler som är tillämpliga för var och en av dessa anställningar.

Konstitutorialtjänsten

Beträffande anställningsformen konstitutorial kan hänvisas till redogörelsen i arbetsdomstolens dom 1996 nr 113. Som har angetts i den domen slopades anställningsformen för framtiden i och med tillkomsten av 1976 års lag om offentlig anställning. För de löpande konstitutorialen skulle dock enligt punkten 8 i övergångsbestämmelserna till den lagen äldre bestämmelser tillämpas. När 1976 års lag om offentlig anställning år 1994 ersattes med en ny lag i ämnet infördes i punkten 3 i övergångsbestämmelserna till den nya lagen en regel angående konstitutorial motsvarande den tidigare nämnda övergångsbestämmelsen. Detta innebär att de tidigare gällande reglerna i statstjänstemannalagen alltjämt skall tillämpas i fråga om anställningsformen konstitutorial.

Statstjänstemannalagens regel om förutsättningarna för avskedande återfanns i 22 §, som innebar att arbetstagaren fick avskedas om han hade begått brottslig gärning varigenom han visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin tjänst. Regeln utgjorde förebilden till den i huvudsak likalydande regel om avskedande som sedan fördes in i 11 kap. 1 § 1976 års lag om offentlig anställning.

Det anförda innebär att frågan om avskedandet av G.Ö. från hans konstitutorialtjänst får bedömas med ledning bl.a. av den praxis som har utbildats vid tillämpning av avskedanderegeln i 1976 års lag om offentlig anställning. Till innebörden av denna praxis återkommer domstolen i ett följande avsnitt.

Tillsvidareanställningen

Tillkomsten av 1994 års lag om offentlig anställning innebar bl.a. den nyheten att man slopade de flesta av de regler om avskedande som återfanns i 11 kap. i den tidigare lagen. Följden av detta är att anställningsskyddslagens bestämmelser om avskedande numera är tillämpliga också på den statliga sektorn.

Enligt 18 § anställningsskyddslagen får avskedande ske om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Den regeln har alltså en utformning som skiljer sig från regeln om avskedande i den tidigare gällande lagen om offentlig anställning. Mot den bakgrunden uppkommer frågan om de båda avskedandereglerna har samma innebörd.

Den angivna frågeställningen har diskuterats i förarbetena till 1994 års lag om offentlig anställning. Av propositionen framgår att några remissinstanser hade uttryckt tveksamhet om det lämpliga i att på det offentliga området helt anknyta till anställningsskyddslagens avskedanderegel (se prop. 1993/94:65 s. 90). I skälen för sitt förslag gjorde departementschefen uttalanden av innebörd bl.a. att det trots att reglerna om avskedande är utformade på olika sätt egentligen inte finns någon skillnad i bedömningsgrunderna och att det inte behövde finnas några särregler om avskedande i den nya lagen om offentlig anställning (se anf. prop. s. 92 f.).

Eftersom de nu redovisade uttalandena gjordes i förarbetena till den nya lagen om offentlig anställning utan anknytning till någon ändring i anställningsskyddslagens avskedanderegel kan de visserligen inte tillmätas någon betydelse som motivuttalanden vid en tillämpning av anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen kan dock i sak helt ansluta sig till vad som anfördes i propositionen om förhållandet mellan de båda avskedandereglerna. När nu anställningsskyddslagens avskedanderegel skall tillämpas i fall då en offentlig tjänsteman har gjort sig skyldig till brott måste man givetvis särskilt beakta de särskilda förhållanden som råder inom den offentliga verksamheten. Precis som vid en bedömning av frågor om avskedande på grund av brott på den icke-statliga arbetsmarknaden måste man alltså ta hänsyn till anställningens art och brottets betydelse för förhållandet mellan parterna i anställningsavtalet. För vissa offentliga tjänstemän innebär detta att brottsliga handlingar i större utsträckning än för andra anställda kan leda till att handlingen anses innefatta ett grovt åsidosättande av den anställdes åligganden mot arbetsgivaren. Enligt domstolens mening bör man vid bedömningen kunna anlägga samma synsätt som när man vid tillämpningen av 1976 års lag om offentlig anställning bedömde om brottet visade att arbetstagaren uppenbarligen var olämplig att inneha anställningen.

Det anförda leder till att man vid en tillämpning av anställningsskyddslagen på fall av avskedande på det offentliga området på grund av brott bör kunna söka ledning i den praxis som utbildat sig vid tillämpningen av 11 kap. 1 § 1976 års lag om offentlig anställning. Detta innebär för tvisten i detta mål att domstolen har att bedöma avskedandefrågan enligt samma grunder i fråga om båda de anställningar som G.Ö. innehaft.

Rättspraxis rörande avskedande

Arbetsdomstolen har i domen AD 1981 nr 168 (jfr även AD 1987 nr 73, 1988 nr 10 och 1989 nr 52) återgett bakgrunden till bestämmelsen i 11 kap. 1 § 1976 års lag om offentlig anställning och utvecklat vad som är syftet med och den principiella innebörden av bestämmelsen. Syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet, uttalade domstolen sammanfattningsvis, ligger till grund för avskedandeinstitutet liksom det syftet präglade det genom 1975 års ämbetsansvarsreform avskaffade ämbetsstraffet avsättning. Enligt lagförarbetena (prop. 1975:78 s. 164) skulle i tillämpningen förutsättningarna för avskedande inte sättas lägre än vad som tidigare hade gällt för avsättning. Olämplighetsrekvisitet skulle således tolkas restriktivt. Avskedandet skulle, med en sammanfattande formulering i motivtexten, komma i fråga endast i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst.

Hänsyn skall alltså tas bl.a. till anställningens art. Arbetsdomstolen har också med avseende på polismän framhållit att det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och utreda begångna brott samt att det givetvis är av stor vikt att anställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva begå brott (se domen 1992 nr 91). I den redan nämnda domen 1981 nr 168 uttalade domstolen att det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det är fråga om polismän, att detta sammanhänger med att polismän ofta måste ingripa med användande av tvångsmedel samt att det i själva verket är ett villkor för att polismän skall rätt kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende. En förutsättning för att ett sådant förtroende skall finnas är, uttalade domstolen vidare, att polismännen är oförvitliga. Detta betyder, som domstolen har framhållit i senare domar (se bl.a. domen 1992 nr 38) givetvis inte att ett brott av en polisman alltid skulle anses visa att hon eller han uppenbarligen är olämplig för sin anställning. Arbetsdomstolen har med utgångspunkt från uttalandena i domen 1981 nr 168 i flera fall funnit det oförenligt med de krav som måste ställas att polismän utom tjänsten har gjort sig skyldiga till brott får fortsätta sin anställning som polismän, om inte mycket speciella förhållanden talar därför (domarna 1989 nr 69, 1990 nr 66 och 1992 nr 91). Arbetsdomstolen har också uttalat att brottslighet som sker i tjänsten normalt bedöms som betydligt allvarligare än brott utom tjänsten när det gäller fråga om uppsägning eller avskedande (domen 1990 nr 16).

Arbetsdomstolen har också haft att ta ställning till avskedanden av polismän som gjort sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott (domarna 1992 nr 38-42 och 123). Efter redogörelser för den numera förhärskande synen på trafiknykterhetsbrott och alkoholberoende, på alkoholberoende i arbetslivet och på brott som har samband med alkoholberoende redogjorde domstolen för de generella grunder enligt vilka bedömningen borde göras enligt i huvudsak följande. Om det konstateras att ett trafiknykterhetsbrott haft samband med ett alkoholberoende av sjukdomskaraktär bör det avgörande för avskedandefrågan i regel bli om arbetstagaren visat sig beredd att medverka till effektiva rehabiliteringsåtgärder och dessa kan antas leda till ett bestående resultat av sådan natur att brottet med fog kan betraktas som en engångsföreteelse. Är det fråga om återfall i brott sedan arbetstagaren fått allvaret i sin situation klart för sig får andra synpunkter, främst bevarandet av den offentliga tjänstens integritet, en ökad tyngd. Det behöver inte befaras att poliskårens anseende och allmänhetens förtroende för kåren lider skada av att ett antal polismän får kvarstå i tjänst efter ett enstaka trafiknykterhetsbrott som haft samband med ett alkoholberoende som visat sig kunna bli föremål för behandlingsåtgärder. Ytterligare omständigheter måste beaktas vid den samlade bedömningen, t.ex. lång och väl vitsordad tjänstgöring, men även en sådan synnerligen försvårande omständighet som det måste anses utgöra att en polisman gör sig skyldig till ett trafiknykterhetsbrott i tjänsten. Fall kan tänkas där brottet haft en så extrem karaktär eller medfört så allvarliga effekter att tjänstens integritet och anseende helt enkelt inte kan anses tåla att gärningsmannen får kvarstå i tjänst.

Förelåg grund att avskeda G.Ö.?

Förbundet har gjort gällande att all G.Ö:s brottslighet har haft samband med hans alkoholsjukdom även om de brott som begicks i september 1995 inte begicks under direkt inflytande av alkohol. Staten har vitsordat att rattfylleribrottet i december 1994 hade samband med ett alkoholberoende av sjukdomskaraktär men har bestritt att detsamma gäller beträffande de övriga trafikbrotten.

I målet har på statens begäran skett förhör med leg. läkaren och specialisten på företagshälsovård Å.L.. Han har uppgett i huvudsak följande. Vid alkoholsjukdom kan det uppstå beteendeförändringar under rehabiliteringsperioden. Dessa beteendestörningar avklingar successivt under rehabiliteringsperioden. Det finns inte något stöd för att det finns ett samband mellan en persons alkoholsjukdom och brott som begås av denne i nyktert tillstånd.

På förbundets begäran har skett förhör med distriktsläkaren L.H., som har uppgivit sammanfattningsvis följande. Under den tid som rehabilitering pågår kan det finnas kvarstående karaktärsstörningar i form av brist i omdömet. Dessa brister avtar med tiden. En person som varit nykter i ett år har i allmänhet ett omdöme som kan klassas som normalt. De brott som G.Ö. gjorde sig skyldig till i september 1995, när han alltså varit nykter i ett drygt halvår, torde kunna tillskrivas den omogenhet som kvarstår en viss tid under rehabiliteringsperioden.

Av de uppgifter som har framkommit vid förhören kan man enligt arbetsdomstolens mening inte dra någon säker slutsats i frågan om vilket samband som förelåg mellan G.Ö:s alkoholsjukdom och trafikbrottsligheten i september 1995. G.Ö. har själv vid förhör i arbetsdomstolen inte kunnat uppge någon förklaring till sitt handlande utan har endast hänvisat till att hans omdöme sviktade under rehabiliteringsperioden. Enligt arbetsdomstolens mening kan det på grundval av utredningen i målet inte uteslutas att det förelåg ett visst samband mellan G.Ö:s alkoholsjukdom och trafikbrottsligheten i september 1995.

Arbetsdomstolen anser emellertid inte att det för målets avgörande är nödvändigt att ta ställning till den nu angivna frågan. Även om man utgår från att trafikbrottsligheten i september 1995 hade ett samband med G.Ö:s alkoholsjukdom kvarstår det faktum att denna brottslighet, i synnerhet när den ses mot bakgrund av rattfylleribrottet i december 1994, framstår som ett allvarligt åsidosättande av de normer som han hade att följa. Det var i september 1995 visserligen inte fråga om brott av så allvarlig karaktär som grovt rattfylleri utan i stället om grov olovlig körning och vårdslöshet i trafik. Såvitt gäller de grova olovliga körningarna var det emellertid fråga om uppsåtliga brott som upprepades med endast drygt två veckors mellanrum. Enligt arbetsdomstolens mening är den brottslighet som G.Ö. gjort sig skyldig till vid tre tillfällen sammantaget av sådan art och omfattning att det inte kan anses förenligt med de krav på integritet och oförvitlighet som måste ställas på en polis att G.Ö. får kvarstå i sådan anställning. Denna slutsats rubbas inte av det förhållandet att han har varit anställd som polis under en lång tid och numera har rehabiliterats från alkoholismen.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis fram till att G.Ö:s brottslighet visar att han är uppenbarligen olämplig att inneha anställning som polisassistent och att han grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Det har alltså förelegat grund för att avskeda honom från hans båda tjänster som polisassistent. Förbundets talan kan därför inte bifallas.

Rättegångskostnader

Med den angivna utgången i målet bör förbundet förpliktas att ersätta staten dess rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.